Lyssna här: Faktoidpodden: Ord 3 – Spel
Ord och uttryck som kommer från spelens värld. Som ”full pott” och jackpott, som väl de flesta vet började som speltermer. Färre vet att ”bekänna färg” ursprungligen (och fortfarande) avser kortfärger, att ”gaska upp dig” kan härledas till svenskt kortspel som var oerhört populärt för 200 år sedan, eller att den som får ett spel jämförs med ett flipperspel.
Mer fakta än faktoider (men en och annan faktoid blir det såklart), liksom ett och annat frågetecken.
Nu blir det ett lite annorlunda avsnitt – igen. Fokus kommer inte att ligga på faktoider och relaterat, utan på fakta. Fakta från ett stort, komplext och ruggigt intressant ämne jag ägnat mig en hel del åt. En av mina böcker är vigd åt ämnet, det blev två avsnitt om det i förra säsongen av podden, med mera. Och det ämnet är etymologi: läran om ordens historia, varifrån de kommer, hur de har utvecklats och förändrats. En och annan myt och missuppfattning kommer naturligtvis att beröras, det är ju ändå min podd det här, men de är inte huvudtemat. Huvudtemat är inte det felaktiga utan det oväntade: Ord och uttryck som inte ser ut som om de kommer från det område som de gör.
Och det området ifråga är spel. Och där har ni hela innehållsdeklarationen för detta poddavsnitt: Etymologier för ord och uttryck från spelens värld. De är inte få, för de är många. De finns lite varstans i språket. Vi använder inte alla lika ofta, men nog så många nog så ofta. Och många av dem ser som sagt inte alls ut som speltermer.
Nu är det ju så med ord, att vi språkbrukare använder olika vokabulärer i olika sammanhang. Vi använder det här ordförrådet när vi är på jobbet, det här när vi är hemma. Vi använder andra ord om vi är ute och seglar eller lagar mat eller jagar faktoider eller utövar någon annan special-syssla. Och de här olika vokabulärerna kan färga av sig på varann. Ord kan lånas mellan dem och användas i nya sammanhang. Så är det idag, och så har det alltid varit. När det gäller spel så har den vokabulären alltid varit välfylld och välanvänd, för folk har spelat spel genom alla tider. Därför har ord och uttryck från spelens värld ofta hamnat i andra vokabulärer, inte minst vardagsspråket.
(Inom parentes sagt så är allt vi skriver och säger, även vardagligt, tanklöst småprat, smockfullt av språklig arkeologi och lingvistiska lagerföljder. Det är vansinnigt intressant alltihop.)
En annan grej som gör spelord särskilt intressanta är de olika tider och sammanhang de kommer från. En del uttryck är flera hundra år gamla, andra kan ha börjat som datatekniska termer alldeles nyss.
Jag ska börja med ett uttryck vars spelkoppling inte är helt säkerställd, men sannolik. Jag gillar också att spel verkligen inte är det första man tänker på när man ser uttrycket.
Här är det: saken är biff. Varför säger man så? Varför är saken ”biff”?
Det finns en förklaring av uttrycket som är ett utmärkt exempel på en så kallad skrivbordskonstruktion. En sådan har inte har forskats fram genom att studera saker och ting utan formulerats i isolering. Vid första ögonkastet kan sådana kanske se trovärdiga och bra ut, men så fort man rör vid dem faller de samman i damm.
Så här låter denna skrivbordskonstruktion: Om någon i det militära ansökte om något, till exempel en soldat om permission, så skrevs sedan beslutet på ansökan. Om ansökan godkändes, alltså bifölls, så kunde man få tillbaka sin ansökan med förkortningen ”bif” påskriven av aktuellt befäl. Så där – saken är biff! Eller?
Min första tanke när jag såg den förklaringen var att ja, det där lät ju rimligt och bra. Den andra var att det måste finnas mer än gott om belägg för den. Man hör ju att det varit en rutin, sådana gillas högt i det militära, och en sådan rutin måste ha genererat ofantliga mängder ”bif”:ade ansökningar under årens lopp. Även om man naturligtvis inte sparat allt så borde det inte vara några som helst problem att få fram exempelvis en permissionsansökan med ett påskrivet ”bif.”. Men – någon sådan verkar aldrig ha uppvisats. Inte en enda.
Första gången jag såg den här förklaringen var på Wikipedia. Där stod den utan belägg och oemotsagd – för ibland är redaktörerna på Wikipedia väldigt ifrågasättande, ibland inte alls – och med ett enda mjukgörande ord inlagt: ”Uttrycket tros komma från att en ansökan” och så vidare. Wikipedia är ju dagens informationskälla nummer ett, utan tävlan. Ett fel som står där har hur goda möjligheter som helst att spridas. För det ska man ha klart för sig, att oavsett hur det står till med de som skriver på Wikipedia, så har många av dem som läser på Wikipedia ingen större koll på källkritik eller rimlighetsbedömningar. Till exempel är många beredda att ta ett påstående på Wikipedia som sanning rätt upp och ner, utan att kontrollera någonting över huvud taget.
Jag grävde lite. Såvitt jag kunnat finna kommer idén om ansöknings-biffen från en bok om officersjargong och manskapsslang från 1947. (För alla förstår väl, att när manskapet talar slang, så talar officerarna jargong.) Där står förklaringen som ett förslag, på hur det skulle kunna vara. Utan att någon egentligen gjort någonting har förslaget sedan förädlats och förstärkts till något som ”tros” – så här ”tror” man att det ligger till. Vilket ju skulle kunna vara ett oerhört starkt påstående, om ”man” avser expertis och fackfolk. När det i själva verket inte behöver vara mycket mer än en gissning.
Men om ”saken är biff” nu inte började som en militär förkortning, varifrån kommer det?
Ja, först av allt ska jag göra klart att jag inte vet, med säkerhet. Men jag har en hypotes, säger ett förslag på hur det ligger till. Den ser ut så här: Uttrycket ”saken är biff” började som ”klara skivan”. Sedan övergick det till ”klara biffen”, för att till sist bli ”saken är biff”.
Uttrycket ”klara skivan” förekommer ju än idag. Det finns belagt sedan åtminstone 1897, och kan ha syftat på spel – och där har vi kopplingen till dagens ämne. ”Skivan” ifråga var spelbrädet eller möjligen bordsskivan man spelade på. Att ”klara skivan” innebar ursprungligen att man vann en spelomgång, att man tog hem alla insatserna som låg på ”skivan”.
Uttrycket ”klara biffen” är den knepigaste länken här. Min hypotes är att några kreativa språkbrukare tagit uttrycket ”klara skivan” och ersatt bordsskivan med en köttskiva, närmare bestämt en biff. Jag har hittat ett allra första belägg från 1903 som ser rätt ensamt ut, men uttrycket blir betydligt vanligare framåt 20-talet. Och då dyker det upp i samma sammanhang som ”klara skivan”, med samma betydelse och samma valörer. Det är därför jag tror att min hypotes stämmer.
Sedan övergick ”klara biffen” till ”saken är biff”. Det uttrycket har jag hittat belägg för sedan 1942, och i tidningsläggarna syns en kraftig uppgång året därpå. Det är väldigt tydligt att det var 1943 som det slog igenom. Det året publicerades rentav en liten dagsaktuell språkhistorisk utläggning på DN:s Namn & Nytt-sida, där signaturen ”S” berättar om utvecklingen inom stockholmsslangen. Sånt är ovärderligt när man gräver i etymologi.
För att sammanfatta: Uttrycket ”saken är biff” kommer inte från någon militär förkortning för ”bifalles”, det är klarlagt. Att ”saken är biff” skulle komma från ”klara skivan” är en hypotes, från min sida. Och det var det.
Nästa uttryck är ovanligare, åtminstone idag: ”Svinhugg går igen”. Jag antar att alla inte känner igen det, men många gör det. Betydelsen är att om man gör något dumt mot någon så slår det tillbaka. Idag säger många ”karma is a bitch”, vilket är samma sak. Det är faktiskt ett lustigt exempel, för det är alltså betydligt fler som har koll på en buddhistisk term på sanskrit än ett äktsvenskt ord som ”svinhugg”. Hur som helst. Vad är då ett svinhugg? Och varför går det igen?
Nu blir det lite spelhistoria. På 1700-talet kom ett kortspel till Sverige som först kallades cambio eller campio eller camfio. Det använder inte den gamla vanliga kortleken, vilket det förresten har gemensamt med bra många kortspel. En del av cambio-korten är numrerade och i övrigt bra lika de vi är vana vid. Andra har säregna namn, som Blompottan, Kucku och Husu. Blompottan har en bild på en kruka eller vas med blommor, Kucku är en gök, och Husu en gris. Korten kunde också ges de mer familjära namnen Pottan, Gök eller Svin.
Ett av korten är Harlekin. Harlekin kunde av någon anledning kallas kille, även uttalat ”chille” – kanske tyckte man orden liknade varann, och figuren på kortet är ju onekligen en kille. Så småningom blev också ”chille” spelets namn i Sverige. Eller möjligen ”Harlekin”, om det skulle vara lite märkvärdigare, men det namnet är inte i närheten lika vanligt som kille.
Nu för tiden är det inte jättemånga som hört talas om kille. Men det var länge ett av Sveriges populäraste spel. Från Gustav III:s tid spelades det flitigt, på den tiden rentav vid hovet – då hette det fortfarande cambio med varianter. Sedan var kille ett av landets vanligaste spel fram till andra världskriget ungefär. Där någonstans tog storhetstiden slut. Så killespelet hade gott om tid att lämna avtryck i språket.
Det ska sägas att även om killespelet inte är i närheten lika spritt idag som för tvåhundra år sedan, så är det inte så få som spelar kille idag. Det finns rentav en nytillverkning av killelekar.
Nu ska jag ta upp några regler i kille. Kille finns i olika varianter, inte så oväntat. Den klart vanligaste är så kallad byteskille som enkelt uttryckt går ut på att man genom att byta kort försöker att inte åka ut. Varianten kan också kallas enkortskille. Det har den egenheten att varje spelare får ett kort, ett enda – dolt, ska sägas. Sedan börjar man. Spelarna får, i tur ordning och om han eller hon vill, byta kort med den som sitter till vänster. De flesta byten utförs rätt upp och ner. Men beroende på vilket kort spelaren till vänster har så görs ibland undantag. Här är några exempel: Om spelaren till vänster har Kucku, som förresten är det högst rankade kortet, så är omgången slut. Alla visar sina kort, och den som har lägst kort åker ut. Om spelaren till vänster har Husar eller Värdshus, då säger spelaren med kortet ”Husar förbi” eller ”Värdshus förbi”, varpå spelaren som försökte byta får gå vidare till nästa spelare. Och om kortet är Husu, säger spelaren ”Svinhugg går igen”, och bytet genomförs inte.
Där har vi det: ”Svinhugg går igen”. Jag nämnde även ett annat kille-uttryck som levde kvar länge och väl, och det är ”värdshus förbi”. Det verkar inte ha använts som levande begrepp på bra länge. När man använder uttrycket idag verkar det nästan enbart – inte helt, men bra nära – vara i förklaringar av uttryckets historia. Som den här.
Det var det uttrycket. Nu kommer nästa.
Om man spelar om pengar, så kan man ju ha dem liggandes i högar på bordet. Vill man ha lite mer ordning och reda kan man lägga dem i en skål. Den skålen kunde kallas potta eller pott. Just ”potta” förknippas främst med en särskild sorts kärl, men ordet har använts länge om krukor, skålar och kärl i allmänhet. Det är naturligtvis samma ord som engelska pot. I det engelska språkområdet användes också skålar på samma sätt, när man spelade, kortspel eller andra spel. Så småningom blev en sådan pot inom kortspel förknippad med knektar, eller jacks som de heter där, och i slutet av 1800-talet uppstod pokertermen jackpot, som ju sedan dess fått mycket vidare bruk på flera språk. Och här i Sverige så blev ”pott”, med två t:n, en spelterm, som därifrån letat sig ut i allmännare språkbruk. Det gäller inte minst uttrycket full pott. Att det begreppet kommer från spelvärlden inser man rätt snart, om man funderar på saken. Men det finns en nära släkting där spelrelationen är mycket otydligare.
Masurknöl (även kallad vril) på ek; masurlönn
Den där skålen eller pottan för insatser kunde tillverkas av masur. Det är stora runda knölar som bildas på träd, och som är uppskattade för sin vackra ådring. Idag används masur nog mest till knivskaft. När de här runda knölarna blev skålar så kunde de kallas kulskålar eller kulor. Namnet spreds till andra skålar för insatser, även de som var gjorda av vanligt trä eller andra material. Kula blev en spelterm. Om man nu har spelat en omgång av ett spel, insatserna blivit omfördelade och kulan är tom, ja då kan man ju börja på en ny omgång – eller som man sade, börja på ny kula. Även det uttrycket har letat sig ut i allmännare språkbruk, där det förresten är betydligt vanligare än inom spel nuförtiden.
Oväntade spelord är ju det här avsnittets tema. Ett särskilt fint exempel är maska. Det är såpass bra att jag redan tagit upp det här i podden, i avsnitt 16: Ord 2 [länkar till prat & text]. Men det passar ju även i detta avsnittet, så här kommer en snabbrepris. Maska, det vet ju alla vad man gör när man maskar. Varför säger man då som man gör? Ja, det har inte med djuret mask att göra. Det kommer från ”maskera”, alltså att dölja något. Och det som ursprungligen doldes, maskerades, det var vilka kort man satt med. Den som maskar i spel försöker att ge intryck av att ha lägre kort än vad som är fallet. Sedan började ordet att användas om någon som försöker att ge intryck av att arbeta mer än vad som verkligen är fallet. Och så vidare. Så maska, i denna betydelse, började som en spelterm.
Vad man tycker är väntat eller oväntat beror ju på. ”Maska” tycker jag är helt oväntat, särskilt då en annan förklaring ligger så nära till hands. Här är ett annat uttryck som kanske, kanske inte har lite mindre överraskningsvärde, så att säga: bekänna färg. Att bekänna färg innebär att spela ett kort i den utspelade färgen. Om någon lägger ett hjärterkort och så lägger jag ett annat hjärterkort med högre valör. Då bekänner jag färg. Jag vet inte hur mycket detta uttryck används inom spel idag, men det används definitivt i andra sammanhang.
Jag pratade om kille. Nu ska jag prata om ett annat svenskt kortspel. Jag misstänker att åtminstone några av er anar vad det gäller … För 100 år sen var det allmänbildning, och för 150 år sedan än mer så; alla kände till det, även om man inte spelade det, vilket det visserligen var nog så många som gjorde.
Observera att det spelas av tre personer.
Kortspelet heter vira! Är det bekant? Vira är ett riktigt klassiskt spel. Det är det enda av de stora kortspelen här i landet som konstruerats här – men jag ska återkomma till den detaljen. Namnet kommer nog från Vira bruk i Roslagen. Det finns en historia om folk som blev insnöade där en vinter, och som sedan fördrev tiden med att skapa ett kortspel. Den berättelsen har åtminstone inte motbevisats. Virans storhetstid varade från början av 1800-talet fram tills bridgen konkurrerade ut det på 1930- eller 40-talet sådär. Under det dryga sekel det fick i ljuset spelades vira mycket flitigt. En krönika i Oskarshamns-tidningen 1905, som är skriven mest på skämt men ändå, formulerade det så här fint: ”En fullfjädrad herrekarl skall […] behärska alla slags kortspel, förnämligast vira, som han bör vara professor uti, därest han önskar komma fram i världen.”
Jag nämnde att ord och uttryck som vi använder flitigt inom ett område tenderar att spridas till andra områden. I viraspelet finns några ord och uttryck som användes mycket flitigt, och som också kom att spridas till det vardagliga språket.
Som till exempel gask. Är det bekant? Substantivet gask är väl inte särskilt vanligt, men det beror på vem du är. Man skulle kunna kalla det fackterm: ”Gask” är en studentikos beteckning på en fest, en lite större och rejälare tillställning ska det vara. För att reda ut gasken vidare behöver vi titta på hur det användes i vira. I vira finns det ett antal gaskbud. Tillsammans utgör de gaskspel, som är en rätt stor del av viraspelet. Så när man spelar vira, talar man ofta om gasker. Först var det själva spelet som avsågs, men så småningom kunde gasken även syfta den upprymda stämningen när man spelar. Och eftersom gaskspel är lite högre och äventyrligare bud, så kom gasken att syfta på stämningar av lite högre slag. Om folk som var lite mer än vanligt upprymda. Kanske lite berusade? – Kanske det. På så sätt uppstod några uttryck som nog inte använts på länge, som ”gasken är hög”, eller ”vara i gasken”, eller ”uppe i gasken”. Liksom ett uttryck som används idag mer än alla andra ihop: ”gaska upp dig”.
Nu är ”gask” inte enbart en viraterm. Det var ett bud i ett annat och äldre kortspel som heter lomber eller hombre och som kom från kontinenten. Det spelades flitigt på 1700-talet sådär. Idag är det inte många som så mycket som hört talas om vira, än mindre lomber. Då har ändå de spelen varit riktigt populära. Det är som om folk om 100–200 år aldrig skulle hört talas om Masken eller Tetris.
Innan ”gask” hamnade i lomber så var det nog – spiksäkert är det inte – det spanska ordet cascarela, som betyder skal, eller kanske italienska casco, som är hjälm. Men lomber i all ära – på 1800-talet spelades mycket mer vira än man någonsin spelat lomber, och oavsett ordets äldre historia så vare det viran som etsade in ordet ”gask” i svenska språket.
En sista anmärkning om gasken: Studenternas fest-gasker stavas ibland med ”-que” på slutet. Det ser ut som låtsasgammal stavning, och är det kanske också? Men går man till de gamla källorna så hittar man inte så få ”gasquar”, stavade på det sättet. Jag vet inte om de som skriver så idag vet att det verkligen varit en etablerad stavning, eller om de bryr sig, men så ligger det hur som helst till.
Jag skulle återkomma till virans ursprung … Vira är, som sagt, svenskt. Det var i Sverige som reglerna utformades, om det nu var på Vira bruk eller någon annanstans, och det verkar enbart ha spelats i Sverige. Men i likhet med de allra flesta kortspel så skapades det inte ur intet. Viran är en vidareutveckling av tidigare spel, som boston och lomber. Så virans svenskhet ska inte överdrivas.
Nästa uttryck är två: gå hem och gå bet. För de är varianter på varann. ”Gå hem” kommer efter ”ta hem”, att man vinner ett stick eller en omgång eller hela spelet. Motsatsen är att ”gå bet”, när man förlorar ett stick eller en omgång eller hela spelet. ”Bet” är nättopp rena franskan: bête är samma ord som best, och betyder djur eller odjur, eller best då. Som spelterm minner det om en gammal tradition där den som förlorar spelet får ett öknamn. Ett känt och lättbegripligt exempel på det är ju skitgubbe. Ska man vara noga är skitgubbe ett svagare tillmäle än det till synes neutrala ”gå bet” – som ju betyder att bli ett monster. Sedan länge har både ”gå hem” och ”gå bet” använts om annat än spel, som när en föreställning går hem eller en tjuv går bet. Men det var vid spelbordet de myntades. Och i likhet med gasken så talade man om att ”gå hem” eller ”gå bet” innan vira var uppfunnet. Men det var viran som bankade in dem i svenskan, i så hög grad att de ännu långt in på 2000-talet hör till standardspråket.
Nästa ord jag tänkte ta upp är renons. Om man spelar kort, och saknar kort i en viss färg, då är man renons på den färgen. Ordet kommer från franska renonce där det betyder att ge upp. Så småningom övergick speltermen till det allmänna språket, och har sedan dess kunnat syfta på frånvaro av, ja, allt möjligt.
Kortspel ja … Det har blivit väldigt mycket kortspel i det här avsnittet. Som om folk inte spelat andra spel. Det har man, såklart. Men åtminstone inom språket så dominerar kortspelen helt.
Men nu så har vi ett spelrelaterat ord som inte har med kort att göra: sinkadus. En sinkadus, om du inte visste det, är antingen en lyckträff, eller – en ovanligare betydelsen det här – en örfil eller annan smäll. Det ordet kommer inte från något kortspel utan ett tärningsspel. Bräde närmare bestämt. Idag spelas väl inte jättemycket bräde, men, återigen, ligger det i den historiska svenska speltoppen. När man spelar bräde använder man två tärningar. Och varje resultat har ett namn, som man säger högt när man slagit tärningarna. Till exempel heter två ettor ”ettor all”, två femmor ”sinkor all”, fyra och tvåa ”kvart dus”, sexa och femma ”sex sinka”, och en femma och en tvåa ”sinkadus”. Den som kan lite franska kan känna igen åtminstone ordet för fem, cinque, i sinkan. En gång i tiden passerade de fornfranska orden för fem och två genom lågtyskan – där har vi ett språk som påverkat svenskan långt mer än exempelvis engelskan någonsin gjort – och det var då som sinke dûs blev svenska sinkadus.
Om sinkadus används mindre idag än det gjort förr så gäller det i ännu högre grad ett närliggande begrepp: ”trojadus”! Det har inte vart i levande bruk på generationer … Betydelsen behöver man nog inte kunna ens lite franska för att sätta, en trojadus var när tärningarna visade tre och två. Det var på 1800-talet som det kunde syfta på lyckträffar, som en synonym till sinkadusen.
Sen finns det ju en annan sorts sinkadus: En örfil eller liknande. Den betydelsen är mindre vanlig men jag tar med den eftersom den är intressant. Sinkadusen som örfil är belagd från mitten av 1700-talet, vilket är hundra år innan första belägg för sinkadusen som lyckträff. Här har jag hittat åtminstone ett förslag på hur ordet fick betydelsen: Sinkan, femman, skulle syfta på de fem fingrarna på handen som utdelar slaget.
En fråga som jag inte lyckats få svar på är varför sinkadusen förknippas med något bra. Det finns ju tärningsspel där vissa kombinationer är bättre eller sämre i sig, men bräde hör inte till dem. Kanske sinkadusen uppstod i något annat spel? Liksom trojadusen för den delen. Kanske man använde ordet i uttryck som ”en lyckad sinkadus”, vilket så småningom förenklades till enbart ”sinkadus”? Kan den äldre sinkadus som är en käftsmäll ha spelat in på ena eller andra sättet? Ja, inte vet jag – än så länge.
Nu ska vi flytta oss framåt i tiden en bit, en bra bit. Vi går från 1800-talets spel med kort och tärning till sent 1900-tal, där folk står och spelar flipper. Om man då gör väl ifrån sig kan man få en belöning i form av ett extraspel, ett spel som man får gratis, ett frispel. Det ordet, ”frispel”, hamnade snart nog i det allmäna språkbruket, åtminstone hos några språkbrukare. Då fick det också en betydelse, som skiljer sig rejält från speltermen. För om man får ”ett frispel”, eller ”ett spel” som det ofta förkortas till, som inte utgörs av ett gratis extraspel på en spelmaskin – då betyder det ju att man ballar ur, att man får ett utbrott. Inte bärsärkagång direkt men en bit på vägen. Även maskiner kan ju få frispel, och beter sig då på motsvarande sätt: Rasslar, blinkar och har sig.
Denna betydelse av ”frispel” finns med i Svensk ordbok. Där är dess tidigaste kända belägg daterat till 1992. Svensk ordbok är ofta bort i tok med sina äldsta belägg, det är ofta lätt att hitta äldre belägg än de som anges där. Här är jag osäker. Jag har för mig att jag stött på uttrycket ”frispel”, med dagens betydelse, tidigare än 1992. Men då var det inte i skrift utan i tal. Uttrycket hör också mer till det talade språket än det skrivna. Sådana ord och uttryck är ofta mycket svårare att hitta belägg för än lite ”märkvärdigare” ord. Det var först när internet slog igenom som vardagligt språk började avlagras i större mängder, som dessutom är sökbara och även i övrigt någorlunda tillgängliga. Det är fullt möjligt att det finns äldre belägg än 1992 för ”frispel” i betydelsen raseriutbrott eller så. Det är i alla fall vad jag tror. Något att visa upp har jag inte. Eller så finns inget sådant belägg.
Läget kompliceras av att ordet ”frispel” är mycket äldre, men med andra betydelser. Tidigare frispel kom inte från spel utan främst från sport. Som när en fotbollsspelare är frispelad, vilket i det sammanhanget betyder att denne är ensam med bollen. Eller om man får ett gratis spel på bingon eller vad det nu är. Det är ju samma betydelse som flipperspelets frispel, men övergick aldrig till folk som tappar besinningen.
Hur kom det sig då att flipperspelens frispel började användas om raseriutbrott? Kanske det har att göra med de specialeffekter med ljus och ljud som spelen ger ifrån sig när belöningen delas ut? Man tänker sig någon som börjar rassla, blinka och ha sig, tecken på att vreden börjar ta över och frispelet snart bryter ut. Ja, så gick det kanske till. Eller kanske inte.
Det går ännu några år och vi kommer fram till dataspelen. Det var ju på 1970-talet som de första dataspelen började spelas i Sverige. Då var det inte jättemånga som intresserade sig för sånt. De som var intresserade kunde visserligen vara mycket intresserade, men så värst många var vi inte. Sedan ökade spridningen, med ojämna steg. Datorer blev allt vanligare och fanns till slut mest överallt, och så kom smarta mobiler och fanns till slut precis överallt. Och så småningom började ord från dataspelsvärlden att leta sig ut i det allmänna språkbruket. De orden är inte många – än så länge. Vilket visar att det kan krävas långvarig exponering för att ord ska börja vandra sådär. Vilket i sin tur kan ge perspektiv till mängden spelkortsrelaterade ord och uttryck i standardspråket: Hur mycket kort hade man spelat, när begrepp som ”gå bet” och ”bekänna färg” och så vidare började användas allmänt?
Dataspel som sagt. Det känns naturligt att avsluta detta poddavsnitt med ett ord från den världen. Det är inte det allra vanligaste, kanske känner du inte alls till det, men det beror ju också på vem du är. Ordet är levla. Det kommer ju från level up, att gå upp i nivå, när min figur samlat på sig erfarenhet eller vad det är så den blir större, starkare och duktigare. Jag vet inte när ”levla” började användas som spelterm i svenskan. Men efter att ha grävt runt efter belägg känns det som om det började användas i bredare bemärkelse på 2010-talet sådär.
