Dödstråden

Den tyske soldaten spelar död. Men mer än en gång spelades samma scen upp, där ingen spelade teater.

Den 4 augusti 1914 kom kriget till Belgien. Den tyska armén förväntade sig inte mycket av landets krigsmakt, obetydlig som den var jämfört deras egen. De gammalmodiga fästningarna var snart knäckta. Men belgarna själva visade sig vara av hårdare virke. Gerillakrigföring förekom, där man inte mötte tyskarna med uppställda arméer utan saboterade, angrep i civila kläder och annat ”fusk”. Då svarade tyskarna med det som fått heta The Rape of Belgium: Systematiska krigsbrott, mord på civila, anlagda bränder, deportationer. Detta gav en hel del energi åt de allierade och användes givetvis i propagandan. Och i Belgien blev ockupationen en betydligt besvärligare historia än man planerat. Bland annat flydde befolkningen, i mängd, till Nederländerna intill, dit tyskarna inte kommit. Så kunde man ju inte ha det. Vad göra?

- ”Elektrisk högspänningsledning vid gränszonen mot Holland.”

Våren 1915 infördes ett motmedel. Man satte upp ett elstängsel utmed gränsen mot Nederländerna, inte utmed alla 450 kilometer mellan Knokke och Vaals men väl utmed valda delar. Och detta elstängsel gav dödande stötar. Själva kallade man det hela Grenzhochspannungshindernis, ”gränshögspänningshinder”, en beteckning som av flera skäl inte spreds. I Nederländerna kallade man det Dodendraad, ”dödstråden”, eller kort och gott De Draad, ”tråden”.

Marken intill ”tråden” var förbjuden. Beväpnade vakter patrullerade oregelbundet, bevakning utfördes från ballonger, strålkastare försvårade ytterligare för de som ville igenom, och till sist var marken minerad. 

Jämförelserna med senare storskaliga gränshinder är så givna att det är svårt att skaka av sig dem. Folk tog sig förbi på en rad olika sätt: Man kravlade genom avlopp eller liknande (på vissa ställen fanns rentav grottsystem genom vilka man kunde passera gränsen; dessa murades så småningom igen), ordnade passager med tunnor, grenar eller specialgjorda prylar som bildens passeursraam, lade gummimattor på marken under som man kunde kravla sig fram på (rör inte marken bredvid!), använde höga stegar … Den mest ”spännande” metoden jag såg gick ut på att idka stavhopp över ledningen. Eller så mutade man helt enkelt vakterna, och hoppades på att de höll avtalet.

Inte för att alla lyckades … Hur många dödades av ”dödstråden”? Det beror på hur man räknar: De som dog elektriskt eller blev skjutna i gränszonen? Dokumentationen är skral; den belgiska pressen var censurerad, och knappt några tyska dokument finns kvar. Därav denna synnerligen ungefärliga uppgift: ”Antalet offer varierar från några dussin till femtusen eller fler” (dodentraad.org). Det torde ha bidragit att elektricitet, särskilt dödlig sådan, var ett nytt fenomen för så många på den belgiska landsbygden.

”Dödstråden” började monteras ner redan innan freden. Även om det varierade … Den 12 november 1918, dagen efter eld upphör, skulle en viss Jan Van Looveren besöka sina föräldrar, för första gången på länge. Det innebar att han fick passera stängslet. Han utgick ifrån att tyskarna stängt av strömmen innan de drog. Han blev ”dödstrådens” sista offer.

”Dödstråden” var ett känsligt kapitel även för senare tyska ockupanter. Denna minnessten bär syn för sägen: Den ställdes upp 1920, förstördes 1940, och återställdes först 1962.

Källor:

• Dodendraad.org: Twenty questions about the wire of death (engelska) – rekommenderas
  
• Wikipedia: Wire of death