2021-09-26

Kvacksalveri!

… Känns lite tjatigt men nu finns boken inte bara i sinnevärlden, utan även till salu.

Kul grej 1: I åtminstone en boklåde-url kan den första titeln fortfarande utläsas, den som så småningom blev käckare Kvacksalveri!

Kul grej 2: På Bokus har boken letat sig in på deras topplista, såsom varandes den 18:e mest sålda.



2021-09-24

Lyssna på en bombräd

I en ljudinspelning gjord i en Lancasterbombare ovanför Berlin, någon gång mellan kvart över elva och halv tolv på kvällen den 3 september 1943, framträder, mot en bakgrund av grått motorbrus, en räcka märkligt ungdomliga röster; dialekterna är vårdade och bär en antydan om Oxbridgeskolad medelklass, tonen besynnerligt lugn – piloten tackar artigt när navigatören upplyser om att "det är en halv minut kvar"; det är först när akterskytten upptäcker spårljus bakom flygplanet och kulsprutorna börjar rassla som upphetsningen bryter igenom och några av dem ropar i falsett; dock lugnar piloten dem snart, som vore han en skollärare ställd inför en skock slagsmålsyra gossar: "Skrik inte i mun på varandra!"

- Peter Englund, Brev från nollpunkten (Atlantis 1996) s 222

Jag har läst det där förr, flera gånger, men först nu tagit mig för att leta reda på inspelningen. Jag hittade en del av den i en sorts VR-uppvisning BBC sytt ihop. Grafiken hjälper onekligen till med att förklara vad man hör, men det är inspelningen som gör upplevelsen. Även om en textremsa hade underlättat, och jag hör inte de soundbites Englund nämner – men strunt samma. Det här är ett fantastiskt dokument som inte kan rekommenderas nog.

BBC: 1943 Berlin Blitz in 360°

(Fast att inspelningen skulle avslöjat "the true horror" är ju bara fånigt. Men, men.)

Och efter att ha fått följa med på en (redigerad) färd ToR Berlin kan man lyssna på ett timslång program om inspelningen; med fakta, intervjuer, mer soundbites, etc.

BBC correspondent Stephen Evans tells the story of Wynford Vaughan-Thomas's 1943 report recorded aboard a Lancaster Bomber during a raid on Berlin. From September 2013.

BBC: Bombing Berlin


2021-09-23

Tre rönnbärs-myten

- Garanterat otillräcklig dagsdos av C-vitamin

Rönnbär innehåller C-vitamin – det är sant. En hel del, faktiskt; dubbelt så mycket som apelsin, till exempel.

Enligt ett påstående som cirkulerar är halten så hög att det räcker med tre rönnbär för att täcka hela dagsbehovet – men det är osant.

Nej det räcker inte med tre rönnbär för att täcka dagsbehovet av C-vitamin.

Anledningen till att jag skriver det är att vi haft ett rätt extremt rönnbärsår i år och rönnarna har formligen dignat av bär. Då kommer givetvis tokskallarna och mirakelmedicinidioterna fram. I vanlig ordning sväljer folk såna påståenden med hull och hår.

- Anders Johansson: Nej, det räcker inte med tre rönnbär, feeders.se 24 oktober 2019

Att undersöka ett sådant påstående är trivialt: Vi jämför halten av C-vitamin i rönnbär med dagsbehovet.

  • Rönnbär innehåller ca 60 mg C-vitamin per 100 g. (Källa Fineli: Rönnbär, Institutet för hälsa och välfärd, Finland)
  • Dagsbehovet för en vuxen är ca 75 mg C-vitamin per dag; lite mindre för små, lite mer för de som ska få eller nyss fått smått (Källa Livsmedelsverket: C-vitamin)
  • Det skulle alltså krävas 125 gram rönnbär för att täcka dagsbehovetet av C-vitamin. Eller drygt 300 rönnbär, om de snittar på 0,4 gram.
Så var det med den saken.


Mytens historia har jag inte forskat i. Kanske den beror på ett enkelt räknefel à två storleksordningar, där 300 bär blivit 3?

Det tidigaste belägget för faktoiden jag hittat i tidningstext är från Västerbottenskuriren 2014. Så det verkar inte vara någon gammal myt. Icke desto mindre har den fått god spridning – googla "tre rönnbär" och se beläggen välla fram.


2021-09-22

Ger mycket rönnbär en kall vinter?

61. Om rönnen bär ymnigt, spår man en våt ("sur") vinter. — Sibyllæ Spådom 1873.

62. Mycket rönnbär bådar mycket snö, missväxt å dem åter sträng vinter. — Västergötland.

- Hugo Hildebrand Hildebrandsson (meteorolog): "Samling af bemärkelsedagar, tecken, märken, ordspråk och skrock rörande väderleken", Antiqvarisk tidskrift för Sverige 1884–1885 nr 2 (s 82)

Myriader "visdomar" från förr har glömts bort grundligt. Här har vi ett undantag, vad det nu kan bero på: Att mycket rönnbär ger en kall vinter.

Som så ofta i sammanhanget "gamla spådomar" tillskrivs det som regel Bondepraktikan. (Jag skriver mer om denna vantolkade skrift i bloggposten Bondepraktikan om fruntimmersveckan.) Men som så ofta har jag, trots många tecken i samma stil som finns i Bondepraktikans olika upplagor, inte hittat det där. Däremot har H. H. Hildebrandsson spårat det till en viss bok Sibyllæ Spådom från 1873. Boktiteln var populär (den syftar på de s k sibyllinska spådomsböcker som figurerar i Roms historia), och ett antal vitt skilda "Sibyllans spådom" gavs ut under årens lopp.

Men ironiskt nog är påståendet i Sibyllæ Spådom det omvända: Mycket rönnbär ger en blöt vinter! Den kända versionen tillskrivs "Västergötland", utan mer detaljer än så.

Om det är sant? Redan 1884–1885 avfärdade Hildebrandsson alla botaniska förutsägelser av vädret, och jag tvivlar på att forskning sedan dess haft något att tillägga. Det fina (om än inte unika) med just denna spådom är att man har två alternativ att ta till: Om mycket rönnbär följs av en kall vinter har den västgötska slagit in, om de följs av en sval och blöt vinter har sibyllans (1873) bekräftats. Win-win!


2021-09-21

Sir Clive Sinclair (1940–2021)

Med en ZX 81 – obs det helt platta tangentbordet med membrantangenter

Sir Clive dog nyligen. Det förorsakade viss uppståndelse, åtminstone i England. Mannen som gjorde så mycket väsen av sig på 1980-talet är än idag berömd där, och det med all rätt. Hans företag lanserade 1980–1982 en serie enkla och billiga hemdatorer – ZX 80, ZX 81 och framför allt ZX Spectrum – som inte bara drog igång landets första hemdatorvåg, utan även lade en grund av digitalisering och datavana som man fortfarande drar fördelar av. För Sveriges del dominerade Commodore 64 helt den första perioden, men Spectrum var en god tvåa, och vi är inte så få som började våra datakarriärer med en Spectrum. Och även om 64:an var långt mer avancerad, så var Spectrumen, kanske delvis därför, verkligen ingen dum "lärodator". (Och så ser jag hos den en svårdefinierad "mysig" kvalité som ingen annan dator någonsin haft; fast det kanske främst beror på mig.)

En Sinclair ZX Spectrum. Det var inte den bästa hemdatorn men förmodligen den snyggaste. Rick Dickinsons formgivning funkar än idag. (För helt andra och fullständigt oauktoriserade varianter, se bloggposten Hobbit och andra fula datorer.)

En parentes: Sir Clive var länge ordförande för brittiska Mensa. De första åren sammanföll med den intensiva del av hans karriär som beskrivs nedan.

Om Sinclairs framgångar ska denna bloggpost inte handla. Om sånt kan man läsa hos t ex BBC: Sir Clive Sinclair: Tireless inventor ahead of his time. Denna bloggpost ska handla om hans floppar. Som så ofta är de också intressanta, särskilt eftersom de säger en del om Sir Clives person. Och det ska sägas, utan några jämförelser i övrigt, att Sinclair var en av databranschens intressantaste personligheter. Inte för att konkurrensen var särskilt hård; det var Steve Jobs, Jack Tramiel och Clive Sinclair, en färgstark trio som nu är borta.

Jag hörde att Clive Sinclairs inställning till design var att ta bort saker från kretskortet tills det slutade fungera. Då lägger du tillbaka det sista du tog bort. Om det då fungerar, så säljer du det.

– Robert Dowell, National Museum of Computing.

Sinclair var förvisso en teknisk begåvning (han inledde karriären med att konstruera radioapparater som han sedan sålde i byggsatser). Men de skapelser som han blev känd för och rik på var det inte han som gjorde. Hans främsta insats verkar ha varit att göra dem billiga. På den punkten var han hängiven och outtröttlig; han fokuserade på pris, från början till slut, ner till sista penny ("Literally, you were counting the cost of capacitors" – ur Smith nedan). Varje val mellan pris och kvalité var avgjort på förhand. Det visade sig, ofta. Sinclairs företag blev tidigt kända för sin fascinerande (åtminstone på behörigt avstånd) brist på kvalitetskontroll. Liksom förseningar. Inte för att de var ensamma om förseningar, sannerligen inte, men dels var de alltid försenade, dels kunde deras icke-QA vara något utöver vanliga måndagsexemplar.

- Black Watch (1975) – jag utgår ifrån att det inte är ett sammanträffande att klockan delar namn med en skotsk bataljon.

The Digital Antiquarian har gjort en fin tudelad beskrivning av det mycket tidiga digitalurets för- och nackdelar. Del 1, varsego:

On the plus side, it was one of the first digital wristwatches.

- Jimmy Maher

För väldigt, väldigt många räcker det väldigt, väldigt långt: Att vara först.

Och så var det del 2. Varsego:

On the negative side — gee, where to start? The Black Watch was chronically unreliable in actually, you know, keeping time, never a good feature in a watch; it was apparently very susceptible to climate changes, running at different speeds in different seasons. Batteries lasted for a solid ten days if you were lucky, and were almost as hard to replace as the watch had been to assemble in the first place. (Like many Sinclair products, it was available as a do-it-yourself kit as well as in pre-assembled form). It had a tendency to literally fall to pieces all at once as the clips that held it together fatigued. But even that wasn’t the worst possible failure. In what was becoming a Sinclair trademark, the Black Watch was also known to explode without warning.

- Jimmy Maher: Micro Men, The Digital Antiquarian – mycket fin artikel om ffa Sinclairs äventyr

Det där med "trademark" syftar på en miniräknare som Sinclair tillverkade, och som också hade tendenser att explodera.

En oväntad sak som utmärkte Sinclair, åtminstone som kontrast till vad han är berömd för, var hans ointresse av datorer. Han hade ingen dator hemma, han var ointresserad av internet, och föredrog telefon framför mail. Varför tillverkade han då hemdatorer? Ett enkelt svar är att han tillverkade allt (elektroniskt) som det gick att tjäna pengar på. Ett annat svar är att han behövde pengar till två konstruktioner som han verkligen "brann för", som det heter: Elcykeln och mini-tv:n.

I september 1983 lanserade Sinclair Microvision, en tv-apparat som fick plats i fickan. Konkurrensen utgjordes av Sony Watchman, lanserad i Japan året innan; jag har ingen aning om hur den togs emot av marknaden.

Not: Konkurrensen med Japan och USA är ett genomgående tema i Sinclairs karriär och den uppmärksamhet han fick. Det är uppenbart att det sannerligen inte bara gick ut på vem som var först, bäst eller billigast med den ena eller andra elektronikprylen. Här var det ytterst frågan om att försvara och återupprätta imperiets ära.

Som synes var bildskärmen liten. Då utgjorde den ändå en fresnellins framför den faktiska ännu mindre skärmen, vilket innebar att man var tvungen att se den i rätt vinkel för att kunna se någonting alls. Och även under optimala förhållanden fick man en svartvit, grumlig och ljussvag bild. Det största hotet utgjordes av den teknik med flytande kristaller som utvecklades snabbt, och som snart skulle visa sig överlägsen den gamla bildrörs-teknik som användes här. Sinclairs pytte-tv hade kostat några miljoner pund att utveckla och sålde sammanlagt 15 000 exemplar.

Den flopp som Sinclair fortfarande är mest känd för är elcykeln C5. Så för den har jag letat reda på lite filmat material.

Infomercial om elcykeln C5 från lanseringsåret 1985. Sedan dess har utvecklingen förändrat förutsättningarna för sådana konstruktioner fullständigt. Det sagt så utvecklades C5 med sin tids förutsättningar, med ett stort och jättetungt men klent batteri som främsta svaghet. Men Sinclair verkade inte bry sig om problemen, vare sig de många tekniska eller de av andra slag. Som riskerna med att ge sig ut på riktiga vägar med riktig trafik, i höjd med andras avgasrör. Det var först efter mycket tjat som C5 fick en sorts mast som standard (syns på några av dem i filmen) som gav åtminstone aningen mer synlighet i trafiken.

En senare genomgång av C5:an. Inleds med en liten Spectrum i aktion. Allt som allt såldes färre än 10 000 C5:or av företaget (utförsäljningar av konkursboet tillkom). En av de många deltagarna i det hela som inte fick betalt var förresten företaget som gjorde ovanstående infomercial.

Sinclairs tredje stora flopp var en dator: Sinclair QL (Quantum Leap).

- Illustration ur Your Spectrum september 1984. De grundläggande problemen i kombination med sedvanliga förseningar och tragikomiska kvalitétsbrister var på god väg att sänka QL – och Clive Sinclair med den. Jag undrar om redaktionen anade hur profetisk bilden skulle visa sig bli.

Uppföljaren till den massiva succén ZX Spectrum skulle inte bli en spel- och lekmaskin, o nej. QL var en seriös dator: en kontorsdator som skulle konkurrera med ingen mindre plattform än IBM PC. Att lansera en sådan utmanare 1984 hade varit en tuff uppgift för vem som helst – fråga Apple, vars Macintosh släpptes vid samma tid – men för ett företag och en person som Sinclair, som fokuserade på billighet framför kvalité, var det hopplöst från första början. (Att sedan man lanserat en framgångsrik spel- och lekmaskin tvunget skulle satsa på trista men stentuffa kontorsspåret var ett strategiskt felgrepp som i detalj upprepades av Commodore, flera gånger till och med.)

Tony Smiths Sinclair's 1984 big shot at business är en välskriven, utförlig och bitvis rejält teknisk genomgång av maskinen, dess utveckling och de myriader problem som uppstod och ev löstes under vägen, i det märkliga ekosystem som utgjordes av Sinclairs företag. Efter att ha läst den kan man konstatera att en framgångsrik QL inte bara varit osannolik utan närmast krävt ett gudomligt ingripande.

Jag måste ta med en detalj som Smith nämner: Den ökända dongel som Sinclair QL levererades med under det första halvåret eller så. Eftersom datorns operativsystem inte var riktigt klart så levererades en del av det i påklossad form. Eller hade man mer ROM än man i hastigheten hade plats för? Hur som helst, när man väl fått ordning på saker och ting så skulle dongeln bytas ut mot ett stabilt och komplett OS i ROM … Sade man. I själva verket var det datorns hårdvara som var ofärdig. Men det skulle sett värre ut att sälja en dator med ofärdig hårdvara än en dator med ofärdig mjukvara. När man väl rett upp hårdvarubiten så tog man hem alla dongel-datorer, slängde dem och skickade tillbaka nya datorer. – Detta var en typisk Sinclair-manöver: Hellre skicka ut något ofärdigt och byta efterhand än att vänta på en stabil version.

Låt oss avsluta denna sektion med en liten QL grej. Här ser vi GMOVE, en utökning av QL:ens Superbasic som gjorde det möjligt att flytta grafik med maskinkodshastighet i basic-program. Skrevs 1986 av en viss Linus Torvalds. Publicerad i datortidning för att knappas in, ett vanligt sätt att distribuera kod på den tiden.

En röd tråd i Sinclairs karriär var hans förmåga att vad som än hände hålla fast vid idéer han trodde på. Många gånger var den säkert till stor nytta för honom. Å andra sidan så bestämde han sig också, stenhårt, för att folk ville ha C5, grumliga pytte-tv:ar … Och microdrives.

Sinclairs Microdrive är en långt mindre känd flopp än den C5 som BBC rentav inleder sin runa med. Det var ett lagringsmedium, i princip detsamma som det första man använt till datorer: Magnetband. I de små kassetterna fanns en knappt 2 mm smal och ändlös slinga. Detta var Sinclairs alternativ till disketter. Det största problemet var inte att de var långsamma eller dyra (såväl enheterna som kassetterna tillverkades naturligtvis bara av Sinclair) utan att de var opålitliga. Och sådant darrigt smäck var det enda sekundärminne som fanns tillgängligt på Sinclair QL, avsedd för affärskunder … Microdrives lanserades även till ZX Spectrum. Att den hemdatorn aldrig fick en diskdrive som det stod "Sinclair" på kan, gissar jag, ha förkortat dess livslängd med ett par år. Att Sinclair QL inte hade det från början var en garanti för att den skulle floppa.

Sinclairs förmåga att tro stenhårt på sådant han trodde på verkar ha utsträckt sig till direkt förnekelse. Det är tydligt att han inte ville ta till sig omvärldens åsikter. Kanske han inte kunde det.

Som avrundning filmen Micro Men (2007). Den fokuserar på konkurrensen/fiendskapen mellan Sinclair och tidigare kompanjonen Chris Curry (se även bloggposten Hemdatorn som överlevde (typ) för en fascinerande uppföljning av hans Acorn), men tar även upp eller snuddar åtminstone vid alla ämnen ovan. I vilken grad framställningen av Sinclair som koleriskt a-hole är korrekt är en annan sak …


2021-09-20

Dagen K


Makterna lät mig återfå krafterna – OK, en tillräcklig delmängd – OK, jag var inte precis i toppskick innan dess men ändå – lagom till utgivningsdagen för Kvacksalveri!

Inte för att recensionsdagen är i närheten av vad den en gång varit; det lär inte vara meningsfullt att följa stora och små tidningar, kanaler och annat för att se om de tyckt eller så bara nämnt något om boken. Men det är något extra när något materialiseras, inte bara för en själv utan för allmänheten, som man arbetat med bra länge. I det här fallet obegripligt länge, beroende på hur man bedömer tiden …

I november 2019, vilket förresten var månaden efter jag fick min diagnos, föreslog jag en bok om kvacksalveri för förlaget. Jag minns inte riktigt hur snabbt det gick; kanske fick jag snabbt gensvar, kanske nöjde jag mig med positiva signaler, eller så satte jag igång ändå. Jag var åtminstone i full färd med att skriva om homeopati, zonterapi, ormolja, Voltakors, Dr Bachs blomsterdroppar med mera, och fått gjort undan en hel del, när notiser om ett knepigt virus i Kina började dyka upp. Sen dess har cancer, kvack och covid följts åt i, som det känns, en era vars tidsrymd knölar sig långt utanför den vanliga dimensionen (som förvisso kan bete sig ändå, utan pandemier och dumheter).

Mitt arbete med att skriva boken är avklarat sedan länge. Nu är det dags för nästa fas.

Se inlägg taggade med bok 11 för allt om Kvacksalveri! För en sammanfattning, se bloggposten Kvacksalveri!

Några köplänkar:


Not: Även i sådana här sammanhang blir det ibland lite fel. Det är ingalunda en exklusiv förmån för mina alster, även om det känns ironiskt att böcker om fel saluförs med fel. Ett smärre fel jag sett är andra sidantal än det korrekta 376 s. Basånivet.


2021-09-17

Paus

Bloggen tar paus pga med. orsaker. Lär vara tillbaka ordentligt inom några dagar.

2021-09-16

En bok blir till


Den 20 september ges Kvacksalveri! (Ordalaget 2021) ut. Fram tills dess har den enbart existerat som filer, på datorer hos formgivare och förlag, men framför allt på samma dator som jag skriver denna bloggpost på. Där ser boken ut som ovan.

Boken är en fackbok med korta till halvlånga kapitel med mestadels väl uppdelade ämnen. De arbetsprocedurer jag redogör här skulle framför allt sett annorlunda ut om det varit en skönlitterär bok, en genre jag aldrig prövat mig på.

"Kvack" var ett givet arbetsnamn som kläcktes tidigt. Alla böcker har arbetsnamn, som kanske eller kanske inte upphöjs till faktisk titel när det blir så dags.

Excel-filen med omfång började som en lista på kapitel som jag nog skulle skriva med estimerade omfattningar, angett i nedslag (jag räknar alltid med nedslag, aldrig med ord). Efterhand blev fler och fler tänkbara kapitel faktiska (till slut blev de 47), där estimerade omfång ersatts med faktiska (summa 637 000 nedslag ("nedslag" är alltid inklusive mellanslag), obs före korrläsning).

Mappar med inledande siffror har dem för enkel sortering.

"Referenser" är just det: PDF:er, dokument, skärmdumpar och en och annan bild. Samt en podd-mp3:a om THX-veterinären Elis Sandberg som jag inte ville tappa bort eller se försvinna spårlöst i cyberrymden.

"Skafferier" är vad jag kallar det andra ofta kallar "kladdar": Dokument jag har öppna medan jag läser på, och lägger in allehanda grejor som ska vara med, kanske ska vara med, eller som inte ska vara med men som jag ändå vill spara. Jag lassar på med formuleringar jag kommer på, citat, vinklingar, tips och kom-ihåg till mig själv, med mera. Först i en osorterad hög. Efterhand sorteras högen, bitar slipas till, och omsider börjar en passande struktur att utkristalliseras. När det är tydligt hur kapitlet ska se ut, inte i detalj men i tillräckligt stora drag, putsas "skafferiet" rejält, och kopieras sedan till ett påbörjat faktiskt kapitel i nästa mapp.

"Kapitel" är hem för texter som är kvarts-, halv-, eller trekvartsfärdiga. När jag var klar med dem skickades de till förlaget och flyttades till nästa mapp.

"Till Ordalaget" är texter som gått till förlaget. Nu skickade jag visserligen nästan alla på en gång, men inte riktigt — just sånt som kan skapa kaoz. Har man varit med om sånt vet man hur man ska slippa, och är motiverad till att göra det som krävs. Inte för att det är mycket.

En annan metod som jag efterhand insett poängen med är att skrivskydda. När dokument gått till förlaget skrivskyddade jag Kapitel-versionerna efterhand, till slut hela mappen. Varje kapitel finns i flera versioner, där det bara är den senaste som inte är skrivskyddad. Under korrekturläsningen vill jag inte få upp en gammal version av misstag och börja lägga in justeringar där. Ett glödhett tips till de som hanterar liknande material och ännu inte upptäckt skrivskyddandets välsignelse.

Sedan fick jag en pappersbunt med korrektur (eller egentligen manus, som jag tjatade om i denna bloggpost) med något tusental ändringsförslag. Jag gick med på nio av tio och lade in förändringarna i dokument, ett per kapitel. De ligger i "Korrunda 1 till Ordalaget".

"Korrektur 2–" är stora dokument där kapitlen slagits ihop till en sammanhängade text, samt, i ett senare skede, mer och mer formgivna PDF:er från förlaget. Jag går igenom dem, anmärker på allt jag hittar att anmärka på, och skickar in de resulterande att göra-listorna till förlaget. (Listorna bor naturligtvis också i Korrektur 2–mappen.)

"Bilder" är bilder: Högupplösta illustrationer jag vill ha med, liksom idéer och tips för förlaget att gräva efter. (Att hantera bildrättigheter är en av flera delar i arbetet med en bok som jag med varm hand överlämnar till andra.)

"Omslagsförslag" är några sådana förlaget skickat. De tidiga kan vara mycket annorlunda än det som till slut väljs. Så dock inte här; redan i första omgången skickade man två som, med reservation för den ändrade titeln (Blodiglar och detox blev Kvacksalveri!) är snarlika det som trycks.

"Övrigt", med ett litet z för att hamna sist – fast det inte behövdes just här – är just sådant: Synopsis, avtal, blandat jox.

Till slut blev det så här. Minsann.



2021-09-15

Raketostens raketer

- Annons från 1951

Raketost hör till de populäraste föremålen att minnas (även om långt fler fokuserar på skivandet med snöret än hur osten smakade). Få ting förknippas så starkt med sin samtid: Rekordår, det goda folkhemmet och rymdkapplöpningen. Men även om raketost skivades och åts flitigt under 1960-talet så lanserades det redan 1947, långt före Apollo, Gagarin och rentav Sputnik.

Vilka raketer var aktuella 1947? Jag kan komma på två sorter: Spökraketer och raketvapen.

SvD 8 augusti 1946

I juni 1947 observerade Kenneth Arnold i USA flygande föremål som han liknade vid tefat. Redan sommaren och hösten innan hade Sverige fått en egen UFO-våg (även om begreppet inte myntats då): Spökraketerna.

SvD 13 augusti 1946

Och krigets raketer var i levande minne. Efter tyskarnas V2 förekom rykten om vidareutvecklingar. Jag vet inte vad ryssarnas "V4" motsvarade i verkligheten.


2021-09-14

Okända kort

En gång i tiden var jag datalärare. Arbetsförmedlingen höll kurser för arbetslösa som behövde putsa sina CV:n för att bli åtråvärdare på arbetsmarknaden. Den tyngsta delen utgjordes av datakunskap. Det här var i mitten av 1990-talet; den internet-drivna data-boom som så småningom skulle bli en ny ålder hade just börjat. Allmänhetens kunskaper steg snabbt men ojämnt. De flesta eleverna hade aldrig suttit framför en dator förut. De hade sluppit närmare bekantskap med MS-DOS och liknande välsignelser, och fick nu bekanta sig med ting som ikoner, fönster och möss. Vi tipsade gärna om ett enkelt och lekfullt sätt att bli kompis med maskinen: att lägga patiens. På ett avspänt och underhållande sätt lärde man sig att klicka och dubbelklicka, dra kort till olika högar — sånt.

En av eleverna hade problem med patiensen; inte så mycket hanteringen som själva reglerna. Jag minns verkligen inte hur det gick till i Windows Solitaire men det var inget avancerat. Men det ville sig ändå inte. Efter en stunds ömsesidig förvirring hos elev och instruktör klarnade det: Personen ifråga visste inte vad en kortlek var.

Vi befann oss i Bohusläns bibelbälte, där vi båda vuxit upp. Det är mindre känt än det småländska och har inte alls präglat trakten på samma sätt. Men Schartaus inflytande gör sig fortfarande påmint här och var, mer desto längre ut i periferin man kommer, så att säga. Och eleven som aldrig sett en kortlek kom från en ö med en mycket liten fast befolkning (av det slag som stiger en storleksordning eller mer sommartid). På en sådan plats, med likasinnade släktingar och vänner, kunde och, antar jag, kan man fortfarande växa upp till arbetsför ålder utan att se eller ens höra talas om en kortlek. Klöver och ruter känner man bara till i andra betydelser, likaså knektar och damer, och ting som kåk och fyrfärg ska vi inte tala om.

Min haka var långt mindre vältappad på den tiden och jag minns verkligen hur förbluffad jag blev. När jag idag tänker på episoden är jag framför allt fascinerad över hur subkulturer kan finnas och frodas mitt ibland oss, utan att vi har en aning om dem — det som är självklart för den ene kan vara främmande eller helt okänt för den andre, utan att de vet om det.


2021-09-13

Lördagsfråga 675: 9/11

  1. Frank Sinatra och Dean Martin i Ocean's 11 (1960).
  2. "Paragraf 175" var en tysk lag som kriminaliserade "onaturlig otukt" mellan män. Filmen Paragraph 175 (2000) handlar, som tydligt framgår av affischen, om homosexuella i Tredje riket. Man kan få intrycket att nazisterna stiftade lagen, men även om de förvisso använde den fanns den 1871–1994.
  3. London den 7/7 2005: Fyra koordinerade terroristattacker dödar 52, och skadar över 700.
  4. Jay Leno gillar bilar och motorcyklar; han äger hundratals. Här står han med sin Saab 93 (förväxlas knappast med den senare och oändligt mycket tristare 9-3). Den lanserades 1956 som en vidareutveckling av deras första bil, Saab 92. Den tillverkades inte jättelänge men vidareutvecklades till succén Saab 96.

11, 175, 77 och 93 var de flighter vars plan kraschades in i World Trade Centers norra torn, södra torn, Pentagon samt, efter en hjältemodig insats av passagerare, på ett fält i Pennsylvania. Den satte Tomas.


2021-09-12

Bortglömd krigsmat: SMP-ägg

SMP-vita och SMP-gula i pulverform, utvunna ur mjölk, ersätter äggen vid bakning och matlagning.

- DN 17 april 1942

Denna bloggpost syftar inte till att avslöja någon faktoid, upplysa om något mindre känt faktum, roa eller oroa. Poängen med denna bloggpost är enbart att göra information tillgänglig på nätet som jag i skrivande stund inte hittar på nätet.

Man har ju hört en del om beredskapsårens matlagning. Ett evigt pillande och trixande med kuponger, kupongfria råvaror som kråka, grävling och knorrhane ("kryper den jäveln"), potatisodling i parker och kaninburar bakom varje knut, "krigssmör" osv osv.

… (ena ägget kan ersättas med S. M. P.) …

- Husmoderns köksalmanack (1943)

När jag läste kristidsrecept hittade jag några produkter jag inte sett förut: SMP-ägg. De presenterades som SMP-ägg, SMP-gula eller -vita, eller bara ett kryptiskt "S. M. P." som ovan. Det var uppenbarligen äggsurrogat, men det var också det enda som var uppenbart. Att jag inte kände till dem betydde ju ingenting, men jag blev överraskad när slagningar på nätet gav synnerligen klena resultat. Det här verkar vara en kristidsprodukt som glömts bort.

"SMP" står för Svenska Mjölkprodukter AB. De hade kommit på ett sätt att ta protein från mjölk och transformera till något som var mer eller mindre likt äggula och äggvita. Jag har ingen aning om hur väl det fungerade som ersättning.

- SvD 22 april 1942

I reklamen påpekar man att SMP-äggen inte är någon "krisprodukt", utan att de funnits länge och använts av proffsen (där fick dåtidens Äkta vara-fanatiker något att bita i, bildligt talat såklart). Det förklarar rubrikens "även till hushållen".

- tidningar.kb.se: smp-gula

Jag vet inte hur SMP-ägg användes under fredstid, vilken koppling de har till dagens äggersättningar eller ens om de kallats något annat än SMP-gula/vita. Men i svensk press (inklusive annonser och recept) förekom de 1942 och 1943; beläggen före och efter är mycket få. Den ena avgränsningen kan förklaras med att ägg inte ransonerades förrän den 24 september 1941. Den andra avgränsningen, att man slutade med annonser, recept m m med SMP-ägg, eller åtminstone slutade att använda just det begreppet, vet jag inte vad den berodde på.

- Restaurangkort för ägg (maj 1943)

Att ransoneringen infördes såpass sent beror på att behovet länge täcktes av inhemsk produktion och dansk import. Det verkar förresten ha räckt rätt bra även under ransoneringen. Enligt samtida beskrivningar var äggransoneringen en av de minst nödvändiga och mest misslyckade. Det kanske förklarar varför 1943 års köksalmanacka bara ibland ersätter ägg med äggpulver eller SMP (utöver matlagningstekniska orsaker såklart). Det kanske också förklarar varför beläggen slutade tvärt, om man märkte att folk inte var intresserade av surrogat eftersom man, hur man nu bar sig åt, hade gott om den äkta varan.

Äggen blev fria – lösa? – vid nyår 1946.


2021-09-10

Ig Nobelprisen 2021

The Stinker: Ig Nobelprisens maskot, inspirerad av Rodins tänkare Le PenseurThe Thinker.

Vi tar det än en gång:

honor achievements that make people LAUGH, then THINK. The prizes are intended to celebrate the unusual, honor the imaginative — and spur people’s interest in science, medicine, and technology.

 - Improbable Research: About the Ig Nobel Prizes

Torsdagen den 9 september 2021 delades årets Ig Nobelpris ut. Här är de. Prestationernas karaktär varierar; ibland är det upptäckter som belönats, andra gånger studier. Med undantag för den svenska forskaren fokuserar jag på vad som belönats snarare än vilka. Allt hämtat från Improbable Research: The 2021 Ig Nobel Prize winners. (Pga pensébrist lades annat inlägg ut här strax innan jag insåg att Ig Nobelpriset ju måste betäckas. Inlägget har nu flyttats fram.)

Biologi: Till Susanne Schötz för studier av kommunikation mellan katter och människor. Hon har medverkat i studier som A comparative acoustic analysis of purring in four cats (KTH 2011). Jag känner särskilt för detta pris, inte så mycket p g a Sverige som dels att studierna berör sånt jag pluggade på universitetet, dels katter.

Ekologi: Genetisk analys för att skilja på bakteriestammar som finns i utspottade tuggummin på trottoarer i fem olika länder. Detta är absolut första gången jag sett såna där tuggummikluttar komma till användning. Av det man studerade tycker jag att frågan om tuggumminas nedbrytning är mest intressant.

Kemi: Analys av luften i biografer för att se om halterna av olika ämnen återspeglar filmernas nivåer av våld, sex, asocialt beteende, användning av droger samt fult språk.

Ekonomi: Fetma hos politiker återspeglar landets grad av korruption. Slutsatsen drogs efter studier av ministrar i 15 före detta Sovjetrepubliker; bra val. Pristagaren heter f ö Pavlo Blavatsky, vet inte om han är släkt med madamen. (Eller åtminstone hennes make Nikifor V., som hon tillbringade summa tre månader med.)

Medicin: Orgasmer är lika effektiva som läkemedel för att förbättra andningen via näsan.

Fred: Skaffade män skägg för att skydda sig mot slag i ansiktet? Frågan motiveras av lejonens maner, som skyddar de känsliga halsarna. (Varför nu bara hanarna begåvats med dem …) Den mest intressanta aspekten av undersökningen var de praktiska experiment som genomfördes; läs abstract på Beseris, Naleway och Carrier: Impact Protection Potential of Mammalian Hair: Testing the Pugilism Hypothesis for the Evolution of Human Facial HairIntegrative Organismal Biology 15 april 2020.

Fysik: Varför fotgängare inte ständigt kolliderar med varandra.

Kinetik: Varför fotgängare ibland kolliderar med varandra.

Entmologi: En ny metod för att bekämpa kackerlackor på ubåtar. Sådana invasioner är tydligen inte ovanliga på ubåtar. Som om det inte var nog att sitta inklämd i ett stålrör hundra meter under ytan …

Transport: Det är säkrare att låta noshörningar hänga upp-och-ner under helikoptrar än rättvänt.


2021-09-09

San Francisco finns inte i San Francisco

Obs: En San Francisco ska inte skakas utan röras, för den tjusiga gradienten. Nytagen bild på den moderna varianten från Folk o folk: San Francisco.

Andra recept blir kanske bättre. Men recept som är enkla att komma ihåg har en given fördel. Som den San Francisco jag hittade i tidningen Arbetet hösten 1973, från vad jag förstått är drinkens storhetstid: En del av vardera bananlikör, apelsinjuice och grapejuice, samt fyra delar vodka; hälls i ett glas där man börjat med rejält med is. Det modernare recept jag länkat till ovan anger 4 cl vodka, 3 cl bananlikör, 2 cl grenadin och resten apelsinjuice (samt mycket is då). Rätt olika recept som synes. Vilket som nu blir bäst.

- Trevor Felch, San Francisco Cocktails (Appleseed Press 2021) — över hundra recept, men inte det

Att jag tar upp drinken San Francisco här beror på att man i en bok som exempelvis denna letar förgäves efter den cocktail som inte bara förknippas med staden utan som dessutom bär dess namn — åtminstone i Sverige.

2021-09-08

Salt vatten kokar inte snabbare

Det finns ett gammalt påstående om att vatten kokar snabbare om man saltar det. Stämmer det? Det enkla svaret är nej. Det fullständiga är mer komplicerat.

Salt värms upp mycket snabbare än vatten (med ett tekniskt ord har salt lägre värmekapacitet). Det innebär att saltvatten verkligen värms upp fortare än sötvatten. Detta faktum ligger kanske bakom det ursprungliga påståendet; det används ofta för att motivera att det är sant. Men skillnaden är bara påtaglig om man saltar riktigt mycket. Eller rättare sagt, om man ersätter vatten med salt. 1 kg saltvatten kokar (lite) snabbare än 1 kg sötvatten, men det beror på att en del av saltvattnet utgörs av salt. Tar man 1 kg sötvatten och häller i exempelvis 1 dl salt så får man 1,1 kg saltvatten som inte kokar fortare än 1 kg sötvatten.

Dessutom får man använda mycket salt för att märka någon skillnad. När forskaren Mike Dammann räknade jämförde han rent sötvatten med vatten med 20 % salt. I det fallet kokade saltvattnet hela 25 % fortare än sötvattnet. Men vatten med 20 % salthalt är mycket salt. Havsvatten har cirka 3,5 % salt, och redan det är saltare än många av oss använder vid matlagning. (Utom när man kokar pasta, då mycket salt rekommenderas. Av någon anledning.)

En annan skillnad mellan sött och salt vatten kan också nämnas, trots att den är ännu mindre: Saltet höjer vattnets kokpunkt. Inte mycket, men lite; i exemplet med 20 %-ig salthalt stiger kokpunkten från 100º till 102º.

För att sammanfatta: Saltvattnet värms upp (lite) fortare än sötvatten, men måste bli (lite) varmare än sötvatten för att koka. I praktiken är skillnaderna för små för att spela någon praktisk eller ens märkbar roll.


Källa: Michael J. Dammann, chef för oorganiska sektionen på avdelningen för kemi och ingenjörskemi, Southwest Research Institute: "Does water boil faster if you put salt in the water?", 7 september 2007

2021-09-07

Tyska finnkampen

Det blir inte endast finnar med på tävlingsbanormna i Helsingfors' olympiska stadion, när svenskarna ställer upp i landskampen den 7–8 september. Tyskland har accepterat finnarnas inbjudan att vara med dessa två tävlingsdagar och samtidigt utkämpa en landskamp med Finland. Någon landskamp mellan Tyskland och Sverige blir det däremot inte.

- SvD 27 augusti 1940

Jomen: Finnkampen, eller Svenskkampen som den kallas i östra rikshalvan, har en enda gång involverat tre länder.

Varför bjöds Tyskland in? Ville finnarna få användning för de investeringar man gjort inför Olympiska vinterspelen 1940, som skulle ägt rum i Helsingfors? Var det storpolitik inbegripen, där man försökte ragga kompisar mot Stalin? (Liknande trevare hade gjorts efter det förra storkriget.)

Via sociala medier, som ju ibland fungerar bra, kom raskt svar från Björn Lundberg, författare av Fronlöparen: Gunder Hägg, hans uppgång och fall (Historiska Media 2020):

Intresset kom ursprungligen från finskt håll (landskampen ägde rum i Helsingfors). Sverige vacklade lite kring idrottsutbyte med Tyskland i början av kriget men linjen från 1940 blev i princip att det var fritt fram.

Fanns en viss folklig opinion mot, medan förbundsledningen var relativt tyskvänlig. Därför upplägget med olika poängräkning (i praktiken räknade dock även svenskarna poäng på trenationsvis).

Till saken kan nämnas att Finnkampen inte var samma institution vid denna tid. Det var en av många landskamper i friidrott och hade inte samma heliga aura. Den hade också legat nere större delen av 1930-talet. Alltså inte ett lika stort steg att bjuda in ett land till.

- Björn Lundberg, @bjrrn1 på Twitter – som avslutar med att tipsa om Per Olof Holmängs avhandling Idrott och utrikespolitik: den svenska idrottsrörelsens internationella förbindelser 1919–1945 (1988), såsom den "mig veterligen mest ambitiösa kartläggningen av Sveriges idrottsutbyte med Nazityskland"

Den sista poängen känns som den viktigaste, på så sätt att den ger perspektiv åt alltihop: Det går inte att jämföra spelens politiska värde då och nu. (Inte för att diktaturer alltid portats i idrottsliga sammanhang …) Kanske man får en antydan till spelens relativa behändighet när man ser att tyskarnas medverkan kungjordes mindre än två veckor innan det hela ägde rum.

Jag får ofta frågan om hur jag hittar saker och ting. Ett svar är att jag ideligen snubblar på dem. Som när jag slog upp Wikipedia: Finnkampen för att se vad Finnkampen heter på finska – den heter Ruotsi-ottelu, "Sverigekampen" – och en långt intressantare detalj dök upp i ögonvrån.


2021-09-06

Lördagsfråga 674: Gustav

  1. Att hitta något användbart från spexet "I Fara i Mora eller Gustav Hasa eller Glid inatt" (1951) visade sig svårt. Trots att det skrevs av inga mindre än Tage Danielsson och Hatte Furuhagen. Så det fick bli en bild från en nyuppsättning 2013.
  2. I universitetsstaden Padua finns en ståtlig park med hela 78 statyer efter folk som varit viktiga för stad eller universitet. En av dem föreställer Gustav II Adolf. Det lär gå tillbaka på ett lätt motbevisat påstående om att han skulle ha varit student i staden, för ingen mindre än Galileo dessutom (som lämnade Padua när Gustav var 16 år).
  3. Gustavia, huvudort på Saint-Barthélemy, uppkallad efter dåvarande regenten Gustav III. Här ser vi kolonins enda resurs: Dess hamn.
  4. Gustav Adolfs torg i Malmö är uppkallad efter Gustav IV Adolf. Den fick behålla sitt namn även sedan densamme sparkats ut, och började inte kallas "Överste Gustafssons torg" eller så.

Magistern gav ett svar som jag inte lyckats dechiffrera. Tomas gav ett svar som var enkelt att tolka och uppenbart korrekt.


2021-09-05

Johan Andersson, Säby: En jägares dagbok

Säby Nordgård, där Johan bodde. På bordet en lodbössa liknande Johans favorit. Boken är Nilssons bok, ur vilken texten nedan hämtats. Djuren är från efter hans tid.

Jag har tidigare nämnt Jägare Andersson, Johan Andersson (1824–1865) på Säby, som hellre gick och jagade än skötte gården. Där nämns även hans jaktdagbok. För många år sedan lade jag upp den på nätet på annan plats. Nu lägger jag upp den här.

En kommentar: Tjörn har en yta på 147km², 14 700 hektar. Den var uppdelad på nog så många jordägare även på Johans tid. Men få av dem bekymrade sig om jakträttigheterna.

Det finns en bild av allmoge som jagade för att få mat på bordet. Jag ska inte uttala mig om alla svenskar överallt jämt. Men till stor del har den bilden inte mycket med verkligheten att göra. Om jordbruket inte slog helt fel så var det säkrare att ägna tid och kalorier åt de oräkneliga sysslor som finns på en gård — mjölka, röja åkrar, kupa potatis, mjölka, ta hand om sjuka djur, mjölka igen, så, skörda och så vidare — än att stå hela och halva dagar och vänta på en hare som kanske eller kanske inte kom. Jakt var för överklassen, och dit hörde Johan (relativt sett; familjens förmögenhet var ingenting jämfört med rikare trakter, men på Tjörn hörde de till de större fiskarna i en mycket liten damm). Det är en förklaring till de bitvis häpnadsväckande bytesmängderna han fäller: Han förfogade över väldiga jakträttigheter som ägarna var ointresserade av.

Ett undantag var vad man betraktade som skadedjur. Räv, falk och hök jagades betydligt mer än hare och rapphöns; för dem fick man rentav betalt. Saxar och gift var bondens främsta vapen.


"Skallot [skalligt], utan träd med idel stenklippor" — så beskrevs Tjörn av Carl von Linné 1746, och så såg det ut ännu långt in på 1900-talet. Bilden på "gammal ljunghed" är från 1922, men hade lika gärna kunnat vara tagen 1822 eller 1722. I detta landskap jagade Johan: Bland kala klippor och berg, på hedar med en och ljung, genomkorsade av myriader stengärdesgårdar. Det närmaste man kommer skog är trädsamlingar på märkvärdiga undantag som Billströmska folkhögskolan och Sundsby säteri.

En jägares dagbok

Från Lars Nilsson, En jägares dagbok (Stiftelsen Säbygården, 1986)

Anotations-Bok öfver jagt och djurfångst.

Tillhör J. Andersson i Säby.

1863.

Omkring 1847 och 1848 bringa jag mig en god stöfvare hynda och det första hon walpa lade jag på mig en walp; och sedan begagnade jag 2 stöfvare i flera år på hare och ibland hände det på räf. Här var aldeles fult med hare på Tjörn då jag begynte att jaga med stöfvare hundar; ty här var ingen på Tjörn som ägde sådan hund; eller har ännu. Jag wet flera gånger jag skjöt ensam 4 à 5 tillmed 7 på dagen, men sällan eller aldrig hände att jag jaga på sommaren. Höst och winter war det bäst. Måtro innan jag fingo skjuta i hundratals med hare för hund; hade jag många roliga dagar, men och många trötta dagar, så att jag knapt orkade hem om qväln. Här på Tjörn fins knapt ett enda berg utan jag har warit i detsamma att jaga.

Till 1863 har jag skjutit harar, rapphöns och ejderfogel, men jag kommer inte ihåg på så många år tillbaka, sen jag begynte skjuta huru många af dessa djur jag har skjutit ner, ty då jag war 11 år kunde jag skjuta. Men de har warit flera hundrade af wardera sort med säkerhet.

Och på desse samma åren har jag skjutit, 4 st uttrar i såkallad Ulsund, straxt vid Skärhamn.

Dito på samma åren har jag skjutit 4 st svanar på Brevikskile; och de 2:ne skjöt jag med stutsaren i ett skott, och desse samma svanor skjöt jag straxt vid Säby ö. …[Svan räknades som fint jaktbyte]

Till 1857 har jag fångat 46 st räfvar i sax; och på samma åren har jag skjutit 17 st räfvar.
1858 har jag fångat 6 st räfvar i sax och skjutit 4 st samma år.
1859 har jag fångat 7 st räfvar i sax och skjutit 2 st samma år.
1860 har jag fångat 3 st räfvar i sax och skjutit 10 st samma år.
1861 har jag fångat 4 st räfvar i sax och skjutit 8 st samma år.
1862 har jag fångat 1 st räf i sax.

Under alla dessa åren har jag skjutit en mängd med sjöfogel utom ejderfågel, såkallad snipänder, grafgäss, men en mängd med såkallad knipor har jag skjutit för wettrar [vettar, konstgjorda fåglar som drar till sig riktiga] på Brewikskile, och flera andra sorters sjöfogel har jag skjutit; roffoglar har jag skjutit en hel hop men inte kommer ihåg på dessa år huru många af vardera sort; örnar, hökar, större och mindre ugglor.

Likaledes på dessa år har jag skjutit 19 st sälhundar [säl], och af dessa samma har jag skjutit 4 st i Grönskären, 1 mitt emellan båda Manskären i wattnet och de öfrige söder om Marstrand.

1861 feb 17 war här god spårsnö, och jag spårade 2 st räfvar, och båda två var gågna in uti en grym bergsklämma uti Halsbecks utmark; jag hade en karl med mig bered med ett långt trädspet, som jag altid war beredt med, så fort jag gieck på spår efter räf; karlen kjörde på med det långa spiudet i bergsklämman, och jag stod klar med min dubbelbössa, och båda räfvar kom farandes ut med stark fart nära på en gång, och jag smälde på, först den ena och så den andra, och båda blef liggande fast; må tro då jag kom hem med dessa djur war jag inte god att få låna dåsan av.

1860 skjöt jag 2 st räfvar, som jag spårade in på Säby ö; och jag stod i håll och hade min dubbelbösa och jag stälde mig mettför skjälfwa kjörvägen mellan öen och hamnen, och så släpte jag mina båda stöfvare hundar ut åt ön på spåren och kom då genast båda räfvar på en gång ungefär 3 à 4 famnar i sär, i skarpt språng, och båda hundar straxt efter dem, och jag fälde begge två, en för war smäll; jag tyckte det var och bra skjutit; åtminstone för en Tjörbojägare.

1860 om hösten skjöt jag för rapphöns hundar omkring 160 st rapphöns på Tjörn, det var och trevlig jagt här, ty ingen brukade denna jagt här på ön; jag skjöt flera än många gånger en rapphöna för war smäll i flyckten.

1861 skjöt jag omkring 120 st rapphöns; 1862 skjöt jag omkring 90 st rapphöns; 1852 kjöpte jag den första rapphönshyndan och alt sedan har jag brukat denna jagt, och jag har dödat säkert omkring 100 st varje år sedan.

Årre har jag inte skjutit många ty här finns inte många af dem, men jag har likväl skjutit 12 st på Tjörn och 8 st på Orust för hund.

Jag och Herr Carl Ekström skjöt 60 st knipänder för wettrar wid Manskären på en dag.

Herr Carl Ekström i Prostgården och jag war tillsammans alt jemnan för att jaga, så länge han war här på Tjörn, både efter hare, rapphöns, räf och sjöfogel, och han war aldeles gerf jägare både att skjuta i flyckt och språng; må tro wi hade många roliga dagar tilsammans, då wi war på jagt, och lika så i hans hus i Prostgården, då wi slutade jagten för dagen, för han var munter och gästfri. Jag hade då de åren de gladaste tider och stunder.

Jag war en gång på Herön ensam med 2:ne stöfvarehundar och jagade efter hare och lyckades; 6 st första dagen och andra dagen 7 st harar, der war aldeles en mängd de året, men alsedan har der nära warit slut med harjagten på nemde ö.

1863 skjutit en räf på spårsnö och en räf fångad i sax samma år.

2 störkar har jag skjutit, de äro svartfläckiga och stora med långa och röda ben, samt 2:ne hägrar har jag äfven skjutit, de äro nära grå till färgen i samma fårm, men något mindre. Störken hålles altid på åkern eller och på ängen — men derimot hägern han hålles altid wid grunda stränder.

En aldeles wit räf har jag skjutit i Säby hamn, den har troligen kommit drifvandes på något större driftisstycke.

En gammal större tjederhöna skjöt jag för min rapphönshund wid Sunna 1862; den har inte warit skjutit minst på de 100 åren på Tjörn; den hade troligen farit vilse. [Stämmer säkert; tjädrar föredrar tät skog som inte fanns på Tjörn på den tiden.]

Skjutit harar 1863 dato

Till den 13 januari detta år skjutit 12 st.

Febru 9 2 harar i Klöfvedals socken.

April 12 skjutit 12 st äjderfogel för vettrar i de ytterste Grönskären.

April 15 skjutit 30 st samma fogel i de samma skären.

Juli månad skjöt jag 12 st gräsandungar.

Juli 9 skjöt jag 2 st sälar wid såkallad söder wid Beckholmarne med stutsaren, mitt i genom huvudet med kula så att de blef aldeles liggandes fast på skäret för smäln.

Aug 22 skjöt jag 3 st årrar på Mjörn för fogelhund.

Aug 24 skjöt jag 2:ne harar, som min stöfvare hynda kom drifvandes med på en gång, straxt efter warandra, och jag skjöt båda två, en för vardera pipa, så att de blef liggandes fast på stället, och samma dag skjöt jag en dito, omkring en timme derefter, för samma hyndan; den war den bästa stöfvare jag någonsin ägde, den hitte Flinta, hon dref hare aldeles utmärkt, jag wet att hon kunde drifva hare hela två timmarne innan hon tapte spåren; denna trefliga jagt hände bitida om morgonen i Hoflanda utmark.

Sept 27 war jag på rapphönsjagt på såkallad Walön under Oroust — der skjöt jag 12 st men fler hade blifwit fälda om inte starkt rägn hade inträffar på eftermiddagen, ty der war synliga omkring 30 à 40 st.

Den 30 sept war jag och Carl Ljungman tillsammans på Sundsby ägor, och skjöt rapphöns och lyckades 10 st, men jag skjöt utom en, den fäldes af Ljungman.

1863 har jag skjutit 75 st rapphöns. I septem skjöt jag en hare.

Nov 14 skjöt jag en hare då war jag i ett ärende till Kråkedahl.

Den 18 skjöt jag två d:o.

Den 23 d:o d:o en d:o i Walberget.

Den 26 3 st harar skjöt jag omkring Stordahls och Haketorps utmark.

Den 28 skjöt jag en hare i Broks utmark för hund.

Den 30 skjöt jag en hare wid Basteröd för hund.

Decem 1 skjöt jag en hare straxt wid Önne.

5 war jag åt Walön, ligger under Orust och skjöt harar, samt lyckades två.

12 skjöt jag en hare wid Tålleby.

Dec 13 skjöt jag en hare i Heås.

17 d:o d:o straxt wid Walsängen.

19 d:o d:o 3:ne st harar i Höggeröds och Skedets utmarker för hund. Det hände ofta för mig om wintertiden, då haren war wit och marken war bar, att jag fingo se dem med kikaren der de satt och då gieck det lätt att skjuta dem; jag skjöt mångfaldiga på det sättet och då begagnade jag ofta min fina lodbössa, ty då kunde jag skjuta dem på långa håll, ja omkring 150 alnars till och med mycke längre håll hände ibland.

29 skjöt jag 4 st harar i Röra och Stordals utmarker.

30 en räf i sax wid Wik.

Några st grågäss har jag äfven skjutit här på Tjörn under flyttningstiden om hösten.

1864 års skjutning.

Jannu 21 spårade jag och Jonas Jacobsson i Säby in en räf på wår ö, men språng fri från ön, ty isen låg mellan stranden och ön, men min hynda dref honom altjemt öfver Säby, Hoga och Dyreby utmarker; men lyckligtwis stannade räfven wid Brevik i ett litet berg, der jag fick se mickel ligga i snön under en hög knalt, och låg trygg, ty då war han trött af jagningen; jag smög mig då genast bakom och skjöt honom så han blef liggande på stället med min wanliga dubbelbössa.

Febru 6 skjöt jag en hare för hund. 

Febru 6 skjöt jag en räf i wår hamn, som jag spårrade in uti en djup bärsklämma, och kjörde ut honom med ett trädspjud, och han kom farandes ut med skarp fart men jag smälde mickel mettigenom skråfvet så att han blef liggandes fast på stället. Samma klämma är god att kjöra ut mickel och jag har skjutit några st förr i densamma, och klämman är god att få reda på, ty der fins ingen större klämma i wår hamn än den.

Feb 9 skjöt jag en räf som min hynda kom drifvandes med, i skarp fart, men blef liggandes fast på stället för smäln, det samma hände i Hoga hage.

Mars 2 skjöt jag en hare i Hoflanda kohage på spårsnö. 

Mars 9 skjöt jag en hare för hund i Hoflanda utmark.

Maij 5 skjöt jag 5 st äjderfogel i Grönskären.

D:o 9 skjöt jag 2 st ärfoglar och en snipand i Bogen kallad och samma dag skjöt jag en vildduva i mosters trädgård.

Maij 17 skjöt jag en säl straxt wid Bovik och samma dag skjöt jag 3 st ärfoglar.

Juni 23 skjöt jag en hare för hund.

Juli 23 skjöt jag en säl wid Brunskär med stutsaren på långt håll mett igenom huvudet, som blef liggandes fast på stället.

Sept 7 skjöt jag 12 st rapphöns. Några dagar förut skjöt jag 7 st d:o alt för hund.

Dito 21 skjöt jag 11 st rapphöns wid Räflanda. Sept 23 skjöt jag 6 st rapphöns.

D:o 26 skjöt jag 20 st dito på Tjerna och Räflanda inägor för hund. Samma dag skjöt jag en hare.

Octo 7 skjöt jag 5 st rapphöns.

D:o 10 d:o d:o 5 st d:o.

D:o 15 d:o d:o 6 st d:o.

D:o 22 skjöt jag en hare.

Nov 22 skjöt jag en hare på sätet i wår kohage.

D:o 30 skjöt jag en hare wid Kebbenne, en liten uggla skjöt jag i wåran nedra trädgård.

Dec 7 skjöt jag 2 st harar i sälskap med en skrifvare Nilsson från Hoga.

D:o 11 skjöt jag 5 st harar på Skedets och Södra Bäcks utmarker och dagen efter 2 st i samma mark, på dessa ägor har jag skjutit alla mina jagtår en mängd med hare och rapphöns, samt wid Höggeröd och Räflanda; där är goda jagtmarger samt wid Tjerna.

Den 14 dec skjöt jag 4 harar i Bö utmark, såkallad Rössebergen.

Den 22 och 23 skjöt jag 5 st harar i Tyfta och Olsby utmarker. I desse nemde marker har jag skjutit i tjogtals med hare i mina yngre år — men nu fylda 40 år — men likväl inom gott håll gick der sällan bomskott ur min hand.

Billströmska folkhögskolan på vykort från 1905. I bakgrunden berget Hartippen.

Den 24 war jag i sälskap med en skrifvare Nilsson från Hoga på harjagt och lyckades att skjuta 2 st i Hartippen samt i Gulberget. Der har jag skjutit mångfaldiga harar i mina förra år.

Den 29 skjöt jag en hare i Broks utmark.

Sista dagen på 1864 war jag i sälsk. med en skrifvare Nilsson på Hoga och lyckades att skjuta 2 harar. 

1865 års skjutning.

Jannu 8 skjöt jag en uggla i Låkenneberget.

D:o 14 skjöt jag 2 st harar straxt wid Röa.

Foto Stina Thuvik: Vy från Hartippen, mot nordväst. Osäker på årtalet men att man kan räkna till mer än dussinet träd visar med eftertryck att vi är inne på 1900-talet. Den ojämna ytan t v om bildens mitt är full med gravhögar från järnåldern. Därav ortnamnet Hoga. Bortom Hoga anas Säby. Stenkyrka en bit t v utanför bild.

D:o 17 skjöt jag 2 st harar straxt wid Stenkyrkan.

D:o 20 spårade jag och Jonas Jacobsson samt skrifvaren Nilsson på Hoga en räf i berget Heås och kördes ut med ett långt träspiud af Jonas och jag stod och pasade på Mickel och han kom farandes ut i skarpt språng. Jag smälde på honom med ett skott och han blef död ögonblickligt.

D:o 23 skjöt jag en räf mett på wägen i Hoga dal för mina hundar.

Febru 8 En räf i sax wid skolen wid Röra.

Det hände i år på spårsnö, att jag skjöt på en räf på långt håll i Walberget, men jag skjöt likväl mycket ludd af honom och då genast rusade han ned uti en större lång klämma i westra kanten på Walberget, der jag inte kunde kjöra ut honom på något sätt, men jag har likväl på samma ställe kjört ut flera st räfvar och smält dem. Här war då jemt snö en lång tid, då jag gaf mig dit åt warje morgon för att se om mickel hade rest ut. Jemt den 8 dagen hade han gått ut, jag lunckade efter honom et stycke wäg men förgäfwäs, ty här blef en stark snöyra, att jag inte kunde taga reda på spåren. Det var högst besynnerligt han kunde lefva der, utom föda så länge.

Feb 18 En räf i saxen wid skolen.

D:o 20 skjöt jag en räf i Säby hamn, såkallad Sörhamn, den spårade jag in uti en grym klämma derstädes, och kjördes ut med et långt trädspjud, och jag stod och passade på mickel och han kom farandes ut i skarpt språng men jag smälde honom med första skottet så att han blef död ögonblickligt. 

Mars 6 En räf i sax wid Wik, och samma dag fick jag se en stor berguf med kikaren sitta högt up i flåget i Walberget, och jag smög mig baköfver honom, och jorde då ett skrapande med klacken i berget, då han genast flög unnan, och jag smälde hela hagelsvärmmen i skrofvet på honom och han stöp genast i berget död.

Mars 17 skjöt jag en berguf i Myrberget wäster ut i flåget, med min fina lodbössa och han föl genast ner ur flåget till marken död.

D:o 20 skjöt jag en berguf med min lodbössa wid Wik.

D:o 22 skjöt jag en berguf wid Morik med lodbössa.

På detta årstal 1865 kom här en förårning ut, att man får skottbelöning för rofdjur — räf, örn, berguf. 3 RD för wardera — samt duf eller hönshök 2 RD.

Maij månad skjöt jag en grafgås med lodbössan på myc. långt håll.

Maij 23 skjöt jag 2 st sälar, söder wid såkallad Räfvens ungar, med stutsaren skjöt jag en på land, som blef liggandes fast på stället. — Den andre skjöt jag i wattnet ur båten genast med min fina lodbössa wid samma ställe. Men på samma resa skjöt jag 2 som jag icke fick reda på, och på samma resa skjöt jag en grafgås med min fina goda lodbössa.

Augusti skjöt jag en hare för min hund i wåran hamn.

Aug 25 war jag till Sundsby för att skjuta rapphöns i sälskap med Ljungman och lyckades för mig att skjuta 8 st och Ljungman 2.

D:o 30 på samma ställe lyckades att skjuta 11 st.

Sept 8 skjöt jag en hare wid Brewik för hund.

D:o 9 skjöt jag 17 st rapphöns i Klöfvedal socken och dagen efter 12 st på samma trackt.

Sep 15 skjöt jag 6 st rapphöns wid Budalen i sälskap med Nilsson på Hoga.

Sept 16 skjöt jag 7 st rapphöns wid Brok.

D:o 18 skjöt jag i Klöfvedals socken 3 st rapphöns.

D:o 21 skjöt jag 11 st rapphöns wid Toftenäs, der är god mark.

D:o 23 skjöt jag 12 st på farbrors mark på Lilledal.

D:o 30 skjöt jag 2 st harar en i såkallad Högberget och den andra i Breviks utmark.

*

Den 6 oktober 1865 påträffades en man drunknad vid bryggan på Säby ö. Olyckshändelsen hade tydligen inträffat vid landstigningen efter en jakttur med båt. Mannen hade förmodligen halkat på en sten, ramlat, slagit huvudet i en sten och svimmat, sedan fått huvudet under vatten och drunknat. Den omkomne var 41-årige Johan Andersson från Säby i Stenkyrka socken på Tjörn.

När någon avlidit fick bouppteckning göras. Det var en betydligt enklare historia när folk hade mycket färre ägodelar, men tog ändå några dagar. Hedersuppdraget gick till jaktkamraten Olof Nilsson, "skrifvare Nilsson på Hoga". Han fick därför flytta någon kilometer till Säby Nordgård för att summera Johans kvarlåtenskap. Och sedan … Blev han kvar; han och Johans syster Malena blev ett par. När de fick en son fick denne givetvis heta Johan; förnamnet används fortfarande i släkten (jag känner en). En annan Nilsson-ättling var den Lars från vars En jägares dagbok (Stiftelsen Säbygården, 1986) denna text hämtats. Där kan man även läsa lärda utläggningar om demografi, jakt, Anderssons bekanta etc.


2021-09-03

Foreller

Die Forelle (Salmo trutta) ist eine Fischart aus der Gattung Salmo in der Familie der Lachsfische (Salmonidae) …

- Wikipedia (ty.): Forelle

En sådan Forelle är den enda "forell" man kan fånga på spö. Klickar man fram svenska versionen av artikeln hamnar man på Öring. För det är det den heter på svenska.

Däremot kan man hitta foreller och forellrom i fiskdisken (Konsum-annons i DN 1940) eller på restauranger (Wedholms på Nybrokajen, dagsfärsk).

forell (tyska Forelle, diminutivbildning till liknande Fohre; ordets grundbetydelse är troligen 'spräcklig'), laxforell, benämning på odlad laxfisk i portionsstorlek, särskilt av arten regnbåge, men också öring.

- NE: forell

För förr i tiden kunde man hitta foreller även i levande skick, ute i naturen.

[Laxöringen] b) insjööringen, af hvilken bäcköringen l. forellen utgör en genom vistande i mindre vattendrag i sin utveckling hämmad form.

- Nordisk familjebok: Laxsläktet (1911)

Största ordbokens artikel återger en viss begreppsförvirring:

om (olika varieteter av) laxen Salmo trutta Lin., laxöring; särsk. dels om ung laxöring av viss storlek, dels om en i mindre vattendrag förekommande liten laxöringsvarietet: bäcköring; äv. om unge i visst utvecklingsstadium av blanklaxen (Salmo salar Lin.).

- SAOB: FORELL (1925)

Salmo trutta igen, liksom på tyska. Men de "foreller" man köper idag, i kundkorgen eller på tallriken, är oftast regnbåge, Oncorhynchus mykiss. Den ingår visserligen i familjen laxfiskar, där man bland annat hittar sik, fjällröding och harr.

Forellens vandring från etablerat namn på öring till ett rent handelsnamn verkar oklar, varierande och därmed fascinerande.


2021-09-02

En nyttig hallucination

But when I was in danger once, trying to descend a mountain with a badly injured leg, I heard an inner voice that was wholly unlike my normal babble of inner speech. I had a great struggle crossing a stream with a buckled and dislocating knee. The effort left me stunned, motionless for a couple of minutes, and then a delicious langour came over me, and I thought to myself, Why not rest here? A nap maybe? This was immediately countered by a strong, clear, commanding voice, which said, "You can't rest here — you can't rest anywhere. You've got to go on. Find a pace you can keep up and go on steadily." This good voice, this Life voice, braced and resolved me. I stopped trembling and did not falter again.

- Oliver Sacks, Hallucinations (Pan MacMillan 2012)

Den hallucinationen, den "inre rösten", talade inte till vem som helst. Oliver Sacks (1933–2015) var läkare och professor i neurologi. Han är mest känd för Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt där en mängd otroliga episoder som den i titeln beskrivs – otroliga, men sanna.

Så när Sacks beskriver hur han hör en röst som talar till honom "i huvudet" så är det inte hittepå, delirium eller liknande. Det är en hörbar hallucination, sådana som vem som helst kan få. Visst kan den som är utmattad eller skadad, eller för den delen yrvaken, sjuk, berusad eller som har tagit för mycket eller för lite mediciner få dem i högre grad, men sådant är sannerligen inget krav. Många har för sig något annat, inte minst yviga skeptiker som gärna beskriver folk som mentalsjuka utan att ha täckning för det. Men vem som helst av oss kan när som helst höra röster eller se saker som inte finns, även i friskt, piggt och ill-nyktert skick.

Det som främst särskiljer Sacks röst från alla andra jag hört (hö hö) talas om är att den har något vettigt att komma med. De där rösternas "budskap" brukar annars vara värdelösa eller värre. Att uppmana en skadad man ute i vildmarken att inte lägga sig ner och vila är däremot ett synnerligen gott råd, för en sådan vila kan mycket, mycket lätt bli den sista.


2021-09-01

Stenarne – stenarna

Jag längtar hem sen åtta långa år.
I sjelfva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar hvar jag går
— men ej till menniskor! Jag längtar marken,
jag längtar stenarne, der barn jag lekt.

- Verner von Heidenstam, Vallfart och vandringsår (1889) [Litteraturbanken]

Så såg den fjärde och mest berömda versen i von Heidenstams Ensamhetens tankar ut när den skrevs och först gavs ut.

Sedan kom 1906 års stavningsreform, då stavningen av (h)v och f(v) förenklades. Då blev "hvar" "var", med mera. Jag vet inte om de andra skillnaderna beror på samma reform. Men 1935 hade den etablerade skrivna svenskan förändrats tillräckligt mycket för att man skulle kunna ge ut fjärde versen i Ensamhetens tankar i det här skicket:

Jag längtar hem sen åtta långa år.
I själva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar, var jag går
— men ej till människor. Jag längtar marken,
jag längtar stenarna, där barn jag lekt.

- Verner von Heidenstam, återgiven i Svensk vers — Psalmer, sånger och visor (1935) [Runeberg]

Så där skulle man skriva än idag. Kanske med undantag för "barn jag lekt"; jag vet inte hur (o)grammatisk ordföljden är eller var, men det är sant och visst att den ger en av von Heidenstams mest berömda och citerade rader en särskild air som skulle försvinna vid minsta förändring.

Att jag tar upp versens olika versioner här beror på en annan detalj: Stenarne/stenarna. Just den moderniseringen gillar jag inte. Jag vet inte varför, men sedan jag en gång i tiden lärt mig "stenarne, där barn jag lekt" så sitter den så att säga som berget. "Stenarna, där barn jag lekt" känns fel.

Inte för att jag kan förklara varför jag hakar upp mig på just den detaljen. Men språk har mycket med känslor att göra, såväl poesi som vardagstugg.