Visar inlägg med etikett kvacksalveri. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kvacksalveri. Visa alla inlägg

2023-09-30

Detox, kvack nr 1

Anfang stor som en korv med brö

Peter Olausson har gjort det till sitt kall att avslöja ”försanthålla osanningar” och pseudovetenskap. På bloggen Faktoider har han avhandlat allt från felaktigheter i den franska översättningen av Pippi Långstrump till missuppfattningen att aborter ”lär” kroppen att få missfall. När han för två år sedan samlade sin kunskap i en bok döpte han den till Kvacksalveri – från blodiglar til detox. Att just detox nämns i titeln är ingen slump.

- Jag skulle säga att detox är världens vanligaste kvacksalveri, säger han.

- Madelene Pollnow, Avgifta på låtsas [smakprovs-vägg], Magasinet Filter, nr 94 oktober/november 2023

Som författare vill man bli köpt, läst och uppmärksammad. Och är det något tillfälle då det smäller ännu lite högre än annars att bli köpt, läst och uppmärksammad, så är det under Skandinaviens största uppmärksamhetsfestival. Att få med några soundbites i en artikel i magasinet Filter är finfint när som helst; att få inleda en feature (den artikel som främst uppmärksammas på omslaget) under bokmässan är riktigt trevligt. Men så blev det.

Madelene Pollnows text om detox är rejäl, matig och näringsrik. Men så är den också tryckt i Filter, ett magasin jag har stort förtroende för. (Det enda undantaget är chefred. Göranssons svaghet för Ryssland, men så länge det inte påverkar resten av innehållet kan åtminstone jag bortse ifrån det. Som när han skällde ut SVT, SR, de stora dagstidningarna, Svenska journalistförbundet, Reportrar utan gränser och Stora journalistprisets jury efter noter, när de lät sig luras av enfaldiga konspirationsteorier rörande Estonia.)

Mia Nilsson stod för omslag och detox-artikelns illustrationer

Då kan det rentav vara värt att artikeln inleds med ett fel. Men i en sådan kontext att den åtminstone kvartsvakne läsaren kan känna att nä här är någonting konstigt. När det står (ovan) att jag ”för två år sedan samlade [min] kunskap i en bok” kan man få intrycket att Kvack! är ett försök att sätta allt på pränt. Men redan Pippi Långstrump-exemplet visar att jag ägnar mig åt annat än medicin och ”omedicin”. Formuleringen fanns heller inte med i de korta utdrag jag fick kontrolläsa innan artikel sattes i tryck, där stod bara ”För två år sedan utkom hans bok …”.

Om det är något jag lärt mig genom åren, så är det att det bara finns ett säkert sätt att slippa fel och feltolkningar över huvud taget, och det är att inte göra något alls.

Förresten kommer Pollnow (och Göransson) till bokmässan. Programpunkten heter Granskning av detoxfenomenet och äger rum i föreningen VoF:s monter D02:40, söndag den 1 oktober kl 12:00–12:30. Den ska jag gå på. För att sedan gå till min enda mässpunkt för i år – inte som förr precis. Den heter Signering och är just det. Äger rum i förlaget Ordalagets monter B03:60 söndag 1 oktober kl 13:00–13:30. Är du där då, passa på att köpa Kvack! och/eller Sveriges historia (nytryck!), få dem signerade, och kanske prata lite strunt eller klokt med undertecknad upphovsman.



2023-09-02

Faktoidpodden: Ormolja

Lyssna här: Faktoidpodden, säsong 2 avsnitt 2: Ormolja

Jag skrev en bok om kvack, Kvacksalveri! heter den – gavs ut på Ordalaget 2021. I den tar jag upp en mängd olika sorters kvack som förekommer och förekommit. Naturligtvis får ormolja ett kapitel. I första säsongen av Faktoidpodden gjorde jag två avsnitt om kvacksalveri, utifrån den boken då, och i avsnitt 8 [länkar till bloggen & podden] tar jag upp ormolja. Då blev det helt kort; nu blir det desto längre, ett helt avsnitt om ormolja. För det är det värt!

Alltså bokstavlig ormolja, framkokad ur bokstavliga ormar. Nu vet jag inte hur förvånade folk blir av den här upplysningen, men många verkar ha för sig att begreppet började som en liknelse, så som det används idag. Eller att det man kallat ormolja aldrig varit äkta ormolja, utan alltid annan olja. Jag slår upp Svenska Akademiens Ordbok och ordet ”orm”. Där beskrivs ”ormolja” som följer: ”förr farmakologisk term, genom kokning beredd olja av ormar, använd såsom ingrediens i läkemedel”. Sådan äkta, bokstavlig ormolja har en lång historia. Och det är den jag ska berätta i detta avsnitt av Faktoidpodden.

Ormar har alltid fångat folks intresse, på flera sätt. Många tänker på de negativa aspekterna, men historien är full av, ska man säga, goda ormar, och en sympatisk syn på dem. Som här: ”Gör en orm och sätt upp den som ett fälttecken. Var och en som blir biten skall se på den, så får han leva.” – Det där var 4 Mosebok, 21:8. Jomen – samma bibel som lärt oss att ormen är Fan inkarnerad, listig, farlig och ond, som fick de första människorna att synda, med oöverskådliga konsekvenser och så vidare. Samma bibel tipsar om ormen som en helande symbol; inte indirekt utan med en omedelbart verkande kraft.

Faktum är att det funnits många ormkulter med medicinska inslag. Utöver det bibliska exemplet, från hebréernas Exodus, förekom det i Mesopotamien, Indien, Kina … Den medicinska ormkult som är central i denna historia är den som förekom i Grekland. Där fanns en viss Melampus, en mytisk eller kanske halvmytisk figur. En gång, när han var ung, bad han sina tjänare att inte döda två ormar; ja, att slå ihjäl alla ormar man får syn på har tyvärr varit normen på många ställen, och är fortfarande på sina håll. Men så ville Melampus inte ha det. De tacksamma ormarna lärde honom i gengäld att tala med djur. Med sådana informanter, liksom kontakter i Egypten som i Grekland sågs som källan till all gammal visdom, blev han snabbt mycket kunnig i bland annat läkekonst.

Men den figur som grekerna främst förknippade med ormar var läkekonstens gud, Asklepios. Hans tempel kryllade av ormar – icke-giftiga ormar – som lockats dit av maten man satte ut åt dem. De återgäldade kost och logi genom att förmedla läkande krafter, och det på två olika sätt. Dels kunde de slicka patienterna, vilket antogs vara en läkande behandling. I mer komplicerade fall kunde patienter ordineras att sova i templet, bland alla ormar som krälade runt. Då kunde ormarna nämligen överföra drömmar till dem, som prästläkarna sedan uttolkade till diagnoser och behandlingar.

Det är detta arv som gjort att ormen än idag är en mycket vanlig symbol i den medicinska branschen. Ofta ser man en stav med en orm runt, det är Asklepios stav med en tempelorm. Man kan också se en lite mer utsirad stav med två ormar runt sig. Den är ett misstag, på så sätt att den egentligen hör till gudarnas budbärare Hermes. I korthet så tog man en gång i tiden fel på stavarna när en medicinsk logga skulle utformas, och på den vägen är det. En till: I apotekets logga ser man en stiliserad orm som äter ur en skål. Det är en av ormarna som matades i Asklepois tempel.

Det finns också ett nordiskt exempel på hur ett ormliknande sagodjur förknippas med undergörande förmågor. Det hittar vi i Völsungasagan. Den skrevs ned på medeltiden men har stoff från järnåldern. Den finns också som illustrerad klassiker i form av den magnifika Sigurdsristningen utanför Eskilstuna. I Völsungasagan berättas om Sigurd. Hans fosterfar Regin ber honom att döda draken Fafner. Sedan detta ordnats ber Regin att få drakens hjärta att äta. När Sigurd så sitter vid elden och lagar till drakhjärtat, så bränner han sig på det, och stoppar fingret i munnen för att svalka det. Då får han i sig en liten mängd draksubstans, liten men tillräckligt för att den magiska effekten skulle ta: Sigurd upptäcker att han förstår djurens språk. Man påminns om Melampus, som också lärde sig den konsten med reptilkraft. Och nu hör Sigurd två fåglar i närheten, som diskuterar den dumme drakdödaren som inte äter upp hjärtat och tar del av dess kraft, liksom att Regin tänker slå ihjäl honom. Sigurd förekommer sin fosterfar genom att hugga huvudet av honom. Sedan äter han upp drakhjärtat. Det om Völsungasagan.

I nordisk folktro var undergörande ormar länge ett stående inslag. Vad gäller den så kallade ormkulten är historikerna numera skeptiska. På medeltiden var det nämligen populärt att beskriva hur de hedniska förfäderna tillbad ormar, men det tror man inte längre på.

Bland alla andra hel- och halvmagiska kritter förekom i våra hedniska förfäders värld lindormar och vitormar. Lindormar var ett drakliknande sagodjur. De var nog mest kända för sin vana att bita sig i stjärten och därmed bilda ett stort hjul, för att sedan rulla fram genom skogen. Man kan förstå att den bilden satte sig i det allmänna medvetandet. Vitormar kunde vara ett annat namn på lindormar, eller en sorts magiska ormkungar. De här lindormarna och/eller vitormarna var magiska, så till den grad att det räckte att röra vid dem för att man själv skulle få magiska krafter av olika slag. Det berättades ända in på 1800-talet om hur kloka gubbar och gummor fått sin kraft på det sättet. Det var alltså en idé som gick minst tusen år tillbaka i tiden. Och den är fullt kompatibel med idéer om undergörande ormolja.

Men även den som inte var intresserad av en karriär som klok gubbe eller gumma, eller inte hade tillgång till vitorm eller lindorm, kunde dra nytta av ormens läkande krafter i form av kött och olja från vanliga arter. Sådant förekom i såväl vardagliga kurer som exklusiva. Jag kan nämna en medicin, eller sorts medicin, som verkligen var exklusiv, som kallades teriak. Teriak var komplicerat att framställa, vilket naturligtvis var en stor del av poängen. Många recept hade hundratals ingredienser från hela den kända världen. Det blandades ihop och skulle sedan lagras i bra många år. Allt det här gjorde naturligtvis teriak dyrbart, och då som nu tolkades ett högt pris gärna som stor kraft. Teriak var också medeltidens mest omskrivna och hyllade läkemedel. Eller grupp av läkemedel då. Eller medel. Och även om recepten kunde variera en hel del ingick alltid huggormskött.

Så ormkött och ormolja användes i den medeltida medicinen, såväl den folkliga som den exklusiva. Det hade flera orsaker. Ormar har, eller tillskrevs åtminstone, en rad egenskaper som gjorde dem intressanta ur magisk-medicinsk synpunkt. Det fanns en gammal magisk princip, similia similibus curantur, eller ”lika botar lika” – den är kanske mest känd genom sin tolkning i homeopatin, men idén är alltså långt mycket äldre. Enligt den principen så ska den som blivit biten av en orm kunna använda orm i en eller annan form för att bli frisk – tänk bara på fälttecknet i Moseboken. Och så har vi här ännu en anledning att gå tillbaka till antiken.

Det finns en berättelse om kung Mithridates VI, även kallad den store. Han var kung av Pontos, det utgjordes av dagens Turkiet och en rätt stor del av Svarta havets kuster, framför allt hela Krim plus fastlandet norr och öster om halvön. Han ville bli immun mot gifter, och man måste säga att han hade en god anledning därtill. Giftmord var nämligen den överlägset vanligaste dödsorsaken i släkten. En del hade Mithridates själv ordnat. För att bli immun tog han nu alla gifter man kände till, och intog dem i små doser under lång tid. I verkligheten skulle det fungera mot några gifter men långt ifrån alla. I berättelsen fungerar det naturligtvis till fullo. Det sägs även att Mithridates skulle ha tagit fram motgifter genom att testa dem på slavar. På de här två sätten blev Mithridates hård mot alla kända gifter – åtminstone i berättelsen då. Det hade han nu ingen glädje av. Det här hände sig på 100-talet f Kr. Då expanderade Rom för fulla muggar, och mot det fanns det inget känt motmedel. När fienden omringade palatset och allt var slut försökte den desperate Mithridates att ta livet av sig med alla gifter han kunde få tag på – man kan förstå att det pontiska hovet hade ett rejält förråd. Men ingenting bet på kungen, som till slut fick be en av sina officerare att hugga ihjäl honom.

Receptet på Mithridates motgift finns inte bevarat. Men det var det som man åtminstone sade sig utgå ifrån, när man komponerade läkemedel som till slut blev – teriak.

Teriak innehöll som sagt ormkött. Om Mithridates motgift alls funnits i sinnevärlden, måste det ha innehållit ormkött. Tidvis har man nämligen trott att giftormars kött var giftigt. Det skulle förklara dess antagna värde som motmedel. Eller om man nu trodde att ormarnas tänkta immunitet mot sitt eget gift skulle överföras.

(En liten parentes om den frågan: Är giftormar immuna mot sig själva? Det har diskuterats, rätt livligt, och buden kan faktiskt skilja sig en del även bland experter. För att sammanfatta den konsensus jag hittat har många giftormar en viss motståndskraft mot sitt eget gift, om än inte absolut immunitet. Så: Inte alla, och inte helt, men en del. Så – det var det.)

Så när man använde orm i medicin, som kött eller olja, var ett givet användningsområde som medel mot ormgift, ormbett. En annan behandling som ofta gjorts med ormolja är av öronen, om det nu berodde på att man trodde att ormar har utomordentlig hörsel eller att de är döva; båda uppfattningarna har förekommit och båda fungerar som magisk mekanism. Sen har vi ormarnas ömsande av skinn. Det tolkades som en symbol för botande av hudåkommor, eller rentav en allmän pånyttfödelse; med det tänkesättet kan ormrelaterade substanser bli en panacea, som det heter: ett undermedel mot allt.

Ja, sådana tankar kan ha spelat in när ormens medicinska rykte grundlades en gång i forntiden. Då spelade säkert även ormarnas kunskaper om fördolda ting en roll. Men den egenskap som nog var viktigast i längden var något så enkelt som ormarnas odiskutabla smidighet. Den medförde nämligen att orm, i en eller annan form, antogs kunna mjuka upp stela eller värkande leder. Den uppfattningen bildades tidigt och levde, som vi ska se, kvar under mycket lång tid – om den alls har försvunnit.

För att sammanfatta har olika egenskaper, faktiska eller tänkta, hos ormarna varit olika viktiga under olika tider. Men den egenskap som i längden var viktigast var smidigheten.

Nu ska jag ta upp en alternativmedicinsk rörelse. Den ville bryta med sin tids etablerade medicin och dess allt mer komplicerade recept, och gå tillbaka till en naturligare medicin med färre tillsatser. Låter nog så bekant! För sådant tänk förekom även på 1200-talet. Och den etablerade skolmedicin man kritiserade var den hippokratiska. Mot denna argumenterade man med att Gud ju rimligtvis – vad som nu är ”rimligt” i det sammanhanget – borde lagt den läkande kraften i ett fåtal enkla medel. Inte kunde väl han vilja att folk skulle krångla med mängder av dyrbara och komplicerade ingredienser? En central aktivist i rörelsen var en munk som kallades Niklas, egentligen Mikołaj, av Polen. Han förespråkade ett enkelt och naturligt men effektivt apotek som byggde på grodor, ödlor, skorpioner och inte minst orm. Orm var användbart mot – och nu kommer en lista – hudåkommor av alla de slag, tumörer, sår, dövhet – det var vi inne på nyss – grånande hår, starr, epilepsi och tandvärk, liksom allvarliga och långvariga sjukdomar i största allmänhet. Ormblod rekommenderades särskilt som ansiktsmask (”det ger unga kvinnor röda läppar” minsann), ormfett kunde appliceras på huden mot mindre blemmor, eller på ögonlocken mot allehanda ögonsjukdomar, och ormolja var användbart mot en rad åkommor som till exempel njursten, gikt, tandvärk, epilepsi – några droppar ormolja i näsan gör susen mot fallandesjuka ser ni – och – vad var det nu igen – glömska var det.

Ja, den här medeltida alternativmedicinen blev ju bara en tillfällig krusning på ytan som inte lämnade några särskilda spår. Men även om få var lika entusiastiska som Niklas så levde ormar kvar, i såväl etablerad som folklig medicin.

Nu har jag pratat en del om ormolja … Hur tillverkades ormolja? Man hade två olika metoder. Den enklaste var att flå ormar och hänga upp dem någorlunda varmt. Sedan samlade man upp fettet som droppade ner från dem. Man kunde också koka fram oljan. Man använde sig nog sällan av särskilda recept. Men om någon är intresserad så är här ett från en bok tryckt 1751 (den heter Tyrocinium Pharmaceticum av Juan de Loeches). Ormoljan där kallas ”Mesues huggormsolja”, och tillverkas så här: Tag två pund – det är strax under ett kilo beroende på vilken sorts pund som används – alltså två pund levande ormar, och två pund och tre uns sesamolja – ett drygt kilo där. Ormar och olja lägges i ett glaserat kärl. Kokas sakta under lock tills köttet lossnar från benen. Sila och lagra. Denna olja kan, uppges det, användas till att rena hyn, ta bort blemmor och svinkoppor och andra defekter.

En anmärkning om namnet: Mesue var en persisk läkare som levde i Bagdad på 800-talet. Han skrev en rad medicinska texter som haft stort inflytande i medicinhistorien. Däremot behöver han inte ha haft ett dugg med det här tämligen enkla receptet att göra, från en bok tryckt nästan tusen år senare. Men så är det: Att hänvisa till kändisar för att få större genomslag är ett urgammalt grepp, sannerligen. Det var det.

Medeltidens etablerade skolmedicin hade antika rötter; den byggde på Hippokrates och en som hette Galenos. Den hade kommenterats flitigt men sällan kritiserats. Så var det fram till 1500-talet. Då började den ifrågasättas; inte för allra första gången, som vi sett, men det var då som det började hända grejor. Under 1600- och 1700-talen kom sedan de medicinska nyheterna allt tätare, och fick långsamt allt högre kvalitet. Medicinen började att moderniseras. Den blev allt mindre magi och alkemi, och allt mer vetenskap. Snabbt gick det inte, verkligen inte, men i stort sett gick det framåt.

Under hela denna tid – 1500-, 1600- och 1700-talen – levde tron på ormarnas läkande krafter kvar. I varje generation fanns förespråkare av orm i olika former, det kunde vara olja, fett, skinn eller pulver (alltså torkad och malen orm). I Shakespeares pjäs Macbeth finns en berömd scen där några häxor rör ihop en trollbrygd på, bland mycket annat, ”orm, som smög i kärrets gräs/uti kitteln stek och fräs”. Just den detaljen hade kunnat hämtas från samtida läkekonst. Pjäsen skrevs omkring år 1600 då ormar var ett självklart inslag i skolmedicinen. Och så skulle de förbli under lång tid framåt.

Här är några nedslag ur den medicinska litteraturen:

Ett franskt standardverk från 1673 ägnar mycket utrymme åt orm.

En egyptisk bok från 1684 beskriver hur man långkokade hornhuggorm för att tillverka en sorts teriak. Olja som blev över blandades med olivolja och skickades till Indien, där avsättningen tydligen var bättre än på den lokala marknaden.

I England har jag tittat i en farmakopé utgiven 1678 och en 1702. En farmakopé kan sammanfattas som en samling med medicinska recept som apotek har att rätta sig efter. I dem listas en rad ormpreparat, recept och användningsområden. Ormolja, oleum viperarum, rekommenderades mot en rad hud- och ledbesvär – där har vi ormens smidighet. Flera recept rekommenderades mot olika ögonbesvär, det kunde vara ormfett blandad med honung eller askan efter ormhuvud. Ormvin framställdes genom att dränka levande ormar i vinet, det kunde bota spetälska och syfilis. Grejer!

Här i Sverige har vi Johan Anders Darelius, han var överläkare vid Serafimerlasarettet. Serafen, som det kallades, låg på Kungsholmen, öppnade 1752, och stängde inte förrän 1980, minsann. 1760 gav Darelius ut Socken-apothek eller någre huscurer. Där finns ett recept på ögonsalva: Man tager huggormsfett, ”eller i brist därpå ålfett” – det står inte något om att i det senare fallet tillsätta gift. Man blandar det med zinkoxid. Salvan appliceras utanpå och inuti ögonen varje kväll, mot röda och ”fläckiga”, som det står, ögon.

När upplysningens 1700-tal gick mot sitt slut hade ormoljan fortfarande förespråkare inom den etablerade medicinen. Samtidigt fanns det de som kallade det hela för kvacksalveri. Som den gentleman som i en tidning 1798 konstaterade att apotekens ormolja utgjordes av två delar linolja och en del härsket ister: ”Kanske lika effektivt som den äkta varan, och utan tvivel ett billigare sätt att lura folk”. Finns inte mycket att tillägga där. Så länge som mer eller mindre exotiska oljor och fetter efterfrågades, förekom naturligtvis medvetet bedrägeri. Och vem vet om inte linolja är minst lika bra som ormolja?

Men på 1800-talet började ändå orm-medicinens långa högkonjunktur att gå tillbaka – åtminstone i Europa. Det gick inte fort, men långsamt och gradvis. Anledningen behöver inte ha varit att man insåg vad ormolja, ormbuljong och så vidare gick för. Det behöver heller inte ha berott på det myckna förfalskandet, eller något annat mer eller mindre rationellt skäl. Det kan lika gärna ha berott på att även värdelös medicin behöver förnya sig då och då. Kanske ormarna uppfattades som gammalmodiga, lite som album graecum, fint namn på torkad hundspillning, eller för den delen mumie – jomen, man använde äkta egyptisk mumie som invärtes medicin. För att bara nämna två medicinska storsäljare som vid samma tid hade inlett sin nergång.

Långsamt och gradvis, som sagt. I mitten av 1800-talet ondgjorde sig en insändare i en svensk tidning över apotekare som sålde ”de absurdaste och haltlösaste ämnen”, som bland mycket annat ister från orm. Vid samma tid kunde den engelske naturvetaren William Broderip, han var född 1789, minnas när vin och buljong på huggorm fanns i varenda välsorterat apotek. Ormarna fanns kvar på apoteken, men i mindre utsträckning än tidigare, och mer kritiserade än någonsin. I folkmedicinen skulle preparaten finnas kvar desto längre.

Allt där här gällde som sagt i Europa. Men när ormarnas kurs sjönk i den gamla världen, så steg den i den nya. I Nordamerika hade man visserligen inga huggormar. Men å andra sidan hade man desto fler andra arter. De kunde vara betydligt giftigare än de europeiska huggormarna, om det nu uppfattades som något bra eller dåligt, och även vara anmärkningsvärda på andra sätt. Ett tydligt exempel är skallerormen, den är särskilt lätt att känna igen, inte bara på grund av skallran. Den fick snart ta över huggormens medicinska nisch. Konkurrensen var ganska obetydlig. En sort som kan nämnas är ”svarta ormar”. De beskrivs inte mer detaljerat än så; artbestämningen är högst osäker och kanske oviktig.

Men annars var det skallerorm som gällde. Det äldsta kända belägget för amerikansk skallerormsolja är från Virginia 1687. Så småningom skulle det bli mer – mycket mer. Vi kommer snart dit.

När ormoljan flyttades från Europa till USA förenklades den – igen, skulle man kunna säga. I den gamla världen hade orm använts i medel som kunde vara ganska komplicerade; inte i närheten av medeltidens undermedel, men ändå. I den nya världen var allt enklare.

I Nordamerika användes ormoljan utvärtes mot framför allt stelhet i leder och muskler, stukningar och ”reumatism”. Och vad ”reumatism” beträffar så användes och används begreppet om en mängd varierande symptom som kan ha helt olika orsaker. Ormolja användes även mot kolik, hosta (slemlösande), det användes mot heshet, dövhet och för att ”rena blodet” – vad nu det egentligen innebar.

Nu ska jag passa på och ta itu med en faktoid … Eller två.

Om man letar efter uppgifter om ormoljans historia i USA, så kan man hitta påståenden om att bruket på sätt och vis kom från Kina. Där har man sedan gammalt gjort oljor av det mesta man kan göra oljor av, till exempel ormar. Oljorna har använts för muskler och leder. När kineser så småningom begav sig till det nya landet i öst fanns ingen av deras gamla bekanta ormar där, men väl andra arter. På ett eller annat sätt — om det nu var brist på äkta vara, missförstånd, eller om man helt enkelt inte brydde sig om skillnaden — så kom den kinesiska ormoljans egenskaper att överföras på olja från amerikanska skallerormar.

Där har vi den ena faktoiden: Att ormolja skulle ha kommit till USA från Kina. Att så inte var fallet har framgått tydligt nog i det här avsnittet. Det fanns en stark tradition av ormolja i USA långt innan kineserna kom dit. Den första vågen av kinesiska immigranter inträffade när guldrushen i Kalifornien 1848–1855 sammanföll med det synnerligen blodiga Taipingupproret 1850–1864. Sedan den guldfebern lagt sig fick många av invandrarna arbete i andra branscher, som jordbruket, diverse serviceyrken och inte minst de omfattande järnvägsbyggena. Men det var först i slutet av 1860-talet som det kinesiska inflytandet blev nämnvärt i Nordamerika.

En tacksam ironisk knorr är att man på senare tid upptäckt att olja från vattensnoken innehåller EPA, det är en omega 3-fettsyra som bland annat har inflammationshämmande egenskaper. Denna olja kan fortfarande köpas i Chinatowns lite varstans, och den har betydligt högre halt av EPA än skallerormsolja, rentav högre än en fet fisk som lax.

Där har vi den andra faktoiden: Att ormolja som symbol för kvacksalveri i själva verket är ett stort missförstånd. För det är helt enkelt inte sant. Till att börja med gjordes kinesisk ormolja på flera olika arter, även sådana med långt onyttigare oljor än vattensnoken Enhydris chinensis. Vidare så kan dess EPA göra nytta i kroppen … Om man förtär den. Men när ormolja av vilken sort som helst använts på ömmande leder, har det alltid varit utvärtes.

Från mitten av 1800-talet nämns ormoljan och dess påstådda effekter allt oftare i amerikansk press. Ibland är det i förbigående som ett allmänt känt faktum, ibland som en neutral upplysning. Men nog så ofta är det i notiser à la ”tro't om du vill”, som exempel på märklig vidskepelse i civilisationens bildliga eller bokstavliga utkant. När ”troende” beskrivs är det länge som folk i landsorten, fattiga, färgade och/eller vidskepliga. Hur rättvisande detta urval kan ha varit är naturligtvis en helt annan fråga. Men det var den bild som gavs, även sedan oljan blivit mer allmänt känd.

Preparatet var utan tvekan populärt på många håll. Och när något efterfrågas, tenderar det att förfalskas. På ömse sidor Atlanten hände det, att när kunder frågade efter oljor på orm, skunk, hund, daggmask eller rentav människa – flera av varorna hade inte väckt uppmärksamhet några sekler tidigare – så sålde personalen trovärdiga blandningar av vanliga oljor och fetter. Och det gjorde de helt utan dåligt samvete, eftersom de visste att originalen var lika värdelösa som kopiorna.

Sådana förfalskningar har fått en del att dra slutsatsen att ormolja aldrig funnits, att den var bluff från första början. Men genuin ormolja hade som sagt tillverkats länge, även i USA. Ofta var det för hemmabruk. Proceduren är inte märkvärdig, och hemkokarna var vana självhushållare. Åter andra tjänade en slant eller rentav hela sitt uppehälle på att fånga skallerormar. Då ska man också veta att ormjakt kunde ge pengar på flera sätt. Man fick skottpengar för dödade skadedjur, skinn och skallror kunde säljas till rätt goda priser, av såväl dekorativa som vidskepliga skäl, och så kunde man tillverka och sälja ormolja, till slutkunder eller till apotek.

Under 1880-talet började ormbranschen att professionaliseras och industrialiseras. Efterfrågan blev allt större på levande djur (för shower och som utställningsexemplar i skyltfönster), på gift (för forskning och tillverkning av serum) och på skallror, skinn och olja. Ormfarmer anlades. Allt större mängder olja tillverkades och såldes.

Nu började också en ny sorts ”ormjägare” att låta tala om sig. Att fånga och koka ormar hade några år tidigare utförts av udda existenser ute i vildmarken. Nu övertogs sysslorna av färgstarka män med kläder av ormskinn, som gärna och ofta berättade vitt och brett om sina märkvärdiga liv, hur många ormar de fångat, vilken god hand de hade med dem, hur ofta de ändå blivit bitna men hur liten roll detta spelade, och inte minst om den eftertraktade och underbara oljan som de händelsevis kokade och sålde – vilket ju var huvudpoängen. Påfallande ofta hade de lärt sig hemligheten av indianer, från namngivna eller anonyma stammar. Det var den sortens exotism som sålde bäst där, rentav bättre än ”mångtusenårig österländsk visdom” – sådant förekom men i mycket mindre omfattning.

(En parentes om inhemsk ormolja. Flera indianstammar använde skallerorm och dess olja, i medicinska/magiska sammanhang. Hur gamla dessa traditioner var kan vara svårt att avgöra. Många gånger är bruket påfallande likt det europeiska. Kanske de rentav tagit över den vite mannens seder? Å andra sidan kan man ha tillämpat samma magiska tänkesätt, där till exempel ormens smidighet sätts in mot stela, värkande leder. Det är åtminstone inte självklart att det rör sig om uråldriga traditioner.)

Oavsett hur reklamen för ormoljan såg ut så gick den sannerligen inte hem överallt. När man pratar om historiskt kvack ligger fokus ofta på de troende, alla som lurades. Men då som nu var det sannerligen inte alla som lät sig övertygas av rundliga löften, hämningsbefriad reklam eller silvertungade snake oil salesmen. När ormolja blev alltmer omskriven, kom också fler och fler kritiska eller direkt hånfulla beskrivningar av den. Ett talande tecken på den allmänna inställningen är att begreppet snake oil, så fort det blev någorlunda allmänt känt, började användas som en utvidning av snake, som liknelse för något falskt och illasinnat. Som till exempel om sämre sortens whisky.

Om man idag hittar något om 1800-talets ”ormmän”, så är ett namn vanligare än alla andra ihop: Clark Stanley. Eftersom han ofta får representera en hel yrkesgrupp så tänkte jag studera honom lite närmare. Dessutom finns det mycket att ta upp …

Clark Stanley påstod sig ha tillbringat flera år hos Hopi-indianerna (de är förresten kända för sin ormdans) som skulle ha lärt honom hemligheterna. Han skulle också ha uppträtt på världsutställningen i Chicago 1893, och där tillverkat ormolja inför publik, en show som innebar slaktandet av hundratals ormar. Dessutom sade han sig ha blivit biten av ormar otaliga gånger; att han fortfarande var vid liv bevisade hur effektivt hans motmedel var. Den enda källan för alla dessa uppgifter är hans egen reklamskrift The life and adventures of the american cow-boy. Det är möjligt att där finns spår av sanning – omöjligt är det inte – men mycket mer behöver det inte vara. Ta en sådan enkel detalj som att han skulle ha varit född 1854 i Abilene, Texas. Den staden grundades 1881, 25 år senare. Eller uppvisningen på den mycket välbesökta utställningen i Chicago 1893. Om den hade ägt rum borde den ha återgetts eller åtminstone nämnts av ett stort antal besökare; men några sådana rapporter finns inte. Det är påfallande hur många som än idag luras av Clark Stanleys billiga säljsnack.

Kanske var Stanley aldrig längre västerut än Providence, Rhode Island. Där låg hans firma, och åtminstone den var högst verklig. En notis från 1909 berättar att den beställt 50 kilo torkad skallerorm från en ormfarm i Texas. Det kan jämföras med ett tillslag 1916, som jag ska återkomma till, där man inte hittade minsta spår av orm i någon som helst form i Stanleys så kallade ”ormolja”.

Clark Stanley är den mest omskrivne ”ormmannen”, men han var som sagt inte den ende. En annan var den så kallade indianhövdingen White Eagle. Den ”Vita Örnen”annonserade 1906 för sin stora indianshow, där föregivet genuin indiansk skallerormsolja såldes. I vanlig ordning botade den en lång rad sjukdomar, som reumatism, difteri, mask, förstoppning, cancer med flera. Hövdingen poängterade särskilt att ”detta är inte en patentmedicin, utan en ärlig medicin” – folk hade lärt sig vad de kunde förvänta sig av patentmediciner. Hövdingen kungjorde vidare att han verkar under sitt eget namn istället för att dölja sig bakom ett företag eller anonym adress. Han avslutar med att ”kvackarna hatar mig eftersom jag ofta avslöjar deras oärliga metoder”.

”Den indianske medicinmannen” White Eagle hette egentligen Aaron P. McCarty. I dagens skildringar av ormoljans historia är han inte i närheten lika vanlig som Clark Stanley, trots att han var mycket mer känd när det begav sig, och trots att vi vet betydligt mer om honom. En av anledningarna till att McCarty är bättre belagd är hans son Luther. Denne var nämligen en framgångsrik boxare som 1913 vann ”World White Heavyweight Championship”. Det var en tävling för vita boxare, en reaktion på de allt framgångsrikare svarta boxarna. Det är talande att få bekymrade sig för att en påstått vit boxare hade en påstådd indian som far … Det är helt uppenbart att indianhövdingen var en påhittad reklamfigur.

Patentmediciner nämndes … De var underkurer och mirakelmedel som hade sin guldålder från slutet av 1800-talet och en bit in på 1900-talet. De sades vara bra mot mängder av sjukor och symptom. Om de hade några aktiva substanser alls utgjordes dessa oftast av alkohol och opium. Och vad ”patenten” beträffar så avses inte något skydd motsvarande dagens patent utan ett rent varumärkesskydd. Ändå passade tillverkarna ofta på att nämna sina patent som om de garanterade kvalitén.

Till exempel fick Clark Stanley 1905 följande beskrivning skyddad: ”Orden Clark Stanley’s Snake Oil Liniment, ett porträtt på den sökande, och fyra hopslingrade ormar runt densamme, allt omgärdat av en rektangulär ram”. Där har ni hans patent – det var det hela. Ingenting om substansen, det som såldes, någon utlovad effekt eller så. Men därefter användes det faktum, att han fått patent nr 48 425, i reklamen för ormoljan, som om det var ett intyg på medlets kvalitet och medicinska effekt. Det är bara ett exempel på hur ormolja börjar identifieras som en patentmedicin bland många, när den gick från närproducerad kur för lantisar till intensivt marknadsfört undermedel i formgivna flaskor.

Patentmediciner marknadsfördes framför allt med intensiv annonsering i tidningar. Annan reklam kom i form av show och teater. När det gällde ormolja var indiankopplingen given. Det cirkusliknande kringresande sällskap som White Eagle McCarty förestod var en typisk representant för denna en gång utbredda företeelse. Under turnéerna ställde man sig varje eftermiddag i ett gathörn i det samhälle man råkade befinna sig i. Där reste man en liten scen och började med föreställningen. Man visade upp akrobatiska övningar, jonglörer, starke mannen, diverse indianrelaterade nummer, och givetvis en ormtjusare med en livs levande orm – dock sällan skallerorm, och var det en levande skallerorm hade man dragit ut tänderna på den. Mellan numren kungjorde hövdingen hur förträfflig hans ormolja var och sålde den för $1.50 flaskan (1909 års pris).

En kulturhistorisk fotnot: När radion kom konkurrerade den snart ut medicinshowerna, och övertog konceptet med sponsrad underhållning. Senare kom tv, och snart blev den kanalen den primära för sponsrad underhållning. Så när ni hör ”programmet presenteras av …”, då är det kulturhistoria ni hör.

När det gäller mat, dryck och läkemedel så är det svårt att sätta sig in i den laglöshet som var allmänt förekommande för bara några generationer sedan. På många ställen kunde man, i stort sett, påstå vad som helst om vad som helst. I USA kunde man det definitivt. Kvacksalveriet blev bara aningen besvärligare 1906, då lagen för rena livs- och läkemedel antogs. Den föreskrev i princip att förpackningar som fraktades över delstatsgränser (då blev det nämligen en federal angelägenhet) skulle ha korrekta innehållsförteckningar. Ingenting fick läggas till, ändras eller utelämnas. Det kanske inte låter så märkvärdigt. Men mången patentmedicin, som salufördes med örter eller rötter som argument, fick i själva verket sin främsta effekt från mer pålitliga substanser som alkohol, opium och kokain, ämnen som kanske eller kanske inte deklarerades. (Sådant förekommer förresten än idag.) Ibland fanns de i mediciner som utlovades vara fria från till exempel opium. Andra gånger utlovades ämnen som saknades.

Som när man 1916 lade beslag på en sändning med 51 flaskor "Indian Rattlesnake Oil Liniment" från White Eagle Medicine Company i Ohio som skulle till Missouri. Innehållet analyserades. Det visade sig att linimentet utgjordes av fotogen, någon vegetabilisk eller animalisk olja, samt en liten mängd väldoftande vegetabilisk olja. Någon skallerormsolja fanns inte. Produkten var sålunda misbranded, som det hette – felmärkt. Dessutom sades produkten vara verksam mot reumatism, katarr, nervsmärtor och andra smärtor, difteri, eksem, mask, hösnuva, struma, astma och dövhet, ”whereas, in truth and in fact, it was not”. McCarty erkände sig skyldig och dömdes att böta symboliska $50 plus domstolens kostnader; det var alltså 51 flaskor som några år tidigare kostat $1.50 styck.

Samma år skickades ett prov på Clark Stanleys liniment till ett laboratorium för närmare undersökning. ”Ormoljan” visade sig utgöra lätt mineralolja, därtill 1 % animaliskt fett som förmodligen kom från nötkött, en liten mängd chilipeppar, samt spår av kamfer och terpentin. Det här hade mycket väl kunnat saluföras som massageolja idag. Någon ormolja hittade man inte. Dessutom läste man igenom ett medföljande häfte vari utlovades att medlet var verksamt mot reumatism, nervsmärtor, ischias, stukningar, hallux valgus (snedställd stortå), halsont, alla sorters smärtor och inflammationer i muskler och leder, förlamning, ledinflammation samt bett och stick från giftiga djur och insekter ”when, in truth and in fact, it was not”. Stanley erkände sig skyldig och dömdes att betala symboliska $20 (det motsvarade priset på 40 flaskor liniment) plus domstolens kostnader.

Lagen från 1906 tillämpades inte direkt reptilsnabbt, och som vi hört inte heller särskilt hårt. Böterna behövde inte ens uppgå till värdet på det beslagtagna godset. Men att lagen alls ägnade ormoljan uppmärksamhet gav åtminstone ett resultat. När man året därpå lade beslag på ännu en sändning från Ohio var skallerormen inte längre med. Nu hette produkten ”Indian Oil Liniment”, bara så.

Att döpa om produkterna var en metod som användes på flera håll. Det har funnits en mängd produkter där ormoljan är mer eller mindre antydd. Som ”Rattlesnake Bill’s Liniment” (det såldes ännu på 1950-talet), flera så kallade ”skallerormskungar” fortsatte att under sina artistnamn kränga ospecificerade oljor och liniment, man hade flaskor med suggestiva ormar på etiketten och i namnet, och så vidare – man gav intryck av att de innehöll ormolja, men lovade ingenting.

Eller så gjorde man som Miller’s, den kanske mest kända ormoljan någonsin. Våren 1916 börjde Herb Juice Medicine Company i Jackson, Tennessee att sälja Miller’s antiseptiska olja, med underrubriken ”känd som ormolja”. Ormolja sålde fortfarande, tio år efter USA:s första kvacksalverilag. Det var först framåt 1920-talet som tillverkaren fick anledning att, under trycket av 1906 års lag, justera namnet på sin storsäljare. Under Snake Oil, med stora bokstäver, skrev man med pyttesmå bokstäver ”men innehåller ingen ormolja”. Ormolja sålde fortfarande, vare sig den utlovades eller inte.

Hur länge sålde ormolja? När fick den sitt dåliga rykte? Idag är det väl ingen som säljer ormolja på allvar?

Under dess storhetstider i Europa respektive USA saknades sällan röster som hävdade att oljan var värdelös eller värre. Vilken inverkan denna kritik haft är högst osäkert. Det kan ha betytt minst lika mycket att marknaden helt enkelt tröttnade och hittade nya underkurer att hoppas och lita på. I USA var det först framåt 1930-talet som annonser för ormolja började gå tillbaka ordentligt – att räkna annonser är en grov metod, onekligen, men inte helt oanvändbar. När den gradvis lämnade den påkostade, översvallande reklamen så var det först för att återvända till kvacksalveriets skuggvärld, till hemkokarna, radannonserna, de skumma marknaderna och de personliga kontakterna …

Så småningom försvann ormoljan även från de sammanhangen. När snake oil lämnade verkligheten blev den samtidigt allt vanligare i språket, antingen som liknelse för opålitliga ting (en betydelse som alltså bevarats från slutet av 1800-talet) eller som tidsmarkör i berättelser om livet förr.

Än idag kan man, naturligtvis, köpa amerikansk skallerormsolja på nätet. Efterfrågan verkar dock liten — åtminstone i USA. Med undantag för tidigare nämnda kinesiska sammanhang, liksom det som går på export till andra länder. För det finns många ställen där ormoljan fortfarande är populär. Ett tecken på det är de många produkter som säljs som ormolja utan att innehålla någon ormolja.

De förekommer lite varstans. Ett svenskt exempel är Ormsalva. Den heter som den gör eftersom den, enligt tillverkaren, en gång innehöll låga doser ormgift. Sedan länge ska det vara ersatt med slåttergubbe, mer känt under sitt vetenskapliga namn arnica. Ormar säljer uppenbarligen fortfarande, även i Sverige, trots detta sekels så kallade upplysning.

Hur är det då med äkta ormolja? Bortsett från förfalskningar så säljs äkta ormolja här och var, utan omskrivningar och för en rad olika ändamål. Filippinsk langis ng ahas och indonesisk minyak ular tillskrivs underbara egenskaper, inte minst när det gäller att ge såväl kvinnor som män bättre form, storlek och konsistens på diverse kroppsdelar. En relaterad produkt som ormvin, ofta med en iögonenfallande orm nerknölad i flaskan, förekommer i flera asiatiska länder och tillskrivs som vanligt diverse läkande krafter, mot tunnhårighet, närsynthet, impotens och olika hudåkommor. Liksom givetvis de klassiska besvären med leder och muskler. Vissa sorters magi blir aldrig omodern.

*

Det här var ett avsnitt av Faktoidpodden. Jag som pratat heter Peter Olausson. Vi hörs!







2023-03-22

Vitaminer från Hong Kong

För en del år sedan hade jag en bekant som kom över ett parti utgångna vitamintabletter från Hong Kong. Vad kan man göra med utgångna vitamintabletter? – Han packade om dem och sålde som potensmedel.

Om det gick bra? Det gick oförskämt bra. Ett par små annonser i herrpress till ett överkomligt pris, och så hade han en fast kundkrets med folk som köpte, om och om och om igen. Och inte bara det – han fick tackbrev. Skrivna för hand och allt, för det här hände sig på den tiden. Där de beskrev hur nöjda de var med de utgångna vitamintabletterna från Hong Kong.

Detta var långt innan jag började med faktoider, myter och förvillare. Men vid det laget hade jag redan fått en hälsosam skepsis till anekdoter i annonser för ”kosttillskott” o dyl. Även när de är äkta, vilket jag tror att merparten är. Av den enkla anledningen att skojarna inte behöver hitta på.

Sedan lät min bekant sätta en röd rand på förpackningarna, så när som på en handfull. Och så satte han in en uppdaterad annons där han förkunnade att man nu utvecklat ett extra kraftfullt medel, som han fått tag på en begränsad mängd av. De var dyrare så klart men … Vad som hände? De rand-lösa förpackningarna blev orörda; han sålde inte en enda av dem. Alla ville ha den röda randen.

Där någonstans tappade jag kontakten med min bekant. Jag vet inte hur det gick med potensmedlet. Antagligen fortsatte produktutvecklingen med dubbla ränder, kanske något med ”guld” eller ”diamant”, och vad han nu kom på. Jag tror inte att han någonsin behövde anstränga sin fantasi. Kanske håller han på fortfarande? För varför skulle han slutat?


2023-01-31

Folkhemmets THX

Tre fjärdedelar av THX-patienterna var över 50 år. Nästan en tredjedel var ålderspensionärer. Många av dem hade haft kontakt med sjukvården men upplevde inte att de fått hjälp. Över hälften hade sökt homeopat eller annan ”naturläkare”. I större utsträckning än befolkningen som helhet bodde de människor som sökte sig till Elis Sandberg i Aneby [skaparen av THX] i mindre samhällen eller på landsbygden. En senare undersökning visade att THX-sympatisörerna i högre grad än befolkningen som helhet röstade borgerligt, ofta på KDS, Centerpartiet eller Folkpartiet.

- Maria Josephson: Lex THX (Norstedts 2022), s 130–131

Undersökningen genomfördes 1976; ”senare” syftar på att handlingen i boken vid tillfället är tio år tidigare.

Det kan nämnas att C 1976 var betydligt större än idag, KDS (numera Kristdemokraterna) betydligt mindre, med 24,08 % respektive 1,36 % i riksdagsvalet. Däremot var KDS betydligt starkare i ”THX-land”, ett givetvis vagt definierat område som till stora delar sammanföll med bibelbältet: Jönköpingstrakten och småländska höglandet, inklusive Sandbergs hemkommun Aneby.

Profilen på THX-anhängarna avslutas med en jämförande slutkläm, med ett öga på Vietnamrörelse, 68 års händelser med mera:

THX-rörelsen var alltså till det yttre en antites till tidens radikala rörelser: de engagerade var äldre, de bodde på landet och de var konservativa politiskt.

- Ibid. 

I mycket en antites, i annat inte, som motståndet mot överheten. Liksom i anammandet av alternativmedicin. Jodå – sådant fanns även förr i tiden, även i det omhuldade folkhemmet, även bland äldre borgare på landet, som i den gängse bilden av ”förr” väl borde vara de sista att springa till homeopater. Eller åtminstone promenera varligt. Men det fanns det alltså åtminstone en del som gjorde. För THX-anhängarna utgjorde tidvis åtminstone en liten folkrörelse. Och är man är lite färre än man tycker att man borde vara så kan man väsnas desto mer, vilket på den tiden kunde märkas i insändarspalter och politik (som när det arrangerade propagandaresor till Stockholm och riksdagen). Och – obs! – till skillnad från dagens antivaxxare, klimatskeptiker med flera, så delade dessutom en stor del av allmänheten deras tilltro till THX och veterinär Sandberg, och åtminstone inom denna frågan deras misstro till Medicinalstyrelse och överhet. Där var de inte antites utan tvärtom representativa svenskar.


2022-09-21

Bokmässa 2022

Japp, den stora bokfesten är tillbaka! Glöm "digital litteraturfest" och vad man nu kallat försöken att hålla ångan uppe – nu är det äntligen dags att gnugga lekamen på Svenska Mässan. Sista veckan i september, "som vanligt" höll jag på att skriva, men just nu är det ju inte alls som vanligt utan första gången sen 2019, härregud. Torsdag–söndag 22–25 september, vanliga adressen.

Undertecknad finns på plats i förlaget Ordalagets monter B03:60 på torsdag 14:30–15:00 och söndag 13:30–14:00. För att signera Kvacksalveri!, eller för den delen andra böcker som folk kan komma dragandes med, eller så bara för att prata bort en stund.

Noterar även att Bokmässan blandar ihop mig och min namne från Karlstad. Den som ska prata i Ordalagets monter är jag, den som ska stå på Forskartorget är han. Nu är det förvisso en ytterst trevlig och kunnig herre som är väl värd att lyssna på – hans dragning, där han jämför dagens e-post, SMS etc med breven förr ur olika perspektiv (inte minst arkiverandet), kan bara bli bra (Forskartorget torsdag 15:55–16:10). Men vi är inte ett och samma.


2022-07-15

Kokosolja: SPF 0

Minnesvärd och övertygande bild från Johanna och Ulrika Forsmans blogg Nyponros: Hallonfröolja – Solskydd eller inte? (6 september 2017). I artikeln och hela bloggen granskar de, utifrån sina bakgrunder inom biomedicin och molekylärbiologi, "naturlig" och "giftfri" skönhetsvård och relaterat. Rekommenderas!

Det finns huskurer som har önskad effekt; de är inte många, men de finns. Det finns huskurer som är problematiska, riskabla eller direkt farliga; återigen är de inte många, men de finns (till exempel ska blödarsjuka undvika ingefära, och johannesört minskar effekten hos p-piller). De flesta huskurer gör varken från eller till. Den största risken med dem är om de blir värdelösa surrogat, alltså om folk tar dem istället för evidensbaserad medicin, ifall de får för sig att det räcker med gurkmeja, kolloidala silversmörja eller vad det nu är.

En sorts huskurer är ett särskilt "bra", eller åtminstone tydligt, exempel på hur ett värdelöst surrogat kan göra skada: Icke-fungerande solkrämer. Som olivolja, hallonfröolja eller den evinnerliga kokosoljan (när kommer folk att tröttna på den?). Inom den öppensinnade branschen rekommenderas samtliga som solskydd, och samtliga har noll effekt.

Byt ut solkrämerna mot kokosolja som innehåller det naturliga ämnet tiosol, som naturligt har solskyddsfaktor 15.

Tiosol utvunnet från kokosolja används ofta som ingrediens i ekologiska, naturliga solkrämer.

Kokosolja skyddar mot solens strålar och motverkar oxidation i huden.

- Påståenden som cirkulerar i lite olika varianter

Tiosol är pulvriserad titandioxid i olja. Det finns garanterat inga meningsfulla halter av titandioxid i kokosolja. Hur "naturlig" en olja med tiosol/titandioxid är kan diskuteras, men det går rakt emot hur det förvisso gravt misshandlade begreppet "naturlig" brukar användas.

Och vadå solskyddsfaktor 15? Kokosolja saknar solskyddsfaktor. Så gör även hallonfröolja och olivolja. Det var de tre "alternativa" solskydden som nyponrosorna prövade, på ett enkelt, lättbegripligt och konkret sätt. Så blev också resultatet enkelt, lättbegripligt och konkret: Kokosolja, hallonfröolja och olivolja är värdelösa som solskydd. Och det är sämre än ingenting.


På tal om …

Naturligt fysiskt solfilter baserat på finkornig titandioxid (naturmineral).

Det är intressant att se hur flexibelt begreppet "naturlig" kan vara. Annars har ju många en kraftig allergi mot allt som betecknas som "kemiskt". Men så dyker plötsligt begreppet "naturmineral" upp. Vad är det? Allt hitom plutonium?


2022-02-06

Faktoidpodden avsnitt 8: Kvacksalveri, del 2

Faktoidpodden avsnitt 8: Kvacksalveri, del 2

I förra avsnittet började jag att gå igenom kvacksalverier i allmänhet och relaterade faktoider i synnerhet. Nu fortsätter genomgången. Jag nämner (ibland mer ingående, ibland mindre) kristaller, några huskurer, ormolja (bildlig och bokstavlig), naprapati, kiropraktik och osteopati, ett land där kvacksalveri är en hel näringsgren, och inte minst de öppensinnades favorit, kolloidalt silver. Och så avslutar jag med något som jag länge kallat vår tids farligaste pseudovetenskap: det irrationella vaccinmotståndet.

Jag ska börja det här avsnittet med en sorts behandlingar som kallas manuella mediciner. Med "manuella" menas att de har med handen att göra, manus på latin. Det är alltså behandlaren som bearbetar patienten med sina händer, knådar och töjer muskler, rycker i leder, och har sig.

Det började med osteopatin. Den utvecklades i USA i slutet av 1800-talet av Andrew Taylor Smith, han arbetade som läkare och kirurg och verkar i båda fallen ha klarat sig utan legitimation. Hans osteopati härledde praktiskt taget alla sjukdomar och symtom till mekaniska störningar i skelett och muskler, alltså när de blockerar nerver, blodkärl och/eller lymfkärl. Genom att varligt massera, trycka och bända löser osteopaten upp blockeringarna. Ibland räcker det, andra gånger är kroppen fri att själv bota sjukdomarna. Det gällde som sagt inte bara problem i leder och kotor. Still menade sig kunna läka allt möjligt – astma, infektioner, tuberkulos, cancer med mycket, mycket mer, inklusive mentalsjukdomar – sånt skulle osteopatin också fixa. I en frisk kropp, menade han, finns inga störningar. Där flödar vätskor och nervimpulser fritt, och det är det enda som behövs för att hålla sjukdomar borta. Kirurgi och läkemedel, givetvis även vacciner, var av ondo och avråddes bestämt ifrån. Sjukdomsalstrande mikroorganismer trodde Still inte på.

Omkring sekelskiftet 1900 växte den här osteopatin till en stor och intensiv rörelse i USA. Bitvis påminde den om en sekt, med ett närmast religiöst hyllande av Läran och den store Grundaren. Osteopatin är fortfarande stor i USA, så stor att den har blivit etablerad medicin – till exempel är Doctor of Osteopathic Medicine, förkortat OD, jämförbar med en vanlig läkarutbildning.

Det här är väldigt intressant eftersom det är just dit som kvacksalvare och anhängare av alla möjliga slag vill komma: De vill få sin alternativa medicin etablerad, med stöd från stat och näringsliv, mottagningar listade på 1177 och så vidare, utan skam, utan hån eller begränsningar. Vad händer då med en alternativ medicin när den blir etablerad?

För osteopatins del har etablerandet inneburit att många av de värsta irrlärorna nötts bort. Det finns idag många osteopater, OD, som aldrig utövar osteopatiska manipulationer. Liksom det finns många som inte gör annat. Det är dock talande att de flesta i USA:s osteopatiska kår är mer villiga än vanliga läkare att ägna sig åt eller rekommendera odiskutabla kvacksalverier som irisdiagnostik, tarmrensning och kinesiologi. Men i övrigt kan osteopater och läkare vara intill förväxling lika varandra.

Utanför USA har osteopatin alltid varit mindre, och där har den också behållit mer av sin "alternativa" inriktning. Anspråken där har minskat avsevärt hos de flesta utövarna, dock inte alla. Istället för att säga sig kunna bota praktiskt taget allt, fysiskt som psykiskt, genom att massera leder och ryggrad, så fokuserar man på värk i rygg, nacke och leder. Det är också besvär där osteopatin verkligen kan vara till hjälp.

Daniel David Palmer var grosshandlare och så kallad magnetisk helare – det är ett annat kvack. 1895 lanserade han kiropraktiken. Det var inte så mycket en ny lära som osteopati med ett nytt namn. Den väsentligaste skillnaden var att kiropraktiken enbart inriktades mot ryggraden, och dess mystiska subluxationer. Vad är en subluxation? Från början är det en skolmedicinsk term för en urledvridning där ledytorna fortfarande har kontakt med varandra; om de inte har kontakt kallas det luxation. Inom de manuella medicinerna – osteopati, kiropraktik och naprapati som jag ska komma till – har begreppet fått en vidare definition och helt central plats. Där avser subluxationer även mycket subtila urledvridningar, som icke desto mindre påstås kunna ge upphov till en mängd sjukdomar, om inte rentav alla. Palmer menade att sisådär 95 % av alla krämpor beror på subluxationer i ryggraden, där han menade att de påverkar blodkärl, lymfakärl och nerver. De övriga 5 procenten av sjukorna beror på blockeringar i andra leder, och de kunde alla behandlas med manipulationer – enligt kiropraktiken. Efter att inledningsvis ha förnekat arv, lån eller stöld från osteopatin övergick Palmer till att hävda att kiropraktiken är osteopati som mognat, minsann, och att han fått sin vägledning från samma källor som Still. De här källorna skulle ha utgjorts av förmågor på andra sidan, det vill säga andar.

Kiropraktiken arbetar mindre med massage och mjuka metoder än med så kallade justeringar, det är när man vrickar på leder snabbt och kraftigt. Det största problemet med kiropraktiken är just de här kraftiga justeringarna, särskilt av halsen. Om halskotorna utsätts för snabba, kraftiga rörelser så kan artärer som ligger intill skadas. Sådana skador får ibland omedelbara effekter, men det kan också ta tid innan de visar sig. Därför tog det också ett tag innan man upptäckte att kiropraktiska behandlingar av halsen medför en risk för nervskador eller stroke. Det bidrog att kiropraktiken inte hade något system för att dokumentera eventuella vårdskador. Det är främst av den orsaken som mjukare manuella metoder, som osteopati och naprapati, ofta är att föredra.

Kiropraktiken kopierade inte bara osteopatins grundläggande syn utan även dess metoder i stort. Den blev också en framgångsrik sektliknande rörelse och samlade också många medlemmar. Framåt 1900-talet splittrades kiropraktiken i grenar av straights och mixers, "renläriga" och "blandare". Straights fortsatte att predika grundarens outspädda evangelium, mixers kombinerade läran med inslag från andra håll, även den förkättrade skolmedicinen. Den här uppdelning finns än idag, med olika kiropraktiska organisationer som flitigt bekrigar varandra. Det finns idag betydligt fler mixers än straights. Det är många kiropraktorer som inte befattar sig med sina föregångares kvacksalveri utan inskränker sig till att behandla ryggsmärtor och relaterade besvär. Det här är besvär som deras metoder verkligen kan lindra eller bota, även enligt vetenskapligt upplagda studier. Det här ska verkligen poängteras: God kiropraktik är det hittills bästa exemplet på en alternativbehandling som verkligen fungerar. Det är det som är faktoiden om kiropraktik: Det finns kiropraktik som inte är kvacksalveri. Det finns många kiropraktorer som ger goda, fungerande behandlingar som man inte behöver tveka ett ögonblick för att ge sig in på.

Den tredje manuella metoden är naprapati. Liksom kiropraktiken kopierade osteopatin, kopierade naprapatin kiropraktiken – en kopia av en kopia. Men när kiropraktiken tog osteopatins behandlingar och gjorde dem hårdare, tog naprapatin kiropraktikens metoder och gjorde dem mjukare. Den grundades för övrigt i början av 1900-talet. Naprapatin fokuserar på muskler, bindvävnad och så kallad stödjevävnad, som ledbrosk, senor och ligament.

I Sverige idag är naprapatin större än kiropraktiken, som är betydligt större än osteopatin. Naprapatin är faktiskt ovanligt stor och etablerad i Sverige. Här kan man också bli legitimerad naprapat, legitimationer utfärdas av Socialstyrelsen, och i Patientsäkerhetslagen listas "naprapat" som en skyddad titel, i likhet med läkare, sjuksköterskor med flera. Även kiropraktorer kan bli legitimerade. Däremot finns det ännu ingen legitimation för osteopater, trots att läran i sig inte alls är underligare än naprapati eller kiropraktik.

Det var manuella mediciner. Nu kommer nästa kvack. Det här är ett kvacksalveri som blev riktigt stort för några år sedan och som fortfarande har många engagerade anhängare – alldeles för engagerade, skulle många säga – och det är kolloidalt silver. Detta undermedel utgörs av mikroskopiska silverpartiklar i vatten, som ska göra susen mot i stort sett allting, på vanligt manér. Kan det stämma? Nja. Silver har verkligen en antibiotisk effekt, man använder och har använt silver i plåster och andra mycket specifika fall. Däremot fungerar silver inte som generellt undermedel mot lite av varje, på det sätt som kolloidala silverfolket påstår. Silver är en giftig tungmetall som inte har i kroppen att göra.

Om man studerar kolloidalt silver och diskuterar med anhängare – vilket kan vara en utmaning – så stöter man på flera faktoider. Först ett påstående om hur silver har använts historiskt. Anhängare nämner ofta att silver länge använts för sina bakteriedödande egenskaper, vilket stämmer. Ett konkret exempel man gärna tar upp går ut på att man ska ha lagt silvermynt i behållare för mjölk och andra drycker så de höll sig bättre. Jag har sett sådana påståenden många gånger, men jag har aldrig lyckats få dem belagda. Det vill säga, något exempel på att det verkligen var något man gjorde förr i tiden, snarare än något som man idag säger att man gjorde förr i tiden. Det har heller inte fungerat att fråga de som för vidare påståendena; det verkar som om anhängare av kolloidalt silver, åtminstone de som jag stött på, inte riktigt förstår vad som menas med "belägg". Nu har man verkligen använt silver i folkmedicin, men alla exempel jag hittat har snarare varit magiska än medicinska. Man har lagt silvermynt i brudens sko eller en vagga för att ge långt liv och tur, den stilen. Så silvermynt som konserveringsmedel är, såvitt jag hittills kunnat finna, en myt.

Silver har en biverkan som blivit rejält uppmärksammad: Om man intar tillräckligt stora mängder silver kan metallen sätta sig i huden och ge gråblå fläckar som inte går att få bort. Det finns ett par kända fall av personer som fått den ovanliga men inte okända biverkningen. Den mest kände hette Paul Karason. Googlar man på det här fenomenet, som förresten heter argyri, får man upp bilder på Paul Karason, och det är bilder som sätter sig i huvudet: Han var verkligen blå, en jämn gråblå kulör över hela kroppen. Men han och andra som fått sån här påfallande argyri har använt medel med mycket högre silverhalter än de som används i Sverige idag. Så risken för argyri av kolloidalt silver skulle jag närmast klassa som en faktoid; den har åtminstone överdrivits kraftigt. Om inte annat så borde det ha blivit vanligt här sedan det här silverdrickat blev på modet – men det har inte hänt, eftersom silverhalterna är så låga. Så det största problemet med silvervatten är inte att det är farligt eller att man kan bli blå som en smurf, utan att det är värdelöst.

Dessutom är det, som så många andra kvackarmedel, oerhört dyrt. Ett känt svenskt märke innehåller 0,008 gram silver per liter. Inte ens ett hundradels gram. Det blir – och nu tar jag en titt på dagpriset som är drygt sex kronor grammet för silver – 0,008 gram blir silver för 6 öre per liter. 6 öre litern. Samma vätska säljs till kunderna för sisådär 200 kronor litern.

Många kvackare och deras anhängare hävdar att deras så kallade naturliga preparat inte går att ta patent på, och därmed inte går att tjäna pengar på, och att det är därför som den etablerade läkemedelsbranschen inte är intresserade av dem – snarare än på grund av att det är oanvändbart skräp. Samma människor säljer kolloidalt silver för tusentals gånger mer än vad det kostat att tillverka. Det går uppenbarligen att tjäna pengar på silvervatten.

Kristaller, sådana som man använder i new age, är det kvack eller magi? Ja, här får det vara kvack så länge. Kristaller har varit en självklar del i new age så länge att man kan tro att de "alltid" har funnits där. Kanske inte sedan 5 000 år eller så, men åtminstone bra länge … Men även om kristaller, ädelstenar och liknande använts länge och väl i magi, så är kristallhealing, så som den utövas inom new age, från 80-talet – 1980-talet. Det var Katrina Raphaells bok Crystal Enlightment från 1985 som gjorde kristaller till en grej. Läran kom till Sverige i slutet av decenniet och spreds på 90-talet, snabbt och effektivt, så att det snart kändes som om new age "alltid" ägnat sig åt kristaller och kristallhealing. Men den är alltså inte äldre än så.

Jag har studerat många sorters kvacksalverier och andra pseudovetenskaper och förvillelser genom åren. Jag har blivit tämligen tjockhudad; det ska rätt mycket till för att jag ska haja till och bli äcklad och förbannad över kvackare. Så det händer inte ofta. Men ibland så. Här är ett sådant exempel: det är den mexikanska kvack-industrin. De som driver det geschäftet hör till de mest föraktliga människor som finns.

Vad är då den mexikanska kvack-industrin? Det är gränshandel, med kvacksalveri. Mexico gränsar ju till USA. På den mexikanska sidan blomstrar handel med saker som är förbjudna eller begränsade i USA, så som gränshandel blomstrar på många ställen i världen. En av dessa saker är kvacksalveri. I Mexico är lagstiftningen kring sådant friare, kontrollen slappare och korruptionen högre. Därför har en kvack-industri uppstått där. Den är främst riktad mot USA men får även en del kunder från andra länder.
En storsäljare är, föga förvånande, cancerbehandlingar. Framför allt amygdalin (även kallat laetrile eller "vitamin B17", fullkomligt inofficiell beteckning där), det är ett giftigt ämne som utvinns ur aprikoskärnor eller bittermandel. Dess effekter på vilken sorts cancer som helst har undersökts och av vetenskapen avfärdats grundligt för länge sedan. Trots detta används det fortfarande flitigt i Mexico. Andra värdelösa cancerbehandlingar man kan få där är blodtransfusioner från marsvin, tarmsköljningar, elbehandlingar, och så vidare.

Den mexikanska kvack-industrin har många liv på sitt samvete. Mest känd är nog Steve McQueen. Därnäst kommer nog Coretta Scott King, hon var änka efter Martin Luther King. En del offer kommer från Sverige. Det finns en rad historier, som är deprimerande lika: Ett barn får cancer, en sällsynt sort som det inte finns någon bot mot. Det accepterar inte föräldrarna; inte det minsta konstigt. När de får reda på att det finns en klinik i Mexico som behandlar den här cancerformen, så gör de naturligtvis allt de kan för att få dit sitt barn: De säljer vad de har, tar lån, organiserar insamlingar. Sådana insamlingar har dragit in stora pengar, särskilt när de uppmärksammats i media. Och så familjerna åker till Mexico, barnen får en rad dyrbara, värdelösa behandlingar, och så småningom dör de. Samma sak har hänt gång på gång på deprimerande gång. Det är det som är den mexikanska kvack-industrin.

Nu är det så, att behandlingar som finns i andra länder kan bekostas av den svenska vården – givet att de fungerar, eller åtminstone ingår i en vetenskaplig studie. Eftersom de mexikanska behandlingarna varken fungerar eller ingår i någon vettig studie så bekostas de inte av den svenska vården.

För att sammanfatta: De som driver den mexikanska kvack-industrin utlovar bot som inte finns till de mest sårbara människor som finns, nämligen de som har ett döende barn. På dem tjänar de miljoner. Därför hör de som driver den mexikanska kvack-industrin till de mest föraktliga människor som finns.

Nu tänkte jag ta upp lite om moderna huskurer. Säger "lite" – för huskurer är ett mycket stort ämne. Man skulle kunna nog driva en podd enbart om sådana … Allra först ska jag ta upp en generell myt om huskurer: Att huskurer är gamla. För många huskurer som verkar gamla är inte alls gamla. En samling av huskurer behöver inte vara särskilt gammal för att man förgäves ska leta efter dagens innekurer i den. Och omvänt saknas många populära huskurer från forna tider, eller för den delen för bara några decennier sedan, bland dagens bestånd.

Ingefära användes länge i skolmedicinen som ett upplivande medel. Trots sin intensiva smak fick det bara en begränsad användning inom folkmedicinen, som annars var svag för sådant med stark och intensiv smak. De senaste åren har ju ingefära blivit en populär bas för huskurer; särskilt ingefärsshottande som blivit en grej. Kanske ingefärsshotsen har kommit via den ayurvediska medicinen, där den alltid varit stor. Som vanligt när det gäller undermedlet för dagen tillskrivs ingefära allehanda effekter, långt fler och kraftigare än man någonsin tidigare gjort. Bland mycket annat sägs ingefära vara cancerhämmande. Studier av ingefära har funnit måttliga belägg för ett fåtal medicinska effekter, som att lindra inflammationer och illamående. Nu är det så, att ämnen som har en medicinsk effekt kan ge oönskade effekter när man tar dem tillsammans med andra ämnen med medicinska effekter, interaktioner kallas det. Till exempel ska man vara försiktig med just ingefära om man är blödarsjuk eller tar blodförtunnande medel.

Efter ingefära så går jag till gurkmeja. Gurkmeja har längre anor än de flesta huskurer. Inte obrutna i Europa, men ändå. Här användes den under antiken och sedan från 1500-talet och framåt mot en rad sjukdomar. En som särskilt kan nämnas är gulsot, där den orangea gurkmejaroten utvalts enligt den så kallade signaturläran. Vad är det? Signaturläran går ut på att när Gud utformade växter – eller vad nu är, men man talar oftast om växter i sammanhanget – så gav han dem en form eller färg eller vad det nu kan vara, som indikerade vilka sjukdomar de kan vara bra mot. Blåsippans blad påminner lite om en lever i formen, då tänkte man att blåsippa är bra mot besvär i levern. Det finns en lav vars fläckiga blad kan påminna om torsk, inte fisken utan en svampinfektion som man kan få i munhålan, och då tänkte man att den laven är bra mot torsk – och så fick torsklaven sitt namn dessutom. Och så vidare. Det är signaturläran.

Efter 1500-talet sisådär föll gurkmejan åter ur bruk, för att under 1900-talet åter ha fångat intresset. Det var, liksom antagligen ingefäran, efter inflytande från ayurvedisk medicin, där den alltid varit stor.

Den moderna medicinen har haft höga förhoppningar på gurkmeja, närmare bestämt substansen kurkumin, som verkade lovande på flera sätt. Men efter många och långa studier har man kunnat slå fast att nej, det stämde inte: Kurkumin verkar ha olika effekter på celler, men har det inte. Det är därför kurkumin inte används i modern medicin. Dessutom passerar kurkumin matsmältningen utan att tas upp av kroppen i nämnvärd mängd. Förespråkare rekommenderar därför att kombinera gurkmeja med svartpeppar. Den kombinationen ökar verkligen upptaget – men det spelar ingen roll eftersom kurkumin, som sagt, inte har några nämnvärda medicinska effekter.

Det är alltså vad vetenskapen har att säga om gurkmeja. Det är lustigt, för i den alternativa medicinen bryr man sig ibland om forskning, ibland inte. Man kan göra en stor grej av de effekter vetenskapen ett tag hoppades på hos gurkmeja/kurkumin, som att det skulle vara antiinflammatoriskt eller smärtlindrande, antioxidativt och förebyggande mot en rad besvär. Att de här löftena inte infriades struntar man i, om man alls känner till det. Inom kvack är vetenskapen intressant när den bekräftar, annars är den inte ointressant.

Men den mesta gurkmejan används i livsmedel. Där har det förresten beteckningen E 100. Det verkar finnas många som är allergiska mot E-nummer, där har de ett till att vara allergisk mot.

Den sista huskuren jag ska ta upp här är en riktig klassiker: C-vitamin mot förkylning. Den har väl alla hört talas om? Och en huskur som är så känd måste väl vara gammal – eller hur..? Men som spridd kur är C-vitamin mot förkylning yngre än många av er som lyssnar på det här, till exempel. Visserligen hade man tidigare föreslagit att använda C-vitamin i höga eller mycket höga doser mot lite av varje. Men genombrottet kom 1968. För då lades idén fram av en person som inte bara var en vetenskaplig superkändis utan en av de mest framstående forskarna någonsin, fullt i klass med Einstein eller Pasteur. Han hette Linus Pauling. Den dubble nobelpristagaren stod för en lång rad vetenskapliga framsteg som jag inte ska gå in på här. Han stod också för ett vetenskapligt blindspår som jag ska gå in på här. För den så kallade ortomolekylära medicin han grundade – ordet "ortomolekylär" betyder ungefär "rätt molekyler", till skillnad från den etablerade medicinens tänkta giftmolekyler – är en pseudovetenskap, varken mer eller mindre. Trots att den kommer från Linus Pauling. Och C-vitamin i höga doser är verkligen meningslöst.

Vad är då "höga doser" i sammanhanget? Vi kan ta C-vitamin som exempel – det var inte den enda vitamin som Pauling intresserade sig för, men det är den enda vitamin som omvärlden intresserat sig för i den ortomolekylära medicinen. Livsmedelsverket rekommenderar sisådär 75 mg C-vitamin per dag till vuxna, mindre till barn och som mest 100 mg/dag till ammande kvinnor. 100 mg, det motsvarar förresten ungefär mängden C-vitamin i en apelsin. I den ortomolekylära medicinen är grammet – hela gram, 1 000 mg – den minsta meningsfulla enheten. Doser på 3–15 gram/dag är vanliga. Pauling ansåg att 10 g C-vitamin per dag var en lämplig dos, det är alltså mer än hundra gånger mer än en rekommenderad dagsdos. Vid förkylning rekommenderade Pauling ett gram C-vitamin i timmen. Det här att ta "mycket C-vitamin" mot förkylning tolkas ofta som en apelsin eller två. Men Paulings rekommendation vid förkylning motsvarar alltså tio apelsiner i timmen. Av de som följer Paulings rekommendation att ta C-vitamin mot förkylning är det nog få som följer hans rekommendation fullt ut.

Jag sade just att C-vitamin i höga doser är meningslöst. Vad menade jag med det? Jo, en del vitaminer lagras i kroppen, andra gör det inte. C-vitamin lagras inte i kroppen. När vi får i oss C-vitamin så använder kroppen så mycket som den behöver för tillfället, eller uppemot 0,1 gram per dag. Resten kissar vi ut. Paulings megadoser hamnar i toan. Också ett öde för en alternativmedicin som grundare och anhängare trott så mycket på.

Nu ska jag ta upp ett kvacksalveri som främst är historiskt, men som man kan hitta än idag. Framför allt i språket. För på svenska kan man kalla kvacksalver för ormolja, liksom det kan kallas snake oil på engelska, Schlangenöl på tyska, och det finns säkert motsvarigheter på andra språk. En del tror att det där är bara ett ord, bildlig ormolja, men det är fel. Faktisk, bokstavlig ormolja, olja framställd av ormar, var under flera hundra år en stapelvara på apoteken. Det främsta bruket var att smörja in sig med oljan mot muskelbesvär. Ormar är ju synnerligen smidiga och flexibla, och det var den egenskapen som man trodde skulle överföras med oljan. Ormolja blev senare populär i patentmediciner som bland annat såldes i vilda västern. Där finns också en faktoid, om ormoljsförsäljaren som straffas av kunder som upptäckt att hans varor är skräp. Jag ska inte säga att det aldrig inträffade, men det var inte i närheten lika vanligt som ormoljsförsäljare som gjorde återkommande besök, och kunde stanna flera dagar på plats. Folk var inte smartare då än nu, och det gäller även ett så svårt fält som att avgöra effekten hos påstådda läkemedel. Eller så här: När folk som köper kolloidalt silver bildar grupper på Facebook så är det inte för att rulla försäljarna i tjära och fjäder – tvärtom.

Åter till ormoljan. Den kunde bli föremål för förfalskningar; man använde vanliga oljor med lite tillsatser. Det har fått en del att tro att all ormolja i patentmediciner var förfalskningar. Men så var inte fallet.

Man har också letat fram en kinesisk orm vars olja visat sig ha viss medicinsk effekt på muskler. Därmed, har man sagt, har det bevisats att ormoljan i själva verket kom till USA från Kina. Det är inte sant. Den kinesiska immigrationen till USA tog fart i mitten av 1800-talet. Då hade ormolja förekommit länge i landet. Och dit hade den kommit från Europa, där den varit stor långt före Columbus. Så ormoljan är faktisk ormolja, och den kommer från Europa.

Ett ögonblick bara … Så. Jag gjorde just en bildgoogling på ordet "zonterapi" och fick upp en massa fötter. Med kulörta mönster och massor av pytteliten text som jag inte kan läsa. Men jag vet ju ändå vad som står: Från tårna till hälen är fötterna täckta med namn på olika kroppsdelar. Till exempel har vi lilltåns spets, den symboliserar öronen (höger respektive vänster), armhålan sitter där lilltån hänger ihop med resten, njuren är mitt i fotvalvet, och så vidare. Med reservation för att olika kartor kan visa olika samband. Ja, alla har väl sett dem: Kartor över fotsulans zonterapipunkter. Genom att massera eller trycka på en sån här reflexzon ska man kunna påverka blindtarm, eller vänster lunga, eller höger öga eller vad det nu är – förhoppningsvis till det bättre.

Det här är ju naturligtvis trams och kvacksalveri så det smäller. Vari ligger faktoiden? Faktoiden ligger i att det här inte är den ursprungliga zonterapin.

Den ursprungliga zonterapin lanserades 1913, i USA som så mycket annat, av en viss William Fitzgerald. Han var läkare, vilket tyvärr inte alls är ovanligt inom kvacksalveriet. Hans zonterapi delar in kroppen i tio vertikala zoner, fem på var sida. Zonerna går från var sin tå utmed hela kroppen ända upp till hjässan. De gör även en avstickare från bröstkorgen ner till armen till var sitt finger. Den första zonen löper alltså mellan stortån, tummen och huvudet. Även tungan och munhålan är indelad i de tio zonerna.

Den zonterapeutiska hemligheten består i att man genom att trycka på en tå eller ett finger — med rätt tryck, på rätt sätt och under tillräckligt lång tid — ska kunna lindra smärta och andra problem i hela den zonen. Behandlaren kan trycka med sina fingrar eller använda någon mekanism som gummiband eller klädnypor.

Här är till exempel en zonterapeutisk behandling för att slippa smärta: Ta först reda på vilken zon smärtan sitter i. Sedan sätter man ett gummiband, så hårt spänt att det gör ont, runt det finger eller den tå som motsvarar zonen. Låt det sitta kvar i 5–10 minuter. Upprepa flera gånger om dagen. – Förtydligande: Gör inte detta. Låt bli. Det är precis lika dumt som det låter.

Men det där är alltså den ursprungliga zonterapin. Idag är den mycket ovanlig, jag tror aldrig att jag stött på den på fältet så att säga. Kanske hade den varit helt bortglömd om den inte gett upphov till en annan lära, som idag är långt mer spridd än originalet någonsin var, och som förvirrande nog ofta har samma namn.

Fitzgeralds uppfinning togs nämligen om hand av Eunice Ingham, som verkar ha haft gott uppsåt, och Edwin Bowers, som var en ren skojare. Det var Ingham som förenklade zonterapin och lanserade kartorna över fotsulorna som vi alla har sett. Den idén slog an på ett helt annat sätt än den ursprungliga zonterapin, så till den grad att det är den enda som är känd och utövad nu för tiden. Man har även kopierat konceptet för händer, för öron och ögon, säger regnbågshinnan iris, där folk inbillar sig att de kan se hur det står till med olika kroppsdelar. Över alltihop svävar naturligtvis akupunkturen. Många har för sig att den zonterapi eller reflexologi, som den också kallas, som jag just beskrivit är delar eller avknoppningar av, ska vi kalla den helkroppsakupunkturen. Det har också fått många att tillskriva zonterapin en flertusenårig historia. 5 000 år eller vad man nu kommit överens om … Men akupunkturen är inte mycket mer än 2 000 år. Och zonterapin är inte ens hundra år.

Jag ska avsluta denna genomgång av kvacksalveri och faktoider inom kvacksalveri med ett ämne som egentligen inte är kvacksalveri. Men det ligger bra nära, det är ständigt aktuellt, och nu för tiden ännu aktuellare än någonsin. Det gäller det irrationella vaccinmotståndet. Om detta bisarra självskadande förvillande finns det mycket att säga. Väldigt mycket. Som jag inte ska ta upp här. Det finns gott om folk, och de kan inte bli för många, som arbetar mot förvillade och förvillande antivaxare, även jag i min bok Kvacksalveri. Här ska jag bara ta upp en enda punkt, en enda myt om det irrationella vaccinmotståndet, och det är dess ålder. För många tror att vaccinmotståndet skapades 1998 av förvillaren och läkaren – där har vi en till; han var läkare på den tiden i alla fall –  Andrew Wakefield som han hette. Det var 1998 han publicerade en studie i journalen The Lancet där han, och ett gäng kolleger som mycket snart skulle ångra väldigt mycket att de gått med på att stå som medförfattare, bland annat hävdade att det finns ett samband mellan ett visst trippelvaccin och autism. Vad som stämmer är att det var då det moderna irrationella vaccinmotståndet bildades. Det var också då som den påstådda kopplingen mellan vacciner – vilka som helst snarare än det trippelvaccin mot mässling, påssjuka och röda hund som Wakefield tog upp – och autism blev en självklarhet inom antivax-rörelsen. Men folk har varit mot vacciner, med hela den moderna rörelsens energi, ilska och förvirring, lika länge som vacciner har funnits.

Vaccinet föddes strax före sekelskiftet 1800, eller ungefär samtidigt som Hahnemann började tänka ut homeopatin. Det var då den engelske läkaren Edward Jenner lanserade en så kallad inokulation av kokoppor. Den utgörs av en liten mängd smittämne för kokoppor som skrapades in i huden, in i blodet. Den gav immunitet mot kokoppor, men framför allt gav den immunitet mot de långt farligare smittkopporna. Smittkoppor var vid den här tiden en av de pålitligaste dödarna. Det var inte en tillfällig epidemi utan en ständigt närvarande pest. Upptäckten av ett botemedel mot smittkoppor togs emot med öppna armar av världen och spreds med blixtens fart. Bara några år senare vaccinerade man för det vilda mest överallt, även i Sverige. Och redan då hade ett irrationellt motstånd uppstått lite varstans – även i Sverige. Folk vände sig mot att med flit få sjukdomsalstrande material – som var var från kokopps-blåsor – infört i sina kroppar, och inte minst i sina barns kroppar. Folk tyckte sig se vaccinskador. Folk fick för sig att boten var värre än soten. Precis som idag, med andra ord, och precis som idag hade man fel. Och precis som idag lyckades man förvända sin blick när man såg resultaten av vaccineringarna. Man hade fått för sig att vacciner var essensen av allt djävulskap, och därför var det det man såg.

Detta fortsatte genom åren. Vaccinmotståndarna har ibland varit fler, ibland färre, ibland har de hörts mer, ibland mindre. Men de har alltid funnits där. Lagstiftningen har ofta tagit hänsyn till de högljudda förvillade. TV-program har visats som förstärkt deras sak, till exempel 1982 då tv-programmet DPT: Vaccine roulette gick i USA. Det handlade om ett trippelvaccin mot difteri, stelkramp och kikhosta. Förkortat på engelska blir det DPT. Organisationer har bildats, som till exempel "Dissatisfied Parents Together" – som förresten förkortas till just DPT. Den har sedan bytt namn till det finare National Vaccine Information Center – det låter inte som en hem & skola-klubb utan något stort, offentligt och trovärdigt. Den har gjort och gör än idag gör stor skada när det utmålar vacciner som något farligt och dumt.

För vaccin är ett av mänsklighetens största genombrott – inte bara inom medicin utan över huvud taget. Vaccin har så fåtaliga och milda, relativt sett, biverkningar som tänkas kan från ett effektivt läkemedel, det är billigt att framställa, det är enkelt att dela ut, och det ger ett gott eller mycket gott skydd mot förfärliga farsoter. Det irrationella vaccinmotståndet är tack och lov inte så starkt i Sverige som många fått för sig; till exempel vaccineras över 90 % av alla barn i det allmänna vaccinprogrammet. Men det irrationella vaccinmotstånd som finns här gör så mycket skada det orkar. En bra sak med den här corona- och covidpandemin är att antivax-rörelsen har uppmärksammats som den fara för hälsa, liv och samhälle det är. På många håll i världen är antivaxrörelsen en mycket större kraft som skapar död och lidande, helt i onödan. Antivaxandet är, kort sagt, vår tids farligaste förvillelse.




2022-01-30

Faktoidbloggen avsnitt 7: Kvacksalveri, del 1

Faktoidpodden avsnitt 7: Kvacksalveri, del 1

Den här gången tar jag upp kvacksalveri. Fokus ligger på faktoider inom kvack, eftersom podden heter "Faktoidpodden", men jag tar mig även friheten att beskriva några sorters kvacksalveri. Materialet räckte till två avsnitt. Eller många fler egentligen; jag lär få anledning att återkomma till ämnet.

De allra flesta fel och vanföreställningar som finns, som jag tar upp i olika sammanhang, spelar liten eller ingen som helst roll. Ingen tar skada av att tro på snömannen. Ingen lider av tron på att det var Karl XII som tog hit kåldolmarna. Det är garanterat riskfritt att blanda ihop Frankenstein och Frankensteins monster. Inte ens den som sätter horn på vikingahjälmar löper någon risk. Men det finns vanföreställningar som är farliga. 
För nu ska jag ta upp kvacksalveri. Det är förvillelser som verkligen kan skada folk, antingen när man tar medel som är skadliga, eller tar medel som är värdelösa istället för medel som botar. Jag har därför länge ägnat mig åt ämnet, till och från. De sista åren har det blivit mer till, när jag skrivit en bok om det. Ja, för min senaste bok heter Kvacksalveri! – Från blodiglar till detox – köp den! Finns där böcker finns! Där skriver jag om homeopati, kolloidalt silver, healing, kloka gubbar och gummor, hälsokost … Och naturligtvis blodiglar och detox, liksom många andra sorters kvack och relaterat som folk ägnar eller ägnat sig åt. Jag fick sannerligen inte med allt, men jag tycker nog att jag fått med de viktigaste, största och intressantaste lärorna. 
Kvacksalveri är vanföreställningar som verkligen kan skada. Är kvacksalveri faktoider? … Nja – även om det är sorgligt många som tar sorgligt många av de där lärorna på alldeles för stort allvar så är de inte allmän icke-kunskap på det sätt som åtminstone jag tycker ska känneteckna faktoider. Till exempel tror många att en skvätt kolloidalt silver invärtes kan bota allehanda sjukdomar, men de är tack och lov inte så många. Det är inte "allmän kunskap". 
Icke desto mindre finns det en hel del regelrätta faktoider inom kvacksalveri. Med relaterat material, som jag givetvis passar på att ta upp, blev det tillräckligt för två avsnitt, faktiskt. Här kommer det första.

*

Jag ska börja med, inte en hel men säg en halv vanföreställning om kvacksalveri som är vanlig hos skeptiska kolleger. Det handlar om kvacksalvarnas motiv: Varför kränger de värdelösa eller direkt skadliga kurer? Många vet svaret: Pengar. När man ser de summor som de stora spelarna drar in förstår man att många lockas att ta del av kakan. Särskilt när det, beroende på vad som ska utövas, varken krävs investeringar, utbildning, talang eller ens en lära som hänger ihop. Men är det lätt att börja så är det desto svårare att lyckas. Konkurrensen är stenhård. Några få tjänar väldigt mycket, de allra flesta lite eller ingenting. Att så många ändå driver sina verksamheter år efter år beror mindre på en dröm om lätta pengar än på en övertygelse om att man gör folk friska. 
Så pengar är en stor och viktig drivkraft för att hålla igång kvacksalvarna. Men är det den viktigaste? Det är jag inte alls säker på. Och det är definitivt inte den enda. 
När man tar reda på hur kvacksalverier påstås fungera är det många gånger svårt eller omöjligt att ta beskrivningarna på allvar. Men trons makt är ofantlig, kanske oändlig. Även om man inte kan gå in i huvudet på folk och ta reda på vad de egentligen tror, så utgår jag som regel från att de som utövar en behandling är ärligt övertygade om dess förträfflighet. Dem kan det vara svårt eller kanske omöjligt att övertyga med fakta. De har sett för många enskilda fall för att kunna tro något annat än att de fungerar. Och ofta har patienterna varit de själva. En sådan person, som varit sjuk, fått en behandling, och sedan blivit frisk, kan vara helt uppfylld av glädje och tacksamhet mot behandlingen. Att han eller hon sedan vill ge andra lidande samma chans är ju inte alls konstigt. Att försöka förklara för en sådan ärligt övertygad anhängare om att behandlingen är värdelös och kanske skadlig kan vara praktiskt taget omöjligt; det är åtminstone inte enkelt. Och det är garanterat omöjligt om man fått för sig att pengar är den enda drivkraften värd namnet i sammanhange. För många kvackare betyder pengar allt, för andra betyder pengar ingenting. Om man inte förstår det kan man aldrig förstå kvacksalveri. 
Jag fortsätter med en aspekt på kvack som ofta poängteras av anhängarna: Dess ålder. För när förvillande ska prisas gör man det ofta genom att intyga hur gammalt det är. Andra gånger kan man prisa förvillande genom att intyga hur modernt och nytt det är. När det gäller kvacksalveri använder man ofta båda greppen: "nytt fantastiskt undermedel! bygger på tusenåriga traditioner och kvantfysik! kom och köp!" Är det förvirrande? Det är kanske lika förvirrande att båda delarna ofta är fel. För kvacksalveri är sällan så gammalt som det framställs. Och kvacksalveri är sällan så nytt som det framställs. Om någonting inom kvack framhävs som traditionellt, folkligt eller direkt urgammalt, så håller det ofta inte för en närmare granskning. Och på samma sätt kan man granska det som påstås vara frukten av modern, fin och avancerad vetenskap; det håller ännu sämre. 
För när allt kommer omkring är kvacksalveri i stort sig likt genom åren, till skillnad från modern medicin som ständigt utvecklas och förändras (om än inte i jämn takt). Det är ständigt nya namn på gamla teman. Kloka gubbar och visa gummor ersätts av diplomerade coacher, terapeuter och shamaner, som istället för att läsa svartkonstböcker gått kurser i holistisk medicin eller reiki. Den gamla folkmedicinen höll liv i signaturläran och läran om kroppsvätskorna, den moderna folkmedicinen håller liv i missförstådd modern medicin, eller slutsatser i studier som vetenskapen ratat för länge sedan. Förr försökte man att "rena blodet", idag försöker man att "detoxa". Dagens avvärjande magi utgörs av att "stärka immunförsvaret", trots att det inte går att äta sig till ett starkare immunförsvar, eller att äta antioxidanter, som man ska vara mycket mer försiktig med än man kan tro av veckotidningarnas beskrivningar. Och istället för andar och magi har vi missförstådd och missbehandlad kvantfysik.
Puh! Så mycket det finns. – Det var det.

*

Nu ska jag inte ta upp en faktoid utan ett faktum, faktiskt: ett faktum som var nytt, oväntat och överraskande för mig. Det rör homeopatin. För att beskriva det måste jag först redogöra för hur homeopati fungerar. Så nu blir det en liten utläggning. Om du redan vet allt om homeopati, så får du härda ut en stund … 
Homeopati förresten; det finns en vanföreställning om att homeopatin skulle vara en sorts naturmedicin, där man hämtar läkemedel direkt från naturen och inte blandar in gifter och hemska kemikalier, la di da. Eller att det skulle vara gammalt, som i, hur gammalt – vad tänker sig folk? Medeltid? Järnålder? Eller hur gammalt folk nu tycker är "gammalt" … Eller att homeopati skulle vara en sorts folkmedicin. Ingenting av det där stämmer. Homeopatin togs fram omkring sekelskiftet 1800 av läkaren – han var läkare – Samuel Hahnemann. Så gammal är homeopatin, inte mer och inte mindre, och den har definitivt inte sprungit fram ur de otvättade massorna utan tänkts ut av en gubbe på sin kammare. Homeopati är inte folkmedicin och har aldrig varit det. 
Vad består då homeopatiska så kallade läkemedel av? I korthet så tar man ett ämne, som har en viss effekt på kroppen, eller som homeopaterna anser har en viss effekt på kroppen, och späder ut ämnet, gärna kraftigt eller mycket, mycket kraftigt. Om man exempelvis tar kaffe, vars uppiggande effekt är välkänd bland såväl homeopater som icke-homeopater, och späder ut det, så får man till slut, enligt homeopatin då, ett sömnmedel. "Till slut", sade jag … Den där magiska motsatta effekten kan uppstå vid olika utspädningsgrader. Jag har provat ett homeopatiskt sömnmedel där en del kaffe spätts ut med 15 miljarder miljarder miljarder delar vatten – det blir 27 nollor det – vatten som sedan duttats på små sockerpiller. 15 miljarder miljarder miljarder, det låter mycket, och det är rätt mycket, men det är ingenting mot andra utspädningsgrader som förekommer inom homeopatin. Det där homeopatiska sömnmedlet jag provade, det kom förresten i en burk, med 7 gram sockerpiller som kostade 180 kr. Det blir 25 000:-/kg – för rent socker. Det är homeopati, det.
De riktigt, riktigt höga utspädningsgraderna är det ena som brukar fascinera oss icke-homeopater, och förbrylla oss. Om man har ett så kallat läkemedel, där det inte ens finns kvar en enda molekyl av den ursprungliga substansen – hur kan man förvänta sig att det ska fungera? Och i de fallen är det ju heller ingen skillnad på sockerpillren i den ena eller andra burken, vare sig de ska motverka ont i magen, eller gulsot eller herpes. Hur ska sjukdomarna veta vilka sockerpiller som är riktade mot just dem? 
Det andra som brukar fascinera oss icke-homeopater är de exotiska och ofta oväntade substanser man kan utgå ifrån. Man använder ofta växter, men man kan lika gärna ta medel från djurriket och mineralriket. Som till exempel tarantlar, det är såna där stora, köttiga, ludna giftspindlar. Man tar sådana spindlar, hela stora spindlar, torkar dem och krossar dem, och rör sedan ut spindelpulvret till en ofantligt utspädd spindelsoppa. Vad det här medlet anses vara bra mot? Nu blir det komplicerat. Många homeopatiska medel rekommenderas av homeopater mot många symptom och många sjukor, ofta väldigt många. Tarantula, som spindelmedlet kallas, rekommenderas, och nu läser jag i den homeopatiska litteraturen, mot bland mycket annat hicka, migrän, extrem rastlöshet, hjärtbesvär, sjukdomar i äggstockarna, difteri, onanism – det är ett medel mot sånt – sepsis/blodförgiftning, tumörer, kleptomani och levitation. Är det inte fantastiskt. I Sverige är det förbjudet för andra än vårdpersonal att yrkesmässigt behandla exempelvis cancer, så sådana här listor med symptom får filtreras vid gränsövergångar. Och om du någonsin skulle drabbas av sepsis – och det vill du inte – så ska du, rent ut sagt, ge fan i kvacksalvarnas larv och ta dig till riktig vård, fort som ögat.
Homeopater kan också rekommendera medel med kvicksilver, som ges mot halsfluss eller känslighet för värme eller kyla. I ett sådant fall kan man vara glad över de extrema utspädningarna, eftersom kvicksilver ju är en mycket giftig tungmetall som man inte ska konsumera, inte alls, verkligen inte. Eller preparatet gjort på Berlinmuren. Det kan ges mot astma, huvudvärk, aggressivt beteende och depression i en mängd varianter. Den homeopatiska tanken här är att tillräckligt utspädd Berlinmur ska motverka effekter som muren hade när den stod och delade upp Berlin. Det har ingenting med själva materialet att göra. En annan betongbit må vara hur lik Berlinmursbiten som helst, fysiskt och kemiskt och så vidare, men tillskrivs helt andra effekter, av homeopatin. 
Så homeopatin ska inte förväxlas med örtmedicin, där man åtminstone ibland kan få verksamma doser av verksamma medel, som johannesört eller slåttergubbe; arnika som det också kallas. Homeopatin är det renaste kvacksalveri som finns. 
En homeopatisk hörnsten går ut på att fokusera på symptomen, "sjukdomens evidenta fenomen" som de kallas. Att försöka "gå in" i patientens organ, eller för den delen huvud – många sjukdomar anses ha psykisk grund – och ta reda på vad som händer där är fruktlöst, enligt Hahnemann; symptomen är sjukdomen, menade han. Istället ska homepaten tillsammans med patienten kartlägga patientens så kallade konstitution, vilket är sjukdomshistoria och symptom. Den här utredningen kan ta ett par timmar och beröra långt mycket mer än den aktuella sjukdomen. Man kan ta upp såväl tidigare sjukdomar som detaljer i patientens dagliga liv, vilken mat som gillas och ogillas, fobier, personlighet, känsloliv, äldre släktingars sjukdomar, och så vidare. Så småningom kommer homeopaten fram till patientens individuella sjukdomsskeende, som ju inte ska förväxlas med en skolmedicinsk diagnos. Sedan ordineras ett preparat, i den renaste ursprungliga homeopatin ska det verkligen vara ett enda preparat, som motsvarar "symptomtotaliteten", alltså patientens samtliga symptom – det är nu man kan ha nytta av medel som rekommenderas mot väldigt många olika symptom. Två patienter med samma symptom men olika konstitutioner kan ordineras olika medel. 
Nu kommer jag fram till själva faktoiden, eller vad man ska kalla det, upptäckten som gick rakt mot allt vad åtminstone jag förväntat mig. För när Hahnemann lanserade sin homeopati omkring år 1800 var den inte sämre än samtidens skolmedicin — snarare tvärtom. 
En homeopatisk behandling, så som den ursprungligen såg ut och ofta ser ut än idag, utgörs av placebo och vila. Det kan vara nog så välgörande och är i många fall fullt tillräckligt. Dessutom får patienten avhålla sig från alkohol, tobak, kaffe, starka kryddor samt mynta eller mint. I synnerhet de två förstnämnda punkterna, alkohol och tobak, var mycket förutseende för sin tid, även om Hahnemann naturligtvis tänkt ut dem av helt ovetenskapliga anledningar. Till det här kommer det detaljerade patientsamtalet, vars terapeutiska effekt kan vara avsevärd. Allt det här ska jämföras med de ofta ineffektiva och ofta obehagliga behandlingar som den etablerade medicinen kunde erbjuda vid samma tid. Sammantaget var homeopatin vid sekelskiftet 1800 inte bara angenämare utan i de flesta fall även effektigare, eller betydligt effektivare, än skolmedicinen vid samma tid. Det är det som är faktoiden: Att homeopati alltid varit sämre än skolmedicin. För en gång i tiden var homeopati, faktiskt, effektivare än skolmedicinen.
Detta har naturligtvis ingenting att göra med dagens läge. Under 1800-talet gick skolmedicinen från vad som idag skulle betecknas som etablerat kvack upp till, ja, det var åtminstone bra mycket bättre sekelskiftet 1900 än vad det var 1800. Vid den tiden visste man ofantligt mycket mer om vad som hände i kroppen, man hade koll på vikten av hygien och sterilitet, det moderna sjuksköterskeyrket hade skapats, med mycket mera. En sak som återstod var att få samma utveckling av behandlingarna, för de var inte så mycket bättre än hundra år tidigare. Men man var på väg. Och man hade passerat homeopatin – alltid något.

Nästa punkt. I min bok Kvacksalveri! skriver jag om afrodisiaka och om traditionell kinesisk medicin. Vad kommer jag till nu tro? I båda kapitlen fick jag anledning att ta upp noshörningshorn. Det beror på en faktoid. För noshörningshorn är inte ett afrodisiakum i traditionell kinesisk medicin – med ett viktigt undantag som jag ska återkomma till. 
Noshörningshorn används i traditionell kinesisk medicin, liksom i traditionell medicin i andra asiatiska länder, men då är det mot feber, reumatiska besvär och för att få bort gifter som satt sig djupt in i kroppen. Behöver jag nämna att noshörningshorn har precis noll effekt på sådant? Noshörningshorn har precis noll effekt på sådant. Längre tillbaka i historien blir listan på symptom längre, men, vad ska man säga, kärleksrelaterade besvär finns inte med. Det innebär inte att marknaden är liten, tvärtom; den är stor i särskilt Kina och även Vietnam, de är de största marknaderna för noshörningshorn, och där är de avsedda att konsumeras som medicin. Men inte mot det vi brukar tro.
En annan stor marknad för noshörningarna finns i vissa arabländer. Där blir många horn prydnadsföremål, smycken eller knivhandtag.
Jag sade nyss något om ett viktigt undantag … Som allt annat förändras traditionell kinesisk medicin och påverkas av omvärlden. Idag används noshörningshorn även mot cancer och baksmällor. Det finns även belägg för att det används på det sätt som den västerländska missuppfattningen talar om, alltså som afrodisiakum. Det här är därmed ett exempel på en faktoid som tagits på så stort allvar att den åtminstone börjat att bli en sanning. På så sätt har ett osant rykte, varifrån det nu kommer, i västvärlden bidragit till att driva upp priserna på noshörningshorn och därmed stimulera till såväl stölder som tjuvjakt. Så kan det gå.

En av de största och viktigaste kvacksalvarskolorna, och som inte minst har mycket större finansiella muskler än många av de perfiera läror som finns i branschen, är antroposofin. Jämfört med den är de flesta kvacksalverier närmast hobbyprojekt. Antroposofin grundades i början av 1900-talet av Rudolf Steiner. Det var en variant av madame Blavatskys teosofi, som under en tid verkligen var i ropet. Antroposofin skulle aldrig bli lika stor som teosofin var när den var som störst. Men den blev desto långvarigare, och i längden viktigare. Det är få pseudovetenskaper har haft lika stort inflytande på 1900-talet som antroposofin. Det beror till stor del på deras utåtriktade verksamheter: den antroposofiska odlingen som kallas biodynamik, den antroposofiska skolgången som kallas Waldorfpedagogik, och den antroposofiska medicinen som kallas antroposofisk medicin. Många som aldrig varit i kontakt med antroposofin i sig har ätit biodynamiskt bröd, alldeles för många har fått gå i antroposofiska skolor, och den antroposofiska medicinen är det enda kvacksalveri som haft ett eget sjukhus i Sverige, som på sin tid anlitades av landsting och regioner som vore det vilken klinik som helst.
Vad går den antroposofiska läran ut på? Ja, det är en fråga jag studerat då och då, och jag har aldrig nånsin känt att jag har bottnat, så att säga. Antroposofin är en vansinnigt komplex, surrealistisk och vrickad pseudovetenskap som man mycket väl kan ägna hela livet åt, utan att komma någonstans. En sak är åtminstone enkel: Antroposofin bygger på Rudolf Steiners andesyner. Steiner sade sig vara i kontakt med andevärlden, från vilken han fick ofiltrerad visdom och kunskap om hur världen fungerar. Han delade med sig av dessa ytterst tvivelaktiga kunskaper i form av föreläsningar. Dessa finns omsorgsfullt nedtecknade och arkiverade, vördade texter som alla antroposofer värda namnet studerar med en religiös nit för att pressa ut den ovärderliga andliga sanningen till sista droppen. Steiners ord är det första och det sista i antroposofin; om Steiner har sagt att det är så här, så spelar ingen forskning, oavsett mängd och kvalitet, någon som helst roll: Då är det så här. Det är därför som så kallad integrativ medicin är en chimär, åtminstone när antroposofer talar om den; skolmedicin kan bara integreras med antroposofisk medicin på antroposofins villkor. Och om antroposofin säger exempelvis att mässling är bra och "utvecklande" – och det är precis vad den säger – så är mässling bra och "utvecklande". Punkt. 
Likt många andra kvacksalverier har antroposofin ett rykte av att vara naturmedicin, att den tar sina mediciner direkt från naturen, och därmed skulle vara äktare, renare och ursprungligare än den förhatliga moderna kemiska medicinen. Nja – visst använder den antroposofiska medicinen många växter, men de substanserna späds ut på samma sätt som homeopatiska medel, och tillskrivs medicinska krafter som inte har det minsta med verkligheten att göra. Man använder sig även av medel från djurriket och mineralriket. Som de sju så kallade planetmetallerna, det är metaller som mänskligheten "alltid" känt till: guld, silver, järn, koppar, tenn, bly och kvicksilver. De två sistnämnda brukar få mest uppmärksamhet, av naturliga och problematiska skäl: bly och kvicksilver är giftiga tungmetaller som inte har i människokroppen att göra. De användes länge i skolmedicin och folkmedicin, och används än idag inom den antroposofiska medicinen. Där rekommenderas bly mot pollenallergi, åderförkalkning, depression hos äldre och alkoholism, kvicksilver mot problem med tarmarna och nervösa besvär. 
Vanligtvis ges metallerna i homeopatisk form, dock sällan så utspädda som man här hade kunnat önska. Ett exempel är kvicksilver utspätt tusen gånger. Ett gram metalliskt kvicksilver per liter, det blir lätt giftiga doser, särskilt som ämnet ansamlas i kroppen. Inte för att någon någonsin har någon anledning att ta något antroposofiskt preparat, men när de blandar in tungmetaller finns det skäl att ta till på skarpen. Antroposofiska läkemedel med bly eller kvicksilver är farliga och ska undvikas. Punkt.

Jag nämnde en sorts faktoid som finns om många kvacksalverier: Att de framställs som äldre, eller mycket äldre, än de är. Jag nämnde att homeopatin ibland uppfattas som betydligt äldre än sina drygt 200 år. Den här faktoiden är mycket mer etablerad när det gäller läror från Asien, som ayurveda, traditionell kinesisk medicin, med många fler. Folk förväntar sig, kräver rentav, att kvack från Kina eller Indien med omnejd är gammalt. Man behöver inte studera dem länge för att stöta på påståenden om deras ålder. Så här: Den och den läran sägs vara flera tusen år gammal, påfallande ofta avrundat till den tydligen lagom gamla åldern 5 000 år. Man kan lätt hitta påståenden om att ayurveda är 5 000 år, traditionell kinesisk medicin är 5 000 år, att yoga är 5 000 år, och så vidare. Jag vet inte varifrån de här uppgifterna kommer, men den kommer åtminstone inte från historisk forskning. Om vi tar ayurveda så är de äldsta källorna fyra böcker från omkring 500-talet f.Kr. Det hindrar inte de som utan belägg hävdar att ayurvedisk medicin tillämpades för 5 000 år sedan, eller 7 000, eller varför inte 10 000 år sedan. Eller ta traditionell kinesisk medicin. Kanske uppgiften i det fallet går tillbaka på ett påstående där Kina tillskrivs en historia på 5 000 år? (Där facit förresten är drygt 3 000 år, om man håller sig till historiska, det vill säga skrivna, belägg.) Eller kanske det syftar på halv- eller helmytiska kejsare som sägs ha regerat på 2000-talet f.Kr., och som tillskrivs såväl gudomliga gärningar som en rad grundläggande uppfinningar som skriften, jordbruket, sång och musik, eller kalendern … Och läkekonsten, som ska ha uppfunnits av kejsaren och halvguden Shennong. De här sagorna har givetvis ingenting med den faktiska historien att göra.
När det gäller traditionell kinesisk medicin så har den dessutom en någorlunda känd och mycket yngre historia. Redan innan kommunisterna tog makten hade man i republiken Kina försökt att saluföra traditionell kinesisk medicin på bekostnad av importerade varor och läror. Man kunde till exempel hävda att västerländska preparat är oorganiska, narkotiska kemikalier, medan kinesiska är organiska, och därmed i bättre samklang med livet. Vidare kunde det heta att en kinesisk läkare botade en sjukdom utan att beskriva den, medan en västerländsk läkare beskrev sjukdomen utan att bota den. Och så vidare. Den sortens "argument", eller vad man ska kalla dem, skulle återkomma långt senare. 
Men den främsta orsaken till att traditionell kinesisk medicin blev stor i folkrepubliken Kina är ordförande Mao. Anledningen var inte medicinsk utan politisk. Poängen var inte att traditionell kinesisk medicin fungerade, för det hade Mao inga illusioner om att den gjorde, utan att den var tillgänglig, i synnerhet på landsbygden där de flesta bodde, att den var billig, mycket billigare än västerländsk vård, samt att tillräckligt många trodde på den tillräckligt mycket. Naturligtvis kunde det nya, revolutionära och rationella Kina inte hålla sig med en mängd olika lokala system; de fick knådas samman till ett, med uppenbara motsägelser och varianter bortfriserade. Sedan kunde man skriva böcker om ett system som framställdes som uråldrigt, men som på sätt och vis var splitter nytt. Den traditionella kinesiska medicin som finns idag skapades inte av Shennong ca 2000 f.Kr. utan under Mao ca 1950 e.Kr. 
Min bok Kvacksalveri! har undertiteln "från blodiglar till detox". Blodiglarnas roll i kvacksalveri är någorlunda allmänt känd. De förekom i den så kallade humoralpatologin, som förklarade att vi har fyra kroppsvätskor – blod, slem, gul galla och svart galla – som ska vara i balans. När de är i balans är vi friska, när de hamnar i obalans blir vi sjuka. Nyckeln till hälsa ligger därmed i kroppsvätskornas balanserande. Och om man till exempel har för mycket blod så kan man tappa av överskottet genom åderlåtning, eller applicerande av blodiglar, som ju också är en sorts åderlåtning. Man hade även andra metoder för att balansera de andra kroppsvätskorna, men blodiglar har blivit en symbol för såväl humoralpatologin som gamla tiders kvackande i allmänhet. Fast, var humoralpatologi egentligen kvacksalveri? Det var ju skolmedicin, så etablerad som någon skolmedicin kan bli, och under lång tid; man använde blodiglar under mycket längre tid än vi använt exempelvis penicillin. Nej, var humoralpatologi inte kvacksalveri; men om samma kurer ordineras idag – vilket naturligtvis förekommer, inte i stor skala men dock – så är det kvacksalveri.
Det var blodiglarna. Underrubrikens andra kvack väcker, hoppas jag i alla fall, mer förvåning. Detox – är det kvacksalveri? Det finns ju mest överallt, tipsas om i veckotidningar och morgonprogram, och så vidare. Massor av folk detoxar då och då för att känna sig bättre. Kan det verkligen vara kvacksalveri? Svaret är: ja, detox är utan tvivel kvacksalveri. Om man kallat det fasta hade det varit en annan sak. De medicinska vinsterna av fasta ska jag inte gå in på, men många mår avgjort bättre av att äta mindre under i alla fall kortare tider. (För fler eller långvarigare fastor ska man först kolla med sin läkare.) Detox har större anspråk än så, vilket ses i namnet: detox som i engelska detoxification, "avgiftning". Vilka gifter är det som man ska bli av med? Det antyds friskt: Det är slaggprodukter som bildats av matsmältningen, det är gifter, tillsatser och namnlösa kemikalier i maten, med mera. Och det är här som detox lämnar verkligheten och glider in i pseudovetenskapen. För de gifter som detox sägs rensa ut nämns aldrig vid namn. Det är nog lika bra, för de finns inte. Under matsmältningen bildas ämnen som kroppen inte har behov av, men de rensas ut av njurar och lever och lämnar sedan kroppen. Vi har inga slaggprodukter som behöver hjälp med den saken. Det närmaste sådan avgiftning som man kommer i den riktiga medicinen är så kallad kelatterapi, men den hanterar tungmetaller (som man kanske fått i sig via antroposofiska läkemedel) och har ingenting att göra med den detox som är fastekurer med ett annat namn. Kelatterapi är heller ingen oproblematisk eller riskfri behandling utan något som enbart proffsen ska hantera.
En särskilt ogenerad bluffbehandling som betecknats som detox är detoxande fotbad eller foot pads, vad blir det, som inläggssulor som man sätter under fötterna. När man använder sådana fotbad eller sulor så blir de efter en stund smutsiga, säger riktigt lortiga – och den lorten påstås utgöras av "gifter" och "slaggprodukter" från kroppen. Men lorten kommer inte inifrån kroppen, utan bildas på plats, i fotbadet eller i sulorna. Om man sätter igång fotbadet men inte sticker ner fötterna får man samma resultat, liksom om man, istället för att sätta fötterna på de där inläggssulorna, droppar lite destillerat vatten på de. Det är ju rent bondfångeri; men det är bara aningen värre än det spridda bondfångeri som kallas detox, som hävdar att du kan rensa kroppen på ospecificerade gifter genom att dricka gurkjuice, eller vad det nu är.

*

Det här var det första avsnittet av två om faktoider inom kvacksalveri. I nästa avsnitt ska jag ta upp kolloidalt silver, så kallade manuella metoder, huskurer, ett land där kvacksalveri blivit en inkomstbringande och totalt samvetslös industri, liksom vår tids farligaste förvillelse.