2023-06-29

Johnny Cash och Stalins död

Början på en passabel lördagsfråga?

John R. Cash tillbringade åren 1950–1954 i US Air Force. Han var signalist, placerad på tyska flygbasen Landsberg/Lech (Cash är känd för sin relation till fängelser; jag vet inte om han gjort något om det i Landsberg). Där fick han lyssna på sändningar österifrån och skriva ner dem. Han hade alltså fått lära sig rysk morsekod; inte för att skillnaderna mot den vanliga är många eller stora.

Så en dag – sägs det – snappade han upp ett meddelande av en helt annan dignitet än vanligt …

On March 5th, 1953, Staff Sgt Cash was manning his post when he intercepted an important communique from the Soviets. He hastily transcribed a message explaining that Joseph Stalin was in poor health. For the Americans, the health of the Soviet leader was of critical importance to both the military and intelligence services – as it was to all the Western powers. Cash continued transcribing morse code messages throughout the night until he eventually recieved word that Stalin had been pronounced dead. Stunned by what he had just heard, he relayed the message to his superiors, who in turn relayed it to President Eisenhower. And with that, a new chapter of the Cold War began.

- Sam Kemp, How did Johnny Cash become the first American to learn of Joseph Stalin’s death? Far Out Magazine 9 mars 2022

(Till ovanstående kan tilläggas att Stalins sista ohälsa inleddes den 1 mars då han fick vad som diagnostiserades som en hjärnblödning. Han avled den 5 mars kl 21:50, Moskva-tid, vilket motsvarar 19:50 i Oberbayern.)

Så: Den förste i väst som fick reda på att uncle Joe gått hädan var … Johnny Cash. Hur go e den?

Är det sant?

Enligt dottern Roseanne återgav Johnny episoden många gånger genom åren. Så källan är han själv – vackert så. Men vad var det egentligen han berättade?

Man kan tänka sig att utformningen varierat genom åren. Men följande var vad han lät sätta på pränt 1997:

I was who they called when the hardest jobs came up. I copied the first news of Stalin's death.

- Johnny Cash, Cash: The Autobiography (1997)

Är det sant? Kan det vara sant?

Efter att ha begrundat några påstådda episoder i det militära – hur Cash sade sig ha gett kolleger smörj och hotat överordnade, vilket på något mystiskt sätt renderade noll uppföljningar, och trots att kamrater från tiden beskrivit honom som stillsam och timid – kommer Turner till Stalins död:

While he was, in fact, at Landsberg on March 5, 1953, the day Joseph Stalin died, his comment in Cash: The Autobiography that ”I was who they called when the hardest jobs came up. I copied the first news of Stalin's death” brings a wry smile to the faces of those who worked with him. ”That's nonsense,” says one. ”He didn't understand Russian, and if it came in code we wouldn't have been able to decipher it anyway. It created a certain aura about his skill that in my view was directly related to his celebrity.”

- Steve Turner, The Man Called Cash (2004)

Nu kan visserligen ”copied” tolkas som att han tog emot meddelandet och skrev ner det – även om han först i efterhand fick reda på innehållet. Transcribed, inte translated. Visserligen behöver man inte vara språkkunnig för att känna igen nyckelord som Сталин Stalin och смерть smert. Men nog är sannolikheten hög för att ett så brännande budskap krypterades. Och även en aldrig så tunn kryptering skulle ha hållit stabssergeant Cash ovetande. [ Uppdaterat: Texten ”USAFSS 1948 - 1979 Facebook Page” av Bob Haines, som Hans tipsar om, klargör att det var kod som gällde, aldrig klartext. ]

Inte för att sådana petitesser behöver störa ryktena. Tvärtom kan de förbättra dem, när de medverkande förses med den ena förmågan efter den andra som ingen haft en aning om. Som här, där Johnny Cash inte bara är kunnig i ryska utan dessutom en begåvad dekryptör:

Cash proved so talented at deciphering enemy Morse code messages that he was made a radio-intercept operator and assigned to monitor the Russians. One of his lesser-known distinctions: Cash was the first Westerner to learn of Joseph Stalin's death in 1953 because he intercepted and decoded a communiqué sent to Moscow.

- Brad Dunn, When they were 22 (2006)


2023-06-22

Ubåtens knackningar

Ubåts-dramat fångade nationen. Hade besättningen överlevt? Skulle man i så fall kunna hitta dem i tid? Och få upp dem i tid? Folk satt som klistrade vid radioapparaterna och följde sökarbetet med alla dess komplikationer …

Detta hände för lite drygt 80 år sedan, våren 1943. Ubåten hette HMS Ulven. Den hade försvunnit under en övning på västkusten. Man hade ett hum om var den nog fanns, men inte mycket mer. Nu letade en mängd ubåtar och ytfartyg, militära och civila, efter den. Och utsikterna var åtminstone någorlunda.

”Ulven” är funnen och besättningen vid liv, var det glädjebudskap, som mötte Svenska Dagbladets utsände medarbetare vid ankomsten till det lilla fiskeläget Björkö i Göteborgs norra skärgård på lördagseftermiddagen.

Denna goda nyhet publicerades två dagar efter att sökarbetet inletts. Hur visste man att besättningen var vid liv? Man hade ju inte sett dem? Nej, men man hade hört dem.

Genom mikrofoner ha knackningar kunnat uppfattas från ”Ulvens” besättning, och enligt en uppgift skulle knackningarna ha upprepats var femte minut, och detta har pågått hela lördagskvällen.

Uppgifterna om knackningarna var ibland mycket specifika:

De första knackningarna från ”Ulven” bildade en särskild mening och kunde av hydrofonisterna tolkas som ordet H-J-Ä-L-P. Knackningarna utfördes troligen med en hammare och upprepades systematiskt med fem minuters mellanrum hela tiden. Efter de första knackningarna med hjälpsignalen kom en annan knacksignal, som i korthet meddelade att personalen i u-båten lagt märke till de övervattensfartyg, som under spaningarna passerat över dem.

- SvD 18 april 1943

När man läser sådant är det svårt att föreställa sig att knackningarna skulle kunnat vara något annat än medvetna signaler från instängda besättningsmän.

Så småningom hittades Ulven. Den hade gått på en mina och fått en hård smäll. De i besättningen som inte dödats omedelbart hade blivit medvetslösa och drunknat. Ingen hade överlevt någon längre stund. Vad knackningarna än varit, så hade de åtminstone inte varit medvetna signaler från instängda besättningsmän.

Därmed inte sagt att alla rapporter om knackningar från försvunna ubåtar och liknande är chimärer. Men man kan vara medveten om att även erfaret folk kan ta fel i sammanhanget.

Uppdaterat: Rapporter indikerar att inte heller 2023 års "knackningar" kan ha varit medvetna signaler.

2023-06-21

Atombombernas rökstreck

The question I get asked most frequently about this web site is ”What are those funny lines in those pictures of nuclear tests”? This page explains what those lines are, and why they are there.

- Carey Sublette: Smoke Trails and Nuclear Tests, The Nuclear Weapon Archive

Linjerna utgörs av rök. De är ingen naturlig konsekvens av jättesmällarna eller så, utan har skapats av raketer. Syftet har med mätning att göra.

Det hela började den 16 juli 1945. Känns datumet igen? Då hände något som aldrig hänt förut: Världshistoriens första atombomb sprängdes.

Smällen dokumenterades naturligtvis, intensivt. På flera bilder kan man se en vajer till en spärrballong.

Vajern är strecket längst till höger. På dessa bilder är vajern längre från oss än bomben. I denna bild har det, som synes, gått 62 ms sedan smällen började …

… Och här 90 ms. Och tittar vi på vajern ser vi något märkligt. Vi förstorar …

En märklig ”glugg” har uppstått. Har vajern gått sönder? Nej, på senare bilder är den hel, innan den förångas några millisekunder senare. Vad vi ser är ett optiskt fenomen: När tryckvågen passerar böjer den ljuset på ett egendomligt sätt. (Det handlar alltså inte om någon fysisk påverkan av röken.)

Folk som analyserade testet insåg snart vad det var de såg på bilderna. De insåg också att de här fått lösningen på ett problem. När man gjort ett kärnvapentest vill man ju veta så mycket som möjligt om allt som hänt. Bland annat vill man veta hur stark tryckvågen var, hur snabbt den rörde sig, med mera. Sådant kan man visserligen ta reda på med tryckmätare. Men sådana är tydligen besvärliga att rigga upp annat än på markytan, och då påverkas mätningarna av närheten till marken. Men vajerns ”glugg” visade att åtminstone vissa aspekter av tryckvågen kunde mätas på ett så enkelt sätt som att titta på bilder. Det enda som krävdes var att det fanns något som tryckvågen kunde avteckna sig mot. Som vajrar till spärrballonger … Eller röklinjer.

Det dröjde inte länge förrän rökraketer blev rutin i kärnvapenprover. Åtminstone i USA – i bildsviten som inleder denna bloggpost är alla bilder amerikanska utom #3 (Australien 1956). Några sekunder före detonationen sköts raketerna iväg och ritade upp en rökridå. På den kunde man senare se stötvågen avteckna sig, under några millisekunder eller så.

Här är ett exempel. Den 7 mars 1955 utfördes kärnvapenprovet Turk i Nevada Test Site, som en del i Operation Teapot. Här kan man följa tryckvågens ”gluggar” över röklinjerna. Tillsammans med andra data, som bildernas tidpunkter och avstånden i bilderna, kan folk som begriper sig på fysiken räkna ut åtskilligt.

Huvudkällorna för denna bloggpost utgjordes av Sublettes välinformerade sida samt följande filmsnutt:

What are those LINES near nuclear explosions?, atomicarchive (Youtube) 


2023-06-12

Fildelning i Sveriges Radio

STOCC:s Hans Engström (stående) och Per Eriksson i studion. Att den lånades av Motormännens riksförbund kan anas av reklamskylten à la nummerplåt med ”88.0 MHZ”.

Det började i Stockholms närradio omkring jul/nyår 1983. I den delvis färgstarka tablån (mer om den senare) dök ”Radio Dator” upp. Det var Stockholm Computer Club (STOCC) som sände nyheter från branschen, intervjuer, klubbinfo … Varje avsnitt avslutades med något som aldrig tidigare hörts i svensk radio, knappt ens i världen (Storbritannien och Nederländerna nämns som pionjärer): Dataprogram. Bokstavliga dataprogram.

Banda program till din dator direkt från radion!

Genom Stockholm Computer Club kan du spela in dataprogram direkt från en vanlig radiosändning. Varje söndag mellan halv fyra och fyra på eftermiddagen kan du lyssna på och banda våra sändningar.

- Min Hemdator 5/1983

Vad som hände var att Per vid mikrofonen kunde säga ”Här har Nisse i Bandhagen skrivit ett program till 64:an för att beräkna moms, om du är intresserad så spela in … Nu.”. Därpå följde en stunds brus. Var du intresserad av programmet och dessutom ägde en Commodore 64 så spelade du in oväsendet.

Commodores Datasette klar att leverera Oceans Rambo – OBS original!

Sedan satte du kassettbandet i datorns bandspelare, skrev LOAD + return (eller tryckte på skift + Run/Stop) – ”PRESS PLAY ON TAPE” – och tryckte på Play på bandspelaren. Det analoga ljudet på kassetten skickades in i datorn som översatte det till ettor och nollor, och till slut Nisses momsprogram. Det var rätt korta snuttar på en halv till två minuter, vilket blir 1,5–6 kb (C64) eller 5–20 kb (Spectrum) – japp, Commodores bandspelare var riktigt långsam utan turboladdare.

Så här kunde data till Sinclair ZX Spectrum låta. Jag tror att det var den enda datorn där användaren alltid fick höra alltihop.

Detta fildelande möjliggjordes av att kassetter var det vanligaste sekundärminnet på den tidens hemdatorer. Därmed blev hanteringen trivial, för såväl sändare som mottagare.

Vad utbudet beträffar sände STOCC program för ”de vanligaste datormärkena: Sinclair [Spectrum antar jag], VIC [Commodore 64 och antagligen även VIC-20] och Atari [som jag kan mindre om]". Ja, för alla vet väl att program till en modell enbart gick till den modellen? Som Android/iPhone, som PC/Mac …

Vid denna tid rådde en sorts hemdatorfeber. Datorer var framtiden, folk skulle lära sig den nya tekniken. Detta tog sig ofta formen av BASIC-kurser. För det inses ju lätt att en medborgare som behärskar 10 PRINT "HEJ PA DIG" är förberedd för det datoriserade samhället. Sen så fanns ju vi entusiaster; vi hade insett att vi kunde skaffa datorer, och det var den enda motivation vi behövde för att skaffa datorer och tillbringa en avsevärd del av vår vakna tid åt dem.

Så småningom kom Sveriges Radio på att man ville vara med. I slutet av 1984 började ”Datorernas värld” att sändas i P1. Man tog efter STOCC:s koncept, inklusive de bokstavliga dataprogrammen. Fast de sändes inte under själva programmen utan några timmar senare, så färre lyssnare skulle riskera att förvirras eller skrämmas av bruspipandet.

- Ur tablån för SR P1 den 12 december 1984

”Radio Dator” och ”Datorernas värld” sändes fram till 1986. Vid det laget hade nämnda boom, vill jag minnas, gått över. Inte för oss entusiaster såklart. Vi väntade på Commodores Amiga och andra underverk, lärde oss hantera modem och dela filer, även sådana som inte hade platsat i vare sig när- eller riksradio.

Källor utöver nämnda:


Jag kan inte låta bli att ta med denna bonus: Tablån för Stockholms närradio söndagen den 1 januari 1984. Här samsas frikyrkor och politiska förbund, Hare Krishna och scientologer … Liksom Odontologiska Föreningen, och STOCC. Ett program inte syns här var Öppet Forum/Stockholmskanalen, där Rolf Pettersson kunde höras citera Sions vise, varna för rasblandning med mera.


2023-06-09

Disney och Tyrannosaurens hand

Den här har ni sett. Vi ska återkomma till en detalj …

(Nu blir det ovanligt spretigt, även med denna bloggs mått. En följd av för lite bloggande?)

Vetenskapen har alltid haft svårt att kommunicera osäkerhet. Eller kanske det största problemet är att folk har svårt att ta till sig osäkerhet? – Jag är osäker …

Mellan tummen och pekfingret känner vi till omkring tusen dinosaurie-arter. Jag vet inte varför uppgifterna divergerar, men Wikipedia: Dinosaur uppger över 1000 ”non-avian dinosaurs”, American Museum of natural history: Types of Dinosaurs ca 700. En ”detalj”, som nog inte är särskild känd utanför facket, är hur olika väldokumenterade olika arter är. Å ena sidan finns arter som Protoceratops, som man hittat i hundratal; jag vet inte om den har rekordet men den ligger bra till. Å andra sidan finns det gott om dinosaurier där skörden hittills är lika med 1, om ens det. Om den nyupptäckta (beskriven 2022) Natovenator levde helt eller delvis i vatten vore det den första dinosaur man känner till från det elementet, men ett definitivt besked försvåras bland annat av att vi bara har ett enda fossil att studera. Ett annat exempel är Ornitholestes. Den upptäcktes 1900, och det fossilet är än idag det enda man hittat av arten. Eftersom dess kranium är skadat (efter döden) har hypoteser som rört Ornitholestes huvud varit ännu ömtåligare än genomsnittet i branschen.

Mellan sådana ytterligheter hittar vi Tyrannosaurus rex: Den känner vi till genom ett 40-tal fossil i varierande skick, flera riktigt kompletta. Men det tog ett tag att komma dit. Länge hade man bara två fossil, delvis bevarade skelett som Barnum Brown grävde fram 1900 och 1902. Att de var delvis bevarade bidrog till att han först trodde att det var olika djur. Det ena kallade han Dynamosaurus imperiosus, ”kraftfull kejserlig ödla”. Det var först 1906 som han blev klar över att båda fynden kom från samma art. Som fick ett nytt namn. Visserligen degraderades kejsaren till kung, men ändå blev resultatet det kanske bästa och mest passande namn någon dinosaurie någonsin fått. Tyrannosaurus rex! Som rentav har en tacksam förkortning. Jämför med det namn som super-finnaren Edward Drinker Cope tänkte ut sedan han hittat två ben: Manospondylus gigas, ”jättestora porösa ryggradskotor” … Man kan känna en ovetenskaplig tacksamhet över att det blev Browns förslag som knäsattes.

- Gorgosaurus + allosaurusen ”Big Al II”

En del av djuret som inte bevarats i något av de delvis bevarade fossilerna var händerna. Därför fick man gissa hur de såg ut, och jämföra med liknande arter. Hade T. rex två fingrar, i likhet med den samtida (krita) Gorgosaurus? Eller tre som Allosaurus (jura)?

Vi återkommer snart till den saken. Först ska vi titta på film.

Den omtalade filmen skulle man inte kunna visa på länge. Men när den nu fick ett fint pris knödde man in en sorts förhands-annons bland Fernandel, Tutta Rolf m fl. På samma ”filmolympiad” fick Leni Riefenstahl Mussolinipokalen. (SvD 3 september 1938).

Snövit från 1938 var inte världens första animerade långfilm. Wikipedia har en List of animated feature films before 1940 där man hittar omnämnande av Creation (regisserad av ingen mindre än Pinto Colvig, som senare gjorde Långbens röst, bland mycket annat), El Apóstol och Prins Ahmeds äventyr. Men Snövit var den första långfilmen som var gjord med den omständliga teknik som dittills enbart använts i kort format. Den var ett tekniskt och konstnärligt genombrott som verkligen är värd allt det myckna beröm den fått.

Därefter släppte Walt Disneys studio, i imponerande snabb följd, Pinocchio och Fantasia i början resp slutet av 1940. Dessa var tekniskt minst lika märkvärdiga som Snövit, men har aldrig fått samma gensvar från publiken. Det bidrog säkert att de släpptes när man hade annat att tänka på i Europa.

Som sagt … (SvD 23 mars 1938)

- Detroit Evening Times 16 februari 1941

Fantasia var ett påkostat mästerverk, på flera sätt. Vad sägs om att det fick ett eget ljudsystem? Fantasound var 1940-talets THX: Ett ljudsystem med flera högtalare och specialinspelat trekanaligt ljud med en rad finesser, några nydanande. Med tanke på att folk inte ens hade stereo hemma måste intrycket ha varit fantastiskt. Fantastiskt dyrt var det definitivt. Biograferna tröttnade snart.

Även utan ett världskrig hade en skapelse som Fantasia nog haft svårt att samla hälften så stor publik som Snövit, eller ens täcka sina kostnader. Det är ett annorlunda verk, en risktagning av ett slag som känns väsenskilt från dagens Disney. På två timmar får vi höra en rad musikstycken, från Bach till Stravinskij, och se dem ”tolkade” med en sorts musikvideor. Mest känd är nog ”Trollkarlens lärling” där Musse Pigg spelar Goethes titelroll (musiken komponerades av Paul Dukas).

Ibland kan man se en trollkarlshatt dyka upp i Disney-material, på Musse eller för sig själv. Den är ett minne från Fantasia. Som denna byggnad i Disney World, som folk retade sig på 2001–2015. Ursprungligen var den tänkt att vara ännu större, med pariserhjul som öron.

Ett annat stycke är Stravinskijs ”Våroffer”. Den ackompanjerande musikvideon visar, något otippat, livets utveckling, från Jordens formande till dinosauriernas slut. (Som inte ser ut som vi är vana vid – berättelsen om den stora meteoriten var kanske inte ens en idé vid den här tiden). Vi får inte se något om människans utveckling, vilket lär ha varit ett medvetet grepp för att slippa gnäll från kreationister. Nej, tyngdpunkten ligger på dinosauriernas tid. Och trots att man hade tillgång till allsköns expertis framställer man den långa och mångskiftande perioden som en enda tidpunkt, där allting händer samtidigt. Till exempel träffades aldrig segelödlor (efter ”seglen” på ryggen) och Triceratops i verkligheten, eftersom de förra dog ut redan innan dinosauriernas tidsålder, de senare levde i slutet av densamma. Eller, om vi tar bilden ovan, att Stegosaurus levde under sen jura, Tyrannosaurus under sen krita. Vilket innebär att tidsgapet mellan dem (80 miljoner år) är större än mellan Tyrannosaurus och oss (65 miljoner år).


Den anakronistiska scenen blev ikonisk, åtminstone hos Disney. Den återskapades flera gånger med rörliga figurer, animatronics. Första gången var faktiskt ett reklamjobb. Under världsutställningen i New York 1964–1965 skulle Ford lansera en ny sportig modell vid namn Mustang. De tog hjälp av Disney som skapade en hel åktur: Folk satte sig i bilar och fick göra en tidsresa, från dinosaurier till framtiden. När utställningen stängt flyttades dinosaurierna till Disneyland i Kalifornien. Där kan man se dem än idag, som en etapp i järnvägsturen; med Stegosaurus/Tyrannosaurus, segelödlor och allt.

Disneyland i Anaheim, Kalifornien ska inte förväxlas med det långt större Disney World i Florida. Det är inte en nöjespark utan flera. En av dem heter Epcot och öppnade 1982. Det är en märklig historia som är väl värd att berätta, mer än jag gjorde i If you had wings. Här kan dess ursprung sammanfattas med att Walt Disneys sista och största dröm var att skapa morgondagens stad. När han dött var absolut ingen sugen på att fortsätta. Det Epcot som så småningom stod där är bara skuggan av det EPCOT Walt drömde om.

En av framtidsparkens attraktioner hette ”Universe of Energy”. Där berättar oljebolaget Exxon om energins historia (global warming nämns, nätt och jämnt). Den döptes senare om till ”Ellen's Energy Adventure” efter Ellen DeGeneres (känd för en pratshow) och Bill ”The Science Guy” Nye. Utöver Ellen och Bill medverkade, och nu hittade jag tillbaka till tråden, dinosaurier, där vi särskilt känner igen ett par:

… And the vehicles have entered the early Jurassic Period. Trachodons [problematiskt begrepp men nu ska jag inte divergera mer] and a small waterfall are to the left and a Stegosaurus and Allosaurus battle on a rocky outcrop straight ahead.

- R. A. Pedersen, The Epcot Explorer's Encyclopedia (2012)

Nu var visserligen rovödlan en av många deltagare i en av många attraktioner i en av flera parker. Jag har svårt att tänka mig att den beskrevs särskilt ingående. Men här och var nämndes nog tyrannosauren på Disney World. Vilket felfinnare inte tröttnade på att ta upp: De levde ju i olika perioder. Hur det än gick till justerades så småningom dinosauriens art till en som åtminstone låg rätt i tiden. De roligare färgteckningarna kanske är ett minne från 1990-talet.

Och nu har vi återkommit till tyrannosaurusens händer. Hur ser de ut hos Disney?

1940: 3, 1964: 4, 1982: 3. – De två sista är inte glasklara på de stillbilder jag sett. Fingrarna framgår bättre på rörliga bilder, som denna (1964) och denna (1982).

Två andra amerikanska exempel: I King Kong (1933) har rovödlan bakom Fay Wrays Ann Darrow 3 fingrar, den odiskutabla tyrannosaurusen i Rudolph Zallingers gigantiska muralmålning på Peabody Museum i Yale (färdigställd 1947) har väl 2.

På 1990-talet berikades beståndet av T rex-fossiler avsevärt. Nu är det så, att paleontologer inte letar helt på en slump. I viss mån kan man rikta in sitt sökande på specifika arter. Man kan till exempel gå till en fyndplats från en viss period, som när det begav sig hade en viss miljö där vissa arter förekom. Man gräver heller inte alltid fram allt man hittar omedelbart. Om någon hittar exempelvis en Tyrannosaurus i storformat, så kan den få vara kvar tills man bestämt sig för att investera de avsevärda mängder tid, energi och pengar som krävs för att under ordnade former flytta ett rejält fossil från mark till museum. Det är därför inte så konstigt att man framåt 1990-talet, decenniet som gav oss Jurassic Park, såg antalet fossiler efter Tyrannosaurus rex tredubblas på bara några år.

Vid det laget hade man redan hittat ett fossil som är extra intressant i denna berättelse.

I knew what Kathy had brought me belonged to the arm of a T. rex …

- John R. Horner, The complete T. rex (1993), s 35

Först 1988, nästan 90 år efter de första fynden, hittades tyrannosaurusens armar. Inte av proffs som Horner, utan av familjen Wankel på campingtur – paleontologi är en vetenskap där rena amatörer fortfarande kan göra viktiga fynd. Först nu fick man bekräftat hur många fingrar Tyrannosarus rex med underarter hade:

- Inte Wankels fynd (Tyrannosaurus regina) men den monterade armen från Sue (Tyrannosaurus imperator)

… Två. Så det blev rätt på affischerna 1993.