Lyssna här: Faktoidpodden: Polynia – Det isfria polarhavet
Ett avsnitt om en pseduogeografisk historia av den bästa sorten, nämligen en som är märkvärdigt okänd.
Nu ska jag berätta en historia som jag först inte trodde på. Jag hittade Wikipedia-artikeln i nån lista över pseudovetenskap-nånting. Jag tog en titt, och tänkte att nää! Nä nä, såna finns inte, som pigan sade som för första gången såg en elefant. Det där var något som nån skämtare snickrat ihop, alldeles nyss eller så. Det skulle snart försvinna i nån manuell eller automatisk utstädning. Var min första tanke. Men så läste jag på lite, och dubbelkollade, och fann strax att jo jo; det var en alldeles äkta historia det här. Det var något som många tagit på blodigt allvar under flera hundra år. För att sedan försvinna, så grundligt att jag kunde sitta i nådens år när det nu var och få för mig att det var påhitt. Och av all pseudovetenskap som förekommit, så tycker jag att bortglömd pseudovetenskap hör till de intressantaste sorterna.
Så nu ska jag berätta en historia som ni kanske aldrig hört förut. Om ni inte läst något av mina tidigare försök, i VoF:s medlemstidning Folkvett eller en av mina favoritböcker, Blindspår heter den och gavs ut på Leopard 2012. Berättelsen handlar om Arktis och dess utforskande. Polarforskningen går längre tillbaka än många kanske har för sig; om man nu alls tänker på den saken någon gång. Det första många tänker på är när man strävat efter Nordpolen. Detta mål, på sätt och vis ett av de egendomligare mänskligheten tagit sig för, var något man började med i förra delen av 1800-talet. Men genom seklerna har folk haft många andra anledningar att stäva norrut, många av dem betydligt rationellare än att komma fram till en matematisk punkt. De främsta var utan jämförelse sjövägarna mellan Atlanten och Stilla havet. Den som går norr om Nordamerika kallas Nordvästpassagen, den norr om Asien Nordostpassagen. Om man kunde börja trafikera de rutterna på ett vettigt sätt hade det varit guld värt, bokstavligt talat. Det här var ju långt innan man upptäckt Suez- och Panamakanalerna, och varje färd mellan exempelvis London och Shanghai innebar att man fick runda Kap Horn eller Godahoppsudden. Om man kunde utnyttja de arktiska passagerna kunde de långlånga resorna förkortas med uppemot hälften. Så det utforskandet var starkt ekonomiskt motiverat.
Och så fanns det annat utforskande som är bortglömt idag. Som de som varken sökte en punkt eller en linje utan en yta. En yta som inte var särskilt spännande i sig. Det var … Ett hav. Ett öppet, isfritt hav. Och – det var allt. Inte som ungdomens källa eller El Dorado precis. Bara ett hav. Det är kanske en anledning till att det hela glömts bort. Ja, och att det isfria arktiska havet var lika mycket påhitt som mycket annat som upptäcktsresande letat efter. Icke desto mindre var det obefintliga havet länge allmänkunskap. Det var något många inte bara trodde på utan tog för självklart. Och även de som inte trodde på det, eller hade någon särskild uppfattning om dess existens, kände mycket väl till det. Ändå är det helt bortglömt idag. Sånt tycker jag är fascinerande. Och det är därför jag nu ska berätta historien om det isfria polarhavet.
Så här låg det till, var det många som trodde: Jordens nordligaste yta, toppen på jordklotet så att säga, täcks av öppet hav. Man kan alltså segla raka vägen från Svalbard till Berings sund, tvärs över Nordpolen. Isbergen finns längre söderut. De ligger i en vid ring, som kan vara mer eller mindre besvärlig att komma förbi, men när det väl är gjort, så är det fritt fram. På det isfria arktiska havet finns inga besvärliga isberg, inte heller någon sammanhängande drivis som fartyg kan fastna i och krossas till flis. Det här innebar också att man inte behöver leta efter några nordväst- eller nordostpassager, det är bara att segla på.
Idag förefaller denna uppfattning så egendomlig att man kan fråga sig hur någon överhuvudtaget kunde komma på den. Hur kunde vuxna, friska människor lägga så mycket tid, energi och prestige på att argumentera för att Arktis hade ett betydligt mildare klimat än man kunde förvänta sig, och att dess hav inte var istäckt? Hur kunde de vara så säkra på sin sak att de var beredda att riskera livet? Vad är det för kulle att dö på – nära nog bokstavligt talat?
Argumenten som lades fram för det isfria polarhavet var många och varierande. Olika argument förekom under olika perioder. Som till exempel när man fångade valar i Nordatlanten som tidigare blivit beskjutna i Stilla havet, eller omvänt. Att man visste detta berodde på att harpunspetsar satt kvar i valarna, och på spetsarna kunde man läsa namnen på fartygen de kom ifrån. Nu är ju valar inte fiskar utan däggdjur som andas luft, och de behöver gå upp till ytan då och då. Därför skulle de inte kunna simma under en alltför stor sammanhängande ismassa. Där har vi ett argument. Ett annat argument var all den drivved – och det är inga små mängder – som än i våra dagar strandar på de trädlösa kusterna på Svalbard eller ända borta vid Grönland. Den har uppenbarligen drivit någonstans ifrån. Vidare hade många för sig att is enbart bildas nära kusterna, och att is som driver ut på öppet hav slås sönder av vågorna. Visst kände man till isberg, och packis hade man sett, men utsträckta isvidder som täcker ytor motsvarande hela länder, dem trodde man inte på.
Under 1800-talet började argument som byggde på vindar och vattenströmmar att bli allt vanligare. Kanske Golfströmmen värmde upp området tillräckligt mycket för att hålla det isfritt? Eller kanske polarsommarens midnattssol smälte isen? Den röda tråden går stark genom seklerna: På något sätt visste man att det öppna havet fanns, utmaningen var att ta reda på varför det var så.
En bidragande faktor till att myten hölls vid liv var att packisens gränser inte utgör en skarp och oföränderlig linje. Den varierar, från vecka till vecka, månad till månad och år till år. En glipa observerad av en tillfällig besökare kunde övertyga många andra under lång tid efteråt om att havet var isfritt.
Idag vet vi att valar kan ramma isen underifrån för att bryta upp vakar. När det alls behövs, för ofta är drivisen ”varken is eller vatten, utan en blandning av dem båda”, för att citera vår egen Andrée, som fick långt mer erfarenhet av ämnet än han hade förväntat sig eller velat. Timret som de sibiriska floderna levererar kan driva genom såväl is som vatten. På samma sätt kan vrak efter polarexpeditioner spridas vida omkring, en upptäckt som senare skulle ge Fridtjof Nansen en originell idé som vi ska återkomma till. Förvisso kan is bildas och hålla ihop även långt ute till havs – att det är omöjligt är en så kallad skrivbordskonstruktion, uttänkt i någon bekväm länsstol på Explorers Club kantänka. Golfströmmen mildrar klimatet i Skandinavien med flera grader, men att smälta all is i Arktis klarar varken den eller midnattssolen av – även om det ska sägas att sommartemperaturerna även långt norrut kan vara mildare än man ofta tänker sig, flera plusgrader i luften är inte ovanligt. All motargumentation kan sammanfattas med att vi idag vet att Arktis verkligen är täckt av is – åtminstone ännu ett tag. Och framför allt vet vi att förespråkarna för Polynia, som det isfria polarhavet ibland kallats, inte visste vad de pratade om. Därfär är detta en historia i pseudovetenskap, om självbedrägerier och falska resonemang.
Polynja [palinj'a], R., vak, öppet ställe i isen; benämning
på det isfria haf, som enligt åtskilliga geografers hypotes
skulle finnas kring nordpolen. – Nordisk Familjebok (1888)Idén om det öppna polarhavet sträcker sig långt tillbaka. Den version som skulle bli mest långlivad såg, så vitt vi vet, dagens ljus 1527. Den som berättar är den engelske köpmannen Robert Thorne, som vid denna tid bodde i Sevilla. Bara några år tidigare hade Magellans expedition tagit sig runt jorden via Kap Horn och Stilla havet, och strax före sekelskiftet 1500 hade portugisen Vasco da Gama letat sig fram till Indien via Godahoppsudden. Rutter till Asien låg så att säga i tiden. Thorne föreslog en betydligt kortare väg: Atlanten och Stilla havet hänger nämligen ihop uppe i norr, ser ni, via det arktiska polarhavet. Men är det inte väldigt kallt och isigt där – går det att segla i de vattnen över huvud taget? Jajamen! Uppfattningen om en outhärdlig kyla längst upp i norr, förklarade Thorne, är lika mycket skepparhistoria som den klassiska uppfattningen om den förintande hetta vid ekvatorn som man länge trott på, och som skulle utgöra ett oöverstigligt hinder för att ta sig mellan norra och södra halvkloten. Redan det faktum att Gud skapat Arktis innebar att det måste vara beboeligt: nihil fit vacuum in rerum natura, ”i naturen går ingenting till spillo”. Argumentera mot det, den som kan.
Vi vet inte mycket om Thorne, till exempel på vilka grunder han drog sina slutsatser. Hade han blivit lurad? Hade han lyckats lura sig själv? Eller kanske, som man säger, trollade han med oss? I vilket fall skulle den myt som han 1527 sådde fröet till leva kvar i över 350 år. Åtskilliga polarexpeditioner, som annars aldrig hade blivit av, skulle hämta kraft från den tron.
Thorne skrev ner sina tankar i två brev. Det ena skickades till Englands ambassadör i Spanien, det andra till Henrik VIII. Tydligen var de tillräckligt övertygande för att en expedition, ledd av en viss John Rut, skulle utrustas under överinseende av såväl kardinal Wolsey som kungen själv. Målet var att norr om Amerika färdas till Asien. Detta var för övrigt över hundra år innan Semjon Dezjnjov upptäckte Berings sund, och sedan skulle det dröja ytterligare 80 år innan Vitus Bering återupptäckte sundet. På Thornes tid visste alltså ingen europé om Amerika och Asien hängde ihop eller inte. Det ena av expeditionens två fartyg nådde Newfoundland, där herrar upptäcktsresanden kanske tappade modet när de hittade hela fjorton europeiska fiskebåtar. För det som var en äventyrlig utmaning för polarfarare var sedan länge vardag och rutin för valfångare och fiskare. Expeditionen åkte hem igen.
Nästa expedition mot Arktis, som även den var engelsk, avseglade på 1550-talet. Denna gång skulle man ta vägen norr om Asien. Kaptenen Willoughby och navigatören Chancellor seglade under stora strapatser uppför norska kusten, rundade Kolahalvön och kom fram till Vita havet och den ryska kusten. Vid den här tiden var det märkvärdigare än det kanske låter, för landet hade ingen hamn vid Östersjön – det skulle dröja till Peter den store i början av 1700-talet innan man fick sin hett efterlängtade port mot västerhavet i form av Sankt Petersburg. Därför hälsade Chancellor varmt välkommen till Moskva för att berätta om den nya handelsvägen. Willoughby hade dött på vägen. Han hade dock hunnit göra en upptäckt, eller vad det nu var, som skulle leva kvar långt efter honom. Vid ett tillfälle hade han, tydligen som den ende ombord, observerat två öar långt i fjärran. De högst eventuella öarna döptes till Willoughsby’s Land och Macsinof Island eller Matsyn Island, och ritades in på kartorna. Där skulle de bli kvar länge, när nya kartor ritades med gamla som underlag. Det är förresten inte så få tvivelaktiga observationer som på det sättet fått en mycket längre livslängd än man kunnat förvänta sig. Vad öarnas verklighet beträffar har man föreslagit att det egentligen var Svalbard han såg, eller kanske Novaja Zemlja. Det ska sägas att mången sådan identifiering hade den poängen att en ö som upptäcks av till exempel en brittisk medborgare skulle tillfalla Storbritannien.
Mercators nordpol
I slutet av 1500-talet verkade en kartograf vars namn fortfarande är välkänt: Gerardus Mercator. Han och en kollega, Petrus Plancius, framställde den arktiska kontinenten som en bred ring, symmetriskt uppdelad av fyra floder. I mitten finns ett runt innanhav, i vars mitt Nordpolen är belägen. Den markeras, ordentligt nog, av ett högt svart berg, Rupes nigra et altissima, ”det svarta högsta berget”. I andra versioner flyter vattnet från de fyra floderna ihop till en gigantisk polär malström. Visserligen hade ingen sett dessa platser med egna ögon, men dels kunde man anta att Gud borde ha tillämpat någon logik i den stilen vid skapelsen … Dels förlitade man sig på det medeltida verket Inventio Fortunata som överlevt i fragmentarisk form. Plancius kommenterade världsbilden med att han visserligen inte trodde på öarnas existens, men ändå ritade in dem för att folk inte skulle tro att han inte hört talas om dem. Det öppna polarhavet trodde han dock på, och lade fram ett underfundigt argument: Eftersom det är varmare vid vändkretsarna, vid 23,5° N respektive S, än vid ekvatorn, så följer det logiskt att det kan vara kallare vid 70° N än vid 90° N, det vill säga nordpolen.
En som vid samma tid studerade den verkliga verkligheten var den nederländske sjökaptenen Willem Barents. Han gav sig ut för att leta reda på den arktiska rutten norr om Novaja Zemlja. Sedan han efter två försök tagit sig dit men inte mycket längre bestämde sig hans statliga finansiär för att villkora sponsringen: Istället för att bekosta försök att hitta nordostpassagen, skulle en belöning utgå till den som faktiskt hittade den. Barents gjorde ännu ett försök, upptäckte Svalbard – namnet han gav på ögruppen, Spitsbergen, lever kvar som beteckning på dess huvudö. Men inte heller denna gång kom han längre än Novaja Zemlja, där man övervintrade. På tillbakavägen nästa sommar dog Barents.
Bland alla argument för sagan om det isfria polarhavet torde det originellaste ha levererats av Helisaeus Röslin, en tysk astronom, astrolog och lärd i största allmänhet. Han fick 1610 syn på en ny stjärna i stjärnbilden Kassiopeja. Det tolkade han som ett himmelskt tecken på att en nordlig sjöväg snart skulle upptäckas.
Kanske varslade stjärnan om den engelske upptäckaren Henry Hudson, som vid samma tid letade efter en nordvästpassage. Han fann Hudsonfloden och Hudson Bay, som båda bär hans namn, innan besättningen tröttnade och dumpade honom i en jolle på James Bay, en vik i den väldiga havsbukt som Hudson Bay utgör.
Om Röslins stjärna är det egendomligaste argumentet, så kommer ett av de löjligaste vittnesmålen från Joseph Moxon. Han tryckte kartor, och var tillräckligt duktig på det för att bli upptagen i Royal Society. 1652 vistades han i Amsterdam. Vid ett tillfälle satt han på krogen – kanske inte det enda tillfället, men … Han råkade höra en nyligen hemkommen sjöman som samtalade med en vän. Sjömannen, som varit styrman på den aktuella resan, berättade att de seglat ut för att ta hem fångst från fiskeflottan i Nordatlanten. I väntan på att denna skulle få ihop tillräckligt mycket för att motivera hemfärden passade man på att besöka Nordpolen. Nordpolen? Just den! Nu kunde Moxon inte låta bli att bryta in i samtalet. Hade herrn verkligen seglat till Nordpolen? Jajamen, till Nordpolen och förbi! Om isen varit något problem? Inte alls, det hade varit isfritt, prima väder, och varmt som en sommardag i Amsterdam. Sedan tröttnade de två vännerna på Moxon som inte fick höra mer, men han litade fullt ut på den förmente polfararen: ”Han syntes vara en ärlig man vid sina sinnens fulla bruk, som inte kunde ha varit ute efter att lura mig.” … Denna skepparhistoria skulle, otroligt men sant, återkomma längre fram som ett argument för ett isfritt polarhav.
Nu var det ju så, att många sjömän, inte minst de nederländska, verkligen var hemmastadda i nordatlanten. Man for vida omkring, bedrev fiske och jakt på val och valross i trakterna, och tillbringade långa perioder norr om polcirkeln. Även deras sanningsenliga berättelser kunde låta fantastiska i mångas öron. De kan ha bidragit till att övertyga Barents. En av de avgjort påhittade – inte den Moxon hörde utan en annan – fördes ända till Englands kung, Karl II. Han lät en viss John Wood ställa i ordning en expedition som avseglade med två fartyg 1676. Så småningom nådde de isen – en kontinent av obruten is – och började leta efter den öppning som de trodde fanns. Till slut nådde de Novaja Zemlja. Isen gick ända fram till land, utan att lämna utrymme för så mycket som en barkbåt. Det var väl konstigt? Nu vände man stäven söderut, men fann att den förrädiska isen under tiden omringat dem. Kapten Woods fartyg fastnade och fick överges. Så småningom hittades besättningen av det andra fartyget, men flera av dem dog. Efter denna naturens hårdhänta argumentation ändrade Wood fullständigt uppfattning om det öppna polarhavet: Han hade med egna ögon sett gigantiska isberg som han antog funnits sedan skapelsen. Att segla genom den packisen var fullkomligt omöjligt, sade han med emfas. Det blev också den etablerade åsikten bland geografer under en lång tid framöver.
Från mitten av 1700-talet och hundra år framåt konstaterade ryska upptäcktsresanden att nordostpassagen åtminstone var en teoretisk färdväg. Flera av dem rapporterade om stora områden med öppet vatten i isen, som vakar i jätteformat: polynia som de kallas på ryska. Månne dessa visade vägen till det stora havet bortom isen? Men i stort sett verkar sagan ha varit vilande under denna tid. Ingen var tillräckligt stark i tron för att våga pröva den på allvar.
Den som skulle inleda nästa fas var Constantine John Phipps, senare baron Mulgrave. I juni 1773, han var hela 29 år vid den tiden, seglade han iväg med två örlogsfartyg, extrautrustade så kallade bombketcher, som hette HMS Racehorse och Carcass. Ombord på den senare fanns förresten en besättningsman som var 14 år; kanske är namnet bekant, han hette Horatio Nelson. Polarfärden blev ingen succé. Man uppnådde samma position norr om Svalbard där Barents förväntat sig en öppning i isen, men trots milt väder och dittills betydligt mindre is än Wood vart med om så kom man nu inte längre. Efter att ha suttit fast i isen en kortare tid kom man undan med blotta förskräckelsen och seglade tillbaka hem.
Det här var alltså det första försöket på nästan exakt ett sekel att nå det öppna polarhavet. Jag vet inte varför man just då fann idén värd att satsa på. Kanske kapten Cooks uppmärksammade resor spelade in; 1773 pågick den andra som bäst. Kanske Linné och hans lärjungar kan ha bidragit indirekt, genom att väcka intresse för omvärlden och utforskandet av den.
Phipps expedition är mindre intressant för sin egen skull än för de tankar den satte igång hos en viss Daines Barrington. Han gav 1775 ut boken Tracts on the Probability of Reaching the North Pole. Där presenterade han den intensivaste argumentationen för det isfria polarhavet som världen dittills sett. Som belägg använde han såväl Phipps färska rapporter som äldre källor, inklusive stackars Moxons skröna. Barrington tänkte dessutom ut några helt nya argument. Ett var ”den globala balansen”. Cook hade visat hur mycket hav det fanns på södra halvklotet. Därför kunde det, menade Barrington, inte finnas hur mycket land som helst på det norra halvklotet. Den enda del som man ännu inte visste var torr eller våt var Arktis, och då följde det logiskt att det måste vara täckt av vatten. I kombination med den gamla så kallade kunskapen att is inte bildas ute på havet, så kunde man dra slutsatsen att ett Arktis utan land måste vara ett isfritt hav. För övrigt utgörs ju polarisens smältvatten av sötvatten, vilket visar att isen inte bildats av havsvatten utan sött eller bräckt vatten – det argumentet kanske man aldrig vågade pröva … Barrington jämför med att Svarta Havet och Östersjön fryser om vintern, vilket beror just på deras lägre salthalter. Ytterligare en av Barringtons många pärlor är konstaterandet att det är kallare uppe på berget Cotopaxi, på nästan 6 000 meter, i Anderna vid ekvatorn, än på Teneriffas högsta berg Teide, under 4 000 meter högt, som ligger 28° norr om ekvatorn. Eftersom ”värmen varierar så lite mellan ekvatorn och tropikernas gränser, kan den skilja sig lika lite mellan polcirkeln och polen”.
Daines Barrington höjde sagan till en tidigare osedd pseudovetenskaplig nivå. Vid den här tiden förändrades hela, ska man säga, polarfrågan, inklusive den om det öppna polarhavet. Intresset för en genväg till Asien minskade, men samtidigt ökade intresset för en annan prestation: Att bli först på Nordpolen.
Rad 1: Charles Frederick Des Voeux (2nd mate), Charles Hamilton Osmer (purser), James Walter Fairholme, Lt. Edward Couch (mate).
Rad 2: James FitzJames, Sir John Franklin, Francis Crozier.
Rad 3: 2nd Lt. Henry Thomas Dundas Le Vesconte, Stephen Samuel Stanley (surgeon), Graham Gore (commander).
Rad 4: Henry Foster Collins (2nd master), Harry Duncan Goodsir (assistant surgeon), James Reid (master), Robert Orme Sergeant (1st mate).
– The Illustrated London News (1845). Jag har ännu inte översatt titulaturen.Tre dagar innan expeditionen avseglade fotograferades dess ledare (medelst daguerreotypi). Dessa bilder blev sedan förlagor för illustrationer i The Illustrated London News, som i sin tur återanvändes myriader gånger genom åren. Originalen försvann – för att dyka upp först nyligen. Den 21 september 2023 såldes de på Sotheby's för knappt sex miljoner kr.
Den sista fasen i sagan om Polynia skulle bli den intensivaste. Den inleddes våren 1845. Då lämnade sir John Franklin England med HMS Erebus och Terror. En av tidens mest erfarna upptäcktsresande skulle leta reda på Nordvästpassagen. Det var det sista man hörde av dem. Franklins försvunna expedition blev en av polarforskningens stora legender, välkänd även bland allmänheten på ömse sidor Atlanten. En rad expeditioner gav sig ut för att leta reda på honom, faktiskt ända till vår tid, då man även varit intresserade av spåren efter tidigare eftersökningar. Så småningom fick man pusslat ihop historien: Fartygen hade fastnat i isen och blivit obrukbara, varefter männen svultit ihjäl. Särskilt stor uppmärksamhet fick avslöjade detaljer om kannibalism. Den främsta poängen här är att Arktis blev, så att säga, hett. Faktum är att sökandet efter Franklin bidrog till oerhört mycket mer geografisk kunskap än vad hans expedition hade kunnat åstadkomma på egen hand.
Två av sökexpeditionerna fick namn efter sin amerikanske finansiär Henry Grinnell. Elisha Kane var läkare på den första, som hittade spår efter Franklin, och ledare på den andra, som inte hittade några spår alls och så när gick under. Den senare är ändå intressantast här eftersom den kom längre norrut än någon tidigare expedition. Kane hade redan förklarat sin övertygelse att polarhavet var åtminstone relativt isfritt. Liksom Barrington anförde han inte ett eller ett par motiv, utan en mängd: Golfströmmen och andra varma strömmar, de stora mängder djur som årligen observerades flytta norrut, auktoriteten M. F. Maury (som vi ska återkomma till), och inte minst en rad vittnesmål från såväl sentida Franklinsökare till många av de ovan nämnda polarforskarna. Så reste man iväg 1853. Samma sommar fick man – till slut! – en dokumenterad glimt av det sägenomspunna havet.
Platsen var Grönlands nordvästkust, intill ett sund som Kane gav namnet Kennedykanalen. William Morton, James McGary och eskimån Hans Hendrik utforskade under några veckor kusten norrut på egen hand. Så småningom blev isen de gick på allt sämre, och de fick gå iland. Sedan blev snön allt mjukare och tunnare, tills den försvann helt. Det hade blivit påtagligt mildare. Nu skymtade öppet vatten vid horisonten. Plötsligt var luften full med fåglar. Och så, nedanför en hög udde som fick heta Cape Constitution, stod de vid havet. Polynia!
Ett stort ögonblick i pseudogeografins historia: Morton (liten gubbe i förgrunden) skådar ut över, som han tror, Polynia.
Idag vet vi att Mortons hav var en tillfällig öppning i isen, en polynia i den gamla egentliga betydelsen. Redan det faktum att fåglarna flockades där visar att det var en vak, en mycket stor vak visserligen men ändå en vak omgiven av is, inte utkanten av en ocean. Men detta vittnesmål skulle blåsa nytt liv i föreställningen, som det skulle visa sig för sista gången. Tidningar över hela världen skrev om upptäckten, förespråkarna kunde för första gången utgå ifrån verkligheten, och uppmärksamheten och förvissningen i kombination gjorde att man utöver de gamla argumenten lyckades fundera ut några nya. Kanske var jordens inre värme starkare vid polerna på grund av jordens lätta avplattning? Hade det kanske med centrifugalkrafterna att göra?
Elisha Kane avled bara två år efter hemkomsten. Han hann med att skriva klart en resebeskrivning. Den är både välskriven och spännande, och blev en bästsäljare.
Några månader efter expeditionens hemkomst gav Matthew Fontaine Maury ut boken The Physical Geography of the Sea. Den mångkunnige Maury var oceanograf, meteorolog, astronom och mycket mer. Ett av hans faktiska bidrag till navigationen var att rekommendera fartyg att följa så kallade storcirklar, som enkelt uttryckt är den kortaste vägen mellan två punkter på jordklotet, även om det ser längre ut på kartan – en rekommendation som längre fram även flygplan skulle följa. Här ska jag tyvärr ta upp en av hans svagare sidor, nämligen hans starka tro på det öppna polarhavet. Ett kapitel av boken ägnades åt Polynia. Ett urval ur den ständigt växande samlingen argument lades fram ännu en gång; harpuner, Golfströmmen, migrerande djur och så vidare. Han medgav att havet troligen flyttade på sig, eftersom Golfströmmen nog bara kunde tina en bit i taget. 1860 skrev han till American Geographical and Statistical Society och hävdade att över en miljon observationer – så skrev han – indikerade att barometertrycket sjönk ju närmare polen man kom. Det måste bero på att stora mängder värme frigjordes där, och varifrån skulle den komma om inte ”den kokande, bubblande Golfströmmen, som mina observationer visar färdas dit som en underström, men lämnar havet som en ytlig ström” – den tropiska värme som bevarats i havsdjupen kom upp till ytan i Arktis. Och det utöver midnattssolens strålar, som skulle räcka för att värma upp området till +4° C vid Nordpolen. Med Maurys odiskutabla auktoritet blev nu uppfattningen om det isfria polarhavet etablerad kunskap.
Med tanke på att de nästan dött på kuppen hade det varit förståeligt om deltagarna i Kanes expedition inte velat återvända till området. Men åtminstone en av dem gjorde emellertid just det: doktor Isaac Israel Hayes. Han befann sig 1861 lika långt norrut som Morton hade stått, men på den västra sidan om Kennedysundet. Nu var havet täckt av is. Men Hayes förmodade att isen skulle smälta när det blev lite varmare.
Karta utgiven av Petermann 1869. På långgrönland kan läsas ”Wahrscheinlich Land
oder Inseln (nach Petermanns Hypothesis)”, ”Troligt land eller ö (enligt Petermanns
hypotes)”. Notera att Wrangels befintliga ö blivit utsedd till Grönlands andra udde.Den siste någorlunda ansedda forskaren som argumenterade för en sorts Polynia var den tyske kartografen August Heinrich Petermann. Redan 1852 hade han föreslagit att de som skulle leta efter Franklin borde börja mellan Novaja Zemlja och Svalbard – där har vi Barents idé från 1500-talet ännu en gång – för att sedan följa den isfria strömmen fram till Berings sund, där han trodde att målet skulle finnas. Han rekommenderade dessutom att sådana resor skulle företas vintertid. Petermann trodde inte på ett helt isfritt hav, men på en rejäl nordostpassage. Han trodde även att Grönland sträckte sig över hela Arktis, nästan ända fram till Berings sund. Det var nödvändigt för att den skulle kunna böja av Golfströmmen till den så kallade östra Grönlandsströmmen, som går söderut. Från 1860-talet gav han ut kartor där den förmodade delen av stor-Grönland markerats som ”Troligt land eller öar”. Tankearbetet mynnade 1868 ut i en expedition, där Petermann uppmuntrade och delvis sponsrade Carl Koldeweys färd med fartyget Grönland. Huvudmålet var att segla så långt norrut som möjligt utmed Grönlands ostkust. Om Petermann haft rätt om öns geografi skulle det ha lett Koldewey till nordpolen. Som det nu var lyckades denne inte ens med det sekundära målet, att nå Svalbard; isen var för svår. Året därpå gav sig även Frankrike in i branschen, då Gustave Lambert försökte och misslyckades med att hitta en isfri väg till polen.
Den där idén om ett mycket utsträckt Grönland är ett annat exempel på geografisk pseudovetenskap. Även Elisha Kane hade trott på den. Han kom fram till det genom jämförande geografi: Grönlands södra udde har en avhuggen form som påminner lite om såväl Afrikas som Indiens södra uddar. Nu utgör ju Afrika och Indien rejäla landmassor. Då borde detsamma gälla för Grönland … Tyckte Elisha Kane. Ja, vad ska man säga. Det påminner om när Mercator satt och ritade upp gudomligt symmetriska öar på 1500-talet. Men det här var alltså 300 år senare.
Jag nämnde Matthew Fontaine Maury. En annan Maury som trodde på Polynia var professor Thompson B. Maury. Han hävdade 1870 att de väldiga mängder alger som Golfströmmen förde med sig från Sargassohavet upp till Arktis, liksom Golfströmmens motsvarighet i Stilla havet, Kuroshio, måste utgöra föda för ett rikt djurliv som naturligtvis inte kunde leva under isen. Nu var det argumentet visserligen inte i närheten lika tokigt som mycket annat som framförts i ämnet. Men nu hade kritikerna vaknat ordentligt. En av dem var Kanes bror Thomas L. Kane, som hånade de som trodde sig veta något om platser som aldrig observerats. Den stadigt växande mängden misslyckade försök utgjorde om inte bevis så åtminstone indicier, som blev allt mer besvärande. När Polynia nådde höjdpunkten på sin karriär kunde slutet anas.
På 1860-talet bröt inbördeskriget ut i USA, och Franklinsökarna fick lägga band på sig. Men efter freden blev polarexpeditioner populärare än någonsin. En skandalomsusad sådan var den där Charles F. Hall 1871 gick med ångbåten Polaris mot Nordpolen. De uppnådde latituden 82°29’, vilket var nordligare än något fartyg dittills kommit, men inte mer. Hall själv dog innan dess, eventuellt förgiftad av besättningen.
Sagan om Polynia nådde 1872 vad John K. Wright kallade dess all-time peak of ingenuity, ”höjden av påhittighet”. Samtidigt hade den inte många år kvar. Silas Bent, har var en erfaren sjökapten och oceanograf, hade talat för teorin ända sedan 1850-talet, och dessutom övat extra när Polaris-expeditionen drogs ihop. Hans samlade framställning, förstärkt med Mortons observation, betecknades som ”det första hållbara förslaget för en metod att nå polen som byggde på vetenskaplig grund” – trots att den egentligen var lika pseudovetenskaplig som något M. F. Maury eller Barrington levererat.
Samtidigt trappades kritiken upp än mer. I USA levererades den av Charles P. Daly, ordförande i nyss nämnda American Geographical and Statistical Society, i Storbritannien av Clements R. Markham, ordförande i Royal Geographic Society – för att nämna de mest inflytelserika namnen. Sådant motstånd hade sagan inte mött tidigare. Expeditioner från USA, Storbritannien, Sverige, Norge med flera länder försökte komma så långt norrut man kunde och hindrades av ogenomträngliga ismassor. Sir George Nares stötte 1876 på en sådan vid självaste Cape Constitution, där Morton sett havet. Svenske Adolf Erik Nordenskiöld lyckades 1878–80 att ta sig utmed Nordostpassagen, och kunde konstatera att färden var möjlig men ytterst opraktisk. 1906 demonstrerade Roald Amundsen detsamma om Nordvästpassagen.
Den siste som på allvar talade om det isfria polarhavet verkar ha varit Samuel R. van Campen. I hans The Dutch in the Arctic Seas från 1876 talar han för att återupprätta landets stolta sjötraditioner, förslagsvis genom att som första nation ta sig till Nordpolen. Det skulle ju inte vara så svårt, enligt Petermann med flera auktoriteter.
Men under 1870- och 80-talen sjönk Polynia tillbaka ner i skepparhistoriernas värld. Spiken i kistan var när Nansens Fram sommaren 1896 dök upp ur den drivis i vilken den gett sig in tre år tidigare. Besättningen på Fram hade drivit tvärs över Arktis, längre norrut än någon tidigare gjort. De hade inte sett skymten av öppet hav och hade heller inte förväntat sig något annat. Det fanns fortfarande folk som trodde på det isfria polarhavet, det finns alltid någon som tror något, men många var de inte. Och ingen av dem var värd att lyssna på.
*
Det har föreslagits att det isfria polarhavet är ett minne från en varmare tid än vår. Kanske före den så kallade lilla istiden, som rådde från 1300-talet fram till 1900-talet? Men nej: Polynia var en ren saga. Den fick tidvis livskraft från enstaka faktiska observationer, men mer än något annat var det vanligt önsketänkande, eller vad man ska kalla det: Folk som blandade ihop sanningen med bekräftelser.
Man kan tycka att det var en jämförelsevis beskedlig fantasi, det här med Polynia. Där fanns inga amasoner, inga ungdomskällor eller dalar fulla med diamanter. Det var bara ett hav som var mer eller mindre isfritt. Å andra sidan innebar dess trovärdighet, denna skenbart vetenskapliga dräkt, att den togs på betydligt större allvar än den förtjänade. Sagor som ser ut som sagor är lättare att avfärda än sagor som ser verkliga ut – så var det då, och så är det nu.
*
Det här var ett avsnitt av Faktoidpodden. Jag som pratat heter Peter Olausson. Vi hörs!
