2023-09-30

Detox, kvack nr 1

Anfang stor som en korv med brö

Peter Olausson har gjort det till sitt kall att avslöja ”försanthålla osanningar” och pseudovetenskap. På bloggen Faktoider har han avhandlat allt från felaktigheter i den franska översättningen av Pippi Långstrump till missuppfattningen att aborter ”lär” kroppen att få missfall. När han för två år sedan samlade sin kunskap i en bok döpte han den till Kvacksalveri – från blodiglar til detox. Att just detox nämns i titeln är ingen slump.

- Jag skulle säga att detox är världens vanligaste kvacksalveri, säger han.

- Madelene Pollnow, Avgifta på låtsas [smakprovs-vägg], Magasinet Filter, nr 94 oktober/november 2023

Som författare vill man bli köpt, läst och uppmärksammad. Och är det något tillfälle då det smäller ännu lite högre än annars att bli köpt, läst och uppmärksammad, så är det under Skandinaviens största uppmärksamhetsfestival. Att få med några soundbites i en artikel i magasinet Filter är finfint när som helst; att få inleda en feature (den artikel som främst uppmärksammas på omslaget) under bokmässan är riktigt trevligt. Men så blev det.

Madelene Pollnows text om detox är rejäl, matig och näringsrik. Men så är den också tryckt i Filter, ett magasin jag har stort förtroende för. (Det enda undantaget är chefred. Göranssons svaghet för Ryssland, men så länge det inte påverkar resten av innehållet kan åtminstone jag bortse ifrån det. Som när han skällde ut SVT, SR, de stora dagstidningarna, Svenska journalistförbundet, Reportrar utan gränser och Stora journalistprisets jury efter noter, när de lät sig luras av enfaldiga konspirationsteorier rörande Estonia.)

Mia Nilsson stod för omslag och detox-artikelns illustrationer

Då kan det rentav vara värt att artikeln inleds med ett fel. Men i en sådan kontext att den åtminstone kvartsvakne läsaren kan känna att nä här är någonting konstigt. När det står (ovan) att jag ”för två år sedan samlade [min] kunskap i en bok” kan man få intrycket att Kvack! är ett försök att sätta allt på pränt. Men redan Pippi Långstrump-exemplet visar att jag ägnar mig åt annat än medicin och ”omedicin”. Formuleringen fanns heller inte med i de korta utdrag jag fick kontrolläsa innan artikel sattes i tryck, där stod bara ”För två år sedan utkom hans bok …”.

Om det är något jag lärt mig genom åren, så är det att det bara finns ett säkert sätt att slippa fel och feltolkningar över huvud taget, och det är att inte göra något alls.

Förresten kommer Pollnow (och Göransson) till bokmässan. Programpunkten heter Granskning av detoxfenomenet och äger rum i föreningen VoF:s monter D02:40, söndag den 1 oktober kl 12:00–12:30. Den ska jag gå på. För att sedan gå till min enda mässpunkt för i år – inte som förr precis. Den heter Signering och är just det. Äger rum i förlaget Ordalagets monter B03:60 söndag 1 oktober kl 13:00–13:30. Är du där då, passa på att köpa Kvack! och/eller Sveriges historia (nytryck!), få dem signerade, och kanske prata lite strunt eller klokt med undertecknad upphovsman.



2023-09-29

Bokmässan faktoid-citerar Churchill

Värt att kämpa för

Det sägs att Winston Churchill under andra världskriget ombads att skära i kulturbudgeten för att stärka försvaret. Premiärministerns svar: Vad slåss vi i så fall för?

Mycket talar för att den välspridda anekdoten är en faktoid, men kanske har den återgivits så många gånger eftersom den så effektivt visar hur absurt det är att ställa kulturen mot andra samhälleliga behov. 

- Mässansvarig Frida Edman och programchefen Oskar Enström i ledaren i programmet för Bokmässan 2023 [PDF]

Så där ska det se ut. Bra citat ska användas, men utan att bära falsk vittnesbörd mot sin nästa. För yttrandet är verkligen inget som Churchill skrivit eller sagt. Men det är något som många vill att han ska ha sagt, och det passar in på den bild många har av honom som klok och fyndig.

När företrädaren för ”The Churchill Project” – den officiella biografin som även hanterar källmaterial – fick frågan (från Snopes, som vet att nyttja goda källor) så svarade han att de i de 15 miljoner ord från tal, essäer, brev, artiklar, böcker m.m. som de har tillgång till så finns det inte i någon form som går att känna igen. Bevisbördan ligger därmed på den som menar att det finns där, i någon form som går att känna igen.

Däremot har Churchill varit inne på ämnet, såväl under andra världskriget som vid andra tillfället. Mr Langworth väljer att återge följande stycke, väl värt att läsas i sin helhet. Det har inte den snärtiga kvalité vi vill ha hos citat, för att inte tala om memer. Men det är inte sämre för det. Man påminns om att nobelpriset i litteratur 1953 inte gavs som en sorts förtäckt krigspris (även om sådant naturligtvis kan ha spelat in), utan att han verkligen hade hand med ord.

The Prime Minister [Neville Chamberlain], who spoke with so much feeling and thought on this subject, has reminded us of the old saying that it is by art man gets nearest to the angels and farthest from the animals. Indeed it is a pregnant thought. Here you have a man with a brush and palette. With a dozen blobs of pigment he makes a certain pattern on one or two square yards of canvas, and something is created which carries its shining message of inspiration not only to all who are living with him on the world, but across hundreds of years to generations unborn. It lights the path and links the thought of one generation with another, and in the realm of price holds its own in intrinsic value with an ingot of gold. Evidently we are in the presence of a mystery which strikes down to the deepest foundations of human genius and of human glory. Ill fares the race which fails to salute the arts with the reverence and delight which are their due.

- Ur ett tal Winston Churchill höll inför Royal Academy, 30 april 1938

Hämtat från Richard M. Langworth: The Churchill Project: The Arts: “What are we fighting for”? 3 februari 2017.

Här kan jag även nämna att min egen offentliga närvaro på mässan utgörs av en halvtimme hos Ordalaget, B03:60, med start kl 13. (Innan dess vill jag nämligen se Madelene Pollnow från magsinet Filter i VoF:s monter D02:40 kl 12.)

[ Och ja, jag justerar lite i bloggens kronologi här, med ett postdaterat inlägg. Händer inte ofta. ]


2023-09-27

Början på slutet

Ännu ett sånt där tråkigt inlägg …

Det är nu fyra år sedan jag fick min cancerdiagnos. Sen dess har jag avverkat ett antal behandlingar. I våras skrev jag i en Lägesrapport hur de relevanta kurerna betats av. Nu skulle jag få en bättre-än-ingenting-kur; man grävde i botten.

Nu har även den tappat kraft. Tumörer och metastaser har slutat krympa och börjat växa. Då är det dags att avsluta kuren. Och därmed går vården in i ett annat läge.

Hädanefter får jag så kallad palliativ* vård. Det är vård som inte motarbetar sjukdomen, eftersom man i det aktuella fallet inte känner till någon sådan vård, utan lindrar dess effekter. Med smärtstillande och sånt. Den kallas även ”vård i livets slutskede”, och ni kan räkna ut varför. Visserligen har ordet ”palliativ” använts ända sedan diagnosen först gavs, men det beror på att vårdfolket redan så tidigt förutsåg utvecklingen på sikt. Alla behandlingar jag fått, även de som gett effekt, har varit tillfälliga, och det har de inte gjort någon hemlighet av.

Där har ni läget. Jag mår inte illa, och får det smärtstillande som behövs. Jag behöver inte ens åka in till sjukhuset, utan minst varje vecka kommer folk hem och tar prover, genomför läkarbesök (det som hittills inneburit att jag besökt läkare, är nu tvärtom), och ser i övrigt till att jag mår bra.

Bloggen fortsätter, tills den inte längre gör det. Hemsidan kommer att finnas kvar. Jag har ett par färdigskrivna poddavsnitt som väntar på att bli avklarade. Livet går vidare – ett tag till.


* ”Palliativ” kommer från lat. palliatus, ”bemantlad”. Tanken är att man tänker sig att den palliativa vården ”döljer” de värsta besvären.


2023-09-23

Faktoidpodden: Kalla kriget I – Psi bakom järnridån

Lyssna här: Faktoidpodden: Kalla kriget I – Psi bakom järnridån

Hur en bluff fick Sovjet att tro att USA bedrev parapsykologisk forskning för militärt bruk, varför Sovjet naturligtvis fick börja bedriva parapsykologisk forskning för militärt bruk, varför USA naturligtvis fick börja bedriva parapsykologisk forskning för militärt bruk.

Eller så här …

I två avsnitt ska jag nu gå igenom några faktoida episoder från det kalla krigets dagar. I det första ska jag ta upp den besynnerliga historien om ”psi-kapplöpningen”, när man i öst och väst försökte dra nytta av övernaturliga fenomen i ett krig som ofta bedrevs överallt utom just på slagfältet.

En del material har synts förr här på bloggen (för detta avsnitt noterar jag Pyramider och rakbladKirlians löv och ända från 2013 Pavlitas psykotroniska mojänger). Men mer än något annat är det en artikel i VoF:s tidning Folkvett 2013-4 som fräschats upp och gjorts podd av. Genom åren har jag gett ut en hel del i en kanal men inte andra. Så varför inte återpublicera för en delvis ny och (förhoppningsvis) större publik? Lite som bloggposterna som blivit tidningsartiklar eller bokkapitel, och så vidare …

Faktoider trivs olika bra i olika miljöer. Som när stora värden står på spel, när nervositeten är stor och osäkerheten större; då frodas faktoiderna. Av det förstår man att de trivs bättre i krig än i fred. Vilket vi ju tyvärr kan se idag. Och de krigen kan vara såväl varma som kalla. Under det kalla kriget cirkulerade också en hel genre med myter, i öst och i väst. Jag ska ta upp några av dem här i podden, två avsnitt blev det faktiskt. I detta första avsnitt ska det handla om när den militära sektorn ett tag intresserade sig för den godtrogna branschen, som jag kallar den: parapsykologi, new age, slagrutor och liknande. För att den berättelsen ska komma till sin rätt, så ska jag börja med det kalla krigets början, med fokus på teknik; vapenteknik och relaterat.

Så vi går till 1945. Atombomber över Japan gör slut på det andra världskriget – och vad ska komma sedan? Redan nu kan man ana det kalla kriget. Från första början insåg de allra flesta att Sovjet förr eller senare skulle skaffa sig en atombomb, på ett eller annat sätt. Att det bara tog fyra år blev en överraskning. I USA snabbade man då på arbetet med nästa bomb, vätebomben. Den var inte bara mycket kraftigare än de tidigare atombomberna – som om de inte var förödande så det räckte – utan kunde dessutom bli långt mycket kraftigare ändå. Av fysiska orsaker kan bomber gjorda på uran eller plutonium inte bli hur kraftfulla som helst. Bomber som använder väte har inga sådana begränsningar; där behöver man bara förhålla sig till vad som är praktiskt och politiskt möjligt. Den tekniken stod klar 1952. Nu var USA världens första kärnvapenmakt med vätebomber. Döm om världens förvåning, och chocken i USA, när Sovjet redan året därpå, inte ens tolv månader senare, sprängde sin första vätebomb. I vilken mån de sovjetiska kärnvapenprogrammen byggde på spioneri respektive eget arbete är ingen enkel fråga. Men 1952 var det en enkel fråga: Då togs det som en självklarhet att ryssarna kopierat amerikanerna rätt av.

Det är i det perspektivet man ska se reaktionerna när jorden i oktober 1957 fick sin första konstgjorda satellit. Världens förundran inför mänsklighetens första steg ut i världsrymden överträffades av förvåningen över att det var Sovjetunionen som tog det. Den här gången apade man uppenbarligen inte efter USA. Man var först. Och även om många inte tänker på det idag, så var de militära tillämpningarna det allra första många tänkte på 1957: Om Sovjet kan skicka en grunka runt jorden, som obekymrat passerar över såväl Moskva som Peking, London och Washington – vad hindrar dem då från att skicka en atombomb samma väg?

De kommande månaderna blev sannerligen inte bättre, ur västvärldens perspektiv då. Många hade trott och hoppats på att sputniken var en sorts lyckträff, en enstaka insats som kommunisterna inte skulle göra om i det första. Men redan månaden därpå skickade de upp ännu en satellit! Den var därtill betydligt större och mer avancerad; och som om det inte räckte hade den en levande varelse ombord. Sovjet tog ännu en vinst i rymdkapplöpningen; de hade ännu en gång slagit USA på fingrarna.

I december var det så dags för USA att skicka upp sin första satellit. Den var betydligt mindre än Sputnik, vilket motiverade öknamnet ”Grapefruitnik”. Och så, efter en rad uppskjutningar – hö hö – lyfte så äntligen raketen … För att efter en dryg meter tappa kraft, falla ner och explodera. Vilket motiverade öknamnet ”Kaputnik”. Förödmjukelsen var fullkomlig.

Så småningom fick ju USA rutin på sina satelliter. Men våren 1961 var det dags igen: Den första människan i rymden var inte en astronaut utan en kosmonaut. Och när USA kort därpå skickade upp sin första astronaut gjorde han inte ens ett varv, som Gagarin, utan skickades ut i en mycket kortare kastbana över Atlanten. Det var plågsamt tydligt vilka som ledde och vilka som haltade efter.

Det är svårt att föreställa sig vilket intryck detta gjorde, särskilt i USA, och vad som skulle kunna göra ett motsvarande intryck idag. I USA hade fienden förknippats med primitiv teknik och dåliga kopior. Nu hade Sovjet, plötsligt och oväntat, gjort flera historiska genombrott inom ett område som var avancerat, militärt – för det verkliga syftet med raketforskningen var ju inte att åka till månen utan att ta fram kärnvapenbärande missiler – och som dittills inte fått så värst mycket uppmärksamhet. Man hade även vunnit prestige. Och det ska sägas, att i det kalla kriget kunde prestige vara minst lika viktigt som konkreta framsteg.

Det var så scenen såg ut när John F. Kennedy 1961 förklarade att man innan årtiondet var slut skulle ha satt en amerikan på månen. Det var den energin som drev rymdkapplöpningen. Det var först i och med månlandningen 1969 som USA kunde känna att man verkligen lyckats ge igen. Och nu har jag kommit fram till det som det här avsnittet egentligen ska handla om.

För året därpå, 1970, kom en bok som fick många att minnas rymdkapplöpningens inledning. Kopplingen var given och gjordes ideligen, i bokens text, i recensioner och artiklar. Baksidestexten på den svenska utgåvan sammanfattade det i tre ord: ”Ryssarna kom först!” Jaha … Vad var de först med den här gången?

I väst hade man länge kunnat läsa om udda företeelser öster om järnridån. En del av dem kunde klassas som parapsykologiska. Några väckte lite uppmärksamhet, men inte mer. Ofta gick tankarna till förmågor som Rasputin eller Blavatsky. Rysk ockultism förknippades snarare med det gamla tsardömet än den moderna kommunismen. Den hörde medeltiden till, inte framtiden.

Men 1970 avslöjades i ett slag en hel värld av parapsykologisk forskning. Kommunisterna hade åter visat sig vara världsledande inom ett fält som man i väst behandlat nedlåtande, om alls. För bakom järnridån, ser ni, där togs denna nya vetenskap på allvar. Där fick den resurser och status, där ägnade sig namnkunniga forskare åt den i ambitiösa projekt på ansedda institutioner. Och vilka resultat man fick! Tiden var mogen – vilken dag som helst kunde nästa ”sputnik” kungöras. Och denna gång skulle nyheten vara av en så världshistorisk magnitud att alla andra framsteg skulle blekna. Kanske skulle det vara det viktigaste vetenskapliga genombrottet någonsin. Det kunde mycket väl ha militär betydelse. Och det skulle ske på fel sida av järnridån.

Ivan T. Sanderson var en välkänd gök som gjorde många
insatser 
i knasbranschen. Vilka som var ärliga misstag och
vilka som var 
förvillande med flit är kanske omöjligt att avgöra.

Boken där man kunde läsa om allt detta hette PSI – Psykiska upptäckter bakom Järnridån. [original: Psychic Discoveries Behind the Iron Curtain ]. Den skrevs av Sheila Ostrander och Lynn Schroeder. Sommaren 1968 hade de rest runt i Sovjet, Bulgarien och Tjeckoslovakien. Där de besökt den första årliga parapsykologiska konferensen i Moskva, träffat mängder med intressanta människor, och hört talas om fantastiska ting. Vi får kortfattade men upphetsade och förväntansfulla beskrivningar av en mängd studier och anekdoter. Det är såväl gamla väldokumenterade experiment, så beskrivs de åtminstone, som spännande nyheter. Till de senare hör paret Kirlians färggranna bilder av ”auran”, eller vad det nu är, och de mystiska krafterna i pyramider för hemmabruk. Dessa är även exempel på idéer som här presenteras för västvärlden för första gången. Jag ska därför beskriva dem lite närmare.

”When your friends are so amazing you all wear pyramid technology around town, to the post office and out to lunch. :-) Change to world [sic], do what feels right for you! @pyradyne we love you!” – Instagram-hyllning av modern pyramid-byggare. Pyradynes The Pyradome™ kostar för övrigt $199/styck.

Den mest kända grejen i det här avsnittet, eller åtminstone minst okända, är kanske den om pyramidens undergörande förmågor. Den gick ut på att Cheopspyramiden, den största egyptiska pyramiden, fått underbara egenskaper enbart genom sin form. Om man tillverkar en modell med rätt proportioner, oavsett storlek och material, ja, då kan man verkligen få se underbara ting. Det sades att färskvaror som placeras i en sådan pyramid får mycket längre hållbarhet. Om man sätter ett uttjänat rakblad i pyramiden, så får det skärpan åter. Och pyramidala hattar sägs vara bra för lite av varje: Pigga upp, balansera chakran och energier, underlätta meditation, eller vad man nu kommit fram till. Ofta förekommer påståenden om orgon, den mystiska livskraft som uppfanns, eller vad säger jag! jag menar upptäcktes av Wilhelm Reich – alltså en kombination av två läror som var som störst på 1970- och 1980-talen.

En särskilt intressant detalj, tycker jag, är påståendet om rakbladen. De säger mer om pyramidlärans ursprung än man som västerlänning kan ana. I den sovjetiska planekonomin prioriterades militär produktion framför civil. Kvalitetsstål, sådant som man vill ha i rakblad, gick i första hand till militära prylar. Det innebar att rakblad med lite kvalité var svåråtkomliga och dyrbara. I väst var kvalitetsrakblad billiga och fanns överallt, där var skärpning av rakblad en kuriositet. I Sovjet, där rostiga Нева var en del av mången mans vardag, så var metoden tvärtom högst värdefull och användbar. Om den hade fungerat, vill säga. Som argument för att sälja in pyramidmodeller hos den målgruppen var det på pricken.

De här pyramidmodellerna har som sagt sin storhetstid långt bakom sig, men de förekommer fortfarande på sina håll. Och även bland de som tror på dem är det nog få som vet att idén kommer från Sovjet.

Kirlian-fotograferade mynt

Den andra pseudoläran jag ska ta upp lite närmare rör Kirlianfotografier. Dem hör man sällan talas om nu för tiden. Möjligen som så kallad aurafotografering, men sedan rätt länge avser det begreppet absolut oftast en helt annan teknik, som är mycket enklare och snabbare men som ger tråkigare resultat. Riktiga kirlianfotografier var länge en stapelvara i den godtrogna branschen. För att ta sådana används ingen kamera utan man lägger det som ska fotograferas direkt på filmen. Sedan kopplas föremålet till en strömkälla, med hög spänning och hög frekvens. Det hela får ligga så en stund. När man sedan framkallar fotografiet syns inte mycket av själva föremålet, men desto mer av dess kontur, återgiven på ett färgsprakande och karakteristiskt sätt. Så som många tänker sig ”auran”.

Illustration ur Hubacher, ”The Phantom Leaf Effect:
A Replication, Part 1”, 
The Journal of Alternative and
Complementary Medicine vol 21, nr 2 (februari 2015) 

Bilderna är ofta dramatiska och dekorativa, vilket avgjort bidrog till dess popularitet. Men den främsta anledningen till att kirlianfotografering blev en grej utgörs av den så kallade fantomeffekten. Så här går det till: Först kirlianfotograferar man något lämpligt föremål, till exempel ett löv. Man får fram en bild där lövets kontur och ådring tydligt framgår. Inget märkvärdigt så långt. Sedan skär man bort en bit av lövet. Och så fotograferar man det igen. Och får fram en bild på lövet, där den bortskurna bitens aura fortfarade syns! Hur go e den?

Det, menade många, visade att Kirlianfotografiet registrerade auran eller själen, och därmed var ett bevis för att livet är något mer än kroppen, oavsett om denna utgörs av ett löv eller en människa.

De som överväldigades av fantomeffekten var, som så ofta, så överväldigade att de sällan letade efter andra förklaringar. Som den här: När man lägger lövet på glasskivan, så kommer lite fukt från det att avsätta sig på glaset. Sedan skär man bort en bit av lövet, utan att flytta på det. Fukten finns kvar med opåverkad form, och kommer att synas på nästa bild. Där har ni förklaringen till Kirlianfotograferingens fantomeffekt, och dess avgjort största claim to fame.

Att man, så att säga, kan fotografera med elektricitet istället för ljus upptäcktes rätt tidigt. Just den här tekniken utvecklades av Semjon och Valentina Kirlian, som bodde i ryska Krasnodar. De började med det här redan 1939, och tjugo år senare tyckte de att de kommit fram till något som var värt att rapportera. Jag vet inte hur stor grej det här var i Sovjet på sin tid, men utanför järnridån var det fullkomligt okänt. Fram till 1970 då, och Ostrander & Schroeders bok.

Pyramider och aurafotografering – där har vi två fantastiska ting som västvärlden fick reda på genom denna bok. Men den innehåller mycket, mycket mer. Som de lyckade telepatiska övningarna på långa avstånd som tydligen var rutin, kosmonauterna som tränades i telepati och prekognition, astrologisk födelsekontroll, statlig healing … Gränsen för det orimliga flyttas längre och längre fram. Vi får höra om mediet som fick bacillerna att avslöja vad de hette, Hitlers anor från Atlantis, konstklassen där Rafael reinkarnerats i inte mindre än fyra elever, eller min favorit: ”Studiet av en man som använder psykokinesi för att förflytta en cigarrett vertikalt i ett glas, men bara när han är full”.

Klassfoto

Här känner jag något märkligt. Knasigheterna förstör inte boken för mig, utan får snarare allt annat att verka lite trovärdigare. För jämfört med fyrdubbla Rafael verkar exempelvis telepati tråkig, vardaglig och därmed troligare. Och även när man hittar sådana befängda exempel så kan stora mängder av påståenden ha en vagt övertygande effekt genom sin blotta mängd. Ju fler uppgifter man läser, och här är de hundratals, desto svårare blir det att tänka sig att alla skulle bero på slarv eller fusk. Och om så bara en av tio skulle stämma, eller en av tjugo – vore inte redan det en revolution? Att kvantitet kan övertrumfa kvalitet är ett gammalt grepp, medvetet eller ej. Det som särskiljer denna samling är att den beskriver läget i ett område som inte bara var förborgat och fientligt, utan som även hade överraskat världen helt nyligen. Man kan säga att Sovjet passade parapsykologerna i väst på ungefär samma sätt som exempelvis Tibet passat deras föregångare: Ett mystiskt och svåråtkomligt område dit man kunde förlägga diverse underverk och fantasier. Och i öst kunde man på samma sätt förlägga underverk i väst …

Järnridån blev pseudovetenskapens resonansbotten: Troende på ömse sidor spred och förstärkte varandras rykten tills även den någorlunda skeptiske betraktaren kunde börja vackla. När det kom så många och övertygande uppgifter från olika håll så måste det väl ligga åtminstone ett korn av sanning i åtminstone några av dem? Bevisbördan flyttades från den troende till skeptikern. I det kalla krigets paranoida skuggvärld krävdes en stark övertygelse om fenomenens icke-existens för att kunna stå emot. Och det var än svårare att övertyga andra.

Det fanns visserligen rykten som även de öppensinnade kunde finna lite väl hårdsmälta. Men när bara de allra mest ogenerade påståendena bemöttes med sådan skepticism, så gällde det omvända för de mindre iögonenfallande uppgifterna.

Ett talande exempel är en demonstration som, får vi veta, utförts så ofta och träffsäkert att det inte bara gått rutin utan rentav slentrian i, som de formulerar det, ”ryssarnas mest beprövade och fulländade bidrag till den internationella parapsykologin”: den telepatiska knockouten, förmågan att på avstånd, eller stort avstånd, försänka någon i hypnotisk sömn. Företeelsen hade upptäckts på 1920-talet, för att sedan utforskas och finslipas under Stalins tid, som för den sovjetiska parapsykologin var mörka år – jag ska återkomma till detta. Så småningom hade den 1960 lanseras på bred front av Leonard Vasiljev. Som knockouten beskrivs av Ostrander och Schroeder är effekten omedelbar och högst konkret: offret faller ögonblickligen i sömn, ”mitt i ett steg”. När man kontrollerar med Vasiljevs publicerade studier är skillnaderna så stora att det är svårt att tro att det är samma studier som beskrivs. Hans försökspersoner föll i sömn på si och så många minuter, eller si och så många minuter fortare än de i kontrollgruppen som inte utsatts för telepatisk hypnos. Men ryktesvägen kunde en aningen uppsnabbad insomning bli till en hård och omedelbar ”knockout”. Vad det hela egentligen var frågan om är naturligtvis en helt annan fråga.

Demonstration av telekinesi – Bredvid Edward Naumov, nämnd längre fram

En stjärna man gjorde en stor affär av hette Nina Kulagina. I tv visade man svartvita filmsnuttar där hon sitter vid ett bord och utövar telekinesi, konsten att flytta saker och ting på avstånd med psykisk energi. Till exempel förde hon händerna över en kompass, varpå nålen började snurra vilt. Detta presenterades inte som ett slitet exempel på tricksande, utan som ett värdefullt utsmugglat prov på den avancerade och påkostade mystiska forskningen i Sovjet.

Några av Pavlitas psykotroniska generatorer

Ett annat exempel, som icke går att ifrågasätta, betecknas av Ostrander och Schroeder som en av höjdpunkterna på deras parapsykologiska odyssé: Robert Pavlitas ”psykotroniska generatorer”. De utgjordes av egendomligt formade metallföremål; de hade kunnat vara talismaner, modern konst eller kanske ”reservdelar till maskiner som ännu inte fanns”. På något sätt kunde de samla energi och strålning, inte av kända och mätbara slag utan esoteriska, och fokusera dem, med högst påtagliga resultat: De kunde få växter att växa bättre och metallhjul att snurra, de kunde rena vatten och ha ihjäl flugor som flög in i ”kraftfältet”. Tänk om man byggde sådana generatorer tusen eller tiotusen gånger större? Vilka tillämpningar skulle inte sådana kunna få, civila eller militära? Så långt kom man nu aldrig i diskussionen. Ostrander och Schroeder igen: ”Innan vi hann gå närmare in på denna dödsstråle för flugor, anlände fler personer och sällade sig till vår grupp.” – Denna korta mening är typisk och avslöjande, för boken och för ämnet. Alla som lever i en diktatur vet att det inte går att tala med vad som helst med vilka som helst. Om en grupp talar om ett visst ämne, och ”fel” person, eller en okänd person, ansluter till gruppen, så börjar de övriga omedelbart att tala om något annat, utan minsta tvekan eller utbytande av ögonkast eller generad tystnad; sådant som vi naiva västlänningar kan hålla oss med.

På sådana sätt nådde åtskilliga uppgifter om den parapsykologiska forskningen i öst västvärlden: som rykten, viskningar och skvaller i förtroende. Mer erkänd än så var tydligen inte forskningen, trots allt.

Att parapsykologin bakom järnridån var föremål för hemlighetsmakeri är visserligen inget märkvärdigt. I Sovjet var det mesta föremål för hemlighetsmakeri, och följaktligen även ryktesspridning. Men hur intressanta är hemligheter som är värdelösa? Kanske alla uppgifterna som spreds i själva verket var desinformation för att skrämma imperialisterna, och få dem att ödsla resurser på värdelös forskning? Vad trodde man egentligen om parapsykologi i Sovjet?

1938 rådde den stora terrorn, även kallad jezjovsjtjinan, ry. Ежо́вщина. Här har vi förresten ett försäkringsbolag vid Lubjankatorget i Moskva. Ungefär så här såg byggnaden nog ut även 1938, innan KGB:s högkvarter byggdes ut. Detta är förresten Moskvas högsta byggnad – jodå! – man kan nämligen se Sibirien från källaren …

Parapsykologi hade bedrivits i såväl tsarens Ryssland som i det unga Sovjet. Under 1920- och 30-talen studerades bland annat hypnos och förmodad telepati med såväl människor som djur. Allt det tog tvärt slut 1938. Då började de ”mörka åren” jag nyss nämnde. Forskningen upphörde, utresetillstånd gavs inte längre till parapsykologiska konferenser, tidningar och rapporter som skickades från utlandet returnerades. Skälet var – vad tror ni? – politiskt.

Det största problemet för parapsykologiska forskare bakom järnridån var aldrig besvärliga data, vetenskapliga skeptiker, brist på resurser, hånfulla kolleger eller en oförstående omvärld. Deras största problem var politik. Enligt den materialistiska kommunismen är världen enbart fysisk. Det övernaturliga kan, per definition, inte existera. Sådant gränsar till den bannlysta religionen. Liksom andar, själar, liv efter döden och liknande. Och det var ju just sådant som parapsykologin ägnade sig åt, ”en religion utan kors” som Mao hånfullt kallade den. Eller när den Stora sovjetencyklopedin i 1950-talets utgåva beskrev telepati som ”en anti-socialistisk, idealistisk fiktion om människans övernaturliga förmågor”.

Sådant behöver förvisso inte ha varit det enda skälet till att parapsykologin länge var förbjuden i Sovjet. Men även sedan den åter blivit tillåten så var parapsykologerna angelägna om att hålla sina undersökningar och rapporter politiskt korrekta. Ett exempel är beteckningen ”psykotronik”. Den var konstruerad som ersättning för ”parapsykologi” av just politiska skäl. Inställningarna varierade från land till land, den mest positiva inställningen fanns i Bulgarien, den mest negativa i Östtyskland. Och naturligtvis varierade den även över tid. Och då är vi framme vid den sovjetiska parapsykologins återkomst.

I januari 1954 inträffade en av det kalla krigets viktigare händelser: USA sjösatte världens första atomubåt, USS Nautilus. För att förklara hur viktig den var behöver jag förklara hur traditionella ubåtar fungerar. I undervattensläge används elmotorer. När deras batterier behöver laddas får man gå upp i övervattensläge, så att man kan köra de luftkrävande dieselgeneratorerna. Ubåtarna var alltså begränsade av tillgången på bränsle och batterikapacitet. När det gäller luften så har man såväl syre på flaska som apparater som renar luften från koldioxid och annat, så det är inget större problem. Men begränsningarna gör att traditionella ubåtar inte kan åka hur långt som helst utan att tanka, och heller inte åka runt i undervattensläge hur länge som helst utan att gå upp till ytan. För Nautilus gällde ingen av dessa regler. Hon hade en kärnreaktor vars bränsle räckte i praktiken hur länge som helst, så hon kunde åka runt i u-läge hur länge som helst.

Det här gav inte samma propagandavinster som Sputniken, men det var av minst lika stor omedelbar betydelse: Det ritade om den militära kartan. Ingen visste hur man skulle skydda sig mot en atomubåt. För att understryka USA:s övertag, vilket var särskilt viktigt i den rymdålder som just börjat, genomfördes 1958 den första färden till nordpolen under vattnet. Året efter de första sputnikarna var en sådan demonstration talande: USA visade att de inte bara hängde med utan ledde utvecklingen på åtminstone ett område.

Nautilus hade bara två begränsningar. Den ena var tillgången på mat, men man får plats med väldigt mycket mat ombord på en ubåt. Då var det värre med den andra begränsningen, som var kommunikation. Eftersom radiovågor blockeras av vatten fick man gå upp till ytan för att kommunicera, eller åtminstone gå så nära ytan att man kunde skicka upp en antenn så man kunde kommunicera. Och då kunde man avslöjas. Det var en svag punkt i atomubåtens annars så starka rustning. (Det ska sägas att kommunikation med ubåtar än idag är ett problem, som lösts på flera olika sätt. Inget av dem är optimalt.)

Men tänk om man kunde använda telepati? Så vitt man visste fungerar denna mystiska form av kommunikation oavsett avstånd eller hinder. Om man kunde kommunicera telepatiskt med Nautilus och andra atomubåtar, så skulle man kunna hålla kontakten med dem även när de var i u-läge. Då skulle de bli ännu starkare och farligare. Nu snackar vi verkligen inte om något flum i marginalen: Det skulle fått såväl militära som politiska följder, och förändrat maktbalansen under det kalla kriget.


”Märklig upplevelse ombord på Nautilus” Science et Vie, februari 1960
”The Great Nautilus ESP Hoax” – This Week, bilaga i
The Washington Sunday Star, 8 september 1963

Den etablerade franska populärvetenskapliga tidningen Science et Vie, ”vetenskap och liv”, hade i februarinumret 1960 en artikel där ett sådant experiment beskrevs. En ”sändare” i land hade lyckats överföra tankar till en ”mottagare” ombord på Nautilus. För att citera artikeln: ”Är telepati ett nytt hemligt vapen? Kommer ESP att avgöra framtidens krig?” En som tog emot artikeln med glädje var Vasiljev, den gamle telepatiforskaren. Nu var han sannerligen etablerad, om än inte i telepati då: Han var professor i medicin, medlem i Sovjetiska akademien för medicinska vetenskaper och innehavare av Leninorden. Uppbackad av den franska artikeln berättade Vasiljev öppet om sina lovande resultat tjugofem år tidigare. Han berättade att telepati uppenbarligen var något högst verkligt, något som hörde hemma i den fysiska världen, där även rättrogna materialistiska kommunister kunde studera den. Några år tidigare hade Chrusjtjov inlett rehabiliteringen efter Stalin. Politiska fångar hade strömmat ut ur fängelser, det nyss otänkbara hade blivit tillåtet. Nu var tiden mogen för en parapsykologisk rehabilitering. Och det var hög tid, om man inte skulle bli omsprungna av amerikanerna … Det tog skruv, som Ostrander och Schroeder märkte tio år senare.

Vid det laget beskrev de skillnaderna mellan parapsykologi, eller ”psi” som man kallade det, i öst och väst i åtta punkter:

  1. I väst försöker man fortfarande att statistiskt säkerställa psi. I öst använder man den.
  2. I öst är psi ett etablerat och ansett fält inom naturvetenskaperna.
  3. I öst samarbetar specialister från många områden inom psi.
  4. I väst vet man inte vad som händer i öst. I öst vet man vad som händer i väst.
  5. I väst är psi statistisk, psykologi och filosofi. I öst är psi fysik.
  6. I väst publiceras forskning i udda publikationer med få läsare. I öst publiceras artiklar om psi i vanliga vetenskapliga journaler.
  7. I öst är psi-forskarna entusiastiska, inte skeptiska.
  8. I väst har psi-forskningen esoteriska motiv. I öst har psi-forskningen världsliga motiv.

Om man gillar ”psi” låter det där ju nog så bra. Men som så ofta i Sovjet var utvecklingen allt annat än rak och enkel. Redan under Ostrander och Schroeders korta vistelse fick de indikationer på att inte ta för mycket för givet, ens i psi-forskningens förlovade land: Mitt under den parapsykologisk konferensen i Moskva kom ett nummer av Pravda ut där Nina Kulagina kritiserades öppet. Just sånt som får folk att börja tala om annat. Ostrander och Schroeders främste kontaktperson var en viss Edward K. Naumov, den sovjetiska parapsykologins ambassadör. I mitten av 1970-talet fick han tillbringa ett år i fångläger. Rimligen spelade hans många kontakter med utlänningar en stor roll för den domen, men såväl hans öde som andra exempel på ”tö och frost” kan ha ingått i de oräkneliga maktstriderna mellan olika organisationer, myndigheter, utskott och enskilda som ständigt pågick i den kommunistiska sfären. 

Detta ska understrykas: Om en person eller myndighet uppmuntrade eller kritiserade parapsykologi behövde inte ha mycket att göra med hur de uppfattade företeelserna i sig. Det sades om Sovjet att ”allt är politik” – och det var sannerligen ingen tom klyscha.

Samtidigt hade föreställningen om den hyllade och prioriterade parapsykologin bakom järnridån redan lett till att man inlett motsvarande arbete i USA, för att inte komma efter i ESP-kapplöpningen.

Mot slutet av 60-talet hade CIA med flera blivit tillräckligt nyfikna och oroade av utvecklingen för att inleda några forskningsprogram med klärvoajans och remote viewing, det är konsten att sitta på en plats och låta sin själ, eller vad det nu är, studera saker och ting någon helt annanstans. Så kom Ostrander och Schroeders bok hösten 1970 och blev en bestseller. Med tanke på allt det otroliga de fått reda på i detta hemlighetsfulla land, så kunde man fundera på vilka framsteg som de inte fått höra talas om. När de till exempel rapporterade om de 12–13 miljoner rubel som tjugotalet parapsykologiska forskningscentra över hela Sovjet årligen delade på, alltså i öppen finansiering, hur mycket mer borde rimligtvis inte gå till hemlig forskning? Man kan jämföra med en uppgift, källkritiskt högst vansklig men ändå, om att Sputnik-programmet hade gått på 15 miljoner rubel. Rent militära projekt, som utvecklingen av kärnvapen, fick förvisso långt mer, så de där 12–13 miljonerna känns bra lågt i sammanhanget. Hur som helst: Kärnfrågan var vad USA behövde göra för att inte bli hopplöst efter i psi-kapplöpningen.

General Hopgood läser Ostrander & Schroeder – ur The Men Who Stare at Goats (2009)

Där har vi grunden till Stargate. Stargate var en samling forskningsprogram som från 70-talet finansierades av flera myndigheter i USA för att se om parapsykologiska fenomen kunde få militära tillämpningar. Under flera år lades ett antal dollarmiljoner ner på parapsykologisk forskning med sikte på eventuella militära tillämpningar. Det var experiment med telepati, remote viewing där synska personer satt på ett kontor och försökte att i anden färdas till exempelvis sovjetiska militärbaser och upptäcka saker, världens meste skedböjare Uri Geller fanns med på ett hörn, liksom ännu mer bisarra övningar. Där finns material till ett matigt avsnitt av denna podd … Allt detta beskrivs av Jon Ronson i boken The Men Who Stare at Goats som även blivit en film. Den är värd att se, särskilt om man satt sig in i bakgrunden, med Stargate, First Earth Battalion (eller New Earth Army som den kallas i filmen) med mera.

Bob Wilton: What other … Powers would you practice?

Lyn Cassady: Invisibility.

BW: … Invisibility.

LC: Yeah. That was level 3.

The Men Who Stare at Goats

Vad som är allra mest otroligt är kanske att spektaklet lades ner först 1995. Och allt detta var USA:s svar på ett inbillat hot från Sovjet, som i sin tur börjat som ett svar på ett inbillat hot från USA … Ibland är vår värld verkligen fantastisk.

Stargate är en standardingrediens i konspirationsteoriernas än mer fantastiska värld. Där poängen är att projektet skulle ha lyckats långt bättre än vad de ansvariga velat avslöja. Ja, där har ni grundkonceptet.

Hade Stargate blivit till även utan Ostrander och Schroeders bok? Det är tydligt att boken påverkade beslutsfattare även på högre nivåer. I en rapport från den militära underrättelsetjänsten DIA 1975 nämns att kommunisterna var långt före västvärlden inom parapsykologin. Man nämner ett experiment där kaninungar dödades ombord på en ubåt för att se om deras mor på land påverkades, liksom en enkel apparat från Tjeckoslovakien vars blotta form fokuserade mental energi och som bland annat kunde döda flugor. – Där har vi skvallret från 1968, upphöjt till en nivå där det kunde få folk att ta beslut som de kanske inte skulle ha tagit om de känt till uppgifternas tvivelaktiga härkomst.

Däremot verkar det helt osannolikt att Stargate skulle ha blivit av om det inte varit för den parapsykologiska våren bakom järnridån, den som inleddes av Vasiljev sedan han läst om experimentet på Nautilus.

Författaren till en av huvudkällorna för denna artikel hette Martin Ebon. Han trodde på mängder av pseudovetenskap. Å andra sidan var han betydligt noggrannare än de flesta i facket. Han blev nyfiken på Nautilus-artikeln från 1960 och tog kontakt med vetenskapsjournalisten som skrivit den. Han hette Gerald Messadié, och var en etablerad och ansedd skribent. Han berättade, det här var 1980, om ett misstag han gjort tjugo år tidigare, och som han fortfarande ångrade: Han hade fått ett tips från en källa som han vid det laget ännu hade förtroende för. Jacques Bergier hette mannen som levererade materialet till Nautilus-knäcket. Samma år, 1960, publicerades en bok han skrivit tillsammans med en viss Louis Pauwels. Den hette Le Matin des Magiciens, ”Magikernas morgon” – på svenska fick den titeln Vår fantastiska värld (1969). I korthet påstår den att massor av saker som inte finns finns, och att massor av saker som inte är sanna är sanna. Boken blev snabbt en pseudovetenskaplig klassiker. Och den visade, med eftertryck, att Bergier inte förtjänade något som helst förtroende.

Mindre känt är att Bergier, som jag beskrivit, indirekt bidrog till att få igång den parapsykologiska forskningen i Sovjet, och därmed även Stargate – så kan det gå. Kanske bidrog han därmed även till den ökning och normalisering av pseudovetenskap och kvalificerad vidskepelse i samhället som gav en grupp skeptiker, bland annat Carl Sagan, idén att 1976 bilda föreningen Committee for Skeptical Inquiry, CSICOP? (Eller som de senare kallade sig, CSI.) Eller när man i Sverige några år senare, i samma anda, grundade föreningen Vetenskap och Folkbildning.

Gen Hopgood: It looks like they found out about our attempt to telepathically communicate with one of our nuclear subs, the Nautilus, while it was under the Polar cap.

MG Brown: What attempt?

Gen Hopgood: There was no attempt. It seems the story was a French hoax. But the Russians think the story about the story being a French hoax is just a story, sir.

MG Brown: So, they've started doing psi research because they thought we were doing psi research, when in fact we weren't doing psi research?

Gen Hopgood: Yes, sir. But now that they are doing psi research, we're gonna have to do psi research, sir. We can't afford to have the Russians leading the field in the paranormal.

- The Men Who Stare at Goats (2009)


*


Det här var ett avsnitt av Faktoidpodden. Jag som pratat heter Peter Olausson. Vi hörs!


2023-09-21

Den kungliga semla som blev 14 kanelbullar

Lita på en kanal som kallar sig ”Facts”!

Världens mest berömda semla känner man ju till. I synnerhet om man lägger tid på denna blogg … Det var ju den hetvägg som kung Adolf Fredrik avslutade (och det är fakta i målet) en stadig måltid med kvällen den 12 februari 1771. När konungen en stund senare gick hädan fick semlan snabbt skulden – och där börjar händelsen att klintberga iväg. Än i våra dar minsann, som när den på något sätt blev hela 14 semlor häromåret (bloggen: När blev Adolf Fredriks semla 14?).

Nu har myten hittat till USA. ”Facts”-faktoiden delades av några personer med många läsare, och så fick massor av folk för första gången läsa om den svenske kungen som dog av 14 … Kanelbullar..?

En sådan anpassning är just vad man kan förvänta sig när berättelser byter kulturer. Särskilt när det gäller lättare gods som här. Skulle meme-spridaren lagt med en fotnot om den traditional sweet roll som nordeuropeerna avnjuter? Det vore som att sätta ett järnöra på en porslinskopp, för att tala med Frans G. Bengtsson.

En poäng med att myter kommer till USA är att Snopes.com, som dammsuger effektivt inom gränserna, hittar dem:

Aside from anecdotal accounts, a Swedish historian concluded there was no evidence in the royal archives to corroborate tales that the king, who was considered in poor health generally at the time of his death, died as a direct result of consuming too many semlas.

En detalj: 

Cinnamon buns as we know them today were not likely offered as a dessert.

- Madison Dapcevich, Death by Cinnamon Bun? The Mystery of King Adolf Frederick's Last Meal, Snopes.com 17 september 2023

Nej, det var glest mellan kanelbullarna på 1700-talets kungliga bord. Vilket visserligen inte beror på att de inte fanns, för visst åts det kanelbullar långt före genombrottet på 1920-talet.

I övrigt går man förtjänstfullt igenom myten med förgreningar och varianter, vad vi vet om vad som verkligen hände, med mera. Två oberoende svenska historiker konsulterades, Henrik Berggren (DN-murvel mest känd för skildringar av senare tider) och Arvid Jakobsson vid Bernadotteska arkivet, som båda gav goda svar. (Man kan begrunda det faktum, att en välkänd svensk historiker inte fick frågan! Det ska utlänningar till att passera det val som ju är givet när inrikes medier har funderingar i ämnet.)

En detalj Snopes.com inte fått med är obduktionsprotokollet, Thet Kongeliga Likets Öpning och Balsamering. Det är fortfarande en av mina favoritkällor, som jag sedan jag läste den på KB Humlegården alltid förknippar med semlor:

Nu inföll then olyckeliga 12:te Februarii, tå Hans Maj:t föga mer än 3 timar efter måltiden, som war starck och af stadig mat, blef angripen af häftigaste Magkramp och Spasme i Underlifwet, hwilken i hast äfwen rörde Hufwudet och Hiernan, utprässade en myckenhet skarpt Serum, och therigenom sammanklämde the til lifwet oumgängeliga delar, samt hastigt slöts i en dödade Asphyxia [kvävning], och fullkomlig Apoplexia Serosa [?], alla Swea Rikes Inbyggare till största sorg och afsaknad.

- Berättelse om Högstsalige Kongl. Maj:ts osv

Den här får ju komma med också: faktoider.nu: Adolf Fredrik och semlorna. Hur det egentligen gick till, ifall någon missat.


2023-09-16

Faktoidpodden: Ord 3 – Spel

Lyssna här: Faktoidpodden: Ord 3 – Spel

Ord och uttryck som kommer från spelens värld. Som ”full pott” och jackpott, som väl de flesta vet började som speltermer. Färre vet att ”bekänna färg” ursprungligen (och fortfarande) avser kortfärger, att ”gaska upp dig” kan härledas till svenskt kortspel som var oerhört populärt för 200 år sedan, eller att den som får ett spel jämförs med ett flipperspel.

Mer fakta än faktoider (men en och annan faktoid blir det såklart), liksom ett och annat frågetecken.

Nu blir det ett lite annorlunda avsnitt – igen. Fokus kommer inte att ligga på faktoider och relaterat, utan på fakta. Fakta från ett stort, komplext och ruggigt intressant ämne jag ägnat mig en hel del åt. En av mina böcker är vigd åt ämnet, det blev två avsnitt om det i förra säsongen av podden, med mera. Och det ämnet är etymologi: läran om ordens historia, varifrån de kommer, hur de har utvecklats och förändrats. En och annan myt och missuppfattning kommer naturligtvis att beröras, det är ju ändå min podd det här, men de är inte huvudtemat. Huvudtemat är inte det felaktiga utan det oväntade: Ord och uttryck som inte ser ut som om de kommer från det område som de gör.

Och det området ifråga är spel. Och där har ni hela innehållsdeklarationen för detta poddavsnitt: Etymologier för ord och uttryck från spelens värld. De är inte få, för de är många. De finns lite varstans i språket. Vi använder inte alla lika ofta, men nog så många nog så ofta. Och många av dem ser som sagt inte alls ut som speltermer.

Nu är det ju så med ord, att vi språkbrukare använder olika vokabulärer i olika sammanhang. Vi använder det här ordförrådet när vi är på jobbet, det här när vi är hemma. Vi använder andra ord om vi är ute och seglar eller lagar mat eller jagar faktoider eller utövar någon annan special-syssla. Och de här olika vokabulärerna kan färga av sig på varann. Ord kan lånas mellan dem och användas i nya sammanhang. Så är det idag, och så har det alltid varit. När det gäller spel så har den vokabulären alltid varit välfylld och välanvänd, för folk har spelat spel genom alla tider. Därför har ord och uttryck från spelens värld ofta hamnat i andra vokabulärer, inte minst vardagsspråket.

(Inom parentes sagt så är allt vi skriver och säger, även vardagligt, tanklöst småprat, smockfullt av språklig arkeologi och lingvistiska lagerföljder. Det är vansinnigt intressant alltihop.)

En annan grej som gör spelord särskilt intressanta är de olika tider och sammanhang de kommer från. En del uttryck är flera hundra år gamla, andra kan ha börjat som datatekniska termer alldeles nyss.

Jag ska börja med ett uttryck vars spelkoppling inte är helt säkerställd, men sannolik. Jag gillar också att spel verkligen inte är det första man tänker på när man ser uttrycket.

Här är det: saken är biff. Varför säger man så? Varför är saken ”biff”?

Det finns en förklaring av uttrycket som är ett utmärkt exempel på en så kallad skrivbordskonstruktion. En sådan har inte har forskats fram genom att studera saker och ting utan formulerats i isolering. Vid första ögonkastet kan sådana kanske se trovärdiga och bra ut, men så fort man rör vid dem faller de samman i damm.

Så här låter denna skrivbordskonstruktion: Om någon i det militära ansökte om något, till exempel en soldat om permission, så skrevs sedan beslutet på ansökan. Om ansökan godkändes, alltså bifölls, så kunde man få tillbaka sin ansökan med förkortningen ”bif” påskriven av aktuellt befäl. Så där – saken är biff! Eller?

Min första tanke när jag såg den förklaringen var att ja, det där lät ju rimligt och bra. Den andra var att det måste finnas mer än gott om belägg för den. Man hör ju att det varit en rutin, sådana gillas högt i det militära, och en sådan rutin måste ha genererat ofantliga mängder ”bif”:ade ansökningar under årens lopp. Även om man naturligtvis inte sparat allt så borde det inte vara några som helst problem att få fram exempelvis en permissionsansökan med ett påskrivet ”bif.”. Men – någon sådan verkar aldrig ha uppvisats. Inte en enda.

Första gången jag såg den här förklaringen var på Wikipedia. Där stod den utan belägg och oemotsagd – för ibland är redaktörerna på Wikipedia väldigt ifrågasättande, ibland inte alls –  och med ett enda mjukgörande ord inlagt: ”Uttrycket tros komma från att en ansökan” och så vidare. Wikipedia är ju dagens informationskälla nummer ett, utan tävlan. Ett fel som står där har hur goda möjligheter som helst att spridas. För det ska man ha klart för sig, att oavsett hur det står till med de som skriver på Wikipedia, så har många av dem som läser på Wikipedia ingen större koll på källkritik eller rimlighetsbedömningar. Till exempel är många beredda att ta ett påstående på Wikipedia som sanning rätt upp och ner, utan att kontrollera någonting över huvud taget.

Jag grävde lite. Såvitt jag kunnat finna kommer idén om ansöknings-biffen från en bok om officersjargong och manskapsslang från 1947. (För alla förstår väl, att när manskapet talar slang, så talar officerarna jargong.) Där står förklaringen som ett förslag, på hur det skulle kunna vara. Utan att någon egentligen gjort någonting har förslaget sedan förädlats och förstärkts till något som ”tros” – så här ”tror” man att det ligger till. Vilket ju skulle kunna vara ett oerhört starkt påstående, om ”man” avser expertis och fackfolk. När det i själva verket inte behöver vara mycket mer än en gissning.

Men om ”saken är biff” nu inte började som en militär förkortning, varifrån kommer det?

Ja, först av allt ska jag göra klart att jag inte vet, med säkerhet. Men jag har en hypotes, säger ett förslag på hur det ligger till. Den ser ut så här: Uttrycket ”saken är biff” började som ”klara skivan”. Sedan övergick det till ”klara biffen”, för att till sist bli ”saken är biff”.

Uttrycket ”klara skivan” förekommer ju än idag. Det finns belagt sedan åtminstone 1897, och kan ha syftat på spel – och där har vi kopplingen till dagens ämne. ”Skivan” ifråga var spelbrädet eller möjligen bordsskivan man spelade på. Att ”klara skivan” innebar ursprungligen att man vann en spelomgång, att man tog hem alla insatserna som låg på ”skivan”.

Uttrycket ”klara biffen” är den knepigaste länken här. Min hypotes är att några kreativa språkbrukare tagit uttrycket ”klara skivan” och ersatt bordsskivan med en köttskiva, närmare bestämt en biff. Jag har hittat ett allra första belägg från 1903 som ser rätt ensamt ut, men uttrycket blir betydligt vanligare framåt 20-talet. Och då dyker det upp i samma sammanhang som ”klara skivan”, med samma betydelse och samma valörer. Det är därför jag tror att min hypotes stämmer.

Sedan övergick ”klara biffen” till ”saken är biff”. Det uttrycket har jag hittat belägg för sedan 1942, och i tidningsläggarna syns en kraftig uppgång året därpå. Det är väldigt tydligt att det var 1943 som det slog igenom. Det året publicerades rentav en liten dagsaktuell språkhistorisk utläggning på DN:s Namn & Nytt-sida, där signaturen ”S” berättar om utvecklingen inom stockholmsslangen. Sånt är ovärderligt när man gräver i etymologi.

För att sammanfatta: Uttrycket ”saken är biff” kommer inte från någon militär förkortning för ”bifalles”, det är klarlagt. Att ”saken är biff” skulle komma från ”klara skivan” är en hypotes, från min sida. Och det var det.

Nästa uttryck är ovanligare, åtminstone idag: ”Svinhugg går igen”. Jag antar att alla inte känner igen det, men många gör det. Betydelsen är att om man gör något dumt mot någon så slår det tillbaka. Idag säger många ”karma is a bitch”, vilket är samma sak. Det är faktiskt ett lustigt exempel, för det är alltså betydligt fler som har koll på en buddhistisk term på sanskrit än ett äktsvenskt ord som ”svinhugg”. Hur som helst. Vad är då ett svinhugg? Och varför går det igen?

Nu blir det lite spelhistoria. På 1700-talet kom ett kortspel till Sverige som först kallades cambio eller campio eller camfio. Det använder inte den gamla vanliga kortleken, vilket det förresten har gemensamt med bra många kortspel. En del av cambio-korten är numrerade och i övrigt bra lika de vi är vana vid. Andra har säregna namn, som Blompottan, Kucku och Husu. Blompottan har en bild på en kruka eller vas med blommor, Kucku är en gök, och Husu en gris. Korten kunde också ges de mer familjära namnen Pottan, Gök eller Svin.

Ett av korten är Harlekin. Harlekin kunde av någon anledning kallas kille, även uttalat ”chille” – kanske tyckte man orden liknade varann, och figuren på kortet är ju onekligen en kille. Så småningom blev också ”chille” spelets namn i Sverige. Eller möjligen ”Harlekin”, om det skulle vara lite märkvärdigare, men det namnet är inte i närheten lika vanligt som kille.

Nu för tiden är det inte jättemånga som hört talas om kille. Men det var länge ett av Sveriges populäraste spel. Från Gustav III:s tid spelades det flitigt, på den tiden rentav vid hovet – då hette det fortfarande cambio med varianter. Sedan var kille ett av landets vanligaste spel fram till andra världskriget ungefär. Där någonstans tog storhetstiden slut. Så killespelet hade gott om tid att lämna avtryck i språket.

Det ska sägas att även om killespelet inte är i närheten lika spritt idag som för tvåhundra år sedan, så är det inte så få som spelar kille idag. Det  finns rentav en nytillverkning av killelekar.

Nu ska jag ta upp några regler i kille. Kille finns i olika varianter, inte så oväntat. Den klart vanligaste är så kallad byteskille som enkelt uttryckt går ut på att man genom att byta kort försöker att inte åka ut. Varianten kan också kallas enkortskille. Det har den egenheten att varje spelare får ett kort, ett enda – dolt, ska sägas. Sedan börjar man. Spelarna får, i tur ordning och om han eller hon vill, byta kort med den som sitter till vänster. De flesta byten utförs rätt upp och ner. Men beroende på vilket kort spelaren till vänster har så görs ibland undantag. Här är några exempel: Om spelaren till vänster har Kucku, som förresten är det högst rankade kortet, så är omgången slut. Alla visar sina kort, och den som har lägst kort åker ut. Om spelaren till vänster har Husar eller Värdshus, då säger spelaren med kortet ”Husar förbi” eller ”Värdshus förbi”, varpå spelaren som försökte byta får gå vidare till nästa spelare. Och om kortet är Husu, säger spelaren ”Svinhugg går igen”, och bytet genomförs inte.

Där har vi det: ”Svinhugg går igen”. Jag nämnde även ett annat kille-uttryck som levde kvar länge och väl, och det är ”värdshus förbi”. Det verkar inte ha använts som levande begrepp på bra länge. När man använder uttrycket idag verkar det nästan enbart – inte helt, men bra nära – vara i förklaringar av uttryckets historia. Som den här.

Det var det uttrycket. Nu kommer nästa.

Om man spelar om pengar, så kan man ju ha dem liggandes i högar på bordet. Vill man ha lite mer ordning och reda kan man lägga dem i en skål. Den skålen kunde kallas potta eller pott. Just ”potta” förknippas främst med en särskild sorts kärl, men ordet har använts länge om krukor, skålar och kärl i allmänhet. Det är naturligtvis samma ord som engelska pot. I det engelska språkområdet användes också skålar på samma sätt, när man spelade, kortspel eller andra spel. Så småningom blev en sådan pot inom kortspel förknippad med knektar, eller jacks som de heter där, och i slutet av 1800-talet uppstod pokertermen jackpot, som ju sedan dess fått mycket vidare bruk på flera språk. Och här i Sverige så blev ”pott”, med två t:n, en spelterm, som därifrån letat sig ut i allmännare språkbruk. Det gäller inte minst uttrycket full pott. Att det begreppet kommer från spelvärlden inser man rätt snart, om man funderar på saken. Men det finns en nära släkting där spelrelationen är mycket otydligare.

Masurknöl (även kallad vril) på ek; masurlönn

Den där skålen eller pottan för insatser kunde tillverkas av masur. Det är stora runda knölar som bildas på träd, och som är uppskattade för sin vackra ådring. Idag används masur nog mest till knivskaft. När de här runda knölarna blev skålar så kunde de kallas kulskålar eller kulor. Namnet spreds till andra skålar för insatser, även de som var gjorda av vanligt trä eller andra material. Kula blev en spelterm. Om man nu har spelat en omgång av ett spel, insatserna blivit omfördelade och kulan är tom, ja då kan man ju börja på en ny omgång – eller som man sade, börja på ny kula. Även det uttrycket har letat sig ut i allmännare språkbruk, där det förresten är betydligt vanligare än inom spel nuförtiden.

Oväntade spelord är ju det här avsnittets tema. Ett särskilt fint exempel är maska. Det är såpass bra att jag redan tagit upp det här i podden, i avsnitt 16: Ord 2 [länkar till prat & text]. Men det passar ju även i detta avsnittet, så här kommer en snabbrepris. Maska, det vet ju alla vad man gör när man maskar. Varför säger man då som man gör? Ja, det har inte med djuret mask att göra. Det kommer från ”maskera”, alltså att dölja något. Och det som ursprungligen doldes, maskerades, det var vilka kort man satt med. Den som maskar i spel försöker att ge intryck av att ha lägre kort än vad som är fallet. Sedan började ordet att användas om någon som försöker att ge intryck av att arbeta mer än vad som verkligen är fallet. Och så vidare. Så maska, i denna betydelse, började som en spelterm.

Vad man tycker är väntat eller oväntat beror ju på. ”Maska” tycker jag är helt oväntat, särskilt då en annan förklaring ligger så nära till hands. Här är ett annat uttryck som kanske, kanske inte har lite mindre överraskningsvärde, så att säga: bekänna färg. Att bekänna färg innebär att spela ett kort i den utspelade färgen. Om någon lägger ett hjärterkort och så lägger jag ett annat hjärterkort med högre valör. Då bekänner jag färg. Jag vet inte hur mycket detta uttryck används inom spel idag, men det används definitivt i andra sammanhang.

Jag pratade om kille. Nu ska jag prata om ett annat svenskt kortspel. Jag misstänker att åtminstone några av er anar vad det gäller … För 100 år sen var det allmänbildning, och för 150 år sedan än mer så; alla kände till det, även om man inte spelade det, vilket det visserligen var nog så många som gjorde.


Hjalmar Mörner återgav 1830 några viraspelare.
Observera att det spelas av tre personer.

Kortspelet heter vira! Är det bekant? Vira är ett riktigt klassiskt spel. Det är det enda av de stora kortspelen här i landet som konstruerats här – men jag ska återkomma till den detaljen. Namnet kommer nog från Vira bruk i Roslagen. Det finns en historia om folk som blev insnöade där en vinter, och som sedan fördrev tiden med att skapa ett kortspel. Den berättelsen har åtminstone inte motbevisats. Virans storhetstid varade från början av 1800-talet fram tills bridgen konkurrerade ut det på 1930- eller 40-talet sådär. Under det dryga sekel det fick i ljuset spelades vira mycket flitigt. En krönika i Oskarshamns-tidningen 1905, som är skriven mest på skämt men ändå, formulerade det så här fint: ”En fullfjädrad herrekarl skall […] behärska alla slags kortspel, förnämligast vira, som han bör vara professor uti, därest han önskar komma fram i världen.”

Jag nämnde att ord och uttryck som vi använder flitigt inom ett område tenderar att spridas till andra områden. I viraspelet finns några ord och uttryck som användes mycket flitigt, och som också kom att spridas till det vardagliga språket.

Som till exempel gask. Är det bekant? Substantivet gask är väl inte särskilt vanligt, men det beror på vem du är. Man skulle kunna kalla det fackterm: ”Gask” är en studentikos beteckning på en fest, en lite större och rejälare tillställning ska det vara. För att reda ut gasken vidare behöver vi titta på hur det användes i vira. I vira finns det ett antal gaskbud. Tillsammans utgör de gaskspel, som är en rätt stor del av viraspelet. Så när man spelar vira, talar man ofta om gasker. Först var det själva spelet som avsågs, men så småningom kunde gasken även syfta den upprymda stämningen när man spelar. Och eftersom gaskspel är lite högre och äventyrligare bud, så kom gasken att syfta på stämningar av lite högre slag. Om folk som var lite mer än vanligt upprymda. Kanske lite berusade? – Kanske det. På så sätt uppstod några uttryck som nog inte använts på länge, som ”gasken är hög”, eller ”vara i gasken”, eller ”uppe i gasken”. Liksom ett uttryck som används idag mer än alla andra ihop: ”gaska upp dig”.

Nu är ”gask” inte enbart en viraterm. Det var ett bud i ett annat och äldre kortspel som heter lomber eller hombre och som kom från kontinenten. Det spelades flitigt på 1700-talet sådär. Idag är det inte många som så mycket som hört talas om vira, än mindre lomber. Då har ändå de spelen varit riktigt populära. Det är som om folk om 100–200 år aldrig skulle hört talas om Masken eller Tetris.

Innan ”gask” hamnade i lomber så var det nog – spiksäkert är det inte – det spanska ordet cascarela, som betyder skal, eller kanske italienska casco, som är hjälm. Men lomber i all ära – på 1800-talet spelades mycket mer vira än man någonsin spelat lomber, och oavsett ordets äldre historia så vare det viran som etsade in ordet ”gask” i svenska språket.

En sista anmärkning om gasken: Studenternas fest-gasker stavas ibland med ”-que” på slutet. Det ser ut som låtsasgammal stavning, och är det kanske också? Men går man till de gamla källorna så hittar man inte så få ”gasquar”, stavade på det sättet. Jag vet inte om de som skriver så idag vet att det verkligen varit en etablerad stavning, eller om de bryr sig, men så ligger det hur som helst till.

Jag skulle återkomma till virans ursprung … Vira är, som sagt, svenskt. Det var i Sverige som reglerna utformades, om det nu var på Vira bruk eller någon annanstans, och det verkar enbart ha spelats i Sverige. Men i likhet med de allra flesta kortspel så skapades det inte ur intet. Viran är en vidareutveckling av tidigare spel, som boston och lomber. Så virans svenskhet ska inte överdrivas.

Nästa uttryck är två: gå hem och gå bet. För de är varianter på varann. ”Gå hem” kommer efter ”ta hem”, att man vinner ett stick eller en omgång eller hela spelet. Motsatsen är att ”gå bet”, när man förlorar ett stick eller en omgång eller hela spelet. ”Bet” är nättopp rena franskan: bête är samma ord som best, och betyder djur eller odjur, eller best då. Som spelterm minner det om en gammal tradition där den som förlorar spelet får ett öknamn. Ett känt och lättbegripligt exempel på det är ju skitgubbe. Ska man vara noga är skitgubbe ett svagare tillmäle än det till synes neutrala ”gå bet” – som ju betyder att bli ett monster. Sedan länge har både ”gå hem” och ”gå bet” använts om annat än spel, som när en föreställning går hem eller en tjuv går bet. Men det var vid spelbordet de myntades. Och i likhet med gasken så talade man om att ”gå hem” eller ”gå bet” innan vira var uppfunnet. Men det var viran som bankade in dem i svenskan, i så hög grad att de ännu långt in på 2000-talet hör till standardspråket.

Nästa ord jag tänkte ta upp är renons. Om man spelar kort, och saknar kort i en viss färg, då är man renons på den färgen. Ordet kommer från franska renonce där det betyder att ge upp. Så småningom övergick speltermen till det allmänna språket, och har sedan dess kunnat syfta på frånvaro av, ja, allt möjligt.

Kortspel ja … Det har blivit väldigt mycket kortspel i det här avsnittet. Som om folk inte spelat andra spel. Det har man, såklart. Men åtminstone inom språket så dominerar kortspelen helt.

Men nu så har vi ett spelrelaterat ord som inte har med kort att göra: sinkadus. En sinkadus, om du inte visste det, är antingen en lyckträff, eller – en ovanligare betydelsen det här – en örfil eller annan smäll. Det ordet kommer inte från något kortspel utan ett tärningsspel. Bräde närmare bestämt. Idag spelas väl inte jättemycket bräde, men, återigen, ligger det i den historiska svenska speltoppen. När man spelar bräde använder man två tärningar. Och varje resultat har ett namn, som man säger högt när man slagit tärningarna. Till exempel heter två ettor ”ettor all”, två femmor ”sinkor all”, fyra och tvåa ”kvart dus”, sexa och femma ”sex sinka”, och en femma och en tvåa ”sinkadus”. Den som kan lite franska kan känna igen åtminstone ordet för fem, cinque, i sinkan. En gång i tiden passerade de fornfranska orden för fem och två genom lågtyskan – där har vi ett språk som påverkat svenskan långt mer än exempelvis engelskan någonsin gjort – och det var då som sinke dûs blev svenska sinkadus.

Om sinkadus används mindre idag än det gjort förr så gäller det i ännu högre grad ett närliggande begrepp: ”trojadus”! Det har inte vart i levande bruk på generationer … Betydelsen behöver man nog inte kunna ens lite franska för att sätta, en trojadus var när tärningarna visade tre och två. Det var på 1800-talet som det kunde syfta på lyckträffar, som en synonym till sinkadusen.

Sen finns det ju en annan sorts sinkadus: En örfil eller liknande. Den betydelsen är mindre vanlig men jag tar med den eftersom den är intressant. Sinkadusen som örfil är belagd från mitten av 1700-talet, vilket är hundra år innan första belägg för sinkadusen som lyckträff. Här har jag hittat åtminstone ett förslag på hur ordet fick betydelsen: Sinkan, femman, skulle syfta på de fem fingrarna på handen som utdelar slaget.

En fråga som jag inte lyckats få svar på är varför sinkadusen förknippas med något bra. Det finns ju tärningsspel där vissa kombinationer är bättre eller sämre i sig, men bräde hör inte till dem. Kanske sinkadusen uppstod i något annat spel? Liksom trojadusen för den delen. Kanske man använde ordet i uttryck som ”en lyckad sinkadus”, vilket så småningom förenklades till enbart ”sinkadus”? Kan den äldre sinkadus som är en käftsmäll ha spelat in på ena eller andra sättet? Ja, inte vet jag – än så länge.

Nu ska vi flytta oss framåt i tiden en bit, en bra bit. Vi går från 1800-talets spel med kort och tärning till sent 1900-tal, där folk står och spelar flipper. Om man då gör väl ifrån sig kan man få en belöning i form av ett extraspel, ett spel som man får gratis, ett frispel. Det ordet, ”frispel”, hamnade snart nog i det allmäna språkbruket, åtminstone hos några språkbrukare. Då fick det också en betydelse, som skiljer sig rejält från speltermen. För om man får ”ett frispel”, eller ”ett spel” som det ofta förkortas till, som inte utgörs av ett gratis extraspel på en spelmaskin –  då betyder det ju att man ballar ur, att man får ett utbrott. Inte bärsärkagång direkt men en bit på vägen. Även maskiner kan ju få frispel, och beter sig då på motsvarande sätt: Rasslar, blinkar och har sig.

Denna betydelse av ”frispel” finns med i Svensk ordbok. Där är dess tidigaste kända belägg daterat till 1992. Svensk ordbok är ofta bort i tok med sina äldsta belägg, det är ofta lätt att hitta äldre belägg än de som anges där. Här är jag osäker. Jag har för mig att jag stött på uttrycket ”frispel”, med dagens betydelse, tidigare än 1992. Men då var det inte i skrift utan i tal. Uttrycket hör också mer till det talade språket än det skrivna. Sådana ord och uttryck är ofta mycket svårare att hitta belägg för än lite ”märkvärdigare” ord. Det var först när internet slog igenom som vardagligt språk började avlagras i större mängder, som dessutom är sökbara och även i övrigt någorlunda tillgängliga. Det är fullt möjligt att det finns äldre belägg än 1992 för ”frispel” i betydelsen raseriutbrott eller så. Det är i alla fall vad jag tror. Något att visa upp har jag inte. Eller så finns inget sådant belägg.

Läget kompliceras av att ordet ”frispel” är mycket äldre, men med andra betydelser. Tidigare frispel kom inte från spel utan främst från sport. Som när en fotbollsspelare är frispelad, vilket i det sammanhanget betyder att denne är ensam med bollen. Eller om man får ett gratis spel på bingon eller vad det nu är. Det är ju samma betydelse som flipperspelets frispel, men övergick aldrig till folk som tappar besinningen.

Hur kom det sig då att flipperspelens frispel började användas om raseriutbrott? Kanske det har att göra med de specialeffekter med ljus och ljud som spelen ger ifrån sig när belöningen delas ut? Man tänker sig någon som börjar rassla, blinka och ha sig, tecken på att vreden börjar ta över och frispelet snart bryter ut. Ja, så gick det kanske till. Eller kanske inte.

Det går ännu några år och vi kommer fram till dataspelen. Det var ju på 1970-talet som de första dataspelen började spelas i Sverige. Då var det inte jättemånga som intresserade sig för sånt. De som var intresserade kunde visserligen vara mycket intresserade, men så värst många var vi inte. Sedan ökade spridningen, med ojämna steg. Datorer blev allt vanligare och fanns till slut mest överallt, och så kom smarta mobiler och fanns till slut precis överallt. Och så småningom började ord från dataspelsvärlden att leta sig ut i det allmänna språkbruket. De orden är inte många – än så länge. Vilket visar att det kan krävas långvarig exponering för att ord ska börja vandra sådär. Vilket i sin tur kan ge perspektiv till mängden spelkortsrelaterade ord och uttryck i standardspråket: Hur mycket kort hade man spelat, när begrepp som ”gå bet” och ”bekänna färg” och så vidare började användas allmänt?

Dataspel som sagt. Det känns naturligt att avsluta detta poddavsnitt med ett ord från den världen. Det är inte det allra vanligaste, kanske känner du inte alls till det, men det beror ju också på vem du är. Ordet är levla. Det kommer ju från level up, att gå upp i nivå, när min figur samlat på sig erfarenhet eller vad det är så den blir större, starkare och duktigare. Jag vet inte när ”levla” började användas som spelterm i svenskan. Men efter att ha grävt runt efter belägg känns det som om det började användas i bredare bemärkelse på 2010-talet sådär.


2023-09-13

[Corrected] Map comparing the size of Russia to the size of Africa using the Mercator projection

The ”Russian” path is about 8500 km, not 6400 km. The ”African” path is correct.

Soo this piece of geographical desinformation is doing the rounds again. I saw it in 2021 and debunked it in Swedish, with the English title ”Africa's perception war” never the less. So now I took the opportunity to debunk it in English.

The point of the picture is, of course, to show that the Mercator projection is flawed. Which it is. Not that it's useless – or it would have been deprecated long ago – but it does solve the (essentially unsolvable) problem of turning a 3D sphere into a 2D map. Which can be demonstrated with correct data.

Google Earth: Distance between two points on the ground = 6,299.95 km

This is how you get 6400 km between the continuous Russia's (ie not counting Kaliningrad) westernmost and easternmost borders. What you measure here is known as the great circle, the shortest distance between two points on a sphere. That these lines can look unintuitive on any map, not just ones using the Mercator projection, indicate problems with all methods to turn a 3D sphere to a 2D map.

Google Earth: Measure the distance between multiple points on the ground = 8,457.16 km

This attempt to recreate the path on the map above got me about 8500 km.

The closer you are to the equator, the smaller the differences between Mercator and reality. So the path across Africa is indeed 7200 km.


How this little erroneous meme came to be appears obvious: Someone heard Russia measures some 6400 km across, and thought it applied to the path which appears to be the shortest one on the map. So this is not just an error, but an error which is the result of the Mercator projection.

That irony made this debunking particularly delightful.


2023-09-09

Faktoidpodden: Första världskrigets början

Lyssna här: Faktoidpodden, säsong 2 avsnitt 3: Första världskrigets början

Nu blir det dels några hel- och halvmyter om första världskrigets utbrott, dels en bunt skrönor som cirkulerade under krigets första veckor eller månader.

Bland de förra finns påståenden som att kriget tog alla med överraskning, eller att det från skotten i Sarajevo gick en automatisk och oundviklig process till krigsutbrottet – båda osanna. De senare är mindre viktiga – de kommer inte på historieprovet, så att säga – men jag är svag för dem eftersom många av dem är bortglömda. Det är inte ofta som skrönor som den om de snöiga ryssarna, de franska guldbilarna eller de belgiska ögonutstickarna luftas nu för tiden.

Inför hundraårsminnet – inte ”jubileet” – av första världskrigets utbrott fick jag i uppdrag att skriva en bok om det. Alltså inte om själva kriget, utan om hur det bröt ut. Hur kunde mordet på Österrike-Ungerns tronföljare, vilket visserligen inte var en oviktig händelse i sig, leda till någonting så gravt oproportioneligt som ett första gradens storkrig? Resultatet blev 1914: Vägen till första världskriget, utgiven 2014 på förlaget Forum. Boken börjar i princip efter Wienkongressen hundra år tidigare. Sedan går den igenom 1800-talets krig och politiska strömningar. Det där vore material för två poddavsnitt, minst. Men det ska jag inte ta upp den här gången. Jag ska ta upp en viss aspekt av det hela.

Eftersom jag är den jag är tog jag i boken även upp en del relaterade hel- och halvmyter. Som halvmyten om hur överraskade folk blev. Man kan ofta höra att överraskningen var total. Men även om några visserligen blev överraskade av ett världskrig som bröt ut mitt i deras fredliga värld, blev de flesta inte det. Möjligen var tidpunkten oväntad. Sommaren 1914 hade man sett många långt krisigare kriser än en skjuten ärkehertig, och de kriserna hade inte lett till något krig, än mindre ett världskrig. Desto fler hade länge väntat på ett storkrig, det hade skrivits böcker och artiklar om, och inte minst hade det kapprustats en hel del.

Och hur var det med krigets förväntade längd – skulle man komma hem till jul? Alltså julen 1914? Det var det definitivt många som trodde, bland såväl allmänheten som ledande politiker och militärer. Det är förresten inget unikt för första världskriget: Varje gång ett krig bryter ut, finns det alltid några som menar att det kommer att vara snabbt överstökat. Men det brukar finnas avvikande röster, och 1914 var inget undantag. Det fanns faktiskt sådana avvikande röster även bland ledande förmågor. Som till exempel chefen för tyska generalstaben, chefen för franska generalstaben, och Storbritanniens krigsminister. Att de gubbarna inte alls trodde på ett snabbt undanstökat världskrig; ja, det tycker jag är nog så talande.

En betydligt större och viktigare felaktig uppfattning om första världskrigets utbrott går ut på att det till stor del skulle ha varit närmast automatiskt. Så här tänker man sig förloppet: Om land 1 förklarade krig mot land 2, så skulle de länder som land 2 var allierat med att, ja, automatiskt förklara krig mot land 1. Varpå länder som var allierade med land 1 automatiskt förklarade krig mot land 2 och dess allierade. Så beskrivs ofta första världskrigets utbrott: Händelseförloppet var till stor del styrt av avtal och allianser som man hade kommit överens om tidigare, och som nu trädde i kraft, utan att någon egentligen behövde göra något. Och eftersom alla större och flera mindre länder ingick i olika block, så kunde en gnista på ett ställe, som skotten i Sarajevo, starta en kedjereaktion som till slut fick alla att vara i luven på varandra.

Denna uppfattning är en myt och en osanning; så gick det inte till. Att avfärda den innebar betydligt mer jobb än de om det oväntade kriget eller fred till jul. Man kan gott säga att det debunkandet utgör en stor del av boken. Visst var flera stormakter mer eller mindre knutna till varandra genom allianser och diverse avtal. I ljuset av krigsutbrottet ses de ofta som förberedelser inför krig, men det var minst lika mycket det motsatta: Flera gånger förhindrade allianser storkrig, när Frankrike inte ville utkämpa Rysslands krig, eller Tyskland Österrike-Ungerns krig, till exempel. Men allianserna var sällan så hårda och bindande som många föreställer sig. Till exempel var Ryssland och Frankrike allierade, men under det rysk-japanska kriget 1904–1905 blandades Frankrike ändå inte in. De hade sedan länge gjort klart att de inte hade något till övers för Rysslands asiatiska äventyr och att deras allians bara gällde i Europa.

Ska man tala om allianser under första världskriget måste man ta upp förhållandet mellan Storbritannien och Frankrike. Det har till och med ett eget namn: ententen, efter franska entente cordiale, ”hjärtligt samförstånd”. Ja, jag kallar det ”förhållande”, eftersom jag inte kommer på något bättre. Folk har letat efter ord för att beskriva ententen ända sedan den slöts 1904. Den har kallats ett synsätt, en politisk synvinkel, eller, ja, varför inte just ”samförstånd”. Ententen nämns ofta när man talar om allianserna vid första världskrigets utbrott. En sak som ententen inte var, var en försvarsallians. Man kom överens om en rad större och mindre frågor – mest mindre – som man käbblat om genom åren, men inte mer. Vilket visserligen inte var så lite. Att två av Europas mesta fiender, som krigat mot varann hur mycket som helst, kom överens om någonting alls var vackert så. Men det var som sagt ingen allians. Faktum är att oklarheten om vad den egentligen var kan ha bidragit till kriget. Om Frankrike haft en regelrätt försvarsallians med Storbritannien hade Tyskland kanske varit försiktigare med att anfalla. Kanske hade man låtit bli. Kanske.

Det oväntade kriget, kriget som alla var övertygade om skulle vara slut till jul, och dess automatiska utbrott: Ja, där har ni tre hel- eller halvmyter som jag tar upp i min bok 1914: Vägen till första världskriget. Men det finns mycket mer att hämta ur den källan. Jag ska ägna resten av detta avsnitt åt myter strax före och efter första världskrigets utbrott. Material saknas ej.

När vi vill veta mer än vi kan veta, så utvecklas olika former av kollektiva fantasier för att fylla tomrummet — rykten, vandringssägner och faktoider. Och sällan, om någonsin, är den allmänna fantasin lika aktiv och likriktad som under krig, när alla funderar över och diskuterar samma frågor, som kan vara svåra eller omöjliga att reda ut, särskilt just då och där. Det första världskrigets första månader är ingen dum period för att demonstrera fenomenet, för under en rätt kort tid fick världen en rik provkarta med faktoider, vandringssägner och rykten av alla de storlekar och slag. Det var dagar av spänning, oro och en överväldigande, oöverskådlig flod av rykten. Man kunde påstå i stort sett vad som helst; lät det tillräckligt intressant så förmedlades det vidare, utan att kontrolleras – många gånger utan att ens kunna kontrolleras.

Fenomenet återkommer som sagt under snart sagt alla krig, och det gäller även flera sorters rykten. Som till exempel den så kallade spionsjukan: Folk såg spioner, sabotörer och kollaboratörer i varenda buske. En del av de rapporterade spionerna kan naturligtvis ha varit äkta. Åtskilliga torde ha varit tidningsankor, men i den allmänna hysterin var det många som greps och ibland avrättades på hur lösa grunder som helst.

Vad ordet ”spionsjuka” beträffar så kallades det verkligen så utomlands, spionitis. Det första belägget jag hittat på engelska är från 1912, där citerar man en tysk källa, alltså strax före första världskriget. Det första belägget jag hittat på tyska är från 1888, långt före världskriget. Nej, det var ingen något nytt. Men spridningen och styrkan tidigare kunde inte jämföras med den explosiva utvecklingen i augusti 1914.

En sågfilare i Falköpingstrakten avslöjas av sina händer och naglar, kläder och ”anletsdrag, skick, manér” – liksom den välförsedda plånbok ur vilken han drar en hundrakronorssedel (motsvarar flera tusenlappar idag). – Vestgöta Korrespondenten 19 januari 1900

Ja, ryktesspridningen var vild även i länder som inte deltog i kriget. I Sverige hade man i flera år talat om så kallade sågfilare eller skärslipare. Sågfilare slipade verktyg, särskilt sågar, ett jobb som kunde vara ganska kvalificerat. Några av dem gick runt mellan gårdarna och erbjöd sina tjänster. Omkring 1900 började påfallande många sågfilare att dyka upp på svenska vägar. De kom från Ryssland, särskilt trakterna kring Novgorod – och detta, ska sägas, är fakta i målet. Sågfilarna diskuterades ofta, i insändare, ledare och riksdagsdebatter, liksom naturligtvis i folkmun. Och då var det inte deras hantverkskunnande man intresserade sig för utan eventuella andra uppdrag. Var de ryska spioner? Kartlade de Sveriges försvar? De var rentav föremål för en statlig utredning, som inte kunde hitta någon grund för anklagelserna. Inte för att det hindrade folk – hur skulle det kunna göra det. Insändare rapporterade om misstänkta figurer, där det kunde räcka att en sågfilare hade välknippta naglar för att man skulle kunna anta att det egentligen rörde sig om en rysk officer som under förklädnad spionerade på grannlandet.

Om läget var så nervöst i Sverige kan man ju föreställa sig hur det var i krigförande länder. Samtidigt hämmades såväl spridningen som dokumentationen i de länderna av att deras tidningar inte kunde trycka vad som helst. Flera av länderna hade en lång tradition av en mer eller mindre kontrollerad press, och vid krigsutbrottet fick allihop en censur som såg till att bara ”goda” nyheter, eller åtminstone inte alltför dåliga och moraldämpande nyheter, släpptes igenom. När sådana källor återger uppgifter så är källäget knivigt på flera sätt: Är detta ett faktiskt rykte som censorerna ansåg patriotiskt välgörande, eller är det inplanterad propaganda?

Ett senare exempel på hur censuren påverkade nyhetsförmedlingen är spanska sjukan, alltså själva namnet. De första utbrotten i Europa inträffade i Frankrike, England och Tyskland, men där kunde man ju inte skriva om sådant, eftersom kriget vid den här tiden fortfarande höll på. Det var först när sjukan nådde Spanien, som inte låg i krig, som det blev skriverier, som naturligtvis återgavs i andra länder. Det var då och därför den fick sitt namn. På så sätt minner spanska sjukan än idag om första världskrigets censur.

Omkring månadsskiftet juli–augusti stod kriget ännu och vägde. Då spreds historien om de franska officerare som iförda preussiska uniformer försökt att ta sig över gränsen till Tyskland men motats bort. Ibland var det 18 falska soldater, ibland fler; det högsta antal jag sett är 80. Sådana false flags har verkligen förekommit då och då. Som när vår egen Gustav III ville ha ett krig mot Ryssland, och man lät svenska soldater i ryska uniformer angripa en svensk postering. Eller när tyska SS-soldater låtsades vara polacker och angrep ett antal tyska anläggningar strax innanför gränsen, vilket gav Hitler en anledning att angripa Polen. Det är inte konstigt att false flags är en klassiker bland myter som rör krig.

En annan klassiker gäller förgiftade brunnar. På åtminstone en plats i Preussen sköts två ryssar och en fransos sedan de, enligt uppgift, försökt att smitta dricksvatten med kolera. Det här är lurigt att reda ut eftersom biologisk krigföring verkligen förekommit genom åren, och förvisso kan bli aktuell även i det tjugoförsta århundradet. Vilket naturligtvis inte innebär att allt som påstås är sant.

Ännu en historia som gick runt i Tyskland vid den tiden gällde guldbilarna, Goldautos. Dessa sades vara lastade med guld och kördes av franska officerare till deras vapenbroder Ryssland, alltså genom Tyskland. Det finns belägg för att åtminstone 28 personer avrättades för en händelse som förmodligen aldrig inträffade. Den verklighet som inspirerade ryktet utgjordes av det mycket stora, och för Tyskland mycket irriterande, stöd som Frankrike i åratal hade betalat till Ryssland.

Naturligtvis cirkulerade mer eller mindre påhittade uppgifter om direkta angrepp. Även i Sverige. När det började bränna till på allvar i början av augusti 1914 kunde man i svenska tidningar läsa att ryssen hade landstigit på Gotland, tyska kanonbåtar beskjutit Uddevalla, ryska kanonbåtar beskjutit Härnösand. De tyska och ryska flottorna hade utkämpat ett sjöslag vid Åland. De tyska och brittiska flottorna hade utkämpat ett sjöslag i Nordsjön. Tyskland hade krävt att Sverige skulle gå med på deras sida. Den ene kungen och kejsaren efter den andre hade mördats. Och så vidare, och så vidare …

Att britterna skulle invadera tyska Nordsjökusten hörde till de uppgifter som åtminstone hade en viss koppling till verkligheten eftersom sådana planer verkligen funnits. Andra påståenden – de flesta påståendena – var rent hittepå. Och de var många.

Här är tre exempel som är särskilt intressanta:

1) Franska flygplan skulle strax före kriget, och alltså innan någon krigsförklaring getts, ha fällt bomber över Nürnberg och andra tyska städer.

2) Serbiska soldater ombord på ett ångfartyg i Donau skulle ha skjutit mot österrikisk-ungerska trupper på andra sidan gränsfloden.

3) En tågsändning med spannmål som skulle till Tyskland hade, enligt uppgift, beslagtagits i Belgien.

De här påståendena är särskilt intressanta eftersom de blandades in i utvecklingen; de är rykten som förevigats i historien. Den obefintliga bombningen av Nürnberg togs med i den tyska krigsförklaringen mot Frankrike, den obefintliga skottlossningen vid Donau togs med i Österrike-Ungerns krigsförklaring mot Serbien, och det påhittade beslagtagna spannmålståget var ett skäl som Tysklands utrikesminister på en direkt fråga angav som skäl för att invadera Belgien.

Det sista exemplet tycker jag är särskilt bra eftersom det är så efterblivet. Att en sändning med spannmål skulle ha minsta koppling till en fullskalig invasion är en tanke som är omöjlig i fredstid. Men i krigstid kan den läggas fram av en fullt fungerande person som vore den allvarligt menad. Det är ett lysande exempel på hur krigets skugga kan göra skillnaden mellan sant och falskt suddig eller direkt irrelevant.

Den 4 augusti 1914 invaderade Tyskland Belgien – på riktigt, ska sägas. Och nu blommade krigets mytbildning upp ordentligt.

De mest ödesdigra ryktena gällde så kallade franc-tireurs, de var friskyttar som inte ingick i de reguljära trupperna. Sådana gerillakrigare hade tyskarna stiftat bekantskap med under det i övrigt konventionella kriget mot Frankrike 1870–71. Bland de högre officerarna hade många personliga och bittra minnen av dem.

När man kom till Belgien gick man därför hårt åt varje tillstymmelse till civilt motstånd, såväl verkligt som inbillat. För även om sådant avgjort förekom, så är det lika säkert att många repressalier baserades på grundlösa rykten och propaganda. En återkommande uppgift var att belgiska kvinnor och barn gick runt på slagfält och stack ögonen ur tyskar som låg sårade och hjälplösa. En annan uppgift gällde en tysk general som blivit skjuten av en borgmästares son, eller i förekommande fall dotter. USA:s ambassadör i landet berättade att han hört historien så många gånger att han fått intrycket att belgarna uppfostrade sina barn till mördarmaskiner.

Resultatet blev en omfattande våg av våld och förödelse. Mängder av hem och offentliga byggnader plundrades och brändes. Tusentals civila avrättades, även kvinnor och barn — de hade ju hjälpt till, enligt ryktena. Hundratusentals belgare flydde landet, i så hög grad att tyskarna upprättade hinder vid gränserna, med taggtråd och högspänningsledningar. [Se bloggposten Dödstråden om Dodendraad och andra sätt tyskarna använde för att få belgarna att hålla sig i Belgien. ]

Detta var vad som kallades ”våldtäkten på Belgien”. I den allierade progandan använde man givetvis the Rape of Belgium. Att sådana ohyggligheter kunde förekomma i Europa i modern tid var så otroligt att det till att börja med var lätt att avfärda som skräckpropaganda. Men snart nog bekräftades många uppgifter av tyskarna – som framställde det hela som ett legitimt krig mot civila terrorister.

Särskilt i Frankrike såg man Belgiens öde som en föraning om vad en tysk seger skulle föra med sig. De allierade såg inte längre Tyskland som en fiende vilken som helst, utan en mordisk best som helt enkelt måste besegras. Tyskland svarade med att de inte skulle lägga ner vapnen innan den fullkomliga segern var ett faktum. Så hårdnade världskriget. Att skildra tyskarna som djävlar i uniform blev rutin. Och i tysk propaganda blev rollerna de omvända.

I slutet av augusti 1914 kom det stora kriget till västra Belgien. Det tröstlösa skyttegravskriget låg fortfarande i framtiden. Västfronten var fortfarande rörlig, och den rörde sig västerut. Bortsett från att de var aningen efter sin tidtabell, så hade kriget hittills gått Tysklands väg. Nu närmade de sig den franska gränsen, och då dök såväl franska som brittiska trupper upp i deras väg. Den första gången under kriget som tyska och brittiska soldater möttes var den 23 augusti, vid staden Mons, stavad m-o-n-s.

Och nu ska ni få höra. Femtio år senare konstaterade historikern A. J. P. Taylor, som var en högst etablerad och respekterad akademiker, att slaget vid Mons var det enda i första världskriget där övernaturlig inblandning observerats, som han skrev, ”more or less reliably” [The First World War]. Vad kunde få en sån som han att skriva något sådant? Vad hade hänt?

De brittiska soldaterna var betydligt färre än de tyska, men bättre rustade och utbildade. Man kämpade väl och löste sin uppgift, att skydda den franska flanken. Men till slut blev övermakten för stor, och man drog sig tillbaka – i god ordning, ska sägas, vilket inte är självklart; sådant kräver sin soldat. Reträtten fortsatte ända tills krigslyckan vände några veckor senare, i det så kallade ”undret vid Marne”. Då hade tyskarna kommit ända fram till Paris förorter. Sedan de slagits tillbaka där grävde fronten ner sig i skyttegravarna, och där skulle de förbli fram till 1918. Även Mons förblev tyskt ända till krigsslutet.

Det är, i all korthet, vad som finns att säga om slaget vid Mons. Det fick en hel del uppmärksamhet när det inträffat, men det berodde på att det var först. Snart skulle drabbningar i den storleksordningen inte ens vara notismaterial. Britterna lät sig inte knäckas av en övermäktig fiende och tog därmed poäng, men det var ingen tvekan om att de förlorat slaget. Icke desto mindre framställdes det ofta som en sorts moralisk seger, att britterna kämpade så väl. Mångas tankar gick till slaget vid Azincourt nästan 500 år tidigare, där de berömda engelska bågskyttarna slog en betydligt större fransk här i grunden.

En som greps av dramatiken var skribenten Arthur Machen. Han kom att tänka på en berättelse av Kipling där en spökbataljon hemsökte platsen där de stupat. Tillsammans med det gamla temat, med övernaturliga krafter som kommer till de levandes hjälp, fick han idén till The Bowmen: En berättelse om hur bågskyttarna från Azincourt dyker upp och hjälper 1914 års britter vid Mons. Novellen publicerades i en tidning den 29 september. Machen tyckte inte att den blev särskilt lyckad och tänkte sedan inte mer på det hela.

Framåt våren hörde en redaktör av sig, har var förresten även präst. Han undrade om han kunde få ge ut ett särtryck av The Bowmen, förslagsvis kompletterad med förord och källor. Machen svarade att ett särtryck naturligtvis gick utmärkt, att han gärna skrev ett förord, men att han inte kunde uppge sina källor eftersom han inte hade några. Till hans obeskrivliga förvåning svarade redaktören att Machen måste tagit fel: Novellen var baserad på en sann historia, det var allmänt känt i hans församling. Alla hade hört talas om folk som sett fenomenet, eller kände någon som kände någon som sett det, eller …

Som Machen formulerade det: ”Det började gå upp för mig att även om jag hade misslyckats i konsten att skriva, så hade jag av misstag lyckats i konsten att bedra.”

Han upptäckte snart olika varianter av historien som cirkulerade. Detaljerna varierade, men alla gjorde anspråk på att vara sanna historier. Hans spökhistoria hade blivit en vandringssägen.

En förändrad detalj, som snart nog ingick i sägnens ”standardversion”, rörde spökenas gestalter: Bågskyttarna från Azincourt transformerades till änglar. Så skapades änglarna vid Mons.

Machen själv menade att denna detalj gjorde berättelsen lättare att acceptera och svårare att direkt förneka. Änglar var en någorlunda accepterad övertro som tilltalade allmänheten på ett sätt som spöken eller till exempel helgon inte gjorde. Machen hade själv ägnat sig åt ockultism och kände åtskilliga som trodde på lite av varje, och han menade att många som trodde på berättelsen inte gjorde det trots att den beskrev något övernaturligt utan på grund av att den gjorde det. Andra, som var mer skeptiskt lagda, sökte ge den föregivna synen en vetenskaplig förklaring, eller åtminstone något ditåt. I Storbritannien fanns en livaktig organisation för undersökande av paranormala fenomen, Society for Psychical Research som den heter; ja, för den finns än idag, om än något tröttare. Den tog sig an frågan; den passade dem perfekt. Inte ens på den tiden var de i närheten så skeptiska som man hade kunnat hoppas, men de gick heller inte på precis vad som helst. Efter vederbörlig utredning konstaterades att det inte fanns några belägg för att något övernaturligt ägt rum. De kunde möjligen sträcka sig så långt som att vissa soldater kanske hade hallucinerat.

En intressant omständighet är att många lade fram förklaringar av det påstådda fenomenet, men få avfärdade det helt. Att hävda att änglarna var rent påhitt från första början var kanske inte direkt opatriotiskt, men definitivt något som väckte känslor. Det kan man känna igen hos många andra episoder av olika slag, med övernaturliga eller åtminstone mycket märkliga inslag; folk är mycket piggare på att försöka förklara fenomenen än på att avfärda dem.

Det är svårt att föreställa sig vilket stort intryck änglarna vid Mons gjorde. Det hade nog med tidpunkten att göra, alltså inte när slaget inträffade utan när ryktet började spridas. Våren 1915 hade skyttegravskriget pågått i månader. Rader av ambitiösa angrepp hade resulterat i väldiga manfall, och på sin höjd landvinningar som var så obetydliga att de framstod som blodiga skämt. Det krig som många – men inte alla – trott skulle vara kort verkade nu kunna pågå hur länge som helst, och vem som skulle segra var en helt öppen fråga. Den 22 april 1915 satte tyskarna för första gången in stridsgas. Snart skulle zeppelinare dyka upp ovanför London och släppa bomber.

Kanske var det ingen slump att det var vid denna tid som ryktet om änglarna vid Mons började spridas? Den 24 april hade tidningen Spiritualist med en artikel om övernaturliga fenomen som observerats under slaget. Källorna som anges är brittiska officerare, anonyma på grund av censuren. Det ligger nära till hands att förmoda att spridandet av ryktet utgjorde en del av det psykologiska försvaret, att det var en medveten och planerad moralhöjare. Man kan se hela episoden som ett psykologiskt fenomen, fullt jämförbart med den stora ryska illusionen från augusti och september.

Vad rörde den sig om? Jo, sedan tyskarna tagit sig igenom Belgien ångade man som sagt vidare mot Paris, utan att de förenade fransk-brittiska trupperna kunde göra mycket åt saken. Ett kort tag såg kriget verkligen ut att bli kort. Under dessa dagar väcktes hoppet om att ententens tredje land, så att säga, skulle komma till undsättning: Ryssland. Där var man visserligen upptagna vid östfronten, men å andra sidan var ju landet så jättejättestort – nog kunde de ha, säg, ett par hundra tusen soldater till övers? Eller en miljon, kanske? De skulle sannerligen kunna göra nytta på västfronten – tyckte man.

Det är oklart hur ryktet började. Men sedan det väl dykt upp så spreds det blixtsnabbt. Vid månadsskiftet augusti–september hade varenda britt hört att en stor mängd ryska soldater anlänt till hamnar i Skottland, för att därefter transporteras med tåg och sedan åter båt till fronten på kontinenten.

En intressant omständighet är att de första beläggen i tryck inte började dyka upp förrän något senare; men mun-mot-mun-metoden räckte för att snabbt och effektivt sprida ryktet. I varje stad och by fanns det de som kände till någon som sett ryssarna eller tecken på deras ankomst, och tidningsredaktörer blev nerringda av folk som frågade efter besked.

En återkommande och intressant detalj i ryktena är snön. När folk sett ryska soldater hade dessa ofta haft snö på kängorna, eller så hade man sett någon som borstat snö från järnvägsvagnarna. Det här låter ju fullkomligt debilt, som om varje ryss gick runt med ett personligt sibiriskt mikroklimat (det kan nämnas att sommaren 1914 var ovanligt varm). 

Men det som egentligen var en orimlig detalj uppfattades tydligen inte på det sättet när den levererades tillsammans med ett lockande rykte. Och snön var lätt att komma ihåg, och den var ett enkelt sätt att skilja ryska soldater från andra soldater. Och på sätt och vis är snö i augustihetta inte mer orimligt än änglasoldater.

I jämförelse med snön förefaller andra och egentligen större problem med de ryska förstärkningarna obetydliga. Ett är att den båttrafik från Archangelsk som skulle ha krävts skulle ha märkts av tyska spioner. Man kan därför utgå ifrån att tyskarna från början insåg vad de envisa ryktena var värda.

En annan vanlig detalj i ”de ryska ryktena” var att vagnarna som transporterade Ivan var nedsläckta, för att inte avslöja innehållet. Det gav upphov till ett skämt som återges i Daily Mirror 11 september 1914. Varken nu eller då trodde alla på allt de hörde.

Hur ryktena började vet vi som sagt inte. Kanske var det ett organiserat försök att höja den befolkningens moral, men det kan lika gärna ha varit ett genuint folkligt rykte, sådana som uppstår helt av sig själv, hela tiden.

När den brittiska armén gjorde väl ifrån sig i början av kriget, om det så gällde att retirera i god ordning, så sägs det – där har vi det igen – att kejsar Vilhelm II blev rasande. Vad var egentligen den här nya fienden, som hotade att ytterligare fördröja hans arméer på väg mot Paris? Ilsket gav han order om att all energi måste koncentreras på att utplåna denna contemptible little army – fast på tyska då. De brittiska soldaterna tog glatt upp tillmälet, och använde det om sig själva; the old contemptibles var de som överlevde krigets första månader. Den siste av dem dog 2005.

Hur tilltalande tanken på den rasande kejsaren än må ha varit för veteranerna, så är den en myt. Ingen tysk dagorder innehöll någon formulering i stil med verächtlich kleine Armee. Dessa skrevs heller inte av kejsaren, utan av den långt torrare och sakligare generalstaben.

Att påhittet blev så lyckosamt beror på att formuleringen verkligen var typisk för kejsaren. Denne hade till exempel gett en mycket uppmärksammad intervju före kriget, där han bland annat sagt att engelsmännen är ”galna, galna, galna som marsharar” – det där var ett citat, alltså. Dessutom hade han efter Belgien blivit de allierades symbol för Tyskland. Han var fienden i en enda person: blodtörstig, obalanserad och löjlig, på samma gång.

Att oavsett vad som hänt tillskriva de egna trupperna framgångar och fiendens motgångar är ett propagandatrick som är så slitet att det knappt känns relevant att ta upp i en översikt som denna. Men för att sammanfatta så flödade krigsländernas tidningar över av egna ärofyllda segrar och andras förkrossande nederlag, alla lika förutsägbara. Å andra sidan fick dessa patriotiska slentrianskrönor allt mindre utrymme när västfronten fastnade i skyttegravarna; det var inte längre någon mening med att hitta på.

Ett intressantare standardrykte som förekommit i alla moderna krig rör nya, förfärliga och dittills hemliga vapen. Sådana rykten sprids lätt av egen kraft men har tidvis även uppmuntrats av den statliga propagandan. Den psykologiska effekten blir dubbel, när folk och soldater på den egna sidan får en god nyhet, samtidigt som fiendens folk och soldater får en dålig. Dessutom är det ofantligt mycket billigare att skapa rykten än att utveckla nya vapen på riktigt. Samtidigt förekommer förvisso nya vapen på riktigt, varför nästan inget rykte, hur fantastiskt det än är, kan avvisas på förhand. Flera rykten från hösten 1914 visade sig också vara riktiga, som att zeppelinare ovanför Bodensjön avfyrat torpeder, eller de väldiga kanoner kallade Tjocka Bertha som tyskarna använde för att knäcka de belgiska fästningarna.

Ett typiskt ”undervapen” som börjar omnämnas i engelskspråkiga källor i slutet av augusti kallades turpinit efter sin föregivne uppfinnare, den berömde fransmannen Eugène Turpin. Det sades vara ett sprängämne som dels var oerhört kraftigt, dels skapade en ytterst giftig gas som snabbt och smärtfritt utplånade allt liv inom en radie på 50 meter. Något motmedel kände man inte till. Det skulle alltså vara det perfekta vapnet för att bryta dödläget på västfronten … Om det fanns. När något sådant genombrott inte kom, så insåg man snart vad ryktet var värt.

I  denna notis om ”Turpinite” nämns tyska soldater som ”tydligen hade överraskats mitt i en konversation”. Hur man nu visste det..? Dublin Daily Express den 28 oktober 1914.

Samtidigt förekom även rykten av motsatt slag: Fiendens vapen hånades för sin uselhet. När tyska kolossalkanoner först nämndes i fransk press var det för att håna dem: ”Det extremt grovkalibriga artilleri som satts in mot Liége visade sig vara värdelöst, till den tyska generalstabens förvåning.” Jojo, det där fick de äta upp …

Då är det svårare att få en uppfattning om vad man egentligen menade med uppgifterna om att tyska granater och tysk ammunition var så osannolikt värdelös att de inte ens skadade de franska soldaterna. Kanske var det ett sällsynt exempel på att man drev med den uppskruvade krigspropagandan.

De flesta rykten som beskrivits här levde främst bland allmänhet och fotfolk. Men krigets dimma fanns även på de högsta nivåerna. Det finns en bild av generaler som har koll på alla sina trupper, såväl de egna som fiendens, som om man spelade med pjäser på ett bräde. Sanningen ser ofta fullständigt annorlunda ut. Problemet kan vara bristfälliga underrättelser, men även förutfattade meningar: Man ser det man vill se.

Under det första världskrigets första veckor gick det tyska huvudangreppet genom Belgien, det franska längre söderut genom Alsace/Lorraine. Båda ländernas överbefälhavare förväntade sig att stöta emot huvuddelen av fiendens trupper, trots att man alltså gick förbi varandra. När motståndarna inte var där de borde vara blev man förvirrade. Om tyska eller franska högkvarteret hade varit mindre tvärsäkert så hade krigets utveckling mycket väl kunnat bli en helt annan, åtminstone till en början.

En hallucination, fullt jämförbar med ryktet om de ryska trupperna men på en nivå där det fick konsekvenser för kriget, var när tyska observatörer i mitten av augusti rapporterade att brittiska styrkor landsteg i Ostende, Calais och Dunkerque. Det var precis de hamnar där man räknat ut att de borde landstiga, och de tyska fältherrarna vidtog lämpliga åtgärder. Icke desto mindre landsteg britterna i hamnar betydligt längre västerut. Vad de tyska observatörerna faktiskt sett är en öppen fråga.

Och så håller det på. De rykten och myter som presenterats här utgör ett mycket begränsat urval av allt som förekom bara under 1914. Krig är en oöverträffad drivbänk för sådant, mindre på grund av att nya mekanismer träder i kraft än på att de befintliga mekanismerna pressas hårdare.

Tankespöken som i fredstid skulle skrattats ihjäl innan de hunnit många meter kan under krigstid få nationell spridning. Skattefinansierad censur och desinformation, med en omfattning, inriktning och noggrannhet som annars bara förknippas med de hårdaste diktaturerna, förekommer allmänt. Att stå enade mot fienden – om det nu är av egen vilja, tvång eller en kombination därav – innebär att vissa saker inte tänks eller inte yttras högt, liksom att åtskilligt tänks och sägs som aldrig skulle tänkts eller sagts i fred. Krig, särskilt krig av den sort som världskrigen representerar, kan beskrivas som en sorts nationell masspsykos.