2021-10-24

EPA- och A-traktorer

Sådana här "traktorer" har väl alla trafikanter legat bakom någon gång. De kallas ofta och oriktigt för EPA-traktorer. Den korrekta benämningen är A-traktorer. (Av någon anledning är de väldigt ofta Volvo-baserade. Patriotism, tillgänglighet, lätta att meka med?)

Detta är en EPA-traktor! Eller epatraktor, som man kunde skriva även när folk var mer begivna åt versala förkortningar än nu. För EPA är verkligen Enhetspris AB, Sveriges första kedja med lågprisvaruhus. Traktorerna var bilar som byggts om till faktiska jordbruksredskap vilket ställde sig betydligt billigare än att köpa nya "riktiga" traktorer.

Ungefär 4.000 hemmagjorda traktorer, s. k. epatraktorer, äro nu i gång i lantbruket, omtalades det i en notis i gårdagens nummer. Då säkerligen många undra hur man tillverkar en epatraktor, har Namn och nytt vänt sig till en fackman, som givit följande signalement  på fordonet.

Man börjar med att köpa en utrangerad lastbil för ett par hundra kronor, denna kör man till en bysmed, som raskt plockar av lastflaket. Sedan kortar han kardanaxeln ett bra stycke, varefter bilens båda delar åter skarvas ihop. Då har man ett slags traktor som kan användas till att dra höskrindor och gödselvagnar och som utför det mesta av det som en häst i vanliga fall gör. Epatraktorn kan till och med brukas för harvning, men inte till plöjning, eftersom den har sina gamla, hala gummiringar i behåll. Att epatraktorn nu blir skattefri kommer i hög grad att öka dess popularitet.

- Jag gillar verkligen att den lokale mekanikern fortfarande kallas "bysmed" – DN 26 november 1939

När började man med epatraktorer? Här finns lite olika besked. NE anger "början av andra världskriget". De tidningsbelägg jag hittat ligger lite tidigare än så. Wikipedia anger att de började byggas i slutet av 1920-talet – med NE angiven som källa … Om vi ignorerar Wikipedia så skulle jag placera dem strax före kriget, tills något annat visats. (Vad epatraktorer skulle ha kallats före 1930, då bolaget EPA bildades, är en öppen fråga.)

När slutade man med epatraktorer? Även om jag tvivlar på Wikipedia-artikelns uppgifter om dess början har jag inga skäl att tvivla på dess uppgifter om dess slut: På 1950-talet blev "riktiga" traktorer allt bättre och billigare, varför de enkla maskiner, som man inte ens kunde plöja med, användes mindre och mindre. Nyregistrering av epatraktorer upphörde 1975. Då hade A-traktorerna ("traktor klass A") tagit över. Att dessa än idag kan kallas epatraktorer tycker jag är ett fint exempel på att historia och historiska begrepp kan leva kvar lite varstans.


Wikipedia: EPA-traktor


2021-10-22

Quicklunch: Finare gustaviansk snabbmat

Quick-lunch på Rosenbad. Från och med i dag öppnas i Rosenbads fashionabla restaurang en amerikansk bar, från hvilken alla gängse drinks – och några till – serveras. Samtidigt börjar restaurangen servera små förträffliga quickluncher à 1 kr., bestående af smör och ost, en assiett kallskuret samt varmrätt. Denna servering äger rum kl. 11 f. m.–2 e. m.

- DN 9 juli 1907

Vad Rosenbad beträffar: Restaurangen öppnade i det tämligen nya huset 1904 och stängde 1956, varpå regeringen tog över. En hel del av restaurangens lokaler och annat finns bevarat, bl a Vita Matsalen, vilket hade varit intressant att se.

Men huvudämnet här är quicklunchen. Den norska kvikklunsj som är kexchoklad är väl bekant? Men Sverige har haft sina egna. Åtminstone från sekelskiftet 1900 fram till, på ett ungefär, andra världskriget (rubrikens "gustaviansk" syftar följdaktligen på V och ingen annan). De dök upp kort efter automatrestaurangerna (se bloggposten Automater: Snabbmat 1900) och var en sorts flottare kombination av automat och smörgåsbord: Man blev serverad och tilltalad och allt, men varmrätten stod på bordet inom tre minuter (enligt en källa) efter beställningen. Maten var nämligen färdiglagad eller nästintill.

Det framgår också, av lokalerna där quickluncher serverades liksom priserna, att målgruppen inte var de kontorister och daglönare som så småningom blev stammisar på automaterna, utan folk som stod åtminstone aningen högre på samhällets stege.

- En enklare variant på Kungsgatans Prag; SvD 8 december 1937

- Ännu under kriget serverades quickluncher på Rosenbad; SvD 2 januari 1940

I likhet med en del andra bloggposter här motiverades denna främst av att jag hittade mycket lite eller ingenting om quickluncher på de vanliga ställena. NE hade ingenting, varken SO eller SAOB hade med ordet, och när inte ens Familjeboken har med mer än så här:

Quick-lunch [kωi’k-], "hastigt mellanmål", lunch af färdiglagade rätter af sådan beskaffenhet, att de kunna snabbt förtäras.

- Nordisk Familjebok (1912): lunch

– så var det en lucka som helt enkelt måste fyllas.


2021-10-21

Speglar och blixtar

Now lightning is very bright, emitting a lot of light. Mirrors can reflect this light, if it happens to shine on the mirror, with ease. But the actual bolt itself won’t deflect from its original path towards the mirror simply because the light is being reflected.

- Allen Versfeldt: Can mirrors 'catch' lightning? Urban Astronomer, 26 maj 2013

Finns det folk i Sverige som tror att speglar drar till sig blixtar?

Jag hittar inte belägg för denna vanföreställning här. Men ute i stora världen är den riktigt vanlig på sina håll. Där täcker folk för speglar när det tornar upp sig till åska, eller tar rentav ner dem från väggarna och ställer eller lägger dem någonstans – "naturligtvis" med själva spegeln mot väggen/golvet. (När jag bildgooglade efter illustrationer hittade jag bara exempel på en annan och mer uppenbart vidskeplig idé: Att täcka för speglar när någon dött.)

Det finns ingenting i speglar som drar till sig blixtar. Det ytterst tunna silverskiktet spelar absolut noll roll i sammanhanget. De som funderat på saken har föreslagit att folk började med att täcka över speglar under åskväder för att, i händelse av blixtnedslag, minska mängden glassplitter som far omkring, och att denna inte irrationella handling sedan omtolkats på ett sätt som inte är ovanligt.



2021-10-20

Hur många har "fel" far?

Hur många av oss har en annan far än den erkände, som utpekats, tagit på sig och antecknats i papperen? Se där en kittlande idé som man kan fundera över. Det underlättar spekulationerna att det väl inte går att säga vilken andel "fel" som vore förväntad och rimlig. Men nog tycker undertecknad att de siffror som många verkar gå omkring och tro på, åtminstone lite grann, ligger orimligt högt.

I läroböcker och populärvetenskapliga artiklar kan man stöta på uppgifter om att 10 procent – ibland ända upp till 30 procent – av alla barn föds till följd av otrohet.

- Per Snaprud: Myten om den bedragna pappan, Forskning & Framsteg 5 april 2016

Utifrån tidigare studier har det ibland antagits att andelen felaktigt fastställda faderskap kan uppgå till mellan 20 och 30 procent.

- Färre har "fel" pappa än man tidigare trott, Dagens Medicin 26 juli 2021

Att var femte, var fjärde eller rentav uppemot var tredje av oss skulle ha "fel" far – finns det verkligen folk som tror det? Tydligen! Även om det kan vara en "tro" av det lättare slag som kännetecknar mången faktoid: Något man lagt på minnet snarare än något man reflekterat över. Vilket inte hindrar att man kan nämna uppgiften då och då, för att liva upp spänningen eller vad man nu är ute efter.

Varifrån kommer idéerna? Och vad är facit?

Vad faktoidens ursprung beträffar är nyckeln "utifrån tidigare studier", nämligen faderskapsmål. Sådana görs ju inte för skojs skull. I den gruppen är en betydligt högre "felprocent" än genomsnittet bara vad man kan förvänta sig. Den felkällan är så uppenbar att jag inte vill tro att man någonsin tagit sådana "studier" på vetenskapligt allvar. (Andra relevanta studier kan röra ärftliga sjukdomar, jakt på organdonatorer med mera.)

Vad facit beträffar:

En ny stor studie visar att siffran för felaktigt fastställda faderskap ligger på 1,7 procent i Sverige, vilket är betydligt lägre än i tidigare undersökningar.

- Dagens Medicin

F&F nämns en studie över folk i Flandern uppemot 500 år tillbaka, där man kom fram till "fel" på mindre än 1 procent. Liksom att motsvarande studier på andra håll gett liknande resultat.

Intressant nog har andelen sjunkit över tid. För folk födda på 1930-talet är den uppe på 3 procent. Varför så var fallet kan man fundera över – funderingar som torde vara mer verklighetsförankrade och produktiva än att försöka gissa hur många som har "fel" far.


2021-10-19

SVT mångtabbar sig – med flit

Tortyr, brutala blodbad och allmän galenskap – genom historien har vissa rötägg till härskare plågat vanliga människor med vansinniga påhitt. I den här skruvade programserien hoppar Erik Ekstrand och två modiga försökskaniner in i historien - som den skulle kunnat gått till - och prövar att leva sida vid sida med några av världshistoriens ruskigaste regenter.

- SVT: Världens värsta kungar

Att programserien är "skruvad" kan förstås som att den är spexig så det börjar göra ont. Åtminstone för en vuxen. Fast målgruppen är barn; hur den tagits emot bland dem känner jag inte till.

Däremot känner jag till en gnutta om svensk 1600-talshistoria. Vilket verkar vara mer än skaparna av Världens värsta kungar gör.

Det första programmet handlar om Karl IX. Han blev kung 1604, visserligen efter att i praktiken ha styrt landet som riksföreståndare i några år. En sådan uppgift är förresten en typiskt petitess som jag inte tycker att man behöver belasta enkla framställningar med.

Då är det mer problematiskt att Karl IX framställs som Sveriges "allra vidrigaste monark" – mest för att formatet kräver det (själv skulle jag kanske sätta en slant på Karl Knutsson Bonde, om det nu går att tävla i grenen). Ett annat problem är bilder som den nedan. Svenskar, såväl kvinnor som män, som fälldes för häxeri brändes inte levande utan döda (med ett enda dokumenterat undantag) — det tycker jag vore värt att ta upp, eftersom den motsatta bilden är så vanlig. Eller det ökända vattenprovet, som dels inte innebar en säker död, dels inte tillämpades i det gamla Sverige (se bloggposten Häxprocessernas vattenprov).

Visserligen gör programmets ton det svårt att ta några uppgifter ö h t på allvar. Det skulle vara bitarna som denna: Inte med överspelande aktörer utan som text.

De svenska häxprocesserna tog fart år 1668 under Karl IX:s regering

I Sverige avrättades hundratals personer för häxeri fram till det sista fallet år 1704.

[Speaker] Karls grymhet blir starten på en hundraårig lång häxjakt …

Här blir det riktigt förvirrat. Vadå 1668? Då hade Karl IX varit död i 57 år. Det måste vara Karl XI man tänker på. Hans regering inträffade 1660–1697, och det var just 1668 som de stora, vansinnigaste häxprocesserna började, "den stora oredan" som man brukar syfta på när häxprocesserna kommer på tal – dock utan någon kunglig inblandning. Och inte går det ihop med den hundraåriga häxjakten som speakern nämner – den syftar uppenbarligen på perioden från Karl IX:s faktiska regering, som ju började 1604, fram till 1704.

Icke desto mindre har man blandat ihop IX och XI. Jämför här:


De svenska häxprocesserna tog fart år 1668 under Karl XI:s regering

I Sverige avrättades hundratals personer för häxeri fram till det sista fallet år 1704.

- Wikipedia: Häxprocesser i Sverige

Tips: Ska du citera är det bättre att klippa och klistra än att skriva av. Särskilt om du har problem med att skilja på "IX" och "XI".

Det ska poängteras att det inte är ett enstaka fel. Att Karl IX jagade häxor är en hörnsten i programmet, vilket helt enkelt saknar koppling till verkligheten. Felet måste ha gjorts vid ett tidigt tillfälle när programmet planerades, och sedan aldrig korrigerats.

Det krävs också något särskilt för att ett enkelt fel ska genomsyra ett helt program. Här har det krävts programmakare som varken kan svensk 1600-talshistoria, matematik eller grundläggande logik, och som framför allt passar sig för att lyssna på folk som innehar en eller flera av de saknade kompetenserna. I eftertexterna nämns visserligen en känd historiker som sakkunnig; men hans många invändningar ignorerades.

Att programserien är avsedd för barn gör inte det hela en smul bättre, tvärtom. För den målgruppen skulle mer arbete och noggrannhet behövas, absolut inte mindre. Att SVT inte tycker att deras tittare är värda mer än så här är häpnadsväckande.


2021-10-18

Lördagsfråga 678: Hundar

  1. Toto: Toto (1978).
  2. Barry Manilow: Barry (1980).
  3. Död president: Washington på endollar-sedeln. Varför dollars kallas bucks är inte fullkomligt utrett men det kan gå tillbaka till när hjortskinn, buckskins, var vara och mynt.
  4. Dam, eller checkers som det heter på amerikanska.

Två fiktiva hundar – Toto i Trollkarlen från Oz och Buck i Skriet från vildmarken – och två riktiga – Sankt Bernhardshunden nr 1 Barry och Richard Nixons presenthund Checkers (som togs upp i ett berömt försvarstal 1952) – ger svaret. Det satte bosjo. Med ett mycket fint försök från Henrik N.


2021-10-10

Hur svår är svår covid?

Vårdpersonal uppmärksammade på att folk i och utanför vården ser mycket olika på covidens olika grader. "Bara en influensa" är ett omdöme som bland de senare förekommit om lätt covid, eller rentav covid i allmänhet. Sådant underskattande göder ointresse, slarv med förhållningsregler och antivax.

Svårighetsgraden kan även missbedömas åt det andra hållet. Till exempel visar denna bild inte en patient som har svår covid, vad som än skrivits (med reservation för vad som kan ha inträffat tidigare):

Hur vet man att patienten vid detta tillfälle inte har svår covid, enligt den medicinska graderingen? Om man har svår covid har man inte en enkel syrgasmask som på bilden.


2021-10-08

Före Coca-Cola

Först fanns Vin Mariani. Angelo Mariani från Korsika blandade på 1860-talet rödvin från Bordeaux med kokainhaltigt kokabladsextrakt från Peru. Med braskande reklam och finfina referenser sålde kokavinet utmärkt.

- Le Figaro, 21 oktober 1893

Den översta bilden kommer från favoriten Robida, se bloggposten Steampunk 1890. Men slagkraften hos de franska annonserna ovan var inte i närheten av alster som detta:

Vin Mariani – The Elixir of Life, which combate human debility, the one real cause of every ill – a veritable scientific fountain of youth, which, in giving vigor, health and energy, would create an entirely new and superior race.

- Självsäker Émile Zola annonseras i The Evening Star, 23 april 1898

Eller detta! Om det finns fler påvar som figurerat i sådana sammanhang så har jag inte sett det.

Gold medal presented by His Holiness Pope Leo XIII. to Monsieur Angelo Mariani, in recognition of benefits received from Vin Mariani, the World Famous Tonic.

- Annons i The Times (Washington), 17 april 1900

"Tonic" är idag lika med grape tonic, åtminstone på svenska. Men ordet har haft en mycket vidare betydelse. Det kommer ytterst från grekiska τονικός tonikós, något som kan spänna något. Använt om dryck skulle en tonic spänna människokroppen; göra den fastare, starkare och friskare.

I Atlanta, Georgia satt vid samma tid apotekaren John S. Pemberton. Han hade blivit sårad i inbördeskriget, fått morfin mot smärtorna, och blivit beroende. Kunde inte han som apotekare blanda ihop något lätthanterligt och varför inte välsmakande som höll abstinensen i schack?

Hans första experiment ska ha haft det tidstypiska namnet Dr Tuggle's Compund Syrup of Globe Flower med så kallad bollbuske som aktiv substans. Den har lämnat få avtryck bland beläggen. Här är ett:

- Annons från Georgia Enquirer, 18 mars 1866

Efter hittepådoktorn Tuggles gjorde han en annan blandning, där franskt rödvin blandades med kokabladsextrakt. Jag vet inte hur spiksäkra man är på att han "inspirerades" av Vin Mariani, men han kände definitivt till det franska kokavinet. Hur som helst rörde han ihop en mixtur han kallade French Wine Coca. Den marknadsfördes med hela det patentmedicinska registret, där det kanske varit enklare att skriva ut vilka sjukor som undermedlet inte bättar och botar:

Health for the Sick! Men and women are often worn down in mind and body by the labors and cares of life. Their nerves give way under severe pressure, and the whole system is involved as a consequence.

- Orange County Observer, 8 augusti 1885

Snart sattes de undergörande kokabladen i högsätet:

- The Grenada Sentinel, 17 april 1886

Samma år satte lagstiftningen käppar i Pembertons vin- och kokahjul: Ett alkoholförbud bröt ut i Atlanta. Så då fick han röra ihop en French Wine Coca utan Wine, men med kolsyrat vatten och en lämplig kryddmix. Utöver kokabladen (som inte gav så mycket kokain som många fått för sig) fanns där koffein från kolanötter. Reklammannen Frank Mason Robinson föreslog "Coca-Cola" som namn på den nya drycken; man var väldigt förtjusta i diverse språklekar i tidens produktnamn, som alliterationer, rim och kreativa stavningar. Och så fick det, som bekant, bli.

Ask your neighbor what cured is sick headache, and he will tell you Coca Cola, for it has cured over fifty cases, and never failed in a single instance [hur man nu vet det]. This wonderful Nerve Tonic we draw from our Soda Fount, sparkling ice cold.

- The Memphis Appeal, 3 juni 1887

Pembertons rättigheter och recept hamnade så småningom i andra händer. Men nog märker man att det är någon med lång erfarenhet av mirakelmedel som står bakom, även om annonsen ovan måste sägas vara ett under av nedtonade löften jämfört med vad som förekom i branschen. Jag har inte sett annonser där Coca-Cola försetts med jättemånga indikationer (sjukor det sägs fungera mot) utan bara att det ska vara bra för hjärnan i allmänhet, mot huvudvärk i synnerhet.


2021-10-07

Konspirationsteorier om Lars Vilks död

- Där det hände. Notera luckan i mittvajern där bilen med Vilks och poliserna gick igenom.

En gammal regel: När något händer måste anledningen vara proportionell till betydelsen. Så när en känd person dör måste anledningen vara proportionell till personens viktighet. Den tanken, om än outtalad, driver mången konspirationsteori kring kändisars dödsfall; exempel är överflödiga.

Först ska det sägas att Polisen i skrivande stund utreder händelsen dels som en olycka, dels som ett mord ("om bilolyckan kan ha orsakats av någon annan"). Man behöver inte vara paranoid för att misstänka sådant. Men det underlättar.

När Lars Vilks och två poliser omkom i en bilolycka kunde man omedelbart inse att konspirationsteorierna skulle börja flöda. Han hade ju ett bokstavligt pris på sitt huvud, och i åtminstone några personers världsbild var han någon som varje rättrogen muslim inte bara kunde utan skulle vara ute efter. De personerna är inte särskilt många, men de är högljudda, och tillsammans med anhängare, bottar och troll har de en vana att skaffa sig utrymme i sociala medier, vilket åtminstone ibland spiller över till traditionella medier och åtminstone delar av det allmänna medvetandet.

En annan drivkraft bakom mången konspirationsteori är en stark misstänksamhet, inte sällan i kombination med ett skärpt intellekt – många civilingenjörer som snöat in på Estonia (för att ta ett alltför vanligt exempel) är sannerligen inga dumbommar, men de har en förmåga att se spöken mitt på ljusa dagen. Vilket de är stolta över; det är vi som inte ser spökena som är naiva, okunniga och trångsynta.

Tekniska detaljer om olyckan lär ältas länge framöver: hur mycket ska ett vajerräcke tåla, hur hög hastighet höll bilen, var en punktering/däcksexplosion inblandad. Vad vajerräcket beträffar var det gjort för att tåla vanliga personbilar i någorlunda vanliga hastigheter, men bilen poliserna och Vilks satt i var ett betydligt tyngre skyddsfordon. Dessutom kan de ha hållit hög hastighet, vilket är en vanlig taktik i skyddssammanhang: Genom att först köra snabbt och sedan sakta in kan man se om man har förföljare bakom sig. I skrivande stund är det oklart om en däcksexplosion orsakade det hela – oavsett hur det ligger till är det sådant som ger energi åt konspirationsteoretikerna, för däck punkteras ju inte bara sådär … Åtminstone i deras värld.

Hur har det då gått med konspirationsteorierna hittills?

Sådär. Utöver den trogna publiken på Flashback, Telegram etc så verkar de flesta köpa olycksförklaringen. Men naturligtvis försöker man att sälja in andra idéer. Om den "tekniska bevisningen" inte räcker till finns det andra grepp. Man har till exempel tagit upp de glädjeyttringar som förvisso förekommit i vissa muslimska kretsar över att hädaren är död, och blåst upp dem efter förmåga. (Sedan är det en annan sak att händelsen blivit omskriven även i länder där svenska konstnärers frånfällen annars sällan tas upp, som Turkiet, Indonesien och Iran. Man kan förstå att nyheten där får mer reaktioner av gillanden än medlidande, oavsett om de flesta är glada, ledsna eller oberörda – men det är inte som att man dansar på gatorna precis.) Så söker man att väcka antipatier mot muslimer i allmänhet, på känt manér, och även misstankar om att det nog var någon i det lägret som låg bakom det hela. Hittills verkar det som sagt ha gått sådär – men så är ju händelsen också helt färsk. Få se hur mycket intresse den genererar om ett år eller tre.


2021-10-06

Sir Walter röker

I engelsk kultur ges två äventyare äran för att ha infört potatisen och tobaken till England: Sir Francis Drake och Sir Walter Raleigh. Ingendera stämmer.

Den senares påstådda introduktion illustreras med en anekdot: Sir Walter sitter i soffan med sin pipa och har det gott. En tjänare som inte känner till det nya bruket att röka tobak får se det hela. Han blir förskräckt när han ser rök sippra ut ur Walters mun och näsa – herrn har fattat eld! Han rusar fram med ett kärl med vatten och stjälper det över soffrökaren …

Jag har inte forskat närmare i historien men förutsätter att den är hittepå. Men vad som fascinerar mig mest är att det är den enda anekdoten jag sett i sitt slag, som visar hur knasigt det kunde bli när man började röka tobak i den gamla världen. I jämförelse med liknande påhittade anekdoter om hur potatisen togs emot av fåkunniga – ska man äta rotknölarna eller blasten? eller bären? hur tillagar man den? etc – är det ingenting. Det känns helt fel. Att introducera ännu en rotfrukt måste ju, anekdoterna till trots, ha varit mycket mindre dramatiskt än rökning, som var någonting helt nytt – det hände visserligen att man rökte en annan ört i Europas utkant men jag förmodar att de allra flesta var obekanta med denna. Hur kommer det sig att det inte finns mängder med tokroliga episoder, påhittade eller sanna, à la Sir Walters överraskningsdusch?

Uppdaterat: Jag hörde historien om Raleigh men lyckades blanda ihop honom och Drake när jag först skrev ovanstående. Vilket inte hindrar att den även förekommer om Drake, men det är inget jag vill påverka.


2021-10-05

När Facebook gick ner

- Exempel på flitigt delat tweet (Twitter gick ju aldrig ner): Fejan är borta, illustrerat med en skärmdump med tvivelaktigt värde

Gårdagen bjöd på två händelser som gav luft åt konspirationsteorier. Här är den ena.

Social media quickly burst into flames, reporting what our engineers rapidly confirmed too. Facebook and its affiliated services WhatsApp and Instagram were, in fact, all down. Their DNS names stopped resolving, and their infrastructure IPs were unreachable. It was as if someone had "pulled the cables" from their data centers all at once and disconnected them from the Internet. 

How's that even possible?

- Tom Strickx och Celso Martinho: Understanding How Facebook Disappeared from the Internet, Cloudflare, 4 oktober 2021

Hur det gick till när Facebook under några timmar lyckades sjabbla bort alla sina sajter – Facebook, Instagram och Whatsapp, med flera – och därtill lyckas låsa sig ute från sina byggnader är inte helt enkelt att förklara på ett otekniskt sätt. Folket på Cloudflare, som sysslar med att leverera internet och hålla det säkert, gör här ett bra försök. Det är obligatorisk läsning för den som är sugen på att bygga konspirationsteorier om att det hände med flit, var man än lägger skulden.
Today's events are a gentle reminder that the Internet is a very complex and interdependent system of millions of systems and protocols working together. That trust, standardization, and cooperation between entities are at the center of making it work for almost five billion active users worldwide.

- Strickx & Martinho

Det finns en princip, kallad Hanlons lag, jag vet inte om den kallas något särskilt men det gör den säkert, som säger att om man i en förklaringsmodell behöver välja mellan ondska och inkompetens, eller lite mjukare slarv, är det senare det säkrare kortet.

Ett tillägg: Reaktionerna på ett kvarts dygn utan de största sociala medierna varierade kraftigt. Många tyckte det var trevligt, andra led oavbrutet. Många märkte ingenting eftersom de inte är ute på fejan stup i kvarten. Men störst effekt, på en helt annan nivå, hade stoppet det för de som infogat Facebook, eller någon av deras många delar, i sina verksamheter. Det var folk och företag som inte har epost utan kommunicerar via Messenger eller WhatsApp. Det var restauranger, webbshopar o dyl som främst eller enbart tar emot beställningar via Facebook. I USA kan man swisha via Facebook – eller, just då kunde man det inte. I Sydafrika larmas ambulanser ut via WhatsApp. Och så håller det på. Hur många som förlitade sig på Facebooks tekniska infrastruktur visste att de var några oöverlagda tangenttryck från att få sin verksamhet strypt?


2021-10-04

Lördagsfråga 677: Britt

  1. Britt Ekland och Peter Sellers (som ju också var britt) när de var ett äkta par.
  2. "Var bor du lilla råtta/i en hatt …" – Kan alla den? Hur många vet att det var Britt G. Hallqvist, författare, psalmskribent och kanske framför allt översättare, som skrev den?
  3. Spara och Slösa, den klassiska sparbanksreklamen i Lyckoslanten, skapad av Birgitta Lilliehöök. Som man kan förvänta sig var det negativa exemplet Slösa i fokus, och fick långt mer uppmärksamhet än den duktiga stentråkiga Spara. Om det varit en "vanlig" serie kan man tänka sig hur Slösa gradvis tagit över, och Spara efterhand smultit ihop till en allt mer sällan förekommande bifigur.
  4. John Bull, brittisk symbol. Här i klassisk "I want you"-reklam från första världskriget.

Brittor och britter minner om den brittsommar som kanske, kanske inte pågår just nu. Sommarens sista eftervärme har inte med Storbritannien att göra utan kommer från den Britt som är den heliga Birgitta, vars dag ju inträffar den 7 oktober. Den satte flera, med Tricky först.


2021-10-03

Den skinnsjuke greven

Det var i byn [by = stad] Köpenhamn. Fastän man blott var i början af juni hade hösten [høsten = skörden] redan börjat ute på landet, ty heden [heden = hettan] var mycket stor.

- Beyron Carlsson: Den skinnsjuke greven (1902)

Strax före sekelskiftet 1900 gav den danske författaren Herman Bang ut Det hvide Hus och Det graa Hus (notera att danskan vid den tiden inledde substantiv med versaler, så som man fortfarande gör i tyskan). De gavs 1902 ut i en volym i svensk översättning. Eller vad det nu var.

Dock förtages det goda intrycket till god del på grund af översättarens bristande kännedom om danska språket.

- Kortrecension i Korrespondenten, 28 november 1902

För den unge (22 år) David Sprengel var tydligen så oerfaren i det danska språket att han gick i en rad av de fällor som kallas falska vänner: Ord som är så lika svenska att man lätt kan tro att de är desamma. I gengäld hade han tillräckligt mycket självsäkerhet för att översätta en hel bok. Det var dess översättning som inspirerade Carlsson på DN att komponera Den skinnsjuke greven, "Öfversättning från danskan efter i dagarna givet exempel". Sidan med texten har ett litet lexikon, för den som likt Sprengel inte kan tillräckligt med danska för att se vad som är vad.

Jag har inte hittat texter ur Två hus att ge exempel ur. Däremot ett finfint exempel ur en senare bok, där han efter en vistelse i Danmark berättar om vad han sett och hört. Som här, om husbyggande:

Han upplyser sålunda att "enligt Frederiksbergs och Köpenhamns byggnadslagar respektive hälften och tredjedelen af grunden måste lämnas obebyggd", hvilket blir begripligt först om man genomskådar att det danska g r u n d (= tomt) på hr Sprengels svenska naturligtvis också heter "grund", hvaraf i sin ordning följer att "tomtägare" på samma vackra språk blir "en grunds ägare". Till fullständigheten hör att det författaren kallar "byggnadslag" i vårt land heter "byggnadsstadga" och att han genomgående använder det danska ordet "prioritet" i stället för det svenska "inteckning".

- DN 6 december 1904

Men fler än hr Sprengel fastnade i danskans fällor. Det var särskilt fallet när en större andel tidningsmaterial kom från det språket.

Vid Kulmangel ha många verk tvingats att inställa sin verksamhet …

Helsingborgs Dagblad 9 maj 1889

Orten Kulmangel dyker upp då och då i materialet, på grund av inställd produktion eller ångfartyg som sökt nödhamn – men inga andra orsaker. Börja inte leta utmed kuststräckor efter Kulmangel, för ordet är danska kulmangel = kolbrist.

- GHT 10 januari 1894

I en artikel om franska socialister utökas deras led med den dittills okände Marx Svigerson. Vem är det? Det är Paul Lafargue, som händelsevis var Karl Marx svärson, svigerson på danska. Eller Svigerson som det skrevs på den tiden, vilket gjorde det ännu lättare att falla i fällan.

Det kanske roligaste exemplet har jag inget klipp med. I de danska tv-tablåerna som Expressen länge körde med kunde man på 1960-talet läsa om ett program som hette Kryddsill:

20.20 Kryddsill. Fyra journalister ställer närgångna spörsmål till en politiker.

- Expressen 25 september 1963

Programmet hette Krydsild = korseld. Nog verkar det som om Sprengels anda levde kvar länge och väl.


2021-10-01

Charles Fort och forteana

A procession of the damned. By the damned, I mean the excluded. We shall have a procession of data that Science has excluded.

 - Inledningen av Charles Fort, The Book of the Damned (1919)

Charles Fort har jag visst nämnt förut här på bloggen. Men bara som hänvisning till en artikel som jag inte längre riktigt vet var den finns. Så nu lägger jag den här, lätt uppdaterad.

Vad författaren verkar mena – om han menar någonting alls – är att vetenskap och sunt förnuft utesluter möjligheten av företeelser som faktiskt funnits. Som bonden som, när han först såg en giraff – eller om det var en noshörning? – frankt förklarade att "såna djur finns inte!"

 - Ur recensionen av The Book of the Damned, New York Times 8 februari 1920

Charles Fort föddes 1874 i en tämligen välbeställd familj. Han imponerade inte i skolan men hade läshuvud. Vid unga år företog han en lång resa utomlands för att se sig omkring – ungefär så beskrev han motivet – och försörjde sig på att skriva (noveller och journalistik), med varierande resultat. Vid 42 års ålder (1916) fick han ett arv, och finansiellt oberoende kunde han ägna resten av livet åt sin stora passion: att samla underligheter.

Eller vad man skall kalla det; "paranormalt" är kanske det ord som kommer närmast. Han skrev om levande djur som hittats inbäddade i sten, regn av fiskar, grodor, larver eller ungefär vad som helst, saker som över huvud taget förekommer i "fel sammanhang", tavlor och statyer som gråter eller blöder, spontan självförbränning, spöken, poltergeist, klotblixtar, teleportation (ett begrepp han myntade), telekinesi, tankeöverföring, kryptozoologi, UFO:n (han var tidigt ute att associera sådana med utomjordingar), och så vidare, och så vidare. En enkel utväg är att använda den självdefinierande termen forteana.

Fort var sannerligen inte den förste att intressera sig för sådana ting, men den dittills kanske allsidigaste, och avgjort flitigaste. Under nästan trettio år gick han dagligen igenom mängder av tidningar, och närhelst han fick syn på någonting som föll honom i smaken, så skrev han av det. Han fick snart ihop en rejäl samling, även om han enligt uppgift då och då förstörde delar av densamma. Utvalt material blev underlag för fyra böcker, utgivna från 1919 till 1932: The Book of the Damned, New Lands, Lo! och Wild Talents (jag är imponerad över hans förmåga att få till fina titlar). 1931 började dessutom föreningen Fortean Society (sedermera efterträdd av International Fortean Organization, INFO) att ge ut en tidning. Materialet hämtades till stor del ur Forts samling; den finns idag hos New York Public Library. Föreningen och tidningen upphörde 1959.

Den tidning som idag bär Forts fackla heter Fortean Times. Den har getts ut sedan 1973, och är faktiskt brittisk – någonstans känner jag att man har mycket bättre känsla för sådant i Storbritannien än i USA, eller de flesta länder för den delen. Not: Känsliga skeptiker, om nu sådana finns, varnas; det är en öppensinnad tidning, som ger plats för folk som tror på i princip vad som helst och ibland ger tjuvnyp åt "materialister" som ständigt ska "bortförklara" spännande historier med trista dumma naturliga förklaringar. Och man lät spök-"experten" Alan Murdie skriva dödsrunan över ärkeskeptikern James Randi … Å andra sidan kan även FT ibland avfärda saker som verkligen inte håller ihop. Ufologen Jenny Randles köper inte alien-historier rakt av. Och då och då dyker artiklar av Sharon Hill upp, en sann skeptic. FT återger gärna berättelser men tar sällan ställning; något annat hade också varit o-forteanskt.

Forts material lever även vidare på så sätt, att av alla belägg och anekdoter som förekommer om paranormala företeelser, så är det åtskilliga som nått eftervärlden via honom. Många som själva skrivit om UFO:n, astroarkeologi, Bermuda-triangeln etc har hämtat mycket material från honom, vare sig de vet det eller inte (nämligen om de använt material som passerat ett eller fler par händer). Det är lätt att se vad Fort är emot: skygglappar av alla de slag, vare sig de bärs i namn av vetenskap, religion eller något annat; "Science and religion always have agreed in opposing and suppressing the various witchcrafts". Allt skall accepteras, inget lämnas utanför. Hans mångordiga och ofta hårda raljerande med de förstockade löper sida efter sida.

Vad han själv har att komma med är en helt annan fråga. Ibland nämns en kosmologisk modell, där en stillastående jord omges av ett väldigt skal i något gelé-artat material; hålen i detta är vad vi uppfattar som stjärnor. Eller det kosmiska super-Sargassohavet, där föremål från jorden på något sätt hamnar för att sedan regna tillbaka ner på jorden. Varken dessa "förklaringar" eller några andra kan tas bokstavligt. Fort är inte ute efter att förklara, utan att ifrågasätta de som tror att de kan förklara, eller som så mycket som försöker att förklara. "To have any opinion, one must overlook something." I sitt stilenliga förord till Lo! räknar hans apostel Thayer upp en rad andra "galningar": Galileo, Newton, Pasteur ... Jag vet inte om greppet var lika slitet på den tiden som det är idag, för det finns väl knappast någon pseudovetenskapare som inte gillar att jämföra sig med genier som åtminstone framställs som motarbetade av allmänhet, kyrka och etablissemang.

Till de fördärvliga skygglapparna verkar även räknas varje ansats till källkritik. För av de myriader företeelser som rapporteras, även med angivande av plats, datum och källa, så framgår det tydligt att han nöjer sig med att de rapporterats. Fort läser teorier, förslag och vaga rykten som fakta, han tar med de mystifierade och mystifierande första beskrivningarna men inte de naturliga förklaringar som publicerats kanske redan dagen därpå, han sätter precis lika stor tilltro till kuriosa i dagstidningarnas marginaler á la "tro det eller ej!" som djupt seriösa artiklar i vetenskapliga journaler. Eller kanske lika lite? I Wild Talents förklarar han att boken är fiktion – på samma sätt som Gullivers resor, Principia och Om arternas uppkomst är fiktion. Det är svårt att få hans åtminstone skenbara acceptans för talande katter, städer på månen och jättespindlar på solens yta att gå ihop med hans obefintliga tolerans för alla som på minsta sätt kan ses som företrädare för vetenskap. (Hans kritik av religion är inte i närheten lika uttalad, men det kanske han inte ansåg var lika intressant.) 

På just det sättet känns Charles Fort märkvärdigt tidlös: det är lätt att känna igen såväl stil som metod från mången efterföljare, även i våra dagar. Även om han skiljer sig skarpt från de absolut flesta sådana genom att inte försökta passa in observationerna i något mer eller mindre seriöst förklarings-bygge ("seriöst" i bemärkelsen att åtminstone konstruktören själv tror på det), så har han som sagt försett dessa med stora mängder material. På så sätt är författaren Colin Wilsons beteckning av honom mycket väl vald, om än oöversättlig: "the patron of cranks".

Take your time, little earth people; swallow the neat capsules of cut and dried, tailor-made explanations that have sufficed you since the fifteenth century. Send your babies to school to learn that we know the earth is round because the hull of a ship leaving port disappears before the topsail. Go on adding two and two and getting four: this makes you better citizens and jurymen. Don't listen to Charles Fort. He is a maniac.

 - Tiffany Thayer, förordet av Lo!


Vidare läsning:

RationalWiki: Forteanism

2021-09-30

Jobs räknar

Jobs went to a whiteboard and showed that if there were five million people using the Mac, and it took ten seconds extra to turn it on every day, that added up to three hundred million or so hours per year that people would save, which was the equivalent of at least one hundred lifetimes saved per year.

- Walter Isaacson, Steve Jobs (2015)

På möten och föreläsningar kan matematiska övningar som ovan fungera fint. Särskilt eftersom folk sällan orkar kontrollräkna. Fast det blir desto jobbigare om det finns någon gnet som faktiskt går igenom övningarna och ser om de håller – det vill säga, om de inte gör det.

Håller Steve Jobs övning?

5 miljoner x 10 sekunder = 50 miljoner sekunder ≈ 13 900 timmar. Den tiden multiplicerad med 365 ger drygt 5 miljoner timmar. Det är en bra stund! Men för att få 300 miljoner timmar/år behöver alla fem miljoner Mac-användare starta om sin dator 60 gånger om dagen …

Hur många livstider blir det då? Om vi sätter en livstid till 75 år blir det 657 000 timmar, skottår oräknade. De 300 miljoner timmarna i Jobs exempel skulle bli 456 livstider – avgjort "at least one hundred". Om vi istället tar 5 miljoner timmar och dividerar med 657 000 blir det 7,6 livstider.

Eric Tucker, på vars blogg jag hittade det hela, såg en annan version av samma påstående:

Well, let’s say you can shave 10 seconds off the boot time. Multiply that by 5 million users and that’s 50 million seconds every single day. Over a year, that’s probably dozens of lifetimes. Just think about it. If you could make it boot 10 seconds faster, you’ll save a dozen lives. That’s really worth it, don’t you think?

- Jobs citerad av Andy Herzfeldt i Revolution in the Valley (2004)

Ett dussin, eller flera? Men även ett ensamt dussin är mer än 7,6.

Det är uppenbart att Jobs inte räknade särskilt noggrannt i dessa exempel. Och så ofta som påståendet upprepats genom åren är det uppenbart att det funnits färre kontrollräknande gnetar än man skulle kunna tro. Det kan särskilt nämnas att räknandet gjordes i augusti 1983 och avsåg den första generationens Macintosh.

Tucker noterar att det första citatets 300 miljoner timmar är 60 gånger större än vad det borde ha varit. Han misstänker att Jobs dividerade med 60 en gång istället för två – sekunderna blev minuter istället för timmar. Men han konstaterar även att poängen med räkneövningen var att motivera Apple-folket att reducera datorernas starttid, vilket de också lyckades med. Hade de blivit lika motiverade om Jobs fått rätt på storleksordningen?


Eric Tucker: Math Pierces Steve Jobs' Reality Distortion Field After 35 Years, 24 september 2018

2021-09-29

Sunkist x 2

Sunkist is a brand of primarily orange flavored soft drinks that launched in 1979.

- Wikipedia (eng.): Sunkist (soft drink)

Sunkist fruktdrink av Solmogen, californisk frukt, apelsin, citron eller grapefrukt.

SvD 12 januari 1967

Det där går ju inte ihop. Men inte ens svenska Wikipedia tar upp någon annan Sunkist än den amerikanska.

Svenska Sunkist började som apelsiner som såldes från åtminstone 1920-talet ("Begär av Eder handlande SUNKIST – kvalitetsmärket"). 

- SvD 13 november 1926

På 1960-talet började svenska Sunkist sälja apelsiner och annat i pressat skick. Men det är den kulörta tetran de flesta av oss minns. Så såg svenska Sunkist ut på 1970-talet – och hur långt framåt? Jag har hittat Sunkist i annonser från 1995, så åtminstone så länge höll de ut. För de finns väl inte fortfarande någonstans?


2021-09-28

Hawaii och ananas

- Några exempel på mat & dryck som garanterat inte är autentiskt hawaiianska: Pizza Hawaii, Hawaii-kyckling, Der Toast Hawaii (se bloggposten nedan) och en Blue Hawaii (styrkan från rom och vodka, färgen från blå curaçao, och en hel del smak från ananasjuice).

I bloggposten Vem uppfann Pizza Hawaii? utredde jag en av vår tids brännande frågor. Jag berörde också helt lätt en annan: Varför associeras ananas med Hawaii?

På en trevlig blogg återfinns ett föredömligt kortfattat och koncist svar:

Hawaii förknippas ofta med ananas. Och det är inte så konstigt. För en gång i tiden så stod Hawaii för majoriteten av världens ananas-produktion.

- HawaiiBloggen: Ingen ananas i maten, 22 juni 2015

Det är egentligen allt som behöver sägas. Men låt oss utveckla.

Hawaii blev amerikanskt territorium 1898. Året därpå kom en viss James D. Dole till öarna och planterade ananas (som f ö kommer från Sydamerika). Det var förvisso inte öarnas första, men Dole planterade långt fler än man sett under hela 1800-talet. Under flera decennier framåt hade Hawaii fyra huvudnäringar: turismen, militären (Pearl Harbor), sockerrör och ananas. (Även valfångst var tidvis stort, en syssla som idag inte alls förknippas med ögruppen.) På 1930-talet kom fyra av fem ananas-frukter i världen från Hawaii. Och det exotiska ursprunget poängterades ofta. Det är inte konstigt att öarna och frukten förknippades med varandra.

För Sveriges del finns Hawaii-ananans-kopplingar sedan åtminstone 1930-talet.

läskande efterrätt – konserverad ananas "Hawaii"

- Konsum annonserar i DN 18 juni 1934

Men det var efter andra världskriget som den blev riktigt vanlig.

Libby's Pineapple Juice – Rena saften av solmogen Hawaii-ananas

- Annons i SvD 29 juli 1946

På 1980-talet flyttade stor-odlarna Dole och Del Monte sina ananas-odlingar från Hawaii till billigare trakter. Idag kommer inte ens var tionde ananas från Hawaii – vilket inte är så illa ändå, med tanke på den  lilla arealen. Men fortfarande, förmodligen fram till domedagen, kan rätter och drinkar kallas "Hawaii" enbart på grund av lite tillagd ananas.


Källa: Hawaii Ocean Project: A Brief History of Pineapples in Hawaii, 27 juni 2018

2021-09-27

Lördagsfråga 676: Brittiska bombare

  1. Barracuda, Sphyraena sphyraena.
  2. Lancasters röda ros, mest känd som pendang till Yorks vita. Antagen som heraldiskt vapen av John of Gaunt. I vilken mån huset i sin helhet faktiskt använde symbolen under Rosornas krig är tydligen föremål för en lärd debatt.
  3. Gulafebernmygga, Aedes aegypti.
  4. Arthur Wellesley, förste hertigen av Wellington – och det är under det namnet han är känd, han som gav självaste Napoleon stryk.

Fairey Barracuda, Avro Lancaster, De Havilland Mosquito och Vickers Wellington var fyra brittiska bombare som nyttjades under kriget. Frågan ställdes gravt inspirerad av bloggposten Lyssna på en bombräd. Frågan besvarades av pazuzu, och en anonym som inte kom med p g a spoilande svar; för lördagsfrågorna besvaras i omskrivningar och antydningar, tillräckligt mycket för att inte avslöja svaret men inte så mycket att frågeställaren inte hänger med. Det är en avvägning.


2021-09-26

Kvacksalveri!

… Känns lite tjatigt men nu finns boken inte bara i sinnevärlden, utan även till salu.

Kul grej 1: I åtminstone en boklåde-url kan den första titeln fortfarande utläsas, den som så småningom blev käckare Kvacksalveri!

Kul grej 2: På Bokus har boken letat sig in på deras topplista, såsom varandes den 18:e mest sålda.



2021-09-24

Lyssna på en bombräd

I en ljudinspelning gjord i en Lancasterbombare ovanför Berlin, någon gång mellan kvart över elva och halv tolv på kvällen den 3 september 1943, framträder, mot en bakgrund av grått motorbrus, en räcka märkligt ungdomliga röster; dialekterna är vårdade och bär en antydan om Oxbridgeskolad medelklass, tonen besynnerligt lugn – piloten tackar artigt när navigatören upplyser om att "det är en halv minut kvar"; det är först när akterskytten upptäcker spårljus bakom flygplanet och kulsprutorna börjar rassla som upphetsningen bryter igenom och några av dem ropar i falsett; dock lugnar piloten dem snart, som vore han en skollärare ställd inför en skock slagsmålsyra gossar: "Skrik inte i mun på varandra!"

- Peter Englund, Brev från nollpunkten (Atlantis 1996) s 222

Jag har läst det där förr, flera gånger, men först nu tagit mig för att leta reda på inspelningen. Jag hittade en del av den i en sorts VR-uppvisning BBC sytt ihop. Grafiken hjälper onekligen till med att förklara vad man hör, men det är inspelningen som gör upplevelsen. Även om en textremsa hade underlättat, och jag hör inte de soundbites Englund nämner – men strunt samma. Det här är ett fantastiskt dokument som inte kan rekommenderas nog.

BBC: 1943 Berlin Blitz in 360°

(Fast att inspelningen skulle avslöjat "the true horror" är ju bara fånigt. Men, men.)

Och efter att ha fått följa med på en (redigerad) färd ToR Berlin kan man lyssna på ett timslång program om inspelningen; med fakta, intervjuer, mer soundbites, etc.

BBC correspondent Stephen Evans tells the story of Wynford Vaughan-Thomas's 1943 report recorded aboard a Lancaster Bomber during a raid on Berlin. From September 2013.

BBC: Bombing Berlin


2021-09-23

Tre rönnbärs-myten

- Garanterat otillräcklig dagsdos av C-vitamin

Rönnbär innehåller C-vitamin – det är sant. En hel del, faktiskt; dubbelt så mycket som apelsin, till exempel.

Enligt ett påstående som cirkulerar är halten så hög att det räcker med tre rönnbär för att täcka hela dagsbehovet – men det är osant.

Nej det räcker inte med tre rönnbär för att täcka dagsbehovet av C-vitamin.

Anledningen till att jag skriver det är att vi haft ett rätt extremt rönnbärsår i år och rönnarna har formligen dignat av bär. Då kommer givetvis tokskallarna och mirakelmedicinidioterna fram. I vanlig ordning sväljer folk såna påståenden med hull och hår.

- Anders Johansson: Nej, det räcker inte med tre rönnbär, feeders.se 24 oktober 2019

Att undersöka ett sådant påstående är trivialt: Vi jämför halten av C-vitamin i rönnbär med dagsbehovet.

  • Rönnbär innehåller ca 60 mg C-vitamin per 100 g. (Källa Fineli: Rönnbär, Institutet för hälsa och välfärd, Finland)
  • Dagsbehovet för en vuxen är ca 75 mg C-vitamin per dag; lite mindre för små, lite mer för de som ska få eller nyss fått smått (Källa Livsmedelsverket: C-vitamin)
  • Det skulle alltså krävas 125 gram rönnbär för att täcka dagsbehovetet av C-vitamin. Eller drygt 300 rönnbär, om de snittar på 0,4 gram.
Så var det med den saken.


Mytens historia har jag inte forskat i. Kanske den beror på ett enkelt räknefel à två storleksordningar, där 300 bär blivit 3?

Det tidigaste belägget för faktoiden jag hittat i tidningstext är från Västerbottenskuriren 2014. Så det verkar inte vara någon gammal myt. Icke desto mindre har den fått god spridning – googla "tre rönnbär" och se beläggen välla fram.


2021-09-22

Ger mycket rönnbär en kall vinter?

61. Om rönnen bär ymnigt, spår man en våt ("sur") vinter. — Sibyllæ Spådom 1873.

62. Mycket rönnbär bådar mycket snö, missväxt å dem åter sträng vinter. — Västergötland.

- Hugo Hildebrand Hildebrandsson (meteorolog): "Samling af bemärkelsedagar, tecken, märken, ordspråk och skrock rörande väderleken", Antiqvarisk tidskrift för Sverige 1884–1885 nr 2 (s 82)

Myriader "visdomar" från förr har glömts bort grundligt. Här har vi ett undantag, vad det nu kan bero på: Att mycket rönnbär ger en kall vinter.

Som så ofta i sammanhanget "gamla spådomar" tillskrivs det som regel Bondepraktikan. (Jag skriver mer om denna vantolkade skrift i bloggposten Bondepraktikan om fruntimmersveckan.) Men som så ofta har jag, trots många tecken i samma stil som finns i Bondepraktikans olika upplagor, inte hittat det där. Däremot har H. H. Hildebrandsson spårat det till en viss bok Sibyllæ Spådom från 1873. Boktiteln var populär (den syftar på de s k sibyllinska spådomsböcker som figurerar i Roms historia), och ett antal vitt skilda "Sibyllans spådom" gavs ut under årens lopp.

Men ironiskt nog är påståendet i Sibyllæ Spådom det omvända: Mycket rönnbär ger en blöt vinter! Den kända versionen tillskrivs "Västergötland", utan mer detaljer än så.

Om det är sant? Redan 1884–1885 avfärdade Hildebrandsson alla botaniska förutsägelser av vädret, och jag tvivlar på att forskning sedan dess haft något att tillägga. Det fina (om än inte unika) med just denna spådom är att man har två alternativ att ta till: Om mycket rönnbär följs av en kall vinter har den västgötska slagit in, om de följs av en sval och blöt vinter har sibyllans (1873) bekräftats. Win-win!


2021-09-21

Sir Clive Sinclair (1940–2021)

Med en ZX 81 – obs det helt platta tangentbordet med membrantangenter

Sir Clive dog nyligen. Det förorsakade viss uppståndelse, åtminstone i England. Mannen som gjorde så mycket väsen av sig på 1980-talet är än idag berömd där, och det med all rätt. Hans företag lanserade 1980–1982 en serie enkla och billiga hemdatorer – ZX 80, ZX 81 och framför allt ZX Spectrum – som inte bara drog igång landets första hemdatorvåg, utan även lade en grund av digitalisering och datavana som man fortfarande drar fördelar av. För Sveriges del dominerade Commodore 64 helt den första perioden, men Spectrum var en god tvåa, och vi är inte så få som började våra datakarriärer med en Spectrum. Och även om 64:an var långt mer avancerad, så var Spectrumen, kanske delvis därför, verkligen ingen dum "lärodator". (Och så ser jag hos den en svårdefinierad "mysig" kvalité som ingen annan dator någonsin haft; fast det kanske främst beror på mig.)

En Sinclair ZX Spectrum. Det var inte den bästa hemdatorn men förmodligen den snyggaste. Rick Dickinsons formgivning funkar än idag. (För helt andra och fullständigt oauktoriserade varianter, se bloggposten Hobbit och andra fula datorer.)

En parentes: Sir Clive var länge ordförande för brittiska Mensa. De första åren sammanföll med den intensiva del av hans karriär som beskrivs nedan.

Om Sinclairs framgångar ska denna bloggpost inte handla. Om sånt kan man läsa hos t ex BBC: Sir Clive Sinclair: Tireless inventor ahead of his time. Denna bloggpost ska handla om hans floppar. Som så ofta är de också intressanta, särskilt eftersom de säger en del om Sir Clives person. Och det ska sägas, utan några jämförelser i övrigt, att Sinclair var en av databranschens intressantaste personligheter. Inte för att konkurrensen var särskilt hård; det var Steve Jobs, Jack Tramiel och Clive Sinclair, en färgstark trio som nu är borta.

Jag hörde att Clive Sinclairs inställning till design var att ta bort saker från kretskortet tills det slutade fungera. Då lägger du tillbaka det sista du tog bort. Om det då fungerar, så säljer du det.

– Robert Dowell, National Museum of Computing.

Sinclair var förvisso en teknisk begåvning (han inledde karriären med att konstruera radioapparater som han sedan sålde i byggsatser). Men de skapelser som han blev känd för och rik på var det inte han som gjorde. Hans främsta insats verkar ha varit att göra dem billiga. På den punkten var han hängiven och outtröttlig; han fokuserade på pris, från början till slut, ner till sista penny ("Literally, you were counting the cost of capacitors" – ur Smith nedan). Varje val mellan pris och kvalité var avgjort på förhand. Det visade sig, ofta. Sinclairs företag blev tidigt kända för sin fascinerande (åtminstone på behörigt avstånd) brist på kvalitetskontroll. Liksom förseningar. Inte för att de var ensamma om förseningar, sannerligen inte, men dels var de alltid försenade, dels kunde deras icke-QA vara något utöver vanliga måndagsexemplar.

- Black Watch (1975) – jag utgår ifrån att det inte är ett sammanträffande att klockan delar namn med en skotsk bataljon.

The Digital Antiquarian har gjort en fin tudelad beskrivning av det mycket tidiga digitalurets för- och nackdelar. Del 1, varsego:

On the plus side, it was one of the first digital wristwatches.

- Jimmy Maher

För väldigt, väldigt många räcker det väldigt, väldigt långt: Att vara först.

Och så var det del 2. Varsego:

On the negative side — gee, where to start? The Black Watch was chronically unreliable in actually, you know, keeping time, never a good feature in a watch; it was apparently very susceptible to climate changes, running at different speeds in different seasons. Batteries lasted for a solid ten days if you were lucky, and were almost as hard to replace as the watch had been to assemble in the first place. (Like many Sinclair products, it was available as a do-it-yourself kit as well as in pre-assembled form). It had a tendency to literally fall to pieces all at once as the clips that held it together fatigued. But even that wasn’t the worst possible failure. In what was becoming a Sinclair trademark, the Black Watch was also known to explode without warning.

- Jimmy Maher: Micro Men, The Digital Antiquarian – mycket fin artikel om ffa Sinclairs äventyr

Det där med "trademark" syftar på en miniräknare som Sinclair tillverkade, och som också hade tendenser att explodera.

En oväntad sak som utmärkte Sinclair, åtminstone som kontrast till vad han är berömd för, var hans ointresse av datorer. Han hade ingen dator hemma, han var ointresserad av internet, och föredrog telefon framför mail. Varför tillverkade han då hemdatorer? Ett enkelt svar är att han tillverkade allt (elektroniskt) som det gick att tjäna pengar på. Ett annat svar är att han behövde pengar till två konstruktioner som han verkligen "brann för", som det heter: Elcykeln och mini-tv:n.

I september 1983 lanserade Sinclair Microvision, en tv-apparat som fick plats i fickan. Konkurrensen utgjordes av Sony Watchman, lanserad i Japan året innan; jag har ingen aning om hur den togs emot av marknaden.

Not: Konkurrensen med Japan och USA är ett genomgående tema i Sinclairs karriär och den uppmärksamhet han fick. Det är uppenbart att det sannerligen inte bara gick ut på vem som var först, bäst eller billigast med den ena eller andra elektronikprylen. Här var det ytterst frågan om att försvara och återupprätta imperiets ära.

Som synes var bildskärmen liten. Då utgjorde den ändå en fresnellins framför den faktiska ännu mindre skärmen, vilket innebar att man var tvungen att se den i rätt vinkel för att kunna se någonting alls. Och även under optimala förhållanden fick man en svartvit, grumlig och ljussvag bild. Det största hotet utgjordes av den teknik med flytande kristaller som utvecklades snabbt, och som snart skulle visa sig överlägsen den gamla bildrörs-teknik som användes här. Sinclairs pytte-tv hade kostat några miljoner pund att utveckla och sålde sammanlagt 15 000 exemplar.

Den flopp som Sinclair fortfarande är mest känd för är elcykeln C5. Så för den har jag letat reda på lite filmat material.

Infomercial om elcykeln C5 från lanseringsåret 1985. Sedan dess har utvecklingen förändrat förutsättningarna för sådana konstruktioner fullständigt. Det sagt så utvecklades C5 med sin tids förutsättningar, med ett stort och jättetungt men klent batteri som främsta svaghet. Men Sinclair verkade inte bry sig om problemen, vare sig de många tekniska eller de av andra slag. Som riskerna med att ge sig ut på riktiga vägar med riktig trafik, i höjd med andras avgasrör. Det var först efter mycket tjat som C5 fick en sorts mast som standard (syns på några av dem i filmen) som gav åtminstone aningen mer synlighet i trafiken.

En senare genomgång av C5:an. Inleds med en liten Spectrum i aktion. Allt som allt såldes färre än 10 000 C5:or av företaget (utförsäljningar av konkursboet tillkom). En av de många deltagarna i det hela som inte fick betalt var förresten företaget som gjorde ovanstående infomercial.

Sinclairs tredje stora flopp var en dator: Sinclair QL (Quantum Leap).

- Illustration ur Your Spectrum september 1984. De grundläggande problemen i kombination med sedvanliga förseningar och tragikomiska kvalitétsbrister var på god väg att sänka QL – och Clive Sinclair med den. Jag undrar om redaktionen anade hur profetisk bilden skulle visa sig bli.

Uppföljaren till den massiva succén ZX Spectrum skulle inte bli en spel- och lekmaskin, o nej. QL var en seriös dator: en kontorsdator som skulle konkurrera med ingen mindre plattform än IBM PC. Att lansera en sådan utmanare 1984 hade varit en tuff uppgift för vem som helst – fråga Apple, vars Macintosh släpptes vid samma tid – men för ett företag och en person som Sinclair, som fokuserade på billighet framför kvalité, var det hopplöst från första början. (Att sedan man lanserat en framgångsrik spel- och lekmaskin tvunget skulle satsa på trista men stentuffa kontorsspåret var ett strategiskt felgrepp som i detalj upprepades av Commodore, flera gånger till och med.)

Tony Smiths Sinclair's 1984 big shot at business är en välskriven, utförlig och bitvis rejält teknisk genomgång av maskinen, dess utveckling och de myriader problem som uppstod och ev löstes under vägen, i det märkliga ekosystem som utgjordes av Sinclairs företag. Efter att ha läst den kan man konstatera att en framgångsrik QL inte bara varit osannolik utan närmast krävt ett gudomligt ingripande.

Jag måste ta med en detalj som Smith nämner: Den ökända dongel som Sinclair QL levererades med under det första halvåret eller så. Eftersom datorns operativsystem inte var riktigt klart så levererades en del av det i påklossad form. Eller hade man mer ROM än man i hastigheten hade plats för? Hur som helst, när man väl fått ordning på saker och ting så skulle dongeln bytas ut mot ett stabilt och komplett OS i ROM … Sade man. I själva verket var det datorns hårdvara som var ofärdig. Men det skulle sett värre ut att sälja en dator med ofärdig hårdvara än en dator med ofärdig mjukvara. När man väl rett upp hårdvarubiten så tog man hem alla dongel-datorer, slängde dem och skickade tillbaka nya datorer. – Detta var en typisk Sinclair-manöver: Hellre skicka ut något ofärdigt och byta efterhand än att vänta på en stabil version.

Låt oss avsluta denna sektion med en liten QL grej. Här ser vi GMOVE, en utökning av QL:ens Superbasic som gjorde det möjligt att flytta grafik med maskinkodshastighet i basic-program. Skrevs 1986 av en viss Linus Torvalds. Publicerad i datortidning för att knappas in, ett vanligt sätt att distribuera kod på den tiden.

En röd tråd i Sinclairs karriär var hans förmåga att vad som än hände hålla fast vid idéer han trodde på. Många gånger var den säkert till stor nytta för honom. Å andra sidan så bestämde han sig också, stenhårt, för att folk ville ha C5, grumliga pytte-tv:ar … Och microdrives.

Sinclairs Microdrive är en långt mindre känd flopp än den C5 som BBC rentav inleder sin runa med. Det var ett lagringsmedium, i princip detsamma som det första man använt till datorer: Magnetband. I de små kassetterna fanns en knappt 2 mm smal och ändlös slinga. Detta var Sinclairs alternativ till disketter. Det största problemet var inte att de var långsamma eller dyra (såväl enheterna som kassetterna tillverkades naturligtvis bara av Sinclair) utan att de var opålitliga. Och sådant darrigt smäck var det enda sekundärminne som fanns tillgängligt på Sinclair QL, avsedd för affärskunder … Microdrives lanserades även till ZX Spectrum. Att den hemdatorn aldrig fick en diskdrive som det stod "Sinclair" på kan, gissar jag, ha förkortat dess livslängd med ett par år. Att Sinclair QL inte hade det från början var en garanti för att den skulle floppa.

Sinclairs förmåga att tro stenhårt på sådant han trodde på verkar ha utsträckt sig till direkt förnekelse. Det är tydligt att han inte ville ta till sig omvärldens åsikter. Kanske han inte kunde det.

Som avrundning filmen Micro Men (2007). Den fokuserar på konkurrensen/fiendskapen mellan Sinclair och tidigare kompanjonen Chris Curry (se även bloggposten Hemdatorn som överlevde (typ) för en fascinerande uppföljning av hans Acorn), men tar även upp eller snuddar åtminstone vid alla ämnen ovan. I vilken grad framställningen av Sinclair som koleriskt a-hole är korrekt är en annan sak …