2020-03-31

Om coronavirus


Asterix och det stora loppet (2017) har fått en hel del uppmärksamhet på sistone. Eller åtminstone en av dess figurer, den fuskande romerske elitföraren ... Coronavirus.

Jag har inte sett någon som på allvar trott att det är frågan om någon profetia. De flesta vet att coronavirus inte är ett nytt begrepp, även om det coronavirus som just nu uppfyller tillvaron är nytt. Vilket samtidigt är anledningen till att "coronavirus" är ett dåligt namn på detsamma, eftersom det är en hel grupp med virus.
Coronviruses were first discovered in the 1930s when an acute respiratory infection of domesticated chickens was shown to be caused by infectious bronchitis virus (IBV). In the 1940s, two more animal coronaviruses, mouse hepatitis virus (MHV) and transmissible gastroenteritis virus (TGEV), were isolated. [...] The name "coronavirus" is derived from Latin corona, meaning "crown" or "wreath", itself a borrowing from Greek κορώνη korṓnē, "garland, wreath". The name refers to the characteristic appearance of virions (the infective form of the virus) by electron microscopy, which have a fringe of large, bulbous surface projections creating an image reminiscent of a crown or of a solar corona. This morphology is created by the viral spike peplomers, which are proteins on the surface of the virus.
- Wikipedia: Coronavirus

Nog är solens corona intressantare att jämföra med än en (kunga)krona?


Ett coronavirus är sisådär 140 nanometer i diameter, solen 1,4 miljoner km. Hur mycket större är coronan t h än den t v?


I SvD 21 november 1970 fanns ett tidigt omnämnande av "coronavirus" i svensk dagspress. Artikeln är intressant nog i sig, då den handlar om dubble nobelpristagaren Linus Pauling, och hans märkliga faiblesse för jättestora doser C-vitamin som universalkur. (Faktoider: Galna snillen #2: Linus Pauling)

2020-03-30

Lördagsfråga 601: 100-400



  1. Cornwall indelat i hundare, en indelning som alltså finns utanför Uppland och dess Attundaland (åtta hundare) och allt vad de heter. Begreppets historia är gammal och osäker, även om man är hyfsat säkra på att ordet "hundra" finns med.
  2. En Packard 200 från tidigt 1950-tal.
  3. Leonidas mask från Frank Millers 300, en tecknad serie och film om slaget vid Thermopyle.
  4. Lady Astor stod för listan The Four Hundred. Under lång tid utgjorde den listan – som var bokstavlig, inte bildlig – definitionen av New Yorks verkliga grädda, utan riff-raff eller new money.

100-400 tog Tricky snabbt.



2020-03-29

Miraculix och klorokinet


Didier Raoult är en uppburen och känd läkare och mikrobiolog. Han förestår forskningsenheten för infektionssjukdomar och nya tropiska sjukdomar, Unité de Recherche sur les Maladies Infectieuses et Tropicales Emergentes (URMITE). Hans stil med långt, vitt hår har fått folk att jämföra med Miraculix. Och så har han på nolltid fått världens uppmärksamhet för en enkel och billig mirakelkur. Hur lyckas man med det? Genom att fokusera på det virus som är det enda som världen intresserar sig för just nu, att trixa och lirka med rätt folk, samt att inte dra sig för att spetsa till studierna när verkligheten inte vill hänga med.

Raoult hade tidigt bestämt sig för att klorokin är undermedlet mot coronaviruset. (Ämnet är analogt med kinin, billigt och utan patent.) För att bevisa det så behandlade han 26 patienter med ämnet, ensamt eller med antibiotikan – som alltså angriper bakterier, inte virus – azitromycin. Det är en liten studie, inte minst med medicinska mått mätt. Vidare ska en vetenskaplig studie, som vi vet, vara randomiserad och kontrollerad; denna studie var varken randomiserad eller kontrollerad, och den fick etiskt godkännande först sedan den börjat.

Sedan resultatet justerats – patienter och data som visade åt "fel" håll plockades bort – publicerades arbetet i en tidskrift. Den har visserligen peer review, fattas bara, men också täta band till studien och Raoult; det kan förklara att peer review-biten ordnades på mindre än ett dygn. Sedan fick en advokat som Raoult känner berätta för Fox News om mirakelkuren. Fox News är huvudkanalen för en viss president. Därför dröjde det inte länge förrän världen kunde läsa följande:



Världen såg sedan en tillfällig klorokin-rush. En del dog när de självmedicinerade; klorokin är, likt alla andra läkemedel med någorlunda effekt, inte helt riskfritt. Däremot är det inte alls så effektivt mot corona som Raoult trodde, och som hans studie hade fått justeras för att visa.

Nu är Didier Raoult ingen udda figur i någon alternativmedicinsk marginal utan oerhört etablerad och respekterad i skolmedicinen. Han har en mängd anställda och producerar vetenskapliga papers i en strid ström – och inte helt utan vank, som stickprov kommit fram till. Han har gjort sig känd för en dominerande stil, hård mot de som tycker annorlund (visserligen inget ovanligt i den akademiska världen) och mot underlydande som kommer fram till "fel" slutsatser i sina studier. Då kan det lätt bli så, att studenter och doktorander lättare kommer fram till "rätt" slutsatser, på ena eller andra sättet. Så uppmuntras dålig vetenskap. Vilket är illa nog till vardags, men katastrofalt under en pandemi då hela världen söker efter ett motmedel.
Now consider this. Raoult’s past papers show falsified data, which even resulted in his ban by ASM [American Society for Microbiology] for one year, to which Raoult responded with threats of lawsuit. He is a patriarchal control freak and a misogynous bully who violently punishes all disagreement and uses threats against whistleblowers and victims to achieve compliance. He is pathologically resistant to criticism and believes to be infallible and omniscient: Raoult denied anthropogenic climate change in 2013 and before that, the microbiologist even denied evolution in his 2011 book “Beyond Darwin“. Raoult’s new study on chloroquine as the cure for COVID19 is obviously flawed, at best.
- Leonid Schneider: Chloroquine genius Didier Raoult to save the world from COVID-19, For Better Science 26 mars 2020

2020-03-27

Gröngölingsböckerna 2 & 3


Skrev om Gröngölingsboken häromdagen – här är uppföljaren från 1975. Den enda egentliga skillnaden skulle kunna vara att målgruppen verkar vara några år äldre. Men annars är det en lika varierad och intressant blandning som i första boken: Släktforskning, origami, etymologi (första gången jag läste om sanskrit), brandsäkerhet, så här gör du en fågelholk (pussel, kodmaskin, flygande tefat, sprattelgubbe, låddrake ...), olika verktyg, elektronmikroskop... Och så längre avsnitt om första hjälpen, hur man gör en klasstidning, utomhus-material à la känna igen fåglar, övernatta, fjällvett etc.

Så småningom slets även denna bok ut till oigenkännlighet.


Några år senare anlände denna. Den är betydligt sämre än föregångarna. Stilen är pratig, för att inte säga pladdrig. En hel del av själva informationen är utmärkt: hur man packar en ryggsäck, olika moln, användbara örter och giftiga växter, att tillverka och använda en koklåda, hur man bygger en igloo  ... Men där finns också en del som redaktörerna av 1:an och 2:an förhoppningsvis inte skulle ha släppt igenom. Några av dem är pseudovetenskapliga klassiker, vilket jag skulle inse långt senare. När jag först tog del av dem var jag tyvärr inte lika skeptisk.

  • Man ska dricka ett glas om vatten per dag för varje sju kilo man väger. Detta är en seg faktoid som i olika varianter varit med länge. Fakta i målet: Drick om du är törstig, annars inte. Om det är ordentligt varmt kan man behöva kolla vätskebalansen lite extra. Annars gör ytterligare vätska i rimliga mängder ingen skada, men heller ingen nytta. Det enda som händer är att man får springa på toa oftare.
  • Slagruta: "Det är just med grenar av det här slaget som slagrutemän letar efter (och hittar!) vatten. [...] Tror jag – andra skrattar åt det."
  • Astrologi, i form av ungefärliga karaktärsteckningar för ditt soltecken. Att det finns mer i ämnet antyds ("uppgående och nedgående tecken" nämns), liksom att det hela är blaj ("kom ihåg – det är bara på skoj!").
  • Boken Det tredje ögat (1956) av tibetanen T. Lobsang Rampa nämns. I själva verket skrevs den av en rörmokare från Devon som hette Cyril Hoskin och som aldrig varit i närheten av Tibet. Den innehåller mängder av underliga påståenden om tibetansk kultur.
  • Det är inte pseudovetenskap men uppslaget om hur man får vackrare ben är besynnerlig läsning. Informationen är endast för gröngölingsflickor, står det, och dessa får reda på att idealmåtten är 17 cm runt vristen, 22 cm runt vaden.

De tidigare böckerna är helt anonyma. Några namn får man inte här heller, men åtminstone en originaltitel: Manuale del Gran Mogol, en påminnelse om ett annat land där Kalle Anka är stor.

2020-03-26

Kinas kvack mot corona

Smoking, wearing multiple face masks, taking antibiotics or traditional herbal remedies are not effective against COVID-19 and can be harmful, the WHO said in a statement last month. 
However, China’s president Xi Jinping encouraged health workers in China to use traditional therapies in their fight against the novel coronavirus. On March 7th, China’s health authority issued new guidelines to fight the virus. The guidelines state that traditional Chinese medicine should be used and encouraged. 
- WHO backtracks on herbal remedies against COVID-19, Sveriges Radio 24 mars 2020

Den 7 mars är ju en evighet sedan. Jag vet inte varför denna nyhet inte fått mer uppmärksamhet än den fått. För att Kina inte bara inofficiellt utan officiellt, från högsta ort, rekommenderar det nygamla kvack som kallas traditionell kinesisk medicin (TCM) är riktigt, riktigt dåliga nyheter.

Det blir inte bättre av att WHO som vanligt ger efter för Kinas påtryckningar för TCM:
On the same day, the WHO changed the recommendations on its English-language website and the following day on other websites, too.
Men officiella siffror visar ju att antalet smittade och insjuknade gått ner kraftigt i Kina och Wuhan? Ja, de officiella siffrorna. Att i en sån här situation lita på sådana från Kina är otänkbart. Tvärtom indikerar idiotåtgärder som den ovan att Kina kommer att få en andra runda, om de inte redan fått den.

2020-03-25

Informationskrig pågår

Några ord om företeelsen informationskrig:

Informationskriget går inte ut på att ha rätt. Det går ut på att sprida påståenden – sanna, falska eller mittimellan – i mängd för att tränga undan fakta.

Informationskriget går ut på att förvirra och göra det svårt att ta ställning.

Och kom ihåg: Den som delar, deltar.

2020-03-24

Gröngölingsboken


Så här började det.

Alla vet väl att Ankeborgs motsvarighet till scouterna heter gröngölingarna. De har en märklig bok vid namn Gröngölingsboken, ett uppslagsverk om allting i en enda liten volym.

Verklighetens Gröngölingsbok är inte fullt så fantastisk. Men den är åt rätt håll.

För i denna nätta (188 s) bok finns massor av information om lite av varje. Nyttigt och onyttigt, en del med fokus på gröngölingssysslor som camping men mest bred allmänbildning. Vad äter olika djur, några stjärnbilder på norra himlavalvet, sjövett, första hjälpen, så här gör du ett akvarium (en drake, osynligt bläck, en poncho, ett periskop ...), indianstammar och vad deras namn betyder, morse och semaforering, reparera en cykelpunktering, lite heraldik, bibliotekssystem (Dewey nämns), hur man samlar frimärken eller LP-skivor, olika temperaturskalor, berömda bilbanor, smått och gott om fiske, talsystem i olika kulturer, vattnets kretslopp, och så vidare, och så vidare. I en del artiklar märks åldern – den gavs ut 1969 – men andra är helt tidlösa.

Jag var sisådär 6 år när jag fick boken. (Den blev med åren grundligt och ohjälpligt utsliten, har omsider skaffat ett nytt exemplar.) Den lade grunden för en allmänbildning jag fortfarande filar på. Den innebar också att aptiten väcktes för kunskap om lite av varje. Jag kan inte skylla allt på boken, men det var definitivt där det började.

2020-03-23

Lördagsfråga 600: Faktoider



  1. Frankensteins monster, snarare än Frankenstein själv.
  2. Alexandrias nuvarande stora bibliotek. Det antika är, i faktoid-sammanhang, mest känt för att inte alls ha förstörts vid ett enda tillfälle.
  3. Kräftans stjärntecken. Eller Krabbans, som det egentligen är.
  4. Tjuren i For Whom the Bulls Toil (1953) blir uppretad av Långbens viftande med röda föremål. Så fungerar tjurar inte alls.
  5. Olympiska ringarna i Olympia är inte från antiken – då fanns inte symbolen – utan 1936.
  6. IHS betyder inte In Hoc Signo, "i detta tecken" [ska du segra] eller Iesus Hominum Salvator, "Jesus mänsklighetens räddare", utan är helt enkelt en förkortning för Jesu namn på grekiska (det blir tydligare på det språket där bokstaven eta, e, skrivs H).
  7. Döden/Vishnu i Bhagavadgita, som Oppenheimer sägs ha citerat vid den allra första atomsprängningen – "I am become death" – var inget han sade utan något han tänkte. Se snutten från en intervju 1965 (t ex här), lika starkt varje gång.
  8. Einstein är föremål för ett myller av faktoider, i synnerhet påstådda oriktiga citat.
  9. Regnbågens färger är sex, om man inte nödvändigtvis vill ha dem till sju och klämmer in ett omotiverat indigo (eller vad man nu gör).

Den sexhundrade lördagsfrågan hade faktoider som svar. Den satte Tricky, gissningsvis utan att behöva ta hjälp av de initiala ledtrådarna.

2020-03-22

1700-talets Nigeriabrev


I den här "skatten" ingick 16 000 guldfranc och salig Fruns juveler

Eugène François Vidocq var en mäkta spännande herre; man förstår att flera författare (som Hugo, Balzac och Poe) inspirerades av hans liv och leverne. Han började nerifrån, hamnade på brottets bana, men blev så småningom polis och detektiv – och hans erfarenheter, i kombination med ett blixtrande intellekt, gjorde honom expert på att hitta och fånga brottslingar. Han grundade franska hemliga polisen (f.d. känd som Sûrete nationale), etc. Om detta ska jag inte skriva här.

I Vidocqs memoarer hittade Peter Forsman en kort upplysning om ett geschäft kallat Jerusalemsbrev. För utövarna hade det fördelen att det varken krävde mycket pengar, energi eller tid; risken var låg; och så kunde det utövas även när de satt i fängelse (åtminstone så länge deras fångvaktare var med på det hela, vilket inte sällan var fallet). Om du var en herre med någorlunda kassa kunde då få ett brev från en okänd person, endast identifierad som kammartjänare åt ädlingar på flykt. Där berättade denne om en rejäl skatt som han tvingats deponera på hemligt ställe i trakten (detta hände sig under revolutionen, då Frankrikes överklass ofta fick anledning att snabbt och diskret flytta på sig och sina förmögenheter). Nu hade han tyvärr ingen möjlighet att plocka fram glittret, med misstänksamma medborgare överallt ... Kunde fine herrn möjligen hjälpa till, mot en försvarlig andel? Om svaret blev jakande, fortsatte korrespondensen sålunda:
Härpå ankom en förnyad skrivelse från den föregivna kammartjänaren, av innehåll att han blottad på allt, hade för en ringa summa hos sjukvaktaren pantsatt sin kappsäck, i vars dubbla botten förvarades den förut omnämnda teckningen av gömstället.
Här upphör liknelserna med dagens Nigeriabrev. För den som betalade för "kappsäckens" utlösande fick verkligen en karta, och sedan drog sig "kammartjänaren" tillbaka. Vidocq berättar om parisbon som satt spaden i bron Pont Neuf, mitt i Paris, som tydligen markerats med X på hans karta; man kan tänka sig hur många förhoppningsfulla som löpte runt i skog och mark med spadar, hackor och värdelösa skattkartor.

Vidocq anger att breven, som naturligtvis skickades ut i mängd, fick en en svarsfrekvens på 20 %, ofantligt mycket högre än dagens Nigeriabrev. Men så har vi också blivit aningen mer luttrade och misstänksamma när det gäller erbjudanden som verkar för bra för att vara sanna.


Peter Forsman: Som På Tjufspråket Kallades Jerusalemsbref ..., Internet Sweden 20 november 2012

2020-03-20

Att jobba hemma

Nu är det många som kanske uppmanas eller rent av tvingas att jobba hemifrån. Jag har jobbat hemifrån i över tio år och byggt en framgångsrik karriär trots begränsade möten ansikte mot ansikte. Här är några av mina bästa tips:
- @sinnrikt på Twitter, 10 mars 2020

Har själv viss erfarenhet av hemmajobb. Säger kontorsarbete, med skrivande och webb. Eftersom tipsen var så bra lägger jag helt enkelt ut dem här, med egna kommentarer.
1. Skaffa dig en gå-till-jobbet-rutin. För min del är den enkel, jag lämnar ungarna på skolan och går sedan hem igen och brygger en kaffekanna. Det är viktigt att inte bara vakna och börja svara på mail samtidigt som man fortfarande äter frukost i morgonrocken.
Det här handlar om att lura sig själv. Är man van vid en rutin som innebär att man först åker till jobbet, sen börjar jobba, så kan det vara märkvärdigt svårt att hoppa över ett steg. Man kan göra om steget, säkert på väldigt olika sätt (se även #3), men inte utelämna det.
2. Ta på dig snygga arbetskläder trots att du sitter ensam hemma. Tro mig detta gör skillnad i hur du upplever dig själv och din vilja att göra en bra insats. Du blir även mer socialt tillgänglig och har lättare för att lyfta luren och ringa en kollega eller starta ett videomöte.
Vet inte varför det fungerar men det gör det.
3. Välj en plats som du kan fokusera på och som inte förknippas med fritid. Helst ett eget kontor, men om du inte har ett så åtminstone en plats där du har en bra arbetsyta. Undvik fåtöljer eller soffan i vardagsrummet, stor risk att du kollar twitter istället för jobbmailen då.
Ett särskilt arbetsrum är förvisso det allra bästa. Då kan man nättopp hoppa över #1, när huvudet väl lärt sig att arbetsrum = arbete.

Vid hemjobb riskerar man att fritid inkränker på arbetstid, liksom att arbetstid inkränker på fritid. Ser man till #1 och #2 kan man delvis lösa det. Den senare punkten har de senaste åren fått mycket mer uppmärksamhet, i och med sociala medier och det faktum att nästan alla är uppkopplade nästa jämt.
4. Se till att ta minst 30 minuters promenad under dagen. Om du inte har lämning av barn på morgonen som en rutin, ta en promenad ändå t ex efter lunchen. Att promenera hjälper dig att sortera tankar och idéer, det är inte bara bra för kroppen.
Rekommenderas varmt (även om man inte jobbar hemma). Kanske en promenad efter lunch? Till skillnad från småjobb; mer avancerat än kaffebryggande bryter rytmen. Åtminstone för min del.
5. Ta hand om kroppen. Gör några yogaövningar varje dag, jag har ett 5-minutersprogram jag kör dagligen för att mjuka upp ryggen. Styrketräna också! Har du inget hemmagym så finns det oändligt med youtubeklipp med övningar du kan göra med bara kroppsvikten.
Aldrig lyckats med detta. Har haft rörelsepaus-varje-timme-program installerade, orkade med det några dagar.
6. Gör dig synlig och kommunicera proaktivt med dina kollegor. Om ni kör Slack, skapa en kanal för ditt team och använd den! Annars skicka mail, ring via Zoom eller liknande, eller lyft luren. Dina kollegor behöver dig trots att du inte är där fysiskt. Och du behöver dem.
Syns inte – finns inte. Visa att du är uppkopplad och därmed tillgänglig. Du kanske rentav är mer tillgänglig än kollegan på kontoret som är på möten 3/4 av sin tid?
7. Glöm inte att ta lunch. Det är lätt att hamna i tankefällan att man måste jobba hårdare för att bevisa att man jobbar när man är hemma. Det är sant att du måste jobba hårdare, men att inte ta raster gör dig tvärtom mindre effektiv och mer slötänkt. Prioritera din hjärna.
Det är mycket lättare att fika och luncha när alla andra gör det. Har man vant sig vid sådant blir det lätt att det inte händer när man är ensam. Liksom att man tänker att det blir för ofta när man inte ser någon annan göra det.
8. När du är klar med jobbet, ha en lämna-jobbet-rutin. Packa t ex undan laptopen och byt om igen till mer bekväma hemmakläder. Detta stärker känslan av att du är "hemma igen från jobbet" och det är viktigt. Annars kan du fastna i suget att kolla jobbmailen hela kvällen.
Som #1.
Tänk på att hjärnan är expert på att bilda vanor så se till att skapa balanserade och bra vanor direkt med intention. Jag är övertygad om att fler företag kommer vara mer villigt inställda till jobb hemifrån om tio år så se detta som smygträning inför framtiden. Lycka till! :-)
Se även bloggen sinnrik.com: Bli expert på att jobba hemifrån


2020-03-19

Rysk desinformation

desinformation (av des-, se dis-, och information), spridning av (särskilt avsiktligt) felaktig information.
- NE

Man skulle kunna tro att ett ord som "desinformation", med standardprefixet des-/dis-, tagits in i svenskan direkt från latinet, eller från något standardspråk som franska eller engelska. Men ursprunget är lite ovanligare än så. Och ovanligt tacksamt, eller vad man ska kalla det.
disinformation (n.) "The dissemination of deliberately false information, esp. when supplied by a government or its agent to a foreign power or to the media, with the intention of influencing the policies or opinions of those who receive it" [OED], 1955, from Russian dezinformatsiya (1949) [дезинформация], which is said to be from French désinformation, but the French word is not as old as the Russian one; see dis- + information.
- Online Etymology Dictionary: desinformation

Ordet är också yngre än iaf jag hade gissat (ännu ett exempel på att man inte kan gissa i etymologi). Förteelsen är ju äldre än hedenhös men ordet måtte väl vara åtminstone 150, 200 år? Inte alls; Stalin hade ännu några år kvar på tronen när det myntades.

2020-03-18

Saker som Anders Tegnell sägs ha sagt

Statsepidemiolog Anders Tegnell har ju varit i hetluften ett tag, och lär förbli där ett tag framöver. När man är i fokus för den enda fråga som samhället för tillfället bryr sig om är det inte konstigt att faktiska och påstådda citat granskas på längden och tvären. Det är inte konstigt att saker som faktiskt sagts missförstås, med eller utan flit. Och det är heller inte konstigt att han, återigen med eller utan flit, tillskrivs saker som han inte alls har sagt.

Mattias Axelsson tog en titt på några påstådda Tegnell-citat som cirkulerar. (Mattias ägnar sig åt lite av varje, som att skriva om högtiders historier, podcasta om Kungar och krig, skriva boken Tacos, tvättstuga & tack för senast, med mera.) För att förenkla utgick han ifrån ett inlägg på Flashback, en sajt där den källkritiska nivån varierar från noll till max. I detta fallet har användaren "blueberrycake" råkat glömma att länka till artiklar, eller på annat sätt underlätta att kontrollera påståendens sanningshalt. Så han, och i viss mån jag, har ordnat den biten, så långt vi har kunnat.
2 februari: Ingen risk att svenskarna kan sprida corona-viruset. Risken är obefintlig.
Vad Tegnell säger i Aftonbladet är: "Risken att smittan skulle kunna spridas i Sverige med den här gruppen är helt obefintlig," Det handlar alltså inte om att "svenskar" överlag inte kommer att sprida smittan. Det handlar om elva svenskar som evakuerats från Wuhan.

Experten: Ingen risk att svenskarna kan sprida coronaviruset, Aftonbladet 2 februari 2020
8 februari: När det gäller sportlovsresor finns det absolut ingen anledning att oroa sig för corona-viruset. I Alperna och södra Europa finns ingen spridning över huvud taget.
När Tegnell fällde detta yttrande fanns det ingen dokumenterad spridning i detta område.
26 februari: Tror inte alls på någon stor spridning i Sverige.
Artikeln "Tror inte på ett stort utbrott i Sverige" publicerades av Aftonbladet den 26 februari. Problemet är att rubriken är skriven som ett citat, men citatet är inte hämtat från någon som intervjuas utan från själva artikeln. Aftonbladet har citerat sig självt, helt enkelt.
I Sverige tror man inte på en stor allmän spridning. 
– Nu har vi en väldigt bra beredskap och arbetssätt för att hantera fall. Vi har också testat nästan 200 misstänkta fall, regionerna gör ett fantastiskt arbete med att hitta personerna och labben har kunnat avskriva fallen, säger Anders Tegnell.
Om citatet är ett citat av någon annan än journalisten så återstår det att visa.
29 februari: Varför ägna sig åt sådana här frågor, när vi har viktigare saker att skriva om än virus. (Sydsvenskan)
Den som kan styrka detta citat får gärna höra av sig. (Enda funna källan är "blueberrycake" på Flashback.)
1 mars: Folkhälsomyndigheten: "Barn sprider inte viruset."
Ingen på Folkhälsomyndigheten har påstått detta. Vad man har sagt är "Vi ser inga uppgifter på att det finns smitta ifrån barn". Det där blir ju ingen vidare rubrik, så media fixade till den: Myndigheten: Barn driver inte infektionen, Sveriges Radio 1 mars 2020. Så kan ett fullt korrekt påstående bli kategoriskt och falskt, när "vi har inte sett" blir "det finns inte".
3 mars: Sydsvenskan: "Rapporteringen om corona är överdriven, populistisk och överdriven."
Detta citat är ett rent påhitt.
5 mars: Den värsta tiden är över. Ingen anledning att tro att fallen kommer att öka.
5 mars: Kommer inte att se några fler importfall. 
Vad Tegnell säger i en intervju:
– Det finns anledning att tro att vi kommer att peaka nu, att vi har peakat. 
Du tror alltså att det nu går neråt? 
– Ja, det kanske går upp något. Men sedan kommer det med all sannolikhet att gå nedåt, om det inte dyker upp nya områden i världen där det är stor smittspridning och som folk reser till väldigt mycket, svarar Anders Tegnell.
- "Ökningen av antalet importfall kan ha nått toppen – kommer att klinga av", DN 6 mars 2020

Rubrikens "kan" är väl placerat, för nog är det ett stort "om" i den sista meningen. Huruvida någon ärligt tolkat "det finns anledning att tro att det inte kommer att öka" som "det finns ingen anledning att tro att det kommer att öka" är en annan fråga, för här är det inte någon journalistisk vässning utan två helt olika påståenden.
5 mars: Experten Agnes Wold: "Kommer bli en stor minskning av fall närmsta dagarna."
Här ett citat från en annan expert som fått allmänhetens och medias öra ... Återigen, den som kan styrka detta citat får gärna höra av sig. Inte minst som den där slarvsvenskan inte förknippas med Agnes Wold.
11 mars: "Hur ska vi få till det så att vi fortsätter ha en jämlikhet i samhället och att alla har samma chans att hålla sig friska?"
Vad Tegnell sade i en filmad intervju publicerad 11 mars, apropå företag som låter alla jobba hemma (vid 11 min):
Det finns ju en aspekt i det här som liksom handlar om jämlikhet ... Det här är ju vissa grupper i samhället som kan göra på det här viset men inte alla. Och hur ska vi få till det så det blir på ett bra sätt så att vi fortsatt har en jämlikhet i samhället, och att alla har samma chans att hålla sig friska ... Jag tycker att man bör tänka igenom konsekvenserna av den typen av beslut ganska brett innan man tar dem ...
- Filmad intervju med Niklas Svensson, Anders Tegnell: "Fortsätter till sommaren, sen andra våg i höst", Expressen 11 mars

Så det är ett uttalande som är korrekt citerat.

Slutsats: Hittills visar sig de flesta citat ha antingen missuppfattats (med eller utan flit), sagts av någon annan, eller tagits ur luften – ifall ingen kan påvisa något annat, vill säga.

Slutsats 2: Ingenting är lättare än att få felaktiga citat att cirkulera, när de säger det som vissa vill höra; det är bara att påstå att X har sagt Y.


Uppdaterat 19 mars: Det är en sak när allmänheten tolkar fel av misstag, eller troll med flit. Men vad ska man säga om rubriker som blir fel? Jag blev så irriterad att jag skrev på Twitter.
Vid kris får alla som någon lyssnar på väga sina ord på guldvåg. 
Det gäller även rubriksättare. Inte minst för att vi vet att de flesta bara läser rubriken innan de delar. Om rubriken inte täcks av artikeln, eller rentav motsäger den, blir rubriksättaren sanningens fiende.
- @faktoider [undertecknad] på Twitter, 19 mars 2020

2020-03-17

Slutet för John of God


I december 2018 lade jag ut bloggposten Slutet för John of God? Då hade skojaren, som egentligen heter João Teixeira de Faria, äntligen hamnat bakom lås och bom – inte för att ha lurat miljoner med fåniga men gravt inkomstbringande trick, utan för en rad våldtäkter m.m. De senaste domarna fälldes i januari, och innebär att den 77-årige mannen ska sitta drygt 63 år i fängelse.

Innebar detta verkligen slutet för verksamheten i Casa de Dom Inácio de Loyola i brasilianska Abadiânia? Nu verkar vi ha fått ett svar. Och det är jakande. Den industri som cirkulerade kring John of God har imploderat.
Många företag/affärer har stängt, och idag finns endast ett fåtal pousador [hotell] öppna. Arbetslösheten blev stor för de som bor i Abadiãnia.
- Jannie Vidéen, tidigare researrangör till JoG

Det är bra att charlataner åker fast, i synnerhet de som ger icke-vård och förvirrar folk om deras vårdbehov. Det är synd att de aldrig verkar åka fast för just det, utan annat. Det är typiskt att det alltid verkar finnas något sådant fuffens som får myndigheterna att spärra in dem.

Läs mer hos PKJonas: John of God akt 13: Det bittra slutet

2020-03-16

Lördagsfråga 599: Monty Python


  1. Sylvester Graham (1794-1851): Präst, nykterist, vegetarian och förkämpe för ett grovt mjöl som än idag bär hans namn.
  2. Hans var kung av Danmark, Norge och, efter långt om länge, Sverige. Hans dopnamn var Johannes, varför han på engelska skrivs King John.
  3. Låtsasbrottaren Hulk Hogan heter egentligen Terry Gene Bollea.
  4. Erik Segersäll, en av de första historiska svenska kungarna, tillber Oden. Det jag särskilt gillar med denna tavla är att konstnären heter Jenny Nyström. Måste ha varit skönt att koppla av från alla jävla tomtar ibland.
  5. Varför ser buktalarnas dockor så ruskiga ut? Det här är lejonet Lenny, hållen av en viss Terry Hall.
  6. Michael Wittman, välkänt "pansaräss" (vet inte om begreppet användes i Tyskland eller bara av de västallierade).
Graham (Chapman), John (Cleese), Terry (Gilliam), Eric (Idle), Terry (Jones) och Michael (Palin) ger naturligtvis Monty Pyton. Den satte Tricky.

MP har utgjort svaret i en tidigare lördagsfråga men med helt andra ledtrådar.

2020-03-15

Varför dansbanden såg ut som de gjorde


En gång i tiden – framför allt på 70-talet och en bit in på 80-talet, såvitt jag vet – såg dansband ut så här. På fullt allvar? Nja. De extremare fallen var snarare tänkta att vara lattjo än snygga. Men varför hade så många så underliga scenkläder? Förklaringen är enkel och tråkig: Skatteregler.
Förmån av uniform och andra arbetskläder ska inte tas upp, om förmånen avser kläder som är avpassade för tjänsten och inte lämpligen kan användas privat.
- Inkomstskattelagen (1999:1229) 11 kap 9 §

Enligt uppgift ska skattelagen från 1999 ha lämnat 11 kap 9 § oförändrad. Så det var just denna formulering som motiverade Larz-Kristerz m fl att dra på sig kreationer som inte lämpligen kunde användas privat. Kläderna skulle vara oanvändbara i andra sammanhang än scen och skivomslag; det var själva poängen.

Se t ex Sk(r)attedräkten, Aftonbladet 30 oktober 2008

2020-03-13

Doktor WHO om corona

Vilka myter om corona och covid cirkulerar ute i världen? WHO har upprättat en myth busters-sida där de tar upp ett antal oriktiga påståenden som tydligen är tillräckligt vanliga för att förtjäna så förnämligt avfärdande.

Coronavirus disease (COVID-19) advice for the public: Myth busters

De är pedagogiska nog att inte ta upp myterna ("Coronaviruset sprids inte i varmt klimat") utan avfärdandena ("Viruset sprids även i varmt klimat"), eller som frågor ("Finns med corona-medicin?").

Covid 19-viruset kan överföras i trakter med varmt och fuktigt klimat

Exempelvis president Trump hoppas på att viruset ska sluta spridas när det blir varmare. Såvitt vi vet är det en fåfäng förhoppning.

Kallt väder och snö dödar inte coronaviruset

En del tror att viruset vantrivs i värme, andra att det vantrivs i kyla. Men även om den vanliga influensan är vanligare på vintern så verkar det inte finnas något som talar för att coronaviruset beter sig så.

Ett varmt bad förhindrar inte covid-19

Temperaturtemat fortsätter. Denna oriktiga uppfattning har jag inte sett i det fria. Debunkandet gränsar till det fåniga när man konstaterar att mycket varmt vatten i själva verket kan vara farligt eftersom man bränner sig.

Coronaviruset smittar inte via myggbett

Viruset håller till i andningsvägarna och sprids via droppar när man hostar eller nyser.

Kan handtorkar [varmluft] döda coronaviruset?

Folk ute i världen har verkligen gått igång på corona och temperatur ... Nej, den värme som finns i handtorkar är alldeles för beskedlig för att kunna rå på viruset.

Kan ultraviolett ljus döda coronaviruset?

Svar: "UV-lampor ska inte användas för att sterilisera händer eller annan hud eftersom UV-strålningen kan irritera huden." Nog så hjälpsamt men inget svar på själva frågan.

Hur effektiva är värmedetektorer på att hitta folk som smittats av viruset?

Vi har väl alla sett den nya rutinen med folk som scannas innan de får passera. De som upptäcks är givetvis de som utvecklat feber, inte de som smittats men ännu inte utvecklat feber.

Kan sprit eller klorin över hela kroppen döda viruset?

Sprit dödar viruset och jag antar att klor också gör det, men det är definitivt en dålig idé att bada i sådana vätskor. Och det beror inte bara på att virus som hamnat i kroppen inte berörs.

Skyddar vaccin mot lunginflammation även mot coronaviruset?

Nej. (Minns återigen the Donald, som frågade om man inte kunde använda något befintligt vaccin mot det nya viruset. Så fungerar det alltså inte, alls.)

Kan regelbunden sköljning av näsan med saltlösning skydda mot infektion av coronaviruset?

Igen: Nej. Inte. Det skulle kunna fungera i viss mån mot förkylningar.

Kan det hjälpa att äta vitlök?

Ät gärna vitlök, men det finns inga belägg från det pågående utbrottet att vitlök skyddar folk mot viruset, förklarar WHO diplomatiskt.

Påverkar coronaviruset äldre, eller är även yngre i riskzonen?

Viruset smittar folk i alla åldrar. De som är äldre, sjuka eller har försämrat immunförsvar är känsligare. (Det finns indikationer på att barn skulle smitta mindre men det är ännu inte fastslaget.)

Hjälper antibiotika mot coronaviruset?

Detta bygger på en missuppfattning som aldrig dör. Antibiotika påverkar bakterier; antibiotika påverkar inte virus. Anti-biotika = "mot livet"; virus är så otroligt enkla manicker att de inte ens är levande.

Finns det några mediciner mot coronaviruset?

Inte än.


2020-03-12

Hälsovännens Kemiska Laboratorium


Hälsovännen är en tidning som gavs ut av den energiske dr Henrik Berg. På runeberg.org (länken) finns en handfull årgångar digitaliserade; gå och läs, för det är stundtals kostbar läsning.

Från 1902 kan man hitta annonser för Hälsovännens Kemiska Laboratorium. Denna rörelse hade inte, som man skulle kunna tro, ett dugg med tidningen att göra, eller dess förlag eller butiker, något som också påpekades i en rad annonser. Det var en helt självständig skojare som dragit igång en verksamhet med s.k. patentmediciner, som han sålde under uppenbart snyltande på annan verksamhet. Hur sånt kan försigå ens en vecka begriper jag inte.
Den i Malmö häktade underdoktorn f. d. karusell- och skjutbaneägaren Olsen-Neslo [ett av hans många alias utgjordes av efternamnet baklänges] lif och lefverne erbjuda så många raffinerade och sorglustiga poänger, att det är väl motiveradt att ägna mannen ytterligare någon liten uppmärksamhet.
- SvD 13 februari 1916


Här är Hemläkaren – En bok för alla, utgiven av Hälsovännens Kem. Laboratorium. Så fort jag hittade uppgifter om den insåg jag att den är en pärla i kvackarhistorien, eller för den delen svensk historia om bluff & båg.
När "Hälsovännens kemiska laboratorium" startades af Olsen, introducerades firman på humbugsmarknaden med hjälp af en bok, Hemläkaren, som enligt braskande annonser utdelades någon tid gratis mot insändandet af tjugu öre; sedan skulle den kosta en krona. I själfva verket "utdelades" på detta sätt den ena upplagan efter den andra för tjugu öre, hvilka voro mer än skälig ersättning åt den människovänlige utgifvaren.


Titelbladet pryddes af ett porträtt, enligt uppgift föreställande en viss dr Sequa, men i verkligheten afbildande den berömde Pestalozzi, som naturligtvis aldrig haft något med "Hemläkaren" att skaffa.

Den schweiziske författaren och pedagogen Johann Heinrich Pestalozzi (1746–1827)


I bokens början fanns en afbildning af det hus, där "laboratoriet" hade sin lokal, hvilket utvisades af en ståtlig inskrift öfver hela fasaden. Denna inskrift fanns i verkligheten icke på huset i fråga, men hade klistrats på fotografiet. Laboratoriets lokal inskränkte sig till en del af källarvåningen.

Man fick vidare se en afbildning af "chefskontoret", som dock inte alls hade något att göra med Hälsovännens kemiska laboratorium utan återgaf ett direktionsrum hos – Svenska Telegrambyrån och helt öppenhjärtigt var knyckt ur dess annonstaxa.
Vad själva produkterna beträffar utgjordes de mestadels till apoteksvaror till överpris med rundligt tilltagna löften. Som vanligt.

Senare åtalades de ansvariga, som utöver f. skjutbaneägaren utgjorde f. velocipedtillverkaren Anders Lindahl. I mitt ex av Hemläkaren finns en rejäl avslutning rubricerad "Akta Er för värdelösa efterapningar". Sådana är standard i sammanhanget, men det som sticker ut är att det är f. kompanjonen A. Lindahl som hängs ut. Jag har inte grävt djupare och vet inte varför de blev osams. Gissningsvis handlade det om pengar.

2020-03-11

Icke-kinesisk corona

There have been the large-scale outbreak of COVID-19 in Wuhan, China since the end of last year. We have noticed that some people in the West with hidden agenda accused China of being the "origin of novel coronavirus" or "made in China", and some even alleged that it was "caused by the leakage of the Chinese biological laboratory".
- Lin Songtian, Kinas ambassadör i Sydafrika: The COVID-19 Is Spreading Globally But Neither "Originated from China" Nor "Made in China", 8 mars 2020

Att en ny sjuka framställts i ett lab, och alltså är ett biologiskt vapen på vift, utan – eller med? – flit,  är sedan länge standard bland konspirationsteorier; idén ska finnas med. Det är inte svårt att hitta folk som påstår sådant, på allvar eller som trollande. Men att klumpa ihop dem med folk som fullt korrekt konstaterar att det nya corona-viruset kommer från Kina ... Vad ska man säga om det? Där ursprung, origin naturligtvis är något helt annat än fåniga konspirationsteorier à la made in China.

Och ambassadören är heller inte ensam. Sedan Kina verkar ha fått bukt med virusets nuvarande utbrott har man övergått till att med desinformation försöka tvätta det rykte man uppfattar har solkats, naturligtvis regisserat från Peking. I ett längre perspektiv vill man skriva en berättelse om 2019 års virus där Kina är hjälten, inte världens smittbrunn. För sådana höga syften är det både lätt och försvarligt att smida halvsanningar och osanningar till sanningar.
Inte minst väckte läkaren och visselblåsaren Li Wenliangs död starka känslor. Li Wenliang varnade för viruset på ett tidigt stadium bara för att kallas upp till polisen och lova att i framtiden inte sprida "falska rykten". Även att Kina fortsatt tillåta marknader som säljer levande djur som råttor trots att även sars bröt ut här, har kritiserats. 
Men det är inte de rubriker regimen vill se. Nu handlar det om att måla bilden av Kina som ledande i virusbekämpningen och peka ut vilka misstag andra länder begår.
- Peking lägger ut dimridåer om coronavirusets ursprung, DN 10 mars 2020

Man kan även se det som protester mot en särbehandling gränsande till rasism, där kineser över hela världen märker hur folk tar avstånd från dem, såväl fysiskt som psykiskt. Sådant beteende kan vara begripligt. Som argument för en konspirationsteori, där det nya corona-viruset kommer från – skapats? – någon helt annanstans, i USA till exempel, är det en helt annan sak.

2020-03-10

Ett riktigt sinnessjukhus

Som amanuens vid [St Lars sjukhus utanför Lund], hade jag en gång i uppdrag att gå en rond genom sjukavdelningarna och demonstrera dem för en samling filosofie studerande och jurister, vilka deltagit i en enklare föreläsningskurs i sinnessjukdomarnas yttringar samt sociala och rättsliga betydelse. Jag hade lett dem [genom alla avdelningarna] och avslutat min vandring med att förevisa den oroliga övervakningsavdelningen och långbadet [där patienter tillbringade mycket tid i badkar]. I mitt tycke var besöket nog så olyckligt, det härskade ovanligt stor högljuddhet på båda dessa ställen och jag hade gärna velat förbluffa lekmännen med de lugna förhållanden, som kunna råda även å den oroligaste sjukavdelning. 
Jag blev därför ej så litet överraskad, då, sedan jag förklarat mig ej ha mera att visa, en av kursdeltagarna klev fram och sade: "Ja, allt det här var mycket intressant och vi hade ju ej tänkt oss, att det såg ut så här på ett hospital. Men nu tycker jag att doktorn inte behöver dölja något för oss, för vi vill allt bra gärna se en riktigt galen och sinnessjuk människa i en madrasserad cell – om det går för sig!"
- Mikaël Söderström, Läkarkonst, kvacksalveri och vidskepelse (1926)

Även längre fram fanns det madrasserade celler och liknande på sådana institutioner; om än inte på St Lars, då. Och i den allmänna bilden fanns de naturligtvis kvar ännu mycket längre. Liksom bilden av hur en "riktig galen och sinnessjuk människa", hur den nu ser ut.

2020-03-09

Lördagsfråga 598: Nordiska spel



  1. Trollet Hugo lanserades av danska IFE. I Sverige blev det på 1990-talet känt i morgon-tv, dit barn kunde ringa och åtminstone försöka spela via telefon.
  2. Angry Birds från finska Rovio skulle kunna vara det mest framgångsrika tv-spelet från Skandinavien. Säker är jag inte för konkurrensen är hård.
  3. Norska spelutvecklare är inte lika profilerade men naturligtvis finns de. De gjorde t ex Pocahontas 1996.
  4. Sverige är avgjort störst i fältet. Här Battlefield 1942 som inledde vad som skulle bli en miljardserie.
Temat dataspel låg nära till hands efter intervjun med Jimmy Maher, och varför inte spel från de nordiska länderna, där vi alltid legat väl till. Tomas satte det temat.

2020-03-08

Trota blir tre


Rätt ska vara rätt. Och så få kvinnor som det är i medicinhistorien så finns det ännu mindre anledning att slarva.

Trotula är inte en person utan en bok. Det är en samling med medicinska texter skriven av tre kvinnor i Salerno på 1100-talet. En av dem har vi namn på: Trota. Efter henne fick hela samlingen namn: "lilla Trota" eller Trotula. Och så småningom övergick namnet på boken till den enda identifierade författaren.


2020-03-06

The Digital Antiquarian: En intervju med Jimmy Maher

(Börjar med vad som oriktigt kallas för en brasklapp: I denna bloggpost finns det material även för den som inte har minsta intresse av spelhistoria och hemdatorer. Man skulle faktiskt kunna säga att det är en av dess poänger.)


En obetalbar skärmbild från Leisure Suit Larry-klonen Les Manley in: Lost in LA (1991). Det ironiska var att den som på den tiden ville spela de senaste spelen på en MS-DOS-maskin verkligen behövde kunna en hel del obskyr teknik, som skillnaden på XMS och EMS, hur man gör en bootdiskett med CONFIG.SYS och AUTOEXEC.BAT som anpassats för spel och dator, osv ... Eller åtminstone känna någon som kunde sådant. – The 640 K Barrier

Gårdagens bloggpost handlade om The Digial Antiquarian: Jimmy Mahers fina blogg med historik över hemdatorer, videospel, dataspel etc. Idag blir det en uppföljning i form av en intervju med Jimmy. Liksom i förra bloggposten är illustrationerna blandat gods från förr i tiden, hämtade från Jimmys blogg.


Konceptskiss av Didier Chanfray till Lost in the Dark, det första spelet som verkligen var skitläskigt. – Alone in the Dark

Du har ägnat snart tio år åt att blogga om hemdatorer m.m. i allmänhet och spel i synnerhet. Vad var det som fick dig att börja med denna väldiga uppgift, och vad får dig att fortsätta?

Det har nog underlättat att jag aldrig riktigt tänkt på det som en "väldig uppgift". Man kan säga att jag snavade in i det till att börja med. Jag hade just skrivit klart en bok om Amigan för MIT Press och kände att jag ville fortsätta skriva om digital historia, men utan de förhållningsregler en författare på ett akademiskt förlag måste följa. Så jag startade en blogg och började utforska historien om The Oregon Trail, ett spel som praktiskt taget alla som gick i skola i USA under 1980- och 1990-talet minns. Och därifrån har det fortsatt.

Och även sedan jag började tänka på projektet som en mer formell, kronologisk historia över dataspel, så fortsatte jag att tänka att jag kan sluta när som helst – att jag bara fortsätter så länge som det är roligt och jag har läsare. Den inställningen har jag än idag. Folk frågar ibland – förhoppningsvis av rätt anledning! – när det hela kommer att sluta. Svaret är att jag faktiskt inte vet.

Utöver intresset i själva ämnet så har det hjälpt att texterna varierar, i stil och format. En artikel handlar om affärshistoria, nästa om ett spel, och så kommer en filosofisk betraktelse, en intervju eller kommenterad transkription från någon konferens. Jag är den förste att erkänna att alla experimenten och sidospåren inte varit lika lyckade, men de har hållit mig igång som skribent.

Det sagt så kände jag för några år sedan hur utbrändheten närmade sig. Att börja med The Analog Antiquarian, och lägga om The Digital Antiquarian till bloggposter varannan vecka istället för varje, har underlättat mycket, precis som jag hoppades. Bland annat känner jag mindre press på att rusa igenom spel jag spelar – eller jag menar studerar *host* – för artiklarna. Vilket är bra, eftersom spelen tenderar att bli allt längre och djupare, och därmed allt mer krävande, allt eftersom jag arbetar mig fram i kronologin.

Det viktiga är att jag fortfarande blir entusiastisk när jag tittar på listan över kommande ämnen, såväl på grund av mitt intresse för ämnena i sig som de olika angreppssätt de motiverar. Om och när det förändras så kommer det att vara dags att sluta.


Ett kort tag såldes Infocoms Zork av företaget Personal Software, ett av de beigeaste namnen jag sett i branschen. Idag är det fullkomligt okänt, men deras mest kända produkt är historisk: VisiCalc var det allra första kalkylprogrammet, persondatorernas (som Apple II) första killer app, och det som fick in persondatorer på kontoren. – Infocom: Going it Alone

Du är naturligtvis inte den ende som skriver om sådant här, men jag har fortfarande inte sett någon med samma breda angripssätt (snarare än folk som ägnar sig åt t.ex. gamla CRPG och ingenting annat). Hur ofta skriver du om saker som ingen annan skrivit om?

Jag skulle inte överdriva detta. Till en stor del reflekterar mina val av ämnen mina egna esoteriska intressen, lika mycket som någon som t ex The CRPG Addict. Jag tycker allra bäst om "litterära" spel, spel med tematiska ambitioner, och spel som betonar narrativ. När man läser vad jag skriver så kan man definitivt märka att jag tog min BA och MA i litteratur. Samtidigt är jag intresserad i spelens affärsmässiga historia, och spelkulturen – även i genrer som inte intresserar mig särskilt mycket som spelare. Så det finns en viss förgrening här. Jag öser uppmärksamhet och kanske även kärlek på mina favoriter, ibland långt mer än deras affärsmässiga eller kulturella avtryck motiverar. Men jag försöker även att berätta spelens större historia, visserligen på ett oundvikligen mindre personligt sätt. Hittills har det fungerar. Jag tror inte att en person kan älska alla sorters spel lika mycket.

Det finns definitivt historier som jag berättat mycket mer ingående än andra gjort, eller rentav varit den förste att alls berätta. Historien om Eastgates hypertext-rörelse (här två Eastgate-artiklar) och tidiga amatör-textäventyr är två exempel jag kommer på just nu, men jag är säker på att jag skulle hitta många fler om jag gick igenom mina arkiv. Någon sade nyligen att mitt arbete var "besynnerligt" eftersom det gav så mycket uppmärksamhet åt några relativt obetydliga rörelser, men jag föredrar ordet "esoteriskt".

Jag har alltid dragits till marginalerna, och jag misstänker att det kommer att bli tydligare efter Doom och dess förändring av spelande, ett ämne vi snabbt närmar oss [det senaste spelet som togs upp var Myst från 1993, samma år som Doom]. Faktum är att jag som spelare har tämligen begränsat intresse för FPS och RTS, de två genrer som kom att dominera hela fältet mot slutet av 1990-talet. Men det är okej eftersom det finns så mycket i marginalen som jag själv finner intressantare. Jag kommer att tänka på vad Neil Young sade efter att ha släppt country-rock-albumet Harvest: "Att färdas mitt på vägen blev snart tråkigt, så jag åkte ner i diket istället. Det är skumpigare att köra där men man träffar mycket intressantare människor." Mitt hjärta tillhör för evigt diket, men jag har bestämt mig för att ge även vägens mitt en rimlig uppmärksamhet.


Gränsen mellan förr och förrförr gick tydligen 1993: "... My own feeling upon firing up Day of the Tentacle for the first time in preparation for this article was that I had crossed some threshold into modernity after living in the ancient past for all of the years I’d previously been writing this blog." – Day of the Tentacle

Vilka källor använder du, digitala eller analoga? Hur mycket av informationen från tiden före webben finns på nätet? Du citerar mängder av tidningar och magasin, bloggar och rentav filmer, vilket ger intryck av att du äger ett väldigt bibliotek av material från när det begav sig.

Jag får ständigt göra folk besvikna som tänker på mig sittandes i någon sorts väldigt spelforskningsbibliotek. Faktum är att minst 95 procent av materialet jag använder enbart finns i datorn. Jag har stor nytta av den fantastiska samlingen av tidningar från perioden och andra dokument som Jason Scott satt ihop på archive.org i praktiskt taget varenda artikel. Hans arbete är en förutsättning för allt jag gör. Utöver det så gör jag en del intervjuer, och gräver upp en hel del med de magiska maskiner som är Google och Wayback Machine på archive.org (ett verktyg som jag förväntar mig kommer att bli allt viktigare när kronologin går in i den tidiga webbens ålder). Då och då har jag fått ta en tur till biblioteket för att leta reda på någon fysisk bok som inte finns på Kindle, eller rentav köpt eller fått begagnade böcker, men det inträffar inte oftare än högst några gånger per år. (The Analog Antiquarian är en annan historia ...)

På samma sätt är folk förvånade över att jag inte samlar på gamla spel i fysisk form. Jag föddes utan samlargenen, och min naturliga läggning att ha få prylar har förstärkts av att jag flyttat åtta gånger sedan 2009. (Sådant är livet när du gift dig med en dansk doctor-in-training; jag är säker på att en del av dina läsare vet hur det är. [fullt möjligt!])

Det närmaste jag har ett hemligt vapen är en samling på min hårddisk av bokstavligt talat alla tidningar av intresse på archive.org, från magasin i fyrfärg till nyhetsbrev från användargrupper på Usenet, i form av tusen sinom tusen rena textfiler. När jag forskar på något nytt ämne – i synnerhet obskyra sådana – gör jag en slagning i dem, med namn och nyckelfraser. Det visar var nyttig information kan finnas, och då kan jag gå till motsvarande PDF-dokument för att bekräfta eller avfärda deras användbarhet

Prometheus, mest känd för att ha stulit elden och för det ha fått ett gruvligt straff av Zeus. Här återgiven av Rubens. - The Oracle of Delphi: Chapter 1: The Center of the World

Du skriver även "vanlig" historia. På vilka sätt är forskning i digital respektive analog historia lika eller olika? Finns det några fallgropar som är specifika för digital historia?

Tack för att du frågar om detta! Jag är oerhört stolt över arbetet jag gör på The Analog Antiquarian. Jag tror verkligen att det är det bästa jag någonsin skrivit. Jag har alltid tänkt på mig själv som en skribent som råkar skriva om digital historia, snarare än en digital historiker som råkar skriva. The Analog Antiquarian låter mig bevisa – eller motbevisa? – den teorin

Skillnaden är den mellan mikro- och makrohistoria. Jag finner båda givande. Det är roligt att grotta ner sig i enstaka frågor, att ta ett år eller mer på sig för att skriva om ett enda års historia, som jag gör på The Digital Antiquarian. Men det är också roligt att fundera över historia som sträcker sig över sekler, och ställa sig de riktigt stora frågorna. Nu när jag förmodligen har fler år bakom än framför mig så motiverades jag av en önskan att ägna mig åt större, mer universellt meningsfulla ämnen, och startade The Analog Antiquarian. (Det är inte världens sämsta reaktion på en medelålderskris, som min fru ofta säger ...)

Samtidigt är de inte fullt så olika som man kan tro. När jag skrev om pyramiderna vid Giza tillbringade jag mycket tid med primärkällor hämtade från, du gissade rätt, archive.org. I båda fallen finns känslan av skattjakt på orsaker. Till och med i själva skrivandet återkommer många aspekter. Hur många detaljer är för många detaljer? Hur kan jag inleda denna artikel eller detta kapitel med en smäll och avsluta det med en läsare som vill ha mer? Vilken är den bästa narrativa ramen att använda så det blir intressant för läsare i allmänhet, inte bara akademiker och fackfolk?

När det gäller fallgropar så är kanske en att spelhistorien inträffade så nyligen, och känslorna kan fortfarande vara förvånansvärt heta om förvånansvärt stora delar. Det kan vara en utmaning för såväl den som skriver som den som läser att ta av sig eventuella partiska glasögon. När jag skriver om rivaliteten mellan Atari ST och Amigan i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet så dyker en viss kommentator ständigt upp, full med ilska, och kallar mig alla möjliga fula saker. Jag läser alltid upp hans kommentarer för min fru, som finner det fullkomligt hysteriskt att någon kan bli så upphetsad över två sedan länge insomnade datasystem. Som man säger: Ju lägre insats, desto hetare konflikt.


King's Quest I: Quest for the Crown. Släpptes ursprungligen till IBM PCjr, en av det företagets stora floppar. Grafiken var absolut fantastisk 1984. – The Unmaking and Remaking of Sierra On-Line

Vilket är ditt intressantaste fynd?

Återigen tror jag att utsträckningen i vilken jag visar upp omvälvande nyheter inom spelhistoria är lätt att överdriva. Jag gjorde mer sådant i början; jag tror inte att jag någonsin överträffat uppvisandet av källkoden i BASIC för The Oregon Trail (On the Trail of the Oregon Trail, Part 4), som jag fick fram med hjälp av några andra duktiga digitala konservatorer från en tape dump från en HP-2100 minidator från tidigt 1970-tal. Nyligen återupplevde jag en del av den känslan när jag lyckades gräva fram tidiga försök till reverse engineering av Z-maskinen, den virtuella maskin för textäventyr som Infocom använde.

Mestadels tänker jag på mig själv som någon som kombinerar och – även om det kan låta märkligt för ett så smalt ämne – populariserar. Jag är hyfsad på forskning men, åter igen, i själ och hjärta är jag en skribent. Jag har uppriktigt sagt inte tålamodet att följa ett givet, smalt forskningsmål i månader och år utan att skriva någon artikel om det – men jag uppskattar verkligen folk som gör det, eftersom de gör mitt arbete möjligt.


Källkoden till Dungeon Master – Dungeon Master, Part 1: The Making of

Känner du till några särskilda missuppfattningar om dataspelshistoria?

Det finns gott om exempel på vad jag skulle kalla missuppfattningar, mer eller mindre, om spelhistoria, men de flesta är tämligen esoteriska. En större idé som ofta frustrerar mig är att spel på något sätt var bättre förr i tiden – skrivna för smartare, mer eftertänksamma spelare, etc. Naturligtvis brukar denna uppfattning främst spridas av folk som var barn eller unga vid tiden ifråga. Jag föddes 1972 och ingår i den demografin, så jag förstår frestelsen. Jag minns också hur jag stod i den lokala spelaffären och tittade på de fina blanka lådorna som verkade ha strålats ner från någon platonsk himmel, och som utlovade magiska upplevelser på en 8 bitars dator med 64 K RAM.

Att lära sig hur man gör korv, så att säga, berövar en snabbt på alla platonska fantasier. Spelutveckling har alltid varit det möjligas konst – och idag är mycket, mycket mer möjligt än vad det var då. Och om spelare inte har lika mycket överseende för icke-intuitiva problem eller speldesign som slösar bort deras tid så menar jag att det snarare är ett tecken på intelligens än ett tecken på brist på intelligens. Idag finns det bättre – och mer varierade – spel än i någon historisk period jag skriver om, till långt mer överkomliga priser. Vi ska inte låta nostalgi och åldersnoja göra oss blinda inför detta faktum. Dataspelens gyllene ålder är nu. Spelhistoria ska gå ut på att ta reda på hur vi hamnade här, inte vara något trånande efter ett förlorat paradis som aldrig funnits.


En klassiker som gjorde mycket för att sprida Amigan, för övrigt mer än vad Commodore någonsin gjorde – Defender of the Crown

Har du några tips till den som skulle vilja gräva i digital historia?

Jag anser att seriös spelhistoria har ökat, både i kvantitet och kvalitet, sedan jag började skriva The Digital Antiquarian – och jag tar inte åt mig för den trenden. Men det finns fortfarande gott om utrymme för att utforska ursprunget och utvecklingen av vad som verkar bli den konstform som kommer att definiera det 21:a århundradet, på samma sätt som film definierade det 20:e. Jag ska dela med mig av två råd för den som vill skriva väl om spelhistoria.

Det första rådet är att lära sig något om tekniken ifråga. Om speldesign är det möjligas konst, så begränsas det möjliga av hur långt du kan sträcka tekniken. Lär dig åtminstone grundläggande programmering, lär dig hur datorer fungerar, och, om du vill gå på djupet med något särskilt system, ta en grundlig titt på dess arkitektur. (Serien Platform Studies från MIT Press, där min Amiga-bok ingår, kan vara till stor nytta här.) Mycket som annars kan vara outgrundligt blir begripligt när du förstår tekniken. Det är förvånande hur många historiker som än idag inte har denna bakgrund och som verkar ointresserade av att lära sig den.

Det andra, mindre specifika men kanske ännu nyttigare rådet, låter kanske paradoxalt, men här är det: Lägg inte för mycket tid på att spela spel, eller ens läsa om dem. Alldeles för mycket spelhistoria är skriven som om spelande var en värld för sig, en bubbla utan kontakt med omgivningen, utan något ansvar. Det leder till en katalogiserande syn på spelhistoria som fortfarande är allt för vanlig: Historien som en serie föremål man kan nörda ner sig i. När du kryper alltför djupt i det kaninhålet tappar du bilden av dataspelens roll i kulturen i stort. Det är synd och skam, för det är faktiskt den intressantaste frågan av alla. Varje virtuell värld som någonsin gjorts har skapats i en del av den verkliga världen – vilket är ett annat sätt att säga att ingen virtuell värld har någonsin varit lika komplex, överraskande och intressant som vår enda verkliga värld. Så läs böcker (både fakta och fiktion, och inte bara science fiction [det där blev bättre på engelska]), se på bra filmer, samtala med folk (inklusive, och kanske i synnerhet, folk som inte kunde bry sig mindre om dataspel), lär dig vad som präglar god eller dålig sociologi och historia, och, vad sjutton, ta en promenad då och då och upplev din omgivning. Allt detta kommer att förbättra ditt skrivande på alla möjliga magiska, oväntade sätt.

Förvisso har några av de texter jag är allra mest stolt över blivit bättre med alla de metoderna. Som när jag kopplade ihop den stora populariteten hos militära simulatorer i USA med Reagan-erans gung ho-patriotism, och även gav exempel med Tom Clancys romaner och filmer som Top Gun; beskrev spelutveckling i Liverpool utifrån stadens baksmälla efter 1960-talets Mersey Beat-explosion; passat in utvecklingen av Tetris i den större historien om Sovjetunionens datorisering, och den motsägelsefulla strävan efter både modernisering och kontroll som drev den; eller, för att nämna ett ämne som jag bara har börjat fundera över, när jag tar upp det oerhört framgångsrika strategispelet Panzer General i traditionen av att ställa vissa prominenta personer i Tredje riket – kanske i synnerhet Erwin Rommel och Albert Speer – som på något sätt "goda", ädla män som bara följde order (som om det skulle vara en ursäkt...).

Inom filmhistoria är sånt här rutin. Om och när spelhistoria även börjar studera spel som en del i ett större kulturellt narrativ, så vet vi att vi verkligen har kommit någonstans.

*

2020-03-05

Tips (igen): The Digital Antiquarian


Castle Wolfenstein, originalet – inte Wolfenstein 3D från 1992, utan originalet från 1981! – Castle Wolfenstein

Denna blogg har jag tipsat om förut (Tips: Den digitala antikvarien). Men jag gör det igen, dels för att den är  innehållsrik och bra, dels på grund av en trevlighet jag återkommer till imorgon: En intervju med Jimmy Maher.


Den senaste artikeln handlar om Myst (1993), ett av världens mest sålda spel vars främsta förtjänst var att få CD-ROM att bli standard – Myst, or the Drawbacks to Success

The Digital Antiquarian drivs av Jimmy Maher. Undertiteln säger det mesta: "A history of computer entertainment and digital culture". Fokus ligger på äventyrsspel, text à la Infocoms Zork liksom grafiska äventyr som King's Quest och The Secret of Monkey Island. Den som någonsin suttit fast i "The Goblin's Dungeon" i The Hobbit eller dött tusen dödar i något spel från Sierra On-Line har massor av mycket att hämta här.


När Commodore Amiga var framtiden, och dess största hinder hette Commodore – The 68000 Wars, Part 3: We Made Amiga, They Fucked it Up

Han skriver även om tekniken: De första någorlunda användbara hemdatorerna (Apple II, Commodore PET och TSR), när Commodore 64 härskade i pojkrum och på fritidsgårdar, krigen mellan 68000-systemen Atari ST och Amiga, de många upp- och nergångarna för Apple och Macintosh, och hur Windows efter en lång rad misslyckade försök erövrade kontor och hem. Med mycket mer.


Napoleon var i Egypten och utkämpade vad som kallas slaget vid pyramiderna. Beteckningen är helt oriktig då striden utspelade sig flera kilometer bort. Men det låter bättre, och blir mycket mer dramatiskt på bild, vilket bl.a. François-Louis-Joseph Watteau insåg – The Pyramids of Gizah: Chapter 3: The Soldiers and the Savants

Han driver även en syster-blogg som inte alls har med datorer att göra. På The Analog Antiquarian driver han ett synnerligen ambitiöst projekt: Att detaljerat beskriva de sju underverken, dess historia och relaterade berättelser. Han har betat av pyramiderna och är nu inne på oraklet i Delfi (han utgår från listan i spelet Civilization – han är ju ändå The Digital Antiquarian!).


2020-03-04

Skaffa inte mask


Denna bloggpost var aktuell när den skrevs. Sedan dess har den blivit inaktuell. Jag har därför tagit bort innehållet, som utgjordes av texten i bilden.

2020-03-03

Vad är försiktighetsprincipen?

Nu blir det en sorts gästskribent. Joakim Zander postade en tråd på Twitter (@JoakimZander). Den var såpass intressant och relevant att jag bad om, och fick, lov att lägga den här. Så här kommer en beskrivning av en beramad princip man sett folk svänga sig med mer än en gång, och anat men inte haft en chans att leda i bevis att någonting är missförstått. (Jag har skrivit om principen för länge sedan, men även om det inte var helt fel så går det inte att jämföra med denna text.)

*

Försiktighetsprincipen. En av dessa juridiska principer som är så go att slänga sig med på Twitter. "Jag trodde vi applicerade försiktighetsprincipen i Sverige?" Kan betyda vad som helst. Funny 'cause it's kinda true. Tro mig, jag kan allt om den där principen. Häng med.

Så, first things first: Jag doktorerade på försiktighetsprincipen vid universitetet i Maastricht, gästforskade i Chicago och London, gav ut avhandlingen på Cambridge University Press, vann pris, jobbade med den praktiskt av och till i 15 år. Jag kan risk och försiktighet. Tro mig.

Så vad är den då? Vad syftar den till? Som så mycket annat är den ett barn av moderniteten. Eller kanske en myling. Skitsamma. Fram till 60-talet brydde vi oss inte jättemycket om risk. Visst vi reglerade rök i London etc, men det var för det var obehagligt att inte se nåt.

Miljö och hälsa hade vi inte riktigt upptäckt än. Inte på bred front, inte som koncept. Men 60-talet var ju en ny slags paradigm. Framförallt skrev Rachel Carson Silent Spring [på svenska Tyst vår]. Det var en call to arms för en nyfödd miljörörelse.

Bra bok. Vackert skriven, särskilt för att handla om nåt så osexigt som kemikalier och döden de bringar. Den ledde till en massa grejer, kanske främst det globala (nåja) förbudet mot DDT som väl kändes gött, men som egentligen varit en katastrof. Mer om det någon annan gång.

Silent Spring kom RÄTT. Folk var redo för att tänka dystopiska tankar om risk. Och vi hade börjat se effekterna av rejäl rovdrift inom ett gäng områden. Kemikalier, utsläpp, vattenrening, luft. Vi behövde ett paradigmskifte. Och det fick vi.

USA gick i bräschen, vare sig vi vill tro det här i Europa eller ej. Clean Air Act och Clean Water Act var två riktiga pionjärer vad gäller miljö- och hälsoskydd från tidigt 70-tal. Amerikanska domstolar var aktivistiska, gick långt med att fördela ansvar i miljöfrågor.

Tills Reagan satte stopp för det då och fick lite ordning på dem. Faktiskt, det var rörigt där en stund, även om domstolarnas instinkter var helt rätt. USA har fortsatt att ha ett unikt rationellt förhållande till risk sedan dess. Något vi gnäller på här i Europa. Men vi har fel i det.

I USA har rationellt tänkande angående risk alltid varit drivande, och framförallt har man jobbat med att vetenskapligt bedöma risker och sätta ekonomiska värden på dem. Cost-benefit-analys har varit den ledande modellen.

(Paus för kort boktips här då: Ska du bara läsa en bok om staten och riskhantering kan du sannerligen göra ett sämre val än Cass Sunsteins The Cost-Benefit State från -96). I Europa, och Sverige är SANNERLIGEN inget undantag, har vi haft en mjukare approach och inte låst fast oss i strikta processer och modeller för riskanalys och beslutsfattande. Istället har vi föredragit den breda penseln. Och här når vi äntligen fram till Försiktighetsprincipen.

Man brukar väl säga att försiktighetsprincipen dök upp som fenomen i Tyskland. Här kunde vi prata i evigheter om Ulrich Beck och Risikogesellschaft, men kanske nöjer vi oss med när principen för första gången dök upp internationellt i Artikel 15 i Rio Declaration från -92:
Where there are threats of serious or irreversible damage, lack of full scientific certainty shall not be used as a reason for postponing cost-effective measures to prevent environmental degradation.
Kanske ser ut som en enkel definition, men för en jurist är den där meningen fucking julafton. Så många kvalifikationer och rekvisit i potentiell konflikt med varann!

Principen hade haft sitt stora coming out-party. I Europa var vi tokiga i försiktighetsprincipen! En princip som är dåligt definierad och som ser miljövänlig ut men verkar ge ännu mer frihet till beslutsfattarare och politiker. Som dessutom är svår för domstolar att kolla?

WHAT'S NOT TO LIKE???

Well. Jag säger inte att alla jurister vänder sig mot försiktighetsprincipen, för den fyller en funktion, absolut. Men som juridiskt instrument väcker den en del oro. Men vad är det den säger då?

Poängen med försiktighetsprincipen är att den vänder sig mot det som kom innan, dvs det som var i början av den här JÄVLIGT långa tråden. Vi gjorde inget vad gäller risker. Sket i det. Krävde höga bevis för fara, etc.

Försiktighetsprincipen ville vända på det. Eller vara ett led i att vända på det. Den ämnade pusha beslutsfattare att agera tidigare, innan en risk har realiserats. Det duger inte att säga att man inte vet säkert vad något leder till, gör något redan nu.

Man kan prata om att den vänder på bevisbördan, och det har många gjort. Att det ligger på någon som utför en aktivitet att berätta för staten att aktiviteten är säker, inte för staten att visa att aktiviteten är farlig och sedan reglera. Så har den använts på viss områden.

Se t ex kemikaliehantering inom EU som är det mest långtgående arbetet rörande kemikalier vi någonsin sett i mänsklighetens historia. Alla krav ligger på industrin. Är det effektivt? Troligen inte på det sättet det är utformat. Men det får oss att må bättre, kanske.

Så, försiktighetsprincipen är en övergripande juridisk princip. Den finns i aritkel 191 av EU-fördraget och i 2. kap. 3§ av Miljöbalken. Problemet är bara att den är omöjlig att applicera i sin egen rätt. Vad som i verkligheten ÄR försiktigt är alltid ett politiskt val.

Alltså, lagen säger att vi måste vara försiktiga. Den är mycket sträng. Men vad det innebär att vara försiktigt ger den inget svar på. Det finns inga processer eller egentligen andra lagar att håll i handen här.

Att vara försiktig kan vara vad som helst. I Sverige har vi traditionellt varit superförsiktiga vad gäller kemikalier. Vad gäller mobiltelefoni har vi bestämt att försiktighetsprincipen inte appliceras alls. Allt beroende på ekonomiska och politiska hänsyn.

Vissa saker är enkla att reglera för att de är förenade med låga samhällsekonomiska kostnader, då är det lätt att luta sig på försiktighetsprincipen. Andra saker är dyra och kulturellt svåra att reglera och då låter vi bli att prata om någon jobbig försiktighetsprincip.

Så kan man ha det förstås. Att leva i ett samhälle är att balansera olika intressen mot varandra. Men juridiska principer, tycker jag, bör syfta till att vara annorlunda. De bör vara neutrala och skydda värden som riskerar att förloras i demokratins grottekvarn.

Försiktighetsprincipen är i det ljuset en tom princip. En princip som låter beslutsfattaren agera om den vill, men som ställer väldigt få krav på densamme. För att göra den funktionell krävs att den kopplas till ett rättsligt system och att beslutsfattaren tvingas vara rationell.

Jag har en plan för hur det skulle gå till, men det är för en annan söndagkväll. Nu räcker det att säga HERREGUD om ni hängt med ända hit! Och puss och godnatt.