2022-05-16

Lördagsfråga 706: Union Jack

  1. Deltagare i British Ladies Amateur Championship 1929 dräller över planen och dess ikoniska bro, Swilcan Bridge. Den går mellan hål 1 och hål 18 på St Andrews Links, världens mest berömda golfbana (bara en sådan sak som att dess 18 hål satte standarden för golfbanor världen över).
  2. Moskva dan före dan, säger före segerdagen den 9 maj. En stridsvagn övar på den ryska krigsmaktens främsta uppgift: Att se bra ut i segerparaden. På vägg och vagn ses det brungulrandiga band som hör till St Georgs orden, landets högsta militära utmärkelse, som också är dagens och paradens färgtema; det syns mest överallt.
  3. Nog ger denna bild ett helt annat intryck i färg! Men även i svartvitt kunde man ana att det är St Patrick's som pågår, det storkalas den 17 mars som hålls till minne av ett helgon (men se bloggposten När St. Patrick's var nykter).
  4. John Bisaha svarar för en liten del av omslaget på The Babys Union Jacks (1980).

Sankt Andrew, Georg och Patrick har ju även var sin flagga, som representerar Skottland, England och Irland; hoplagda bildar de Storbritanniens Union Jack (där jack inte är ett namn utan betyder just "flagga"). Man har funderat på hur Wales ska infogas i gemenskapen … Den satte Tomas.


2022-05-15

Faktoidpodden avsnitt 20: Kristet 3

Vi fortsätter med Bibeln, nu med Nya testamentet, och gör oss äntligen förtjänta av temat "Kristet". Avsnittet ägnar sig främst, om än inte enbart, åt den första julen: När inträffade den – vilket år (ledtråd: definitivt inte år 0) och vilken dag? Var inträffade den – i ett stall? Som låg i en grotta? Hur många var de tre vise männen? Och hur många, heliga och kungliga var de tre heliga kungarna? Med mera.

Här finns avsnittet som prat

Nu blir det Bibeln! Igen! I de två första avsnitten med kristna faktoider höll jag mig till Gamla testamentet. Men nu är det slut med de okristna faktoiderna, när jag övergår till Nya testamentet. Finns det faktoider, missuppfattningar och konstigheter där med? Det finns faktoider, missuppfattningar och konstigheter där med.

Innan jag tar itu med faktoiderna så ska jag snabbt nämna en fråga som jag inte ska ta upp mer än så här, bara så jag har nämnt den. Så här: Har Jesus funnits? Eller lite mer precist: Vilken är den historiska bakgrunden för den Jesus som beskrivs i Bibeln? Är han helt påhittad, eller mest hittepå, eller utgör evangelierna mer eller mindre hittepå tillskrivet en person som vi direkt skulle känna igen som Jesus Josefsson från Nasaret? 

Den här frågan har engagerat otaliga genom åren. Den har inte engagerat mig. Min uppfattning är 1) Nya testamentet beskriver en historisk person, och 2) det mesta som där berättas om Jesus, som inte är direkt magiskt, är sant eller någorlunda sant. Denna uppfattning bygger på att historien rymmer fler verkliga personer som tillskrivits overkliga saker än personer som varit påhittade från början. Att jag aldrig intresserat mig för frågan om Jesu existens beror främst på att vi aldrig lär få något definitivt facit – jag vet inte ens hur ett sådant skulle se ut. Detsamma gäller dessutom om praktiskt taget alla människor som någonsin levat, höga som låga, kända som okända. Jag vet heller inte vad som skulle förändras om ett oemotsägligt bevis för eller emot skulle dyka upp. Och så måste jag säga att alla utläggningar i ämnet jag sett är riktigt tråkiga, rent ut sagt. Jag kan läsa det allra mesta med någorlunda bibehållet medvetande, men detaljerade utläggningar för eller emot Jesu historicitet hör, av någon anledning, inte dit. Så tills vidare placerar jag Jesus bland personer som nog funnits.

Så! Fick jag det sagt. Men jag ska ändå inte ta itu med de egentliga faktoiderna riktigt än, förrän jag tagit upp en, vad ska man säga … Udda grej? Det blir ju en del sådana i de här avsnitten, bland alla rejäla faktoider: Upplysningar om blandade ting som kanske inte är vad man förväntat sig, för att försöka sammanfatta. Den här udda grejen har med vår Herre att göra. Vem är vår Herre? Ja, det vet ju alla, troende eller inte, att "vår Herre" syftar på Gud Fader. Det är det som är fel, faktiskt. När man pratar om kristendomens teologi, alltså när man är riktigt, riktigt noggrann med orden, så syftar "vår Herre" på Jesus. Som till exempel i den apostoliska trosbekännelsen, där har vi en riktigt gammal och synnerligen central text. I den apostoliska trosbekännelsens andra artikel står det "Jag tror på Jesus Kristus, Guds enfödde Son, vår Herre". Eller när Bibelkommissionen i extramaterialet till Bibel 2000 nämner att "Herren" kan syfta på Gud eller Jesus, men för de kristna är Jesus den ende som har rätt att kallas "Herren" – vilket kanske är ett sätt att jämställa Jesus med Gud.

Ja, nu bryter ju folk mot den här regeln, eller vad det är, i parti och minut, från vår farmor till, jag vet inte, präster och biskopar kanske? Det är få som så mycket som hört talas om den här distinktionen, att "vår Herre" i kristendomen är Jesus. Men nu har i alla fall ni gjort det.

Nu har jag velat lite, men nu! börjar det här avsnittet på riktigt. Och det med en klassiker. För den här känner alla till. Och väldigt många, nästan alla, har alltid tagit den för given, och inte funderat ett ögonblick på hur det kan ligga till. Det som utmärker klassiska faktoider, helt enkelt. Det gäller vår tideräknings början … Alltså … När inträffar den? … År 0. Nja, här är faktoiden – för år 0 finns inte i vår tideräkning. Det här har inte ett skvatt att göra med diskussionen om när eller om Jesus skulle ha fötts. Helt oavsett när man placerar Jesu födelse så finns inte år 0 i vår tideräkning. Efter år 1 f.Kr. så kommer år 1 e.Kr.

När Jesus föddes, egentligen? Ja, de flesta insatta tror på år 6 eller 5 eller 4 f.Kr – hur knasigt det än låter med en Jesus född f.Kr. Men det finns bra många fler bud, och på känt manér varierar de mer och mer ju mindre pålitliga forskare man lyssnar på. Men det är, som sagt, en annan fråga.

Jag ska berätta lite om han som bestämde vilket år som är år 1, när vår tideräkning började. Han hette, eller kallades åtminstone, Dionysius Exiguus. Eftersom Exiguus betyder "den lille" så var det nog ett smeknamn snarare än ett efternamn. Han var en förmodligen skytisk munk som räknade ut att han levde på 500-talet. Han fick år 525 sitt livs uppdrag av påven Johannes I, men det var varken att räkna ut när vare sig år 0 eller år 1 inträffade, utan något mycket viktigare: att räkna ut när påsken inträffar. Kyrkomötet i Nicaea 325 hade nämligen kommit överens om – det här har visserligen ifrågasatts, men här kör jag på den vanliga uppfattningen – att alla kristna ska fira påsk samtidigt, samt att påskdagen är den första söndagen efter den första fullmånen efter vårdagjämningen, men aldrig i början av den judiska påskhögtiden. Det är inte särskilt svårt att avgöra om innevarande söndag är påskdag, men kyrkokalender och annat kräver att man räknar ut det där i förväg – och att det är en helt annan sak, det kan bland annat Dionysius intyga.

När han arbetade med alla de här vårdagjämningarna och fullmånarna genom historien så behövde han naturligtvis en kalender över alla år från hans tid bak till Jesu födelse, eller åtminstone Jesu död. Han noterade att folk som tidigare gjort liknande saker använt en tideräkning som utgick ifrån den romerske kejsaren Diocletianus regering, där år 1 förresten infaller på vårt 284 e.Kr. Dionysius tyckte att det var olämpligt med tanke på kejsarens behandling av de kristna; det var under hans tid som den sista stora förföljelsen drog igång. Nej, Dionysius föredrog istället att räkna åren utifrån, som han skrev, "vår Herres människoblivande" – där har vi vår Herre igen. Och början på den tideräkning som vi fortfarande tillämpar. Men det där "människoblivande" – vad är det? Är det födelsen eller är det konceptionen? Det kan mycket väl vara det senare. Vilket skulle innebära att vår tideräkning inte utgår ifrån Jesu födelse. Inte för att det skulle göra någon praktisk skillnad så länge man förlägger födelsen i december, men i alla fall.

Hur som helst räknade Dionysius ut att det innevarande året var Herrens år, Anno Domini, 531, med den kristna tideräkningen. Och det är den tideräkningen som vi använder än idag. Hur Dionysius gick till väga för att räkna ut det där, det vet vi inte. Om någon annan munk hade fått uppgiften hade vi idag kanske haft 2016 eller 2018.

Det där var om födelseåret. Hur var det med födelsedagen? När på året föddes Jesus?
Huvudkällan för beskrivningar av Jesu födelse finns i Lukas 2 kap, den text som kallas julevangeliet. Man behöver sannerligen inte vara bibelsprängd för att känna igen stora delar av den: "Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus" och så vidare. Matteus skriver inte lika mycket om händelsen, och Markus och Johannes inte alls.

Jag kan nämna en relevant uppgift hos Lukas som inte finns i julevangeliet. I Lukas 1 kap nämns att ängeln Gabriel besökte Maria för att kungöra hur det stod till, och att detta ägde rum i den sjätte månaden. Vad nu det betyder – det är inte så användbart som det kan se ut. Vi vet inte om Lukas med "sjätte månaden" syftade på en kalender, och i så fall vilken. Kanske syftade han på Marias släkting Elisabeth som också var gravid. Det barnet skulle förresten bli Johannes döparen. Att hans helg midsommar inträffar ett halvår före jul, ja, det hänger ihop med att han, enligt traditionen, var jämnt sex månader äldre än Jesus.

I julevangeliet finns inte en antydan till ett datum för Jesu födelse. Att herdarna är ute på fälten skulle kunna indikera att det inte är på vintern, men inte mer; det är inte mycket att gå efter. 

Så hur fick man idén att Jesus skulle ha fötts den 25 december? Inte för att det är det enda förslaget, det är det sannerligen inte, men det är den uppgift jag ska ägna mig åt här.

I det romerska riket höll man sig med flera solgudar. Det finns förresten gott om osäkra detaljer i det här sammanhanget, det är inte så konstigt när det gäller halvt bortglömda gudar, men jag ska inte gå in på dem här. På 200-talet e.Kr. upphöjde kejsar Aurelianus solguden Sol Invictus, "den obesegrade solen", till en av stadens främsta gudar. Några tempel uppfördes till dennes ära. Ett av dem invigdes på solgudens dag den 25 december 274. Det var inte vilket datum som helst på den tiden, utan midvinterdagen – årets kortaste dag, och årets mest givna dag när solen ska firas.

Det här hände ju rätt långt efter Jesu födelse, men betydligt närmare året 336. Då hette kejsaren Konstantin. Det var han som först slutade att förfölja de kristna, sedan gav han kristendomen särskild status i riket, och enligt traditionen i alla fall så mottog han dopet på dödsbädden, som den absolut förste kejsaren att döpas. År 336 var det första året som Jesu födelse firades i det romerska riket, och det firades den 25 december.

Den 25 december ska även, hävdar vissa, ha varit guden Mithras födelsedag. Det här är mycket mer osäkert än något vi vet om solguden. Mithras var nämligen föremål för en så kallad mysteriekult. Mysterier var hemliga religioner som var mycket populära under antiken. Eftersom gudstjänsterna var hemliga så har vi ännu mindre hårda data om dem än om de offentliga religionerna, knappt några data alls faktiskt. Vi vet åtminstone att Mithras var populär, mätt efter de många underjordiska tempel åt honom som finns mer eller mindre bevarade. Vi vet också att Mithras var populär under de första århundradena e.Kr., en tidig konkurrent till kristendomen med andra ord, och därmed låg den illa till när kristendomen började få luft under vingarna. Om nu 25 december var ett centralt datum i Mithraskulten så var det också ett bra datum för de kristna att lägga någon rit på; man visade vem som bestämde, kort sagt.

Det var året och dagen. Nästa faktoid handlar om platsen. Föddes Jesus i ett stall? Och låg det stallet i en grotta?

Nu blir det lite bibelläsning. Ur julevangeliet. Josef och hans höggravida Maria har begett sig från Nasaret där de ju bor till Bethlehem för att skattskrivas. Lukas 2 kapitel, verserna 6 och 7:

Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem i härbärget.
Där är allt som står skrivet om bristen på husrum, om stallet och grottan. Läser man texten som den står är det uppenbart – tycker åtminstone jag – att Josef och Maria fått husrum, kanske hos släktingar, men att där inte fanns någon bra plats för den nyfödde. Därför tog man till stallet, som ju inte var en fristående byggnad utan ett annat rum i samma hus. Ändå har folk broderat ut denna enkla upplysning till en hel liten berättelse i berättelsen, där Josef och Maria vankar från hus till hus och ber om ett rum, men det är fullt överallt, oj oj, och … Ja, vi vet ju hur det går. Det är att koka soppa på en spik.

Några ord om krubban. En krubba är ju, ifall inte alla känner till det, en foderbehållare. Om man lägger hö i den har man en förträfflig spädbarnsbehållare, så länge djuren är försiktiga. Ibland har man gjort en poäng av att djuren lät barnet vara ifred trots att det låg mitt i maten. Och vad gäller djuren: Att man har med en oxe och en åsna i alla julkrubbor är ingen tillfällighet. Man hade läst Jesaja 1:3: "Oxen känner sin husbonde och åsnan sin herres krubba, men Israel känner inte sin herre, mitt folk har inget förstånd." Man säger vidare att oxen symboliserar judarna och åsnan hedningarna – jordens alla folk finns alltså representerade. Jesaja nämnde även krubban. En del forskare har föreslagit att Lukas poängterande av krubban – för han nämner den lilla detaljen hela tre gånger – berodde just på Jesaja. För om Jesaja krubba skulle syfta på Jesu första bädd, så skulle ju ett bibelord i Gamla testamentet, som verkar att handla om något helt annat, bli en profetia om Jesu födelse. Motsvarande resonemang har också använts om att förlägga födelsen till Bethlehem, snarare än Nasaret; därifrån skulle nämligen "en härskare över Israel komma", enligt Mika 5:2.

Åter till soppan på en spik, när man berättar om stallet där Josef och Maria skulle ha tvingats övernatta. Ofta har man lagt det utanför samhället, trots att Lukas senare nämner att herdarna gick in till Bethlehem för att se den nyfödde. Och stallet placeras ofta i en grotta. Varifrån kommer den idén?

Den första källorna som nämner att Jesus skulle ha fötts i en grotta var ett helgon på 100-talet och ett evangelium från samma tid. Ett apokryfiskt evangelium, som alltså inte godkänts av de som bestämde vilka böcker som skulle ingå i Nya testamentet. Ja, jag ska inte sitta här och värdera evangelier mot varandra, men det är ett faktum att grottan inte finns med i Bibeln. Och om man går till utombibliska källor för att hitta uppgifter om Jesus, så kan man hitta lite vad som helst.

Nästa punkt blir de tre vise männen. Eller de tre heliga konungarna, som de kallas ibland, på exempelvis engelska, spanska och tyska. Ett konkret tyskt exempel är att man i Kölnerdomen förvarar relikerna av de tre heliga konungarna … Trots att de tre heliga konungarna inte var konungar, inte var heliga, och det finns inget som säger att de var tre.

Det finns en saga där de tre "konungarna" många år efter
besöket i Palestina blir kristna och låter döpa sig. Långt
senare skulle deras ben hamna i Milano och Köln. Där ska
de fortfarande finnas – på
båda ställena dessutom.

Vad säger då texten om dessa herrar? Ja, nu har vi inte längre någon användning av Lukas. Han har beskrivit skattskrivningen, födseln, krubban och herdarnas tillbedjan. Men inte ett ord får vi om några vise män, eller ens några heliga konungar. Då får vi gå till Matteus. Han berättar om "österländska stjärntydare", som de översätts i Bibel 2000. I Karl XII:s bibel kallas de "vise män"; ännu ett av otaliga begrepp som kommer från den texten. I Matteus grekiska original används ordet μάγοι magoi, som brukar översättas "mager". Det är för övrigt samma ord som som magi och engelska mage, vilket antyder vad det rör sig om. 

Nationalencyklopedin beskriver mager eller magier som präster hos mederna. När zoroastrismen slagit igenom övertogs begreppet som beteckning på zoroastriska präster.

När magerna kommer till Josefs lilla familj överlämnar de tre gåvor, eller åtminstone tre sorters gåvor. När man avbildat det här så har det därför varit naturligt att låta tre personer göra det. Icke desto mindre varierade deras antal till en början, från två till hela fjorton vise män. Den som satte ner foten i denna fråga var kejsar Justinianus i början av 500-talet, eller åtminstone någon nära honom som svarade för konstnärliga utformningar. Då uppfördes nämligen ståtliga kejserliga mosaiker i Ravenna och Betlehem. Där förekommer magerna, och där framgår tydligt deras antal (3), deras namn (Caspar, Melchior och Balthasar – åtminstone Kasper och Melker har ju blivit hyfsat populära namn sen dess) och deras åldrar (medelålders, ung och gammal). De har fortfarande enhetlig hudfärg, och de bär klädsel som ska vara persisk, men de har inte några kronor eller andra kungliga insignier.

Längre fram började man att porträttera dem som en vit, en gul och en svart. Det ska symbolisera att jordens alla folk kommer för att gratulera den nyfödde. Det har dessutom en koppling till Noaks söner, som uppvisade samma färgskala. Inget av det här har någon som helst förankring i Bibeln. Ibland stöter man på uppfattningen att magerna skulle komma från Indien, det kommer sig av ett gammalt bruk att använda "Indien" om ett vagt sagorike någonstans i öst, eller rentav om Fjärran östern i allmänhet.

Ja, det här är traditionen i den västliga kyrkan, den som berör oss. På andra håll har andra traditioner satt sig. I Grekland, i Etiopien, och så vidare.

Hur var det då med den där kungligheten? Varifrån kommer den idén, att de tre vise männen skulle varit kungar?

Från exempelvis Psaltaren 72:10: "Kungar från Tarshish och fjärran kuster skall komma med gåvor, kungar från Saba och Seba skall bära fram sin tribut." I engelska standardbibeln King James står en snarlik översättning. Psalm 72 handlar om en viss konung och en konungason, vad denne uträttar och hur han hyllas – om det nu syftar på den ene eller andra. För kristna uttolkare som finkammade Gamla testamentet på allt som kunde tolkas som profetior om Messias stod det tydligen klart att psalm 72 var en sådan. Eftersom kungen, eller om det var konungasonen, hyllas av kungar med gåvor så följer logiskt att de vise männen var kungliga. Det är inte svårare än så!

En annan Madonnas Immaculate Collection (1990)

Det var det om den första julen! Jag ska avsluta det här avsnittet med en liten faktoid. Den hamnar lite fel kronologiskt så att säga, men jag ville ta den efter tungviktare som år 0 och de tre vise männen. Den handlar om den obefläckade avlelsen. Immaculata Conceptio är väl ett begrepp som även protestanter, ateister och rena hedningar stöter på då och då. Man kan få för sig att det gäller Jesu tillkomst, och det gör det inte. Den obefläckade avlelsen avser Marias tillkomst. Den innebär inte att hon också skulle ha fötts med jungfrufödsel, utan att hon skulle ha fötts utan arvssynd. Det var mycket viktigt för katolska tänkare som kommit fram till att Jesu mor måste vara fri från minsta gnutta arvssynd. Detaljerna om hur det här gick till måste man nog vara teolog för att begripa.


2022-05-14

2022-05-13

Sjojgus folkräkningsmedalj och 40 andra

Den ene har erfarenhet från fältet. Den andre är Rysslands försvarsminister.

Jo, faktiskt. T v Patron, en Jack Russell-terrier som röjer minor i Ukraina. Han har hittills upptäckt över 200 minor, blindgångare och liknande (andra tar över för själva röjandet). T h försvarsminister Sergej Sjojgu. Han är utbildad ingenjör (hans skola hette – och det här är verkligen sant – "Akademin för kvalitetsproblem i den Ryska federationen"). Han har varit löjtnant i reserven; det är så nära krigande han kommit.

En fråga inställer sig om ministerns dekorerade bringa: Varifrån kommer allt glitter? I synnerhet ryska militärer verkar ha en sorts anti-allergi mot ordnar och medaljer, så att äldre exemplar kan bli närmast bepansrade. Men hur får man ihop en sån där samling om man aldrig deltagit på marken?

- Släpspännen kallas de små kulörta band som man kan bära istället för de stora tunga grejorna

ryska och engelska Wikipediornas artiklar om Sergej finns en mängd utmärkelser listade, några med uppgifter om de officiella motiveringarna. Det fick, av nödvändighet, bli ett urval av bärbart bling – inga hedersmedborgare o.dyl. – översatt till svenska. Att även ryska fått översättas märks nog för den som kan det språket. Hopblandningar kan ha inträffat, detaljer missats, stavelser blivit fel, etc. Flera utmärkelser har äldre historier som inte behöver ha med deras nuvarande bruk att göra.

Här följer några av Sergej Sjojgus utmärkelser:

  • S:t Andreas orden med svärd – "För förtjänst i militära operationer"
  • Hjälte av den Ryska federationen – "För tapperhet och hjältemod i militär tjänst i extrema situationer"
  • Fäderneslandets förtjänstorden 1:a klass (högst) – ingen motivering angiven
  • Fäderneslandets förtjänstorden 2:a klass – "För mångårigt plikttroget arbete"
  • Fäderneslandets förtjänstorden 3:e klass (lägst) – "För en stor insats för civilförsvarets förstärkande och förtjänstfullt minskande och förhindrande av följder av naturkatastrofer"
  • Alexander Nevskijorden – Delas ut till civila tjänstemän efter 20 års tjänst
  • Hedersorden – "För en stor insats för att förbättra Ryska federationens säkerhet inom civilförsvar och skydd av befolkning och territorier under nödsituationer"
  • Orden för personlig tapperhet
  • Medalj: Försvarare av ett fritt Ryssland – "Förtjänstfullt arbete för att minska och förhindra följder av olyckor, katastrofer och naturkatastrofer"
  • Medalj: För Krims återkomst – Delades ut till militär och civil personal som tjänstgjorde under annekteringen av Krim 2014
  • Medalj: Deltagande i den militära operationen i Syrien – Givetvis ett deltagande som passar en försvarsminister; konferensrum, inte skyttegravar
  • Medalj: Till minne av 60-årsjubileet av segern i Stora fosterländska kriget (WWII)
  • Medalj: Till minne av Moskvas 850-årsjubileum
  • Medalj: Till minne av S:t Petersburgs 300-årsjubileum
  • Medalj: Till minne av Kazans 1000-årsjubileum
  • Medalj: För förtjänstfullt utförande av den ryska folkräkningen (2002)
  • Medalj x 4: För förstärkt militärt samarbete, olika klasser
  • Medalj: För utmärkt ingenjörsarbete
  • Medalj: Försvarsministeriets 200-årsmedalj – Delas ut till militär och civil personal efter 25 års tjänst
  • Medalj: För stor kunskap om geopolitiska affärer
  • Medalj: Till minne av inrikesministeriets 200-årsjubileum
  • Rättighetsorden
  • Hederstecken: För förtjänstfullt organiserande av val – "För aktivt bistånd och betydande hjälp med att organisera och genomföra val i Ryska federationen"
  • Medalj: "För förtjänst" – Delas ut av Rysslands myndighet för väktare vid domstolar och fängelser m.m.
  • Förtjänstorden för Altai-territoriet – "För att ha gett praktisk hjälp för att förhindra naturkatastrofer"
  • Dostuk-orden 1:a graden (Kazakstan) – "För sitt bidrag till utvecklandet av militärt och militärtekniskt samarbete med Kazakstan"
  • Danaker-orden (Kirgizistan) – "För att ha bidragit kraftigt till att stärka vänskapen med och samarbetet mellan Ryska federationen och den Kirgiziska republiken"
  • Dostuk-orden (Kirgizistan) – "För ett stort bidrag till utvecklandet av militärt och militärtekniskt samarbete mellan de två länderna"
  • Medalj: "Dank" (Kirgizistan) – "För att ha bidragit till utvecklandet och stärkandet av samarbete mellan den Kirgiziska republiken och Ryska federationen"; delades ut vid 5-årsjubileet av Oberoende staters samvälde
  • Medalj: "Manas-1000" (Kirgizistan) – "För att ha bidragit till att stärka vänskapen och samarbetet mellan ländernas folk"
  • Serbiska flaggans orden 1:a klass
  • Tapperhetsorden (Abchazien) – "För att ha hjälpt att rädda invånare i Tqvartjeli under kriget mot Georgien 1992–1993" (staden belägrades av georgiska styrkor)
  • Röda fanans orden (Mongoliet) – "För att förtjänstfullt ha utbildat personal, utfört gemensamma militärövningar och militärtekniskt samarbete mellan länderna"
  • Medalj: "För Ossetiens ära"
  • Orden för ära och heder 1:a klass – "För att ha assisterat i uppförandet av den Ryska federationens beväpnade styrkors katedral"
  • Orden "I konstens tjänst" 1:a klass – "För att ha bistått vid uppförandet och den konstnärliga utformningen av den Ryska federationens beväpnade styrkors katedral"
  • S:t Sergius av Radones orden – "För bistånd av Trefaldighet-Sergius lavra" (kloster utanför Moskva, den rysk-ortodoxa kyrkans andliga centrum)
  • S:t Savas orden (Serbiens nationalhelgon)

Dessutom får Sergej bära en Jarygin-pistol MP-443 Grach, ett vanligt tjänstevapen som just här är "För tjänster åt staten". Den platsade bland Wikipedias Награды så då platsar den väl här.

Vilket skrytskrot har Sergej på bilden? Vid slipsen bärs en av Fäderneslandets förtjänstordnar, sedan kommer den Ryska federationens femuddiga hjälte (skillnaden mot dess sovjetiska föregångare är färgen på bandet). Därefter har vi följande:

Rad 1:

  1. Alexander Nevskijorden
  2. Hedersorden
  3. Orden för personlig tapperhet
  4. Försvarare av ett fritt Ryssland
  5. Moskva 850 år

Rad 2:

  1. Folkräkningsmedaljen
  2. S:t Petersburg 300 år
  3. Kazan 1000 år
  4. För förstärkt militärt samarbete, FPS eller FAPSI
  5. Försvarsministeriets 200-årsmedalj
  6. "För Krims återkomst"

De stora stjärnorna nederst är S:t Andreas orden med svärd samt Fäderneslandets förtjänstorden 1:a klass.

Folkräkningsmedaljen är min favorit. Den delades ut till ca 90 000 personer som gjorde en insats i den stora folkräkningen 2002 (som förresten var landets första sedan man lagt ner den där Sovjet-grejen). På framsidan står "Allryska folkräkningen".

Relaterat: När man spelade in Death of Stalin (2017) fick Jason Isaacs en aningen nedtonad version av Zjukovs medaljskörd. Verkligheten såg för overklig ut.

Här är förresten Patron med sin utmärkelse, som han fick för insatser i fält, av president Zelenskyj (Kanadas Trudeau fick också vara med): "För tapperhet" 3:e klass. En enda, men tyngre än Sergejs alla kilon med Bamse-medaljer.


2022-05-12

140 % hjärna

The human brain is nearly 60 percent fat.

- Chia-Yu Chang et al, Essential fatty acids and human brain, Acta Neurol Taiwan, 2009

Hjärnan utgörs till närmare 75–80 procent av vatten.

- Linda Bakkman, näringsfysiolog, Mer vatten i tomat än läsk, SvD 23 juli 2018

Hur går det där ihop? Motsvarande uppgifter hittas lite varstans, obs! även i kvalificerade källor som garanterat vet vad de talar om.

Här är svaret, i vit text. Markera för facit. (Om denna metod inte fungerar någonstans, hojta till så tar vi en titt.)

Lösning: > Fetthalten syftar på torrhalten. Ta bort de 75–80 procenten vatten i hjärnan, och geggan som återstår innehåller knappt 60 procent fett. <

Ur O'Brien och Sampson, Lipid composition of the normal human brain: gray matter, white matter, and myelin (1965): En tabell för olika hjärnsubstansers halter av diverse vid olika åldrar. Notera dess första not.

Det ska tilläggas att högst varierande uppgifter om hjärnan konstitution bara ligger en slagning bort. Man påminns om att vem som helst kan påstå vad som helst på nätet. Men det är naturligtvis en helt annan sak när insatta och kunniga personer påstår saker.

Bilden: Hur bildsätta en sån här text? För skojs skull gick jag till bildbyrån Shutterstock, skrev in brain fat water och tog resultatet rätt av. Av de mindre uppenbara handlar #2, enligt bildbeskrivningen, om "health care and drink water concept". När jag gick in på #3 och #4 hade de samma bildbeskrivning som #6 – en bildbyråbugg. Och valnöten i #6 är uttryckligen en symbol för hjärnan, "vitamins for the brain" osv.


2022-05-11

Tre sorters faktoider

Faktoider av första klassen är de man levt med, trott blint på hela livet utan att för ett ögonblick ifrågasätta dem. Att upptäcka att en sådan faktoid är osann kan vara rejält omskakande; man vet inte om man någonsin kan tro på någonting alls längre.

Faktoider av andra klassen är de man känt till utan att aktivt tro på dem. Frånvaron av tro kan bero på att man tvivlar på deras sanningshalt, men lika gärna på att man inte intresserat sig för dem.

Faktoider av tredje klassen är de man aldrig hört talas om. Det här är den besvärligaste sorten – kanske för den som lyssnar, men definitivt för den som talar.

Ett gott debunkande av en faktoid som lyssnaren aldrig hört talas om kräver först att man beskriver den, "det finns de som tror att …" Sedan får man avrunda beskrivningen med att "det där är inte sant".

Det låter svårt, och är svårt. Ett aldrig så gott debunkande hantverk imponerar svårligen på den icke-troende. Om man inte bara inte trott på påståendet, utan inte ens känt till det, så ter sig allt grävande och utredande poänglöst. Möjligen kan det vara om faktoidmästaren kan visa att jomen, det här är en rejäl myt med god spridning som det verkligen finns många som verkligen tar på största allvar. Men även då är det svårt att engagera sig i ett problem som man aldrig upplevt, ens indirekt, utan bara fått beskrivet för sig.

Den tredje klassens faktoider går inte att undvika. Liksom ingen kan allt, så finns det ingen som hört talas om, än mindre trott på, alla myter, halvsanningar och faktoider som frodas. (Allmänbildning utgör inte bara kunskap, utan även okunskap!)

Jag märker det själv då och då. Som när jag går igenom samlingar av faktoider, misconceptions och slikt. Snopes är en institution med väldiga mängder gott material, men på varje aha-upplevelse går det minst en hurså-upplevelse. Ta nättopp vilken av deras samlingar som helst; om jag inte är mycket bekant med ämnet ifråga, finns där allra minst en handfull påståenden som jag aldrig hört talas om, och där aldrig så insatta utredningar lämnar mig helt kallsinnig.

Så vad göra? När jag läser, "scrolla vidare", som man säger. Så länge som mytjägaren inte tokslarvat, och faktoiden verkligen har en påtaglig utbredning, så finns det de som har intresse av att få reda på hur det egentligen inte ligger till – även om jag inte hör till dem. Och när jag skriver, så förutsätter jag att de som inte är intresserade "scrollar vidare" och hoppar över sådant som inte intresserar dem.


2022-05-10

Hålla stången

Varifrån kommer detta uttryck? Från skiljedomare vid (snällare) tvekamper, som när endera kombatanten blev uträknad sköt fram en stång framför densamme. Man har också jämfört med mer krigiska lansar: De lansiärer som hade ordning på prylarna vända mot fienden kunde verkligen "hålla dem stången". Jag har dock lite svårt att se hur båda betydelserna skulle kunna samsas. Det finns också – naturligtvis? – en tysk förlaga: einem die Stange halten med samma betydelse.

SAOB har en rad varianter: "hålla stången mot ngn", "hålla stång med ngt", "stå stången mot ngn" osv. Men en variant, inte av formen utan av betydelsen, som nämns såväl i SAOB som av ordmästarna Pelle Holm och Elof Hellquist i båda deras korta artiklar, känner jag inte igen (markerade):

klara sig mot l. klara av ngn resp. ngt, stå sig l. hålla stånd mot ngn resp. ngt, vara ngn resp. ngt vuxen o. d.

- SAOB: STÅNG

sedermera med förändrad betyd., sannol. i anslutning till einem die wage halten, vara jämngod med ngn, egentl.: väga lika mycket som en annan.

- Elof: stång, Svensk etymologisk ordbok (1922)

senare med bet. "hålla stånd mot ngn, vara ngn vuxen"

- Pelle: stång, Bevingade ord (1939)

Var används uttrycket på det sättet? Det krävdes en del grävande för att hitta ett exempel:

Vore vi fullt skickliga odlare, så skulle också de från den säkra kulturhandeln rekommenderade s.k. "nya" och "utländska" sorterna hålla stången, och vi hade till på köpet […]

- Småland 11 juli 1901

… Men det var också allt. Inte mycket, men mer än ingenting.

En variant är helt fel: "hålla stångna". Stången är ett substantiv, inte ett adjektiv à la "hålla fångna". (Mikael Reuter: Håll dem stången, Reuters ruta 3 augusti 2010)


2022-05-09

Lördagsfråga 705: Gaston

  1. Marianne Crebassa (t h) i titelrollen i Offenbachs mindre kända opera Fantasio, framförd i Paris 2017.
  2. Jeanette von Heidenstam, tidig hallåa och tv-medverkande som kunde ses lite varstans i rutan.
  3. En Mossberg MC2c. Firman grundades 1919 av far och tvenne söner Mossberg från Svaneholm eller Svanskog – omstritt namn – och producerar vapen än idag.
  4. Pehr G. Gyllenhammar, Mr Volvo för bra många av oss. Notera en klocka på varje arm.

Fantasio är ett udda namn; jag antar att seriefiguren det gäller här fick det under en mer "äventyrlig" epok i sitt liv. I Gaston, världens roligaste serie (så är det!) heter han Nicke på svenska och är redaktör på ett serieförlag. Och andra på samma kontor heter Jeanette, Mossberg och Gyllenhammer (där stavningen fick justeras lite för tacksammare ledtråd).

Utöver att vara världens som sagt roligaste serie så är Gaston även belgisk. Det har den gemensamt med besynnerligt många serier, såväl mycket välkända som ett myller av andra. Lägger man till franskspråkiga serier från Frankrike så blir mängden storserier per capita från området överväldigande. Hur kommer detta sig? Tänkbara anledningar läggs fram på Seriewikin: Fransk-belgiska serier.

Joakim E. satte denna kluring.


2022-05-08

Faktoidpodden avsnitt 19: Geografiskt

Efter en helt sann historia och en helt halvsann historia drar jag igång med rejäla osanningar, myter, faktoider och konstigheter. Som varför vi ska lära oss Hallands floder? Och varför är de där floderna de enda i Sverige? Finns sjösjösjösjön och kullekullekullekullen? Och sist men inte minst, utan tvärtom en av de tyngsta faktoiderna över huvud taget: När trodde man att jorden var platt?

Här finns avsnittet som prat

I de senaste avsnitten av Faktoidpodden har jag gått igenom Bibeln. Det är inte klart än, det är det inte, men jag tänkte ändå göra ett avbrott och prata om något annat i åtminstone ett avsnitt. Så den här gången blir det geografiska faktoider och liknande. Mest om Sverige faktiskt; inte enbart, men nära. 

Faktoider ska det bli, fattas bara, men allra först blir det en sann historia. Varför jag tar upp en sann historia i Faktoidpodden, ja, det beror på att den låter som en faktoid. Jag har själv tänkt och sagt att "nämen hur låter det här!? det här kan väl aldrig vara sant? va?".

Så här var det: Ett asiatiskt par tillbringar sin smekmånad på ett sätt som är rätt vanligt hos asiatiska par, som har råd då: De reser runt världen i flygande fläng, så de hinner att se så mycket som möjligt. De här kom till Stockholm, och därifrån tog de nattåget mot Venedig minsann – för det här var på den tiden då man kunde ta nattåg till kontinenten. På morgonen vaknar de och konstaterar att näe, det här ser inte ut som de tänkt sig. Var är de någonstans?

På Stockholms central hade de hade bett om biljetter – för det här var på den tiden då man kunde köpa biljetter på tågstationer, av vanliga människor dessutom – till Venedig, alltså på engelska Venice. Och så hade de fått biljetter till … Vännäs. Det ligger en bit utanför Umeå. Jag tror säkert att Vännäs är en förträfflig plats, på alla sätt, men det är inte Venedig, det är det inte, och man behöver heller inte titta två gånger för att avgöra den saken.

Ja, det här är ju en rolig historia, och det är inte den enda signalen till att man tänker att man nog ska vara försiktig med den. Det är också många som utgått ifrån att den är hittepå eller, som jag, åtminstone misstänkt att den är hittepå. Men, den är alldeles sann. Paret kom från Sydkorea och hette Young Won Park och Young Ohin. De skulle verkligen till Venedig och fick verkligen biljetter till Vännäs. När de insåg att de var på helt fel ställe hoppade de av i Umeå. De behövde inte lösa biljett tillbaka till Stockholm utan den bjussade SJ på. Om det här skrev såväl Västerbottens-Kuriren som Dagens Nyheter i december 1993. Enligt resenärernas uppgift tyckte de inte alls illa om extraturen. Bara en sån sak som att de såg mer snö än någonsin förut, och dessutom var Umeå bättre än Venedig – ja, det var åtminstone vad de sade.

Jag vet inte om folk blir gladare av att höra att historien om Venedig som blev Vännäs är sann. Ni borde bli det. Det finns så många roliga historier som är mer eller mindre hittepå. Här har vi, för en gångs skull är jag frestad att säga, en rolig historia som verkligen är sann, och allt blev också trevligt och bra, efter den där tillfälliga humördippen i Umeå då.

Det finns en del sådana här icke-faktoider: Påståenden, berättelser eller vad det är, som ser ut att vara osanna, som har flera av faktoidens kännetecken, men som är sanna. Eller åtminstone mer sanna än osanna. Kanske det någon gång kan bli ett avsnitt med sånt här; ett avsnitt av icke-Faktoidpodden, eller kanske ett icke-avsnitt av Faktoidpodden.

Det var en sann historia som sagt. Nu kommer en uppgift som inte stämmer idag, men som en gång var hur sann och riktig som helst. Det rör Sveriges fulaste ortnamn. Eller konstigaste ortnamn, eller vad man kallat det. Få se om ni känner igen det: Kräkångersnoret. Är det bekant? Det finns verkligen en by som verkligen hetat Kräkångersnoret, den ligger utanför Skellefteå. Ortnamnet är ett anrikt namn som verkligen inte behöver skämma för sig. Först i namnet har vi krik, som betyder liten sjövik. Sedan kommer ånger, finns ju i otaliga norrländska namn, som också betyder vik, om det nu finns någon skillnad mellan ångrar och krikar. Och till sist har vi nor, det är ju vedertagen rikssvenska rentav, för ett smalt vattendrag mellan två större. Alltså Kräk-ångers-noret.

Efter kriget blev svenskarna allt mer bilburna. Fler och fler tog kustvägen utanför Skellefteå. Då passerade man en vägskylt där det stod Kräkångers-noret. Eller Kräkånger-snoret som många uttalade det. Och det där tyckte man ju var lustigt och besynnerligt. Och tidningarna tog upp det då och då och hade roligt.

Byborna tröttnade mycket snart på uppmärksamheten, och bad att få byta namn på sin by. Lantmäteristyrelsen biföll, och från och med den 8 september 1951 hette byn Lövångernoret. Fast kommer man dit så står inte det namnet heller på skyltarna, utan Södra Lövsele. Och samhället intill, som hette Kräkånger, heter nu bara Lövsele. Tyvärr, eller tack och lov, beroende på hur man ser saken. 

Så: Det var en sanning och en före detta sanning. Nu är det dags för en rejäl osanning, om den här podden ska göra skäl för namnet. Då ska jag börja med fenomenet tautologa namn. Är tautologa begrepp bekanta? Alltså tautologi som tårta-på-tårta? Man kan till exempel höra folk säga att man inte ska säga CD-skiva. För CD är ju förkortning för compact disc, "kompaktskiva", så "CD-skiva" blir "kompakt-skive-skiva" … Ja, inte för att man behöver bry sig om sånt, men det är åtminstone vad tautologa begrepp är. Sådana finns det gott om, inte minst i geografin.

Som Tchadsjön. Ordet "tchad" kommer från ett lokalt språk där det betyder "sjö". Så Tchadsjön betyder egentligen "sjö-sjön". Ett annat tautologiskt namn är spanska Cartagena. Cartagena är dagens form av romarnas namn på staden: Carthago Nova, "nya Karthago". De visste nog inte, eller brydde sig inte om, att den gamla ärkefienden Karthago, den som Cato den äldre tjatade om, på grundarnas feniciska betyder "nya staden". Så Carthago Nova, och därmed Cartagena, betyder egentligen "nya nya staden". Ett tautologiskt exempel på närmare håll är Bottenviken. Jomen, för "botten" är fornsvenska och betydde "viken". Så Bottenviken utläses "vikenviken".

Det där var några exempel på riktiga tautologiska geografiska namn. Nu kommer en liten historia. Vi är i Karelen, Karjala, längst österut i Finland. Idag är en rätt liten del av Karelen fortfarande Finland, det mesta har hamnat i Ryssland.

De första kartorna över Karelen ritades av finnar. En dag kom kartograferna till en sjö; det var väl varken första eller sista gången. De frågade lokalbefolkningen vad den hette. Eftersom kartograferna enbart talade finska och lokalbefolkningen enbart samiska så blev det en lätt språkförbistring, men så småningom tyckte de förra sig förstå att sjön kallades Jaur. Gott så; den fick heta Jaursjön, eller Jaurjärvi på finska, och det var vad som skrevs på kartorna.

Vad kartograferna inte visste var att jaur inte var ett namn utan det samiska ordet för sjö. Den hjälpsamma lokalbefolkningen hade förklarat att "det där är vad vi här i trakten kallar en sjö". Så kartans "Jaurjärvi" betydde egentligen "sjösjön".

Så småningom intresserade sig ryska förmågor för Karelen. De såg en sjö på kartan som hette någonting, och likt myriader andra namn överfördes det, utan särskilda efterforskningar, till de nya ryska kartorna. Eftersom det här var en sjö, vilket på ryska heter ozero, fick den heta Jaurjärviozero. Ja, vi vet ju att det där betyder "sjösjösjön".

Så kom andra världskriget till Karelen, och därmed tyskarna. När dessa ritade sina kartor över området utgick de från en rysk karta. Sjöarna fick sina namn kompletterade med det tyska ordet för sjö, See. I det här fallet skrev de in Jaurjärviozerosee på kartan. Det vill säga "sjösjösjösjön". En fyrdubbel tautologi minsann! Se, det var en historia! Inte helt problemfri men ändå.

Och en historia är vad det är. Det vill säga, hittepå. Åtminstone har den fyrdubbla sjön inte identifierats i sinnevärlden. Det finns åtminstone en annan version av historien där den fyrdubbla sjön förlagts till finska Lappland. Versionen med Karelen tycker jag passar bättre ihop med historiska fakta, och jag tror därför att det är den ursprungliga. Vilket nog inte gör den sannare. Tyvärr, får man väl säga.

Okej, man ska aldrig säga aldrig. Visst hade det varit roligt om någon lyckades gräva fram någon tysk generalstabskarta och hitta Jaurjärviozerosee, hopskrivet eller särskrivet. Eller för den delen de kortare ryska och finska versionerna. Men jag håller inte andan – om man säger så.

Nu ska vi faktiskt ta upp ännu en fyrdubbel geografisk tautologi. Ända sedan 1600-talet faktiskt har man i England berättat om en by i Cumbria som heter Torpenhow, och en fascinerande etymologi. Ja, ortsborna säger tydligen inte Torpenhow så som jag sade det nu, utan något i stil med trepenne, ungefär. Men här ni får klara er med riksengelska med svensk brytning.

Vid Torpenhow finns en kulle som kallas Torpenhow Hill. Vad har det namnet för etymologi? Få se, tor-pen-how: Först har vi tor som betyder "kulle" på anglosaxarnas tungomål. Sedan har vi pen som betyder "kulle" på något keltiskt språk. How ska visst vara återstoden av ett skandinaviskt haugr som betyder just "hög" eller "kulle". Och så sist av allt, när betydelsen av alla de tre äldre orden glömts bort, lade man till ett engelskt hill, som betyder "kulle". Torpenhow Hill är alltså en kullekullekullekulle! Är inte det en fin historia! Dessutom får man landets historia, med våg efter våg av nya kulturer, kondenserad i några stavelser.

Jo, en fin historia är precis vad det är. För stämmer gör den inte. Så till den grad att redan själva namnet verkar vara en skrivbordskonstruktion. Byn Torpenhow finns definitivt, men namnet Torpenhow Hill används inte, och verkar aldrig ha använts – det har uppfunnits för att bättra på historien. Vad gäller etymologin för byns namn så finns det ett par förslag, där inget bjuder på ens en trippel tautologi. För bynamnet är inte på tre språk utan två: Tor är här fornengelska för "klippa", pen tidig walesiska för "topp", och hoh kommer från fornengelska för "höjd". Dessutom är tor och pen inte en upprepning utan en precisering: "klippans topp". Däremot är how, efter hoh då, en tautologi. En vanlig dubbel tautologi alltså, snarare än en trippel. Och någon fyrdubbel har det aldrig varit frågan om, mer än som ett tankeexperiment som folk tagit på allvar, eller så.

Nästa faktoid känns lite passé. Eller, den borde åtminstone göra det. Men jag är säker på att det fortfarande finns folk som går omkring och tror att Kiruna är världens största stad. På ena eller andra sättet. Eller vilket sätt som helst.

Så här ligger det till: 1908 bildades Kiruna municipalsamhälle. Sen dess har vi slutat med sånt här i landet. Enkelt uttryckt var municipalsamhällen orter som var för stora för att vara byar men för små för att vara städer. 1908 var Kiruna en sådan ort. Sen växte den, rejält. 1948 uppgraderade man Kiruna till stad, med stadsrättigheter och grejer. (Det berodde visserligen inte så mycket på att staden hade växt som en skatteteknisk fråga, den ska jag inte gå in på här.) Nu var det så att den här nya Kiruna stad hade en areal på sisådär 13 000 km². Idag är det lite mer. Det är en hel del. Det är faktiskt större än de flesta landskapen. Det är till exempel som Skåne och Blekinge ihop. Och poängen här är att hela området räknades som stad. Det innebar att Kiruna stad, tekniskt sett, bredde ut sig över ett större område än inte bara Gällivare, Stockholm eller Köpenhamn utan även London, Paris och New York, och vilka andra städer som nu hade störst befolkning i världen på den tiden. Så Kiruna stad var – tekniskt sett, enbart räknat till den administrativa ytan – världens största stad. Nu var det väl ingen som tog det där på större allvar än så – får man hoppas. Fast man vet ju aldrig med folk …

Hur länge varade det där? Max 20 år. För 1968 blev Mount Isa, det är ett gruvsamhälle långt ute i Australiens outback, upphöjt från shire till city. Då blev man, tekniskt sett, en stad med en yta på 41 000 km². Det är som tretton Gotland. Det räckte för att Mount Isa skulle listas i Guinness rekordbok som världens största stad. Idag räcker den ytan faktiskt bara till en åttonde plats i den listan. Världens idag största stad, tekniskt sett, heter Kalgoorlie-Boulder. Det är ett gruvsamhälle långt ute i Australiens outback, och när det 1989 blev stad så hade den en yta på över 95 000 km². Det är aningen större än Portugal.

Ett ständigt problem med faktoider är att avgöra hur "stora" de är. Det som är en kuriös bagatell för den ene kan vara en stor och fundamental myt för den andre. Men så behöver själva myten, det felaktiga påståendet, inte vara det viktigaste. Jag minns en vän som blev uppbragt över ett tämligen lättviktigt exempel, en myt som i sig var helt betydelselös på alla sätt, med argumentet "det berättade min dagisfröken!". Att någon kär och pålitlig person har farit med osanning – om det nu var gamla mor eller prästen eller för den delen en älskad dagisfröken – kan vara mycket mer omvälvande än själva påståendet. Som ofta, om inte rentav oftast, är tämligen eller fullständigt oviktigt i sig.

Innan jag avslutar det här avsnittet med en tung faktoid, så tänkte jag ta upp en mycket lättviktigare – tycker åtminstone jag, då. Det rör Hallands floder. Dem har generationer skolbarn fått lära sig. Detta har tydligen varit så viktig kunskap, att man tagit fram en minnesramsa: "Vi ska äta, ni ska laga" – det ger Viskan, Ätran, Nissan och Lagan, från norr till söder. I Skåne lär man förresten ha kört med omvända varianten "laga ni, äta vi" så man får floderna så som man ser dem från krönet av Hallands ås.

Nu infinner sig en fråga: Varför har denna kunskap ansetts som så viktig? Hallands floder, eller åar då, är inte stora. Deras ekonomiska bidrag går inte att jämföra med bra många älvar där man flottat timmer, byggt långt större kraftverk än det i Laholm, och haft sig på andra sätt. De har använts för transporter, sommar som vinter kan man komma bra långt uppåt landet på dem. I den rollen har de förekommit i historiska skeden, som när danska trupper 1520 tog sig upp för Ätran till Ulricehamn tio mil inåt landet och utkämpade slaget på Åsundens is. Sånt – men inte mer. Där finns ingenting som motiverar att alla fyra floderna ska vara obligatorisk kunskap för Sveriges folk.

Nej, här är orsakssambandet det omvända. Ramsan har inte tagits fram för att man ska lära sig floderna; man ska lära sig floderna eftersom ramsan finns. Det har bidragit att det är en såpass bra minnesramsa, så folk faktiskt har lärt sig de där himla floderna, i rätt ordning till och med.

En fotnot till Hallands floder: Ska det inte vara Hallands åar? För det är väl allmänt känt, att Sverige har inga floder. Sverige har älvar och åar, men floder finns, av någon anledning, bara utrikes. Nu är den regeln varken självklar eller särskilt gammal. Man behöver inte gå många år bakåt i tiden för att hitta massor av svenska floder, även i synnerligen etablerade källor – flodkällor då. SAOB:s artikel om ordet "flod" är från 1925, där nämns att ordet används "nästan blott om dylika utanför Sverge [sic!]". Någon motivering för detta bruk har, såvitt jag funnit, aldrig lagts fram. Så regeln, att svenska floder inte ska kallas floder, är varken självklar, gammal eller ens motiverad. Varför folk följer den vet jag verkligen inte.

Nu ska jag avrunda det här avsnittet med en riktig klassiker. En av de tyngsta faktoiderna över huvud taget, alla kategorier. Den är spridd och välrotad, man kan stöta på den precis överallt. En gång i tiden kunde jag kalla den "favorit", men nu vet jag inte längre. Jag blir mest irriterad när jag tänker på hur oerhört seglivad den är. Den har avfärdats hur många gånger som helst, på alla möjliga ställen, och ändå lever den vidare som om ingenting hänt. Varje gång den lyfts så finns det folk som aldrig hört talas om att det där skulle vara en myt. Inte bara folk i allmänhet utan även folk som verkligen borde veta bättre.

Faktoiden handlar om uppfattningen om att jorden är platt. Närmare bestämt att folk "förr", när nu "förr" inträffade, skulle ha trott att jorden är platt. Att det på, till exempel, medeltiden skulle ha funnits en allmän övertygelse om att jorden är platt. Att det var något som mer eller mindre alla trodde; hög som låg, lärd som olärd, inklusive sjömän och kartritare. Man tänker sig även att katolska kyrkan skulle ha haft som trossats att jorden är platt, och att den som vågade antyda något annat riskerade bålet. Allt det där är osant; helt, fullständigt osant.

Så här är det: Ända sedan antiken har det ingått i allmänkunskapen att jorden är rund som ett klot. Om det var några som trodde att jorden var platt så var det gravt olärda personer. Folk med minsta vett, utbildning och/eller makt visste hur det låg till. Dit räknas även varenda präst, biskop och kardinal i hela katolska kyrkan, eller för den delen vilken kyrka som helst; jag har inte hittat en enda historisk kyrka eller sekt som hävdat att jorden är platt. Och vad gäller sjömän hade de inte bara sett fartyg och kuster stiga upp ur havet på långt håll, utan kunde även navigera. För det är ju så, att när man anger sin latitud eller breddgrad, så är det detsamma som vinkeln till ekvatorn: Vid 0° är man på ekvatorn, vid 90° befinner man sig på nord- eller sydpolen, och allt däremellan. Navigering förutsätter helt enkelt en klotrund jord; navigering på en platt jord hade sett helt annorlunda ut. Och folk har navigerat över större avstånd sen allra minst antiken. Det finns dessutom otaliga exempel från konst och litteratur, från antiken och framåt, där en klotrund jord visas upp eller beskrivs. Ofta i förbigående, som en självklarhet. Folk på medeltiden kunde ju inte drömma om att folk flera hundra år senare skulle tillskriva dem en så efterbliven uppfattning som att jorden är platt.

Nu finns det ju folk idag som på fullt allvar hävdar att jorden är platt. Sådana idéer är inte särskilt gamla, relativt sett: Organiserade plattjordingar har förekommit sedan mitten av 1800-talet. Motiven har varierat. Där har naturligtvis funnits en del misstolkad bibelläsning, trots att kyrkorna som sagt varit rörande överens om jordens rundhet. En annan kraft har varit den över-smartness som än idag får folk att hoppa på QAnon och andra galenskaper, när fåkunniga tror att de är så fruktansvärt mycket smartare än alla vi sheeples som inte inser hur det egentligen ligger till här i världen.

Men det är i modern tid. Hur fick folk för sig att folk "förr" trodde att jorden var platt? Den som främst pekas ut är Washington Irving. Och nu halkar vi in på ännu en geografisk faktoid. Washington Irving skrev 1828 en bok om Columbus, som blev en storsäljare. En bärande scen är när en klipsk och framåt rundjords-Columbus försöker tala vett i kyrkans enfaldiga plattjordingar. Det är givetvis ett symboliskt möte mellan den gamla förstockade okunskapen och den nya tidens briljanta ljus av kunskap och upplysning. I verkligheten gick det inte alls till på det viset – inte alls. Kyrkofolket på den tiden visste som sagt mycket väl att jorden var rund, och hade blivit ytterst förvånade om de fått veta att de senare skulle tillskrivas en annan uppfattning i denna självklara fråga. Nu var de verkligen oense med Columbus, men inte om jordens form utan dess storlek; och här var det Columbus som hade fel! Columbus trodde att jorden var betydligt mindre än den är; och då ska man veta att man på 1400-talet hade en ganska så god uppfattning om jordens storlek. Och denna sin uppfattning, som varken stämmer med verkligheten eller konsensus 1492, hade Columbus fått från … Någon som kan gissa … Bibeln! Så mycket för bilden av en modern upplyst Columbus mot medeltida förstockade jesuiter och så vidare … Eftersom Columbus trodde att jorden var mycket mindre än den är, fick han för sig att man skulle kunna segla från Europa västerut till Japan och Kina. Och eftersom hans samtid hade mycket bättre koll på jordens storlek, och dessutom inte hade en aning om att de amerikanska kontinenterna ligger där de ligger, kunde de inte tänka sig annat än att Europa och Asien skildes åt av ett gigantiskt hav. Ta en titt på jordklotet och tänk bort Nord- och Sydamerika; det blir väldigt, väldigt mycket hav när man lägger ihop Atlanten och Stilla havet. Faktiskt är det fågelvägen längre från Portugal till Japan västerut än österut. Att segla över ett sådant hav, utan att känna till platser där man kan bunkra mat och vatten, hade varit fullständigt livsfarligt, närmast ett självmordsuppdrag. Det var den risken man bekymrade sig över – inte att fartygen skulle segla ut över kanten. Så, vänligen sluta upp med att tro på sådana gamla fånigheter. Så Columbus hade fel. Men han hade också tur som en tokig när en stor kontinent råkade ligga i vägen, faktiskt ganska exakt där han trodde att den asiatiska kusten skulle ligga. Det bidrog också till att han trodde att han var framme i Asien när de kom till Karibiens övärld. Och det är därför vi fortfarande talar om indianer, eftersom Columbus trodde att han var i vad man på den tiden kallade Indien; inte syftandes på halvön utan på ostasien i stort. Så, nu fick jag med den gamla faktoiden om Columbus också.

Tillbaka till den platta jorden. Lite längre tillbaka kan rentav Kopernikus ha bidragit till den här myten, om man i allmänhet skulle trott att jorden är platt, när han i förordet till sin revolutionerande bok om solsystemets fason berättar om en lärd man i kyrkohistorien som verkligen trodde att jorden var platt. Han hette Lactantius och levde omkring år 300. Den andre nämnvärde historiske plattjordingen man grävt fram hette Cosmas Indikopleustes och levde på 500-talet. Två gubbar – det är samtliga någorlunda namnkunniga personer som före år 1800 trodde att jorden var platt. Den här myten, att "alla" "förr" trodde att jorden var platt, är verkligen absolut så helfel den kan bli.



2022-05-06

Västsvenska Svalbard

Det mesta av Svalbard är obebott och har alltid varit det. Icke desto mindre är påfallande många av dess otaliga vikar, berg och öar namngivna.

Om vi zoomar in på Bjørnfjorden – den ligger i nordväst, precis ovanför "Albert I" på kartan ovan – med omnejd så upptäcker vi något märkligt.

 

(Klicka för större bild) Här har jag hittat Gullmarn, Uddevalla, Marstrand, Fjällbacka, Älvsborg, Trollhättan, Lödöse och Göteborg – där kan mycket väl finnas fler. I form av geografiska namn. Hur kommer detta sig?

Det här är Gerard De Geer (1858–1943). Friherre De Geer var geolog, statsgeolog rentav, och så småningom professor i geologi vid Stockholms högskola (ett bra tag innan den upphöjdes till universitet). Han studerade särskilt kvartärgeologi. Han deltog på flera expeditioner till Svalbard, där det finns gott om sådant. En expedition med ett annat syfte som han arbetade mycket med var den svensk-ryska gradmätningsexpeditionen 1899–1902. Den skulle, enkelt uttryckt, mäta hur platt jorden är.

Expeditionens station vid Trerurenbergbukten/Sorgfjorden, norr om "Åsgardfonna" på översta kartan

Jorden är ju ett klot, men ett klot som inte är fullständigt, matematiskt sfäriskt utan aningen tillplattat vid polerna. Att mäta tillplattningen så exakt som möjligt är främst av vetenskapligt intresse, men har även betydelse för kartritande, och kanske en del annat dessutom.

De Geer fick åtskilliga tillfällen till och anledningar att konsultera noggranna kartor över Svalbard. Och när sådana inte fanns, gjorde han dem. Och gav då namn åt allehanda vindpinade knallar och vikar som dittills knappt en människa behövt tala om, men som behövdes när man skulle utforska området. Namnen återfinns i hans Map of the north coast of Spitzbergen (1913).

När all inspiration var borta, fick han ta till Uddevalla och Trollhättan, haha.

- Peter J. Brugmans, Direktoratet for mineralforvaltning på Svalbard, via Christer Carlsson i mail till uddevallabloggen

Källor:

 

Jag får ibland frågor om hur jag hittar saker och ting. Den här gången skulle jag ta en titt på väderprognoserna för Göteborg, där jag händelsevis befinner mig. Sökningen på norska yr.no föreslog såväl Göteborg som en viss "Göteborgnuten" på Svalbard. Vad var det? Ett berg, tydligen, på 190 meter. En snabb koll bekräftade att ett berg på Svalbard som mäter 190 meter närmast är en grop. Men det var verkligen namnet Göteborg. Varför? Några slagningar senare hade jag ovanstående. Så gick det till den här gången.


2022-05-05

Hur farliga är rotvältor?

Rotvältor har man ju varnats för, jämt. Att de kan slå igen när som helst. Och att man då inte vill komma under.

- Bild norpad och beskuren från Bara vara, Isabella Löwengrip 14 februari 2020

När Blondinbella (om nu den signaturen fortfarande används) lade ut denna bild så fylldes kommentarsfältet av verop och varningar.

Hur farliga är rotvältor, egentligen?

Det verkar som om varningen utgått ifrån ett missförstånd, eller att en "detalj" utelämnats. När träd blåser omkull så vill skogsägaren gärna gå ut med sågen och ta hand om virket (om inte annat så för att slippa insekter; det som är bra för fåglar är dåligt för skogsägaren). När stammen kapats lär de allra flesta rotvältor välta ner direkt. Men om de inte gör det? Om marken är frusen till exempel. Då har man kvar en ensam rotvälta, som står och balanserar utan att sitta i någon lång stam. Den vill man inte gå i närheten av!

Efter stormen Dagmar i vintras har de flesta trädstammar kapats loss och virket tagits ut ur skogen. Kvar ligger mängder med rötter, och nu när tjälen går ur jorden är risken stor att de plötsligt rasar ner.

- Varnar för farliga rotvältor, P4 Dalarna 21 mars 2012

Men en sådan "ensam" rotvälta är något annat än en som sitter kvar i trädet:

– Så länge trädet sitter kvar på en rotvälta är det ingen fara alls, men när trädet är borta, det är då som faran finns. Och det finns gott om dem nu, säger Thomas Östlund [distriktschef på Skogsstyrelsen i Mora].

- Ibid.

Det är också den uppgiften som NE presenterar:

Om stammen kapas av först när jorden frusit kan rotvältan förbli stående. När jorden tinar upp kan den falla tillbaka och då skada eller döda såväl människor som djur.

- NE: rotvälta

Samma råd återkommer när experter beskriver risken med rotvältor: Det är de fristående rotvältorna som är farliga, inte de som sitter fast i stammen.

Rotvältor är farliga då stammen kapats och de inte naturligt fallit tillbaka, dvs om de lämnats utan vidare åtgärd. Enda fallet som jag kan tänka mig att en rotvälta med stammen kvar kan innebära en olycksrisk är nog om rotvältan är tyngre än stammen och att stammen varit i spänn av en annan tyngre omkullvält stam och när den kapats vid rotskäret sen leder till att rotvältan med stammen kvar återgår i ursprungligt läge. Det känns dock som ganska osannolikt.

- Erik Valinger, professor vid Institutionen för skogens ekologi och skötsel SLU, svarar på en läsarfråga: Hur farlig är en rotvälta som har en intakt stam?, SkogsSverige 13 maj 2019

Professorn funderar på om en rotvälta som är tyngre än stammen, inklusive hävstångseffekten, kan slå igen. En annan möjlighet för en rotvälta med stam att slå igen skulle kunna vara om stammen har murknat ordentligt (vilket den som sagt inte får tillfälle till i en välskött skog). Är det en reell risk? Jag får intrycket – där är det igen – att det snarare är en skrivbordskonstruktion, ett försök att motivera ett irrelevant råd.

Nu har ju folk faktiskt skadats och dödats av rotvältor. Hur har det gått till? När jag gått igenom nyhetsrapporteringen, som ju fokuserar på avlidna, har jag hittills enbart hittat uppgifter om folk som varit ute och röjt, eller varit med när andra röjt.

Mannen ska ha varit ute för att röja träd när olyckshändelsen inträffade, enligt uppgift till Expressen.

- Man fastnade under rotvälta – avled, P4 Blekinge 27 april 2013

 … Omkom när han fick en rotvälta över sig vid skogsarbete i trakten av Åre på söndagen.

- DN 15 november 1982

När han höll på att såga av ett träd gick flickan bakom den stora jordtorva som följt med trädrötterna upp. Då trädet sågats av slog rotvältan tillbaka och begravde flickan.

- "Fann dottern död under en trädrot", DN 28 april 1950

Icke skogsarbetande personer som varit ute och plockat bär, lekande barn som inte varit i närheten av röjande fäder, influencers som solat sig m.fl. har lyst med sin frånvaro i den statistiken.

I sammanhanget känns det närmast vilseledande när man, som här Svenska Dagbladet, varnar för rotvältor med ett dödsfall som exempel, utan att nämna att 50-åringen var ute och röjde (artikel nr 2 ovan):

Rotvältor är så klart en spännande miljö för den nyfikne, men inte helt ofarlig. Undvik att klättra eller leka på vältan. Var över huvud taget försiktig med träd som har fallit om de inte ligger platt på marken, är tipset från Skogsstyrelsen.

I april förra året omkom en 50-årig man efter att blivit begravd av en rotvälta i en skog utanför Ronneby i Blekinge.

- Rotvältan kan bli en dödsfälla, SvD 12 mars 2014


2022-05-04

Att jaga flugor

Alla faktoider är inte värda att bemöta. Åtminstone inte hur många gånger som helst. Tycker jag.

När exempelvis den ryska propagandaapparaten spottar ur sig myter på löpande band, så är en av förhoppningarna att felletare ska jaga efter dem (och därmed förhindras att reda ut känsligare hittepå). Nu är det ju så, att det är mycket mycket lättare på alla sätt att ljuga än att reda ut lögnerna. Ett enda troll kan sysselsätta en armé av debunkare. Jag tycker förvisso att det är intressant att reda ut sådant, men inte på vilka premisser som helst.

Så: Hitler var inte jude (vilket jag förresten tagit upp i boken Tredje rikets myter), och Astrid var inte nazist, såklart. Nu har jag gett de två idéerna precis den uppmärksamhet de förtjänar i dagsläget.

Och på förekommen anledning: Naturligtvis fanns aldrig "Ghost of Kyiv". Som jag heller inte tagit upp – men det beror mindre på att ukrainska propagandamyter är en annan sak än ryska, än på att man får vara lite bakom för att tro på "Ghost of Kyiv" till att börja med. Jag kan inte ta det ukrainske ässet (vars bedrifter belagts med sekvenser ur ett dataspel) på allvar, och har lite svårt för att komma över att det finns folk som tagit honom på allvar. Vilket det naturligtvis finns – det påhittet har inte varit märkvärdigare än hundra andra, som massor av folk tar på största allvar.


2022-05-03

Att definiera faktoider

När jag tar tag i en faktoid är det första som får göras att definiera den. Exakt vad är det som påstås? Av vem, när och i vilket sammanhang? Faktoider är ju inte missuppfattningar i största allmänhet, utan definitiva påståenden, gärna självsäkra, spridda och ingrodda, som är mer eller mindre fel.

Här är ett exempel på en lurig faktoid: "Socialstyrelsen vill att vi äter 6–8 skivor bröd om dagen." När påstods detta? I en stor reklamkampanj på 1970-talet. Är det fel? Nej – det är inte fel. Budskapet är en uppiffad variant av en rekommendation i en rapport som Socialstyrelsens beställt. Vad är då faktoiden? Faktoiden utgörs av att folk trodde att det var Socialstyrelsen som gick ut med påbudet – och folk som inte var med på den tiden ska veta att det var en stort upplagd kampanj som var synnerligen svår att undvika. Folk trodde att det var staten som förmanade oss, på ett synnerligen förmyndaraktigt och klumpigt sätt. När det i själva verket var bageriernas PR-organisation Brödinstitutet som stod bakom det hela, med utformning av annonser, finansiering och alltihop. Det var inte staten som lekte storebror utan näringslivet som bedrev reklam.

 
Lägger med den här också, med sponsorn angiven.

Sådana faktoider, som bygger på vad folk fått för sig, är inte riktigt lika solida som faktiska påståenden i svart och vitt. Den här gången var det okej, eftersom uppfattningen om det statliga förmanandet var så spridd och rotad. Det var därför jag aldrig tvekade att ta med den bland faktoiderna, reda ut och publicera den i olika sammanhang.

Men det här exemplet då: Landstigningen i Normandie 6 juni 1944. Vad är faktoiden? Jag är inte säker, men misstänker att det finns ganska många som fått för sig att Overlord utgjorde den första allierade landstigningen under kriget, att Sovjet dittills varit ensam mot tysken borta på östfronten. Det stämmer inte. Den första allierade landstigningen i Europa påbörjades på Sicilien 9 juli 1943, och därefter landsteg man på fastlandet den 4 september. Förvisso mötte man åtminstone till en början enbart italienskt motstånd, och Även om det inte var få styrkor så var man inte i närheten lika många som de som klev iland i Normandie. Sådant är inte militärhistoriskt irrelevant, men i just detta sammanhang är det irrelevant.

Frågan är om min misstanke stämmer, och i hur hög grad. Det vet jag verkligen inte, och det är därför jag hittills dragit mig för att basunera ut det hela.


2022-05-02

Lördagsfråga 704: Carl Gustaf

  1. Prins Karl Gustav (1782–1783). Japp – Gustav III:s andre son blev dryga halvåret.
  2. August Svensson i titelrollen som Farinelli, Södra teatern 1893. Senare var han med i en revy av Emil Norlandet som hette I sjunde himlen (ingen koppling till Sickan-filmen). Där fanns en sång som hette "O, Carl Gustaf". Den spelade August in 1906 (Youtube). Ni har nog hört den förut, kanske med Kjerstin Dellert.
  3. Kulsprutepistol m/45. Den har även kallats Carl Gustaf efter Carl Gustafs stads gevärsfaktori, som i sin tur fick namn efter Karl Gustavs stad (numera en del av Eskilstuna), som i sin tur fick namn efter Karl X Gustaf. Detta föredömligt enkla och robusta kvalitetsvapen hanterades av miljoner värnpliktiga, och de sista åren i hemvärnet, tills det efter över 60 år togs ur bruk 2007. Dock sällan hanterat som på bilden – man ska inte hålla i magasinet!
  4. Granatgevär m/48 eller m/86, också kallad Carl Gustaf, med etymologi som ovan (risken att blanda ihop kpist med grg torde vara minimal). Har funnits i evigheter, blev nyligen en exportsuccé till Ukraina.

Födelsedagsbarnet Carl XVI Gustaf satte Martin Lagnerö först. Två minuter senare satte Hans CG-komponenten.

Jag vet inte om det kan kallas ledtråd, men lördagsfrågan postades kl 10:20. Vilket råkar vara den tidpunkt vid vilken prinsen föddes den 30 april 1946.


2022-05-01

1 maj 1945: Ryska flaggan över Berlin

Captain of the Guards Fedor Lipatkin hoists the Red banner on a balcony overlooking bomb-shattered Berlin. Capt. Lipatkin, a hero of the Soviet Union, commanded tank elements that fought through the city, is a veteran of Stalingrad. Photo radioed from Moscow.

- "Russ Flag Over Berlin Signals Final Goal", Imperial Valley Press 1 maj 1945

Jag kunde inte låta bli att ta med bilden inscannad från en tidning. Med reservation för att ålder och framför allt inscannande kan ha försämrat kvalitén, så var det en sådan imperfekt återgivning som mötte tidningsläsare för 77 år sedan.

Här är bilden i högre kvalité:

Där känner man rentav igen Fjodor Lipatkin. Det finns en artikel om honom på ryska Wikipedia: Липаткин, Фёдор Акимович. Den är varken lång eller kort, men utöver närvaro i Finland (som han blev dekorerad för) sammanfattas hans insatser i världskriget med att han deltog. Ingenting om slutstriden, ingenting om någon flaggbild.

Nog har man sett en bild där den ryska flaggan hissas över Berlin. Men inte är det den …

Bilden med Lipatkin verkar vara lika ovanlig i väst som Jevgenij Chaldejs från 2 maj är vanlig. Jag vet inte om det innebär något. Chaldejs bild är mörkare, mer episk (i ordets äldre betydelse); man känner verkligen att "nu skrivs historia". Som jämförelse är Lipatkin-bilden närmast munter. Den är också långt vanligare i öst än i väst.

Jag vet inte vem som tog fotografiet, inte heller var man befinner sig. Jag vet heller inte om bilden ifrågasatts, eller rentav avslöjats på något sätt.


2022-04-29

NASAs eldkarta

The Fire Information for Resource Management System (FIRMS) distributes Near Real-Time (NRT) active fire data within 3 hours of satellite observation from the Moderate Resolution Imaging Spectroradiometer (MODIS) aboard the Aqua and Terra satellites, and the Visible Infrared Imaging Radiometer Suite (VIIRS) aboard S-NPP and NOAA 20 (formally known as JPSS-1).

- NASA: FIRMS, Fire Information for Resource Management System

Här kommer ett tips: NASAs globala karta över bränder. Vad de försöker säga i beskrivningen är att de levererar data i nättopp realtid (inom tre timmar) som visar var på jorden det finns förhöjda temperaturer, som med största sannolikhet beror på bränder.

Det första man tänker på är nog skogsbränder. Nästa gång det blir säsong för sånt här hemma så kommer FIRMS att plockas fram, lita på det.

Det finns även andra sorters bränder som kan fånga intresset. Här en färsk bild från ryska Brjansk.

Notera färgkodningen: Gul anger bränder som varat över ett dygn, mörkrött kortare än sex timmar. (Vilket jag tycker känns bakvänt, men men.)

Här fick jag reda på något jag inte kände till. Tårtbiten med mässling är den ryska enklaven Kaliningrad; Gotland och Öland uppe till vänster. Har motståndet spridit sig hit? Vet inte, men detta beror nog på att man i Kaliningrad har en tradition av att bränna rent fälten på våren – luntande i jätteskala.

Nu vet jag att man i Indien också ofta bränner rent på åkrarna. Det är tydligen ännu värre på hösten. Vad de många bränderna österut beror på är jag inte säker på, men det skulle ju kunna vara motsvarande.