Den "romerska" handskakningen

Varför inte illustrera med ett dataspel? Vet inte vilka herrarna är men bilden kommer från Assassin's Creed Odyssey (2018).

Först en fråga om ord, som så ofta: Vad ska företeelsen kallas? Den vanligaste beteckningen en anglais, nu som förr, är roman handshake. Därefter kommer viking handshake, och sedan, ganska långt efter i söklistan, spartan handshake. Det är därför denna bloggpost fick den rubrik den fick. Jag har också fokuserat på den påstådda romerska kopplingen, utöver bilden ovan.

Själva företeelsen är alltså en "handskakning" där man inte håller i varandras händer utan i underarmarna. Den har associerats med romare, vikingar, spartaner och andra karlakarlar (och det faktoid-moraset tar vi en annan gång). Den passar den bild som många har och haft av de folken: En rejäl, manlig hälsning istället för feminint degenererad handhållning. Grejer! Så har också den "romerska" handskakningen exponerats rejält det senaste århundradet. I filmer och andra kulturyttringar (som dataspel) relativt nyligen, och innan dess på teatern.

Huvudfrågan: Hur gammal är den "romerska" handskakningen? Egentligen?

Ett namn som ofta nämns i sammanhanget är Sir Lawrence Alma-Tadema (1836–1912). Han var en nederländsk konstnär som flyttade till London och slog igenom, med råge. Faktum är att han var en av tidens mest kända konstnärer, omtalad, rik och rentav adlad. Men när smaken förändrades blev han först hånad, för att kort därefter bli bortglömd – och så har det förblivit (ett öde han delat med många). Sina motiv hämtade han ofta från antiken, från Egypten, Grekland och framför allt Rom, såväl från myter som verklighet. Även om dagens petiga historiska korrekthet inte fanns på den tiden (se bloggposten Brandskattningen av Visby för en känd super-horrör från 1882) så var Alma-Tadema otypiskt noggrann; han studerade arkitektur, kläder, seder och bruk för att få allt rätt. Men även om man kan hitta massor av korrekt återgivna detaljer i hans tavlor, så kan man även hitta massor av felaktigt återgivna detaljer.

Eftersom han var känd och kunnig konsulterades han ibland av teaterfolk som ville få sina iscensättningar autentiska (det sägs även att hans tavlor inspirerat senare filmer). Och då kommer vi in på anledningen till att han alls nämns i denna bloggpost:

It was he [Sir Lawrence] who taught us the Roman handshake, the mutual grip of the wrist …

- Percy Cross Standing, Sir Lawrence Alma-Tadema, O.M., R. A. (1905)

Han verkar inte ha fäst den "romerska" handskakningen på någon tavla, men av vittnesmål som ovanstående vet vi att han använde och lärde ut den som exempel på en faktisk romersk sed.

- Globe, 6 januari 1898

Ofta nämns en uppsättning av Julius Caesar från 1898, där Alma-Tadema bidrog med såväl kulisser som "möbler, rekvisita, kostymer och hur man bär de sistnämnda" (Pall Mall Gazette, 24 januari 1898). Samt, enligt källor, den "romerska" handskakningen.

Jag har hittat summa ett äldre belägg för handskakningen, från en annan kontinent dessutom:

… Comes out and meets all with a good old Roman handshake.

- The Somerset Herald, 28 augusti 1895 om politikern Frank P. Saylor (inte Somerset, England utan Somerset, Pennsylvania)

Men innan dess … Letar man förgäves efter "romerska" handskakningar i romerskt material (liksom i spartanskt eller för den delen grekiskt material, och vikingatida återgivningar har jag inte ens försökt att leta efter). Var Alma-Tadema och Mr Saylor lärde sig greppet är okänt.

Om vi så att säga tacklar problemet från det andra hållet, vad hittar vi väl då? Man kan tro att något så trivialt och tillfälligt sällan förevigats. Men tvärtom finns det gott om antika avbildningar av handskakningar. Gesten hade minst lika hög status som idag och återfinns på skulpturer, mynt med mera. Och det man hittar är den "vanliga" handskakningen, hand mot hand.

Denna aedicula (minitempel) är tillägnad Aglibol och Malakbel, och dateras enligt sin egen text till februari 236 e.Kr.

En denar med kejsar Vespasianus, "IMP CAES", (69–79 e.Kr.). På baksidan sädesax, en kaducé (för fred och handel, ej att förväxla med den enormade asklepiosstaven – jfr Medicinska ormstavar) och två skakande händer.

Hittills verkar ingen ha hittat några belägg, i text eller bild, av en "romersk" handskakning från antiken, eller ens bra mycket senare. Den verkar, såvitt vi vet, att ha skapats i slutet av 1800-talet.

- Detalj ur Jacques-Louis David, "Horatiernas ed" (1784)

Här är förresten en annan hälsning som, på mycket skakig grund, tillskrivs romarna, trots att den i denna form inte kan härledas längre tillbaka än just denna målning. Man kan förstå att dagens filmmakare m.fl. hellre använder den "romerska" handskakningen.

Meibomius hittar Petronius

Är Petronius bekant? Gaius Petronius (ca 27–66 e.Kr.), "gunstling hos Nero, visade som provinsståthållare och konsul duglighet och handlingskraft, men förföll senare till ett lättjefullt njutningslif" (NF, tryckt 1915 – därav "men"). Han är nog mest känd för att förmodligen – författarskapet är inte till etthundra procent avgjort – ha skrivit äventyrsromanen Satyricon. Tyvärr hör den till den stora mängd romersk litteratur som till stora delar gått förlorad. Å andra sidan finns en hel del bevarat. (Vilket bland annat gett Fellini material.) Den längsta sammanhängande biten som finns kvar kallas "Trimalchios gästabud". Den "skildrar med drastisk realism, kvickhet, humor och förvånande människokännedom ett gästabud hos den rike uppkomlingen Trimalchio […] överträffar allt, som vi i den vägen känna från antiken" (också NF, nu utan moraliserande). Eller så här: "… Det friskaste om också inte det uppbyggligaste prosakapitel som den bevarade antika skönlitteraturen på latin kan uppvisa" (Alf Henrikson).

Nyfikna? Det borde ni vara. Trimalchios gästabud är enastående läsning; man glömmer omedelbart bort att den skrevs för tvåtusen år sedan. Även om detaljer kan ha överdrivits, för att formulera det försiktigt, så framställs en romersk fest just så drastiskt och hämningslöst dekadent som man kan hoppas.

Med tanke på kvalitéerna hos det som bevarats kan man bli uppriktigt ledsen över att så mycket inte bevarats. Och man kan försöka föreställa sig glädjen hos lärde som får höra att man har återfunnit hela Petronius. Hela Petronius? Hela Petronius!

När fragmenten av Petronius gjorde väsen av sig i den litterära världen, läste Meibomius, en lärd från Lübeck, [Marcus M. var välkänd över hela Europa och tidvis förste bibliotekarie på kungliga biblioteket i Köpenhamn] ett brev från en kollega i Bologna: "Vi har här hela Petronius; jag har sett honom med mina egna ögon och stor beundran." Meibomius beger sig genast iväg och anländer till Bologna. Han frågar bibliotekarien Capponi om det är sant att de har hela Petronius? Capponi svarar att ja, det har de; han har länge varit fri att beskådas av alla nyfikna. "Kan jag få se Petronius? Låt mig få se honom!" – "Självklart", svarar Capponi, och leder vår lärde från Lübeck till kyrkan – och de jordiska kvarlevorna av en viss S:t Petronius. Meibomius biter sig i läppen, kallar på en vagn, och åker hem.

- Isaac Disraeli, "Literary blunders", Curiosities of Literature (1863), något fritt översatt

Den romerska papegojan

The small size of the tesserae and the subtle color gradations combine to give a painterly quality to this work, especially the shadowing, the detailed feathering of each bird, the highlights of the krater and its rippling water. Similar compositions were popular throughout the Roman world, and all can be traced back to Hellenistic originals.

- Christie's: A Roman Marble Mosaic Panel ("Closed: 11 Dec 2003") 

There are several mosaic panels, perhaps the best of which is Lot 248, a 44-by-32 ¾-inch marble panel that is dated by the catalogue as circa 2nd Century A.D. The center of the panel illustrates a water-filled krater on which a parrot and a greenfinch are perched. A chaffinch is shown pecking at a flower at the upper left, a large partridge is pecking a foliage in the lower left corner, and a hoopoe is shown at the bottom right. The lot has an estimate of $40,000 to $60,000. It sold for $107,550.

- Antiquities: Christie's, December 11, 2003, The City Review

I mosaiken kan man tydligt se en vacker papegoja. Den är detaljerad nog för att möjliggöra en artbestämning: Blågul ara, Ara araruana.

Problemet är att den fågeln lever i tropiska Sydamerika. Om en sådan hittat till Europa och Italien under andra århundradet e.Kr. hade det varit en första klassens sensation.

Lösningen? Frågan gick till Michel van Rijn, konstkännare som gått från den mörka sidan till den ljusa (se t ex How I became one of the most successful art smugglers in the world, Vice 12 oktober 2012). Han konstaterade genast att mosaiken nog kom från en fabrik utanför Sousse, Tunisiens tredje största stad: "They churn out fake Greek and Roman mosaics. A regular gold mine."

Tydligen var deras jobb tillräckligt bra för att lura experterna hos Christie's. Tydligen ingick ingen fågelkännare bland dem. Det bekräftas av ytterligare ornitologiska egendomligheter i deras beskrivning av mosaiken. Även en icke-fågelkännare som undertecknad kan konstatera att vad som hade varit ännu en sensation, en "pileated woodpecker" eller amerikansk spillkråka Dryocopus pileatus, i själva verket är en härfågel Upupa epops som inte går att förväxla med någon annan art (den lever dessutom i gamla världen). Folk som kan ämnet har påpekat ytterligare underligheter.

Källa: Fortean Times 405:22

Heliga Valentiner

- En blomsterklädd skalle som sägs komma från Valentin av Rom är publikdragare i kyrkan Santa Maria in Cosmedin, Rom

I gårdagens bloggpost Valentin har inga antika hjärterötter tog jag upp den myten, som rentav NE argumenterat för. Nu ska vi se vem Valentin var, och vad han har med Alla hjärtans dag att göra. Och börja med att konstatera att NE inte heller nu gör bättre ifrån sig.

Valentindagen är uppkallad efter ett helgon, Sankt Valentin från Terni (se Valentinus), som led martyrdöden denna dag kring 270. Innan han avrättades på order av kejsar Claudius lär han ha smugglat ut ett kort till den kvinna han var förälskad i. Detta ses som förebild till de Valentinkort som i den anglosaxiska världen är förknippade med denna dag.

- NE: alla hjärtans dag

För att ta det oviktigaste namnet först: Någon kejsar Claudius var knappast inblandad. Den mest kände levde mycket tidigare. En senare tillbringade nästan hela sitt korta styre ca 270 e.Kr. med att slåss mot goterna, så effektivt att han fick tillnamnet Gothicus.

Vidare har det funnits ett trettiotal Sankt Valentinus (namnet var populärt), varav inte mindre än tre firats den 14 februari. De två mest kända kan mycket väl vara samma person. Om inte, så är den största konkreta skillnaden mellan dem som vi känner till deras (tidigare) gatuadresser.

At least three different Saint Valentines, all of them martyrs, are mentioned in the early martyrologies under date of 14 February. One is described as a priest at Rome, another as bishop of Interamna (modern Terni), and these two seem both to have suffered in the second half of the third century and to have been buried on the Flaminian Way, but at different distances from the city. [...] Of the third Saint Valentine, who suffered in Africa with a number of companions, nothing further is known.

- Catholic Encyclopedia: St. Valentine

I likhet med många av deras marterade bröder och systrar från längre tillbaka ersattes hårda fakta tidigt av hagiografiska klichéer och sammanblandningar, "relatively late date and of no historical value", som CE formulerar det. Men om vi knappt vet någonting om någon av Valentinarna, varifrån kommer då uppgiften om den lilla kärleksbiljetten?

En av de "relativt sena" källorna om Terni-V. sattes ihop av den vördnadsvärde Beda (viktig munk) på 700-talet. Där fylls texten ut med senare påhitt efter slitna mönster, om kejsaren, Valentin, hans "fångvaktare" Asterius (en nobel man som fick ta hand om den tydligen välanpassade fången) och dennes blinda dotter, vars syn det blivande helgonet skulle ha återgett och därmed gjort sådant intryck att hela hushållet omvändes till den sanna tron. Allt standardmaterial i branschen.

Omkring tusen år senare, då Valentins dag var ordentligt etablerad på många håll, blev historien ännu bättre: Nu hade Valentin och Asterius dotter ett förhållande, ser ni, och därför smugglade han ut ett litet kort till den numer seende (och tydligen läskunniga) flickan. Han undertecknade det naturligtvis "Din Valentin", och blev därmed den allra förste "valentinen" ... Enligt en uppgift som inte spårats längre tillbaka än 1797. För att citera Jack B. Oruch: "Works intended for wider audiences and for children have given as truth elaborately embroidered and invented accounts that are not worth repeating."

Man får ett lätt förvirrat intryck när NE i artikeln om Terni-V. (länkad från artikeln ovan) inte nämner något om kärleksbrevet utan en helt annan hypotes:

Valentindagens roll som ”Alla hjärtans dag” (av anglosaxiskt ursprung) kommer av den folkliga tron att fåglarna börjar para sig den dagen.

- NE: Valentinus

"Den dagen" tas upp i nästa bloggpost.

Källa i övrigt: Mattias Axelsson: Varför är alla hjärtans dag den 14 februari? Svenska högtider, 12 februari 2008

Varför september är nionde månaden osv

The history of the Roman calendar prior to Caesar's reform is, due to the confusion in the tradition, one of the most contested areas of ancient chronology.

- Hans Hauben, "Some observations on the early Roman Calendar", Ancient Society 1980/1981

Årets sista månader heter ju september, oktober, november och december. Med lite latinskills ser man orden septem, octo, novem och decem, det vill säga sju, åtta, nio, tio. Rena räkneramsan! Men på fel månader. Vad hände här?

Frågan har ofta ställts och, förhoppningsvis, alltid besvarats, ty svaret är både välkänt och lätt hittat – med reservation ... Romarna hade länge den uppburne krigsgudens mars som årets första månad. Då blir september den sjunde månaden, och så vidare. Det är också därför februari har varierande längd; det var naturligt att lägga in den justeringen i årets slut.

När blev januari årets första månad? Den 153 f.Kr. Det sägs att konsulerna, som av tradition tillträtt sina ämbeten idus martii den 15 mars (läs mer om Romerska datum!), på grund av oroligheter ute i provinserna då såg sig tvingade att sätta igång redan 1 januari.

"Sägs att"? Så är det! För att åter citera Hauben: "When exactly this took place, however, remains a matter of debate." – För en modern människa kan det kännas ofattbart att en så omvälvande händelse inte är oerhört väldokumenterad och omskriven. Men Rom 153 f.Kr. var en mycket annorlunda plats; det som är viktigt för oss idag kunde visserligen vara nog så viktigt, men inte på samma sätt. Hauben funderar på om det som hände 153 f.Kr. var att byråkratin anpassade sig till ett allmänt bruk. Om man under en tid hade olika kalendrar i olika sammanhang är ingenting ovanligt; i exempelvis Aten hade man en månkalender för festivaler, en jordbrukskalender som gick efter stjärnorna, och en med tio månader med varierande längder. (WP: Attic calendar)

För övrigt har ju januari fått namn efter guden Janus. Han är känd för exakt två [och en halv] saker: Att han gett namn åt januari och har två ansikten, där det andra sitter baktill på huvudet [samt det tempel vars portar indikerade pax eller bellum, se kommentar]. Han hör inte till de mest dyrkade och beskrivna; så kan det gå när ens storhetstid ligger tidigt i den blivande stormaktens historia. Att Janus med dubbelansiktet ses som "skyddshelgon" för inledanden och övergångar är dock något som tänkts ut efter 153 f.Kr.

Kuriosa: Räkneramsan började tidigare tidigare. Då hette juli quintilis, "femte månaden", och augustus sextilis, "sjätte månaden". Quintilis fick heta juli efter Julius Caesar 44 f.Kr., sextilis augusti efter kejsar Augustus 8 f.Kr.

Inte Sapfo

Så som det mjuka och formbara vaxet följer lärda fingrar, och blir till de konstverk som det beordras; än en Mars, än en kysk Minerva, än en Venus, än Venus son [gissar på Aeneas] [...] på samma sätt är det passande att människors talanger leds av de lärda.

- Plinius d.ä. (epistel 7.9.11)

Här har vi ett fint porträtt: En kvinna i skrivartagen. Stylus och träskivor överdragna med vax var standardmetoden för att anteckna saker och ting i antikens Rom och Grekland. Ofantligt mycket mer skrevs på det sättet än med bläck på papyrus (för att inte tala om dyrbara pergament av kalvskinn). Stylusen hade en vass ända som man skrev med, och en trubbig som man suddade med. Av materialets egenskaper följer att ytterst lite har bevarats till våra dagar, även om en del fina fynd har gjorts.

Vem det är vi ser vet vi inte, och lär aldrig få veta; om det alls är ett porträtt av en faktisk person. Fresken finns i Pompeji (ödelagt/bevarat år 79 e.Kr., se även en utredning av datumet), i ett hus som kallas Insula Occidentalis, där den hittades 1760. Den har fått den korrekta men oinspirerade beteckningen "kvinna med vaxtavla och stylus". Smyckena visar att vi har med någon från överklassen att göra – det är allt vi vet.

Långt senare hände något intressant. Säger intressant ur faktoid-synpunkt.

Den antikens skrivande kvinna som fått mest uppmärksamhet i våra dagar är Sapfo (ca 630–570 f.Kr.). Hon var mycket produktiv (det som finns kvar idag är en liten flisa av allt som funnits) och uppskattades även av sin samtid. Det finns inte så få någorlunda samtidiga, relativt sett, avbildningar av henne – men detta var i en tid som var mindre besatt av tanken på bildlika porträtt än vår. Kort sagt: Vi vet inte hur hon såg ut.

Den som ska illustrera en bok eller artikel om Sapfo har som sagt en del att välja på, åtminstone om det inte är så noga med porträttlikheten. Då är det märkligt att så många valt bort de många grekiska alternativen, och istället valt en bild från en annan kultur och ett helt annat sekel som inte ens påståtts föreställa henne, utan alldeles garanterat visar upp en helt annan person.

Det är därför den som bildgooglar "sapfo" får upp kvinnan från Pompeji, inte i enstaka träffar utan gång på gång. Det är ungefär som att skriva om en författare från 1300-talet och illustrera med en slumpvald selfie från Instagram.

Se även Wikipedia (sv.): Sapfo för mer om hennes liv, diktande och i viss mån utseende

Vesuvii utbrott senarelagt

Vi vet att Vesuvius fick ett utbrott år 79 e.Kr., här magnifikt återgivet av John Martin, som bl.a. raderade Pompeji från kartan. Men när på året inträffade det? Det finns gott om samtida källor som nämner händelsen, men bara en som nämner ett datum: Plinius d.y. i ett brev till Tacitus (Plinius var 17 år vid tillfället och såg förödelsen på håll; hans berömde morbror och fosterfar, Plinius d.ä., dödades).

Vilket datum? Nu blir det krångligare. Bevarade manuskript, som ju i vanlig stil är de sista i en rad kopior av kopior, nämner 24 augusti. Detta fick länge gälla som undergångens datum. Men man har länge funderat på hur korrekt den uppgiften är.

Historiker som funderat på saken har föreslagit att Plinius kanske i själva verket skrev 30 oktober, 1 november eller 23 november (spridningen beror på romarnas komplicerade sätt att skriva datum, se bloggposten Romerska datum). Funderingarna har förstärkts av ett antal förhållanden som rimmat illa med ett utbrott i augusti:

• Spår av kläder på omkomna har varit betydligt tjockare än man kan förvänta sig i augusti.
• Man har hittat granatäpplen, kastanjer och annat som inte är moget i augusti.
• Man har hittat förseglade amforor med vin. Förseglingen indikerar att jäsningen upphört, vilket inträffar i slutet av oktober.
• Under juni-augusti ligger vinden i trakten som regel västerut. Men Herculaneum och Pompeji ligger sydost om vulkanen. Det fungerar bättre med ett höstligt datum.
• Två mynt som hittats har mycket förkortade omnämnanden av kejsar Titus segrar (härskarnas iver att hålla mynten uppdaterade är till obegränsad glädje för historiker och arkeologer). De präglades under perioden 24 juni–1 september. Det motsäger inte att de begravdes den 24 augusti, men ett senare datum är sannolikare.

Genombrottet i denna lilla fråga kom 2018. Under en utgrävning hittade man nämligen ett datum, skrivet med träkol på en vägg i ett hus som höll på att renoveras. Där står XVI K Nov, "16 dagar före novembers Kalendae", vilket var romarnas sätt att skriva den 17 oktober (återigen, se bloggposten Romerska datum). Vad inskriptionen avser är svårt att avgöra, men det förefaller att syfta på ett datum nära i tiden. Att det är skrivet med kol visar att anteckningen definitivt inte var gammal när den höljdes i aska och pimpsten. Tillsammans med indikationerna ovan är det samlade bevisläget sådant, att vi nu med bestämdhet kan säga att Vesuvius utbrott år 79 e.Kr. inte inträffade den 24 augusti, utan troligen någon gång i oktober.

Romerska datum

Beware the Ides of March! Alla vet att Caesar mördades den 15 mars, Idus Martiae/Martii som romarna kallade dagen (Martiae under den klassiska perioden, Martii under rikets sista sekel). Men vad hade man sagt om han mördats den 14 mars?

Nu blir det komplicerat. För romarnas datumformat var rejält tillkrånglat och ointuitivt.

Till att börja med hade varje månad tre namngivna dagar: Kalendae som inträffade den förste (det är därifrån ordet kalender kommer), Nonae som inträffade nio dagar före Idus, och Idus som inträffade den trettonde eller ibland den femtonde. Så 1, 7 och 15 mars blev Kalendae, Nonae respektive Idus Martii (eftersom mars har Idus den 15:e), eller förkortat Kal. Mar., Non. Mar. och Id. Mar. Övriga dagar betecknades med de antal dagar de låg före närmaste namngivna dag. Andre mars är sex dagar före Non. Mar., så den skrevs ante diem VI Nonae Martii, förkortat a.d. VI Non. Mar. Och dagens datum, 29 april, skrevs a.d. II Kal. Mai. Dessutom hade man en särskild beteckning för dagen före namngiven dag, pridie, förkortat pr. (Dagen efter namngiven dag betecknades postridie.) Så den fjortonde mars skrevs pridie Idus Martii, pr. Id. Mar. En sådan fras hade kanske inte ens Shakespeare fått schwung i.

Systemet med Kal-Non-Id tros gå tillbaka till en förhistorisk månkalender, där man markerade nymåne, första kvarteret och fullmåne. Varför man räknade framåt istället för bakåt vet jag inte. Att man fortsatte med detta bökiga system sekel efter sekel får tillskrivas traditionens makt.

Källor:

• Margaret A. Brucia och Gregory N. Daugherty, To be a Roman: Topics in Roman Culture (Bolchazy-Carducci 2007)
• Wikipedia: Roman calendar#Days

Romarna är inte kloka

Läst Asterix på italienska? Då har du kanske noterat att Obelix standardfras "romarna är inte kloka" på italienska blir sono pazzi questi romani – SPQR!

Det blir inte sämre av att uttrycket är betydligt äldre än serien.


- Ur Otto Titan von Hefner, Handbuch der theoretischen und praktischen Heraldik (1861)

S P Q R betydde ju ursprungligen Senatus Populusque Romanus, "Senaten och det romerska folket". Men den välkända förkortningen har fått en mängd andra uttolkningar genom åren. En av dem är alltså Sono Pazzi Questi Romani.

Pompejis näst sista dagar

Man kan få intryck av att invånarna i Pompeji hade noll koll på sin hotfulla granne. Men även om Vesuvius utbrott kom som en överraskning år 79 e.Kr. så var seismisk aktivitet inget nytt för dem. Tvärtom hade staden fått stora skador i en jordbävning bara sjutton år tidigare.

Detta skalv inträffade den 5 februari, när Regulus och Verginius var konsuler, och det ställde till med stor förödelse i Campanien [provinsen] ... Får dog och statyer krossades. Några förlorade förståndet och gick omkring som tokiga.

- Seneca om jordbävningen 62 e.Kr.

På bilden ovan är den vänstra delen av väggen gjord efter jordbävningen. Ett nog så kraftfullt vittnesbörd i all sin stillhet. Men inget går upp mot de reliefer man hittat i "hustemplet" hemma hos Lucius Caecilius Iucundus på Stabiaegatan:

Man har rentav identifierat några av byggnaderna som skakas om: Jupiters tempel, ett "vattenverk" och Vesuviusporten förekommer i bildsviten. Det är sällan man ser så enkla bilder förmedla så mycket dramatik.

Om SATOR

- Under the radar (2011)

Sator doesn't mean anything in Swedish. It means tent in Hungarian or creator in latin.

- Officiella hemsidan sator.se: Trivia

Det där är allt som skrivs om bandets namn. Kan det verkligen stämma att de själva inte känner till SATOR AREPO?

- Från katedralen i Siena, byggd på 1200-talet

- Rotas opera-variant från ca 200 e.Kr., hittad i den romerska garnisonsstaden Dura-Europos vid Eufrat

SATOR-kvadrater utgörs av de fem orden SATOR AREPO TENET OPERA ROTAS skrivna ovanför varandra. Ibland är ordningen omvänd, som på bilden ovan. Notera att man kan läsa orden på olika håll, som ett tvådimensionellt palindrom. De äldsta kvadraterna man känner till hittades i Pompeji och är alltså från allra senast 79 e.Kr. Det finns en mängd medeltida exempel, även från Skandinavien. Så småningom kom den att förknippas med svartkonst. Den förekom som trollformel i svensk folkmagi under 1800-talet, och den används kanske i sådana sammanhang än idag. Hur texten ska tolkas är osäkert, flera förslag finns.

SATOR från serere så; i överförd bemärkelse (en gudomlig) grundare, skapare
AREPO okänd betydelse
TENET från tenere hålla; även hålla, besitta (jfr engelska tenet, tenure)
OPERA från opus verk, arbete
ROTAS från rota, hjul

Men det kanske är irrelevant? Det har påpekats att man kan flytta om bokstäverna till att bilda ett kors med PATER NOSTER och de likaledes bibliska A och O. Kanske SATOR AREPO började som en smygkristen symbol? Det hade varit nog så ironiskt med tanke på de senare associationerna.

Wikipedia: Sator Square