Grader av konspirationsteorier

- Graham Hancock och Dag Stålsjö

För att göra en lång historia kort går Graham Hancocks serie ”Ancient apocalypse” ut på att mänskligheten lider av kollektiv minnesförlust. Vi har förträngt att det fanns en vetenskapligt högtstående civilisation under istiden, vilken kollapsade i en superkatastrof (googla på Younger Dryas impact, så hittar ni den) när rester av en komet eller asteroid kolliderade med jorden för omkring 12 850 år sedan. Av obegripliga skäl suddades alla rester av civilisationen ut, men överlevarna spred likväl jordbruk, astronomi och byggnadsteknik till övriga världen.

Att detta idag är okänt för de flesta beror, enligt Hancock, på att arkeologerna är sanningsförkvävande skurkar som vägrar tillåta forskning som kan öppna dörren till en sann förståelse av det förflutna. Men själv har han sett ljuset.

Där har ni en kortkort sammanfattning av AA; för fler granskningar av Hancocks många märkliga idéer (och de är många), se Wikipedia: Graham Hancock. Och här har ni en kortkort betraktelse över ”vår tid”:

Hans tv-serie är en ovälkommen påminnelse om att sanningen i vår tid har relativiserats in extremis, att åsikter har likställts med fakta och att envar är sin egen professor.

- Dick Harrison, Ancient apocalypse: Tv när det är som sämst – och farligast, SvD 3 december 2022

Det känns konstigt att anklaga professor Harrison för historielöshet. Särskilt som han sannerligen känner till den tv-serie som för 41 år sedan gick i TV 1:

Han säger sig ha bevis för att våra historieböcker ljuger och att guiderna ljuger turisterna fulla vid Uppsala högar när de visar upp Sveriges vagga där.

För vår historia börjar inte alls i Uppland utan på Kinnekulle i Västergötland, hävdar Dag Stålsjö [andra entusiaster har pekat ut andra platser i landskapet, som Hornborgasjöns omgivningar]. Och då grundar han sig på lekmannafunderingar, amatörforskning och folkberättelser. Dessa har hittills inte tagits på allvar av experterna, dvs de professionella akademikerna.

- DN 25 november 1981

Allt som lagts Hancock och Ancient Apocalypse (2022) till last återfinns hos Stålsjö och Svearikets vagga (1981):

• Hancock är varken historiker eller arkeolog utan journalist. Stålsjö var varken historiker eller arkeolog utan tv-producent.
• Misstro mot överhet och etablerad vetenskap.
• ”Half-baked filler documentary” …
  
• Kopplingar till annan pseudovetenskap: Likheterna mellan AA och Erich von Dänikens idéer är uppenbara. Hancock och Stålsjö, liksom mången västgötaskolist, trodde på Atlantis som nämns några gånger i SV (Stålsjös sista produktion hette Drömmen om Atlantis).
  

Här är en annan recension (som inte ligger bakom betalvägg):

Believing that ultra-intelligent creatures helped to build the pyramids is one thing, but where does it end? Believing that election fraud is real? Believing 9/11 was an inside job? Worse? If you were feeling particularly mean-spirited, you could suggest that Netflix knows this, and has gone out of its way to court the conspiracy theorists.

- Stuart Heritage: Ancient Apocalypse is the most dangerous show on Netflix, Guardian 23 november 2022

Tonläget hos Heritage återfinns hos Harrison:

Graham Hancock går sjumilakliv längre [än några småskaliga historiefuskare som nämns] och ställer sig på samma retoriska plattform som upphovsmännen till Sions vises protokoll och dolkstötslegenden. Han vill påverka och förvrida sinnen genom största möjliga lögner [syftande på Hitlers ”stora lögn”; jag tar upp den i Faktoidpodden avsnitt 11].

- Harrison

För några år sedan började allmänheten, äntligen! inse att vissa konspirationsteorier är mer problematiska än att ”bara” vara fel. Men sedan dess har det gått inflation i begreppet. Beläggen är synnerligen klena för istida högkulturer eller att Birka låg vid Hornborgasjön, men det innebär inte att den som tror på det ena eller andra automatiskt kommer att fortsätta med tyngre droger som Sions vise eller QAnon. Att dra nazistkortet så snabbt och, som det verkar, närmast på rutin, är kontraproduktivt, onödigt och fel.

Man kan konstatera att Ancient Apocalypse är typisk pseudovetenskap: fördummande, oärlig och slarvig. Det räcker.

Pyramiderna på Kola … Färöarna

The discovery of the world's earliest pyramids on the Kola Peninsula may confirm the existence of an ancient civilisation on Russian territory. The civilization likely predates the Egyptian civilization by a long time. Archaeological excavations of the Kola Peninsula's pyramids, which are believed to be at least two times older than Egyptian pyramids, have been resumed last year. It is still not known by whom or how they were built.

- Påståenden som cirkulerar

En civilisation på rysk mark … Låter som en god idé? Men man kan fråga sig var de där "arkeologiska utgrävningarna" höll till. För bilden, som inte är ny men som fick förnyad kraft nyligen – om det nu finns drivkrafter bakom eller bara är sånt som händer – är inte från Kolahalvön utan Färöarna.

Hiking to the top of the Klakkur mountain near Klaksvík, the second largest town of the Faroes behind Tórshavn, located on Borðoy Island, Norðoyar, Faroe Islands

- Adobe Stock: 527268352; foto "Luis"

Bilden är tagen strax på berget Klakkur, ovanför samhället Klaksvík (Färöarnas näst största). Bergen heter Háfjall (647 m hög, den bortre toppen) och Hálgafelli (503 m).

 - Google Earth, satellitbild daterad 3 juni 2016

Det går ju att fiska fram foton ur alla möjliga vinklar men för detta ändamålet funkade Google Earth bättre … Även med lågupplöst topografi ser man att Háfjalls topp inte utgörs av en spets utan en ås. Notera närheten till Klaksvík; även på Adobes bild skymtar lite bebyggelse på andra sidan viken.

Det äldsta belägget jag hittills sett för att bergen ifråga utpekats som pyramider är från 2014 (tog med två bilder):

This is a Giant Pyramid on one of the Faroe Islands (or should I say Pharao Islands?) […] Could this be a super-ancient Pyramid that has merely been overgrown and eroded to a point where we do not recognize it as artificial anymore? Your guess is as good as mine.

- "Jag bara frågar" på Giant Pyramid on the Faroe Islands? Above Top Secret 1 juni 2014

Se även den följande diskussionen, där påpekanden om vulkaniska lagerföljder och erosion ligger intill bludder av typiskt ATS-slag. Däremot ser jag ingen som drar de uppenbara parallellerna med den inbillade pyramiden i Bosnien (se Den galne bosniern på Linnéuniversitetet). Kanske den är såpass känd på ATS, eller vad det åtminstone 2014, att det inte behövs.

Sedan jättepyramiden på Färöarna drömts fram fick någon idén att koppla bilderna till ryskt territorium och sägnernas Hyperborea. Då kunde man även få med Alexander Bartjenko (1881–1938) i soppan. Han var en yvig herre som försökte att forska i telepati, hypnos och spår efter Hyperborea – på rysk mark, såklart. (Under den stora terrorn jezjovsjtjinan greps han, anklagad för att ha försökt att bilda en kontrarevolutionär frimurarorganisation – något sådant. Sen gick det som det brukade.) Man har även tagit med bilder varav åtminstone några kommer från hemsidan yperboreia.org, som är precis så tung källa som det låter.

Да! Люди и динозавры жили в непосредственном контакте!

Ja! Människor och dinosaurier levde intill varandra!

- yperboreia.org, "Artefakter"

Pyramider och mammutar. Frågor på det? Den avlägsna grejen skulle kunna vara en sorts slavisk Irminsul (världspelare, nära släkt med världsträd som Yggdrasil) i Franklin Mints version ...

Det känns rimligt att avrunda en bloggpost som denna med ett typiskt orimligt verk av Vsevolod B. Ivanov (konstnären född 1950, förväxlas ej med författaren Vsevolod Ivanov (1895–1963)). Han har producerat en mängd tavlor i den här stilen: Rysk nationalism på 300 % med en nypa Tolkien och en skopa von Däniken, allt kört genom ett Thomas Kinkade-filter.

Det drogade oraklet

Before a prophetic session, the oracle would descend into a basement cell and breathe in the sacred fumes.

- William J. Broad: "For Delphic Oracle, Fumes and Visions", New York Times 19 mars 2002 (illustration Heinrich Leutemann)

Oraklet i Delfi var antikens utan konkurrens mest ansedda källa till dold kunskap. På den plats, som kallades "världens navel", fanns ett tempel vigt åt Apollo. Där inne satt prästinnan Pythia – namnet, som följde med tjänsten, minner om när Apollo besegrade det fruktansvärda urmonstret Python (som ibland är en drake, ibland något mer ormliknande, vilket lett till den zoologiska återanvändningen). Dit kom folk från vida omkring med spörsmål, ofta av största betydelse. Svaren levererades vid vissa högtidliga tillfällen; oraklet hade ingen drop-in. Hennes faktiska uttalanden torde ha varit mycket osammanhängande och svårbegripliga, gränsande till tungomålstal. De tolkades också, åtminstone enligt några källor, av präster, som renskrev de gudomliga budskapen åt kunderna. Svaren var av hävd svårtolkade och mättade med dubbelmeningar. Man kan ana att mången sentida efterföljare inspirerats därav, direkt eller indirekt.

Men vare sig svaren gick via prästerna eller inte, så kom de verkligen från oraklet. Och att hon befann sig i någon sorts gudomlig trans är källorna överens om. Vad var det?

Källorna nämner någon sorts mystiska ångor. De var, tänkte man sig även långt senare, av vulkaniskt ursprung; sådant jox kan ju innehålla lite av varje, med allehanda effekter på kropp och knopp. Denna bild verkar leva kvar i det allmänna medvetandet, åtminstone där detta har någon uppfattning alls om oraklet i Delfi. Och det trots att den under lång tid varit helt avskriven, åtminstone bland de insatta. På 1890-talet undersöktes nämligen grottorna noggrant av franska arkeologer. De kunde inte hitta den där sprickan de gamle talade om. Inte heller var området vulkaniskt, en "detalj" som man tydligen glömt att kontrollera innan. Därmed avfördes "ångorna" från dagordningen, åtminstone de vulkaniska. Kanske prästerna bränt hampa, oleander eller annan växt med önskvärd effekt någonstans, vars rök förmedlats via rör? Eller vad man nu tänkte ut.

Vi känner till en hel del om oraklet, men de lärde tvistar om vad som frambringade orakelsvaren (en vanlig gissning är att det rörde sig om vulkaniska ångor eller andra typer av hallucinogena gaser – men ingen vet).

- Dick Harrison: Oraklet i Delfi, SvD 24 oktober 2012

Men i början av 2000-talet reviderades den bilden, av flera intressanta skäl. Arkeologen John R. Hale  och geologen Jelle Zeilingia de Boer (som dog så nyligen som 2016) tog sig an frågan med sina kombinerade kunskaper. Geologen konstaterade att även om just Delfi-trakten saknar vulkaner och gejsrar så ligger den icke desto mindre i ett seismologiskt aktivt land, där marken ofta rör på sig; sådant kan såväl öppna upp som stänga sprickor. Dessutom hade grekiska geologer hittat en förkastningslinje som löpte direkt under templet; de Boer fann ytterligare en, som korsade den första vid samma plats. Det ska också sägas att det franska projektet inte involverat några geologer.

Vidare fann de att expeditionen letat efter en stor spricka, som de inte hittat. Men de hade tydligen inte tänkt på de små sprickor som finns i mängder; ett gammalt fotografi de tog visar rentav en vattensamling, som mycket väl kan utgöra en källa, omgiven av en mängd småsprickor. Det bekräftades även av lokalbefolkningen – ännu en "detalj" som man tydligen glömt att kontrollera – som visste att berätta om sprickor i bergen ur vilka det kunde strömma kall luft.

Och även om området som sagt inte var vulkaniskt, så finns det annan geologisk kemi. Berggrunden utgörs av kalksten med höga halter av bitumen, råvaran för asfalt. Vatten som passerat sådana lager kan samla på sig diverse ämnen. När man studerade källvatten hittade man också etan, metan och i synnerhet eten, som kan ha sövande och narkotiska effekter – det användes länge som bedövningsmedel. Det har även en sötaktig doft, något som nämns i en beskrivning från Plutarkos (den mångkunnige skribenten tjänstgjorde en tid som präst i templet).

Oraklet arbetade som sagt inte när som helst. Ursprungligen tog hon emot besökare en gång om året. Senare utökades schemat till månatliga mottagningar – utom under vintern. Kanske det berodde på att de profetiska ångorna strömmade sämre när det var kallare? Och när oraklets rykte och makt sakta minskade, kanske det berodde på att geologin ströp tillförseln? För att till slut, när kejsar Julianus Apostata (som inte härskade längre än 361–363) kom för att få råd, istället fick reda på att dess tid vad förbi.

Det är rätt sällan som historiska frågor av den här sorten får ett definitivt svar. Men även om fackfolk diskuterar detaljer så verkar ingen ha hittat någon avgörande brist i förklaringen. Det verkar som om vi faktiskt vet hur oraklet i Delfi drogades till sin gudomliga kontakt.

Källor:

• William J. Broad: For Delphic Oracle, Fumes and Visions, New York Times 19 mars 2002
• Jimmy Maher: The Oracle of Delphi – Epilogue: Myth and History, 11 september 2020
• NE: Delfi

 

Den återkommande hästen från Troja

- "Archaeologists Claim They've Discovered the Trojan Horse in Turkey", GreekReporter.com 10 augusti 2021

Skulle den trojanska hästen kunna bli en ny Noaks ark? I klassen fragila fynd av prylar som många inte tror på till att börja med? Nej, knappast, av flera anledningar. Men att jag tar upp den trojanska hästen här har en helt annan anledning.

- "British archaeologists in the footsteps of the legendary Trojan horse", Amphipolis.info 11 juni 2014

"Nyheten" är ett klassiskt exempel på hur någon tagit en gammal artikel på nätet och återpostat den. Det enda som behöver ha uppdaterats är datumet. Varför inte? Hittar den "nya" nyheten ut kan den få vida större spridning än den gamla. Huruvida Chris Wilson och Christine Morris finns i sinnevärlden känns som en överkurs.

Jag får också ett intryck av att denna nypublicering fått mer kvalitativt genomslag än den äldre, på så sätt att den återges i källor som borde veta bättre och som man borde kunna vänta sig bättre koll av.

Hillebarderna från Minnesota

Halberd ax heads, like the Lake Darling and Frog Point halberds in the lower right of the display case, were a northern European favorite because they were one of the cheapest weapons to produce and were very flexible on the battlefield. Placed on the end of a pole, the halberd was usually used against mounted troops. Halberds like the designs here, however, were only used for a short time in the 1200-1300s as the halberd later developed a sharp point on the end, eventually becoming the pike.

- Rune Stone Museum: Ax Heads

Notera att man på bilden inte får någon uppfattning om hur stora hillebarderna är. Notera även hur platt eggen är, och dess lutning jämfört med skaftet.

"Runstensmuseet" ligger i Alexandria, Minnesota. Namnet är taget efter den främsta pjäsen i utställningen: Kensingtonstenen! En alldeles äkta runsten från 1800-talet.

Kenstingtonstenen daterar sig själv till 1362. Att den tidens skandinaver inte varit vikingar på mycket, mycket länge glöms på något sätt alltid bort i marknadsföringen. Här är den vinghjälmade "Big Ole" utanför museet. Sköldens "Birthplace of America" speglar en aspekt som tenderar att glömmas bort när vi svenskar studerar fenomenet. Det är svårt att sätta sig in i sådant, men jag kan tänka mig att den "troende" lokalbefolkningen är mäkta stolta över att, som de tror, ha det äldsta belägget bortom L'Anse aux Meadows för kontakt mellan gamla och nya världen. Hur det skulle göra Kensington till "Amerikas födelseplats" … Ja, vi har ju inte med rationellt tänkande att göra.

Hillebarderna antyds komma från 1362 års tänkta expedition, eller kanske någon annan vid samma tid. Poängen är givetvis att den kom från Europa till Nordamerika långt före Columbus.

Här är förresten reklam för tobaken "Battle Ax". Plug indikerar att cigarrettrökare icke gör sig besvär. Tobaksbladen läggs i buntar som pressas till något som närmast liknar mjukt trä. Tanken är att man skär sig lagoma bitar att tugga på. Kanske kan man även skära sig spånor att lägga i pipan.

Att skära "Battle Ax" görs lämpligtvis med en stridsyxa. Eller snarare hillebard — men terminologin är ju inte så noga i sammanhanget. Jag antar att man kunde få en sån här fin och annorlunda tobacco cutter om man köpte tillräckligt mycket av tobaken. Goda exemplar lär gå för några tusenlappar på auktioner.

"Pyramiderna" på Teneriffa

Egyptens pyramider känner ju alla till, i synnerhet de stora i Giza. I Mexiko finns det ofantliga pyramider, där den allra största — Cholulapyramiden — rentav har större volym än Cheops. Men hur många känner till "pyramiderna" på Teneriffa?

Man hittar de prydliga stenhögarna utanför staden Güímar. De är traktens turistattraktion, och har därför förbättrats med såväl en fin trädgård som ett museum.

På museet beskrivs pyramidernas roll i Egypten och Mexiko.

Modeller av Thor Heyerdahls båtar finns utställda. Som här Ra I & II, med vilka han visade att de gamla egyptiernas vassbåtar dög för transatlantisk trafik. Man gör också en stor sak av Påskön, och har rentav satt upp en maoi-staty utanför. Jag vet inte riktigt varför, men antar att det har med Heyerdahls livliga fantasier att göra.

Man gör också en stor sak av fynd från guancherna som gjorts i närheten, från ca 700–1000 e.Kr. Man vet inte när det folket bosatte sig på Teneriffa men det kan mycket väl ha skett e.Kr.

En oförberedd besökare kan knappast få någon annan uppfattning än att Teneriffas "pyramider" är uråldriga. Kanske får man för sig att de ingår i en sammanhängande kultur av pyramidbyggare, från gamla till nya världen (sådana idéer var Heyerdahls livsluft och anledningen till hans engagemang i Güímar). Det är meningen.

Man gör en mycket mindre affär av faktiska fynd som gjorts i lagren under "pyramiderna": Keramik från 1800-talet. Teneriffas "pyramider" är odlingsrösen från modern tid.

Som sådana är de naturligtvis varken mer eller mindre intressanta än vilka motsvarigheter var på jorden som helst. Fast ett museum som skildrade den agrara revolutionen på Teneriffa skulle nog locka färre besökare från playor och golfbanor än förvillande sagor.

Men blommorna är fina.

Gils "exceptioneller"

En skärva med Jesu korsfästelse, komplett med rövarnas lite mindre kors och två sörjande – kan det vara Mariorna? Notera överskriften, där det brukar – ska – stå INRI, om något alls. Vad är det för hedning som skrivit RIP över frälsaren? (Bild: Diputación Foral de Álava)

I said that I had seen only a handful of pieces, so she showed me others and I saw ENIIAS, ANQVISIIS ET VENVS FILI. This can't be. For one thing, there's a comma, which is modern. And 'Eneas' should be written 'Aenae' and 'Venus' should be 'Veneris.' I had doubts about the Basque inscriptions, but it was harder to confirm because of the scant information we have of ancient Basque. But Latin is a different story. I decided that the Latin texts were better explained in Spanish, and the Basque inscriptions better explained in modern Basque. In the end, what explained everything was that they were fakes.

- Joaquín Gorrochategui, professor i indoeuropeisk lingvistik, förevisas några "exceptionella" skärvor av en chockad museichef

Under 2005 och 2006 genomförde den spanske arkeologen Eliseo Gil en utgrävning av två romerska villor från 300-talet e.Kr. i Iruña-Veleia, i baskiska Spanien. Man hittade framför allt lerskärvor, tusentals skärvor. Vilket inte är det minsta ovanligt. Desto mer ovanliga var de inskriptioner man hittade på dem.

Där fanns latin, baskiska och egyptiska hieroglyfer. Det baskiska klottret var särskilt intressant eftersom det skulle ha varit ca 600 år äldre än de näst äldsta belägg som hittats för detta svårutforskade språk – ur vetenskaplig synpunkt kan de fynden ha varit de allra värdefullaste. Och där fanns en bild på korsfästelsen, vilket skulle ha utgjort en av de äldsta framställningarna av den scenen man hittat. Och så fanns det skärvor med namnet "Deidre" tydligt angivet, vilket är särskilt intressant eftersom kvinnonamnet är av irländskt ursprung.

Skulle ha ... För fynden var inte bara exceptionella – de kallades excepcionales – utan förfalskade.

Det tog ett tag för experterna att komma fram till den slutsatsen. Fynden hade hittats på rätt ställe, såväl geografiskt som lagermässigt, koldateringar av ben i lagren bekräftade dess ålder, och ritsningarna hade gjorts innan skärvorna begravts i jorden.

Att det tog tid att bestämma sig för att det var fejk känns ändå märkligt när man tar del av problemen. Utöver de Gorrochategui nämner ovan så skrevs "Deidre" med versal och gemener precis som jag just gjorde, men så skrev man helt enkelt inte på 300-talet. Den grekiske läkarguden Asklepios stavades "Esculapio", med en kraftig spansk brytning. En OCTAVIO AVGVSTO nämns – det måtte vara den förste kejsaren – men när Gajus Octavius Thurinus adopterades av Julius ersattes Octavius i hans dopnamn med Julius (som ju var ett släktnamn), vilket var långt innan han blev kejsare och Augustus. Hieroglyfer av den gamla sorten användes på den tiden inte ens i Egypten, det var demotiska och grekiska som gällde såväl där som i resten av riket. Nefertiti är välkänd idag men var det inte på 300-talet. Och så var det korsfästelsen med RIP istället för INRI. Att namnet IISCAR, som nämns bland en rad kända tänkare, skulle ha varit Descartes vet jag inte hur man kommit fram till. Med mera. En arkeologisk underlighet var att skärvor, även sådana med inskrifter, som kunde pusslas ihop låg intill varandra. Om en kruka går sönder, och man tar en bit för att rista in något, så låter man den väl inte ligga kvar med de andra bitarna?

En intressant detalj rör en expert som Gil letat fram. En egyptolog från universiteten i Barcelona och Tübingen bekräftade att fynden var äkta. Kort därpå konstaterade en gnetig faktakollare att namnet inte återfanns hos något av universiteten. "Experten" hade gått en enda kurs, det var allt.

Som så ofta nu för tiden bedrevs en stor del av detta gräv-gräv av blandade engagerade på nätet. Vilket inte innebär att det var sämre vara – tvärtom.

From the beginning, online historical communities such as Celtiberia and Terrae Antiqvae have hounded the Veleia case, exchanging ideas, information, and insults in tens of thousands of message board posts. A forum fixture is Alicia Canto, professor of classical archaeology and epigraphy at the Universidad Autónoma de Madrid.

"It was the Internet that began to disseminate voices of skepticism, and we had only around five photographs to look at," she says. "From day one we issued caution."

- Mike Elkin: The Veleia Affair, Archaeology september/oktober 2009

Samma nätforum gjorde ett fynd som demonstrerade hur parodiska Gils fabrikationer kunde vara. I en rapport om skärvornas patina, som skulle bevisa att inskrifterna var gamla, fanns ett diagram som såg märkvärdigt och labb-mässig ut. Det visade sig att det kom från en manual för ett dataprogram och inte hade ett skvatt med Veleia att göra. Sedan detta påpekats försvann den snabbt från rapporterna på nätet. Som visserligen var fejk även i övrigt.

- Ur manualen för analysprogrammet GANAAS. Exemplets filnamn "EXAMPLE" var i Gils rapport utbytt mot "VELEIA2".

Eliseo Gil åtalades. Sedan malde rättvisans kvarnar på ... I juni 2020 fälldes Gil för förfalskande och för att ha förstört faktiska romerska artefakter. Han fick drygt två år i fängelse och böter på drygt 120 000 kr. Han har hela tiden förklarat sig oskyldig. En geolog som också fälldes erkände sig skyldig, men menade att det hela skulle ha varit ett skämt.

Den falska rövskrapan

- Diplom till civilingenjör S. från Ernst Manker, Nordiska museet (1960)

Historien har återgetts några gånger, på nätet och rentav i gammelmedia.

Alf Lindgren berättar om jobbarkompisen och civilingenjören som strax efter nyår 1959 fick en gammal klenod från kollegerna. Dessa hade troskyldigt förklarat att de fått den från vänner i Tornedalen som bara angett att det var en persetkraapa, vad det nu kunde betyda. Civilingenjören hade gått till en god vän som borde kunna ge besked, nämligen ingen mindre än Ernst Manker – bördig från Tjörn, etnograf med samer som specialitet, och vid den här tiden föreståndare för Nordiska museets lapska avdelning. Denne blev nyfiken och fick så småningom besked av en kollega att föremålet måste vara en sådan skrapa som folk använde innan toalettpapper kom i allmänt bruk. Sådana är ofta beskrivna men ytterst sällan bevarade. Museet köpte därför skrapan, som en värdefull glimt av gångna tiders vardagsliv.

Här finns berättelsen om skrapan, betitlad Hellre en skitskrapa i handen än en hand i skiten (PDF). För att göra en lång historia kort så togs den länge på största allvar, turnerade runt på utställningar och verkade ha varit ett av museets mest uppmärksammade föremål. Vilket ju inte är så konstigt.

Men det höll inte hur länge som helst.

Skrapan finns än idag på Nordiska museet. Beskrivningen börjar sakligt och detaljerat, som tusen andra föremålsbeskrivningar:

... Spadformig träskiva, upptill bågböjd och bredare, förseddd med mitthål och upphöjd list på båda sidor, på ena båglisten vinkelformig streckornering. H 12 cm, Br 9,8 cm. (Brukningsort) Norrbotten, Tornedalen.

... Men så småningom förstår man att museet mycket väl vet vad det är frågan om:

"Skämtföremål" som aldrig använts för sitt påstådda ändamål utan som enligt tillverkaren skulle kunna likna ett existerande bruksföremål av samma typ. Den föregivna bruksorten - Tornedalen - motsägs av tillverkning i bokträ. Tillverkaren har också medvetet sökt ge föremålet falsk patina genom att behandla föremålet med tusch och förse det nytillverkade föremålet med ortstypisk dekor.

- Nordiska museet: Anusskrapa

Att bok är fel virke för tänkt nordbottnisk slöjd visste tillverkaren. Samtidigt blev det en detalj som underlättade för museet att konstatera att det var en förfalskning.

Detta är inte det enda skämtet som tagits på allvar och hamnat på museum – för ett långt allvarligare exempel, se bloggposten Drake-fejk om Sir Francis Drakes kaliforniska plåt. Man kan fundera på hur mycket svårare det måste vara att avslöja förfalskningar som gjorts på allvar.

Slaget vid Maiden Castle

In the battle for Maiden Castle, the Durotriges, armed with only slings and stones, were massacred by the far superior forces of the Roman Army.

- Roman Ballista Bolt from Maiden Castle, A History of the World, BBC

The idea that an invading Roman army brought about the end of hillforts in southwest Britain, using artillery fire to demoralize and defeat their enemy, is one of the most powerful narratives in British archaeology, being a constant element in both academic literature and public discourse.

- Miles Russell: Mythmakers of Maiden Castle: Breaking the Siege Mentality of an Iron Age Hillfort, Oxford Journal of Archaeology 23 juli 2019

På 1930-talet grävde arkeologparet Sir Mortimer och Tessa Wheeler ut järnåldersborgen Maiden Castle. Arbetet finansierades av insamlingar från allmänheten, vilken betydelse det nu kan ha haft för att dramatisera resultaten. De hittade en begravningsplats som beskrevs som en krigskyrkogård: Kropparna hade de gruvligaste skador från hårda strider, och de hade begravts snabbt och i oordning. Vilka de slagits mot, och heroiskt förlorat mot, var ingen hemlighet: Romarna.

Idén rotade sig genast i det allmänna medvetandet: Ur-britter (hur man nu definierar sådana) som med förtvivlans mod kämpar mot övermakten i fornborgar utmed engelska sydkusten ... Och förlorar. Det spelar nog in att rapporten släpptes 1943, då hotet från kontinenten åter var aktuellt. Men så fort de första nyheterna släpptes så utbröt något av en fornborgs-mani, där den ena platsen efter den andra grävdes ut på jakt efter spåren av invasionen; och med den starka bilden i minnet bekräftades den, om och om igen.

Men sedan åtminstone 1980-talet har bilden ifrågasatts. Beläggen för en episk sista strid vid Maiden Castle är inte alls så odiskutabla som Wheelers framställde det. Av kropparna på begravningsplatsen hade visserligen många (3/4) skador, men de hade begravts under ordnade former. Men framför allt var de olika gamla, från första århundradet före och första efter Kr.

Det mest kända enskilda fyndet från Maiden Castle är det som BBC skrev om ovan. Men var det verkligen en skäkta från en romersk ballist? Sådana hade pyramidformade spetsar för att gå genom rustning. Men det här exemplaret ser mer ut som en vanlig spjutspets, och kan mycket väl ha varit av inhemsk produktion.

it is clear those living in the southern British Iron Age were quite able to inflict multiple forms of body horror upon one another without the assistance of Rome.

- Ibid.

Det tyngsta belägget mot Wheelers idé är att Maiden Castle vid tiden för den romerska invasionen (år 43 e.Kr.; Caesars hundra år tidigare är en annan sak) inte längre användes. När Claudius generaler angrep Durnovaria (Dorchester) i närheten var Maiden Castle en urmodig och övergiven försvarsanläggning.

Paret Wheeler bedrev arkeologi intensivt och hela tiden med ett öga på historiska händelser deras fynd kunde kopplas till. I synnerhet Mortimer verkar ha haft talets gåva och sinne för att göra det förflutna levande. Dock verkar han inte ha varit främmande för att göra en god historia bättre. Och hans talanger bidrog till att den tacksamma myten om sydkustens försvar blev en del av Englands historia.

Vesuvii utbrott senarelagt

Vi vet att Vesuvius fick ett utbrott år 79 e.Kr., här magnifikt återgivet av John Martin, som bl.a. raderade Pompeji från kartan. Men när på året inträffade det? Det finns gott om samtida källor som nämner händelsen, men bara en som nämner ett datum: Plinius d.y. i ett brev till Tacitus (Plinius var 17 år vid tillfället och såg förödelsen på håll; hans berömde morbror och fosterfar, Plinius d.ä., dödades).

Vilket datum? Nu blir det krångligare. Bevarade manuskript, som ju i vanlig stil är de sista i en rad kopior av kopior, nämner 24 augusti. Detta fick länge gälla som undergångens datum. Men man har länge funderat på hur korrekt den uppgiften är.

Historiker som funderat på saken har föreslagit att Plinius kanske i själva verket skrev 30 oktober, 1 november eller 23 november (spridningen beror på romarnas komplicerade sätt att skriva datum, se bloggposten Romerska datum). Funderingarna har förstärkts av ett antal förhållanden som rimmat illa med ett utbrott i augusti:

• Spår av kläder på omkomna har varit betydligt tjockare än man kan förvänta sig i augusti.
• Man har hittat granatäpplen, kastanjer och annat som inte är moget i augusti.
• Man har hittat förseglade amforor med vin. Förseglingen indikerar att jäsningen upphört, vilket inträffar i slutet av oktober.
• Under juni-augusti ligger vinden i trakten som regel västerut. Men Herculaneum och Pompeji ligger sydost om vulkanen. Det fungerar bättre med ett höstligt datum.
• Två mynt som hittats har mycket förkortade omnämnanden av kejsar Titus segrar (härskarnas iver att hålla mynten uppdaterade är till obegränsad glädje för historiker och arkeologer). De präglades under perioden 24 juni–1 september. Det motsäger inte att de begravdes den 24 augusti, men ett senare datum är sannolikare.

Genombrottet i denna lilla fråga kom 2018. Under en utgrävning hittade man nämligen ett datum, skrivet med träkol på en vägg i ett hus som höll på att renoveras. Där står XVI K Nov, "16 dagar före novembers Kalendae", vilket var romarnas sätt att skriva den 17 oktober (återigen, se bloggposten Romerska datum). Vad inskriptionen avser är svårt att avgöra, men det förefaller att syfta på ett datum nära i tiden. Att det är skrivet med kol visar att anteckningen definitivt inte var gammal när den höljdes i aska och pimpsten. Tillsammans med indikationerna ovan är det samlade bevisläget sådant, att vi nu med bestämdhet kan säga att Vesuvius utbrott år 79 e.Kr. inte inträffade den 24 augusti, utan troligen någon gång i oktober.

London-stenen

Fram till 2016 kikade stenen ut på världen, eller åtminstone en bit av Cannon Street, så här.

When London Stone was erected and what its original function was are unknown, although there has been much speculation.

- Wikipedia sammanfattar: London Stone

... Some legends saying it was used as an altar by druids. Other stories claim the stone was brought back from Troy by Brutus or that it was the stone that was resting place of King Arthur sword's Excalibur.

- Mysterious ancient stone that has lain at the heart of the City of London for centuries to go on show at last, Daily Mail 12 mars 2016

Varför har folk intresserat sig för London Stone? Enkelt uttryckt: För att folk intresserat sig för London Stone.

Inte för att stenen samlar så värst många turister idag. Om den någonsin gjort det ... Trots det spännande eventuella äldsta förflutna som vävts upp kring den. Kanske den där väven är lite väl tunn och lös ändå? Det finns ju ingenting att ta på.

Påtagliga fakta är få: Geologiskt är det en oolitkalksten. Detta specimen skulle kunna komma från exempelvis Rutland uppigenom landet, i likhet med en hel del annan kalksten genom åren. Vi vet att stenen åtminstone inte är lokal. Måtten är ca 53 cm x 43 cm x 30 cm, och den har varit betydligt större.

Om vi övergår till arkeologi och historia ... Så händer inte så värst mycket. Att druider skulle använt det som altare skulle ha kunnat vara en riktig hypotes, framlagd på fullt allvar – men i det här fallet är det ett hugskott. Vi har inget som visar eller så mycket som antyder att stenen varit ett palladium (garanti för stadens lycka och framgång) från antiken (om det nu hämtats från Troja eller någon annanstans), eller haft någon koppling till kung Arthur eller något av hans svärd.

- Pyttedetalj med London Stonne från den magnifika Copperplate-kartan^WP, som visar staden under 1550-talet

En liten händelse 1450 återkommer i berättelserna om stenen. Det året ledde en viss Jack Cade ett uppror. Man lyckades inta London, varefter upproret slogs ner och Cade dödades. Att denna fotnot i engelsk historia återkommer just i detta sammanhang beror på att Cade, när han red in i staden, slog med svärdet mot stenen och förklarade sig vara Londons herre. Det hade varit avgjort intressant om det funnits minsta spår av en tradition i den stilen. Men det finns det inte. Av allt att döma var Cades handling en spontan aktion utan djupare innebörd. (Den nämns även i Henrik VI del 2, vilket är London-stenens största litterära ögonblick.) Det har inte hindrat turistguider att nyttja den "historiska kryddan" på stenbumlingen, och ibland öst på i sådan mängd att den börjat påminna om belagda kröningsstenar som Stone of Scone eller vår egen Mora sten.

London-stenen, tillfälligt utställd på Museum of London. Jag misstänker att besökare inte behöver riskera någon trängsel.

Ett sista länktips: The perambulating London Stone, HARN (Histories of Archaeology Research Network) 1 juli 2016

Den romerska vägen i Giza

Henry Salt (1817)

Åren 1925-1936 utforskade arkeologen Émile Baraize den stora sfinxen i Giza. En anledning är nog så passande på denna blogg: Man hade för sig att det fanns okända rum inne i sfinxen. Men denna gången ska jag ta upp en annan aspekt.

Baraizes viktigaste fynd var resterna av ett rejält tempel som stått framför sfinxen. Att hitta även spåren av en större byggnad på en plats som Giza, det är inte illa.

Yet its excavation was also bittersweet, an object lesson in the trade-offs that come with digging on a palimpsest of history like the Giza Plateau.

En palimpsest är en handskrift där någon raderat texten för att återanvända materialet. Metoden var särskilt aktuell så länge man skrev på dyrbart pergament. Att läsa sådana raderade texter, där kniven skrapat bort det mesta men inte precis allt, är ett givet inslag i studiet av manuskript. Otaliga gamla texter har nått oss som palimpsest; på vippen att försvinna.

Många historiska platser är geografiska palimpsest där man knappt kan ta ett enda spadtag utan att få upp blandade fynd. Och även om bilden av Gizaplatån präglas av byggnadsverk från en påfallande kort period (de tre stora pyramiderna byggdes inom loppet av några decennier) så har den inte varit isolerad från omvärlden.

For Baraize’s temple, the original front porch of the Sphinx, was found below the equally grand processionary way dating from the much later era of Roman Egypt; the latter had been literally built on top of the former, which, by the time the Romans set to work some 2500 years after its construction, must already have been buried by the desert sand. For 20th-century archaeologists, to recover the one meant to destroy the other.

- Jimmy Maher: The Pyramids of Giza, Chapter 12: Tourists, Fabulists, and Diggers, 28 juni 2019

Även om arkeologi är förstörande till sin natur så undviker man i det längsta att förstöra saker i onödan, även sådant som inte är det allra intressantaste för stunden. Så har man inte alltid tänkt. Den romerska vägen i Giza är icke mer. Det vi vet om den stammar från en undersökning gjord 1817.

Pompejis näst sista dagar

Man kan få intryck av att invånarna i Pompeji hade noll koll på sin hotfulla granne. Men även om Vesuvius utbrott kom som en överraskning år 79 e.Kr. så var seismisk aktivitet inget nytt för dem. Tvärtom hade staden fått stora skador i en jordbävning bara sjutton år tidigare.

Detta skalv inträffade den 5 februari, när Regulus och Verginius var konsuler, och det ställde till med stor förödelse i Campanien [provinsen] ... Får dog och statyer krossades. Några förlorade förståndet och gick omkring som tokiga.

- Seneca om jordbävningen 62 e.Kr.

På bilden ovan är den vänstra delen av väggen gjord efter jordbävningen. Ett nog så kraftfullt vittnesbörd i all sin stillhet. Men inget går upp mot de reliefer man hittat i "hustemplet" hemma hos Lucius Caecilius Iucundus på Stabiaegatan:

Man har rentav identifierat några av byggnaderna som skakas om: Jupiters tempel, ett "vattenverk" och Vesuviusporten förekommer i bildsviten. Det är sällan man ser så enkla bilder förmedla så mycket dramatik.

Ingen tveögd Oden

Ibland kan de minsta detaljerna ha stora konsekvenser.

Bilden är en detalj ur den fantastiska Skogbonaden. Den vävdes på 1200-talet och lyckades på något sätt, som måtte inbegripit flera osannolika händelser, överleva fram till modern tid.

Det är inte glasklart hur motivet ska tolkas. I mitten står avgjort en kyrka, och den är omgiven av folk och varelser. Men är de i färd med att angripa de kristna? Och är det Oden, Tor och Frej som leder striden? Notera den enögde herren till vänster; bättre ledtråd finns knappt. Därmed skulle Skogbonaden vara en glimt från brytningstiden mellan hedniskt och kristet, en spännande period som vi vet alldeles för lite om.

Men en närmare undersökning av tyget visade att det en gång funnits ett andra öga i ansiktet. Därmed ingen enögd Oden, utan troligare en av de nordiska helgonkungarna Olof, Erik och Knut. Kanske det inte ens är en väldig batalj vi ser? Så lätt kan en saknad ledtråd ge en falsk bild. Särskilt om man hellre vill att det ska vara spännande asagudar än tråkiga helgon.

Wikipedia: Skogbonaden

När inträffade vikingatiden?

Enligt den mest exakta definitionen varade vikingatiden från den 8 juni 793 till den 25 september 1066.

The Viking Age (793–1066 AD)

- Wikipedia (eng.): Viking Age

Vad är det för definition? Hur mycket kan en så exakt historisk period av den sorten ha med verkligheten att göra?

Den 8 juni 793 angreps klostret Lindisfarne. Det är den första "klassiska" vikingaräden som det finns någorlunda samtida belägg för. Av tradition har den kommit att betraktas som vikingatidens början, åtminstone i engelska sammanhang (där man naturligtvis är särskild intresserade av vikingarnas relationer med det egna landet).
 
Den 25 september 1066 stod slaget vid Stamford Bridge (England igen). Den norske kungen Harald Hårdråde hade, på beprövat vikingamanér, invaderat England, men besegrades och dödades av en här under Harald Godwinson. (Nitton dagar senare skulle samme Harald G. själv besegras och dö vid Hastings.)

Svenska Wikipedia anger lite, men bara lite, luddigare gränser:

Vikingatiden är den skandinaviska järnålderns sista period, från sent 700-tal till cirka 1100 e.Kr.

- Wikipedia (sv.): Vikingatiden

Man kan finna det lustigt eller typiskt att en skandinavisk period definieras av vad de gjorde i just England, av alla länder. Men finns det någon bättre definition? Hur meningsfull är frågan när vikingatiden "egentligen" ägde rum?

För att tidsbestämma perioden så får man först definiera perioden. Vad är vikingatiden? Är det när vikingalika räder och tåg ägde rum? Är det när vissa stuk på vissa prylar (vapen, verktyg, kläder ...) förekom? Ska slutet definieras som när hedendomen ersattes av kristendomen? Alla definitionerna har sina problem, och det är inte på något sätt självklart vilken som är "bäst".

Tyska Wikipedia är, inte oväntat, utförligast:

Als frühester Anfangszeitpunkt wird vereinzelt der Kriegszug des Dänen Chlochilaicus zwischen 516 und 522 n. Chr. genannt. Obwohl es bereits 742 den Angriff auf das piktische Burghead Fort und 787 auf Portland in Dorset in Südengland gegeben hatte, wird in der Regel erst der Überfall auf Lindisfarne 793 als Beginn der Wikingerzeit gesehen. Das Ende wird traditionell auf 1066 datiert (gleichzeitig Ende des Frühmittelalters in England und Zerstörung von Haithabu), obwohl die räuberischen Einzelaktionen kleinerer Wikingergruppen bereits früher zurückgegangen waren. Die Wikingerzeit ging mit dem Nachlassen der Wikingerzüge dem Ende entgegen. [...] Die heute gängige Grobdatierung lautet 800–1050 n. Chr ...

- Wikipedia (ty.): Wikingerzeit

Chlochilaicus eller Hugleik är den förste belagde danske kungen. Om honom vet vi ytterst lite utöver namn och grad - vilket visserligen inte är så illa för den perioden. Jag har aldrig sett något annat sammanhang där man lägger vikingatiden så tidigt som under den s.k. folkvandringstiden (ca 375-550 e.Kr.).

Efter folkvandringstiden kom vendeltiden (ca 550-typ 793 e.Kr.). Denna period, uppkallad efter uppländska Vendel, hade många drag som annars förknippas med vikingar: Man seglade runt, bedrev räder, plundring och köpenskap. Gravar från denna tid är betydligt rikare än mången vikingatida grav. Under denna tid blomstrade Helgö i Mälaren, för att först i vikingatidens början ersättas av det betydligt mer kända men kortlivade Birka. Man kan fråga sig vad det egentligen är för skillnad? Eller för vem: Folk som levde då, dagens allmänhet, eller historiker eller arkeologer från det ena eller andra seklet?

Som exempel, en arkeolog som för 50 år sedan beskrev skillnaderna mellan fynden från den yngre järnålderns två perioder:

Den viktigaste skillnaden dem emellan torde vara, att de vendeltida smyckeformerna i regel endast uppträder i enstaka exemplar [...] medan de vikingatida formerna i regel är utförda i massupplagor.

 - Björn Ambrosiani: Vendeltid eller vikingatid? Fornvännen 51-55 (1968)

Sådana definitioner kommer uppenbarligen aldrig att kunna jämkas ihop med de som förlägger den senare perioden till prick 793-06-08–1066-09-25.

Göteborgs universitets sigill

 - Illustration ur Svedmark

Göteborgs högskola grundades 1891. Det årtalet står i universitetets logga, eller sigill som det också kallas. Sigillet formgavs dock först 1954, året då högskolan slogs ihop med Medicinska högskolan och bildade Göteborgs universitet.

Det kan påpekas att figurerna i det ursprungliga sigillet är konstnärens fria tolkningar av hällristningsfigurer. De är inte autentiska.

- Magnus Svedmark, "Remiss - renoverad logotyp för Göteborgs universitet" (2006)

Trots alla år i staden och några på universitetet var det först häromdagen jag blev nyfiken på varifrån hällristningarna kom, vad de egentligen föreställde och vad de symboliserar. Svaret på den första frågan är alltså att de är Nils Wedels skapelse.

En annan fråga är hur autentiska de verkar vara. Finns det hällristningar med sådana båtar och solkors? Jag känner inte riktigt igen stilarna men har för begränsad erfarenhet.
Mannens grunkor är kanske märkligast. De har kallats yxa (vilket skulle vara olämpligt i loggan) och sköld men ser i dagens version mest ut som en enhjulig cykel.

Fusk och slarv på vetenskapsfestivalen

Just nu pågår vetenskapsfestivalen i Göteborg, den tillställning som fortfarande är den överlägset största av sitt slag i det här landet. Och även i år ska undertecknad vara med.

Peter Olausson diskuterar fusk och slarv inom arkeologi, historia och paleontologi. Några kända och mindre kända exempel tas upp, som Piltdown-människan eller de band från vikingatiden som påstods ha "Allah" invävt. Hur lätt eller svårt är det att få genomslag för fusk eller slarv?

- Vetenskapsfestivalen: Forskningsfusk och slarv inom arkeologin

Söndagen den 22 april kl 13.30, Pedagogen (vid Grönsakstorget), sal AK2 137 (en trappa ner, görlätt att hitta).

Närmare bestämt ska jag utöver Piltdown-människan och det vikingatida band där det inte alls stod "Allah" ta upp den guldförande grus-människan från Calaveras, min favorit Drakes plåt och att Stockholm är tapetserat med Norges nationalhelgon.

Några problem med Vikingarnas tid

Häromdagen nämndes att föreningen Historieforum Västra Götaland anmält SVTs serie Vikingarnas tid. Den sändes under jul- och nyårshelgen och finns naturligtvis på SVT Play. Västgötarna kallar det "Mälardalspropaganda", med massor om Birka och Uppsala men "de nämner inte ens Västsverige vid namn". De levererar även en konspirationsteori: Att serien skulle vara en mälardalsk kontring av utgrävningarna vid Kata gård vid Varnhem mitt emellan Vänern och Vättern. Där har man gjort riktigt fina fynd, som till exempel odiskutabla belägg för etablerad kristen verksamhet så långt tillbaka som på 900-talet, eller lång tidigare än i Mälardalen med omnejd.

Nu är Historieforum Västra Götaland mindre intresserade av vetenskaplighet än att upphöja det egna landskapet. Föreningen grundades av Verner Lindblom, ett av de "tyngre" namnen i den pseudovetenskapliga västgötaskolan. Den gjordes känd av Dag Stålsjö genom tv-serien Svearikets vagga i början av 1980-talet. Utgångspunkten var att Birka, gamla Uppsala och Sigtuna i själva verket legat i Västergötland; liksom självaste Asgård; med mera. Och den traditionen håller de levande än idag. (Att såväl Västergötland som Östergötland har långa, rika och väl belagda historier är naturligtvis något helt annat.)

Icke desto mindre finns det flera problem med Vikingarnas tid. Tillkämpade muntrationer och varierande nivå (som när enkla begrepp förklaras men inte svårare) åsido, liksom en känsla av att det vi ser är en nedklippt version av en serie som var tänkt att bli åtminstone dubbelt så lång, så finns det historiska och arkeologiska märkligheter så det räcker. Här är några.

Uppåkra?

Det finns framför allt två märkvärdiga platser i vårt område, som skvallrar om täta kontakter med romarriket: Uppåkra i Skåne och Helgö, en liten oansenlig ö på vägen in i Mälaren ...

- Avsnitt 1, 18:30

Helgö och Birka besöks och beskrivs ingående. Uppåkra, som var betydligt större och fanns under betydligt längre tid än Birka, nämns inte mycket mer än så här. Kanske för att det ligger i "Danmark", trots att vi just fått veta att nationerna var ett senare påfund?

Sveaprinsessan

Kanske bland det häftigaste är att man beger sig söderut i Östersjön och skickar vad som kan tänkas vara en sveaprinsessa från gamla Uppsala, som alltså får färdas med en sån här rodd båt hela vägen längs med östkusten och sen in vid platsen för Hedeby där man kan ta sig upp för en å och sen så är det bara 1,5 km för att dra båtarna över land, och så är man över i Tyska bukten. Sen seglar man ner längs södra Nordsjön och landar här strax norr om London i East Angeln, alltså i östangeln, där hon blir bortgift med en liten engelsk småkung: Rædwald.

- Avsnitt 1, 56:00

Det är verkligen en tänkt sveaprinsessa.

Rædwald är en historisk person (varför han nu beskrivs som "liten småkung") som kanske låg begravd i en av de fina gravarna i Sutton Hoo. Om hans hustru, med vilken han fick (minst) två söner, antyder den vördnadsvärde Beda att hon var en hedning ... Och det är allt vi vet om henne.

Det är ett faktum att det finns många likheter mellan gravarna i Sutton Hoo och vendeltida gravar i uppländska Vendel (just så) och Valsgärde, och man har funderat på hur eventuella kontakter mellan platserna kan ha sett ut. Dessa fakta kunde Lindström ha nämnt utan någon påhittad prinsessa.

Sveariket

Läget ca 1000:

Sveakungarna expanderade sitt rike som sträckte sig från Östersjökusten från Blekinge i söder runt Mälardalen och en bra bit upp i Norrland. Man har pinkat revir i Baltikum och vill gärna expandera ytterligare.

- Avsnitt 3, 4:00

Bortsett från att karta och beskrivning skiljer sig åt, så utgjordes det som skulle bli Sverige vid den här tiden av en lös union av stammar – återigen, så vitt vi vet.

Ordet ”Svea rike” är en efterhandskonstruktion och någon ”vagga” i benämningen geografisk lokalitet, bygd, där allt började går inte att identifiera. Det medeltida svenska kungariket formades mellan 900-talet och 1200-talet genom att nätverk av stormän, vars familjer förfogade över egendomar i flera landskap vid Mälaren och Vättern, ömsom allierade sig med varandra och ömsom bekrigade varandra, med följd att ett gemensamt politiskt system successivt växte fram. Endast brottstycken av utvecklingen är känd, såsom kristnandet, kyrkobyggandet, myntpräglingen, gästningen, ledungen, de kungliga egendomarna (”Uppsala öd”) och vissa kungaval. Vi vet också att det inte var ovanligt med mer än en kung samtidigt – se bara på andra hälften av 1000-talet, 1120-talet och mitten av 1100-talet. Om det fanns en ”vagga” bestod denna av människor – nätverkade stormän och deras familjer – snarare än av ett specifikt landskap.

- Dick Harrison kommenterar begreppet "Svearikets vagga"

SVT har en förträfflig blogg på kontakt.svt.se där man samlar kritik, frågor och svar om olika program. På SVT Kontakt: Vikingarnas tid tas ett par frågor upp, som beläggen för att Uppsala tempel alls funnits (det har jag inga problem med) eller att kungarna i Uppsala bredde ut sig med våld ("expanderade") snarare än det komplicerade spel som Harrison antyder.

Kort sagt är Vikingarnas tid ett mestadels bra och trevligt program. Det skäms dock av såpass många, stora och märkliga märkligheter att det är förunderligt att se det hela i public service, därtill presenterat av Årets folkbildare 2007.

I sammanhanget är det synnerligen ironiskt att man i Vikingarnas tid valt att illustrera vikingatida miljöer och människor med filmklipp från Fotevikens museum, som ligger i Skåne ... Eller jag menar "Danmark".

Nyfiken på vikingabandet med hittepå-Allah

- Ur Agnes Geijer (1938). Mönster a till höger är det som uppmärksammats.

I bloggposten Inget Allah i vikingatida band tog jag upp historien om det famösa vikingabandet: Ett så kallat brickband där en textilarkeolog lyckades inbilla sig att det stod "Allah" med arabisk text. Lyckades inbilla sig själv, och, som det tycktes, hela världen – åtminstone en stund ... Men det gick snabbt över. Kvar står vi med en modern pseudovetenskaplig klassiker, liksom med en mängd medier som åtminstone borde vara generade över sin okritiska rapportering.

Jag har en liten undran som min briljanta läsekrets säkert kan hjälpa mig med: Är bandet från Uppsala universitets pressmeddelande, här återgivet av BBC, verkligen bandet med mönstret?

Mönstret som Larsson använde kommer från Agnes Geijer. Hon var textilhistoriker och arkeolog, till synes av en helt annan kaliber än Larsson. Textilfunde är för övrigt hennes doktorsavhandling. Det är därför inte så underligt som man först kan tro att en amerikansk bloggerska är "familiar with that reference work", säger en svensk doktorsavhandling på tyska utgiven 1938 av Kungl. Vitterhetsakademien.

Being familiar with that reference work, I remembered that many of the artifacts it discusses are reproduced in photographic format near the end. Both Priest-Dorman and Larsson discuss the schematic: perhaps examining the photo would reveal more information. Sure enough, it does. The photo appears on a page called Taf. 17 (numbered page 215 in the PDF version).

- Lise Broer: The "Allah" Viking Band that Isn't, 20 oktober 2017

Här är källan ifråga: Agnes Geijer, Birka III — Die Textilfunde aus den Gräbern [rejäl PDF] (Kungl. Vitterhets historie och antikvitetsakademien 1938)

Och här "Taf. 17" ur Geijer (1938). Det är alltså detta band vars mönster Geijer återgav renritat i sin avhandling, och som i Larssons vantolkning cirkulerat världen över. Men det ser inte ut som bandet som återfanns som pressbild i Uppsala universitets pressmeddelande om "fyndet".

Så nu undrar jag: Vad är det för band som UU skickade ut som pressbild? Är det bandet med inbillat "Allah" eller ett annat?

Tips för dig i Arboga eller Stockholm

Vidskepelse och kvacksalveri: En granskning av den öppensinnade branschen
Det är bra med ett öppet sinne – men inte så öppet att hjärnan trillar ut. Peter Olausson går igenom spökprat, aurafotografering, tarot, kristaller, frekvensterapi, djurkommunikation, kinesiologi ...
Hur fungerar det, egentligen? Varför låter vi oss luras?
Arboga bibliotek, onsdag den 29 november kl 18-19 (länk)

Arkeologiskt fusk & slarv
Några kända och mindre kända exempel på fusk och slarv inom arkeologi och historia. Vilken roll spelar det om fel görs med flit eller av misstag? Och kan vi av exemplen lära oss något om pseudovetenskap, vidskepelse och kunskapsresistens i allmänhet? En pubföreläsning hos VoF Stockholm.
The Londoner, Karlavägen 52-54 Stockholm, lördag den 2 december kl 18-19