2021-05-31

Lördagsfråga 660: Ädla stenar

  1. Särskilt stora eller på annat sätt anmärkningsvärda diamanter ska heta något. Sådana var föremål för lördagsfråga 489, där jag konstaterade att påfallande många fina stenar har påfallande tråkiga namn. Ett som sticker ut är Sovjetunionens kommunistpartis 26:e kongress — så tråkigt att det blir roligt?
  2. Elefanter var föremål för lördagsfråga 558. En av dem var den målande elefanten Ruby (1973–1998). Då utgjorde ett av hennes konstverk ledtråden. Här har ni henne själv.
  3. Australisk smaragdduva, Chalcophaps longirostris. Utmärks bl a av att den inte använts i någon lördagsfråga förrän nu.
  4. Agaton Öman och alfabetet (Opal 1983) var Sven Nordqvists debut. Jag minns när den kom, och hur jag genast föll för de fantastiska, roliga, detaljerade och allmänt finfina bilderna. Året därpå kom Pannkakstårtan, den första boken med Pettson och Findus. Även om framför allt texten där uppenbarligen var riktad till en ännu yngre publik så var teckningarna och känslan fortfarande lätta att tycka om.
Diamant, rubin, smaragd och opal — den satte Tomas.

Bonus: Under lördagsfrågekonstruktionen lärde jag mig dels hur halvädelstenar definierats, dels att ordet numera ses snett på i branschen: "Ej längre rekommenderad benämning på en sten med hårdhet mindre än den hos diamant, rubin, safir och smaragd, dvs. mindre än ca 8 i Mohs' hårdhetsskalaWP." (NE).


2021-05-30

Snåla skottar

Snåla skottar. När luftades den klichén senast? I lite, ska man säga, officiellare sammanhang?


Jag vet ingenting om varuhuset Skotten mer än det som framgår i annonsen från 1982.

Många reklam-skottar var diskretare än så där. En gubbe med skotskrutigt och ev säckpipa som gör tummen upp, den stilen — sådana kunde förekomma i annonser för allt möjligt, och definitivt inte bara för whisky, eller vad man nu förknippar med Skottland.


Nej, "skottepriser" förekom lite här och var. Som här på en ålandsfärja 1988.


Oskar Bæckmans klädvaruhus, på Kungsgatan i Stockholm, började redan före kriget (hittat annonser från 1936) att köra med skotska terriers och "skottepriser" i reklamen. Exempel från hösten 1945. 

Ingen förklaring ges, eftersom ingen förklaring behövs. Jag vet inte hur säljklyschan skulle tas emot idag.

Men ännu 1994 kunde reklam för mobiltelefoni se ut så här: "Vill du ringa billigare, skrik".

3M:s storsäljande tejp heter fortfarande Scotch. Maskoten Scotty McTape/Tejp (här i en reklamtidning från 1961) dök upp redan 1944 och måtte ha försvunnit för länge sedan. Idag är det bara tartan-rutor här och var (fint myt-material som jag får ta upp vid tillfälle) som minner om tejpens "skotskhet", utöver namnet.

Inte för att tejpen är skotsk ... Det sägs (Wikipedia: Scotch tape#Brand names) att uppfinnaren på 1920-talet experimenterade med hur mycket klister hans nya tejp behövde. Vid ett tillfälle sade en frustrerad tejpanvändare att han skulle ta tillbaka den till sina "skotska chefer" och se till att få mer klister! — anspelande på idén om den berömda skotska sparsamheten. I en annan version jag hört (för vad det är värt) fanns det en variant av tejpen där klistret bara låg i smala band på yttersidorna, vilket skulle ha fått folk att dra sig den påstådda skotska snålheten till minnes.

(Själva ordet scotch ska sedan länge uppfattas som ett invektiv, eller något ditåt, i Skottland, där man föredrar det i mina ögon och öron mycket närliggande scots. Återigen är det en annan historia.)

Joakim von Anka heter ju Scrooge McDuck i original. Skapad 1947 efter Ebenezer Scrooge i Dickens En julsaga (1843). Jag vet inte hur skotsk Ebenezer var, eller om där finns andra ledtrådar, men "McDuck" är tydligt nog: Joakim är skotsk. Och rik, och snål.

Förekommer fortfarande skotte-historier?

En skotte var ute och promenerade med sin flicka och så passerade de en korvkiosk.

- Å så gott det luktar, sa flickan.

- Visst, lilla vän, sa skotten, vi kan gå förbi en gång till.

- Exempel återgivet av Kar de Mumma, SvD 29 januari 1975

"This place is emptier than a scottish pay toilet" — Mr Burns son Larry, i Simpsons s8e04 Burns, Baby Burns (1996). Junior är kemiskt fri från hyfs och kläcker ur sig mängder av otidigheter. Säger det något om hur skotsk-skämt började ses i USA vid den tiden?

Eller så frodas skotte-skämten fortfarande, men på ställen jag inte hittat till. Liksom tusen andra etniska lustigheter av varierande kvalité som numera är oerhört hårdare hållna än man kunde föreställa sig för bara några decennier sedan.

Vad jag är mest nyfiken på är inte hur, när eller om klichén om snåla skottar slutade, utan hur och när den började. Det var knepigare än jag väntat att hitta goda beskrivningar, och än mer oväntat att hitta en av de bättre på denna sajt:

Part of the reason for the Scottish reputation for thriftiness is the dominance of the (Calvinist) Presbyterian Church of Scotland, especially in the Lowlands, and the importance of the Scottish school of economics in the tradition of Adam Smith. Indeed, the Scottish reputation for thrift probably comes from the early 18th century, shortly after the union with England, when a lot of business-savvy Scottish Covenanters (i.e. Serious Scottish Presbyterian Calvinists) started to come to England to start commercial ventures; the role of these Scottish businessmen in the Industrial Revolution—also pairing up with very thrifty English Nonconformist Protestants—cemented the association of the Scottish people with fiscal caution.

- tvtropes: Thrifty Scot

Skotsk kyrkohistoria är komplicerade grejer. Här kan det räcka med att skotsk kyrklighet av tradition varit konservativ och "hård", à la puritanism eller vår egen Schartau. Visserligen uppmuntrar kyrkor generellt regel hårt arbete och dygdigt leverne framför motsatserna, men i exempelvis Skottland tog det mer skruv än på många andra håll.

Fast dagens — gårdagens? — etniska stereotyper är inte vad de har varit. Det är bara några hundra år sedan skottarnas anfäder rutinmässigt beskrevs som kannibaler. Se Wikipedia: Anti-Scottish_sentiment för en utläggning om framför allt mer detaljerade stereotyper än jag föreställt mig.

Bonus: Jag vet inte hur stor roll Darien scheme spelade. Men den märkliga historien från ca sekelskiftet 1700 var ny för mig och intressant läsning.


2021-05-28

Nightingales bordsskick

I was always in mortal fear of doing something unlike other people, and I said, 'If I were sure that nobody would remark me, I should be quite happy'. I had a morbid terror of not using my knives and forks like other people when I should come out.

- Florcence Nightingale

Vad innebär att "komma ut"? Idag syftar man på den berömda garderoben. Det gjorde definitivt inte Nightingale (1820–1910). Det come out hon avsåg var ett av de viktigaste ögonblick i en ung viktoriansk kvinnas liv, nämligen när hon blev presenterad vid hovet.

Den betydelsefulla skillnaden verkar en av hennes biografer ha missat.

Hon hetsade upp sig till formlig skräck inför ett nytt ansikte, det var tortyr att själv bli beskådad. Hon trodde aldrig att hon skulle lära sig att uppträda som andra människor; hon vägrade äta i matsalen då hon var säker på att göra något besynnerligt fel med kniv och gaffel.

- Cecil Woodham-Smith, Florence Nightingale (1820–1910) (1950)

Come out som högtidlig ritual på slottet har tolkats som att komma ut och äta vardagsmål. Så lätt kan stora fel uppstå, om man inte gör rimliga kontroller av avvikande uppgifter/tolkningar.

Om Florence haft sådana hyss för sig, på gränsen till utvecklingsstörningar, hade de givetvis nämnts av andra. Men när sådant senare nämns verkar de ha byggt på Woodham-Smiths biografi — utan att någon gjort något större väsen av det, märkligt nog. Hur kan en så falska påståenden spridas om en så känd person?


2021-05-27

Fäderneslandet

Och Petter Jönsson, han såg i "Fäderneslandet"
att ämbetsmännen förstört det nordiska landet.
Då blev han ledsen och tänkte: jäkeln anamma,
jag tror jag kilar min väg och det med detsamma.

- Ur Magnus Elmblads populära visa Petter Jönssons resa till Amerika (1887)

Om man studerar tidningar för en 100–150 år sedan stöter man ideligen på Fäderneslandet. Man får snart ett bestämt intryck av att det var något särskilt med den. Det är inte att överdriva.

Vi flyttar oss några decennier framåt i tiden, då huvudstaden hade såväl spårvagnar som springpojkar. Kåsören är på en av de förra och ser en av de senare stå och läsa en tidning. Fäderneslandet, närmare bestämt. Följande samtal utspelas:

– Vad är det där för en tidning? sade jag. Är den trevlig?

Han tittade upp och svarade med ett brett leende:

– Nää, men den är skojig, för den är så fräck. Här står om — — —

Och så fick jag till livs en hel del förbaskat skvaller. Rått och lömskt serverat. Det var som om slemmiga paddor kröp omkring på den hyggliga spårvagnen och som om otäcka ormar slickade med kluvna tungor.

– Fy sjutton, så'n smörja! sade jag.

– Ja, men det är humor, sade ynglingen och försjönk återigen i sitt ruskiga blad.

- Mollie Faustman skriver under signaturen Vagabonde, DN 21 september 1926

Fäderneslandet var noga räknat inte en tidning utan flera; det tacksamma namnet återanvändes. Men den första inkarnationen 1830, utgiven bara några dagar före Aftonbladets premiär, har inget gemensamt med de senare. De intressantaste Fädernesländerna förekom från 1870-talet fram till 1930-talet, med en svacka i mitten. Tidvis hade den en upplaga på 15 000; det låter inte mycket, men var tillräckligt för att göra den till en av landets största tidningar.

Någon, det kan ha varit Torbjörn von Krogh, beskrev Fäderneslandet under denna tid som "politiskt på sitt vis radikal, ständigt kritisk mot myndigheter och ämbetsmän men också ytterst begiven på skandal och personförföljelse". Detta sammanfattar essensen av Fäderneslandet: Alert och stridslysten, taggarna ständigt utåt, någon man kan sympatisera med så länge den ägnar sig åt saker man sympatiserar med — för att nästa ögonblick lägga samma energi på saker man absolut inte sympatiserar med. Det förklarar också varför den ibland kallades Fanderseländet, ett av de finaste anagrammen i Sveriges historia.

Man kan få ett intryck av det hela om man läser vad "Vagabonde" skrev några dagar senare:

Hur är det möjligt att ett sån't där blad får terrorisera hyggligt folk till egen vinning och till en dålig läsekrets förnöjelse? Fäderneslandet ringde samma dag min artikel stod i Dagens Nyheter upp min mamma och frågade henne om hon visste "vilken rutten dotter hon hade". [...] Vad som förvånar mig är att hyggligt folk ofta är på något vis ängsliga för den där publikationen. Det är ju löjligt. Stig fram och vittna i stället! Att "komma i Fäderneslandet" anses visst på sina håll vara något genant. Kära människa, det är väl snarare en heder!

- DN 25 september 1926

Ofta talas om tidningar och journalistik "förr i tiden" som vore det ett rosenskimrande ideal, måhända ouppnåeligt i vår solkiga tid. Men stora delar av dagens skymningspress och halvbloggar når inte upp — eller snarare ner — till Fäderneslandets nivå. Som när de besvarar Mollies kritik:

Jag tror mig också veta en del om ert ursprung — som möjligen i någon mån förklarar er perversa läggning ... Misstar jag mig inte, så var er herr pappa oäkta son till salig Aftonblads-Hierta. Ni har följaktligen riktiga "tidnings-anor", så till sägandes, — och vad beträffar begreppen "skandalblad" och "skandal-skriverier", så erkänner jag villigt, att en sondotter till Aftonblads-Hierta, anställd hos f.d. Rulle Walls blad, i dagligt tal kallat "Madam Andersson" verkligen bör känna sig riktigt på sin mammas gata, när det gäller att ta mun full och bara skälla — bara skälla. —

Det är synd om Er, lilla Fru Mollie, tycker

Bolstervar v. Rosen

- Fäderneslandet 29 september 1926

Jag vet inte om vår tids okvädingsord är bättre, men de är åtminstone annorlunda.

För ytterligare smakprov kan den hågade botanisera i länken bland källorna (fritt att läsa t o m 1906, med de njugga regler som tillämpas). Stilen är ofta friskare och mer lättläst än man kanske tänker sig dagstidningar vid förra sekelskiftet. Vad innehållet beträffar ... Ja, läs själva.

En tidning kan skaffa sig fiender på många sätt. Att angripa andra tidningar är och förblir ett av de pålitligaste. Flera gånger försökte olika tidningskonstellationer att sabotera för Fäderneslandet. Ibland kunde man se otippade vapenbröder, som syndikalistiska Arbetaren och icke-syndikalistiska Svenska Dagbladet. Jag vet inte hur diskussionerna gick om press- och yttrandefrihet, på eller utanför redaktionerna. Och jag har svårt att föreställa mig hur de skulle ha gått om motsvarande aktörer försökt sig på något liknande idag.

Den kampanj som till slut tog skruv var den som Mollie Faustman inledde med kåseriet ovan. Hösten 1927 lades dåvarande Fädernesladet ner. Chefredaktör Carl Sigfrid Dahlin (ibland kallad Skan-Dahlin) gjorde ödesåret 1933 ett nytt försök att ge ut tidningen, samtidigt som han grundade Nationalradikala Samlingspartiet. Det gick inget vidare. Den sista omgången av Fäderneslandet inträffade så sent som 1952–1954.

Källor:

  • Wikipedia: Fäderneslandet
  • Per Eric Mattsson, "Tidningen som Mollie sänkte", Wendelas vänner, nr 19 januari 2002
  • Åtskilliga nummer av Fäderneslandet från olika tider finns på KB:s digitala presslägg


2021-05-26

Kioskvältare

Bildens koppling till rubriken förklaras längre ner.

Två polismän misshandlade av kioskvältare

- Göteborgs-Posten 4 november 1965

Det äldsta belägget för ordet kioskvältare jag hittat är bokstavligt. Det har knappast någon koppling till det ord som på 1980-talet (1984, enligt den äntligen uppdaterade Svensk ordbok) började användas — men då avsågs säljande nyheter, "en publikmagnet som får folk att slita tidningarna ur kolportörernas händer" (SvD 28 maj 1988). Fast vid samma tid kan man se hur ordets betydelse börjar övergå till den enda SO har koll på, och som den har än idag: en bästsäljande bok eller film.

Kanske övergick den ena betydelsen till den andra av sig själv, kanske drevs förändringen på av engelskans blockbuster. Det ordet började också med en bokstavlig betydelse: De största bomberna med över ett ton sprängämne, mot slutet av kriget flera ton, som sattes in mot städer, främst i Tyskland. En enda sådan skulle kunna förstöra ett helt kvarter, tänkte journalisterna som myntade ordet. Det faktiska syftet med bomberna, som främst sattes in mot civila mål, var att blåsa bort taken så de mindre brandbomberna skulle kunna göra sin grej effektivare. På bilden ovan ses en oexploderad blockbuster — den vill man inte bli "misshandlad" av — som man 2011 hittade i Rhen i närheten av Koblenz, som förmodligen var det avsedda målet.

Redan 1943 användes blockbuster som en vitsig beteckning i reklamen för filmen Bombardier, som handlade om amerikanska bombflygare. När kriget tog slut fortsatte man att använda blockbuster om storskaliga filmproduktioner som gav proportioneligt storskaliga intäkter. Och på 1980-talet började det även användas i svenskan, samtidigt och med samma betydelse som det nya ordet "kioskvältare".


2021-05-25

Codetalkers: Indianer och irländare

USA:s windtalkers är välkända, eller borde åtminstone vara det. Under båda världskrigen användes indianer för samband i fält. De talade över radio, på sina egna språk (eller nästintill, som vi ska se) — som för alla andra var svårare att knäcka än något chiffer. Under första världskriget anlitade man folk från Cherokee och Choctaw, under andra världskriget även Navajo (vars insatser verkar vara mest kända, om det nu beror på antalet, att de arbetade i marinkåren eller att de blev en tyvärr irrelevant film), Comanche, Hopi och Meskawe.

Jag vet inget om de övriga språken men har tagit en titt på navajo. Jag har studerat strukturen i en del språk, och så vitt jag kan minnas är navajo i klass med eller över dem alla — det är komplext bortom all sans och reson, på så många sätt. Den som är nyfiken kan till exempel titta och lyssna på Youtube: Diné Bizaad presenterar navajo.

Som chiffer betraktat var indianspråken praktiskt taget oknäckbara. Men tänk om japanerna, eller någon av deras allierade eller andra samarbetsvilliga, lyckades skaka fram så mycket som en enda person som var kunnig i något av språken? Innebar det att det var kört för "kodtalande" på just det språket? Inte nödvändigtvis. Vid ett tillfälle grep japanerna en marinsoldat som visade sig vara navajo. Givetvis satte man honom på uppgiften. Men Joe Kieyoomia var visserligen navajo, men inte windtalker. Han kände inte till de koder som användes.

Kod och chiffer är två grundläggande och olika koncept inom kryptering. En kod är något som ersätter ett helt ord eller begrepp. Om man chiffrerar anfall Berlin imorgon kan det t ex bli BOGBMM CFSMJO JNPSHPO, om man nöjer sig med att chiffrera till efterföljande bokstav. Om man bläddrar i aktuell kodbok kanske man hittar koden 646 för "anfall", 8662 för "Berlin" och 1265 för "imorgon". Det kodade meddelandet blir då 646 8662 1265. Att knäcka sådant är något helt annat än att knäcka chiffer.

Koderna i code talk var inte bara nyttiga för att höja säkerheten utan nödvändiga. I första hand bokstaverade man. Bokstaveringsalfabetet hade ett till tre alternativ för varje bokstav, beroende på hur vanliga de var. Vanliga ord blev koder. Då fick man hitta på en del ord, eller snarare ge befintliga ord nya betydelser. På navajo-code talk blev bombplan "vråk" jay-sho, minsvepare "bäver" chaa ´, stridsvagn "sköldpadda" chay-da-gahi, och så vidare. Japan blev beh-na-alti-tsosie "snedöga", Tyskland blev besh-be-cha-he, "järnhatt", Spanien deba-de-nih "får [som djuret] smärta" — om den sista översättningen verkar märklig, tänk på engelska: sheep pain ... På så sätt var code talk långt ifrån "bara" navajo, comanche och så vidare, utan respektive språk anpassat för en mycket speciell uppgift.

Att bokstaveringsalfabetet hade fler alternativ för bokstäver som oftare förekommer i engelska är avslöjande. Frekvensanalys är kanske inte det första man tänker på i sammanhanget. För kryptografer är det kanske det första de tänker på i sammanhanget. Även om grunden för code talk utgjordes av de så att säga inbyggda svårigheterna med att hantera indianspråken, så var det mer än så. Kryptografer hade funnits med från början och gjort vad de kunnat för att öka säkerheten. Kanske det var därför division blev "salt", company "mexikan" och så vidare; inte som någon obskyr ordvits utan för att göra det svårare att knäcka koden, även om fienden fick navajoisk hjälp.

- Naval History and Heritage Command: Navajo Code Talkers' Dictionary — revised 15 June 1945 (notera declassified). Dessa böcker fick absolut inte hänga med i fält utan memorerades innan avsegling. (Förklaringen till marinsoldat 1:s replik finns i manualen. Notera, utöver andra detaljer, indianens fältflaska med firewater; man sparade inte på klichéerna.)

Även om en navajo som inte var utbildad code talker var mindre användbar för avlyssning än man kan tro så var en navajo som var utbildad code talker fullkomligt livsfarlig om han hamnade i fiendens händer. Indianerna hade livvakter som skyddade dem mot "kamrater" som tog dem för japaner, eller som helt enkelt ogillade indianer. Det sägs att livvakterna hade ytterligare ett uppdrag: att avrätta sina skyddslingar om dessa riskerade att tas till fånga. Även om uppgiften är något skakig rent källkritisk så ser jag ingen anledning att misstro den.

Första världskrigets code talkers blev kända efter kriget. När det andra världskriget närmade sig misstänkte många en repris. Därför skickade Tyskland i god tid en mängd lingvister (landet hade en stark tradition i ämnet) till Nordamerika för att försöka inventera förrådet. Det var en otacksam uppgift, på flera sätt. Språken var och är många, vitt skilda, ofta uppdelade i dialekter, har ofta relativt få talare och fanns bara ibland nerskrivna. Utöver att ofta vara mycket komplexa.

Ett annat och, hur ska man säga, väldigt annorlunda försök att lirka med USA:s code talkers sägs ha gjorts av Goebbels. Han förklarade att den amerikanska urbefolkningen var arier (eller åtminstone heders-arier), i hopp om avhopp. Om det är sant vet jag inte — att det skulle kunna vara sant är bortom allt tvivel, för nog har långt besynnerligare långskott bekräftats från det hållet.

One estimate indicates that less than 30 non-Navajos, none of them Japanese, could understand the language at the outbreak of World War II.

- Naval History and Heritage Command: Navajo Code Talkers: World War II Fact Sheet

Innan man började rekrytera hade man utrett språken omsorgsfullt. Hur många talare fanns det, i och utanför stammen? Var fanns de? Fanns det möjligen släktingar som flyttat utrikes, hade tyska eller andra språkexperter gjort sitt jobb tillräckligt väl, och så vidare. Ett och annat språk kanske underkändes. Men de nämnda fick grönt ljus. Så vitt man vet knäcktes aldrig något meddelande sänt med code talkers. Inte heller i Korea eller Vietnam, där de också användes.

Neach-labhairt còd*

Andra världskrigets code talkers är som sagt någorlunda välkända, åtminstone bland folk som har koll på saker. Betydligt mindre kända är deras kolleger under Kongokrisen på 1960-talet. För då kunde man höra irländska FN-soldater tala gaeliska med varandra, öppet på vanliga radiofrekvenser och helt okrypterat — utöver gaeliskan då. Detta omgärdades heller inte med något hemlighetsmakeri utan var känt från början.

A Congo Celt?

Since their radio traffic is carried out in the Irish language, their security is cast iron. Few, if any, Congolese have the Gaelic, but the thought that there might be just one sitting there in the jungle with a short-wave receiver chuckling with superior knowledge must be a nightmare to the Irish intelligence staff.

- Peter Simple, Daily Telegraph, insändare i Belfast Telegraph 24 augusti 1960

Den svenske generalen Carl von Horn ska ha sagt att detta var det bästa krypteringssystemet i Kongo. Det kanske stämmer — jag vet inte vilka andra som användes. Men riskerna måste sägas ha varit avsevärda. Om det i praktiken varit omöjligt för Japan att gräva fram en användbar code talker, så hade det varit långt enklare för någon av de stridande sidorna i Kongo att hitta någon gaelisk-talande irländare, skotte eller Isle of man-bo (manx?) som var beredd att ställa upp för en lämplig timlön. För det hade nog räckt. Även om gaeliskan tydligen godkändes av befälen så tvivlar jag på att det hela var bråkdelen så genomtänkt som USA:s code talkers. I Stilla havet krävdes språkkunnighet och utbildning för att förstå kommunikationen; i Kongo räckte det att förstå språket.


* "Neach-labhairt còd" är "kodpratare" på gaeliska, åtminstone enligt Google T.


2021-05-24

Lördagsfråga 659: 50:e

  1. Kelvin Martin (1964–1987), småskurk som kallades "50 cents". Smeknamnet övertogs sedan av en annan i samma bransch, som så småningom skulle bli betydligt framgångsrikare som rappare.
  2. Leslie Nielsen i en oironisk roll — sällsamt att se — i tv-serien Hawaii 5-0 (första avsnittet hade ett O istället för nollan). "5-0" syftar på Hawaii som den 50:e delstaten.
  3. Carl Linnaeus som ung norrlandsturist. I det artsystem han senare konstruerade anges s.k. auktorsnamn med förkortningar. Ett enda auktorsnamn har privilegiet att förkortas till en enda bokstav: "L." Linné fanns dessutom på avigsidan av en tidigare 50-lapp (med Gustaf III på framsidan).
  4. Jenny Lind, supersångerska. Senast känd från förra 50-lappen. Att jag i skrivande stund inte kan erinra mig vem som finns på den nuvarande — finns det fortfarande 50-lappar? — säger en del om mitt minskade bruk av fysiska betalningsmedel; kanske jag inte är ensam.

50 cents, 5-0, L och 50-lappen ger 50. Den satte så småningom HJ. Talets koppling till sistlidna helg var tydligen väl klurigt. Helgdagen ligger femtio dagar efter bikkurim, "första frukten", en judisk helg då nämnda jordbruksprodukter offrades. "50:e" heter på grekiska πεντηκοστή pentekoste, som på svenska blivit pingst.


2021-05-23

Shakespeare-koden

Den 9 augusti 1954 hade bildtidningen LIFE ett bildreportage från Helsingörs slott. Vinklingen hade givetvis med Shakespeare och Hamlet att göra. Och eftersom det var LIFE så var bilderna prima.

Drottningens klädkammare, där Hamlet mördade Polonius bakom draperiet.


En trappa som leder ner till slottets djupaste källare.

Här hittar vi två danska soldater med metalldetektor. (Varför soldater nyttjades nämns inte, jag kan tänka mig flera anledningar.) Mannen t v är kryptoanalytikern Ib Melchior. Och det är hans förtjänst att vi alls läser reportaget. För även om Shakespeare och Hamlet alltid är aktuella hade man en särskild anledning till reportaget: Rubrikens "Hamlet Enigma".

I have long admired the works of Shakespeare and my training in cryptography and cryptanalysis with the OSS [Office of Strategic Service, föregångare till CIA] during World War II gave me the technical knowledge I needed to try to discover a secret message in the verse. I worked on it for seven years in my spare time.

- Ib Melchior, LIFE 9 augusti 1954

Vilken "vers"? Den vi hittar i England, Warwickshire, Stratford-upon-Avon, Holy Trinity Church, William Shakespeares grav, stenen som täcker den, och som en gång (mer om detta senare) fanns inhackad på den. För folk som letat koder av olika slag i Shakespeare skrifter, inte minst ledtrådar till hans sanna identitet (många tror att Sir Francis Bacon (1561–1626) skulle ha skrivit Shakespeares dramer), har gravstenen utgjort nyckeln, eller ett chiffer vars lösning ger nyckeln till lösningen ... Och en av dessa Shakespeare-grävare var Ib Melchior.

Melchior beskriver sitt dekrypteringsarbete i bedövande detalj. Här följer en kortkort sammanfattning.

Melchior utgick ifrån den ursprungliga gravstenens egendomliga blandning av versaler och gemener. Han räknade antalet av varje sort och fick fram en talserie: 1, 3, 1, 7, 1 ... Efter att ha hittat nyckelord som "Elsinore" och "Amlet", och tolkat TY-tecken (the) som byte av chifferalfabet, trodde han sig kunna översätta talen till följande text: elesennrelaedewedgeeereamleetedeeasen. Sedan han tagit bort "obvious nulls" (tecken som inte betyder något), delat upp i ord och moderniserat stavningen, fick han fram följande:

Elsinore laid wedge first Hamlet edition

Poängen är att den äldsta utgåvan vi har av Shakespeares dramer finns i den First Folio som gavs ut 1623, några år efter bardens död. Det måste ha funnits tidigare, om inte annat de som skådespelarna använde på teatern och, mest lockande av allt, originalen som William Shakespeare själv skrev. Det var något i den stilen som Melchior trodde sig ha funnit en skattkarta för. Och som han fick någon på LIFE att tro på tillräckligt mycket för att skicka honom (och en fotograf) till Danmark för att gräva.

Det är därför man ser Melchior med danska soldater i ett av de två kilformade utrymmena man identifierat i Helsingörs slott. Och det är därför han här sitter nere i en grop, mellan de två danskar som grävt den.Vad man hittade? Småbitar av blandat järn & rost. Och "a box-shaped mass of fibrous material surrounded by clay and filled with sand". Detta togs under stort ståhej till New York, analyserades och konstaterades vara bandtång. Eftersom man grävde i slottets källare, strax intill Öresund, var marina fynd som sand, lera och tång inte så märkvärdigt. Melchior konstaterade att bandtång använts för att paketera ömtåliga föremål, och funderade vidare på om fyndet en gång kunde ha varit Hamlet i förstaupplaga. Så långt kom detta skattletande.

Not: Dagens gravsten i Holy Trinity Church ser ut som ovan, med en rent versal text. Originalet lär ha försvunnit en gång i tiden och ersatts med ett nytt, vars inhuggare inte brydde sig om upper och lower case. Men originalets text finns bevarad i avskrifter. — Denna bisak var märkvärdigt svår att gräva i; om det nu är så det gått till så borde den ha fått mer uppmärksamhet än den fått.

Att Melchiors skattletande glömts bort är dock vad den förtjänat.

Artikeln genererade flera insändare. Som avrundning en av de finare, publicerad i LIFE den 30 augusti 1954.

Källor: 


2021-05-21

Massor av (tom)rum

Så här ser det ut när man drar igång Snowball (1983) på en Atari. Det är lika intressant att man i de första versionerna av spelet från allra första början poängterade att det här spelet har "7K rooms" minsann, som att man i senare versioner tog bort det.

Idag är äventyrsspel en tämligen bortglömd genre (även om det, så klart, finns en liten men aktiv scen, som det kallas, med entusiaster — men vilken spelgenre har inte en sådan?). Störst i branschen var amerikanska Infocom, mest kända för Zork-spelen; god tvåa, åtminstone om man ser till kvaliteten, var brittiska Level 9, vars kanske mest kända spel nog är Colossal Adventure, som likt Zork också en version av ur-äventyret Colossal Caves Adventure (varumärkesskydd var vid den tiden ingen större grej i ett så obskyrt sammanhang som dataspel). Ett av deras verk som snabbt fick en plats i dataspelshistorien, om än av fel anledning, var science fiction-spelet Snowball.

Reklamens "that would really work" ser lätt svagsint ut, men syftar på att rymdskeppet Snowball var någorlunda genomtänkt — åtminstone mer så än rymdskepp i "rymdopera" som Star Wars. Men den mest omskrivna egenskapen hos Snowball, åtminstone i reklamen, var inte att det var realistiskt utan att det var jättestort.

Surprisingly, all of this emphasis on coherence and (science-fictional) realism leads quite naturally to the most remembered, most mocked, and perhaps most misunderstood attribute of the game today: its geography of "over 7000 locations." When it comes up today, this data point is always followed by the same punch line: the fact that over 6800 of these rooms are essentially identical.

- Jimmy Maher: Snowball, Digital Antiquarian 30 juni 2013

Maher påpekar att ett rymdskepp med plats för 1 800 000 nedsövda passagerare med nödvändighet behövde vara jättestort. Men även att Level 9 själva verkade omedvetna om vad de försökt att göra, och själva använde "7000 locations!" i marknadsföringen. De recensioner av spelet som jag läst nämner uppgiften men är för väluppfostrade för att göra en poäng av hur irrelevant den är.

Inte för att Level 9 var ensamma om att försöka likställa jättestort med jättebra. Uttrycket "EPIC" var inte lika utnött då som nu, men poängen framgår.

Lords of Midnight (1984) var en sorts strategi- och äventyrsspel i kombination. När det lanserades var det bedövande fantastiskt. Än idag ser det riktigt okej ut, särskilt när man jämför med samtida produktioner. Det blir inte mindre imponerande av att det gjordes av en enda person, ner till sista byte och pixel: Mike Singleton (1951–2012), ett sant geni.

En egenskap som lyftes upp i reklamen, på första plats rentav, men som idag känns helt irrrelevant var rent numerisk. Spelet hade 4096 "rum" eller snarare platser. Eftersom man på varje plats kunde se åt åtta riktningar (norr, nordväst osv) ger en enkel multiplikation vid handen att spelaren erbjöds sammanlagt 32 768 views. Vad man nu skulle ha för nytta av det..? Som vanligt i reklam var det snarare ett känslomässigt argument än något annat. "EPIC", som sagt.

Rymdspelet Elite kom också 1984. I annonsen nämns "2,000 planets in eight galaxies". Eftersom planeterna och galaxerna skapades procedurellt fanns det ingen godtycklig gräns för hur många man kunde skaka fram. Spelmakarna var först inne på att köra med 248 galaxer (det blir 281 474 976 710 656 det) men företaget som gav ut det hela övertalade dem att låta bli. På Wikipiedia nämns att Acornsoft ville dölja "the galaxies' mathematical origin", har också sett att de var genierna Braben & Bell var oroliga för att folk skulle misstro marknadsföringen. För egen del undrar jag om inte Snowball och dess ökända 7000 rum! spökade — folk skulle nog le i mjugg åt "miljoner miljarders"-spelet.

Folk som spelade Snowball insåg snabbt att det inte ens på futtiga 32 kbyte inte är några problem att skapa ett äventyrsspel med 70, 700 eller 70 000 "rum". Problemet är att göra dem intressanta, fylla dem med "innehåll" eller hur man vill formulera det. I Lords of Midnight var storleken viktigare — krigsspel behöver utrymme — men var egentligen lika dumt som försäljningsargument.

Midwinter (1989) skrevs också av Mike Singleton (även om han inte stod för precis alltihop). Det var också fantastiskt, även om vissa problem drog ner helhetsintrycket. Och fortfarande tog reklamen upp en detalj som visar att man åtminstone försökte likställa kvantitet med kvalitet.


Den första annonsen jag fick upp var på franska, och varför inte; även utan språkkunskaper framgår poängen. Plus de kvarts miljon kvadratkilometer, mon Dieu! — som jämförelse är det tre gånger större än ön Irland. Även om man snabbt inser att arealen lika gärna hade kunnat vara tio gånger så stor, om spelet vunnit på det. Som det var tycker åtminstone undertecknad att spelet nog hade blivit bättre om det fått något mindre utrymme.

Hur länge höll tomrum som försäljningsargument? Ett exempel på "utvecklingen" kan ses i spelserien Elder Scrolls. Arena (1994) ska, enligt utvecklarna, omfatta 9 miljoner km². Hur stor kartan är i Daggerfall (1996) diskuteras, men det ska vara någonstans mellan 150 000 och 200 000 km². Och Morrowind (2002) är på 16, säger sexton, km² ... Det är ingen överraskning att den miljön är handgjord istället för skapad av algoritmer, "processuell generering" som det tydligen heter på svenska. Om spelarna snabbt lärt sig att större kartor inte behövde vara bättre, verkar det ha tagit desto längre tid för spelskaparna och/eller reklamfolket. Åtminstone en del av dem.

Jag har för dålig koll på dagens spelmarknad för att veta om jättestora utrymmen fortfarande används som argument, snart 40 år efter Snowball.

"Processuell generering": Bild skapad i landskapsprogrammet Terragen, från Wikipedia: Procedural generation. Ingen har suttit och fnulat med varje berg, ö eller ojämnhet; allt är resultatet av en matematisk funktion som fått spinna en stund.


2021-05-20

Kan man känna igen utryckningsfordon på sirenerna?

Man skymtar blåljuset i fjärran. Sirenen kommer allt närmare ... Kan man höra vad det är som kommer?

Efter att ha försökt att reda ut frågan har jag funnit att

  1. sirener av olika fabrikat etc låter olika
  2. det inte finns någon regel som säger att sirener med den ena eller andra "ljudprofilen" ska monteras på den ena eller andra sortens utryckningsfordon.

Man kan alltså stöta på ambulanser som låter olika. Liksom man kan stöta på polisbilar och brandbilar som låter likadant osv. Svaret på rubrikens fråga är alltså nej.

Det är åtminstone lätt att inse hur idén uppkommit. Som vanlig medborgare stöter man inte på sirenerna mer än någon gång ibland. Om man då märker, eller tycker sig märka, en skillnad mellan dem, så är det lätt att dra den felaktiga slutsatsen.

Mothugg och utvecklingar är, nu som alltid, mer än välkomna.


2021-05-19

Den isländska vägvisaren

- Ur Huld-manuskriptet

Texten som beskriver nr 27 Vegvísir är som följer: "Om detta tecken bärs, kommer man aldrig att gå vilse i storm eller dåligt väder, även när man inte känner till vägen." Det är allt. (Huruvida beskrivningen även gäller nr 29 nertill har folk grubblat över; men det är en annan fråga som inte ska avhandlas här.)

Gammal isländsk magi? Som åtminstone delvis påminner om runor? Tankarna går snabbt och säkert till en viss tid. Ett exempel på hur det tänkts kommer från den som gjorde vägvisaren känd när hon en gång i tiden lät tatuera in symbolen:

It's so I don't get lost. If the Vikings had bad weather or fog, they used to draw it on their foreheads with a piece of coal. I thought that was a bit much, so I put it there [på armen].

- Björk intervjuas i Rolling Stone, juli 1995

Varifrån hon nu fick idén att man skulle rita symbolen i pannan ...

Den som idag letar efter prylar med symbolen hittar multum. Som hos världens största och mest felstavade webbshop:

- Amazon.se: Vintage nordiska vikingor osv.

Notera den äldre futharken (runalfabetet, som inleds med f u th a r k ...) runt symbolen. Enligt vissa "källor" ska det öka kraften. Vad det definitivt ökar är kopplingen till vikingar. Vilket är ett problem i sig — runor användes långt före och långt efter vikingatiden — men åter igen är det inte vad denna bloggpost ska handla om.

Många jämför "vägvisaren" med en kompass. Inte för att vikingarna hade kompasser i dagens mening. Och det finns ingen antydan om att de skulle delat upp de fyra väderstrecken i åtta.

Vägvisaren återfinns naturligtvis även på betydligt mer suspekta ställen:

- Tröja med "Vägvisaren" intill "Mitt arv"

Problemet? Att Huld-manuskriptet sammanställdes omkring 1860, av en viss Geir Vigfússon. Några tidigare belägg för Vegvísir finns inte. Dess ålder är svår att avgöra; den kan vara tio, hundra eller flera hundra år. Men det finns åtminstone ingenting som visar att den skulle ha använts tusen år tidigare. "Vägvisaren" är, kort sagt, ingen vikinga-symbol.


2021-05-18

Akademiens uppdaterade ordbok

Varje år när Svenska Akademien uppdaterar sin ordlista försvinner hundratals gamla ord.

- Här är orden som tar plats i — och försvinner ur — svenska ordboken, SVT 17 maj 2021

Hur länge ska man påtala samma fel? Quousque tandem? Eller Hur länge ska man debunka, som jag formulerade det för ett tag sedan. I det här fallet är den eviga missuppfattningen att akademien, när de vid en uppdatering av en ordlista eller, för ovanlighetens skull, en ordbok, (denna bloggpost och alla citerade nyhetsartiklar gäller alltså SO och inte SAOL, vilket åtskilliga nyhetskonsumenter lär missuppfatta) och då plockar bort vissa ord, på något sätt skulle göra så att orden inte längre finns i svenskan.

Det är tvärfel. Det bygger på en mystisk uppfattning att Svenska Akademien inte bara beskriver vårt språk (vilket de gör) utan även kontrollerar det (vilket de inte gör). Att de har sådan lingvistisk makt att de kan få icke-ord att bli svenska godkända ord, liksom att med en annan trollformel bannlysa dem, så att dittills svenska ord inte längre ingår i språket. Hur det nu skulle gå till. Och när exempelvis SVT tillkallar en expert, så protesterar denne inte mot tolkningen — eller så blev det bortklippt — utan jamsar med om "vilket ord han kommer att sakna mest".

- Vi har ju de här "tråkmåns", och den typen av ord finns ju kvar, både i ordboken och i språket, men "grälmåns" har gjort sitt och det är kanske lite synd — Anders Svensson från Språktidningen i SVT.

Vem saknar ett ord enbart för att det inte står med i en viss sammanställning? Du, jag och Anders Svensson kan använda benrangelsmannen, grälmåns och insidare på samma sätt som vi alltid gjort (om alls), igår liksom idag när nya Svensk Ordbok kommer ut, liksom imorgon.

*

Jag hade ju några "favoriter" som länge, länge stod okorrigerade i NE:s ordbok.

[Utläggning om biodynamisk, påskhare och mödomshinna, och deras högst otillfredsställande definitioner i NEO]

Uppdaterat: Fick, till slut, en förklaring. NE:s ordbok är på väg ut. Den uppdateras inte längre, ens officiellt. (Vilket visserligen inte förklarar tidigare års orubblighet.) Ersättaren Svensk Ordbok (finns på oundgängliga svenska.se) har tagit över mycket material — bland annat definitionerna av biodynamisk, påskhare och mödomshinna — men där är en ny upplaga på väg. Den ska bli intressant att läsa. Och framför allt att se om inlämnade korrigeringar blir till faktiska uppdateringar.

- NE:s ouppdaterade ordbok, Faktoider 19 januari 2021    

Så. Har det hänt något?

Här är de tre orden, deras definitioner i NE:s gamla ordbok och deras definitioner i nya SO:

biodynamisk

NEO: som endast använder naturliga gödselmedel och allmänt naturenliga metoder [...] HIST.: sedan 1942

SO: som bygger på ekologisk odling och en antroposofisk världsbild om odlingssätt [...] HISTORIK: sedan 1942

påskhare

NEO: ett (harliknande) fabeldjur som spelade en viktig roll i gammalnordiskt påskfirande. HIST.: sedan 1901

SO: ett (harliknande) fabel­djur som spelade en viktig roll i gammalnordiskt påskfirande. HISTORIK: belagt sedan 1901

mödomshinna

NEO: hinna som (delvis) täcker slidans mynning hos en kvinna som inte har haft samlag och vanl. brister vid första samlaget. HIST.: sedan 1734

SO: [hänvisning till slidkrans] krans av elastiska slemhinneveck nära slidans mynning. HISTORIK: belagt sedan 1734.


Slutsatser:

Biodynamisk definieras äntligen som något som utgår ifrån den antroposofiska världsbilden. Man länkar även till antroposofi: "en andlig åskådning som hävdar att människan genom planmässig utveckling av sina anlag kan nå kunskap om det översinnliga". Den beskrivningen lämnar åtskilligt att önska, men försök själv att definiera Steiners osaliga röra med färre än tjugo ord. Det är ju en ordbok vi pratar om, inte en encyklopedi.

Påskharen har fortfarande en felaktig beskrivning, inklusive självmotsägelsen. Hur kan något ha haft en viktig roll i gammalnordisk kultur om ordet inte finns belagt förrän 1901? Vilket är rätt? Svar: Det senare. Se Bengt af Klintbergs Mysteriet med haren som började värpa, SvD  28 mars 2013 för en utläggning om de första beläggen för påskharen i västra Tyskland på 1600-talet, och hur den kom till Sverige kring sekelskiftet 1900.

Mödomshinna har blivit av med mytens poäng, "vanl. brister vid första samlaget", gott så.


Två rätt och ett fel, alltså.


2021-05-17

Lördagsfråga 658: Hasse Alfredson

  1. Nyckelscen ur klassiska lundaspexet Djingis Khan. Här uppfört 2016, originalet skrevs redan 1954 av Hasse Alfredson, Patrick Meurling, Bert Holmberg och Leif Levin. Dess utan jämförelse mest kända låt skrevs av Hasse, den kan ni åtminstone början av refrängen av: "Ja nu ska vi ut och härja/supa och slåss och svärja ..."
  2. Hemligt uppdrag i Hong Kong ska filmen heta, som originalet Garbo (spelad av Hasse Alfredson) ute på Ensamholmen tittar på. Jag vet inte vad den egentligen heter. Att angöra en brygga (1965), såklart.
  3. Apkungen Sun Wukong (som jag antar även framträder i varumärket Kung Markatta) har äntligen fått tag på ett passande vapen. När jag var liten visades filmatiseringen från 1965 flera gånger vid jultid. Den största behållningen var berättaren Hasse Alfredson. Jag har först nyligen insett att hans beskrivningar av vad vi såg hade lite eller mycket lite med originalet att göra. Jag skulle väldigt gärna vilja se den igen.
  4. Stellan Skarsgård som idioten Sven i Hasse Alfredsons Den enfaldige mördaren (1982).

Den oförliknelige Hans A., alltså. (Hade många ledtrådar på lut den här gången, fler än jag kan minnas ha haft någon annan gång.) Den satte magnus.


2021-05-16

Öl som inte alls kommer från Mariestad

- "Ölet bör serveras vid 8° á 10° celcius" — månne korrekturläsningen är från 1848? Det skulle i så fall vara det enda på eller i burken som har med det året att göra. (Bild från Systembolaget; det finns även burkar med "Celsius" rättstavat.)

Mariestads Export är systemets näst mest sålda öl. Inte så få ölturister kommer till den västgötska metropolen vid Vänern för att studera bryggeriet. Men de kammar noll; det berömda bryggeri, där man enligt burken idkat hantverk och tradition sedan 1848, lades ner 1972. Den öl som bryggs i Mariestad idag bryggs på mikrobryggerier (jag gissar vilt att varenda droppe därifrån är mer intressant än systemets näst mest sålda öl).

- Mariestads bryggeri vackert och praktiskt beläget vid Tidan (1889). Foto P. A. Eriksén, Västergötlands museum via Digitalt Museum: 1M16-A61017

1848 avser året då Mariestads Bryggeri grundades. Först hette det Mariestads Bayerska bryggeri. Att markera att man minsann bryggde enligt den bayerska metoden var värt att poängtera när det bara fanns en handfull sådana bryggerier i landet. 1864 ändrades namnet till Mariestads Bryggeri — kanske bayerskt slagit igenom ordentligt under tiden. På en ölmarknad som såg helt annorlunda ut än dagens var Mariestad för övrigt en hyfsat stor spelare.

- År 1890 fanns det 554 bryggerier i Sverige. Av dessa hade 32 ett tillverkningsvärde på över 100 000 kronor. Ute på landsorten fanns det endast nio som kom upp i den produktionen och Mariestad var ett av dem, säger museichef Linda Svensson. [...] Under 1950-talet fram till mitten av 1960-talet ökade produktionen från en halv miljon sålda flaskor till 15 miljoner och uppskattningsvis arbetade runt 50 personer på bryggeriet.

- Markus Jacobsson, Mariestadsölets historia, Mariestads-Tidningen 11 juni 2019

- Mariestads Bryggeri (1930). Bild från officiella mariestads.se: Vår historia. Det är sånt här man vill bli förknippad med: Gamla fina Volvobilar med rejäla karlar vid fina gamla hus i en fin gammal stad. Hantverk och tradition! Lustigt nog hittar jag på hemsidan bara ett enda omnämnandet av det bryggeri där dagens öl faktiskt tillverkas, och det är på sidan Hållbarhet.

- Annons från 1933

Mariestads Bryggeri köptes 1967 upp av Spendrups och införlivades med deras tidigare förvärv Grängesbergs Bryggeri i Dalarna. Produktionen i Mariestad upphörde den 4 september 1972. Sedan dess bryggs Mariestads på det stora bryggeriet i Grängesberg. Idag är Spendrups en av de stora tråkiga öl-drakarna vars anonyma bruksöl fortfarande dominerar den svenska marknaden, ännu snart ett decennium efter IPA- och mikrobryggar-boomen.

- Google Maps

På platsen vid Tidan finns idag ett äldreboende. Namnet Humlet är givetvis taget med ett öga på historien. Men mer är det inte.

Här är förresten Spendrups bryggeri i Grängesberg, Ludvika kommun. Det är här "Mariestads" bryggs, liksom en hel del annat.

*

Reklammakare kör gärna med historia, tradition och hantverk, eftersom de vet att folk gillar sådant. Man utgår uppenbarligen ifrån att folk är mindre intresserade av om påståendena är sanna eller inte. För det är ett faktum att burkarna med 1848 inte har ett dugg med vare sig Mariestad eller 1848 att göra.


Utöver angivna källor har jag använt Oxhornet: Mariestads bryggeri, 26 februari 2012.


2021-05-14

Korrektur ...

... Heter det egentligen inte. Ett korrektur ser ut som det ska göra i tryck. Layouten är klar, texten har fått det typsnitt den ska ha, illustrationer har lagts in, osv. När man kommit så långt vill man hålla ändringarna små, så man inte behöver flytta runt på illustrationer, textrutor, kapitelbrytningar och allt vad det är.

Den pappersbunt som jag för ögonblicket arbetar mig igenom är ett manus. Bokens text är någorlunda färdigskriven, men är helt obearbetad i övrigt.

En redaktör på förlaget har gått igenom de knappt 50 kapitlen och lagt in ett antal — jag gissar på någonstans över tusen — förslag på korrigeringar och justeringar av alla de slag. Det är stort som smått: Lägg in ett kommatecken här, ta bort ett semikolon där, ändra bindestreck till tankstreck, felstavning, byt ordföljd här, flytta det här stycket dit, ta bort det här, byt plats på de här kapitlen, och så vidare, och så vidare ... Angivet med klassiska korrekturläsningskrumelurer, nedklottrade på arken (denna fas av bokproduktionen vill jag fortfarande köra analogt). Jag köper minst 9 av 10 förslag och lägger in dem i texterna på datorn.

När allt är klart skickar jag filerna till förlaget. Där tar layoutaren hand om dem och ger texterna form, typsnitt, illustrationer och allt vad det är.

Jag gillar verkligen att skriva böcker. Men det kan inte förnekas att man lätt blir något seg i den s k kolan av vissa moment. Och då är det här ändå bara första korrekturläsningen. När layouten är klar får jag se resultatet, och har då en sista chans att lägga in justeringar och korrigeringar (små, helst!) innan det hela går till tryck.


2021-05-13

Ex libris

Innehållet i häftet Det nya Polen (1951) lockade mig inte särdeles. Men habegäret blev desto större när jag fick syn på dess ex libris.

Något ex libris har jag inte skaffat mig — än. Kanske en dag ...

Ordet betyder "ur [X:s] bibliotek". De är etiketter som man sätter i sina böcker, förslagsvis på frampärmens insida. Riktiga ex libris ska vara särskilt utformade och ordentligt tryckta. Jag tror att hr H:s är det enda jag sett som tryckts i mer än en färg.

Wikipedia: Bookplate


2021-05-12

Den romerska papegojan

The small size of the tesserae and the subtle color gradations combine to give a painterly quality to this work, especially the shadowing, the detailed feathering of each bird, the highlights of the krater and its rippling water. Similar compositions were popular throughout the Roman world, and all can be traced back to Hellenistic originals.
There are several mosaic panels, perhaps the best of which is Lot 248, a 44-by-32 ¾-inch marble panel that is dated by the catalogue as circa 2nd Century A.D. The center of the panel illustrates a water-filled krater on which a parrot and a greenfinch are perched. A chaffinch is shown pecking at a flower at the upper left, a large partridge is pecking a foliage in the lower left corner, and a hoopoe is shown at the bottom right. The lot has an estimate of $40,000 to $60,000. It sold for $107,550.

- Antiquities: Christie's, December 11, 2003, The City Review

I mosaiken kan man tydligt se en vacker papegoja. Den är detaljerad nog för att möjliggöra en artbestämning: Blågul ara, Ara araruana.

Problemet är att den fågeln lever i tropiska Sydamerika. Om en sådan hittat till Europa och Italien under andra århundradet e.Kr. hade det varit en första klassens sensation.

Lösningen? Frågan gick till Michel van Rijn, konstkännare som gått från den mörka sidan till den ljusa (se t ex How I became one of the most successful art smugglers in the world, Vice 12 oktober 2012). Han konstaterade genast att mosaiken nog kom från en fabrik utanför Sousse, Tunisiens tredje största stad: "They churn out fake Greek and Roman mosaics. A regular gold mine."

Tydligen var deras jobb tillräckligt bra för att lura experterna hos Christie's. Tydligen ingick ingen fågelkännare bland dem. Det bekräftas av ytterligare ornitologiska egendomligheter i deras beskrivning av mosaiken. Även en icke-fågelkännare som undertecknad kan konstatera att vad som hade varit ännu en sensation, en "pileated woodpecker" eller amerikansk spillkråka Dryocopus pileatus, i själva verket är en härfågel Upupa epops som inte går att förväxla med någon annan art (den lever dessutom i gamla världen). Folk som kan ämnet har påpekat ytterligare underligheter.

Källa: Fortean Times 405:22


2021-05-11

Alla heter Glenn i Göteborg

Alla heter Glenn i Göteborg

Alla heter Glenn i Göteborg

Alla heter Glenn

Alla heter Glenn

Alla heter Glenn i Göteborg

- Hammarby-klacken (1982)

– Det var Hammarby-klacken som började. När man sprang ut på Söderstadion stod de till vänster i hörnet, där började de sjunga, säger han.

- Glenn Holm i Därför heter "alla" Glenn i Göteborg, Expressen 15 september 2018

Under några år fanns det hela fyra Glenn i IFK Göteborg: Holm, Hysén, Schiller och Strömberg. Under normala omständigheter skulle det väl ha fått en halvnotis på någon av GT:s mer avslappnade sportsidor. Men Glenn-tiden sammanföll med stora framgångar för Blåvitt. Laget blev oerhört uppmärksammat och granskat. Och en detalj som sällan glömdes bort var de fyra Glennarna.

Det var då och därför som "nidvisan" ovan skrevs och sjöngs. Jo, ursprungligen ska det ha tänkts som en nidvisa — notera avsändaren — om än uppenbarligen inte av det elakare slaget. Jag vet inte hur man tänkte där. Kanske frågan snarare är om än hur.

Göteborgare i allmänhet och blåvita fans i synnerhet ignorerade fullständigt eventuella baktankar som ändå inte märktes utan tog genast till sig ramsan. Den sjungs än idag.

I helgens lördagsfråga 657 var svaret, fritt formulerat, "Alla heter Glenn". Jag tyckte det förtjänade en längre utvikning än den ordinarie måndagslösningen.


2021-05-10

Lördagsfråga 657: Alla heter Glenn

  1. Stefan Holm, höjdhoppare.
  2. Erik "Tyra" Hysén, fotbollsspelare. Inte den sämste Blåvitt haft: Han spelade 186 A-lagsmatcher för IFK och hann då med 49 mål. Med mera. Och han var bara en i en påfallande stor fotbollssläkt. Sonsonen Glenn är fortfarande mest känd, men det finns och har funnits bra många fler i olika generationer.
  3. Friedrich Schiller, skribent.
  4. Johanna Strömberg, gumma. Eller fiskhandlerska, men det var som "gumman Strömberg" hon blev känd, där hon stod på Hötorget och sålde fisk i 40 år. I veckotidningen Idun finns ett mycket läsvärt porträtt av henne — läs det! — en ära vanligtvis reserverad för kvinnor en bra bit högre upp på samhällets stege.

Holm, Hysén, Schiller och Strömberg hette också de fyra Glenn som händelsevis delade fotbollslag en tid. Den satte Tomas.