Varför juldagen är 25 december – utan Mithras

Att Jesus skulle ha fötts den 25 december är det väl inte många som tror. Åtminstone inte många man behöver bry sig om. Men varför har juldagen förlagts till den 25 december?

Detta är en klassisk fråga, och har en klassisk förklaring. Förklaringen finns med mest överallt där myter, fel och missuppfattningar tas upp. Det var en av de första frågorna jag tog upp när jag började med faktoider för snart 20 år sedan, och den togs givetvis med i min första bok. Här är förresten vad jag skrev där. Vi skulle kunna kalla detta för den romerska förklaringen:

Som nämns ovan, med anledning av Mithras-kulten [när jag tar upp den obibliska grotta som blev populär i avbildningar av frälsarfödseln], så kan datumet för Jesu födelse härledas till högtiden Sol Invictus, ”den obesegrade solen”, som hölls på midvinterdagen, vilket på 200-talet e.Kr. alltså var den 25 december.

- Peter Olausson, Faktoider (2008), s 164

Jag har nu fått anledning att ifrågasätta detta. Här är kontentan av vad vi skulle kunna kalla den judiska förklaringen av julens datering:

Within Judaism there was a tradition that prophets died on the same date on which they were conceived.  Jesus was thought to have died on 14 Nisan according to the Jewish calendar. That’s March 25, which is celebrated in various Christian liturgical calendars as the Feast of the Annunciation [bebådelsen] to this day – the feast of the conception of Jesus. March 25 was also thought to be the date of the Creation of the World. So if, according to this theological calculation, Jesus was conceived on March 25, when was he born? The obvious answer is nine months later: on December 25.

- Tim O'Neill: The Great Myths 2: Christmas, Mithras and Paganism, bloggen History for Atheists 24 december 2016

Ett kort citat kan inte göra utredningen rättvisa. O'Neill tar upp en rad källor och slarvar sig inte igenom dem. Juldagens datum är bara en av många frågor rörande Jesus/Mithras (obs! ej Mithra eller Mitra!) han tar upp. Konklusionen ovan är bara ett faktoid-knäckande av flera. Som att Sol Invictus rör en annan gudomlighet än Mithras, som visserligen var förknippad med solen men en annan gudomlighet icke desto mindre. Liksom att beläggen för ”den obesegrade solens” firande den 25 december är minst sagt klena; eller, varför pluralis? Här är det enda belägget för Sol Invictus 25/12:

… One slightly ambiguous entry in the so-called “Calendar of Philocalus”, which was an almanac and list of significant dates and events dated to 354 AD [inte 274, som ibland påstås]. For December 25 the calendrical part of this document has the entry “N.INVICTI.CM.XXX.” which is generally transcribed as “N = Natalis (“birthday/nativity”) INVICTI = “Of the unconquered one” CM = circenses missus (“games ordered”). XXX = 30″ or “Thirty games were ordered for the birthday of the unconquered one”.

Det romerska Saturnalie-festandet nämns ofta i sammanhanget. Det pågick flera dagar i slutet av december, och avslutades … Ja, när? En del källor menar att det tog slut den 25 december, och att finalen övergick till att bli vårt julfirande. Här är O'Neills sammanfattning:

But while Saturnalia clearly influenced the way Christmas was celebrated, it had nothing to do with the date of Christmas. Saturnalia began on December 17 and ran till December 23.  So it ended before December 25.

- Ibid.

Jag kan inte låta bli att återge ett av O'Neills avfärdanden av tvärsäkra ”nyateister” som ersätter frånvaron av gudstro med frånvaro av källkritik och intilläsande:

What is clear, however, is that there is absolutely no evidence linking December 25 to Mithras. Given that the claims about a “virgin birth” for that god are garbled nonsense and the stuff about shepherds and caves are total garbage, the fact that these things keep getting repeated uncritically by New Atheists is more evidence that people who are supposed to be “rationalists” simply don’t check their facts when it comes to history.

- Ibid.

Jag vet inte om allt O'Neill skriver stämmer. Men det verkar högintressant. Inte minst eftersom jag, för vilken gång i ordningen, inser att saker jag trott på länge och väl nog inte stämmer. Vilket sannerligen har hänt förr, men det är skillnad på saker man har för sig av slentrian, och saker man tycker sig ha grävt reda på sanningen om.

En annan av hans bloggposter, med mer att läsa och inspireras av, inte minst länkar till likasinnade: Tim O'Neill: Pagan Christmas, bloggen History for Atheists 23 december 2020

Tipstack till @AG_Florian

Xmas är OK

abbreviation

1 Often Offensive. Christmas.

- dictionary.com: Xmas

Jag har inte stött på rekommendationen i svenska sammanhang. Men många brukare av engelska kan berätta om hur de i skolan eller av blandade språkpoliser, inte minst inbitna kristna, fått uppmaningen att inte förkorta christmas till xmas. Det ser inte bara slarvigt ut, för att inte säga vulgärt (vilket leder tankarna till den nedan avbildade vulgatan …), utan är rentav ett försök att avkristna julen: take Christ out of Christmas. Sägs det. Ett påstående som givetvis använts av de som menar sig kunna se ett ”krig mot julen”, fört av ateister och andra förtappade.

For us as Christians, [Christmas] is one of the most holy of the holidays, the birth of our savior Jesus Christ. And for people to take Christ out of Christmas. They're happy to say merry Xmas. Let's just take Jesus out. And really, I think, a war against the name of Jesus Christ.

- Franklin Graham, son till den (ö)kände Billy (intervjuad i tv-programmet American morning, CNN 16 december 2005)

'Xmas' should never be used [in Christmas cards]

- Vogue's Book of Etiquette (1948)

Att ”Xmas” saknar Kristus är fel. Därtill ett intressant fel. För X:et är Kristus.

En del har nog fått för sig att X:et föreställer ett kors, och att ordet ”Xmas” därmed skulle motsvara ”kors-mässa”. Men X:et motsvarar här den grekiska bokstaven chi. Stora chi skrivs Χ (bokstaven här till vänster är alltså inte ett latinskt X utan ett genuint grekiskt versalt chi, HTML-koden 935). Ett ord som inleds med chi är χριστός christós, ”den smorde”, som blev ”kristus”. Den vanligt förekommande titeln – för det är ju vad det är – har ofta förkortats, även i hur officiella sammanhang som helst.

Förkortningar och ”koder” har kristna använt från första början. Som när man tog ramsan ”Jesus Kristus, Guds son, frälsare", på klassisk grekiska Ἰησοῦς Χρῑστός Θεοῦ Υἱός Σωτήρ Iesous Christos Theou Huios Soter, och förkortade den till IΧΘΥΣ ichthys, det vill säga ”fisk”. Och sedan använde fiskar som symbol för sin tro; till att börja med kanske som ett hemlig tecken till invigda, men sedan dess har den blivit desto mer känd. Symbolen används än idag, kanske även av kristna som inte vet hur den en gång konstruerades, och som kanske rentav kritiserar bruket av Xmas.

Här är fler kristna förkortningar:

- Kristus med tre bokstäver: Inledningen av Galaterbrevet i latinska standardbibeln Versio Vulgata, även om det inte räcker med ordinära latinkunskaper för att kunna läsa den med förkortningar späckade texten (bilden från bloggposten Bibeln förkortad där jag skriver mer om sånt).

- Kristus med två bokstäver, ”PX”: Tak på lateranbasilikan, Roms domkyrka. (Det kan påpekas att Vatikanens väldiga och välkända Peterskyrka inte är en katedral, som ju är ett annat ord för domkyrka.)

I medeltida biblar kunde Jesus Kristus, ihesum christum, som synes förkortas till ihm xrm. ”Kristus” kunde även förkortas till de två inledande bokstäverna chi rho, som fick bilda Kristus-monogrammet chrismon, ☧ (japp, den finns i Unicode!), som används flitigt på många håll, även i svenska kyrkan. Förkortningen har också använts i sammansättningar, som när anglosaxiska krönikan 1021 skrev om ”XPmas”. Eller så förkortade man det till den enda bokstaven Χ. Eller X. (Att bokstaven är ett kors var säkert ingen bortkastad poäng hos de tidiga förkortarna.)

Så kristna förkortningar är sannerligen inget nytt. Hur gammal är då förkortningen ”Xmas”?

Här är ett belägg som måhända förvånar en och annan språkpolis:

On Xmas Day I breakfasted with Davy.

- Samuel Coleridges dagbok (1801)

Det finns även belägg från 1700-talet, men inga, tycker jag, som slår Coleridges auktoritet. Under 1800-talet blev Xmas riktigt vanligt, kanske ännu mer än idag.

… om vintern skrifver man till och med, dels för korthetens skull, dels af fromhet, för att undvika namnet Christus; Xmas, d v. s. christmas, jul.

- Figaro som den 14 januari 1885 berättade om engelska förkortningar i tal och skrift

Uppfattningen om Xmas som ett avkristnat Christmas dyker sällan upp i svenska sammanhang, men ibland. Här får vi faktoiden serverad med en förklaring som måtte förvåna mången naiv språkpolis, och kanske en del andra, när man i en fascinerande artikel berättar att engelska brukare tagit Christ out of Christmas, inte trots sin fromhet utan på grund av den. Lite som när man inte fick uttala Guds namn; fyra andra bokstäver som inte förbjöds för att de var offensive utan för att de var heliga.

Lussetågets ”tre” ”vise” män, Judas och Staffan

- Elsa Beskow – så klart

När JEsus war född i BethLehem, i Judiska landet, i Konung Herodis tid; si, tå kommo wise män af österlanden til Jerusalem, och sade: Hwar är then nyfödde Juda Konungen? ty wi hafwe sett hans stjerna i österlanden, och äre komne at tilbedja honom.

[…]

Tå kallade Herodes lönligen the wisa männerne til sig, och besporde granneligen af them hwad tid stjernan syntes; Och sände them så til BethLehem, och sade: Farer tit, och bespörjer granneligen efter barnet; och när I thet finnen, så säger mig thet igen, at jag kan ock komma och tilbedja honom.

 När the hade hört Konungen, foro the åstad; och si, stjernan, som the sett hade i österlanden, gick för them, så länge hon kom och blef ståndande öfwer ther barnet war. När the sågo stjernan, wordo the ganska glade; Och gingo in i huset, och funno barnet, med Maria thes moder, och föllo ned, och tilbådo honom, och upläto sina håfwor, och skänkte honom guld, rökelse och myrrham.

- Matteus evangelium, 1–2, 7–11 (Karl XII, 1828)

Varifrån kommer stjärngossarna? Här är svaret: De är ”de tre vise männen”, vars antal visserligen aldrig anges. Att de blivit tre torde hänga ihop med presenterna; på bild blir det praktiskt om man har en gubbe per gåva. (Det kan även nämnas att i det mest kända och upplästa ”julevangeliet”, Lukas andra kapitel, står inte ett ord om dem, ej heller om Herodes, barnamord eller flykt till Egypten.) Vad betyder då "vise"? I flera andra språkområden, inte minst engelska, har de ofta blivit omtolkade till ”heliga konungar” vilket definitivt är obibliskt (och även i den engelska standardbibeln King James Version kallas de wise men). I evangeliets grekiska originaltext står μάγοι magoi magier, som därtill kommer ἀπὸ ἀνατολῶν apo anatolon från öster.

Vad var då magier? Eller mager, som de också kallas?

ursprungligen medlem av en medisk prästkast, efter den zoroastriska lärans seger i västra Iran namn på zoroastriska präster

- NE: magier

Så mycket för ”heliga konungar” … I Strong's concordance, ett lexikon över alla ord i Bibeln, ges ordet magier (som blivit mage på engelska) tre betydelser:

A. the name given by the Babylonians (Chaldeans), Medes, Persians, and others, to the wise men, teachers, priests, physicians, astrologers, seers, interpreters of dreams, augers, soothsayers, sorcerers etc.

B. the oriental wise men (astrologers) who, having discovered by the rising of a remarkable star that the Messiah had just been born, came to Jerusalem to worship him

C. false prophet and sorcerer

- Strong's: G3097

… Vilket i Bibel 2000 kondenserats till "österländska stjärntydare". 

Vad gäller stjärnstrutarna så tillskriver traditionen magierna toppiga hattar. Jag vet inte hur gammal den traditionen är, eller vilken koppling den har till gamla Babylon.

 - Två magier från det akemenidiska riket, 300-talet f.Kr.

Åtminstone dessa huvudbonader är åtminstone påfallande höga – alltid något.

Standardkällornas standardkälla Nationalencyklopedin tar upp "de tre heliga konungarna", liksom andra intressanta detaljer:

Julspelen handlade om de tre heliga konungarnas besök hos Jesusbarnet. De infördes från Tyskland, sannolikt i början av 1600-talet, och utfördes ursprungligen av skolorna i organiserad form och fortsatte in på 1800-talet. När djäknarna [gymnasist, faktiskt samma ord som diakon] inte längre fick lov att tigga på detta sätt övertogs spelen ofta av bygdens egna ungdomar. En av de agerande bar en transparent stjärna med ett ljus inuti. Tre av de andra var utklädda till kungar, ytterligare en till ”Judas med pungen”, som samlade in gåvorna.

- NE: stjärngossar

- Litografi av C. A. Dahlström ur Svenska folket genom tiderna (1938–1940)

Stjärntydare som upphöjts till heliga konungar må vara obibliskt, men de slipper åtminstone strutarna. En ovanligt rejäl Bethlehemsstjärna har de också fått. Jag vet inte vem som håller i den. Den främre figuren avslöjas dock av sin påse. Inte en tomte – snarare tvärtom – utan ”Judas med pungen”.

- Nordiska Museet: Stjärngossar och Judas med pungen på Skansen i Stockholm 1896. Foto: Frans G Klemming/ Nordiska museet.

När såg man sist Judas i ett lussetåg? En snabb sökning anger att han förekommit på femtiotalet (Femtiotalets luciatåg, bloggen Enskedebilder 24 maj 2022); säkert finns senare exempel, men efter kriget var traditionen avgjort på utdöende. Men så länge det varade kunde skolgossar (utan sångröst, de blev stjärngossar) utses till lussetågets Judas. De blev svärtade i ansiktet och fick utöver säcken/penningpungen bära mörk rock och hatt. Pungen var för att förvara de gåvor som de uppvaktade förväntades komma med. I bilden ovan ser man ett ännu läskigare exemplar. Han måtte haft kapacitet att skrämma särskilt den yngre publiken rejält.

Ibland kombinerades Judas med en skandinavisk julfigur som är betydligt äldre än tomten:

Judas med pungen hafva de i följe klädd till julbock, och fastän han är luden och svart med en lång näbb i sitt stygga skråpuksansikte, får han många slantar i sin pung …

- Gefleposten rapporterar från Skansen, 24 december 1903

Vad gåvorna beträffar är ju slantar är alltid uppskattat. Men detta trick-or-treat:ande kunde också innebära andra gåvor, varav i synnerhet en torde vara ännu angenämare en kylig decembermorgon:

Härefter sjöngo de [stjärngossarne] om hur de vise männen framkommo till Jesu födelse och framburo sina offer. Sedan efter detta Judas med pungen framträdt och å de öfrigas vägnar begärt bröd, bränvin och mat, samt ljus till stjernan och fått det, sjöngs som afsked:

Hafven tack, hafven tack för Er redelige skänk,
Er skänk skall varda af Gudi betänkt.
Si så hafven i nu en lyckelig god jul!
God natt, god natt.

- Om ”forna dagars julseder […] som nu äro bortlagda” i SvD 28 december 1891

Vad sexuddiga stjärnor beträffar så kan det nämnas att Davidsstjärnan inte började användas som judisk symbol förrän på 1800-talet. Jag vet inte hur stark associationen var för de uppträdande på bilderna eller deras publik. Kanske var det så enkelt som att en sexuddig stjärna är enklare att göra än en femuddig (som ju inte precis saknar symbolik den heller).

För ett komplett julspel behövdes även en Herodes. Han försvann för länge sedan.

- Sankt Stefanos, av Carlo Crivelli (1476) samt okänd mästare i Överselö kyrka utanför Strängnäs (ca 1400)

En till: Stefanos var den förste (om man inte räknar JK själv) kristne martyren, alltså någon som dödats för sin tros skull. Stenarna i bilden är ett så kallat attribut, en detalj som gör honom lättare att skilja från andra helgon; de representerar de stenar som dödade honom. Palmen symboliserar här martyrskapet. Att återge honom som en ung, skägglös man med tonsur är en tradition av ett slag som förekommer om många bibliska figurer. Någon gång har man bestämt sig för att avporträttera den ene eller andre som ung eller gammal, med en viss färg på hår, hud eller kläder, eller vad det nu kan vara. Sådana detaljer saknar ofta stöd i vilken källa som helst, ingen har heller påstått något annat, men de gör det lite lättare att känna igen dem i bilderna.

Det finns en enda historisk källa om Stefanos och det är denna:

Men fylld av helig ande riktade [Stefanos] blicken mot himlen och såg Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida, och han sade: »Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.« Då ropade de högt och höll för öronen, och alla störtade sig över honom på en gång och släpade ut honom ur staden för att stena honom. Vittnena lade sina mantlar framför fötterna på en ung man som hette Saul. Så stenade de Stefanos, som åkallade Herren och sade: »Herre Jesus, ta emot min ande.« Han föll på knä och ropade högt: »Herre, ställ dem inte till  svars för denna synd.« Med de orden dog han. Också Saul tyckte det var riktigt att han dödades.

- Apg 7:55–8:1

Inte en bokstav om honom har nått oss via någon annan väg än Apostlagärningarna. En sådan obiblisk tradition berättar att han jobbade för Herodes som stallknekt, eller stalledräng; japp, det är den Staffan. En fascinerande förklaringar av kopplingen till hästar menar att det är en efterhandskonstruktion för att ”kristianisera” hästkult. Sådan förekom verkligen hos de asatroende, och var ett hedniskt bruk som missionärerna höll efter. Jag har ingen koll på hur ”tung” hypotesen är.

Däremot vet jag att Staffans dag är annandag jul. Det var då, snarare än vid Lucia, man sjöng Staffansvisan, liksom arrangerade Staffansritter och allt vad det var.

Vad Apostlagärningarnas Saul beträffar var han en (ö)känd jägare av kristna, ”som ännu rasade av mordlust mot Herrens lärjungar” när Stefanos avrättades. Han skulle så småningom omvändas och bli långt mer känd under sitt grekiska namn Paulus (och det hade inte med omvändelsen att göra).

Annandag midsommar

… Är det ju inte än. Men på söndag.

- Svenska Biet, 11 juli 1843

Ja, någon officiell röd dag är det ju inte. Vet inte om det någonsin varit det. Men man kan ju kalla dagen "annandag midsommar" om man vill. Det gjorde man länge.

- Svenska Dagbladet, 21 juni 1974

Det finns gott om annandag midsommar i beläggen, ända in på 1970-talet. Sedan tog de slut, av någon anledning.

Alla hjärtans dag 3 maj?

- Månaden februari i Les très riches heures du Duc de Barry (1410-talet) – obs NSFW i kraftig förstoring

For this was on seynt Volantynys day
Whan euery bryd comyth there to chese his make
Of euery kynde that men thinke may
And that so heuge a noyse gan they make
That erthe & eyr & tre & euery lake
So ful was that onethe was there space
For me to stonde, so ful was al the place. 

For this was on Saint Valentine's Day
When every bird comes there to choose his match
(Of every kind that men may think of!),
And that so huge a noise they began to make
That earth and air and tree and every lake
Was so full, that not easily was there space
For me to stand—so full was all the place.

- Geoffrey Chaucer, Parliament of Foules, "Fåglarnas riksdag" (1382), i original och på modern engelska

Så vitt någon kunnat finna som verkligen grävt ner sig i frågan, är detta det allra första belägget för Alla hjärtans dag — eller åtminstone samtida med det. Utöver Chaucer finns andra belägg som kan vara lite senare eller rentav lite tidigare, men i praktiken är de praktiskt taget lika gamla. De bygger inte på en äldre tradition, utan den skapades då: "no evidence has been discovered of such a tradition, either literary or in social customs, before Chaucer" — Jack B. Oruch, "St. Valentine, Chaucer, and Spring in February" (Speculum juli 1981).

För Valentins dag, den vet vi när den är. Som jag nämnde i bloggposten Helga Valentiner finns det rentav två eller tre helgon med samma namn och samma dag.

Men jag nämnde även att det finns många fler valentiner än så. Liksom Henry Ansgar (minsann) Kelly, vars bok Chaucer and the Cult of Saint Valentine (1986) vände upp och ner på allting. Han hävdar att Chaucer i själva verket menat en av de mindre kända: Sankt Valentin av Genua, som firades den 3 maj. Han föreslår även en koppling till dåtidens makthavare, något som alltid varit käckt när man behöver ställa in sig: Chaucer skulle ha uppmärksammat ettårsminnet av att kungaparet Richard II och Anna av Böhmen förlovade sig omkring den 3 maj 1381 (i andra källor uppges 2 maj men det känns inte oöverkomligt). Det var det datumet som var det viktiga, inte vilket helgon vars dag råkade infalla då. Det är ju också betydligt vårligare än en vinterdag mitt i februari. Enligt Kelly.

Oruch har dock inga problem med en Valentin i februari: "The date of the beginning of spring was far from being set firmly in the fourteenth century" (ibid). Vem av de lärde som har rätt är bortom min förmåga.

Ett annat förslag på Alla hjärtans dag är förresten skottdagen, som förr låg på den 24 februari. Det var den dagen som NK 1956 föreslog, när de försökte lansera bruket här i landet (bloggposten Alla hjärtans dagar).

Heliga Valentiner

- En blomsterklädd skalle som sägs komma från Valentin av Rom är publikdragare i kyrkan Santa Maria in Cosmedin, Rom

I gårdagens bloggpost Valentin har inga antika hjärterötter tog jag upp den myten, som rentav NE argumenterat för. Nu ska vi se vem Valentin var, och vad han har med Alla hjärtans dag att göra. Och börja med att konstatera att NE inte heller nu gör bättre ifrån sig.

Valentindagen är uppkallad efter ett helgon, Sankt Valentin från Terni (se Valentinus), som led martyrdöden denna dag kring 270. Innan han avrättades på order av kejsar Claudius lär han ha smugglat ut ett kort till den kvinna han var förälskad i. Detta ses som förebild till de Valentinkort som i den anglosaxiska världen är förknippade med denna dag.

- NE: alla hjärtans dag

För att ta det oviktigaste namnet först: Någon kejsar Claudius var knappast inblandad. Den mest kände levde mycket tidigare. En senare tillbringade nästan hela sitt korta styre ca 270 e.Kr. med att slåss mot goterna, så effektivt att han fick tillnamnet Gothicus.

Vidare har det funnits ett trettiotal Sankt Valentinus (namnet var populärt), varav inte mindre än tre firats den 14 februari. De två mest kända kan mycket väl vara samma person. Om inte, så är den största konkreta skillnaden mellan dem som vi känner till deras (tidigare) gatuadresser.

At least three different Saint Valentines, all of them martyrs, are mentioned in the early martyrologies under date of 14 February. One is described as a priest at Rome, another as bishop of Interamna (modern Terni), and these two seem both to have suffered in the second half of the third century and to have been buried on the Flaminian Way, but at different distances from the city. [...] Of the third Saint Valentine, who suffered in Africa with a number of companions, nothing further is known.

- Catholic Encyclopedia: St. Valentine

I likhet med många av deras marterade bröder och systrar från längre tillbaka ersattes hårda fakta tidigt av hagiografiska klichéer och sammanblandningar, "relatively late date and of no historical value", som CE formulerar det. Men om vi knappt vet någonting om någon av Valentinarna, varifrån kommer då uppgiften om den lilla kärleksbiljetten?

En av de "relativt sena" källorna om Terni-V. sattes ihop av den vördnadsvärde Beda (viktig munk) på 700-talet. Där fylls texten ut med senare påhitt efter slitna mönster, om kejsaren, Valentin, hans "fångvaktare" Asterius (en nobel man som fick ta hand om den tydligen välanpassade fången) och dennes blinda dotter, vars syn det blivande helgonet skulle ha återgett och därmed gjort sådant intryck att hela hushållet omvändes till den sanna tron. Allt standardmaterial i branschen.

Omkring tusen år senare, då Valentins dag var ordentligt etablerad på många håll, blev historien ännu bättre: Nu hade Valentin och Asterius dotter ett förhållande, ser ni, och därför smugglade han ut ett litet kort till den numer seende (och tydligen läskunniga) flickan. Han undertecknade det naturligtvis "Din Valentin", och blev därmed den allra förste "valentinen" ... Enligt en uppgift som inte spårats längre tillbaka än 1797. För att citera Jack B. Oruch: "Works intended for wider audiences and for children have given as truth elaborately embroidered and invented accounts that are not worth repeating."

Man får ett lätt förvirrat intryck när NE i artikeln om Terni-V. (länkad från artikeln ovan) inte nämner något om kärleksbrevet utan en helt annan hypotes:

Valentindagens roll som ”Alla hjärtans dag” (av anglosaxiskt ursprung) kommer av den folkliga tron att fåglarna börjar para sig den dagen.

- NE: Valentinus

"Den dagen" tas upp i nästa bloggpost.

Källa i övrigt: Mattias Axelsson: Varför är alla hjärtans dag den 14 februari? Svenska högtider, 12 februari 2008

Bortglömda helg- och minnesdagar

Folk nu för tiden vet inte hur få helgdagar de har. Under senmedeltiden kunde över hundra av årets dagar vara helgade och arbetsbefriade (många lokala varianter förekom). Av alla dessa var det naturligtvis bara en delmängd som stack ut, fick egna traditioner och särprägel.

Här följer några minnes- och framför allt helgdagar som en gång firats mer eller mindre aktivt men som inte längre gör det. En del uppmärksammas på andra sätt än förr. Andra är tämligen bortglömda utanför de specialintresserades kretsar.

Många gamla helgdagar utmärks mer av namn än traditioner (utöver de närmast obligatoriska omnämnandena i bondepraktikan eller liknande, liksom ordinärt festande så klart). Som Petter Katt eller Per i stolen 22 februari, efter Petr. Cath. = Petrus Cathedraticus = Petrus i (biskops)stolen, till minne av när han blev biskop i Antiokia. Eller Siffermäss 15 februari, efter Sankt Sigfrid.

En annan specialare är marknadsdagar, vars samlade tyngd i gångna tider kanske rentav överträffade de kyrkliga högtiderna. I landets alla kalendrar stod när det var marknad i Kivik, Värnamo, Jokkmokk ... Då samlades folk från vida omkring, det handlades, festades, förlovades och slogs. Som lokala sekulära "helgdagar" skulle man utan vidare kunna klassa Hindersmäss (Henriks dag den 19 januari) i Örebrotrakten, Pålsmäss (Paulus 25 januari) i Hedemora, Oxhälja (första helgen i september) i Filipstad, och så vidare.

Den stora helgdöden

går inte att komma runt i en sån här sammanställning. Efter statskuppen 1772 genomförde Gustav III en mängd förändringar, i stort och smått. En på sitt sätt omvälvande var förordningen den 4 november "angående sabbatens firande samt vissa helgdagars flyttning eller indragning". Då flyttades en rad helgdagar, som tidigare haft fasta datum, till söndagar. Andra helgdagar drogs in helt.

Tredje- och fjärdedag jul, påsk och pingst

var sex helgdagar som försvann. Även om indragna ledigheter alltid saknats så har jag inte sett att just dessa dagar fått särskild uppmärksamhet. Med ett undantag:

Menlösa barns dag

låg på fjärdedag jul, 28 december. Då mindes man gossebarnen Herodes lät döda i sin jakt på Jesus. "Menlös" betydde alltså "oskyldig". Så småningom började ordets tolkning att förändras, till "intetsägande" eller liknande. Därför ändrades dagens namn 2001 till Värnlösa barns dag. (I Finland har man behållit det gamla namnet.)

Fettisdagen

är väl inte bortglömd? Nej, men semlorna är det enda som återstår av något som länge var inte bara en viktig helgdag i sig utan höjdpunkten i ett större fastlagsfirande.

Fettisdagen är en i nya Stockholm nästan alldeles afglömd högtid. På salutorgen samt kanske i aflägsna magasin, d.v.s. bröd- och mjölkbodar, säljes ett och annat fastlagsris, utstyrdt med färgade fjädrar, men det hör nu till undantagen att risen användas [man piskade varandra med dem, hänvisande till Jesu lidande], och de skämtsamma upptågen på gatorna, som stundom urartade till slagsmål mellan gatpojkarne, synas nu mera icke till. Fastlagsnöjena för övrigt höras ej häller af. 

- Claës Lundin, Nya Stockholm (1890)

Bruket att uppmärksamma första t.o.m. sista fettisdagen förekom långt efter andra världskriget och nämns i bloggposten Fettisdagar.

Gångdagar

inträffade måndag-onsdag mellan bönsöndagen och Kristi himmelfärdsdag (som alltid är en torsdag). Då tågade folk runt på åkrar och ängar, bärandes helgonbilder, krucifix och slikt, för att rensa ut vintern, välsigna ägorna och försäkra sig om goda skördar. Först sedan de lediga dagarna försvunnit 1772 började detta uppenbarligen katolska bruk att demonteras på allvar.

En relaterad dag är gökdagen 25 april eller däromkring. Det var då som göken började gala, sades det, något som lämpligtvis uppmärksammades med en gökotta.

1 maj

är vår äldsta sekulära helgdag och inte ett dugg glömd. Men mycket långt innan den blev arbetarrörelsens dag var 1 maj känd för omfattande vårfestande (en hel del om detta på Faktoider: Första maj).

Jungfru Marie besökelsedag

inträffade den 2 juli (datumet har flyttats i modern tid). Besöket gjorde Maria, gravid med Jesus, hos släktingen Elisabeth, vars blivande Johannes döparen var något längre gången. (Det känns lite bakvänt att veckan efter Johannes födelsedag s.a.s. gå bakåt i historien, men så var det.)

Maria hade inte mindre än tre dagar tillägnade sig. Den utan tvekan mest kända idag är bebådelsedagen, då ängeln Gabriel berättade att hon var gravid; den har lika otippat som framgångsrikt blivit våffeldag, efter ett lätt förvrängt "vår fru". Rent kyrklig är numer kyndelsmässodagen, instiftad till minne av Maria kyrkogång/Jesu frambärande i templet, då man tänder ljus (som "kyndel" betyder).

Jag har inte hittat några konkreta svenska traditioner kopplade till besökelsedagen. Den verkar dock ha varit populär på kontinenten redan innan den blev festdag. Att påven på 1300-talet upphöjde statusen hade en högst påtaglig kyrkopolitisk orsak: Enigheten mellan Maria och Elisabeth var en förebild för tidens splittrade kyrka.

Sjusovardagen

har inte med klockslag utan antal att göra: I en saga var de sju sovarna tidiga kristna som överlevde förföljelse genom att sova i hundra år. Deras dag utmärktes i kalendern 1680–1901. I Sverige förknippas den mest med vädersiande och enstaka lustifikationer om sjusovare. I Finland var den desto större festdag decennierna kring 1900.

Mickelsmäss

eller Sankt Mikaels dag inträffar den 29 september. I bondesamhället var det en av årets viktigaste dagar, av flera anledningar: I jordbruksårets stora skarv hade tjänstefolk lov att byta jobb, de fick ut sina innestående löner och lite ledighet, gick på marknader och festade loss i allmänhet. Moderna försök att återuppliva Mickelsmäss har fokuserat på marknaden och skördefesten.

Gustav Adolfsdagen

den 6 november är numer en västsvensk angelägenhet: Man firar Göteborgs grundläggare och äter bakelser. Men länge firade man även i Stockholm, där stora folkmassor beskådade parader och sångkörer på torgen. Senare flyttades det fosterländska firandet till Karl XII:s 30 november, där det så småningom började associeras med mörkare krafter.

I Finland utsågs 6 november till Svenska dagen och uppmärksammas än idag, även om hjältekonungen glömts bort.

Skyltsöndag

hade länge en mycket speciell status, kanske allra mest i Stockholm: En viss söndag i advent såg butikerna till att göra det riktigt juligt och fint i skyltfönstren. Sedan gick folk runt i stan — det kunde vara stora folkmassor som det krävdes polismän att hålla ordning på — tittade och jämförde. Något handlade var det inte tal om eftersom det ju var söndag. Numer verkar skyltsöndagen endast leva kvar i NK:s julskyltande i Stockholm och Göteborg.