Detta inlägg skrivs av Peters fru Sofie.
Peter somnade in tidigt på morgonen den 26 oktober. Hans tillstånd hade då försämrats mycket plötsligt bara några dagar tidigare.
Bloggen kommer att finnas kvar tills vidare, men kommentarsfälten stängs om någon månad.
Tack till alla er som har läst och följt under åren!
/Sofie Olausson
Ännu ett sånt där tråkigt inlägg …
Det är nu fyra år sedan jag fick min cancerdiagnos. Sen dess har jag avverkat ett antal behandlingar. I våras skrev jag i en Lägesrapport hur de relevanta kurerna betats av. Nu skulle jag få en bättre-än-ingenting-kur; man grävde i botten.
Nu har även den tappat kraft. Tumörer och metastaser har slutat krympa och börjat växa. Då är det dags att avsluta kuren. Och därmed går vården in i ett annat läge.
Hädanefter får jag så kallad palliativ* vård. Det är vård som inte motarbetar sjukdomen, eftersom man i det aktuella fallet inte känner till någon sådan vård, utan lindrar dess effekter. Med smärtstillande och sånt. Den kallas även ”vård i livets slutskede”, och ni kan räkna ut varför. Visserligen har ordet ”palliativ” använts ända sedan diagnosen först gavs, men det beror på att vårdfolket redan så tidigt förutsåg utvecklingen på sikt. Alla behandlingar jag fått, även de som gett effekt, har varit tillfälliga, och det har de inte gjort någon hemlighet av.
Där har ni läget. Jag mår inte illa, och får det smärtstillande som behövs. Jag behöver inte ens åka in till sjukhuset, utan minst varje vecka kommer folk hem och tar prover, genomför läkarbesök (det som hittills inneburit att jag besökt läkare, är nu tvärtom), och ser i övrigt till att jag mår bra.
Bloggen fortsätter, tills den inte längre gör det. Hemsidan kommer att finnas kvar. Jag har ett par färdigskrivna poddavsnitt som väntar på att bli avklarade. Livet går vidare – ett tag till.
* ”Palliativ” kommer från lat. palliatus, ”bemantlad”. Tanken är att man tänker sig att den palliativa vården ”döljer” de värsta besvären.
