Lyssna här: Faktoidpodden, säsong 2 avsnitt 3: Första världskrigets början
Nu blir det dels några hel- och halvmyter om första världskrigets utbrott, dels en bunt skrönor som cirkulerade under krigets första veckor eller månader.
Bland de förra finns påståenden som att kriget tog alla med överraskning, eller att det från skotten i Sarajevo gick en automatisk och oundviklig process till krigsutbrottet – båda osanna. De senare är mindre viktiga – de kommer inte på historieprovet, så att säga – men jag är svag för dem eftersom många av dem är bortglömda. Det är inte ofta som skrönor som den om de snöiga ryssarna, de franska guldbilarna eller de belgiska ögonutstickarna luftas nu för tiden.
Inför hundraårsminnet – inte ”jubileet” – av första världskrigets utbrott fick jag i uppdrag att skriva en bok om det. Alltså inte om själva kriget, utan om hur det bröt ut. Hur kunde mordet på Österrike-Ungerns tronföljare, vilket visserligen inte var en oviktig händelse i sig, leda till någonting så gravt oproportioneligt som ett första gradens storkrig? Resultatet blev 1914: Vägen till första världskriget, utgiven 2014 på förlaget Forum. Boken börjar i princip efter Wienkongressen hundra år tidigare. Sedan går den igenom 1800-talets krig och politiska strömningar. Det där vore material för två poddavsnitt, minst. Men det ska jag inte ta upp den här gången. Jag ska ta upp en viss aspekt av det hela.
Eftersom jag är den jag är tog jag i boken även upp en del relaterade hel- och halvmyter. Som halvmyten om hur överraskade folk blev. Man kan ofta höra att överraskningen var total. Men även om några visserligen blev överraskade av ett världskrig som bröt ut mitt i deras fredliga värld, blev de flesta inte det. Möjligen var tidpunkten oväntad. Sommaren 1914 hade man sett många långt krisigare kriser än en skjuten ärkehertig, och de kriserna hade inte lett till något krig, än mindre ett världskrig. Desto fler hade länge väntat på ett storkrig, det hade skrivits böcker och artiklar om, och inte minst hade det kapprustats en hel del.
Och hur var det med krigets förväntade längd – skulle man komma hem till jul? Alltså julen 1914? Det var det definitivt många som trodde, bland såväl allmänheten som ledande politiker och militärer. Det är förresten inget unikt för första världskriget: Varje gång ett krig bryter ut, finns det alltid några som menar att det kommer att vara snabbt överstökat. Men det brukar finnas avvikande röster, och 1914 var inget undantag. Det fanns faktiskt sådana avvikande röster även bland ledande förmågor. Som till exempel chefen för tyska generalstaben, chefen för franska generalstaben, och Storbritanniens krigsminister. Att de gubbarna inte alls trodde på ett snabbt undanstökat världskrig; ja, det tycker jag är nog så talande.
En betydligt större och viktigare felaktig uppfattning om första världskrigets utbrott går ut på att det till stor del skulle ha varit närmast automatiskt. Så här tänker man sig förloppet: Om land 1 förklarade krig mot land 2, så skulle de länder som land 2 var allierat med att, ja, automatiskt förklara krig mot land 1. Varpå länder som var allierade med land 1 automatiskt förklarade krig mot land 2 och dess allierade. Så beskrivs ofta första världskrigets utbrott: Händelseförloppet var till stor del styrt av avtal och allianser som man hade kommit överens om tidigare, och som nu trädde i kraft, utan att någon egentligen behövde göra något. Och eftersom alla större och flera mindre länder ingick i olika block, så kunde en gnista på ett ställe, som skotten i Sarajevo, starta en kedjereaktion som till slut fick alla att vara i luven på varandra.
Denna uppfattning är en myt och en osanning; så gick det inte till. Att avfärda den innebar betydligt mer jobb än de om det oväntade kriget eller fred till jul. Man kan gott säga att det debunkandet utgör en stor del av boken. Visst var flera stormakter mer eller mindre knutna till varandra genom allianser och diverse avtal. I ljuset av krigsutbrottet ses de ofta som förberedelser inför krig, men det var minst lika mycket det motsatta: Flera gånger förhindrade allianser storkrig, när Frankrike inte ville utkämpa Rysslands krig, eller Tyskland Österrike-Ungerns krig, till exempel. Men allianserna var sällan så hårda och bindande som många föreställer sig. Till exempel var Ryssland och Frankrike allierade, men under det rysk-japanska kriget 1904–1905 blandades Frankrike ändå inte in. De hade sedan länge gjort klart att de inte hade något till övers för Rysslands asiatiska äventyr och att deras allians bara gällde i Europa.
Ska man tala om allianser under första världskriget måste man ta upp förhållandet mellan Storbritannien och Frankrike. Det har till och med ett eget namn: ententen, efter franska entente cordiale, ”hjärtligt samförstånd”. Ja, jag kallar det ”förhållande”, eftersom jag inte kommer på något bättre. Folk har letat efter ord för att beskriva ententen ända sedan den slöts 1904. Den har kallats ett synsätt, en politisk synvinkel, eller, ja, varför inte just ”samförstånd”. Ententen nämns ofta när man talar om allianserna vid första världskrigets utbrott. En sak som ententen inte var, var en försvarsallians. Man kom överens om en rad större och mindre frågor – mest mindre – som man käbblat om genom åren, men inte mer. Vilket visserligen inte var så lite. Att två av Europas mesta fiender, som krigat mot varann hur mycket som helst, kom överens om någonting alls var vackert så. Men det var som sagt ingen allians. Faktum är att oklarheten om vad den egentligen var kan ha bidragit till kriget. Om Frankrike haft en regelrätt försvarsallians med Storbritannien hade Tyskland kanske varit försiktigare med att anfalla. Kanske hade man låtit bli. Kanske.
Det oväntade kriget, kriget som alla var övertygade om skulle vara slut till jul, och dess automatiska utbrott: Ja, där har ni tre hel- eller halvmyter som jag tar upp i min bok 1914: Vägen till första världskriget. Men det finns mycket mer att hämta ur den källan. Jag ska ägna resten av detta avsnitt åt myter strax före och efter första världskrigets utbrott. Material saknas ej.
När vi vill veta mer än vi kan veta, så utvecklas olika former av kollektiva fantasier för att fylla tomrummet — rykten, vandringssägner och faktoider. Och sällan, om någonsin, är den allmänna fantasin lika aktiv och likriktad som under krig, när alla funderar över och diskuterar samma frågor, som kan vara svåra eller omöjliga att reda ut, särskilt just då och där. Det första världskrigets första månader är ingen dum period för att demonstrera fenomenet, för under en rätt kort tid fick världen en rik provkarta med faktoider, vandringssägner och rykten av alla de storlekar och slag. Det var dagar av spänning, oro och en överväldigande, oöverskådlig flod av rykten. Man kunde påstå i stort sett vad som helst; lät det tillräckligt intressant så förmedlades det vidare, utan att kontrolleras – många gånger utan att ens kunna kontrolleras.
Fenomenet återkommer som sagt under snart sagt alla krig, och det gäller även flera sorters rykten. Som till exempel den så kallade spionsjukan: Folk såg spioner, sabotörer och kollaboratörer i varenda buske. En del av de rapporterade spionerna kan naturligtvis ha varit äkta. Åtskilliga torde ha varit tidningsankor, men i den allmänna hysterin var det många som greps och ibland avrättades på hur lösa grunder som helst.
Vad ordet ”spionsjuka” beträffar så kallades det verkligen så utomlands, spionitis. Det första belägget jag hittat på engelska är från 1912, där citerar man en tysk källa, alltså strax före första världskriget. Det första belägget jag hittat på tyska är från 1888, långt före världskriget. Nej, det var ingen något nytt. Men spridningen och styrkan tidigare kunde inte jämföras med den explosiva utvecklingen i augusti 1914.
En sågfilare i Falköpingstrakten avslöjas av sina händer och naglar, kläder och ”anletsdrag, skick, manér” – liksom den välförsedda plånbok ur vilken han drar en hundrakronorssedel (motsvarar flera tusenlappar idag). – Vestgöta Korrespondenten 19 januari 1900Ja, ryktesspridningen var vild även i länder som inte deltog i kriget. I Sverige hade man i flera år talat om så kallade sågfilare eller skärslipare. Sågfilare slipade verktyg, särskilt sågar, ett jobb som kunde vara ganska kvalificerat. Några av dem gick runt mellan gårdarna och erbjöd sina tjänster. Omkring 1900 började påfallande många sågfilare att dyka upp på svenska vägar. De kom från Ryssland, särskilt trakterna kring Novgorod – och detta, ska sägas, är fakta i målet. Sågfilarna diskuterades ofta, i insändare, ledare och riksdagsdebatter, liksom naturligtvis i folkmun. Och då var det inte deras hantverkskunnande man intresserade sig för utan eventuella andra uppdrag. Var de ryska spioner? Kartlade de Sveriges försvar? De var rentav föremål för en statlig utredning, som inte kunde hitta någon grund för anklagelserna. Inte för att det hindrade folk – hur skulle det kunna göra det. Insändare rapporterade om misstänkta figurer, där det kunde räcka att en sågfilare hade välknippta naglar för att man skulle kunna anta att det egentligen rörde sig om en rysk officer som under förklädnad spionerade på grannlandet.
Om läget var så nervöst i Sverige kan man ju föreställa sig hur det var i krigförande länder. Samtidigt hämmades såväl spridningen som dokumentationen i de länderna av att deras tidningar inte kunde trycka vad som helst. Flera av länderna hade en lång tradition av en mer eller mindre kontrollerad press, och vid krigsutbrottet fick allihop en censur som såg till att bara ”goda” nyheter, eller åtminstone inte alltför dåliga och moraldämpande nyheter, släpptes igenom. När sådana källor återger uppgifter så är källäget knivigt på flera sätt: Är detta ett faktiskt rykte som censorerna ansåg patriotiskt välgörande, eller är det inplanterad propaganda?
Ett senare exempel på hur censuren påverkade nyhetsförmedlingen är spanska sjukan, alltså själva namnet. De första utbrotten i Europa inträffade i Frankrike, England och Tyskland, men där kunde man ju inte skriva om sådant, eftersom kriget vid den här tiden fortfarande höll på. Det var först när sjukan nådde Spanien, som inte låg i krig, som det blev skriverier, som naturligtvis återgavs i andra länder. Det var då och därför den fick sitt namn. På så sätt minner spanska sjukan än idag om första världskrigets censur.
Omkring månadsskiftet juli–augusti stod kriget ännu och vägde. Då spreds historien om de franska officerare som iförda preussiska uniformer försökt att ta sig över gränsen till Tyskland men motats bort. Ibland var det 18 falska soldater, ibland fler; det högsta antal jag sett är 80. Sådana false flags har verkligen förekommit då och då. Som när vår egen Gustav III ville ha ett krig mot Ryssland, och man lät svenska soldater i ryska uniformer angripa en svensk postering. Eller när tyska SS-soldater låtsades vara polacker och angrep ett antal tyska anläggningar strax innanför gränsen, vilket gav Hitler en anledning att angripa Polen. Det är inte konstigt att false flags är en klassiker bland myter som rör krig.
En annan klassiker gäller förgiftade brunnar. På åtminstone en plats i Preussen sköts två ryssar och en fransos sedan de, enligt uppgift, försökt att smitta dricksvatten med kolera. Det här är lurigt att reda ut eftersom biologisk krigföring verkligen förekommit genom åren, och förvisso kan bli aktuell även i det tjugoförsta århundradet. Vilket naturligtvis inte innebär att allt som påstås är sant.
Ännu en historia som gick runt i Tyskland vid den tiden gällde guldbilarna, Goldautos. Dessa sades vara lastade med guld och kördes av franska officerare till deras vapenbroder Ryssland, alltså genom Tyskland. Det finns belägg för att åtminstone 28 personer avrättades för en händelse som förmodligen aldrig inträffade. Den verklighet som inspirerade ryktet utgjordes av det mycket stora, och för Tyskland mycket irriterande, stöd som Frankrike i åratal hade betalat till Ryssland.
Naturligtvis cirkulerade mer eller mindre påhittade uppgifter om direkta angrepp. Även i Sverige. När det började bränna till på allvar i början av augusti 1914 kunde man i svenska tidningar läsa att ryssen hade landstigit på Gotland, tyska kanonbåtar beskjutit Uddevalla, ryska kanonbåtar beskjutit Härnösand. De tyska och ryska flottorna hade utkämpat ett sjöslag vid Åland. De tyska och brittiska flottorna hade utkämpat ett sjöslag i Nordsjön. Tyskland hade krävt att Sverige skulle gå med på deras sida. Den ene kungen och kejsaren efter den andre hade mördats. Och så vidare, och så vidare …
Att britterna skulle invadera tyska Nordsjökusten hörde till de uppgifter som åtminstone hade en viss koppling till verkligheten eftersom sådana planer verkligen funnits. Andra påståenden – de flesta påståendena – var rent hittepå. Och de var många.
Här är tre exempel som är särskilt intressanta:
1) Franska flygplan skulle strax före kriget, och alltså innan någon krigsförklaring getts, ha fällt bomber över Nürnberg och andra tyska städer.
2) Serbiska soldater ombord på ett ångfartyg i Donau skulle ha skjutit mot österrikisk-ungerska trupper på andra sidan gränsfloden.
3) En tågsändning med spannmål som skulle till Tyskland hade, enligt uppgift, beslagtagits i Belgien.
De här påståendena är särskilt intressanta eftersom de blandades in i utvecklingen; de är rykten som förevigats i historien. Den obefintliga bombningen av Nürnberg togs med i den tyska krigsförklaringen mot Frankrike, den obefintliga skottlossningen vid Donau togs med i Österrike-Ungerns krigsförklaring mot Serbien, och det påhittade beslagtagna spannmålståget var ett skäl som Tysklands utrikesminister på en direkt fråga angav som skäl för att invadera Belgien.
Det sista exemplet tycker jag är särskilt bra eftersom det är så efterblivet. Att en sändning med spannmål skulle ha minsta koppling till en fullskalig invasion är en tanke som är omöjlig i fredstid. Men i krigstid kan den läggas fram av en fullt fungerande person som vore den allvarligt menad. Det är ett lysande exempel på hur krigets skugga kan göra skillnaden mellan sant och falskt suddig eller direkt irrelevant.
Den 4 augusti 1914 invaderade Tyskland Belgien – på riktigt, ska sägas. Och nu blommade krigets mytbildning upp ordentligt.
De mest ödesdigra ryktena gällde så kallade franc-tireurs, de var friskyttar som inte ingick i de reguljära trupperna. Sådana gerillakrigare hade tyskarna stiftat bekantskap med under det i övrigt konventionella kriget mot Frankrike 1870–71. Bland de högre officerarna hade många personliga och bittra minnen av dem.
När man kom till Belgien gick man därför hårt åt varje tillstymmelse till civilt motstånd, såväl verkligt som inbillat. För även om sådant avgjort förekom, så är det lika säkert att många repressalier baserades på grundlösa rykten och propaganda. En återkommande uppgift var att belgiska kvinnor och barn gick runt på slagfält och stack ögonen ur tyskar som låg sårade och hjälplösa. En annan uppgift gällde en tysk general som blivit skjuten av en borgmästares son, eller i förekommande fall dotter. USA:s ambassadör i landet berättade att han hört historien så många gånger att han fått intrycket att belgarna uppfostrade sina barn till mördarmaskiner.
Resultatet blev en omfattande våg av våld och förödelse. Mängder av hem och offentliga byggnader plundrades och brändes. Tusentals civila avrättades, även kvinnor och barn — de hade ju hjälpt till, enligt ryktena. Hundratusentals belgare flydde landet, i så hög grad att tyskarna upprättade hinder vid gränserna, med taggtråd och högspänningsledningar. [Se bloggposten Dödstråden om Dodendraad och andra sätt tyskarna använde för att få belgarna att hålla sig i Belgien. ]
Detta var vad som kallades ”våldtäkten på Belgien”. I den allierade progandan använde man givetvis the Rape of Belgium. Att sådana ohyggligheter kunde förekomma i Europa i modern tid var så otroligt att det till att börja med var lätt att avfärda som skräckpropaganda. Men snart nog bekräftades många uppgifter av tyskarna – som framställde det hela som ett legitimt krig mot civila terrorister.
Särskilt i Frankrike såg man Belgiens öde som en föraning om vad en tysk seger skulle föra med sig. De allierade såg inte längre Tyskland som en fiende vilken som helst, utan en mordisk best som helt enkelt måste besegras. Tyskland svarade med att de inte skulle lägga ner vapnen innan den fullkomliga segern var ett faktum. Så hårdnade världskriget. Att skildra tyskarna som djävlar i uniform blev rutin. Och i tysk propaganda blev rollerna de omvända.
I slutet av augusti 1914 kom det stora kriget till västra Belgien. Det tröstlösa skyttegravskriget låg fortfarande i framtiden. Västfronten var fortfarande rörlig, och den rörde sig västerut. Bortsett från att de var aningen efter sin tidtabell, så hade kriget hittills gått Tysklands väg. Nu närmade de sig den franska gränsen, och då dök såväl franska som brittiska trupper upp i deras väg. Den första gången under kriget som tyska och brittiska soldater möttes var den 23 augusti, vid staden Mons, stavad m-o-n-s.
Och nu ska ni få höra. Femtio år senare konstaterade historikern A. J. P. Taylor, som var en högst etablerad och respekterad akademiker, att slaget vid Mons var det enda i första världskriget där övernaturlig inblandning observerats, som han skrev, ”more or less reliably” [The First World War]. Vad kunde få en sån som han att skriva något sådant? Vad hade hänt?
De brittiska soldaterna var betydligt färre än de tyska, men bättre rustade och utbildade. Man kämpade väl och löste sin uppgift, att skydda den franska flanken. Men till slut blev övermakten för stor, och man drog sig tillbaka – i god ordning, ska sägas, vilket inte är självklart; sådant kräver sin soldat. Reträtten fortsatte ända tills krigslyckan vände några veckor senare, i det så kallade ”undret vid Marne”. Då hade tyskarna kommit ända fram till Paris förorter. Sedan de slagits tillbaka där grävde fronten ner sig i skyttegravarna, och där skulle de förbli fram till 1918. Även Mons förblev tyskt ända till krigsslutet.
Det är, i all korthet, vad som finns att säga om slaget vid Mons. Det fick en hel del uppmärksamhet när det inträffat, men det berodde på att det var först. Snart skulle drabbningar i den storleksordningen inte ens vara notismaterial. Britterna lät sig inte knäckas av en övermäktig fiende och tog därmed poäng, men det var ingen tvekan om att de förlorat slaget. Icke desto mindre framställdes det ofta som en sorts moralisk seger, att britterna kämpade så väl. Mångas tankar gick till slaget vid Azincourt nästan 500 år tidigare, där de berömda engelska bågskyttarna slog en betydligt större fransk här i grunden.
En som greps av dramatiken var skribenten Arthur Machen. Han kom att tänka på en berättelse av Kipling där en spökbataljon hemsökte platsen där de stupat. Tillsammans med det gamla temat, med övernaturliga krafter som kommer till de levandes hjälp, fick han idén till The Bowmen: En berättelse om hur bågskyttarna från Azincourt dyker upp och hjälper 1914 års britter vid Mons. Novellen publicerades i en tidning den 29 september. Machen tyckte inte att den blev särskilt lyckad och tänkte sedan inte mer på det hela.
Framåt våren hörde en redaktör av sig, har var förresten även präst. Han undrade om han kunde få ge ut ett särtryck av The Bowmen, förslagsvis kompletterad med förord och källor. Machen svarade att ett särtryck naturligtvis gick utmärkt, att han gärna skrev ett förord, men att han inte kunde uppge sina källor eftersom han inte hade några. Till hans obeskrivliga förvåning svarade redaktören att Machen måste tagit fel: Novellen var baserad på en sann historia, det var allmänt känt i hans församling. Alla hade hört talas om folk som sett fenomenet, eller kände någon som kände någon som sett det, eller …
Som Machen formulerade det: ”Det började gå upp för mig att även om jag hade misslyckats i konsten att skriva, så hade jag av misstag lyckats i konsten att bedra.”
Han upptäckte snart olika varianter av historien som cirkulerade. Detaljerna varierade, men alla gjorde anspråk på att vara sanna historier. Hans spökhistoria hade blivit en vandringssägen.
En förändrad detalj, som snart nog ingick i sägnens ”standardversion”, rörde spökenas gestalter: Bågskyttarna från Azincourt transformerades till änglar. Så skapades änglarna vid Mons.
Machen själv menade att denna detalj gjorde berättelsen lättare att acceptera och svårare att direkt förneka. Änglar var en någorlunda accepterad övertro som tilltalade allmänheten på ett sätt som spöken eller till exempel helgon inte gjorde. Machen hade själv ägnat sig åt ockultism och kände åtskilliga som trodde på lite av varje, och han menade att många som trodde på berättelsen inte gjorde det trots att den beskrev något övernaturligt utan på grund av att den gjorde det. Andra, som var mer skeptiskt lagda, sökte ge den föregivna synen en vetenskaplig förklaring, eller åtminstone något ditåt. I Storbritannien fanns en livaktig organisation för undersökande av paranormala fenomen, Society for Psychical Research som den heter; ja, för den finns än idag, om än något tröttare. Den tog sig an frågan; den passade dem perfekt. Inte ens på den tiden var de i närheten så skeptiska som man hade kunnat hoppas, men de gick heller inte på precis vad som helst. Efter vederbörlig utredning konstaterades att det inte fanns några belägg för att något övernaturligt ägt rum. De kunde möjligen sträcka sig så långt som att vissa soldater kanske hade hallucinerat.
En intressant omständighet är att många lade fram förklaringar av det påstådda fenomenet, men få avfärdade det helt. Att hävda att änglarna var rent påhitt från första början var kanske inte direkt opatriotiskt, men definitivt något som väckte känslor. Det kan man känna igen hos många andra episoder av olika slag, med övernaturliga eller åtminstone mycket märkliga inslag; folk är mycket piggare på att försöka förklara fenomenen än på att avfärda dem.
Det är svårt att föreställa sig vilket stort intryck änglarna vid Mons gjorde. Det hade nog med tidpunkten att göra, alltså inte när slaget inträffade utan när ryktet började spridas. Våren 1915 hade skyttegravskriget pågått i månader. Rader av ambitiösa angrepp hade resulterat i väldiga manfall, och på sin höjd landvinningar som var så obetydliga att de framstod som blodiga skämt. Det krig som många – men inte alla – trott skulle vara kort verkade nu kunna pågå hur länge som helst, och vem som skulle segra var en helt öppen fråga. Den 22 april 1915 satte tyskarna för första gången in stridsgas. Snart skulle zeppelinare dyka upp ovanför London och släppa bomber.
Kanske var det ingen slump att det var vid denna tid som ryktet om änglarna vid Mons började spridas? Den 24 april hade tidningen Spiritualist med en artikel om övernaturliga fenomen som observerats under slaget. Källorna som anges är brittiska officerare, anonyma på grund av censuren. Det ligger nära till hands att förmoda att spridandet av ryktet utgjorde en del av det psykologiska försvaret, att det var en medveten och planerad moralhöjare. Man kan se hela episoden som ett psykologiskt fenomen, fullt jämförbart med den stora ryska illusionen från augusti och september.
Vad rörde den sig om? Jo, sedan tyskarna tagit sig igenom Belgien ångade man som sagt vidare mot Paris, utan att de förenade fransk-brittiska trupperna kunde göra mycket åt saken. Ett kort tag såg kriget verkligen ut att bli kort. Under dessa dagar väcktes hoppet om att ententens tredje land, så att säga, skulle komma till undsättning: Ryssland. Där var man visserligen upptagna vid östfronten, men å andra sidan var ju landet så jättejättestort – nog kunde de ha, säg, ett par hundra tusen soldater till övers? Eller en miljon, kanske? De skulle sannerligen kunna göra nytta på västfronten – tyckte man.
Det är oklart hur ryktet började. Men sedan det väl dykt upp så spreds det blixtsnabbt. Vid månadsskiftet augusti–september hade varenda britt hört att en stor mängd ryska soldater anlänt till hamnar i Skottland, för att därefter transporteras med tåg och sedan åter båt till fronten på kontinenten.
En intressant omständighet är att de första beläggen i tryck inte började dyka upp förrän något senare; men mun-mot-mun-metoden räckte för att snabbt och effektivt sprida ryktet. I varje stad och by fanns det de som kände till någon som sett ryssarna eller tecken på deras ankomst, och tidningsredaktörer blev nerringda av folk som frågade efter besked.
En återkommande och intressant detalj i ryktena är snön. När folk sett ryska soldater hade dessa ofta haft snö på kängorna, eller så hade man sett någon som borstat snö från järnvägsvagnarna. Det här låter ju fullkomligt debilt, som om varje ryss gick runt med ett personligt sibiriskt mikroklimat (det kan nämnas att sommaren 1914 var ovanligt varm).
Men det som egentligen var en orimlig detalj uppfattades tydligen inte på det sättet när den levererades tillsammans med ett lockande rykte. Och snön var lätt att komma ihåg, och den var ett enkelt sätt att skilja ryska soldater från andra soldater. Och på sätt och vis är snö i augustihetta inte mer orimligt än änglasoldater.
I jämförelse med snön förefaller andra och egentligen större problem med de ryska förstärkningarna obetydliga. Ett är att den båttrafik från Archangelsk som skulle ha krävts skulle ha märkts av tyska spioner. Man kan därför utgå ifrån att tyskarna från början insåg vad de envisa ryktena var värda.
En annan vanlig detalj i ”de ryska ryktena” var att vagnarna som transporterade Ivan var nedsläckta, för att inte avslöja innehållet. Det gav upphov till ett skämt som återges i Daily Mirror 11 september 1914. Varken nu eller då trodde alla på allt de hörde.Hur ryktena började vet vi som sagt inte. Kanske var det ett organiserat försök att höja den befolkningens moral, men det kan lika gärna ha varit ett genuint folkligt rykte, sådana som uppstår helt av sig själv, hela tiden.När den brittiska armén gjorde väl ifrån sig i början av kriget, om det så gällde att retirera i god ordning, så sägs det – där har vi det igen – att kejsar Vilhelm II blev rasande. Vad var egentligen den här nya fienden, som hotade att ytterligare fördröja hans arméer på väg mot Paris? Ilsket gav han order om att all energi måste koncentreras på att utplåna denna contemptible little army – fast på tyska då. De brittiska soldaterna tog glatt upp tillmälet, och använde det om sig själva; the old contemptibles var de som överlevde krigets första månader. Den siste av dem dog 2005.
Hur tilltalande tanken på den rasande kejsaren än må ha varit för veteranerna, så är den en myt. Ingen tysk dagorder innehöll någon formulering i stil med verächtlich kleine Armee. Dessa skrevs heller inte av kejsaren, utan av den långt torrare och sakligare generalstaben.
Att påhittet blev så lyckosamt beror på att formuleringen verkligen var typisk för kejsaren. Denne hade till exempel gett en mycket uppmärksammad intervju före kriget, där han bland annat sagt att engelsmännen är ”galna, galna, galna som marsharar” – det där var ett citat, alltså. Dessutom hade han efter Belgien blivit de allierades symbol för Tyskland. Han var fienden i en enda person: blodtörstig, obalanserad och löjlig, på samma gång.
Att oavsett vad som hänt tillskriva de egna trupperna framgångar och fiendens motgångar är ett propagandatrick som är så slitet att det knappt känns relevant att ta upp i en översikt som denna. Men för att sammanfatta så flödade krigsländernas tidningar över av egna ärofyllda segrar och andras förkrossande nederlag, alla lika förutsägbara. Å andra sidan fick dessa patriotiska slentrianskrönor allt mindre utrymme när västfronten fastnade i skyttegravarna; det var inte längre någon mening med att hitta på.
Ett intressantare standardrykte som förekommit i alla moderna krig rör nya, förfärliga och dittills hemliga vapen. Sådana rykten sprids lätt av egen kraft men har tidvis även uppmuntrats av den statliga propagandan. Den psykologiska effekten blir dubbel, när folk och soldater på den egna sidan får en god nyhet, samtidigt som fiendens folk och soldater får en dålig. Dessutom är det ofantligt mycket billigare att skapa rykten än att utveckla nya vapen på riktigt. Samtidigt förekommer förvisso nya vapen på riktigt, varför nästan inget rykte, hur fantastiskt det än är, kan avvisas på förhand. Flera rykten från hösten 1914 visade sig också vara riktiga, som att zeppelinare ovanför Bodensjön avfyrat torpeder, eller de väldiga kanoner kallade Tjocka Bertha som tyskarna använde för att knäcka de belgiska fästningarna.
Ett typiskt ”undervapen” som börjar omnämnas i engelskspråkiga källor i slutet av augusti kallades turpinit efter sin föregivne uppfinnare, den berömde fransmannen Eugène Turpin. Det sades vara ett sprängämne som dels var oerhört kraftigt, dels skapade en ytterst giftig gas som snabbt och smärtfritt utplånade allt liv inom en radie på 50 meter. Något motmedel kände man inte till. Det skulle alltså vara det perfekta vapnet för att bryta dödläget på västfronten … Om det fanns. När något sådant genombrott inte kom, så insåg man snart vad ryktet var värt.
I denna notis om ”Turpinite” nämns tyska soldater som ”tydligen hade överraskats mitt i en konversation”. Hur man nu visste det..? – Dublin Daily Express den 28 oktober 1914.Samtidigt förekom även rykten av motsatt slag: Fiendens vapen hånades för sin uselhet. När tyska kolossalkanoner först nämndes i fransk press var det för att håna dem: ”Det extremt grovkalibriga artilleri som satts in mot Liége visade sig vara värdelöst, till den tyska generalstabens förvåning.” Jojo, det där fick de äta upp …
Då är det svårare att få en uppfattning om vad man egentligen menade med uppgifterna om att tyska granater och tysk ammunition var så osannolikt värdelös att de inte ens skadade de franska soldaterna. Kanske var det ett sällsynt exempel på att man drev med den uppskruvade krigspropagandan.
De flesta rykten som beskrivits här levde främst bland allmänhet och fotfolk. Men krigets dimma fanns även på de högsta nivåerna. Det finns en bild av generaler som har koll på alla sina trupper, såväl de egna som fiendens, som om man spelade med pjäser på ett bräde. Sanningen ser ofta fullständigt annorlunda ut. Problemet kan vara bristfälliga underrättelser, men även förutfattade meningar: Man ser det man vill se.
Under det första världskrigets första veckor gick det tyska huvudangreppet genom Belgien, det franska längre söderut genom Alsace/Lorraine. Båda ländernas överbefälhavare förväntade sig att stöta emot huvuddelen av fiendens trupper, trots att man alltså gick förbi varandra. När motståndarna inte var där de borde vara blev man förvirrade. Om tyska eller franska högkvarteret hade varit mindre tvärsäkert så hade krigets utveckling mycket väl kunnat bli en helt annan, åtminstone till en början.
En hallucination, fullt jämförbar med ryktet om de ryska trupperna men på en nivå där det fick konsekvenser för kriget, var när tyska observatörer i mitten av augusti rapporterade att brittiska styrkor landsteg i Ostende, Calais och Dunkerque. Det var precis de hamnar där man räknat ut att de borde landstiga, och de tyska fältherrarna vidtog lämpliga åtgärder. Icke desto mindre landsteg britterna i hamnar betydligt längre västerut. Vad de tyska observatörerna faktiskt sett är en öppen fråga.
Och så håller det på. De rykten och myter som presenterats här utgör ett mycket begränsat urval av allt som förekom bara under 1914. Krig är en oöverträffad drivbänk för sådant, mindre på grund av att nya mekanismer träder i kraft än på att de befintliga mekanismerna pressas hårdare.
Tankespöken som i fredstid skulle skrattats ihjäl innan de hunnit många meter kan under krigstid få nationell spridning. Skattefinansierad censur och desinformation, med en omfattning, inriktning och noggrannhet som annars bara förknippas med de hårdaste diktaturerna, förekommer allmänt. Att stå enade mot fienden – om det nu är av egen vilja, tvång eller en kombination därav – innebär att vissa saker inte tänks eller inte yttras högt, liksom att åtskilligt tänks och sägs som aldrig skulle tänkts eller sagts i fred. Krig, särskilt krig av den sort som världskrigen representerar, kan beskrivas som en sorts nationell masspsykos.
