2022-04-29

NASAs eldkarta

The Fire Information for Resource Management System (FIRMS) distributes Near Real-Time (NRT) active fire data within 3 hours of satellite observation from the Moderate Resolution Imaging Spectroradiometer (MODIS) aboard the Aqua and Terra satellites, and the Visible Infrared Imaging Radiometer Suite (VIIRS) aboard S-NPP and NOAA 20 (formally known as JPSS-1).

- NASA: FIRMS, Fire Information for Resource Management System

Här kommer ett tips: NASAs globala karta över bränder. Vad de försöker säga i beskrivningen är att de levererar data i nättopp realtid (inom tre timmar) som visar var på jorden det finns förhöjda temperaturer, som med största sannolikhet beror på bränder.

Det första man tänker på är nog skogsbränder. Nästa gång det blir säsong för sånt här hemma så kommer FIRMS att plockas fram, lita på det.

Det finns även andra sorters bränder som kan fånga intresset. Här en färsk bild från ryska Brjansk.

Notera färgkodningen: Gul anger bränder som varat över ett dygn, mörkrött kortare än sex timmar. (Vilket jag tycker känns bakvänt, men men.)

Här fick jag reda på något jag inte kände till. Tårtbiten med mässling är den ryska enklaven Kaliningrad; Gotland och Öland uppe till vänster. Har motståndet spridit sig hit? Vet inte, men detta beror nog på att man i Kaliningrad har en tradition av att bränna rent fälten på våren – luntande i jätteskala.

Nu vet jag att man i Indien också ofta bränner rent på åkrarna. Det är tydligen ännu värre på hösten. Vad de många bränderna österut beror på är jag inte säker på, men det skulle ju kunna vara motsvarande.


2022-04-28

Är tripp eller trull störst?

UR:s barnprogram Tripp Trapp Träd följer NE:s linje. Anna Maria Roos i Sörgården (1912) följer SAOL:s.

Se här en fråga som delar folket – utan att ni vet om det.

Ramsan tripp, trapp, trull känner alla till. Den kan användas om tre olika stora ting, eller personer eller bockarna Bruse eller vad man nu har, ordnade i storleksordning. Nu kommer frågan: Är tripp eller trull störst?

Efter att, så att säga, ha rekognoscerat landskapet, har jag funnit en del fakta i målet. De flesta verkar ha klart för sig om tripp eller trull är störst. De flesta verkar heller aldrig ha tänkt tanken att det skulle kunna vara på något annat sätt.

Jag blev tvungen att läsa frågan flera gånger för att förstå vad frågeställaren egentligen menade; det är väl självklart att trull är störst! Eller?

- Anna Antonsson känner marken bäva (och tar ställning) i En smått irriterande tripp, Språktidningen 12 juni 2016

Jag är fascinerad av sånt här, där folk av olika skäl hamnar i ena eller andra lägret – utan att veta om det. Det påminner om uppdelningen av plättar/pannkakor, där folk också tagit som en självklarhet att alla gör som de (se bloggposten Pannkakor och plättar).

Vad säger de källor som vi brukar ta till för att avgöra saker och ting? Jo, de är också oense.

trull interj.

  • i frasen tripp trapp ~ tre personer eller eller föremål av ökande storlek varvid skillnaderna mellan de olika storlekarna är ungefär lika
- NE:s ordbok: trull

3tripp interjektion

  • tripp trapp trull för att ange företeelser med avtagande storlek

- SAOL: 3tripp

särsk. i allmännare anv., åsyftande tre personer l. saker l. enheter o. d. som är uppställda i l. har sinsemellan ökande l. avtagande storlek l. värde l. dyl.

- SAOB: TRIPP

SAOB nämner även att ramsan först användes om spel. Ett antal olika spel har kallats tripp trapp trull genom åren, med det gemensamt att de varit enkla och på något sätt involverande tretalet.

Ett enkelt spel för de yngre. Den som först får tre i rad vinner. Pjäserna får endast flyttas ett steg och inte flyttas diagonalt.

- Pigans slöjd: Tripp trapp trull

- Tripp trapp trull, tre-i-rad, luffarschack (förväxlas sällan med den intressantare "stora" varianten) eller tic-tac-toe i WarGames (1983)


2022-04-27

FSB slår till

Putin: I morse stoppade FSB en terroristgrupp som planerat att angripa och mörda en välkänd rysk tv-journalist. De kommer naturligtvis att neka till detta men bevisen är överväldigande.

Är FSB bekanta? Det är vad KGB kallas idag. Man kan förstå om de och Putin reagerar när andra kommer och gör deras jobb.

Den 22 april rapporterade FSB om ett tillslag mot en pågående operation:

Федеральной службой безопасности Российской Федерации совместно со Следственным комитетом Российской Федерации задержана группа членов запрещенной в России неонацистской террористической организации «National Socialism/White Power» («Национал-социализм/Белая сила, власть») - граждан России, планировавших по заданию Службы безопасности Украины убийство общественного деятеля, известного журналиста Владимира Соловьева.

FSB har, tillsammans med "undersökningskommittén" SKR, gripit en grupp medlemmar av den nynazistiska terrororganisationen "National Socialism/White Power", förbjuden i Ryssland – ryska medborgare som på order av Ukrainas säkerhetstjänst planerade mordet på den berömde journalisten Vladimir Solovjov.

- FSB.ru: ФСБ РОССИИ … Ryska FSB …, 22 april 2022

Den 25 april spreds en film på tillslaget. Några bilder ur densamma:

FSB slår till. Sekunder efter att nr 2 från höger knackat på öppnas dörren. Nr 2 knör sig in framför sköldmannen, utan skjutklart vapen. Så går det inte till i verkligheten.



Man hittade sådant som ryssar förväntar sig att hitta hos nazist-terrorister som sålt sig till Kiev: Vapen och sprängämnen, ukrainska pass, nazistprylar med hakkors, Totenkopf och Hitler (intill tv:n) …

Att Ukraina är nedknarkat är ett återkommande tema i rysk propaganda.

Boken med huvudet heter Реструкт Restrukt och är skriven av den ryske nynazisten Maxim "Tesak" Martsinkevitj. Han dog 2020, 36 år gammal, under märkliga omständigheter i arresten i Tjeljabinsk-området. Dödsfallet rubricerades som självmord.

Men det finns en del minst sagt märkliga detaljer i bilden. Som presentkort för dataspelet The Sims. Spelar de påstådda nynazisterna dataspel? Varför inte, men … En annan förklaring skulle kunna vara att någon på FSB fått instruktioner om att SIM-kort skulle vara med i tillslaget – sådana för mobiler, som terrorister definitivt kan ha nytta av – och förstått fel. Okej …

Och vad skulle den gröna peruken vara bra för, i vilken värld som helst? Har peruker listats som trovärdiga terrorist-accessoarer, för att sedan tolkas som partaj-peruker i spexig kulör?

Det här har fått mycket uppmärksamhet: En bok med en hälsning som avslutas med "NS/WP crew Moscow" och ett hakkors har även en "otydlig signatur". Det är just vad det står: Подпись Неразборчива "otydlig signatur" på ryska. Är det någon på FSB som angett att "här ska det stå en otydlig signatur" varpå någon förstått fel? Eller, "förstått fel" – för ett sådant "fel" kan man ju inte göra av misstag..?

- "Otydlig signatur" (pseudonym för Vasilij Fedorovitj), Vita skosnören (2011) – kläddetaljen används i kretsarna – eller Faciam lit mei mernineris som den också kallas; det är kökslatin för "Jag ska göra så du minns mig"

Men "otydlig signatur" utskrivet just så används verkligen i sammanhanget. Jag har sett flera uppgifter: Att det är en pseudonym för Vasilij Fedorovitj, aktiv nazist och författare till boken ovan (notera Подпись Неразборчива högst upp); att det är pseudonym för Andrej Pronski, aktiv i samma kretsar; eller att det skulle vara en gemensam pseudonym, ett sorts stridsrop, i gruppen som kallar sig "NS/WP crew Moscow".

Den signerade boken. Titeln АКЦИОНЕР Aktsioner betyder "aktieägare". Jag har inte hittat någon bok med omslaget på bilden, eller ett innehåll som matchar faktiska eller tänkta nazist-terrorister. (På bokomslaget Vita skosnören ovan skymtar en symbol med knogjärn och lagerblad – är det den som återkommer i den andra boken, på ryggen på mannen på omslaget liksom vid bokens sidnummer?)

Är det här bildmaterialet på riktigt? I så fall är det uppenbara långfinger från folk på FSB till Putin. Då kommer huvuden att rulla.

Men är det verkligen sant? Den film som spritts har lagts ut av en enda kanal, ej rysk, men jag är inte helt säker på den. Därför var jag inte helt säker. Är detta FSB-material?

Det blev inte bättre när den enda (?) upplagan av filmen på Youtube, med inlagd text "Ria Novosti" (rysk nyhetsbyrå), lagts upp av kanalen Novosti Rossija "ryska nyheter" som öppnade för två dagar sedan och har en logga snarlik Ria Novosti. Var "tillslaget" i själva verket ukrainsk propaganda för att få ryssarna att verka bortkomna? Eller rentav sabotera?

Men så såg jag att den ryska kanalen Pervij kanal, "Ettan", lagt ut filmen på sin Rutube-sida (ryska Youtube).

Komplett med "Sims-korten" och peruken. Då kändes det tryggt.


2022-04-26

Grace Hopper och den första kompilatorn

Flottiljamiral Grace Hopper (1906–1992) vid kontrollbordet till en UNIVAC I, ca 1960. Är hon känd? Det borde hon vara; Grace Hopper är ett av de största namnen i tidig datahistoria.

Det innebär inte att hon gjort allt hon tillskrivits.

Karriären bedrevs i USA:s flotta där hon under andra världskriget arbetade med datorer (beräkningsautomater). Hon fann dem krångliga att programmera, och konstruerade därför ett program som kunde översätta text till datorspråk. Uppfinningen var världens första kompilator, Flow-matic, och den färdigställdes 1952.

- Internetmuseum: Grace Hopper

In 1951, she created the first “compiler,” a program that would translate a new, more human-friendly set of instructions into machine code automatically.

- Steven Poole, Grace Hopper: The Most Important Female Computer Pioneer You’ve Never Heard Of, New York Magazine 4 november 2016

Nu är tidig datahistoria inte så enkel att begripa sig på, ens om man kan en del om senare datorer, programmeringsspråk och så. Därför är det inte så konstigt att det blir fel ibland. Särskilt när man vill upphöja någon som det verkligen finns skäl att upphöja. Och det blir inte enklare när vederbörande själv blandar ihop korten, med eller (som jag tror och hoppas) utan flit.

Så Grace Hopper skulle ha skapat den första kompilatorn. Vad är en kompilator? "Ett program som kunde översätta text till datorspråk"? Den beskrivningen är en liten bit på vägen, men inte mer.

Att snabbt och begripligt förklara de relevanta skillnaden mellan hög- och lågnivåprogrammering är sannerligen en utmaning, men här är ett försök … Givetvis med en skopa förenklingar; här hoppar jag gärna över sanningar som komplicerar bilden för det här skrivs inte för proffsen.

En dator förstår egentligen ett och endast ett programmeringsspråk, nämligen så kallad maskinkod. En PC talar ett sådant språk, Macar, iPhone och iPad ett annat. Till exempel. Maskinkod kan se lite eller ganska olika ut från maskin till maskin, men principerna skiljer sig inte jättemycket. En sak de har gemensamt är att programmering i maskinkod, om det inte gäller pyttesmå program, snabbt och lätt blir ett omständligt pilljobb – som att bygga ett hus i full skala med legobitar. Besvärligt att göra, än värre att leta fel i programmen, och kommer man så småningom på (och det gör man alltid) att det här ville jag ha på ett annat sätt – ja, då är maskinkod synnerligen otacksamt att arbeta med. 

Så maskinkod undviker man att arbeta med om man inte måste. Istället använder man något av de myriader andra programmeringsspråk, så kallade högnivåspråk, som folk utvecklat genom åren – Fortran, Cobol, Pascal, C, Java, Perl, Python, Ruby och allt vad de heter. Då kan man skriva saker som, skrivet med kod som liknar de flesta nämnda språken, if (a != b) print(a/3), vilket utläses "om variablerna a och b är olika så skriv ut (på skärmen) en tredjedel av värdet av a". Med lite vana kan även betydligt krångligare satser än så läsas utan större besvär. Att få samma sak gjort i maskinkod … Ja, visst går det, absolut, men redan det triviala exemplet kan bjuda på en del krångel. Läsbart blir det inte. Att skriva en miniräknare, en habil browser eller ett system för att identifiera och genskjuta inkommande robotar kan vara en större eller mindre utmaning i högnivåspråk. Att göra detsamma i maskinkod får jag ont i magen bara av att tänka på.

De första datorerna programmerades givetvis i maskinkod. På den tiden kunde skillnaderna mellan olika datorers maskinkod vara betydligt större än de är idag. Att lära och lära om maskinkod för marknadens alla modeller utgjorde en stor del av programmeraryrket. När man så småningom kom på att man kunde ta fram högnivåspråk och skriva programmen i sådana, så var det början på ett av de stora, grundläggande stegen i datorernas utveckling. Men riktigt fint blev det först när man skrev program som översatte programmen skrivna i högnivåspråk till program i maskinkod. Då kunde man låtsas som om datorn begrep print(a/3) osv. Man behövde inte ens bekymra sig för datorns märke och modell – man skrev sitt program i det högnivåspråk man kände för, och kunde strunta i hur dess maskinkod såg ut.

Program som översätter högnivåspråk till maskinkod kallas kompilatorer. Även om du aldrig hört talas om företeelsen så är de en hörnsten i datavärlden, och därmed i vår digitaliserade vardag. Minsta lilla app du använder har skrivits i ett högnivåspråk, och sedan kompilerats till maskinkod så den kan användas på din dator, padda eller mobil.

Därmed är den första kompilatorn en milsten i datahistorien, och det är inte lite ära som tillfaller den som skapade den. Snarare är det märkligt att det inte uppmärksammats mer – eller, det visar att vi i allmänhet inte är så datoriserade som vi kanske tror (vi använder datorer närmast konstant, men vet inte, och vill inte veta, hur de fungerar).

Vem var det då som skapade den första kompilatorn? Påståendet ovan har cirkulerat länge: Grace Hopper. Där det naturligtvis är extra tacksamt att för en gångs skull kunna ge äran för ett datalogiskt genombrott till en kvinna (mer om den aspekten av datahistorien i bloggposten Hur datorer blev en killgrej).

Men är det sant? Nu blir det mer komplicerat. Också för att så olika uppgifter förekommer. En del av förvirringen kan ha tekniska orsaker, men långt ifrån allt.

Här är ett citat:

The first practical compiler was written by Corrado Böhm, in 1951, for his PhD thesis. The first implemented compiler was written by Grace Hopper, who also coined the term "compiler", referring to her A-0 system which functioned as a loader or linker, not the modern notion of a compiler. The first Autocode and compiler in the modern sense were developed by Alick Glennie in 1952 at the University of Manchester for the Mark 1 computer.

- Wikipedia: History of compiler construction#First compilers

Jag vet inte riktigt vilken skillnad man lägger mellan practical och implemented, men Böhms insats verkar ha varit av det akademiska slaget, Hoppers mer praktisk: En kompilator som inte är implementerad, skriven och klar att använda är en teoretisk konstruktion som man kanske kan ha användning av i avhandlingar men inte i verkligheten.

Hopper skrev sitt "A-0" från oktober 1951 till maj 1952 (Kathleen Williams Grace Hopper: Admiral of the Cyber Sea (2012)) på en UNIVAC I – datorn på bilden som inleder denna bloggpost. (Notera även att Internetmuseum ovan måtte ha blandat ihop det enklare och tidigare systemet A-0 med språket FLOW-MATIC som Hopper tog tag i från 1955.)

Men vad var A-0? Varför kallas det "system" ovan istället för "språk"? För att det snarare var ett "system" än ett "språk", så som vi tänker på det idag.

A program was specified as a sequence of subroutines and its arguments. The subroutines were identified by a numeric code and the arguments to the subroutines were written directly after each subroutine code. The A-0 system converted the specification into machine code that could be fed into the computer a second time to execute the said program.

- Wikipedia: A-0

"Konvertera till maskinkod" låter som en kompilator. Det gör även inledningen nedan, "översätta till maskinkod". Men det motsägs av de mer detaljerade beskrivningarna. Den konvertering/översättning det var frågan om var mycket enklare än det som senare kompilatorer gjorde och gör.

The A-0 System was a set of instructions that could translate symbolic mathematical code into machine language. In producing A-0, she took all the subroutines she had been collecting over the years and put them on tape. Each routine was given a call number, so that it the machine could find it on the tape. "All I had to do was to write down a set of call numbers, let the computer find them on the tape, bring them over and do the additions. This was the first compiler," as described by Grace.

- Computing History: 1952 – Grace Hopper completes the A-0 Compiler

Det där är inte en kompilator, åtminstone inte så som uttrycket används idag. Med modernt dataspråk skulle den kallas en länkare: Den tar ett antal kompilerade kodstycken och sätter ihop dem till ett fungerande program. Sådana kodstyckena kan till exempel utgöras av färdiga programbibliotek, som programmerare kan använda utan att ideligen behöva uppfinna hjulet. Närmare bestämt är det exakt sådana bibliotek som Hoppers A-0 använde sig av: Färdiga rutiner för att, tja, räkna ut medelvärden eller kvadratrötter eller vad det nu kan ha varit, som man sedan kunde använda genom att be A-0 att "använda rutin 18" eller så. Sannerligen ingen dålig besparing i tid och arbete, och avgjort ett viktigt steg i programmeringens historia. Men en kompilator? Som översätter högnivåspråk till maskinkod? Nej.

En utmanare till första kompilator-priset, som jag aldrig hört talas om förrän jag började läsa in mig på ämnet, är nämnda Autocode av Alick Glennie; "considered by some to be the first compiled programming language" som det står i Wikipedia: Autocode, där man kan fundera på vilka som är "some" och varför folk här inte är överens. 

Här är en ekvation:

 

Lite mer komplicerat än "om a och b är olika", men inte i närheten av vad man kan stöta på ute i verkligheten. Det där vill man inte skriva i maskinkod om man kan slippa. I ett tänkt högnivåspråk skulle jag skriva högra ledet som sqr(abs(t))+5*t^3 ungefär. Hur gjorde Glennie? Han skapade ett system där han kunde skriva så här:

Det där ser inte så värst "högnivåaktigt" ut. Men det är utan tvivel vida enklare än att skriva maskinkod. Icke desto mindre verkar hans insats inte ha gjort något mätbart intryck.

Men om Hopper inte skapade en kompilator, och vad än Böhm och Glennie gjorde har glömts bort, när och vad var då den faktiska första kompilatorn som lämnade ett teknikhistoriskt minne?

I Wikipedia-artikeln närmast ovan följs de tre namnen av följande:

The FORTRAN team led by John W. Backus at IBM introduced the first commercially available compiler, in 1957

- Wikipedia: History of compiler construction#First compilers

FORTRAN är ett avgjort tråkigare svar än Grace Hopper. Fortran (som länge skrevs med versaler, då sådant länge var "data-mässigt") är välkänt i branschen som det första högnivåspråket, ett levande fossil (skulle en del säga) som fortfarande hänger kvar lite här och var. För att kunna köra det krävdes en kompilator, i dagens betydelse. Ett sådant program är långt mer komplicerat än en aldrig så användbar länkare. Och långt mer kraftfullt; att sy ihop subrutiner kan vara nog så användbart, men det är inte som att programmera ett högnivåspråk. Och långt mer krävande; de åtta månader som Hopper (ensam, antar jag här) tillbringade med A-0 kan jämföras med de 18 manår som den första Fortran-kompilatorn tog att utveckla.


Om Grace Hopper påstås även saker om COBOL som verkar vara värda att studera. Liksom att hon skulle ha myntat ordet bug om fel i dataprogram, vilket är lätt att visa är fel: Se bloggposterna First actual bug och Very first actual bug.


2022-04-25

Lördagsfråga 703: Ordnar

  1. En strumpebandshållare. En vanligt, snarare än den The Most Noble of the Garter som är Storbritanniens och därmed en av världens fräsigaste ordnar.
  2. Carlsbergs elefanter känner vi igen, på etiketten eller så här. Vet inte om det finns någon koppling mellan dem och den danska Elefantorden, som ska vara landets värsta i den vägen.
  3. Om det är exklusivt att gå omkring med strumpebandsorden så måtte det vara snäppet värre att ha tackat nej till den. Som Karl XII gjorde en gång. – Här finns även en enklare ledtråd, i form av svärdet, som kan påminna om den Svärdsorden som en gång delades ut till svenska krigare.
  4. Polstjärnan, den som aldrig går ner, kallas även Nordstjärnan, och har under det namnet varit populär symbol i svenska sammanhang. Den fick också en orden, som fram tills 1975 delades ut som belöning för "medborgerliga förtjänster".

Den frågan ordnade sig lätt. Joakim E blev först.

 

2022-04-24

Faktoidpodden avsnitt 18: Kristet 2

Bibelstudierna fortsätter. Vi kommer till 2 Mosebok, den egyptiska fångenskapen och exodus, flykten från slaveriet som blev början på 40 års ökenvandring – det är vad det står. Det blir en del om de tio budorden och Mose. Det blir en del om änglar. Och så som avslutning Lilit, ökendemonen som otippat blivit en feministisk Eva. Liksom i förra avsnittet skriver jag här ut var jag hämtat bibelord, eftersom det blir mycket smidigare som text än som prat.

Här finns avsnittet som prat

I förra avsnittet började jag att ta itu med kristna faktoider, som jag kallade det. Bibliska faktoider skulle också funkat. Jag lade också ut texten om vad det är jag tar upp. Jag har nämligen märkt att folk kan vara extra känsliga för sånt här. Inte så mycket de som, ska man säga, är för Bibeln, men de som är emot den. Som Humanister som inte kan nämna Bibelns namn utan att direkt efteråt nämna att det är en sagobok, som en sorts avvärjande trollformel.

När jag nu tar upp exempelvis 1 Mosebok; det är ju faktiskt sagobok alltihop, ska jag ta upp och kritisera varenda vers då? Nej, det ska jag inte. Delvis för att rena trosfrågor inte går att bekräfta eller vederlägga på det definitiva sätt som jag vill ha mina faktoider på. Men främst beror det på att de faktoider som jag tycker är intressanta och därför tar upp här, handlar om fel som man aldrig misstänkt är fel. Det finns folk som tror att Röda havet delade sig inför Mose, precis så som det beskrivs i Bibeln – men till och med de vet att alla verkligen inte köper den beskrivningen. Däremot kan folk bli förvånade om man berättar att den egyptiska fångenskapen förmodligen aldrig inträffat. Det har aldrig fallit dem in att tvivla på den delen av berättelsen. Det är sånt som jag tycker är spännande, och det är därför tar upp sånt i denna podd. Så – detta om detta.

I förra avsnittet tog jag upp några generella bibliska anomalier och gick igenom 1 Mosebok. Så nu fortsätter vi med 2 Mosebok.

Då kommer vi till ett stort skede, som dessutom är oerhört viktigt i judisk tro på ett helt annat sätt än egentligen någonting som nämnts tidigare i Bibeln. Många, såväl kristna som andra, har, som jag just nämnde, tagit det på mycket större allvar än vad faktisk historia och arkeologi kunnat bekräfta, utan att ha en aning om hur svajig grund berättelsen vilar på. Det handlar om den egyptiska fångenskapen. Jag ska dra historien i korthet, så som den beskrivs i Bibeln då. Det började med Josef, som helt otippat blev en mäktig och ansedd man i Egypten. Han tog dit sina bröder och gamle far Israel med familjer. Där togs de väl emot – till att börja med. Så småningom blev de många fler och landet fick en ny farao. Då behandlades de istället som slavar.

Eftersom alla var ättlingar till Israel kallades de Israels folk, israeliter. Så småningom fick de en ledare i form av Mose. För att övertala farao att låta israeliterna gå lät han Gud avlossa plågor över landet, till slut blev det tio stycken: epidemier, invasioner av diverse djur och så vidare, och till slut att alla förstfödda söner i hela Egypten dödades – även hos boskapen, hos alla, men inte hos israeliterna. Då lät farao Israels folk gå. För att sedan ångra sig, igen, jaga efter dem med sin armé till Röda havet, eller i senare översättningar, Sävhavet i Röda havet. Där släpptes israeliterna fram genom havet i ett känt mirakel, men när egyptierna försökte följa efter på havsbottnen slog vattnet tillbaka och inte en enda kom undan. [2 Mos 14:28] Sedan fortsatte israeliterna mot det land som Herren lovat dem, en ökenvandring som på något sätt, om man ska tro vad man läser, tog hela 40 år. Så – det var bakgrunden.

(Här kan det nämnas att vad man bad farao om var inte att släppa israeliterna helt, utan bara att låta dem bege sig ut i öknen några dagar för att fira gudstjänt. Läser man innantill ser man också att det var Gud själv som gjorde farao, som det står, "hård och obeveklig så han inte släpper folket" [2 Mos 4:21, 2 Mos 11:10] – vilket gör att allt hans motstånd och alla plågorna kommer i ett annat ljus. Men det är en annan sak.)

Här förekommer en rad mirakel och acts of God som man kan tro på eller låta bli att tro på. Det mirakligaste miraklet måtte ha varit när havet delade sig för Israels folk. Men det är det väl ingen som tar på allvar som man behöver ta på allvar. I texten nämns faktiskt två olika förlopp: Först att havet drevs undan av en vind, och sedan att vattnet klövs, då "vattnet stod som en vägg på båda sidor" [2 Mos 14:21–22]. Bibelforskare misstänker att det är två olika berättartraditioner som spökar, med respektive utan ett flagrant brott mot naturlagarna.

Men vad som verkar vara ovanligare att ifrågasätta är den egyptiska fångenskapen över huvud taget. Det finns flera problem med den bild som ges i Bibeln. Som folkmängden. 430 år efter att Josef tog sin storfamilj till Egypten lämnade deras ättlingar landet. Året efter uttåget genomfördes en folkräkning hos israeliterna, som kom fram till prick 603 550 man [4 Mos 1:46], säger alla vapenföra män från tjugo års ålder – vuxna, friska män. Där ingår alltså inte kvinnor, barn och åldringar, liksom leviternas hela stam, eftersom de var födda till präster och därmed befriade från militärtjänst. Om man uppskattar de oräknades antal kan man komma fram till att det skulle ha funnits uppemot 3 miljoner israeliter. Det är fler än det rimligtvis fanns egyptier vid samma tid. En sådan folkmassa borde ha lämnat historiska spår i Egypten. För att inte tala om arkeologiska spår under ökenvandringen, från Egypten till det förlovade landet. Även om folk på den tiden lämnade långt färre spår efter sig än vi gör idag, så gäller det ju en mycket stor skara som ska ha slagit läger många gånger, på platser som namnges i Bibeln så man vet ungefär var man ska leta.

I den judiska historien är den egyptiska fångenskapen, ökenvandringen, mottagandet av lagen och erövrandet av det förlovade landet inte bara viktiga händelser utan helt centrala. Det var då det judiska folket blev till, skulle man kunna säga; tekniskt sett fanns de redan såklart, men det var då de blev Guds utvalda folk. Så det är inte precis vilka myter som helst som man här slänger sig med. Vad som är historia och vad som är hittepå är mycket omdiskuterat. Åtminstone en sak är glasklar, och det är att det inte gick till så som det beskrivs i Bibeln. Och då menar jag alltså inte bara uppenbara orimligheter, som när det blev kolmörkt i tre dygn eller att tre miljoner människor skulle ha tillbringat decennier i öknen, utan även den egyptiska fångenskapen i stort.

Innan jag lämnar det ämnet ska två mycket mindre myter nämnas i förbigående … Enligt berättelsen grundade Josef sin karriär på faraos dröm, som Josef tolkade som ett hett tips från Herren att lägga undan mat under de kommande sju goda åren, för att sedan potionera ut den under de följande sju magra åren. Det finns en gammal idé om att det var då och därför man byggde pyramiderna, att de skulle vara ihåliga magasin. Ja, det är uppenbart att de som fick den idén aldrig varit i närheten av pyramiderna, och hade en mycket vag uppfattning om hur de var byggda. Icke desto mindre dyker den här myten upp lite här och var i historien, och faktiskt än idag.

Den andra myten i förbigående är lite större. Den går ut på att israeliterna skulle ha byggt pyramiderna. Bortsett från de andra problemen med den påstådda egyptiska fångenskapen så kan man konstatera att om den ägt rum så skulle den ha inträffat sisådär tusen år efter pyramidernas storhetstid. Som förresten var rätt kort, mycket kortare än många tänker sig det hela. Att den här myten uppstått är lätt insett: Mycket länge tog man det som en självklarhet att pyramiderna byggdes av slavar – vilket man idag är säker på inte var fallet. Och vilka var de överlägset mest kända slavarna i Egypten, för att inte säga de enda slavarna i Egypten som vi har ett särskilt namn på? … Så lätt kan myter bildas.

Nu är vi klara med den biten, och ger oss ut i öknen med Israels folk. Det utan jämförelse viktigaste stoppet under de påstådda 40 åren var det vid berget Sinai. Där träffade Mose självaste Gud Fader och fick ta emot lagen, och tavlorna med de tio budorden. Vi ska stanna vid budorden en stund. Det finns åtminstone en omständighet kring dem som alltid förvånar några: De tio budorden finns i olika versioner.

I bibeltexten står det tydligt angivet att det är just tio bud, tio lagar. Men det är inte självklart precis var gränserna går mellan de olika buden i lagtexten. Därför har lagtexten, givetvis, delats upp på olika sätt i olika traditioner. Några har ett bud som går ut på att "du ska inte göra dig en bildstod", andra har inget sådant förbud bland budorden. En del har ett bud mot begär till nästans hus, och ett annat bud mot begär till resten. Åter andra har ett bud mot begär till nästans hustru, och ett annat mot begär till resten. Och så vidare. Även när samma bud dyker upp i olika traditioner så kan de ha olika nummer. Till exempel är det sjunde budet ibland "du ska inte stjäla", andra gånger "du ska inte begå äktenskapsbrott".
När Mose kom ner med stentavlorna, med text som självaste Herren skrivit in, så såg han att folket under hans bortavaro skapat sig en avgud, den berömda guldkalven. Då blev han så arg att han slog sönder stentavlorna, bland annat. Efter att ha rett ut det hela, vilket inbegrep avlivandet av 3 000 israeliter, gav han sig åter upp på Sinai, högg två nya stentavlor och skrev själv ner budorden på dem.

Vad som är ännu mindre känt än att de slutgiltiga stentavlorna var såväl huggna som inskrivna av Moses är de nya budorden som nu förs fram [2 Mos 34], och som förefaller att ha varit de som skrevs ned – men de har sannerligen inte mycket med de vanliga, kända, budorden attt göra. Det är anvisningar om att förstöra avgudabilder i det förlovade landet, anvisningar om sabbaten och andra högtider, du inte ska koka en killing i moderns mjölk, med mera.

En helt annan och mycket mindre myt, eller vad det nu är, med koppling till budorden rör stentavlornas form. Sedan rätt lång tid tillbaka framställs lagens tavlor praktiskt taget alltid med rundade översidor. Det finns definitivt inget stöd för sådant i texten, så varifrån kommer idén? Den kommer från vaxtavlor. Under såväl antiken som medeltiden användes vaxtavlor som anteckningsblock för tillfälliga klotter. Utformningen var enkel och praktisk och stod sig genom alla dessa år: Två träskivor som kunde slås ihop som en bok. De var överdragna med vax, tillräckligt tjockt för att skriva på. En enkel penna på det, och det var allt. Många av de här tavlorna var rektangulära, men de kunde också ha rundade översidor. När lagens tavlor återgavs i konsten var de oftast rektangulära – till att börja med. På medeltiden började konstnärer att använda formen med rundade översidor. Efterhand blev den allt mer populär, för att så småningom dominera helt … Och så har det blivit.

Ännu en knepig – ja, vad ska man kalla det? – grej..? om Mose rör hans horn. Du hörde rätt: Mose horn. I moderna återgivningar av Mose är han väl aldrig någonsin behornad. Men om man tittar på bara lite äldre bilder på Mose så har han ofta horn på huvudet, eller någon sorts hornliknande ljus. Ett känt exempel är Michelangelos staty – Michelangelo och inget annat – av Mose i Sixtinska kapellet, och hans lagtavlor är förresten rektangulära. På huvudet har han rätt små men omisskänliga horn. Ett mycket senare exempel är Dorés fina bild med Mose med tavlorna, och då är vi ju inne på 1800-talet. På den bilden har han två ljusstrålar som strålar upp från huvudet som ett V. Som en sorts horn av ljus. Vad är nu detta? Varför har Mose horn?

En av de viktigaste scenerna över huvud taget i Gamla testamentet är när Mose kommer ner från Sinai med lagen i sina händer. I texten står att det utgick en strålglans från hans ansikte [2 Mos 34:29]. Ordet "strålglans" heter qaran på hebreiska, med reservation för uttalet då. Eftersom hebreisk skrift enbart skriver ut konsonanter så blev det i texten qrn. Någonstans på vägen tolkades qrn inte som qaran utan som qärän, som betyder "horn". Visserligen blir den hebreiska grammatiken konstig med den tolkningen, och betydelsen ännu värre, men det var nog därför som man på 300-talet, då man tog fram den latinska bibelöversättningen Vulgata som så småningom blev katolska kyrkans officiella, skrev att Mose vid tillfället var cornuta, det vill säga "behornad". Det har också föreslagits att man fick hebreiskan korrekt, men att det latinska coronata som man borde ha skrivit in, "strålande", istället blev cornuta. Jag tror mindre på den idén. Men hur som helst blev det som det blev, alltså fel. Och jättekonstigt. Men, eftersom det stod i Bibeln att Mose hade horn, så hade Mose horn. Och därför har mängder av konstnärer genom åren återgett Mose med horn av ena eller andra slaget.

Nu ska jag prata om änglar. Det är ett ämne där allmänna uppfattningar ofta skiljer sig rejält från det som står i Bibeln. Ta den här definitionen: Enligt kristen tro blir vi efter döden änglar och får vingar, vita kläder, gloria och harpa. Vad tycks? Är det en definition av änglar i kristendomen som många skulle skriva under på? Jag vet inte på hur stort allvar man tagit alla detaljer, som om änglar spelar på harpa mer än i skämtteckningar och tavlor. Men det viktigaste är där – vi kommer snart till det – så det där får duga för tillfället.

Ordet ängel kommer från grekiska αγγελος angelos, som betyder "budbärare". Ofta är de just budbärare, sen finns det skyddsänglar och dödsänglar och änglar med andra uppgifter. När änglar förekommer i Bibeln nämns sällan några utmärkande drag. Tvärtom har det på ett ställe poängterats att änglar såg ut som folk i allmänhet, som när självaste Rafael utger sig för att vara en vanlig människa [Tobit 5 ff] och ingen misstänker något. Man kan tycka att särskilt vingarna skulle vara avslöjande för en ängel. Hur döljer man sådana under kläderna?

Men i Bibeln nämns exakt två sorters bevingade andevarelser: keruber och serafer. Ingen får någon ingående beskrivning eller särskilt många ord över huvud taget. Det skulle i så fall vara keruberna i Hesekiels syn, men inte ens den beskrivningen är mycket att gå efter. Försök själv. Det är en bra knepig text, och det är en helt öppen fråga hur det den beskriver egentligen ser ut. En sak är åtminstone klar, och det är att de keruber som beskrivs där har mycket lite gemensamt med de små knubbiga bokmärkesgossarna vi är vana vid. Bara en sådan sak som att keruberna hos Hesekiel har fyra ansikten: Utöver ett kerubansikte, hur nu ett sådant ser ut, har de ansikten från människa, lejon och örn [Hes 10:13].

Det var keruberna. Den andra sortens bevingade andevarelser kallas serafer. De nämns vid namn på prick två ställen i hela Bibeln [Jes 6:2, Upp 4:8]. Seraferna tillbringar sin tid med att flyga ovanför Herren på hans tron, får vi veta. Och att en seraf har inte mindre än sex vingar: Med två vingar döljer den ansiktet, med två döljer den kroppen, och med de sista två flyger den. Dessutom nämns i Uppenbarelseboken varelser som måtte vara serafer, och som har "fullt med ögon, utåt och inåt" [Upp 4:8] – hur man nu ska tolka det. Bortsett från flygvingarna så låter inget av det där som änglar, så som man brukar tänka sig dem. Icke desto mindre har änglakunskapen, angelologin som den kallas, alltid räknat seraferna som den finaste sortens änglar, högst upp i änglahierarkin. Keruberna ligger snäppet nedanför.

Ja, det där är alltså enligt den kristna angelologin. Även judar och muslimer har funderat på sånt och ibland kommit fram till saker och ting. Det ska jag inte gå in på här.

För att sammanfatta halvfaktoiden om bevingade änglar eller vad det blir: Bibeln berättar om vissa andevarelser som har vingar, och som tänkare klassat som en sorts änglar. De änglar som i Bibeln haft med folk att göra verkar inte ha haft några vingar.

Hur är det med de vita kläderna då? Ja, när Maria och Maria Magdalena kommer till Jesu grav efter påsken och upptäcker att den är tom, så finns där en ung man som hälsar dem att liket är uppståndet. Den mannen måtte vara en ängel. Och han har vita kläder, nämns det särskilt [Mark 16:5]. Och i Uppenbarelsen nämns uttryckligen änglar med skinande vita linnekläder, och bälten av guld kring bröstet – däremot inga vingar [Upp 15:6].

Harpor är det få änglar som spelar på, även i konst och skämtteckningar. De instrument de ses med är som regel lyror. Jag vet inte när man har blandat ihop instrumenten. Men det görs än idag, utan hämningar. I Johannes uppenbarelse nämns vid ett ställe sju individer – det är inte klart om de är änglar eller inte – som har "Guds harpor" i händerna [Upp 15:2]. I den grekiska originaltexten står det kithara. Det instrumentet är nära släkt med lyran och är bra likt en lyra. Ordet kithara har förresten utvecklats till gitarr.

Har änglar gloria? Sådana användes i konsten från 300-talet för att visa vilka personer som var heliga. Jag vet inte i vilken mån folk tagit bildframställningen på allvar, och trott att heliga personer haft en faktisk ljuscirkel svävandes ovanför huvudet. Eller om folk trott att folk trott det. Eftersom änglar inte är personer utan andeväsen så borde de, i princip, vara diskvalificerade att bära gloria – även i bild. Det har givetvis inte hindrat att konsthistorien är full av glorifierade änglar.

Men det jag tycker är det intressantaste påståendet om änglar är också det teologiskt märkligaste: att vi kan bli änglar när vi dör. Varifrån kommer den idén? Änglar är skapelser av en annan sort än vi människor. De har möjligen lägre status än vi men absolut inte högre. Uppfattningen att vi blir änglar när vi dör verkar heller inte finnas representerad i någon kyrka alls. Det är desto mer anmärkningsvärt med tanke på hur fantastiskt skilda syner på allt möjligt som olika kyrkor har haft genom tiderna.

Jag har hittat summa två källor där människosjälar kallas för änglar. Den ena är Swedenborg i sina andesyner. De är visserligen välkända, men gavs inte ut förrän 1859. Eftersom idén om änglar efter döden är äldre än så, så måste den ha kommit från någon annanstans.

Den andra källan är Origenes. Han var en tidig kyrkofader, verksam på 100-talet, som fick stort inflytande. Han var även omdiskuterad och lyckades rentav bli bannlyst ett tag. Om det verkligen är hans läror som lyckats hänga med i det allmänna medvetandet ända till idag så vore det rätt häftigt. Men är det sant? Ja – det vet jag inte.

Jag nämnde nyss änglakunskapen, angelologin. Det är ett riktigt ämne. Jag vet inte hur hett det är idag, men det har verkligen engagerat tänkare genom åren. Som när Thomas av Aquino, en av de allra viktigaste kyrkofäderna i den katolska kyrkan, på 1200-talet funderade över hur änglar var funtade. Bland annat frågade han sig om flera änglar kan finnas på samma plats. Den frågan verkar inte ha engagerat folk i någon nämnvärd grad. Däremot har den fascinerat och hånats långt senare. För det var nog den frågan som senare omformulerats till "hur många änglar kan dansa på en nålspets". Den frågan används ibland för att illustrera den så kallade skolastiken. Skolastiken kan beskrivas som medeltidens teologiska vetenskap: lärda herrar läste Bibeln, Aristoteles och andra godkända verk, och försökte att på så sätt klura ut hur verkligheten var funtad. Ja, där finns flera lätt insedda problem. Skolastikerna ägnade sig verkligen åt många diskussioner som var besynnerliga och världsfrånvända, det går inte att förneka. Men just den där frågan, om änglarna på nålspetsen, var inte en av dem. Den formulerades först på 1600-talet, och då av protestanter; de drev med katolska tänkare, helt enkelt.

Ja, det är tacksamt att driva med skolastikerna. Samtidigt var många av dem riktigt intelligenta, på riktigt, och kunde tänka ut saker som verkligen var mödan värda och långt ifrån självklara. Ta bara William av Ockham, han med rakkniven. Han var en skolastiker som folk än idag hänvisar till.

Nu ska jag ta upp en figur som bara nämns nätt och jämt i Bibeln. Hon heter Lilit. Om vi börjar från början så var Lilit i judisk mytologi under gammaltestamentlig tid en demon som flög omkring om nätterna på jakt efter små barn. Hon var fruktad men inte särskilt viktig på något sätt. Man hittar henne omnämnd summa två gånger i Gamla testamentet. Båda gångerna är det som bild för ödeläggelse. Först hos Job: "Lilit intar hans hem, svavel sprids över platsen där han bott" [Job 18:15], och sedan hos Jesaja: "Det blir ett tillhåll för ökendjur och hyenor, en plats där gastar möts. Där håller också Lilit till och finner en plats att vila" [Jes 34:14]. Sådan var bilden man hade av demonen ute i ödemarken.

Framåt medeltiden utvecklades Lilit, och det rejält. Hon blev en vacker demonkvinna med långt hår och vingar. Här ligger det nära till hands att jämföra med vampyrer. Hon avancerade rentav till ondskans drottning, och letade sig småningom in i de kristna och muslimska tankevärldarna.

I den judiska världen hade hon aldrig någon större roll. Den avgjort mest kända berättelsen om Lilit kommer från den judiska texten Ben Siras alfabet, skriven någon gång mellan år 700-1000 – ja, medeltida texter kan ha sådana mycket ungefärliga dateringar. Där är hon Adams första fru, alltså den ursprungliga kvinnan som skapades av jord i den första skapelseberättelsen [1 Mos 2:7]. Sedan sägs det att hon visade sig vara lite för karsk för Adams smak. Då ersattes hon med den fogligare Eva som tillverkades av ett revben [1 Mos 2:22].

Närmare bestämt är Adam och Lilit oense om, ja, vem som ska vara överst – just det. Den detaljen är helt typisk för Ben Siras alfabet; den var skriven mer på skoj än något annat. Man kan förstå att rabbinerna inte tillskrev den någon som helst teologisk vikt. Det finns även en något tidigare text, från 500-talet, som heter Adam och Evas bok eller Adam och Evas konflikt med ormen där skapelseberättelsen återges i utbroderat skick med diverse obibliska detaljer. Det är en betydligt, ska man säga, stabilare text än Ben Sira, men inte heller den infogades i judisk teologi.

Man kan stöta på uppgifter om att dessa sena sagor skulle ingått i den ursprungliga skapelseberättelsen, men att de redigerats bort av patriarkala skäl. Avsaknaden av belägg för detta är fullständig. När Moseböckerna sattes på pränt var hon en perifer demon, varken mer eller mindre.


 

 

2022-04-22

Det bittra slutet

- Joav och Avner slåss; illustration ur fransk bok, ca 1250

Uttrycket "det bittra slutet" lär vi ha fått från engelskan. Hur har det uppstått där?

Den bevingade ordgurun Pelle Holm (Bevingade ord och andra talesätt, Albert Bonniers 1962; första upplagan 1939) anger vad som på såväl svenska som engelska som bra många språk dessutom är den rikaste källan nr 1 för bevingade ord och liknande: Bibeln. Han nämner King James Version från 1611 och Karl XII:s från 1703, vilka här citeras:

For the lips of a strange woman drop as an honeycomb, and her mouth is smoother than oil: But her end is bitter as wormwood, sharp as a twoedged sword.

Ty en skökas läppar äro en hannogskaka, och hennes hals är halare än olja; Men framdeles besk som malört, och skarp såsom ett tweäggadt swärd.

- Salomos ordspråk (Ordspråksboken) 5 3-6, KJV + Karl XII

Then Abner called to Joab, and said, Shall the sword devour for ever? knowest thou not that it will be bitterness in the latter end?

Och Abner robade till Joab, och sade: Skall då swärdet fräta utan ända? Wet du icke, att det will på sistone skarpt warda?

- 2 Samuelsboken 2:26, KJV + Karl XII

- Pollare med tamp

Här är ett helt annat förslag för ursprunget till the bitter end, från en källa som jag har stort förtroende för:

In lexicons of sea language going back to 1759, the bitter end is the part of a cable which is round about the bitts (the two great timbers used to belay cables) when the ship is at anchor (see bitt).

So, when a cable is played out to the bitter end, there is no more left to play. The term began to be used c. 1835 in non-nautical use and with probable influence of or merger with bitter (adj.).
- Online Etymology Dictionary: bitter end (n.) (Ej att förväxla med Oxford English Dictionary!)

När man använt så mycket av tampen att det enda som är kvar är det runt pollarna, the bitts, så har man kommit till the bitter end – det bittra slutet.

SAOB går inte in på etymologin för uttrycket men anger första belägg till 1919. SO (ovan) nämner 1541 men det verkar gälla betydelsen "själsligt smärtsam" snarare än det tvåordiga begreppet.

- Post- och Inrikes tidningar 21 september 1870

Jag hittade utan vidare ett belägg för "det bittra slutet" från 1870: Post- och Inrikes översätter från engelska Standard (uttrycket användes flitigt i brittisk press sedan det blivande tyska riket besegrat Frankrike å det grundligaste vid Sedan).

To my deluded fight a vision rose,
Whose bitter end disturb'd my soft reposte.

- Bath Cronicle and Weely Gazette 18 augusti 1768

På engelska hittade jag, återigen utan att variera slagningarna efter äldre stavningar eller på annat sätt anstränga mig, en dikt. Den är något yngre än det sjölexikon som nämns ovan, men betydligt tidigare än det 1835 som nämns som gräns för "non-nautical use".


När man gräver efter etymologier hittar man ofta saker att korrigera hos tidigare efterforskare. Men det är sällan de dyker upp så här tätt.

Varifrån kommer då "the bitter end"? De bibliska förslagen ser inte övertygande ut – nog hade man kunnat få idén att tala om "det bittra slutet" utan att ha hört det därifrån. Den nautiska betydelsen verkar fiffig, och jag hoppas att det inte är en skrivbordskonstruktion; men då krävs mer forskning, åtminstone i icke-nautiska sammanhang.


2022-04-21

Albright om Sibirien

Är bilder som denna tillåtna i Ryssland? Har man sett världen à la Mercator hela livet är man van vid att tänka sig Sibirien som en ofantlig landmassa uppe i högra hörnet, där exempelvis Afrika skulle kunna knölas in utan vidare. Förvisso är Sibiriens 13 miljoner km² (3/4 av Rysslands 17) ingen liten plätt. Men det är mindre än hälften av Afrikas 30 miljoner km².

– Ni européer vill ha Sibirien. Där finns en massa resurser. Men det är ryskt territorium! Och vad vi gör med det är vår egen sak.
– Vem är det som vill ha Sibirien?
– Det är ett evigt ryskt territorium!
– Men vem kräver Sibirien?
– Jag har läst artiklar på nätet där folk kräver att Sibirien ska skyddas av UNESCO!

- Anna-Lena Laurén: En stor del av min tid går åt till att tränga mig igenom skogar av oväsentligheter, DN 2 maj 2021

Vem kräver Sibirien? Naturligtvis visste Laurén vad som antyddes; svaret kommer direkt efteråt. Och även om det inte var det hon ville prata med den ryske medborgaren om (den glimrande artikeln går ut på att ryssar gärna pratar men själv vill välja ämne), så är det just det som vi ska studera här.

Uppfattningen att väst vill ha Sibirien kommer sig av ett citat av Madeleine Albright som än i dag cirkulerar i den ryska bloggosfären. Enligt citat säger Albright att Ryssland saknar rätt till Sibirien.

Albright har aldrig sagt det. Men det spelar ingen roll.

- Ibid.

Om det bara cirkulerat i den ryska bloggosfären så hade det varit en annan sak. Men även på mycket hög nivå finns det folk som använder citatet och tror på det. (Vilket inte behöver vara samma sak i ett Ryssland där man åter – fortfarande? – är sovjetiskt cyniska inför sanningshalten hos nyheter och andra påståenden; se bloggposten Att debunka sig själv.)

Nikolaj Patrusjev, mångårig chef för den ryska säkerhetstjänsten FSB och en av Putins närmaste män, hävdade 2015 att USA:s mål är att Ryssland upphör att existera som stat. Som stöd för sitt påstående hänvisade han till ett uttalande av Madeleine Albright, som i egenskap av tidigare amerikansk utrikes­minister ska ha sagt att Sibirien inte tillhör Ryssland. Citatet, som för övrigt är falskt, har sedan Patrusjevs utspel blivit förekommande i den ryska debatten. Föreställningen om en omvärld besjälad av idén att stjäla ryskt territorium har sedan dess upprepats även av Putin.

- Martin Kragh: Putins teorier gjorde kriget oundvikligt, SvD 15 april 2022

(Jag vet inte vad Patrusjev måttar.)

Här är intervjun 2015 med Patrusjev:

[Patrusjev] – Amerikanerna säger sig vilja försäkra Ukrainas suveränitet och territoriella integritet. Men de är inte alls intresserade av Ukraina. De är intresserade av Ryssland. 

– På vilket sätt?

– De skulle väldigt gärna se att Ryssland inte alls existerade. Som nation. 

– Varför då?

– För att vi har stora rikedomar. Och amerikanerna tror att vi äger dem olagligt och oförtjänt, eftersom vi, enligt dem, inte använder dem som vi borde. Du minns säkert uttalandet från USA:s tidigare utrikesminister Madeleine Albright om att Ryssland varken äger Fjärran östern eller Sibirien.

- Elena Tjernenko: "Bakom destabiliseringen av Ukraina ligger ett försök att radikalt försvaga Ryssland" "За дестабилизацией Украины скрывается попытка радикального ослабления России", Kommersant 22 juni 2015

Om Patrusjev inte fick citatet från Albright, varifrån fick han det?

Paul Roderick Gregory, professor i ekonomi, fick syn på det falska citatet och blev nyfiken. Han redde ut "The Madeleine Albright Declaration", som han kallar det, och lade ut utredningen på forbes.com. (Notera att Gregory tituleras contributor – han arbetar inte hos eller för Forbes, och artikeln kommer inte från deras redaktion. Någon gång ska jag ta upp problemen med detta, och vad det har gjort och gör med Forbes trovärdighet.)

It [citatet] was invented, it seems, a decade ago by an obscure Russian blogger, then certified by a national TV show, and finally confirmed by mind readers [spioner] from the FSB (the successor organization to the KGB, the Federal Security Agency). As of late, Putin’s inner circle is using the Albright Declaration to stir up fear and loathing of America.

- Paul Roderick Gregory: The Madeleine Albright Declaration: Origins of a Kremlin Lie, Forbes 16 juli 2015 – vad mind readers beträffar är Gregory påfallande förtjust i att likna ryska spioner vid tankeläsare

Citatet skulle ha nått FSB:s Patrusjev via ett tv-program. Det hette, och heter – för det finns än idag – Postskriptum. Det går i kanalen TV Tsentr, "TV-centrum?" (förstatligad 2013 av president Putin) ända sedan 1998. Varje lördag kommenteras och analyseras veckans händelser, uppblandat med inslag om historiska händelser och berömdheter. Enligt sin kanal har programmet tiotals miljoner tittare, och är särskilt populärt bland inflytelserika inom politiken och näringslivet.

- Gelernter med sitt citat, som tyvärr är äkta, i Postskriptum 30 september 2017 [Youtube]

Programmets kvaliteer kan åskådliggöras med ett exempel. Professor David Gelernter, här kallad president Trumps rådgivare och en av USA:s ledande forskare, förklarar att månlandningarna är "en ännu större bluff än den globala uppvärmningen" (bilden). "Erkännandet" gillas högt i Postskriptum. Professor Gelernter, som aldrig varit president Trumps rådgivare eller en av USA:s ledande forskare, tror inte heller på evolutionen eller kvinnor i arbetslivet. Däremot tror han att Trumps fyra år som president var en "astonishing success".

Postscriptum leds av Aleksej K. Pusjkov. Han är inte vilken televink som helst: Utöver sitt programledarskap har han även varit senator i federationsrådet och ledamot i statsduman. Hans parti är för övrigt Putins Enade Ryssland. Pusjkov sattes 2014 upp på en sanktionslista för bl.a. USA och Ukraina, och sedan i mars i år är han bannad även av EU sedan han som senator ratificerade ett avtal mellan ryska regeringen och hittepåländerna Donbass och Luhansk. Pusjkov är inte bara ännu ett av husbondens talrör; han är en del av makten. Hans program är sannerligen rätta stället för att "certifiera" citat, som Gregory formulerade det.

Svårighetsgraden för beläggs framgrävnade varierar efter ett antal parametrar. En av dem är mediet: Det är mestadels betydligt lättare att leta efter tidningsartiklar än material från radio eller tv. Om man har med någon arkiv-medveten kanal att göra, som ser till att spara sitt material sök- och visningsbart för om- och eftervärld, så har man dragit en vinstlott. Likaså om någon händelsevis lagt ut det man är intresserad av på Youtube. Annars är det besvärligare. Jag har, för att komma till saken, inte hittat det avsnitt av Postskriptum som sommaren 2005 skulle ha nämnt citatet som felaktigt tillskrivs Madeleine Albright; en del andra, men inte det. Så här får jag nöja mig med beskedet att det ska ha sänts, någon gång i juni eller kanske juli 2005.

Men om Patrusjev, och sannolikt många andra ryssar, fick det falska citatet från Pusjkovs Postskriptum 2005. Varifrån fick Pushkov det?


Gregory nämner "an obscure Russian blogger". "Bloggen" var inte en blogg men ett forum, på den rysk-tyska sajten germany.ru. Där ska följande ha postats i juni 2005, av vad som onekligen verkar ha varit en obskyr förmåga:

Uttalandet från USA:s förra utrikesminister Albright formulerades så här: "Det kan inte bli tal om någon rättvis värld, så länge ett område som Sibirien tillhör ett enda land. Om det hade varit ett annat land, då hade det varit en annan sak!"

- Signaturen nataly1001 på germany.ru citerad av Julia Latynina: "Patrusjev och Albright: Hur ett citat från Kreml-trollen blev en symbol för Kreml-elitens tro" Патрушев и Олбрайт: как фраза кремлевских троллей стала символом веры кремлевской элиты [arkiverad] Novaja Gazeta 22 juni 2015

Här har jag heller inte hittat corpus delicti. Det hade känts besvärligare om det varit ursprunget.

För om jag enbart förlitat mig på Gregory så skulle jag ha stannat här. Men jag tittade mig omkring lite till. Fanns det något på (engelska) Wikipedias artikel om Madeleine Albright? Nej, varken där eller på artikelns diskussionssida. Att vid gräv ta en titt på den är ett standardtips som jag ofta delar med mig av; den ger ofta lite eller ingenting, men då och då hittar man riktiga guldkorn. Den oväntat matiga Wikiquote: Madeleine Albright hade "There is a special place in hell for women who don't help other women", en klase tänkvärda citat om Putin och en hel del därtill, men inga citat om sibiriska naturresurser eller rysk äganderätt. Det fanns inte heller på dess diskussionssida, dit falska citat tyvärr är förvisade sedan några år tillbaka. (Det är en mycket sämre lösning än den man hade fram tills för några år sedan, då obekräftade citat liksom bekräftat påhittade fanns på samma sida som de genuina citaten men under rubriker som "Disputed" m.m.)

Ett annat standardtips rörande Wikipedia är att ta en titt på andra språk än svenska och engelska. I det här fallet ligger ju ryska närmast. Fram med den och Google Translate, och … Bingo!

Det tidigaste hittade belägget för detta citat [otillförlitlig källa?] är en intervju med filmregissören Nikita Michalkov för tidningen Argument och fakta* den 9 februari 2005. Där retar han sig på Albrights påstående [här borde man väl ha lagt in ett förbehåll à la "oriktigt tillskrivet" /min kommentar], utan att ange citatets källa.

- Wikipedia (ry.): Олбрайт, Мадлен#Приписываемая фраза о Сибири Madeleine Albright#Tillskrivet citat om Sibirien

– Det finns en uppfattning om att väst numera har tappat intresset för inte bara vår samtida konst, utan även för hela landet. Håller du med?

– Hur ska man annars förklara det faktum att vi inte bjöds in när de allierade firade 55-årsjubileet av segern över Tyskland? Eller uttalandet av Madeleine Albright, USA:s tidigare utrikesminister: "Var finns rättvisan, när en enda stat äger ett område som Sibirien?" Hon hade kunnat försöka säga det för 20 år sedan!

- Nikolaj Zjatkov, chefred.: Michalkov. Propaganda. Tro. Faderland. Михалков. Пропаганда. Вера. Отечество., AiF 9 februari 2005

Jag vet inte om detta är det tidigaste belägget för Albrights Sibirien-citat som finns. Men det är det tidigaste som jag sett.


*

 

Jag avrundar denna utredning med en bättre avrundning än vad jag själv kan komma på:

Att antyda och inte säga vad man menar, att upprepa schabloner, att betrakta världen som en enda stor konspiration och cynismen som ett tecken på stor vishet är inget som Trump har hittat på. Det är ett arv från totalitära ideologier.

- Anna-Lena Laurén

 

* Tidningen, eller åtminstone sajten, Argumenti i Fakti, Argument och fakta, finns fortfarande i Ryssland. Dess innehåll skulle kunna sammanfattas som Argument.


2022-04-20

Konamn

På torsdag den 21 april klockan 19 har ni chans att fördjupa er i konamn när Katharina Leibring föreläser på Kålrotsakademien! 'Sommargås och Krona - kornas namn i äldre tid'

zoom-länk

Foto: taget i Orsa, Dalarna omkring år 1910. Okänd fotograf (Isof, 28936).

- Institutet för språk och folkminnen @namnfragor gör reklam på Twitter

Ibland stöter jag på områden som jag aldrig hört talas om och blir omedelbart trollbunden. Det känns som om en oväntad sol stiger upp och dränker allt annat i ljus: Det här vill jag veta allt om! Som nu när ISOF tipsar om en dragning om namngivning av kor.

Människonamnens trender har man åtminstone en viss känsla för. Finns det liknande för kor? Finns det statistik på området? Vilka är de vanligaste namnen på boskap? Är "Rosa" ett så vanligt ko-namn som man har för sig – eller har man det? Vilka namn som nu är vanligast, varför är de det? Och när blev de vanliga? Finns det ko-namn man slutat använda – finns det något bovint Adolf? Vad betyder konamnen? Och vad gäller för hästar? Hundar? Katter? Och så vidare, ad infinitum eller något ditåt.


2022-04-19

Palladier

Historiens första och länge mest berömda palladium var en staty. Det (palladiet, enligt SAOL) var i trä och hade ramlat ner från himlen som ett gudomligt godkännande av staden Trojas grundande och placering – Trojas grundande är betydligt mindre känt än Roms men det finns givetvis en fin skapelsemyt även här. Den (statyn) föreställde en gudinna, om det nu var Pallas eller Pallas Athena; två olika personer men samma namn, kan man säga. Den stod i Troja och utövade där sin skyddande magi; så länge den fanns på plats, kunde staden inte falla. Det var först sedan Diomedes och Odysseus lagt rabarber på den (bilden) som de kunde fortsätta med trähästen.

Så småningom kan palladiet ha hamnat i Rom. Det fanns åtminstone ett palladium i Rom, som många där åtminstone tyckte borde vara den trojanska.

Var det finns idag vet ingen. Kanske det hamnade i Konstantinopel/Istanbul.

Nu hoppar vi i tiden. 1910 öppnade Walter Gibbons The Palladium, en stor varietéteater i Londons West End. Den blev snabbt världsberömd, och är så än idag. Inte minst eftersom dess nuvarande ägare Andrew Lloyd Webber kört ett antal av sina inkomstbringande kioskvältare på den. Sedan 1910 har en rad teatrar och biografer fått namnet Palladium (som 1918 ett i Stockholm), vilket väl åtminstone delvis beror på förebildens glans.

Nu kommer en fråga som jag ännu inte hittat något svar på: Varför kallas biografer och teatrar för Palladium? Om namnet hämtats, direkt eller indirekt, från den berömda kollegan i London, kan frågan omformuleras: Varför heter Londons Palladium Palladium?

Jag har grävt i teaterhistoria och samtida tidningsartiklar utan att hitta så mycket som en antydan till förklaring. En möjlighet är att det helt enkelt lät bra med ett antikt namn; jag förutsätter att det var betydligt fler då än nu som kände till Trojas palladium. Man kan jämföra med andra teatrar i staden, som Coliseum, Lyceum, eller möjligen den Hengler's Circus (ifall man tänker på Circus Maximus) som revs och ersattes med The Palladium.

Mr. Gibbons has not yet decided whether he will call the house the Palladium or the Arena.

- The Stage, 27 januari 1910

En förklaring som jag inte tror på går ut på att teatern skulle uppförts i renässans-arkitekten Andrea Palladios stil, och alltså vara "palladiansk".

Det här är alltså ännu en fråga där mer forskning krävs. Eller, om den redan är gjord, kanske bara ett besked från någon som sitter inne med facit.


2022-04-18

Lördagsfråga 702: Ras

 
  1. "Att plocka svamp var ju fullkomligt jättebalbo" – SvD 23 oktober 1938. Mannen som under en kort tid var ett svenskt adjektiv hette Italo Balbo. Han utsågs till luftfartsminister under Mussolini. Han hade begränsad erfarenhet av området, men tog igen det, med råge. Bilden är från ett besök i USA 1933 dit man tagit sig i en imponerande eskader på 24 sjöflygplan – det måste ha varit en syn. Det var framför allt den expeditionen som gjorde honom världskänd.
  2. Pointe du Raz utgör spetsen på en lång udde, där Bretagne sträcker sig västerut. De marina förhållandena motiverar ett antal fyrar.
  3. The Rás var en av de största och mest ansedda cykeltävlingarna på Irland. Den tog en paus 2019 pga sponsorlet och har ännu inte återuppstått.
  4. Tafari Makonnen hade många titlar. En var Ras Tafari, "furst Tafari" ungefär. När man på Jamaica bildade en religion med densamme i fokus – han sägs vara identisk med Mose, och även ha en liknande funktion för en annan folkgrupp än judarna – kallade man den rastafari. En annan av hans titlar var Etiopiens kejsare; när han fick den återtog han ett namn han tydligen fått som liten (här slutade jag att gräva), nämligen Haile Selassie.

Ergo ras, i flera betydelse utom den vanligaste. Den satte Tomas.