Lördagsfråga 747

Det engelska ordet för syskon

… That the ”president of the Board of Education, himself a teacher of fifteen years,” as well as the president of the Teachers Union, and also a clerk in the office of the Superintendent of Education should have no knowledge of the word ”sibling” is incredible. The word has been in every comprehensive dictionary for the past twenty years.

- Walter G. Frey, insändare i New York Times 20 september 1936 – mina markeringar i samtliga citat

My note about the suggested word broster (which I thought a daft word) to mean either brother or sister, has brought a letter from Dr. Arthur Hawkyard. He writes: ”In reference to your note on a word for brother and sister, have you overlooked the word sibling?”

In a way I did overlook it. That is to say I did not take it into account. Sibling is a word you never hear used. It is obsolete, surely, and I was not dealing with obsolete words.

- Insändare från sign. ”The Soap Eaters”, Leeds Mercury 13 oktober 1937

The Clerk to Nuneaton Magistrates, Mr. G. S. Gibbons, was stuck for a definition at Nuneaton Juvenile Court on Wednesday when the word ”siblings” occurred in a psychiatrist's report which he was reading. The answer was supplied by Mr. R. M. Lee, a probation officer, who said: ”It is psychiatric jargon for brothers and sisters.”

- Nuneaton Chronicle, 4 maj 1956 (Nuneaton ligger i Warwickshire, England)

I have been able to track down most of her fancy expressions in our family dictionary but one of her favorite phrases has me stumped. She's forever talking about 'siblings' and 'sibling rivalry'. Please explain these terms which seem to be so new they haven't gotten into the dictionary yet.

- Mrs L. T. i San Bernardino, Kalifornien, beklagar sig över en språksnobb till granne, Evening Star, 4 augusti 1959

Om detta berättar många: I skolan fick man lära sig att engelskan inte har ett ord för ”syskon”. — Känns det igen?

Visst har engelska ett ord för syskon: Sibling. Men som pressklippen indikerar har det en speciell historia.

Sibling är ett ovanligt ord på så sätt att det är nygammalt. I forn- och medelengelskan (450–1100 respektive 1100–1500, ungefär så klart) användes sibling med betydelsen ”släkting”. Det sista kända belägget för ordet är från 1425. Sedan försvann det.

I början av 1900-talet börjar sibling dyka upp igen i engelska texter. Men inte vilka texter som helst. Här är det första moderna belägg jag hittat:

It will thus be seen that there are 33 different forms of sibling relationship in plants corresponding to whole or half-brotherhood in horses, dogs or men …

- Karl Pearson: ”Cooperative Investigations on Plants – I. Inheritance in Shirley Poppy [en dekorativ variant av vallmo]”, Biometrika, november 1902 (vol II, del I)

Biometrika finns än idag och ägnar sig åt teoretisk statistik. 1902 beskrev den sig som ”A journal for the statistical study of biological problems”. Det var i sådana sammanhang sibling dök upp efter nästan ett halvt årtusende, inlånat från en äldre form av samma språk: Som fackterm inom genetik och biologi. Och ännu en generation senare kunde språkbrukare tycka att ordet motiverade en informativ förklaring, även i vetenskapliga sammanhang:

The word “sib” or “sibling” is coming into use in genetics in the English-speaking world, as an equivalent of the convenient German term “Geschwister”, and as a general name for all children born of the same parents, that is to say, to denote brothers and sisters without distinction of sex.

- Kommentar av översättarna Cedar och Eden Paul i Erwin Baur, Eugen Fischer och Fritz Lenz, Human Heredity and Race Hygiene (engelsk utgåva 1931)

Rashygien? Jomen: Grundriß der menschlichen Erblichkeitslehre und Rassenhygiene, också känd som Baur–Fischer–Lenz, beskrivs som den tyska raslärans centralverk. Det sägs att ett exemplar skänkts till en fånge på fängelset i Landsberg, och att det därtill skulle ha lästs och gjort intryck; Lenz menade sig känna igen flera passager i Mein Kampf. Inte för att det har med sibling att göra. Men det är typiskt att det nygamla ordet togs upp efter ett exempel i just tyska; det var tidens främsta språk inom vetenskap, inte minst genetik och relaterat.

- Google ngram: Utvecklingen för ”sibling” 1900–2019

Så småningom gick sibling från fackterm till allmänt begrepp. Ordet fyllde onekligen en lucka. Ändå var övergången varken jämn eller snabb. Sådant är inte lätt att kartlägga, men spridda slagningar som ovan visar tydligt att bruket varierat, och varierar än idag – för att sammanfatta.

För vissa språkbrukare på vissa platser är sibling ett vardagligt ord. För andra kan det vara ett formellt begrepp som används i skrift men sällan tal, för åter andra ett udda eller exotiskt ord som används sällan eller inte alls. (Ett återkommande påstående/förslag är att den ursprungligen psykologiska termen sibling rivalry bidrog till att göra ordet känt och använt.) Och ibland går det inte ihop, som den skola i Cleveland som nämns i klippet från 1936; efter att i tio år ha gjort elever och föräldrar konfysa med att fråga om siblings ändrade man till att fråga hur många brothers and sisters eleverna hade.

Kort sagt: Man kan förstå om ordet varit okänt för generationer av svensklärare.

Andra källor:

• Online Etymology Dictionary: sibling
• Elizabeth Grace Wang: Gone but not forgotten: Persistence and revival in the history of English word loss (MA-avhandling, Texas A&M University 2009)

Kuriosa, av ett slag som ständigt dyker upp i etymologiska utredningar: Sibling ”släkting” kommer från sibb ”släkting, släkt (adj.)”. En sorts släkting var de vi kallar gudfar/-mor, Godsibb. I medelengelskan utvidgades det (ca 1300) till grannar och vänner, i synnerhet väninnor. När sådana träffades kunde det bli en del samtal kantänka, och i mitten av 1500-talet hade ordet övergått till någon man pratade med. I början av 1800-talet hade ännu en skiftning inträffat; ordet avsåg nu själva samtalet, som dessutom preciserats till prat av avgjort lättare karaktär, för att inte säga grundlösa rykten och skvaller. Och så används det visst än idag: gossip. – Bifångst från ovärderliga etymonline.

Och när ngram ska visa utvecklingen för såväl ”sibling” som ”brothers and sisters” menar den att begreppen börjar närma sig varann. Vad det nu kan ha med verkligheten att göra.

Nedräkningar

Noch 6 Sekunden! 5 … 4 … 3 …

- Windegger räknar ner; Frau im Mond (1929)

Den banbrytande filmen var så före sin tid att det känns absurt. Detta var fyrtio år innan man åkte till månen på riktigt. Neil Armstrong fanns inte; han skulle födas året därpå. För att göra två jämförelser.

Bland mycket annat man fick rätt eller ganska rätt (inte för att det var precis varenda detalj) återfinns det vi ser här. Detta var första gången man såg en nedräkning inför en raketuppskjutning; inte bara första gången på film, utan första gången över huvud taget.

Varför räknar man ner inför raketuppskjutningar?

Att räkna ner inför spännande händelser, bra som dåliga, är väl något mänskligt. I filmen framgår inte sammanhanget; kanske fanns det en teknisk motivering, kanske hade det lagts in för att det kändes naturligt och spännande.

Men när man räknar ned inför verkliga raketuppskjutningar gör man det inte för att det ”känns naturligt”. Så klart.

A countdown is a carefully developed procedure of preparation for launch.

- ”Why and how of the countdown”, dr Wernher von Braun, Popular Science januari 1965

Stora raketer är komplicerade ting där en mängd saker behöver göras innan man kan dra iväg. Många saker behöver koordineras med varandra. Detta behöver dras igång tjugo sekunder innan alla raketerna drar igång, innan dess måste detta göras som tar tre minuter, innan dess … Och så vidare. Nedräkningen, med T minus tiden tills [huvud]raketen tänds, ger en kronologi som alla kan följa.

T minus 15 seconds, guidance is internal.

Det här är ett exempel från nedräkningen för Apollo 11. Saturn V-raketen hade ett gyroskop som höll koll på dess läge; att spetsen pekade rakt uppåt, att denna sida var vänd åt norr, sånt. Detta mättes relativt jorden. 17 sekunder före ignition kopplades det om så läget mättes relativt utgångsläget. Det kunde inte göras hur långt före start som helst. Om man kopplat om tolv timmar tidigare, så hade jorden hunnit rotera ett halvt varv, och raketens spets skulle ha pekat åt motsatt håll än utgångsläget. Man fick lägga omkopplingen närmare start än så, och valde T-17 sekunder, kanske inte direkt på måfå men något åt det hållet.

Det var ett enkelt exempel. Här är ett lite mer komplicerat:

At about T minus 8.9 seconds, a signal from the automatic sequencer initiates a number of automatic operations in the engine which includes the firing of four pyrotechnic devices. Two of them are mounted inside the nozzle extension and cause the fuel-rich turbine exhaust gas to ignite when it enters. Another two initiate combustion within the gas generator. Links are burned away by these igniters to generate an electrical signal to move the start solenoid. The start solenoid directs hydraulic pressure from the ground supply to open the main LOX [flytande syre, liquid oxygen] valves. LOX begins to flow through the LOX pump, causing it to begin slowly rotating. The LOX then flows through the injector into the combustion chamber. The opening of both LOX valves also causes another valve to allow fuel and LOX into the gas generator, where they ignite and their exhaust gas cause the turbine to accelerate. Fuel and LOX pressures rise as the turbine gains speed. The fuel-rich exhaust from the gas generator ignites in the engine bell to prevent backfiring and burping of the engine. The increasing pressure in the fuel lines opens a valve, the igniter fuel valve, which lets fuel pressure reach the igniter cartridge which promptly ruptures. TEA/TEB fluid, followed by fuel, enters the chamber through its ports where it spontaneously ignites on contact with the LOX already in the chamber.

- Apollo Flight Journal: Apollo 11 – Day 1, part 1: Launch, en av myriader guldklimpar på outtömliga history.nasa.gov

Man kan utgå ifrån att de där ”cirka 8,9 sekunderna” inte var valda på måfå.

Det sägs att von Braun körde med nedräkningar under raketuppskjutningar i Tyskland. Kanske han först inspirerades av Frau im Mond? För att sedan upptäcka att det var praktiskt?

I Popular Science räknar han upp fyra syften med nedräkningar: Maximera säkerheten, minska slitaget på utrustning genom att den kan aktiveras så sent som möjligt, möjliggöra uppskjutning vid ett exakt ögonblick, samt synkronisera förberedelserna av uppskjutningen med andra förberedelser, som att rikta in radarantenner eller stänga av vägar i området.

It is no space-age fad, but a deadly serious, carefully programed procedure, upon which depend the safety and success of a launch such as that of a great Saturn rocket.

- von Braun

Vitaminer från Hong Kong

För en del år sedan hade jag en bekant som kom över ett parti utgångna vitamintabletter från Hong Kong. Vad kan man göra med utgångna vitamintabletter? – Han packade om dem och sålde som potensmedel.

Om det gick bra? Det gick oförskämt bra. Ett par små annonser i herrpress till ett överkomligt pris, och så hade han en fast kundkrets med folk som köpte, om och om och om igen. Och inte bara det – han fick tackbrev. Skrivna för hand och allt, för det här hände sig på den tiden. Där de beskrev hur nöjda de var med de utgångna vitamintabletterna från Hong Kong.

Detta var långt innan jag började med faktoider, myter och förvillare. Men vid det laget hade jag redan fått en hälsosam skepsis till anekdoter i annonser för ”kosttillskott” o dyl. Även när de är äkta, vilket jag tror att merparten är. Av den enkla anledningen att skojarna inte behöver hitta på.

Sedan lät min bekant sätta en röd rand på förpackningarna, så när som på en handfull. Och så satte han in en uppdaterad annons där han förkunnade att man nu utvecklat ett extra kraftfullt medel, som han fått tag på en begränsad mängd av. De var dyrare så klart men … Vad som hände? De rand-lösa förpackningarna blev orörda; han sålde inte en enda av dem. Alla ville ha den röda randen.

Där någonstans tappade jag kontakten med min bekant. Jag vet inte hur det gick med potensmedlet. Antagligen fortsatte produktutvecklingen med dubbla ränder, kanske något med ”guld” eller ”diamant”, och vad han nu kom på. Jag tror inte att han någonsin behövde anstränga sin fantasi. Kanske håller han på fortfarande? För varför skulle han slutat?

Paddington och krigsbarn

It seemed to be sitting on some kind of suitcase, and around its neck there was a label with some writing on it.

- Michael Bond, A Bear Called Paddington (1958)

Den första boken om björnen inleds med att han hittas på järnvägsstationen Paddington, som också blir hans namn.

En hittebjörn med adresslapp runt halsen – även om någon adress inte var aktuell – skulle man ju kunna komma på av sig själv. Men nu hade just den detaljen inspirerats av verkligheten:

I remember their labels round their necks and then I remember going to the cinema and seeing on the newsreel that Hitler had moved into some new country and seeing footage of elderly people pushing prams with all their belongings in them. Refugees are the saddest sight, I still think that.

- Michael Bond intervjuad i The Telegraph, 23 november 2014

Författaren berättade ofta om detta. Det har påpekats att obetydliga detaljer kunde variera, som stationen eller tidpunkten, men det finns ju inget som säger att det skulle ha varit en enda händelse.

Så här kunde det se ut: Barn från kontinenten anländer till London i februari 1939. För även innan kriget bröt ut, och innan förintelsen gick upp på högvarv, hade nazisterna gjort klart för världen att det inte fanns någon plats för judar i Riket. Under åren 1938–1940 genomfördes också ett antal så kallade Kindertransport, ”barntransporter”. Tusentals barn, främst men inte enbart judiska, hämtades till säkrare länder. Många av de barnen blev de enda från sina familjer som överlevde.

Lördagsfråga 746: Polare

1. Ridley Scott regisserar Harrison Ford i den laddade slutscenen i Blade Runner (1982). Den skulle förvisso bli känd! Om än för motspelarens insats. Och senare bli Lördagsfråga 490.
2. David Crosby i The Byrds när de uppträder i The Ed Sullivan Show 1965
3. Första porträttet av den mångkunniga Elfrida Andrée, taget henne ovetande av fadern. Eftersom hon var född 1841 är detta rimligtvis 1850-tal; Wikipedia daterar den till ca 1900..!
4. Silje Storstein och Tomas von Brömssen som Sofie Amundsen och Alberto Knox i Sofies värld (1999), efter Jostein Gaarders bestseller.

Scott, Byrd, Andrée och Amundsen ger fyra polarforskare, händelsevis från lika många länder, dessutom 50/50 lyckade/misslyckade. Den satte Mikael Parkvall (och Löjliga familjen bidrog i sitt rätta svar även med rubriken ovan).

Huggorm i 1685 års FASS

Inte författaren men en samtida kollega: Den kunglige apotekaren Moses Charas återgiven i hans Pharmacopœia (Frankrike 1673). Eftersom Salmon har inte med några illustrationer.

Rubrikens ”FASS” är en vanvördig och trubbig översättning och sammanfattning av William Salmons Pharmacopœia Londinensis or, the New London Dispensatory (första utgåvan 1678, den jag hittat 1685). Att receptsamlingen är på engelska – ”translated into English for the Publick Good” – var ingalunda självklart, då latin var det synnerligen etablerade språket i branschen.

I farmakopéns liber II ägnas femte kapitlet åt orm. Det var så intressant att jag återger ett längre stycke. Jag har som synes lämnat den härliga stavningen intakt eftersom den är läsbar. Vilka termer som behöver förklaras, och hur mycket, kan man ju tycka olika om – flera vore värda egna bloggposter. Varsego.

In the Viper there is nothing venomous but the Head and Gall: The Flesh, Liver and Bones have no Poyson in them.

1. The Head of the Viper is used as an Amulet, to be hung around the Neck, to cure a Quinsie [peritonsillit eller halsböld].

2. The Flesh is hot and dry [inte bokstavligt, det är alkemiska egenskaper som avses]: and purges the whole Body by Sweat; and being eaten or drunk, it cures the French-Pox [syfilis], and the Leprosie.

3. The Broth of them performs the same thing, eating half a Viper at once, and fasting five or six hours after it; soalso they cure all old Ulcers and Fistula's, clears the Eyesight, help the palsy [blandade förlamningar], and strengthen the Nerves.

3. The Ashes of their Heads mixt with a thick Decoction of bitter Lupius [har ej lyckats identifiera], and used as an Oyntment to the Temples, stops Rheums [gojset i ögonvrån] falling into the eyes, and helps their Dimness, and is an excellent thing against St Anthonys Fire [Antoniuseld var samlingsnamn för sjukor som präglades av hudrodnad, smärta och kallbrand]. The Fat or Grease mixt with Honey, is an excellent thing to clear the sight.

6. The whole Viper in powder (the Head and Gall excepted) cures perfectly the Gout, Kings Evil [skrofler, barntuberkulos], taken twice a day to ℥ij [två uns, knappt 50 gram] or more.

7. Oleum Viperarum, ℞ [Rx = recept] Black Vipers ℔iij [tre pund] Oyl of Sessamin [sesam] ℔ij [två pund], boyl them in a close Glaß, till the flesh falls from the Bones; or you may make an Oyl of them by Descention [?]. It Cures the Gout, Palsie and Leprosie, cleanses the skin, and helps all the Defects thereof.

8. Viper Wine. It is made by drowning live Vipers in the Wine. It Cures Leprosies and the French Pox.

9. Powder of Vipers Compound. It is made as that of Serpents, and has all the same Virtues.

10. Quintessence of Vipers. It is made as we have taught in our Dor. Med. [Doron Medicon (1683)] Lib. 2. Chap 8. Sect 2. and is very powerful against Leprosies, the French Pox and all Impurities of the Flesh and Blood.

11. Essentia Viperarum. ℞ Of the Livers and Hearts of Vipers, ana. dry and bruise them, and Extract a Tincture in 7 days with S. V. rectified: to ℔j. [1] of this Tincture add of the fixed Salt ℥ſs [ett halvt uns], mixed with the Flegm and Spirit of Vipers, drawn off by distillation; of the Volatile Salt ℥j. digest till they are united; so have you a most ennobled Essence of Vipers, powerful to all the aforesaid intentions. Dose ad ℈ij [två skrupler à ca 1,2 gram – och japp, det är ”det” ordet]. It is a most excellent Medicine, Dissolves all Excrements and Coagulations of Humors, Dissolving, Purifying and Cleansing like Soap; carrying out every ill by Urine, Sweat or insensible Transpiration, curing all sorts of Gouts, the Stone in both Reins and Bladder, Leprosie, French Pox, Scurvy, Melancholy, all Obstructions and Putrefactions, loss of Strength, decays of Nature and Consumption [tuberkulos], so that as it were, it even renovates a Man, by taking away what is contrary to Nature, and adding what is requisite.

12. Spirit, Oyl Volatile and fixed Salt of Vipers. ℞ Dryed Vipers with the Liver and Hearts, cut and gently bruise them, put them into a Retort, from which distil gradatim [gradvis, som man kunde gissa] into a large Receiver; so have you a flegm and spirit, and then a Volatile salt, sticking to the neck of the Retort, and sides of the Receiver; and at the last a thick, stinking Oyl, which seperate. Purify the Volatile salt in a long glass, and sublime it by an Alembick [enkel destillationsapparat] in sand, with a gentle fire, least any humidity should follow, as is usual if the fire be increased. This Salt is wonderful piercing and volatile, and therefore ought to be kept close in a glasss, with a glass stopper: from the Caput Mortuum [”dödskalle”, återstoden när man destillerat klart] you may make a fixed Salt the common way. The Volatile Salt and Spirit, are wonderful Medicines, they resist Putrefaction, open all obstructions, cure Quartans [malaria som ger feber var fjärde dag, ”fyrdagarsfeber”], and all sorts of Feavers, given an hour before the Fit, in a convenient Vehicle, to allay the sharpness, as in the Emulsion of Almonds with a little rose and Cinamon-water and white Sugar, Dose of the Volatile Salt is à gr. vj. ad x, or xij of the fixed à ℈ſs ad ℈j or ℥ſs. The biting of the Viper is mortal, and kills within 3 days at farthest, if not speedily cured: the poyson is Universal, as if the body was set on fire, with Convulsions, Weakness, cold Sweat, Vomiting, and then Death: at first the poyson may be sucked out, by applying the Anus of a Hen to the part after Scarification, or else a Plaister [plåster] of Garlick, Onions, and Venice Treacle [teriak från Venedig, populär variant av tidens undermedel nr 1], drinking French Wine, Garlick Broth, and taking Mithredate [annat populärt undermedel], Bezoar [stenliknande föremål som kan bildas i magsäcken; högt ansedda som motgift], Mineral and Myrrh, …

Pharmacopœia:n finns att läsa i sin helhet på Google Books, liksom säkert på andra ställen.

Kuriosa: Att man skrev tre uns ”℥iij” istället för ”℥iii” lär ha berott på att försvåra ändringar i efterhand. Spontant tänker jag att man enkelt skulle kunna få ett effektivare skydd mot sådant, hur stort nu problemet var.

Obs: Tala med läkare eller apotekspersonal innan du använder något av preparaten som beskrivs … :-)

Lördagsfråga 746

"Benjamin" var inte den sista pungvargen

Den 7 september 1936 dog så Benjamin, den sista kända tasmanska tigern, på Hobart Zoo.

- DN 8 december 2001 

Världens sista kända exemplar av pungvargen, eller den tasmanska tigern som den också kallades, dog 1936 på Hobart Zoo på ön Tasmanien i Australien. Och nu har 85 år gamla filmer på pungvargen Benjamin restaurerats digitalt och publicerats av Australiens National Film and Sound Archive.

- Här är sista filmen på den utrotade tasmanska tigern, TV 4 19 maj 2020

Bilderna visar pungvargen Benjamin på Hobart Zoo i Australien år 1933. Tre år efter att filmen spelades in dog Benjamin och därmed dog också arten ut. :'-( 

- Illustrerad Vetenskap lade ut en kolorerad version av en svartvit film på Facebook

När den sista kända pungvargen kommer på tal, brukar det bli några rätt och några fel. Vad som stämmer är att året är 1933, och vi är verkligen på Hobart Zoo, på Tasmanien, Australien. Men hanen på filmen var inte den sista kända pungvargen. Inte heller hette den sista Benjamin – det var förresten en hona.

På Hobart Zoo (också känt som Beaumaris Zoo) dog den 7 september 1936 en pungvarg, även känd som ”tasmansk tiger” eller thylacin. Det var djurparkens sista. Och inte fanns det några på några andra djurparker heller. Så småningom började man inse att de inte bara tagit slut på världens djurparker, utan över huvud taget. (Och där är vi än idag, trots återkommande rapporter med starkt varierande kvalité; läs mer det spåret i bloggposten På spaning efter pungvargen.)

Då började man att leta efter kvarlevorna av den individ som var den sista kända av sin art – men man kunde inte hitta dem. Låg den bortglömd i något förråd? För den hade väl inte … Förstörts?

Den 5 december 2022 hölls en presskonferens på Tasmaniens museum och konstgalleri (TMAG). Två glada och stolta forskare berättade att de hade hittat de jordiska kvarlevorna av den sista kända pungvargen.

In a paper soon to be published in Australian Zoologist, researchers Robert Paddle and Kathryn Medlock reveal that the remains came into the collections of the Tasmanian Museum and Art Gallery (TMAG) in 1936 but had until now remained unidentified.

- Thylacine mystery solved in TMAG collections, TMAG 5 december 2022

Istället för att hamna i zoologiska samlingen hade skinnet och benen hamnat i utbildningssamlingen. Det hade att göra med att man 1936 ännu inte fått klart för sig att djuret nog var utrotat. Pappersarbetet som rörde den sista pungvargen hade varit bristfälligt även när den levde, vilket hade en anledning: Djuret hade fångats i en fälla, vilket var olagligt och hade kunnat ge infångaren trassel.

Hur som helst. Den sista kända pungvargen hade inte alls legat bortglömd i någon låda. Tvärtom hade den åkt runt och visats upp i skolor, tills den gick i pension på 1980-talet. Och nu hade doktorerna Paddle och Medlock kommit fram till att det gamla uppvisningsexemplaret – pälsen är synligt tillplattad där oräkneliga skolbarn klappat den – är identiskt med världens sista kända Thylacinus cynocephalus.

Och så var det en sak till …

… It is there the press conference probably would have ended, but for another question from a reporter who asked Dr Paddle about "Benjamin", the name which often accompanies stories, videos and online discussion about the last thylacine.

With a laugh, then an exhalation of breath, Dr Paddle launched into something which, by the tone of his voice, had clearly caused him some exasperation.

- James Dunlevie: Stop calling the last thylacine Benjamin, Tasmanian tiger researcher says, ABC News 5 december 2022 (uppdaterat 6 december)

Graham Pizzey (1930–2001) var en känd skildrare av australiensiskt djurliv. Våren 1968 fick han besök av en man som hette Frank Darby. Denne förklarade att han varit den sista intendenten på Hobarts Zoo, som stängt 1937. Darby har mycket att berätta. Inte minst om den sista kända pungvargen, Benjamin, som han tagit hand om under dess sista år. Som att denne skulle ha varit halvtam, och visats upp för publik när han matades med levande kaniner. Pizzey skrev ned alltihop och skickade texten till en tidning i Melbourne, som genast tryckte den. Det var då berättelsen om ”Benjamin” började cirkulera.

Pressen ville ha fler detaljer. De letade upp en viss Alison Reid. Hennes far Arthur hade drivit djurparken fram tills sin död 1935, och Alison hade själv arbetat där. Hon kunde berätta mycket om pungvargarna. Däremot inte om Frank Darby, eftersom hon aldrig sett honom förut. Han hade garanterat inte arbetat på Hobart Zoo. Darby var en bluff.

Bluffen hade kunnat ifrågasättas även utan Alison. Som när Darby sade att pungvargarna saknade läte. Inte för att han var ensam om att tro det. Många som skyllde försvunna djur på pungvargarna menade att man inte kunde höra dem eftersom de aldrig lät … ”Kan du höra något?” ”Nej..?” ”Då är det en pungvarg! Ladda bössan!” Det var på grund av pungvargarnas faktiska eller inbillade kostnader för djurhållningen som man länge fick skottpengar för dem, och det en av orsakerna till att arten dog ut. (Man kan få en uppfattning om öns fårnäring när man begrundar att det i dagens Sverige går 20 personer per får, jämfört med Tasmanien 4,5 får per person. Och den var inte mindre eller mindre viktig för hundra år sedan.)

Den här fick vara med eftersom det är en faktoidblogg jag driver: Fotot av Henry Burrell (1921) bidrog till att sprida bilden av pungvargarna som hönstjuvar …

… Men av originalet framgår att vi är i en inhägnad. Kanske det rentav var ett uppstoppat djur? Från Carol Freeman, Is this picture worth a thousand words? An analysis of Harry Burrell’s photograph of a thylacine with a chicken (University of Tasmania 2001).

Det kan nämnas att besökarna på Hobart Zoo aldrig var särskilt intresserade av pungvargarna. Varför titta på hönstjuvar när det finns isbjörnar, tigrar och annat spännande alldeles intill?

Och vad ”Benjamin” beträffar … Som sagt: Den sista kända pungvargen var en hona. Hon blev aldrig filmad. Hanen som filmades 1933 hette inte Benjamin. Inga pungvargar på Hobart Zoo hade matats med levande djur (det påhittet gjorde Alison särskilt upprörd). Däremot ska det finnas tidiga belägg för att pungvargen 1936 dog i samband med en köldknäpp. Enligt en ofta berättad episod blev den utelåst från sin bur (kanske på grund av stark värme under dagen), blev förkyld under den kalla natten, och dog sedan. Om det stämmer har jag inte grävt i. Hur som helst.

Sagan om ”Benjamin” lanserades 1968. Och än idag tror folk på den.

Despite the Darby story being debunked semi-regularly, the "Benjamin" story has persisted, to the annoyance of Dr Paddle.

"It was a female and it certainly was not called Benjamin. It is an unfortunate myth [created by] a bulls*** artist of the first degree.

- ABC News

Jag vet inte hur slipad Darby var (om det nu var hans rätta namn …). Men en sak vet jag, och det är att det inte krävs en skitsnackare av nämnvärd rang alls för att hans påhitt ska leva kvar jorden runt femtio år senare.

Man kan också fråga sig varför Graham Pizzey och tidningar inte gick till Alison Reid direkt om de var så nyfikna på de sista pungvargarna. Eller varför den 22-åriga kvinnan, som i praktiken drivit parken i flera år sedan hennes far skadats i samband med ett rån, inte fick ta över sedan han avlidit 1935.

Till slut: En intervju med Alison Reid 1996 (året innan hon gick bort).