Faktoidpodden avsnitt 17: Kristet 1

Här finns avsnittet som prat: Faktoidpodden avsnitt 17 – Kristet 1

Nu blir det bibelstudier! Jag kommer i ett antal avsnitt framöver att gå igenom Bibeln och visa upp missförstånd och faktoider därifrån. Sovrandet är lite annorlunda än annars – att stora delar av texten är rena sagor kommer jag inte att ta upp. Men jag reder ut om kunskapens frukt är ett äpple, skillnaden på syndafallet och syndafloden, varför Jahve kallas Jehova, några motsägelser i Bibeln, och en del därtill.

Vad förväntar sig lyssnarna när Faktoidpodden tar tag i Bibeln? Att jag ska förklara att Gud och Jesus är hittepå? Nej, det kommer jag inte att göra. I de här avsnitten ska jag inte ta upp rena trosfrågor, och framför allt ska jag inte ta upp sånt som alla vet är ifrågasatt.

Det beror inte på att frågorna inte är intressanta utan på att de inte är faktoider, på det sätt som jag är intresserad av. Att exempelvis Guds existens är ifrågasatt är inte precis något nytt. Ingen blir förvånad om man förnekar Guds existens. I just det här sammanhanget, med faktoider, är det rentav viktigare än skillnaden på att tro och att veta. Det är ingen osanning eller halvsanning som hänger kvar av gammal vana eller så, utan något som alla vet att det finns många som ifrågasätter. Därför kvalar sådana frågor inte in i Faktoidpodden. Gränsen är inte skarp men oskarp. Kanske jag ändrar mig om jag får anledning att ändra mig.

De flesta myter och faktoider jag tar upp här handlar om saker som folk tror står i Bibeln, men som inte står där. Vilket räcker och blir över. Man skulle kunna kalla mycket av det för andrahandstroende: Inte bara vad folk tror eller trott, utan även vad folk tror eller trott att andra tror eller trott. Det finns mängder av icke-religiösa människor som har en ytterst okunnig och förvillad syn på Bibeln och kristendom. Liksom det finns mängder av religiösa människor som har en ytterst okunnig och förvillad syn på Bibeln och kristendom. Vilket förvisso inte innebär att det inte finns märkligheter och rena galenskaper i kristendom och Bibel, men det är en annan sak.

Jag funderade lite på vad jag skulle kalla de här avsnitten. Det fick bli Kristna myter, även om det tar ett tag innan jag kommer till Nya testamentet.

En sista detalj: I de här avsnitten kommer det, så klart, att bli en hel del bibelord som citeras. Vilka bibelorden är kommer jag att anges på bloggen. Där jag ju lägger ut alla poddavsnitt som text – men det visste du väl redan.

OK, en till: Undertecknad är ateist. Det bör inte spela någon roll, tycker jag, men jag nämner det ändå, så är det gjort. Nu kör vi.

Allra först ska det bli ett tema med … Vad det nu är. Det är varken myter eller missuppfattningar egentligen. Men någonting är det. Det är bibliska motsägelser. [ljudklipp: Ned Flanders i The Simpsons s08e08, Hurricane Neddy: "I've done everything the Bible says, even the stuff that contradicts the other stuff!"] Här finns det precis hur mycket som helst. Jag ska inte ta upp vagheter. Jag ska inte heller ta upp skillnader mellan de många påbuden i Gamla testamentet som judarna har att följa och de betydligt färre påbuden i Nya testamentet som kristna har att följa. Som när till exempel de otaliga reglerna om mat som ges i Gamla testamentet upphävs av Paulus: "Låt därför ingen döma er för vad ni äter eller dricker" [Kol 2:16]. Och det trots att Jesus själv sade att "innan himlen och jorden förgår skall inte en enda bokstav, inte minsta prick i lagen förgå" [Matt 5:18]. Jag vet heller inte hur det där hänger ihop.

När man tar upp sånt här ska man minnas att de lärde haft tusentals år på sig att bemöta konstigheter i Bibeln. En del förklaringar verkar trovärdigare än andra. Ibland får man tillgripa en sorts biblisk logik, som när äktenskap mellan nära släktingar av nödvändighet är OK i mänsklighetens början, men sedan förbjuds. Men det finns ändå mer än mycket att välja på.

En motsägelse i Bibeln gäller Jesu släktträd. Matteus evangelium [Matt 1:16] inleds med släktträdet, från Abraham till Jesus. I Lukas [Luk 3:23] finns ett mer ambitiöst släktträd, som börjar från början med Gud fader, Adam, Set och så vidare. Från kung David skiljer de sig kraftigt. Bara en sån sak som att Matteus räknar med 27 släktled från kung David till Jesus, medan Lukas har hela 42. Där finns ett och annat namn som är gemensamt, desto fler som skiljer sig. Och enligt Matteus hette Jesu farfar Jakob, medan han heter Eli hos Lukas. Och så vidare.

Hur har de som ska förklara sånt här förklarat det här? Ja, ett förslag är att släktträdet hos Lukas går via Maria, så att Eli skulle varit hennes far snarare än Josefs. Ett annat förslag är att det ena släktträdet anger adoptivföräldrar, det andra biologiska föräldrar. Och så menar en del att släktträdet inte ska ses som ett historiskt påstående utan ett teologiskt, att det tagits fram för att visa att Jesus är ättling till David, och därmed uppfylla en profetia i Gamla testamentet enligt vilken Messias skulle vara en ättling till David. Jag tycker inte att det håller, men det är vad man försökt med.

En annan motsägelse, som kanske inte har någon särskild religiös betydelse – men man vet aldrig med sånt här – rör Abrahams söner. Först får vi veta att hans förstfödde var Ismael, vars mor var slavflickan Hagar [1 Mos 16:15]. Några kapitel senare kallas Isak, som han fick med hustrun Sara, för Abrahams ende son [1 Mos 22:2], och bara lite senare nämns hustrun Ketura med vilken han fick ytterligare sex söner [1 Mos 25:2]. Långt senare nämns Abrahams söner i Nya testamentets brev: "Har ni inte hört vad lagen säger? Där står skrivet att Abraham fick två söner, en med sin slavinna och en med den fria kvinnan." [Gal 4:22]. Ja, det är klart som korvspad!

Ännu en motsägelse rör Guds synlighet: Kan en dödlig se Gud och leva? När Mose tog emot lagen på Sinai bad han att få se "Guds härlighet", alltså hans fysiska person – och det är tydligt att Gud har en fysisk kropp. Men han fick bara se Guds rygg, för: "Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva." [2 Mos 33:20]. Det motsägs dels i Johannes evangelium: "Ingen har någonsin sett Gud" [Joh 1:18] och redan i 1 Mosebok, när Jakob, eller Israel som hädanefter fick heta, brottades med självaste Gud: "Jag såg Gud ansikte mot ansikte och ändå skonades mitt liv". [1 Mos 32:30].

Så – det var tre motsägelser i Bibeln. Det finns mycket mer, men det där får räcka för den här gången. 

Nästa faktoid rör inget mindre än Guds namn: Jehova som många av oss fått lära oss. Eller är det Jahve? Faktum är att Guds namn är Jahve. Hur har då Jahve blivit Jehova?

På otaliga ställen i Gamla testamentets hebreiska grundtext står JHWH – yod he wav he. Det är Guds namn. Om det ser outtalbart ut så beror det på att hebreiskan på den tiden inte skrev ut vokaler utan bara konsonanter. Det fungerar bättre än man kanske tror, men naturligtvis kan det ställa till problem när man vill veta det exakta uttalet av ord.

Det exakta uttalet av JHWH var dock inget som dåtidens israeler behövde hålla reda på. När man läste högt ur de heliga texterna och såg det högst heliga namnet, så läste man inte "Jahve" utan "Herren", adonáj – precis som det står i översättningarna till svenska.

Så småningom började man att lägga in tecken för vokaler i biblisk hebreiska, för att inget skulle bli fel i de här viktiga texterna. När man kom till Guds namn skrev man inte in vokalerna som motsvarade Jahve, utan vokalerna som motsvarade adonáj. Då fick man ett nytt ord, med konsonanterna från Jahve och vokalerna från adonáj. Eftersom det inledande e:et skiftades till ett a så blev det Jehova. Judarna visste naturligtvis vad som gällde, och läste fortfarande adonáj när de såg Guds namn. Det visste däremot inte alla kristna, även sådana som kunde hebreiska. Från 1500-talet spreds uppfattningen att Jehova var Guds faktiska namn.

Så – det var några allmänna faktoider om Bibeln. Nu ska jag ta tag i själva bibeltexten. Och vi börjar från början. Första Mosebok, Genesis som den heter i den latinska bibeln. Här saknas inte underligheter. Som i skapelseberättelsen, där folk vridit och vänt på varendra stavelse genom åren för att bevisa eller vederlägga det ena eller andra. Här är det tydligt, tycker åtminstone jag, att författaren inte tyckte att skapelsens detaljer var särskilt intressanta, till skillnad från otaliga kreationister som grundat en stor del av sin religiösa identitet på ett enda kapitel, liksom otaliga skeptiker som gett sig den på att motbevisa kreationisterna.

Underlighet nr 1 som folk hakar upp sig på i skapelseberättelsen är naturligtvis att det hela skulle ha inträffat under sex dagar, säger sex dygn, 144 timmar. Om man tror att bokstavstroende inte märkt den "detaljen", så har man verkligen ingen koll. Nu finns det verkligen bokstavstroende som verkligen tror att världsalltet skapades på sex bokstavliga dygn. De tenderar även att ta den bibliska kronologin bokstavligt. Genom att ta uppgifterna i släktträd och räkna bakåt kan man komma fram till att jorden skapades cirka 4 000 år f Kr. Att studera sådana uppfattningar idag gränsar till det psykiatriska, och jag ska inte ta upp dem här. Å andra sidan är det inte länge sedan även lärda tog sånt på allvar. Det säger jag särskilt eftersom många idag tillskriver folk förr en naivitet och kunskapsfientlighet som är helt ohistorisk. Jag ska så småningom komma till ett särskilt tydligt exempel på sånt. Men att jorden skapades cirka 4 000 år f Kr var verkligen accepterat, bland såväl allmänheten som många lärde. Till exempel kunde man läsa det i självaste Vetenskapsakademiens almanackor.

Standardargumentet idag för att förklara de där sex dagarna går ut på att ordet som översatts till dag, yôm, även kan betyda andra tidsperioder, av specificerad eller icke specificerad längd. Genom att ge de där perioderna lämpliga längder kan man få skapelseberättelsen att stämma överens med paleontologi, geologi och kosmologi. (Enligt det här tänkesättet pågår den sjunde dagen, Guds vilodag, fortfarande.) Åtminstone stämma överens tillräckligt bra, enligt de som tänker ut dem. Inte för att de därmed gjort sig av med alla problem, precis. Vad sägs om att "fröbärande örter och olika arter av fruktträd" skapades på tredje dagen, innan sol och måne blev till på fjärde dagen? Eller att livet bredde ut sig på land – tredje dagen, som sagt – innan det gjorde det i havet, på femte dagen? Eller att fåglar, också femte dagen, skapades före landdjur, på sjätte dagen? Och så vidare.

I skapelseberättelsen skapas människan, två gånger faktiskt, om man ser det som ett problem eller en enkel upprepning. Det hade sannerligen inte varit den enda upprepningen i Bibeln … Nu dyker ett bibelord upp: "Och Herren Gud sade: Det är icke godt, att menniskan är allena" [1 Mos 2:18]. För att citera Karl XII:s översättning, som den heter eftersom den gavs ut 1703 under hans regering. Det är den mest lästa svenska boken som finns, och en mängd kända uttryck och ordspråk har fortfarande den form som de har där. Även om fler och fler citerar den senaste officiella översättningen, Bibel 2000. Där står det så här: "Det är inte bra att mannen är ensam. Jag skall ge honom någon som kan vara honom till hjälp." – Ja, vem är det som ska vara honom till hjälp? Det första Gud gör härnäst är inte att skapa kvinnan, som väldigt många har fått för sig. Han skapar "alla markens djur och alla himlens fåglar" [1 Mos 2:19] – det vill säga efter människan, vilket ju heller inte går ihop med evolutionen – och lät den första människan ge dem namn. Nu fortsätter berättelsen: "Men han fann inte någon som kunde vara honom till hjälp" [1 Mos 2:20]. Varpå han sövdes och blev av med det revben av vilket kvinnan skapades.

Nästa populära faktoid, där folk läst ännu slarvigare, eller inte alls, finns i andra kapitlet. Där introduceras kunskapens träd, trädet som ger kunskap om gott och ont, med den förbjudna frukten, som det står: "ty när du äter därav, skall du döden dö" [1 Mos 2:16–17]. Varefter Adam och Eva äter av frukten, och slängs ut ur Edens lustgård. Eller Edens trädgård, som den heter nu för tiden. Trädet och dess frukt identifieras inte närmare än så där.

Hur kommer det sig då att man fått för sig att kunskapens frukt är ett äpple? Man kan ha jämfört med äpplen och äppelträd som nämns på andra ställen i Bibeln, man kan ha jämfört med äpplen ur andra myter, som Hesperidernas äpplen i grekisk mytologi, eller så kan man ha gjort en språklig manöver utifrån latinet. Där heter "gott och ont" bonum et malum, och malum, ja, det betyder inte bara "ont" utan även "äpple". Om man uppfattat det här som den ordlek det är eller ett fördolt budskap som inte dyker upp förrän i latinsk översättning, det vet jag inte.

När fick folk för sig att kunskapens frukt skulle vara ett äpple? Ja, de tidigaste avbildningarna man hittat av den här scenen är från 200- eller 300-talet, e Kr då, och visar något som definitivt inte är ett äpple utan någon sorts fantasifrukt. När Michelangelo i början av 1500-talet försåg Sixtinska kapellets tak med målningar ur Bibeln framställs trädet som ger kunskap om gott och ont som ett fikonträd, faktiskt – ingen dum idé, med tanke på de fikonlöv som strax därefter dyker upp i handlingen. Men vid samma tid fanns även andra framställningar där den förbjudna frukten är ett äpple, och den visade sig bli den mest populära. Äpplet slog ut fikon, banan, druvor, granatäpplen och ett antal andra förslag som lanserats. 

När Adam och Eva gjort vad de inte fick så kördes de ut ur Eden, med allt vad det innebar. Denna synnerligen betydelsefulla händelse kallas syndafallet, när människan nedföll i synd. Syndafallet är alltså något helt annat än syndafloden som beskrivs längre fram, med gubben Noak och allt. De där begreppen, syndafallet och syndafloden, blandas ofta ihop.

En fin faktoid här rör Kain och Abel. Kain brukade jorden och Abel var jägare. Det lär finnas folk som förväxlat deras yrken, och fått för sig att den fridsamme Abel var bonde och den våldsammare Kain jägare. Men det var alltså tvärtom. Ja, vi vet ju hur det gick: Gud gillade Abels offer, men såg inte till Kains offer. Då blev Kain sur och slog ihjäl Abel. Då blev Gud arg och förbannade Kain. Denne blev utom sig och sade "Vem som helst som möter mig kan döda mig" [1 Mos 4:14]. Då svarade Gud att "Jag lovar att Kain skall bli hämnad sju gånger om, om någon dödar honom" [1 Mos 4:15]. Och så satte han ett tecken på Kain, för att han inte skulle bli dräpt av vem som helst som mötte honom. Hur det märket såg ut och var det satt eller så nämns inte alls i källan. Men funktionen beskrivs: Det var något som skulle skydda Kain från hans medmänniskor. I senare språkbruk har man tolkat kainsmärket som ett tecken på ondska och brottslighet. Tolkningen är inte orimlig. Men det ursprungliga "kainsmärket" var alltså ett skyddstecken.

Nu har jag tagit upp några faktoider och relaterat i Bibeln i allmänhet och 1 Mosebok i synnerhet. Det finns ju massor jag skulle kunna ta upp dessutom. När jag hoppar över otroliga ting så beror det just på att alla vet att de är otroliga, vare sig de tror på dem eller inte. Det finns många som tar syndafloden på allvar, att Noak med familj knödde in två eller fjorton exemplar – färre av de orena djuren, fler av de rena – av alla landdjur och fåglar i en båt, eller att hela jorden täcktes med tusentals meter vatten … Men jag har mycket svårt att tänka mig att det finns någon som inte vet att alla inte delar denna deras uppfattning. Samma sak om att språkförbistring skulle varit helt okänt före Babels torn. Och så vidare. Att det inte går att ta sådana berättelser på bokstavligt allvar bidrar till att jag inte tar upp dem här, men det är som sagt inte riktigt huvudskälet.