Disney och Tyrannosaurens hand

Den här har ni sett. Vi ska återkomma till en detalj …

(Nu blir det ovanligt spretigt, även med denna bloggs mått. En följd av för lite bloggande?)

Vetenskapen har alltid haft svårt att kommunicera osäkerhet. Eller kanske det största problemet är att folk har svårt att ta till sig osäkerhet? – Jag är osäker …

Mellan tummen och pekfingret känner vi till omkring tusen dinosaurie-arter. Jag vet inte varför uppgifterna divergerar, men Wikipedia: Dinosaur uppger över 1000 ”non-avian dinosaurs”, American Museum of natural history: Types of Dinosaurs ca 700. En ”detalj”, som nog inte är särskild känd utanför facket, är hur olika väldokumenterade olika arter är. Å ena sidan finns arter som Protoceratops, som man hittat i hundratal; jag vet inte om den har rekordet men den ligger bra till. Å andra sidan finns det gott om dinosaurier där skörden hittills är lika med 1, om ens det. Om den nyupptäckta (beskriven 2022) Natovenator levde helt eller delvis i vatten vore det den första dinosaur man känner till från det elementet, men ett definitivt besked försvåras bland annat av att vi bara har ett enda fossil att studera. Ett annat exempel är Ornitholestes. Den upptäcktes 1900, och det fossilet är än idag det enda man hittat av arten. Eftersom dess kranium är skadat (efter döden) har hypoteser som rört Ornitholestes huvud varit ännu ömtåligare än genomsnittet i branschen.

Mellan sådana ytterligheter hittar vi Tyrannosaurus rex: Den känner vi till genom ett 40-tal fossil i varierande skick, flera riktigt kompletta. Men det tog ett tag att komma dit. Länge hade man bara två fossil, delvis bevarade skelett som Barnum Brown grävde fram 1900 och 1902. Att de var delvis bevarade bidrog till att han först trodde att det var olika djur. Det ena kallade han Dynamosaurus imperiosus, ”kraftfull kejserlig ödla”. Det var först 1906 som han blev klar över att båda fynden kom från samma art. Som fick ett nytt namn. Visserligen degraderades kejsaren till kung, men ändå blev resultatet det kanske bästa och mest passande namn någon dinosaurie någonsin fått. Tyrannosaurus rex! Som rentav har en tacksam förkortning. Jämför med det namn som super-finnaren Edward Drinker Cope tänkte ut sedan han hittat två ben: Manospondylus gigas, ”jättestora porösa ryggradskotor” … Man kan känna en ovetenskaplig tacksamhet över att det blev Browns förslag som knäsattes.

- Gorgosaurus + allosaurusen ”Big Al II”

En del av djuret som inte bevarats i något av de delvis bevarade fossilerna var händerna. Därför fick man gissa hur de såg ut, och jämföra med liknande arter. Hade T. rex två fingrar, i likhet med den samtida (krita) Gorgosaurus? Eller tre som Allosaurus (jura)?

Vi återkommer snart till den saken. Först ska vi titta på film.

Den omtalade filmen skulle man inte kunna visa på länge. Men när den nu fick ett fint pris knödde man in en sorts förhands-annons bland Fernandel, Tutta Rolf m fl. På samma ”filmolympiad” fick Leni Riefenstahl Mussolinipokalen. (SvD 3 september 1938).

Snövit från 1938 var inte världens första animerade långfilm. Wikipedia har en List of animated feature films before 1940 där man hittar omnämnande av Creation (regisserad av ingen mindre än Pinto Colvig, som senare gjorde Långbens röst, bland mycket annat), El Apóstol och Prins Ahmeds äventyr. Men Snövit var den första långfilmen som var gjord med den omständliga teknik som dittills enbart använts i kort format. Den var ett tekniskt och konstnärligt genombrott som verkligen är värd allt det myckna beröm den fått.

Därefter släppte Walt Disneys studio, i imponerande snabb följd, Pinocchio och Fantasia i början resp slutet av 1940. Dessa var tekniskt minst lika märkvärdiga som Snövit, men har aldrig fått samma gensvar från publiken. Det bidrog säkert att de släpptes när man hade annat att tänka på i Europa.

Som sagt … (SvD 23 mars 1938)

- Detroit Evening Times 16 februari 1941

Fantasia var ett påkostat mästerverk, på flera sätt. Vad sägs om att det fick ett eget ljudsystem? Fantasound var 1940-talets THX: Ett ljudsystem med flera högtalare och specialinspelat trekanaligt ljud med en rad finesser, några nydanande. Med tanke på att folk inte ens hade stereo hemma måste intrycket ha varit fantastiskt. Fantastiskt dyrt var det definitivt. Biograferna tröttnade snart.

Även utan ett världskrig hade en skapelse som Fantasia nog haft svårt att samla hälften så stor publik som Snövit, eller ens täcka sina kostnader. Det är ett annorlunda verk, en risktagning av ett slag som känns väsenskilt från dagens Disney. På två timmar får vi höra en rad musikstycken, från Bach till Stravinskij, och se dem ”tolkade” med en sorts musikvideor. Mest känd är nog ”Trollkarlens lärling” där Musse Pigg spelar Goethes titelroll (musiken komponerades av Paul Dukas).

Ibland kan man se en trollkarlshatt dyka upp i Disney-material, på Musse eller för sig själv. Den är ett minne från Fantasia. Som denna byggnad i Disney World, som folk retade sig på 2001–2015. Ursprungligen var den tänkt att vara ännu större, med pariserhjul som öron.

Ett annat stycke är Stravinskijs ”Våroffer”. Den ackompanjerande musikvideon visar, något otippat, livets utveckling, från Jordens formande till dinosauriernas slut. (Som inte ser ut som vi är vana vid – berättelsen om den stora meteoriten var kanske inte ens en idé vid den här tiden). Vi får inte se något om människans utveckling, vilket lär ha varit ett medvetet grepp för att slippa gnäll från kreationister. Nej, tyngdpunkten ligger på dinosauriernas tid. Och trots att man hade tillgång till allsköns expertis framställer man den långa och mångskiftande perioden som en enda tidpunkt, där allting händer samtidigt. Till exempel träffades aldrig segelödlor (efter ”seglen” på ryggen) och Triceratops i verkligheten, eftersom de förra dog ut redan innan dinosauriernas tidsålder, de senare levde i slutet av densamma. Eller, om vi tar bilden ovan, att Stegosaurus levde under sen jura, Tyrannosaurus under sen krita. Vilket innebär att tidsgapet mellan dem (80 miljoner år) är större än mellan Tyrannosaurus och oss (65 miljoner år).

Den anakronistiska scenen blev ikonisk, åtminstone hos Disney. Den återskapades flera gånger med rörliga figurer, animatronics. Första gången var faktiskt ett reklamjobb. Under världsutställningen i New York 1964–1965 skulle Ford lansera en ny sportig modell vid namn Mustang. De tog hjälp av Disney som skapade en hel åktur: Folk satte sig i bilar och fick göra en tidsresa, från dinosaurier till framtiden. När utställningen stängt flyttades dinosaurierna till Disneyland i Kalifornien. Där kan man se dem än idag, som en etapp i järnvägsturen; med Stegosaurus/Tyrannosaurus, segelödlor och allt.

Disneyland i Anaheim, Kalifornien ska inte förväxlas med det långt större Disney World i Florida. Det är inte en nöjespark utan flera. En av dem heter Epcot och öppnade 1982. Det är en märklig historia som är väl värd att berätta, mer än jag gjorde i If you had wings. Här kan dess ursprung sammanfattas med att Walt Disneys sista och största dröm var att skapa morgondagens stad. När han dött var absolut ingen sugen på att fortsätta. Det Epcot som så småningom stod där är bara skuggan av det EPCOT Walt drömde om.

En av framtidsparkens attraktioner hette ”Universe of Energy”. Där berättar oljebolaget Exxon om energins historia (global warming nämns, nätt och jämnt). Den döptes senare om till ”Ellen's Energy Adventure” efter Ellen DeGeneres (känd för en pratshow) och Bill ”The Science Guy” Nye. Utöver Ellen och Bill medverkade, och nu hittade jag tillbaka till tråden, dinosaurier, där vi särskilt känner igen ett par:

… And the vehicles have entered the early Jurassic Period. Trachodons [problematiskt begrepp men nu ska jag inte divergera mer] and a small waterfall are to the left and a Stegosaurus and Allosaurus battle on a rocky outcrop straight ahead.

- R. A. Pedersen, The Epcot Explorer's Encyclopedia (2012)

Nu var visserligen rovödlan en av många deltagare i en av många attraktioner i en av flera parker. Jag har svårt att tänka mig att den beskrevs särskilt ingående. Men här och var nämndes nog tyrannosauren på Disney World. Vilket felfinnare inte tröttnade på att ta upp: De levde ju i olika perioder. Hur det än gick till justerades så småningom dinosauriens art till en som åtminstone låg rätt i tiden. De roligare färgteckningarna kanske är ett minne från 1990-talet.

Och nu har vi återkommit till tyrannosaurusens händer. Hur ser de ut hos Disney?

1940: 3, 1964: 4, 1982: 3. – De två sista är inte glasklara på de stillbilder jag sett. Fingrarna framgår bättre på rörliga bilder, som denna (1964) och denna (1982).

Två andra amerikanska exempel: I King Kong (1933) har rovödlan bakom Fay Wrays Ann Darrow 3 fingrar, den odiskutabla tyrannosaurusen i Rudolph Zallingers gigantiska muralmålning på Peabody Museum i Yale (färdigställd 1947) har väl 2.

På 1990-talet berikades beståndet av T rex-fossiler avsevärt. Nu är det så, att paleontologer inte letar helt på en slump. I viss mån kan man rikta in sitt sökande på specifika arter. Man kan till exempel gå till en fyndplats från en viss period, som när det begav sig hade en viss miljö där vissa arter förekom. Man gräver heller inte alltid fram allt man hittar omedelbart. Om någon hittar exempelvis en Tyrannosaurus i storformat, så kan den få vara kvar tills man bestämt sig för att investera de avsevärda mängder tid, energi och pengar som krävs för att under ordnade former flytta ett rejält fossil från mark till museum. Det är därför inte så konstigt att man framåt 1990-talet, decenniet som gav oss Jurassic Park, såg antalet fossiler efter Tyrannosaurus rex tredubblas på bara några år.

Vid det laget hade man redan hittat ett fossil som är extra intressant i denna berättelse.

I knew what Kathy had brought me belonged to the arm of a T. rex …

- John R. Horner, The complete T. rex (1993), s 35

Först 1988, nästan 90 år efter de första fynden, hittades tyrannosaurusens armar. Inte av proffs som Horner, utan av familjen Wankel på campingtur – paleontologi är en vetenskap där rena amatörer fortfarande kan göra viktiga fynd. Först nu fick man bekräftat hur många fingrar Tyrannosarus rex med underarter hade:

- Inte Wankels fynd (Tyrannosaurus regina) men den monterade armen från Sue (Tyrannosaurus imperator)

… Två. Så det blev rätt på affischerna 1993.

Liopleurodon: Reptilen som krympte

- BBC Walking with Dinosaurs: Sea Monsters, avsnitt 3 (2003)

Fossil är sällan så prydliga och kompletta som de man ser på museer. Luckor är regel, och en stor del av den paleontologiska vetenskapen går ut på att göra kvalificerade gissningar om saknade delar. Följdaktligen har måtten varierat på månget forntidsdjur, när data förbättrat eller ersatt skattningar. Men frågan är om någon varelse krympt lika mycket som Liopleurodon.

Liopleurodon var ett släkte marina reptiler under juraperioden. På bilden ovan ser vi en framställning av släktets största art, Liopleurodon ferox. De hörde till pliosaurierna, vars korta, tjocka halsar skilde dem från sina långhalsade kusiner svanödlorna, plesiosaurierna. (De var alltså inte dinosaurier – vi känner inte till några havslevande dinosaurier. [Uppdatering: Det har föreslagits att den 2022 beskrivna Natovenator levde i vatten]. Fossil har hittats i Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Ryssland.

Liopleurodon-bilden är från 2003. Vilket innebär att den har en koppling till Jurassic Park (1993) – under lång tid hade alla filmer som involverade dinosaurier eller andra forntidsdjur en eller annan koppling till JP. Men så var det också en revolutionerande film som få. Aldrig förr hade man sett så realistiska dinosaurier. Aldrig förr hade digitala medverkande fått så viktiga roller, och genomfört dem så väl – och på den vägen är vi fortfarande. Den revolutionerande datagrafiken i Jurassic Park får ofta så mycket uppmärksamhet att man glömmer bort den andra delen: Rörliga fysiska modeller, animatronics. De digitala och analoga framställningarna kunde vara nog så övertygande var för sig. Skickligt kombinerade uppstod magi.

Den magin kunde användas till annat än spelfilmer. BBC-producenten Tim Haines fick idén att göra naturprogram som utspelas i mesozoikum. Sammanfattningar av episoderna ser ut som sammanfattningar av vilka naturprogram som helst. Skillnaden är att Walking with Dinosaurs (1999) handlar om utdöda djur, återskapade med digital och analog teknik. Det kostade på – WWD har fortfarande rekordet i minutpris för dokumentärfilmer. Men investeringen betalade sig, på flera sätt. WWD blev en enorm publikframgång. Och naturligtvis grälade forskare om hur olika problem lösts i serien, eller åtminstone framställdes som om de hade lösts. Som när beteendet hos en Tyrannosaurus rex beskrivs i detalj, men det inte görs klart att dinosauriernas beteenden är ett område där gissningar är regel, odiskutabla fakta undantag. Eller när en Tropeognathus kallas Ornithocheirus.

Men det största felet, i dubbel bemärkelse, ser vi i det tredje avsnittet, Cruel Sea. Inledningen är minnesvärd – kanske du sett den som animerad GIF.

[Berättaren:] The most fearsome predator of the Jurassic is watching his prey. Peering through the water, the carnivore fixes on his unwary victim, waiting for the perfect moment to strike.

Nu var Eustreptospondylus visserligen inte pytteliten, men heller inte jättestor. Artens typexemplar är knappt fem meter långt och vägde i livet drygt 200 kg. Med tanke på samtida kämpar som Megalosaurus kunde väl Eustreptospondylus inte vara i närheten av most fearsome..?

Vi tittar vidare …

Nu händer något …

..!?! — Där har vi ”the most fearsome predator of the Jurassic”!

Den ofantliga besten är en Liopleurodon. Walking with Dinosaurs gjorde fornvärldens djurliv inne, och Liopleurodon var en av dess stjärnor. Det framställdes inte bara som det största rovdjuret under juraperioden, utan det största rovdjuret någonsin.

A complete skeleton of the largest predator of all time, a Jurassic sea monster that made Tyrannosaurus rex look like a featherweight, has been discovered in Mexico.

The fossilised bones, measuring 65 feet [21,6 m] from nose to tail, have been identified as those of Liopleurodon ferox, a fearsome carnivore that terrorised the oceans 150m years ago.

The marine behemoth, which was featured in the BBC series 'Walking With Dinosaurs', boasted teeth the size of machetes packed into 10ft jaws powerful enough to bite through granite.

It weighed more than 50 tons – seven times larger than T rex – and hunted the ancestors of modern sharks and aquatic reptiles such as ichthyosaurs. Had the species lived at the same time, it would have been capable of killing a blue whale.

- Irish Independent, 30 december 2002

De 50 tonnen kunde också bli uppemot 150 ton. Det motsvarar tjugo Tyrannosaurier, i en enda best. Och vad längden beträffar, låt oss ta en titt på BBC:s egen undersajt med material från, om och kring Walking with Dinosaurs:

Liopleurodon (LI-PLOO-ro-don) 

Size: 25m long

[…] 

Liopleurodon was the mightiest aquatic predator of all time. 

Until recently the longest confirmed adult specimen was 18 metres. But in 2003 a fossil pliosaur (possibly a Liopleurodon) was discovered in Mexico which was 18 metres long and still a juvenile - suggesting that they grew considerably larger than this.

- BBC Walking with Dinosaurs/Sea Monsters Fact File: Liopleurodon [arkiverad]

Årtalen kanske förvirrar, men det är samma mexikanska fynd som avses: Monstruo de Aramberri, ”monstret från Aramberri”, som kommunicerades ut över världen omkring årsskiftet 2002/2003. Men vad var det? Man behöver inte läsa mycket för att stöta på fler problem än årtal …

Även om fossilet verkligen är tämligen komplett, så är det lurigare att studera än man kan tro. Som storleken på hela det levande djuret – nog borde det räcka att dra fram ett måttband och mäta? Men måttet är beräknat utifrån mått på andra ben, på känt fossil-maner. I det här fallet har man tagit en bröstkota på 22 cm, och utifrån den beräknat längden på hela djuret till 15 meter. Andra gånger har man haft delar av kraniet, och utifrån tumregler som att kraniet utgör 1/6 av djuret, eller 1/7 eller vad man nu tillämpat, beräknat dess hela längd. Sådana beräkningar ledde såväl vetenskap som press vill. De senare lät sig säkert inte förledas motvilligt, eller hur det nu gick till när ”monstret” blev 18 meter i några tidningar, 21,6 i andra. Och då pratar vi fortfarande om just den individ som blev fossiliserad. Länge trodde man att fossilet kom från en ung Liopleurodon. Nu är det så, att reptiler växer livet ut. Vem vågar gissa hur stor en vuxen Liopleurodon kunde bli? Eller en gammal? Eller en urgammal..? Men allt det faller när man beaktar att monstret från Aramberri nog inte alls är en Liopleurodon. Åtminstone om det är Liopleurodon man är ute efter. (Min favorit i rapporteringen är detaljen om att Liopleurodon skulle tugga sten – jag antar att den härrör från stenarna man hittade i monstrets mage.)

Sådan felrapportering i pressen känns mer 1800-tal än 1900-tal. Och vad har den på 2000-talet att göra? Men även om det är illa nog om 15 meter blir 25 i pressen, så är det en helt annan sak om samma godzillafication sker i vetenskapen. Hur kunde forskare tro att Liopleurodon ferox kunde bli uppemot 25 meter lång? Och väga 150 ton? Men det var precis vad åtminstone några av dem gjorde. Som David Martill. Han var dessutom en av de vetenskapliga rådgivarna för Walking with Dinosarus.

I got the size of Liopleurodon horrendously wrong. I based my calculations on some fragmentary material which suggested a Liopleurodon could grow to a length of 25 metres, but the evidence was scant and it caused a lot of controversy at the time.

- Giants of the Jurassic seas were twice the size of a killer whale, ScienceDaily 10 maj 2023

Professor (som han är numera) Martill har haft många tillfällen att säga det där sedan 1999. Det senaste är helt färskt, och föranlett av en upptäckt som jag hoppas rapporteras bättre än Aramberri-monstret 2002.

Artwork by study coauthor Megan Jacobs imagines what a large Late Jurassic-age pliosaur would have looked like.

Topographic scans showed the reptile might have grown to between 9.8 and 14.4 meters (roughly between 32 and 47 feet) long, the authors wrote.

“Although not yet on a par with the claims made for Liopleurodon in the iconic BBC TV series ‘Walking with Dinosaurs,’” Martill added, “it wouldn’t surprise me if one day we find some clear evidence that this monstrous species was even bigger.”

- Size of a Jurassic sea giant found due to fossil discovery, study says, CNN 16 maj 2023

Hur stor menar då vetenskapen idag att Liopleurodon ferox kunde bli?

The largest known skull, NHM R3536, about 1.265 m (4.15 ft) long would have belonged to an individual measuring approximately 6.6 m (22 ft) long and weighing 3.3 t (3.6 short tons).

- Wikipedia: Liopleurodon#Description, mina markeringar

Fossil biprodukt

- Dickinsonia, som läckert fossil samt i en konstnärlig tolkning

Släktet Dickinsonia är fascinerande. Det levde för ca 600 miljoner år sedan och är en av de första större livsformerna vi känner till. ”Större” är ingen överdrift; funna fossil har mätt från några millimeter upp till 140 cm. Ja, fossilen är inte förstenat ben eller brosk – sånt var inte uppfunnet än – men avtryck som bildats och förstenats långt efter att de fragila organismerna försvunnit.

Klassificeringen av så avlägsna varelser, såväl i tiden som släktskapet, är ingen enkel sak. Sedan den upptäcktes efter andra världskriget har den tidvis klassats, med varierande grader av osäkerhet, som en mycket tidig form av olika växter, lav, manet, korall … Eller hörde den kanske till en helt egen gren på livets träd? Kanske en egen stam? Men 2018 kungjordes en upptäckt som inte bara var en paleontologisk sensation utan sensation över huvud taget. Wikipedias artikel Dickinsonia#Classification har en fin liten filmsnutt där Ilja Bobrovskij berättar om hur han lyckades isolera molekyler som en gång suttit i Dickinsonia. Och bland dem hittades ämnen som kännetecknar animalier, dock inte andra kungariken som svampar. Därmed hade man bevisat att de var djur, därtill de första större, komplexa djuren vi känner till. (Äldsta djuren på jorden har identifierats, SvD 20 september 2018)

Dickinsonia levde i senare delen av en period som kallas Ediacara. (Den blev förresten officiellt godkänd som period först 2004, vilket var den första nya perioden på över hundra år att införas i rullorna.) På den tiden såg såväl livet som jordytan annorlunda ut. Det är kanske inte så konstigt att varelser som då kunde vara samlade idag återfinns utspridda. På den här gamla kartan har jag prickat ut de platser där man hittills hittat Dickinsonia.

I Indien har jag satt en ring. I Madyar Pradesh ligger ”Bhimbetka rock shelters”, ett område känt för sina många och märkvärdiga grottor. Jag har inte mycket till övers för UNESCOs allt längre lista med världsarv, men att grottorna finns där (länk) är onekligen en lättbegriplig indikation på att här finns något utöver det vanliga. Grottorna är dessutom högintressanta på flera sätt. Där har man hittat spår av mänsklig verksamhet för över 100 000 år sedan, vilket är de äldsta beläggen för folk i Indien över huvud taget. Där finns spännande grottmålningar från äldre stenålder och ända fram till historisk tid. Eftersom geologin också är intressant var det ett utmärkt ställe för geologiska konferenser. Men den som planerades till mars 2020 sköts upp, sköts upp igen, och ställdes sedan in – någonting om ett virus … Några deltagare som redan infunnit sig fick plötsligt gott om egentid. Ett besöksmål var givet – de tog en tur i grottorna. Kanske mer som turister än forskare? Men så fick de syn på något …

I en grotta, ”hiding in plain sight”, hittades ovanstående formation. Tillkallad expertis identifierade den som tre fossila exemplar av D. tenuis. De var de första Dickinsonia man hittat i Indien. Utöver information man kunde få fram om djuret i sig så gav dessa de allra första kända indierna även intressanta ledtrådar om annat som vetenskapen grubblat över. Som åldern på de dittills fossillösa lagren de hittades i, eller den indiska halvöns kontakter med resten av superkontinenten Gondwanaland.

Revised distribution of fossils and facies allows reevaluation of a problem that has long plagued continental reconstructions for the Late Ediacaran. Ediacaran-Cambrian plate motions of 10 to 20 cm yr−1 (Schmidt and Williams, 2010) exceed the post-Cambrian speed limit of 10 cm yr−1 (Meert et al., 1993), and have been explained by true polar wander (Evans, 2003; Mitchell et al., 2011). Plate reconstructions with and without true polar wander show very different continental paleolatitudes (Torsvik and Cocks, 2013), but can be evaluated with biogeographic data (Warren et al., 2014).

- Retallack et al: Dickinsonia discovered in India and late Ediacaran biogeography, Gondwana Research (februari 2021)

Under covid-epidemin stängdes grottorna vilket försvårade forskningen. Flera forskare var mycket nyfikna på fossilen och lyckades så småningom få tillträde. När de fick syn på dem blev de först förvånade, sedan misstänksamma. Fossilen hade chanserat märkbart under den korta tiden sedan upptäckten. Dessutom verkade de lossna från ”underlaget”, på ett sätt som fossil inte brukar göra. Vad pågick? – De tog en närmare titt. Och tittade runt omkring sig. Och tog prover. Och skrev en rapport om vad ”fossilet” egentligen var.

The ‘fossil’ resembles decayed parts of modern Apis dorsata (giant honeybees) hives. In this contribution, we note the structural similarities between “Dickinsonia” and honey and pollen stores of recently decayed bee nests. A closer view of the photos provided in the original paper reveals honeycombed structures within the purported fossil. We also note that the fossil is not located on a bedding surface and is not a part of the rock, but rather is attached as a ‘tracery of waxy material’ above the surface.

- Ur Meert, Pandit, Kwafo och Singha: Stinging News: ‘Dickinsonia’ discovered in the Upper Vindhyan of India not worth the buzz, Gondwana Research (maj 2023)

För att sammanfatta: ”Fossilen” visade sig vara rester från ett bisamhälle.

- Ur Pandey, Ahmad och Sharma: Dickinsonia tenuis reported by Retallack et al. 2021 is not a fossil, instead an impression of an extant ‘fallen beehive’, Journal of the Geological Society of India (mars 2023)

Här fler bilder som ett annat gäng tog på det nyss så märkvärdiga fyndet. Liksom i fallet med Trollhajen gillar jag att man håller tonen även i sammanhang där man kan frestas att spänna av en smula. Men icke så – här har vi det vetenskapliga namnet på biet ifråga (jättebiet A. dorsata är snäppet större än våra honungsbin), här en spektroskopisk analys av bivaxet, källhänvisningarna fyller en hel sida och lite till, med mera.

Apropå vetenskaplig ton … En skillnad mellan biprodukten och trollhajen är reaktionen från de som begått misstaget när det stod klart att misstag begåtts. Fiskforskarna Anastasiadis, Papadimitriou och Küpper reagerade med förnekelse. Den retraction note de till slut tvingades skriva är så fascinerande att jag tar med hela; man riktigt känner hur de stretar emot när de tar sin plasthaj i förtvivlat försvar:

The above authors remove these recent publications due to remaining uncertainty because they are based on a visual observation by a citizen (citizen science), without a specimen being available. The available information was not adequate to support this record based solely on photographic evidence and direct contact between the authors and the citizen.

- Retraction note, Mediterranean Marine Science 16 januari 2023

Bara en sådan sak som att ordet ”citizen” nämns tre gånger. Det var hans fel! Dumme okvalificerade medborgaren!

När fossilhittare professor emeritus Gregory Retallack fick ta del av de ”besvärande” detaljerna konstaterade han genast att han tagit miste. Inte märkvärdigare än så!

Eller, det borde inte vara märkvärdigare än så. Men forskare är folk, de med.

Mastodonter är inte mammutar

- M&M: T v ullhårig mammut Mammuthus primigenius, t h Amerikansk mastodont Mammut americanum

En herre med väldigt, väldigt mycket pengar, varav en hel del är hans egna, och intressant psyke har gjort att många som använder Twitter börjat se sig om efter alternativ. Att detta har fått viss uppmärksamhet även utanför det sociala mediet ifråga beror mindre på antalet aktiva användare därstädes än på att de aktiva användarna därstädes gör mer väsen av sig per capita än de jämförelsevis otvättade massorna på betydligt större kanaler som Facebook och Instagram. Ett exempel är när den som skriver denna blogg skriver denna blogg.

- Mastodont eller mammut? Det är åtminstone maskoten för Eugen Rochkos skapelse.

Det alternativ som fått mest uppmärksamhet heter Mastodon, engelska för mastodont. Dess namn kommer visserligen från något så tråkigt som ett band (som visserligen kan vara hur bra som helst, jag har inte lyssnat på dem). Men ska man illustrera något så tråkigt som ett dataprogram så vill man gärna ha något mer bildmässigt. Som en maskot av något slag. Och för ett program som heter Mastodon är den given: En mastodont. Eller..?

Mastodonter är inte mammutar. Men de var tämligen lika varann. Och alla har hört talas om mammutar och har åtminstone en aning om hur de ser ut. Betydligt färre har så mycket som hört talas om mastodonter. Därmed är det öppet för förväxlingar; folk kommer att använda bilder på mammutar för att illustrera programmet mastodon.

Några mer eller mindre synliga skillnader mellan mammutar och mastodonter:

• Mammutar har välvda kranier, mastodonter plattare.
  
• Mammutar har mer böjda betar, mastodonter rakare.
• Mammutar är lite kortare (från svans till snabel) och högre, mastodonter lite längre och lägre.
• Mammutar levde som regel på slätter, mastodonter som regel i skogar; det vet vi eftersom …
  
• Mammutarnas tänder är platta tvättbräden, anpassade för att tugga relativt segt gräs. Mastodonternas tänder ser lite mer ut som våra tänder (ordet mastodont kommer från grekiska, "bröst-tand"), anpassade för mjukare kost som löv.

Man kan även nämna att mastodonter är "primitivare" än mammutarna. De senare var närmare släkt med dagens elefanter, och var på det hela taget mer lika dem. Men för att se de skillnaderna får man nog vara expert.

- Icke-mastodonten Gomphotherium

- Icke-mastodonten Platybelodon

Sen fanns det en rad andra elefantdjur. Flera av dem, särskilt de som oftast visas upp, hade anmärkningsvärda utseenden, som den fyrbetade Gomphotherium eller den "skoveltandade" Platybelodon. De kallas ofta mastodonter, men var det inte.

En dinosauries evolution

- Iguanodon i byggsats. Så här ser fossiler ut när man hittar dem, såväl nu för tiden som 1840 när teckningen gjordes.

Iguanodon var den andra dinosaurien som beskrevs, slagen enbart av Megalosaurus. Men man kan se leguan-tanden (det är vad namnet betyder) som en sorts moralisk milstolpe. Iguanodon upptäcktes och beskrevs av läkaren och synnerligen begåvade amatör-paleontologen Gideon Mantell, som var den förste som berättade för världen vad dinosaurier var för något. Megalosaurus beskrevs av William Buckland, en företrädare för den gamla etablerade skolan. Sådana som han och Richard Owen kunde rent vetenskapligt inte mäta sig med unga pigga förmågor som Mantell. Istället såg de till att i det längsta hålla honom borta från rampljuset i kraft av sin etablerade värdighet, liksom otaliga tjuvknep som äldre etablerade herrar kan använda mot de som hotar deras position – alla om någonsin vistats i den akademiska världen vet vad jag talar om.

En lurig fråga var hur urtidsmonstren hade sett ut. När man gör sådana fynd är det sällan självklart hur djuren såg ut i livet, för att uttrycka det milt. Hur ska högen med blandade ben (där man får vara glad om det mesta är med) monteras?

1834: Ett tidigt förslag på rekonstruktion av Iguanodon. Gideon Mantell höll i pennan. Notera hur många ben som ännu inte hittats, utan vars fasoner fick gissas och estimeras. Ett ben som hittats var det som här fick bli ett litet noshörningshorn på den glada dinosauriens nos.

1853: Paleontologins mest berömda nyårsmiddag hölls nyårsafton 1853. Den hölls i en fullskalemodell, eller om det var i dess gjutform, av en Iguanodon, så som man då föreställde sig den. Modellen var en av flera som beställts av Crystal Palace Company. Middagen var ett PR-trick för att ge uppmärksamhet åt kristallpalatsets nyöppning efter en flytt. Det funkade, måste man säga. All dinosaurie-mani, inklusive En förlorad värld, Jurassic Park och alltihop, kan härledas till denna middag; det var nu det började. – Mantells namn finns uppsatt på väggen, men han deltog inte själv; han hade dött året innan. Mary Anning, som upptäckte den första ichthyosaurien och länge var landets fossiljägare nr 1, var också död, men hade även i levande skick knappast blivit omnämnd, än mindre inbjuden.

1854: De två iguanodonerna i Crystal Palace Park. Parken ligger i en stadsdel som fått heta just Crystal Palace, till minne av den väldiga och berömda byggnad som en gång var dess givna landmärke (det brann ner 1936). Till vänster ser vi dem med en tidigare färgsättning. Utformningen gjordes av Owen, som ansåg att djuren var fyrbenta. Mantell lutade åt att de var tvåbenta men kunde inte delta i arbetet på grund av sjukdom.

1883: Här har det hänt saker! 1878 gjordes ett fantastiskt fynd i Belgien: En hel iguanodon-hjord, med hela 38 individer. Nu saknades inte längre några ben; nu behövde man inte längre gissa och estimera. Nu skulle Mantell varit med. Vetenskapen fick massor av ny kunskap om dinosaurien. Bland mycket annat reste den på sig; dess tvåbenthet var inte längre något att diskutera. Då fick dess svans släpa på marken, som på en annan känguru. Och hornet? Det bidde en tumme.

Sen hände inte jättemycket … En populär bild av dinosaurier växte fram där man såg dem som tröga, korkade djur, som sakta vaggade runt i väntan på sin mystiska utplåning. Många såg dem som en evolutionär återvändsgränd, på något sätt mindre livsdugliga än andra djur, dömda att så småningom självdö när naturen vände dem ryggen. "Dinosaurie" blev ett invektiv, använt om företeelser som överlevt sig själva och var redo för graven. Jag vet inte om dinosaurier någonsin varit ute bland ungarna, men i samhället i stort stod dinosaurier inte högt i kurs under denna tid. Vilket känns märkligt idag.

1986: Ett belägg ur en annorlunda källa … För bilden är inte hämtad från något standardverk, vetenskaplig journal eller så, utan är ett klistermärke. Det satt i Matthew Kalmenoff, Dinosaur stickers and seals (Dover 1986), med undertiteln "48 Full-Color Pressure-Sensitive Designs". Men det behöver inte vara sämre för det! Kalmenoff (1905–1986; han dog tryckåret) var en känd målare som arbetade för American Museum of Natural History i decennier. Dover är numer känt för återutgivningar av äldre material, vilket detta är ett exempel på, men originalet gavs ut av dem själva. Och i vilket fall var detta exakt vad jag var ute efter: Hur vetenskapen på 1980-talet framställde iguanodonen för allmänheten. Vilket var på samma sätt som hundra år tidigare.

Nu backar jag bandet en smula. För framåt 1970-talet utbröt "dinosaurie-renässansen". Forskare som Bakker (som nämns i Jurassic Park) och Ostrom gjorde fynd, drog slutsatser och föreslog idéer som blåste liv i dinosaurierna, såväl som vetenskap som populärvetenskap – dock ännu inte i bredare sammanhang. Tanken att dinosaurierna var varmblodiga återuppväckte bilden av snabba, viga djur; bilden hade förekommit tidigare men av någon anledning dött ut (hö hö). Men nu var det dags igen. Och 1993 kom Jurassic Park. Då etsades bilden av snabba, viga och inte minst absolut livsfarliga dinosaurier in i det allmänna medvetandet. Nu var det inte längre någon som skojade om gamla dinosaurier!

Dinosaurierna var växelvarma kräldjur och därmed säkert oerhört mycket långsammare i sina reaktioner och ämnesomsättning än moderna däggdjur. De behövde förhållandevis lite mat, låg mycket stilla och blev antagligen mycket gamla.

- Anakronistiskt bild/text-par, den förra från Jurassic park (1993), en T-Rex eftersom där inte finns någon iguanodon, den senare från Torsten Malmberg, SvD 25 augusti 1962

Sedan dess har dinosaurier aldrig varit ute. Bara en sådan sak som att ett jaktplan under utveckling i mitten av 1990-talet fick det officiella namnet F-22 Raptor; det betyder "rovfågel" men är även kortformen av JP:s berömda velociraptorer (som egentligen är Deinonychus). Före 1990 skulle man aldrig tänkt tanken att ge ett nytt, häftigt militärfordon namn efter en dinosaurie.

Dinosaurie-renässansen innebar inte att alla dinosaurier uppdaterades omedelbart. Men så småningom kom turen till iguanodonen. Man insåg att dess svans varit tämligen rak; för att få en känguru-svans utmed marken måste den först ha knäckts i någon hemsk olycka. Bilden här kommer från The Natural History Museum i London: Iguanodon och får representera nuläget i leguan-tandens evolution. Kanske det finns ytterligare saker att förbättra – man vet aldrig med vetenskap – men det är mycket svårt att tänka sig en utveckling under de kommande 200 åren som motsvarar den de gångna 200 åren.

Åskfågeln i Tombstone

En av de "rekonstruktioner" som gjorts av den legendariska bilden.

Found on the Desert.

A Strange Winged Monster Discovered and Killed on the Huachuca Desert. 

A winged monster, resembling a huge alligator with an extremely elongated tail and an immense pair of wings, was found on the desert between the Whetstone and Huachuca mountains last Sunday by two ranchers who were returning home from the Huachucas. The creature was evidently greatly exhausted by a long flight and when discovered was able to fly but a short distance at a time. 

After the first shock of wild amazement had passed the two men, who were on horseback and armed with Winchester rifles, regained sufficient courage to pursue the monster and after an exciting chase of several miles succeeded in getting near enough to open fire with their rifles and wounding it.

The creature then turned on the men, but owing to its exhausted condition they were able to keep out of its way and after a few well directed shots the monster partly rolled over and remained motionless. The men cautiously approached, their horses snorting with terror, and found that the creature was dead.

They then proceeded to make an examination and found that it measured about ninety-two feet in length and the greatest diameter was about fifty inches. The monster had only two feet, these being situated a short distance in front of where the wings were joined to the body. The head, as near as they could judge, was about eight feet long, the jaws being thickly set with strong, sharp teeth. Its eyes were as large as a dinner plate and protruded about halfway from the head.

They had some difficulty in measuring the wings as they were partly folded under the body, but finally got one straightened out sufficiently to get a measurement of seventy-eight feet, making the total length from tip to tip about 160 feet. The wings were composed of a thick and nearly transparent membrane and were devoid of feathers or hair, as was the entire body. The skin of the body was comparatively smooth and easily penetrated by a bullet.

The men cut off a small portion of the tip of one wing and took it home with them. Late last night one of them arrived in this city for supplies and to make the necessary preparations to skin the creature, when the hide will be sent east for examination by the eminent scientists of the day.

The finder returned early this morning accompanied by several prominent men who will endeavor to bring the strange creature to this city before it is mutilated.

-  Tombstone Epitaph, 26 april 1890

Artikeln (i tidningen med det fina och lätt morbida namnet) är inte så märkvärdig som man kan tro. Skrönor av olika slag och kalibrar, även uppenbara sagor, var betydligt vanligare i tidens press än i dagens, vad folk nuförtiden än tror. Att det väldiga monstret påminner starkt om en flygödla är heller inte konstigt då sådana vid den tiden var allmänt kända och omtalade. I västern hade det så kallade Benkriget pågått länge, där hrr Drinker och Cope tävlade om vem som kunde gräva fram flest dinosaurier. Glosor som pterodaktyl och ichthyosaurie användes inte bara när ben hittats utan även som liknelse för politiker man ogillade, eller vad det nu gällde, och det utan förklaringar. Kort sagt: Inget märkvärdigt här, bara en gigantisk flygödla till anka. Skingra er, gott folk.

I maj 1963 återgav Jack Pearl i tidskriften Saga historien om "The Tombstone Thunderbird". I hans version fanns flera skillnader. Enligt honom skulle jägarna inte ha nöjt sig med en bit vinge utan släpat in hela kolossen till staden. Det var möjligt eftersom den "bara" hade en spännvidd på tolv meter istället för över 50. Väl framme skulle den ha fotograferats. Och den bilden skulle ha publicerats i Epitaph. Dessutom förlägger han det hela till 1886 — men i den årgången finns ingen rapport om någon flygödla. Det finns däremot 1890, dock utan att så mycket som nämna någon avbildning. När tidningens redaktion tillfrågades förnekade de också att någon bild någonsin funnits. Tydligen hade Pearl haft fel även om den "detaljen".

Men om ingen bild på någon nedlagd flygödla publicerats i Epitaph, hur kom det sig att så många sade sig komma ihåg den? Och att bilden rentav skulle ha publicerats i en rad andra tidningar kors och tvärs över staterna? Kanske även visats på tv? Vid ett tillfälle började redaktörerna på den forteanska tidskriften Fate att tro att de själva hade publicerat bilden, vilket avfärdades — tror jag — först efter att de gått igenom hela läggen.

Sedan dess har historien om dunderfågeln, eller rättare sagt om den påstådda bilden på densamma, blivit ett inventarium i denna spretiga och speciella genre. En del har jämfört med den så kallade Mandela-effekten (som har en egen bloggpost), där den tveksamma logiken är att ett falskt minne som delas av tillräckligt många nog inte är falskt utan "något annat". Belöningar har utlysts, arkiv luskammats, "vittnen" korsförhörts om vad de kunnat minnas om bilden.

During the 1990's, the search for the "Thunderbird Photo" reached a point of obsession for those interested in the subject. A discussion of the matter stretched over several issues of Mark Chorvinsky's Strange magazine and readers who believed they had seen the photo cited sources that ranged from old books, to Western photograph collections, men's magazines, National Geographic and beyond. People combed through literally hundreds of issues of dusty copies of True and Saga to find nothing more than the previously mentioned article by Jack Pearl.

- The Missing Thunderbird Photo, The Mothman Wiki

Jag har inte sett att någon, som tror att bilden funnits, formulerat en hypotes om vad som hänt med den, och de miljoner kopior som tryckts i tidningar och böcker. Hade det gällt något annat än kryptozoologi hade en konspirationsteori varit given. En kreativ lösning var att bilden verkligen togs, men att en tidsresenär "senare" åkte tillbaka till 1890 och saboterade det hela. Den idén är nog inte på fullt allvar — även om det kan vara svårt att säga i den här branschen.

Givetvis har teckningar och fotografier gjorts, med större eller mindre allvar, där man försökt att rekonstruerat den berömda bilden. Och det ligger nära till hands att anta att en och annan sådan bild bidragit till att förstärka det falska minnet.

I tidningar som Tombstone Epitaph tillät trycktekniken inga fotografier, illustrationerna var få, och de användes knappt någonsin för att förmedla "nyhetsmaterial". Två typiska exempel från just den 26 april 1890: En "rolig" historia och en annons för patentmedicin.

Här är ännu en illustration. Den visar Van Amburghs cirkus som turnerade i Ohio sommaren 1885. Här ser vi den häpnadsväckande Quedah, avkomman till a mysterious male mountain mammoth. Sådana hade varit samtida med fisk- och flygödlor, får vi veta, men inte setts till sedan syndafloden. Liksom en japansk drake, vilket jag nog tycker smäller ännu högre.

För övrigt är Tombstone Epitaph mest känd för att ha återgett och tagit sida i konflikterna i den lilla staden, och den skottväxling som de utmynnade i: "The Gunfight at the O.K. Corrall" 1881.

Dinosaurie-förnekare

Nothing about dinosaurs is suitable for children, from their total lack of family values through to their non-existence from any serious scientific point of view. Any proper look at the facts will reveal that dinosaurs simply never existed...

- Användaren CADMinistry på forumet Mumsnet (2015)

CAD står för Christians Against Dinosaurs. Det syftar inte så mycket på ogillande av djuren som avfärdande av hela idén; de tror att dinosaurierna är påhitt.

Naturligtvis har kristna mot dinosaurier en Facebook-grupp. Jag gick med i den en gång i tiden, då den fortfarande var öppen att läsa i och medlemskap bara var ett klick bort. Givetvis var vi många som gick med för skojs skull, misstänkande eller övertygade om att det var spex, och gruppen dominerades också av roliga bilder och skämtan med själva idén.

När jag nu tittar efter har jag blivit utslängd, inlägg visas bara för medlemmar, och den som vill gå med måste svara på frågor som vilken religion man tror på eller varför den som är ateist vill gå med i en kristen grupp. Sammantaget lutar jag nu åt att gruppen är på riktigt och drivs av folk som verkligen tror att dinosaurier aldrig funnits, att de är en antikristen konspiration för att driva folk i fördärvet. Med tanke på vilka galenskaper folk tagit och tar på fullaste allvar vore det konstigt om just dinosaurier skulle glömts bort.

 ‘CADMinistry’ also claims that that nobody had even heard of dinosaurs before the 1800s. Perhaps they have a point. It wasn't until 1824 that William Buckland [1784 – 1856] the first Reader in Geology at Oxford University, provided the first scientific description of a dinosaur in his Notice about Megalosaurus published in the Transactions of the Geological Society of London.

- Nina Morgan: Dinosaur deniers, Geoscientist Online april (...) 2018

Smart som en neandertalare

Först en riktigt ingrodd faktoid: Att neandertalare skulle ha varit lågintelligenta halvapor.

Neanderthals are known for their large cranial capacity, which at 1,600 cm³ (98 cu in) is larger on average than that of modern humans.

- Wikipedia: Neanderthal#Anatomy

Nu är ju hjärnvolym ett förvisso trubbigt mätvärde. Men redan denna föga kända uppgift rimmar illa med den klassiska vrångbilden, den som avses när "neandertalare" används som förklenande liknelse eller invektiv.

Hur neandertalarna använde sina hjärnor vet vi, naturligtvis, inte så mycket om. Men det går ju att forska på.

The question of why we Homo sapiens are significantly more intelligent than the similarly big-brained Neanderthals—and why we survived and proliferated while they went extinct—has puzzled scientists for some time.

 - Joseph Stromberg: Why You’re Smarter Than a Neanderthal, Smithsonian.com 12 mars 2013

Tips för dig i Arboga eller Stockholm

Vidskepelse och kvacksalveri: En granskning av den öppensinnade branschen
Det är bra med ett öppet sinne – men inte så öppet att hjärnan trillar ut. Peter Olausson går igenom spökprat, aurafotografering, tarot, kristaller, frekvensterapi, djurkommunikation, kinesiologi ...
Hur fungerar det, egentligen? Varför låter vi oss luras?
Arboga bibliotek, onsdag den 29 november kl 18-19 (länk)

Arkeologiskt fusk & slarv
Några kända och mindre kända exempel på fusk och slarv inom arkeologi och historia. Vilken roll spelar det om fel görs med flit eller av misstag? Och kan vi av exemplen lära oss något om pseudovetenskap, vidskepelse och kunskapsresistens i allmänhet? En pubföreläsning hos VoF Stockholm.
The Londoner, Karlavägen 52-54 Stockholm, lördag den 2 december kl 18-19

Om arkeologiska falsarier i Populär Arkeologi

Populär Arkeologi är en trevlig tidning, även när jag inte skriver i den. Men nu är det gjort. I nr 4/2017 har jag med en artikel om arkeologiska falsarier: Piltdown-människan, Kensingtonstenen, Calaverasmänniskan och Drakes plåt. Två arkeologiska falsarier och två paleontologiska, två välkända och två betydligt mindre kända. Finns ute nu.

Cuvier och mänskliga fossil

Georges Cuvier (1769-1832) var inte den förste som studerade fossiler, men var den förste som gjorde vetenskap av det. Han var en pionjär inom den jämförande anatomin, den konst där man utifrån en benbit kan rekonstruera hela djuret. Hans namn är ett av naturvetenskapens riktigt stora.

Likt alla andra människor som någonsin levt, lever och kommer att leva, så hade Cuvier sina fel och brister. Hans kritik av Jean-Baptiste de Lamarck kan sägas leva kvar än idag, då lamarckism fortfarande är ett skällsord, och Lamarck fortfarande i starkt behov av omvärdering –  inte för hans idé om ärvda förvärvade egenskaper, men för att han lanserade en tidig version av evolutionsteorin redan i början av 1800-talet. Cuvier trodde på floden i Första Mosebok, vilket många men långtifrån alla samtida kolleger gjorde. Och så trodde han inte på fossil efter människor.

Det är åtminstone så Cuvier citeras: "l'homme fossile n'existe pas", och årtalet ska ha varit 1812. Jag har ännu inte hittat det citatet i den definitiva, otvetydiga formen. Som så ofta när man har med fina citat att göra uppges källan sällan om någonsin. Är det ännu ett hittepå-citat?

Efter lite grävande hittade jag en längre introduktion i hans storverk Recherches sur les ossements fossiles de qudrupèdes från det året, utgiven på engelska 1813 som Theory of the Earth. I ett avsnitt rubricerat "Proofs that there are no Fossil Human Bones" ges trots det en mer nyanserad bild än så. Cuvier konstaterar att äkta fossil efter människor dittills inte hade hittats. Eftersom mänskliga ben inte har sämre hållbarhet än djurben i motsvarande storlekar, som man redan då hittat mängder av, drog han slutsatsen att det åtminstone inte funnits särskilt många människor som kunnat bli fossil.

I do not presume, however, to conclude that man did not exist at all before this epoch. He might then have inhabited some narrow regions, whence he might have repeopled the earth after those terrible events [syndafloden]. Perhaps also, the places which he inhabited may have been entirely swallowed up in the abyss, and his bones buried at the bottom of the present seas, with the exception of a small number of individuals, which have continued the species.

- Georges Cuvier: Essay on the Theory of the Earth (5:e uppl., 1827), sid 120

Längre fram i samma verk (sid 406) beskriver han ett faktiskt, nyupptäckt mänskligt fossil. Fyndet gjordes av Sir Alexander Cochrane på Guadeloupe. "Guadeloupe-kvinnan" är emellertid inget fossil utan ett modernt skelett som bäddats in i sten. Icke desto mindre har hon blivit en favorit bland kreationister som inbillar sig att hon är någon sorts anomali, "förbjuden vetenskap", ett fynd som kullkastar hela paleontologin och därmed evolutionen och därmed all vetenskap så att bara valda delar av bibeln blir kvar.

Keith Fitzpatrick-Matthews: The Lady of Guadeloupe: a Miocene Homo sapiens?, Bad Archaeology 5 april 2015

Folk i Kalifornien för 130 000 år sedan?

När kom den första människan till Amerika? Frågan har diskuterats intensivt genom åren. De äldsta oomtvistliga fynden är ca 13 000 år gamla; allt äldre än så är hypoteser. För närvarande ligger konsensus, eller något i den stilen, på högst 20 000 år men förmodligen mindre. Några lägger på några millennier, upp till högst det dubbla. Ju större avsteg från dessa ledande hypoteser man lägger fram, desto tyngre belägg krävs.

Of course, extraordinary claims like this require extraordinary evidence, and we feel like the Cerutti mastodon site presents this evidence.

- Tom Deméré, paleontolog från San Diego Natural History Museum

Vad Richard Cerutti, Thomas Deméré, Steven Holen m.fl. föreslår är att de funnit spår av mänsklig verksamhet i Kalifornien för 130 000 år sedan. Det är sannerligen extraordinary claims; har de extraordinary evidence?

Fyndet utgörs inte av ben efter människor utan ben efter mastodonter. De upptäcktes 1992 och grävdes ut 1993. Att man inte lyft upp det hela förrän nu beror på att man inte fått benen ordentligt daterade förrän nu.

Kopplingen till människor ligger i att mastodonternas ben påstås ha krossats på ett särskilt sätt medan de fortfarande var färska, samt att man intill hittat stenar (som den på bilden ovan) som nog är de som använts för att krossa benen.

These findings confirm the presence of an unidentified species of Homo at the CM site during the last interglacial period (MIS 5e; early late Pleistocene), indicating that humans with manual dexterity and the experiential knowledge to use hammerstones and anvils processed mastodon limb bones for marrow extraction and/or raw material for tool production.

- Steven R. Holen et al, A 130,000-year-old archaeological site in southern California, USA, Nature 544

Som så ofta med extraordinary claims rör detta inte bara frågan om mänsklighetens historia i Amerika, utan spridningen av Homo sapiens över huvud taget. Enligt den hypotes som för närvarande samlar flest röster lämnade H. sapiens Afrika i en våg för sisådär 100 000 år sedan lite drygt, en liten våg som gick över och bara lämnade ett fåtal spår i närliggande områden. Den andra vågen lämnade Afrika för 60-80 000 år sedan och ledde till att planeten befolkades.

Dessa teorier är sannerligen inte huggna i sten, men heller inte byggda på lösan sand. Om det visar sig att det verkligen fanns H. sapiens i Kalifornien för ca 130 000 år sedan så skulle det påverka långt mycket mer än idéerna om Amerikas första befolkning.

Wikipedia: Recent African origin of modern humans

Men det är ett stort "om". Ett förslag från en oinitierad är att Ceruttis mastodont-stens-fynd inte kommer att bekräftas, och i längden inte påverka någonting över huvud taget.

Den guldförande grus-människan från Calaveras

Så noggrant undersökt Nordamerika än är, saknas i dess östra del alla spår till fossila människoapor och redskap, som skulle kunna göra människans uppträdande därstädes före istiden sannolikt. I Kaliforniens guldförande sand har man däremot funnit återstoder av en mycket gammal människoras, som måste ha levat, innan de väldiga lavatäckena i Sierra Nevada bildades. Den vid Calaveras funna skallen utmärker sig liksom Neandertalskallen för starka ögonbrynsvulster, höga okben och bred näsrot och härrör otvivelaktigt från Nordamerikas urinvånare, som invandrat över Östasien och det vid denna tid ännu landfasta Behringsund tillsammans med mastodont och elefant.

- Oscar Heinrich Dumrath, Universum. Det oändligt stora och det oändligt lilla (1914) s 523

Professor William H. Holmes now declares the famous Calaveras skull to be an imposition – has been in the Harvard museum for thirty years

- "Was it a newspaper fake", Inter-Mountain: Butte, Montana, 24 juni 1899 (illustrationen ovan kommer från den artikeln)

Den vid Calaveras, öster om San Francisco, 1866 funna skallen daterades av den förste geologen som fick se den till pliocen. Även om man vid den tiden inte kunde datera i år på samma sätt som nu så stod det klart att en människoskalle från pliocen var åtminstone miljonen år gammal och en sensation var som helst den hittats, än mer så i Amerika. Det fantastiska fyndet möttes också med stor skepsis från början, inte minst som det genast började gå rykten om folk som tagit en indianskalle till guldgruvan och placerat den på 40 meters djup. Men även skallen i sig var ett motsägelsefullt fynd om den nu kom från pliocen: Den var inte ett fossil utan ben, och i motsats till vad Dumrath skriver så var dess anatomi helt modern.

Men vetenskapen har aldrig varit jättebra på att hantera falsarier. Auriferous gravel man, uppkallad efter de guldförande gruslager där den sades ha hittats, hade få men relativt tunga försvarare (som nämnde geolog Josiah D. Whitney och hans efterträdare Frederic W. Putnam, båda på Harvard), och det räckte tydligen för att ge den åtminstone en viss air av pålitlighet. Den hamnade på ett fint museum i just Harvard, liksom i läroböcker lite varstans. Och som synes fanns det även flera år efter avslöjandet folk som inte nåtts av budskapet. Måhända nyheten om förfalskningen sattes med mindre typsnitt än nyheten om upptäckten? Vilket i så fall är ungefär så som motsvarande ärenden hanteras än idag.

Kungsödlan med det sönderslagna örat

Stenar i svartvitt? Ingen häftig och inte alltför vetenskapligt inkorrekt återgivning av ett urmonster in action? Nej, så här brukar texter om forntidens jättedjur inte illustreras. I synnerhet inte när de är riktade, om aldrig så lite, till allmänheten.

Artikeln från vilken denna bild är hämtad skrevs 1834 av Richard Harlan och var riktad till andra proffs. Han beskrev några nyupptäckta fossiler från Louisiana och identifierade dem som lämningar efter ett tidigare okänt djur i ordningen Plesiosauria, svanödlor. (Som för övrigt inte var dinosaurier.) Och det var jättestort.

Judging from relative proportions, the Megalosaurus did not attain to more than forty feet in length; the Iguanodon of Mr. Mantell did not exceed sixty feet; but the individual now produced could not have been less than from eighty to one hundred feet long. According to the statement of Judge Bry, there were four hundred feet in extent, nearly in a linear direction, marked by these fossils in the soil, which undoubtedly include the remains of several individuals. If future discoveries of the extremities (paddles) and of the jaws and teeth of this reptile, should confirm the indications I have pointed out, we may suppose that the genus to which it belonged, will take the name, by acclamation of "Basilosaurus." [kungsödla]

- Richard Harlan, Notice of fossil bones found in the Tertiary formation of the State of Louisiana, Transactions of the American Philosophical Society (ofta förkortat Trans Am Phil Soc) 1834

Den största sensationen för en sentida läsare torde dock dateringen vara: En plesiosaur i en tertiär avlagring? Men alla plesiosaurier dog ut vid kritaperiodens slut, liksom dinosaurierna och pterosaurierna, liksom (vilket ofta glöms bort) nog så många arter av tidiga däggdjur, fåglar, ödlor, insekter och växter.

Detta visste man inte 1834. Utforskandet av livet under den så kallade sekundära perioden (idag mesozoikum = trias, jura och krita; den gamla numreringen av perioderna lever kvar i den följande perioden tertiär) hade just inletts. Man hade inte många spår att gå efter. Okunskapen var överväldigande, tolkningarna trevande. Men även om inte samtliga vetenskaper nått vår tids fulländade skick (...) så fanns det saker man hade bättre och sämre koll på. De många detaljer som skiljer reptilernas och däggdjurens klasser åt hörde till det man forskat på. Och det vetandet gav inte Harlans klassificering sitt oreserverade stöd. Till exempel såg tänderna, som hör till de mer välstuderade benbitarna eftersom de bevaras så väl, mer ut som tillhörande däggdjur än reptiler.

Harlan begav sig till Europa och Richard Owen, en av tidens klaraste paleontologiska stjärnor. Sedan denne omsorgsfullt studerat benen och rentav tändernas innanmäten fällde han sin dom: "Kungsödlan" var ett däggdjur. Den exakta sorten fick självaste Owen lite fel. Men det har sedan länge stått helt klart att Basilosaurus var en köttätande val på uppemot 15-18 meter, en rejäl best men inte fullt lika långsträckt som Harlans estimering.

Wikipedia (eng.): Basilosaurus

*

Så långt är Basilosaurus inte mycket mer än ännu en art bland otaliga som tillfälligtvis hamnat fel. Här kommer den berättelse som fick mig att skriva denna bloggpost, och gå igenom allt ovan för att förklara hur ödlan blev en val.

Pierre-Joseph van Beneden var en belgisk zoolog och paleontolog, framstående inom sitt fack med kopplingar och personliga band mest överallt. Naturligtvis kände han Johannes Peter Müller, tysk mångsysslare som gjorde insatser på en rad områden. Och när van Beneden vid ett tillfälle höll en dragning för den belgiska akademien om paleontologiska ting, så passade han på att återge följande episod:

När jag var i Müllers laboratorium i Berlin visade han mig ett tinningben från en Zeuglodon [Owens namnförslag på Basilosaurus] och berättade om en märklig händelse. Han och några vänner hade besökt de komparativa anatomiska samlingarna då han fått frågan om huruvida Basilosaurus, eller Hydrarchus som den också kallats [vilket är en helt annan historia!], var en reptil eller ett däggdjur. Han hade hållit tinningbenet för att förklara hans syn på örats struktur, då han råkade tappade det i golvet där det gick sönder. Vilken förlust! Ett unikt och så viktigt fynd förstört! De plockade genast upp bitarna med största försiktighet. Men professorn och de kringstående slogs av häpnad när de såg att hörselsnäckan exponerats, med spiral och vindlingar. En olyckshändelse hade förvandlat benet till ett fint anatomiskt preparat, och djurets natur hade tydligt demonstrerats. Hydrarchus kunde bara vara ett däggdjur.

- The Geologist, mars 1862, sid 105

... Eftersom endast däggdjur har en spiralformad hörselsnäcka.

Destruktiva analyser bör annars tillämpas med allra, allra största försiktighet. Müllers örontapp var ett ovanligt fint exempel på hur en oavsiktlig sådan gett ett värdefullt resultat.