Teslas grundare

(Vi återkommer strax till bilden)

Kort, snabb fråga: Vilka grundade bilföretaget Tesla?

Just det – inte vem, utan vilka.

Den här då: Vad hette Teslas fjärde VD?

Den frågan ser kanske mycket svårare ut. Men det visar sig att svaret är ett namn på allas läppar.

Tesla-grundaren [Musk] jobbar på den tredje delen av sin ”master plan”.

- Simon Campanello: Elon Musk: Tesla ska skala upp till ”extrem storlek”, Ny Teknik 21 mars 2022

Elon Musk, världens rikaste man som grundade Tesla och SpaceX …

- Stefan Soxbo: Därför välkomnar Elon Musk en lågkonjunktur, Expressen 28 maj 2022

… Teslas grundare och störste ägare, Elon Musk …

- Knut Kainz Rognerud: Sjunde AP-fonden utmanar Tesla, SVT 5 augusti 2022

Elon Musk, grundare av Tesla …

- Ruben Grive: Sågningen: ”Det är en påhittad valuta”, SvD 2 december 2022

När jag citerar tidningar anger jag ibland skribenternas namn, ibland inte. Här gör jag det, i hopp om att de ska skämmas lite extra. För Elon Musk grundade inte Tesla.

En surrealistisk detalj, mer förvirrande än problematisk: Hösten 2009 kom Musk överens med de faktiska grundarna att få kalla sig ”grundare”. Jag tror och hoppas att han fick lägga en bra slant för det tvivelaktiga privilegiet … Som naturligtvis inte ändrar verkligheten en millimeter. (Även i fallet PayPal, som är mer komplicerat, så kämpade Musk märkvärdigt hårt för att få lov att kalla sig founder.)

- How do you respond to people who think that Elon is the creator of Tesla?

- Ur en dokumentär av CNBC; vi återkommer strax till den

En sista fråga: Känner du till Martin Eberhard och Marc Tarpenning? Det är herrarna på bilden ovan (med Martin t v), liksom på den som inledde denna bloggpost. Det var de som den 1 juli 2003 grundade elbilstillverkaren Tesla, Inc.

Biltillverkning är inte billigt. Nya företag letar ofta efter investerare, och nya biltillverkare letar ofta frenetiskt efter nya investerare. Om de tänker utveckla ny teknik för sina bilar så behöver de ännu mer pengar. Och siktar de på att bygga elbilar som också ska vara sportbilar – ja, då krävs multum. Så Tesla letade investerare, frenetiskt.

Året efter grundandet dök en investerare upp som hette Elon. Han slantade upp några miljoner – idag hade det varit fickpengar för honom, jag vet inte hur tät han var på den tiden – och fick en plats i styrelsen. På den tiden var Eberhard, företagets förste VD, fortfarande VD. Han avlöstes sommaren 2007 av en viss Michael Marks, tf CEO. När de fick en ordinarie VD hette han Ze'ev Dori. Hösten 2008 efterträddes han av Elon Musk.

Kort efter att Eberhard lämnat direktörsposten lämnade han hela företaget, eller tvingades ut: "I was voted off the island, and in a rather rude way." Och utan Eberhard var det inte längre roligt, tyckte Tarpenning, som drog 2008 (av flera anledningar, kan påpekas). Först året därpå, sex år efter starten, lanserade Tesla Inc. sin första bil: Tesla Roadster. Och på den vägen är det.

- Tesla's Founders On Elon Musk And The Early Days (Youtube), CNBC (släppt 2021, filmad 2019)

Att lyssna på två gubbar som sitter och berättar om hur de drog igång en bilfirma – det låter som sämsta sortens sommarprat. Jag blev därför positivt överraskad över hur intresserad jag blev. Nu har jag verkligen inte minsta aning om hur Eberhard & Tarpenning är i arbetslivet, som grundare, ägare, utvecklare, arbetsgivare etc. Men av filmen får jag ett bestämt intryck av två herrar som är mycket sympatiska. Och därtill, hur ska man säga, i bättre mentalt skick än Mr Musk.

Det första Hemköp (1954–1970)

… Den första Hemköpsbutiken 1958 …

- Hemköp: Vår historia - Hur startade Hemköp

Enligt livsmedelskedjan själva, liksom deras ägare Axfood, började Hemköp i Borlänge 1958. Det stämmer säkert, för den butikskedja som finns idag. Men det var inte "den första Hemköpsbutiken".

- Bildbelägg från Hemköps historiesida

Vid det laget hade Hemköp funnits i Stockholm i flera år. Hur det nu gick ihop – man kan väl inte ha olika företag med samma namn? Hur som helst: 1958 öppnade Spik-Olle landets, så vitt jag vet, andra Hemköp. För då hade Rolf Millqvists Hemköp i Stockholm funnits i fyra år.

Kunderna får ringa in beställningar till en lagercentral, som senast inom ett par dagar levererar varorna direkt till bostaden. Vid större beställningar lämnas en mycket betydande rabatt – 7 procent om beställningarna går upp till 30 kr. och 12 procent vid köp för 100 kr. Den nya distributionsformen möjliggör tydligen avsevärda kostnadssänkningar.

- "Priser och konkurrens", ledare i DN 27 oktober 1954

Jag vet inte hur ofta nya rörelsers affärsidéer kungörs på ledarplats men det är vad vi ser här. Detta är också ett av de första beläggen för det första Hemköp; det allra första jag sett fanns i Expressen en dryg månad tidigare. Vad beträffar "avsevärda kostnadssänkningar"… Så återkommer vi till den saken.

Inte för att telefonbeställningar eller hemleveranser var något nytt.

- Husmoderns köksalmanack 1935: "Det är bara att ringa, lilla frun ..."

- SvD 12 januari 1930, DN 5 januari 1935

Efter '35 års vattuman har vi två exempel från NK. Ring "NK:s Telefontjänst" eller "NK – Livs" – telefonisten visste att koppla rätt – och få personlig service respektive möjlighet att beställa hem färdiglagad kalvjärpe med legymer och päronkompott (om det var måndagen den 7:e) osv. – Så jag antar att det nya med Hemköp var bredden på utbudet och rabattsystemet.

- Tidig annons för Hemköp i DN 10 januari 1955 där affärsidéerna deklareras: Telefonbeställningarna, rabatterna och hemleveranserna

 - SvD 27 oktober 1955

Det första Hemköp blev snart etablerat. Man kunde se kontextfria annonser som denna, där läsaren eller läsarinnan förutsattes veta vad det gällde.

- Helsidesannons för Hemköp, SvD 2 november 1958. "Låt Hemköp bära - det bär sig!" och mycket, mycket mer.

Inte för att alla annonser var så anspråkslösa. Då och då körde man med sådana här helsidor. Denna är från samma år som Spik-Olle drog igång sitt Hemköp i Borlänge. Den rymmer så mycket att jag tagit med alltihop; klicka upp bilden för hela sidan med förhoppningsvis någorlunda läsbar text. Notera t ex att en beställning på 100:-, den som gav maximal rabatt, i genomsnitt vägde 50 kg.

*

I juni 1970 ställde Hemköp in betalningarna. Den "opinionsstorm" som då blåste upp kan ses som ett tecken på hur etablerat det var i många stockholmares sinnen. Som de kunder som krävde att kommunen skulle täcka mellanskillnaden som en sorts socialbidrag … Men det hjälpte inte. Det första Hemköps saga var all.

Efter sexton års verksamhet har AB Hemköp i Stockholm inställt betalningarna.

- SvD 3 juni 1970

Här nämns även företagets satsning med Hämtköp: På lördagar och kvällar öppnades lagret i Älvsjö och fick agera stormarknad, som jag förstått det. Liksom Hemköps "båtleveranser till skärgården", en service som åtminstone jag gärna skulle lägga både en och två extra slantar på.

Ett år senare sammanfattade Robert Rock verksamheten här:

I början av 1950-talet dök det på olika håll i landet upp företag, som erbjöd sig att leverera livsmedel och andra dagligvaror direkt till kundernas bostäder. Grundidén var, att man genom att hoppa över detaljhandelsledet skulle förbilliga distributionskostnaderna. Samtidigt skulle husmödrarna spara tid och arbete genom att de slapp lämna hemmet, när de skulle handla.

Det uppstod en myckenhet publicitet kring dessa företag. De flesta av dem dog emellertid ganska snart en död i tysthet. Det berodde på att direktdistributionen i själva verket inte blev billigare än detaljhandelsdistributionen utan snarare dyrare. När husmödrarna inte kunde få varorna hemskickade billigare än då de köpte dem på traditionellt sätt upphörde de att handla på det nya sättet. Att det – i vart fall teoretiskt – egentligen kostar pengar att välja ut och hemtransportera varor tänker en genomsnittlig husmor inte på. Hon ser till vad hon har kvar i portmonnän. Dessutom finns det gott om både kvinnor och män, som tycker att det är trevligt att, som det heter, gå ut och shoppa. För många konsumenter är det slutligen svårare och mera tidsödande att planera på det sätt, som direktköpföretagen förutsätter.

- "Hemköp som kom bort", SvD 14 maj 1971

Artikeln är såpass intressant, på flera sätt, att jag tagit med ett längre citat och redigerat ihop en förhoppningsvis läsbar version.

Konkurrenslagstiftningen verkar ha varit annorlunda på den tiden, när leverantörer inte ville ge Hemköp samma villkor som andra kunder i samma viktklass eller rentav vägrade att leverera. Man kan också konstatera att de "avsevärda kostnadssänkningar" DN trodde på 1954 inte fanns. Tvärtom gick Hemköp aldrig med vinst "under någon längre tid". Man kan jämföra med dagens utbud, där Linas matkasse, Mathem, Foodora och allt vad de heter gör motsvarande saker idag, och där den största skillnaden (åtminstone för kunden) är att telefonnumret ersatts med en webbadress. Jag vet inte vad som funkar för dem idag som inte gjorde det för Hemköp för femtio år sedan. Bättre logistik, prisokänsligare kunder, eller kanske något så enkelt som givmilda och tålmodiga aktieägare? Mathem fick en halv miljard av sina i våras; det är annat än Hemköp, det.

Här passar ett citat ur en annan sammanfattande artikel (Rolf Millqvist var inte bara företagets grundare utan hade alltid varit dess välkända och talföra ansikte utåt):

Det går inte nu att starta i så liten skala som Hemköp gjorde 1954. [Millqvist] tycker synd om den som försöker. Det krävs stora resurser för att hålla ut tills hushållen tar sitt förnuft till fånga och vill handla hemifrån.

Hur länge det dröjer beror delvis på konsumentdebatten, anser han. Den har hittills varit helt inriktad på att göra konsumenten varukunnig, pris- och kvalitetsmedveten. Den har inte handlat om att agera rationellt. För att få tid att leva. Det tycker han är viktigare.

- Barbro Jospehson: "Han tror fortfarande på hemköpsidén", DN 13 december 1970

Jag blir också lite nyfiken på Millqvists bok I kamp för en idé, med undertiteln "Hur man misslyckas i affärer genom att verkligen anstränga sig", särskilt när jag (i SvD) läser om dess "bitoner av bitterhet och förföljelsemani".

*

Detta om Sveriges första, så vitt jag vet, butiker som hette Hemköp. Jag antar att de inte är släkt med Spik-Olles rörelse, som ju finns än idag. Och som alltså är Sveriges andra butikskedja som heter Hemköp.

Sir Clive Sinclair (1940–2021)

Med en ZX 81 – obs det helt platta tangentbordet med membrantangenter

Sir Clive dog nyligen. Det förorsakade viss uppståndelse, åtminstone i England. Mannen som gjorde så mycket väsen av sig på 1980-talet är än idag berömd där, och det med all rätt. Hans företag lanserade 1980–1982 en serie enkla och billiga hemdatorer – ZX 80, ZX 81 och framför allt ZX Spectrum – som inte bara drog igång landets första hemdatorvåg, utan även lade en grund av digitalisering och datavana som man fortfarande drar fördelar av. För Sveriges del dominerade Commodore 64 helt den första perioden, men Spectrum var en god tvåa, och vi är inte så få som började våra datakarriärer med en Spectrum. Och även om 64:an var långt mer avancerad, så var Spectrumen, kanske delvis därför, verkligen ingen dum "lärodator". (Och så ser jag hos den en svårdefinierad "mysig" kvalité som ingen annan dator någonsin haft; fast det kanske främst beror på mig.)

En Sinclair ZX Spectrum. Det var inte den bästa hemdatorn men förmodligen den snyggaste. Rick Dickinsons formgivning funkar än idag. (För helt andra och fullständigt oauktoriserade varianter, se bloggposten Hobbit och andra fula datorer.)

En parentes: Sir Clive var länge ordförande för brittiska Mensa. De första åren sammanföll med den intensiva del av hans karriär som beskrivs nedan.

Om Sinclairs framgångar ska denna bloggpost inte handla. Om sånt kan man läsa hos t ex BBC: Sir Clive Sinclair: Tireless inventor ahead of his time. Denna bloggpost ska handla om hans floppar. Som så ofta är de också intressanta, särskilt eftersom de säger en del om Sir Clives person. Och det ska sägas, utan några jämförelser i övrigt, att Sinclair var en av databranschens intressantaste personligheter. Inte för att konkurrensen var särskilt hård; det var Steve Jobs, Jack Tramiel och Clive Sinclair, en färgstark trio som nu är borta.

Jag hörde att Clive Sinclairs inställning till design var att ta bort saker från kretskortet tills det slutade fungera. Då lägger du tillbaka det sista du tog bort. Om det då fungerar, så säljer du det.

– Robert Dowell, National Museum of Computing.

Sinclair var förvisso en teknisk begåvning (han inledde karriären med att konstruera radioapparater som han sedan sålde i byggsatser). Men de skapelser som han blev känd för och rik på var det inte han som gjorde. Hans främsta insats verkar ha varit att göra dem billiga. På den punkten var han hängiven och outtröttlig; han fokuserade på pris, från början till slut, ner till sista penny ("Literally, you were counting the cost of capacitors" – ur Smith nedan). Varje val mellan pris och kvalité var avgjort på förhand. Det visade sig, ofta. Sinclairs företag blev tidigt kända för sin fascinerande (åtminstone på behörigt avstånd) brist på kvalitetskontroll. Liksom förseningar. Inte för att de var ensamma om förseningar, sannerligen inte, men dels var de alltid försenade, dels kunde deras icke-QA vara något utöver vanliga måndagsexemplar.

- Black Watch (1975) – jag utgår ifrån att det inte är ett sammanträffande att klockan delar namn med en skotsk bataljon.

The Digital Antiquarian har gjort en fin tudelad beskrivning av det mycket tidiga digitalurets för- och nackdelar. Del 1, varsego:

On the plus side, it was one of the first digital wristwatches.

- Jimmy Maher

För väldigt, väldigt många räcker det väldigt, väldigt långt: Att vara först.

Och så var det del 2. Varsego:

On the negative side — gee, where to start? The Black Watch was chronically unreliable in actually, you know, keeping time, never a good feature in a watch; it was apparently very susceptible to climate changes, running at different speeds in different seasons. Batteries lasted for a solid ten days if you were lucky, and were almost as hard to replace as the watch had been to assemble in the first place. (Like many Sinclair products, it was available as a do-it-yourself kit as well as in pre-assembled form). It had a tendency to literally fall to pieces all at once as the clips that held it together fatigued. But even that wasn’t the worst possible failure. In what was becoming a Sinclair trademark, the Black Watch was also known to explode without warning.

- Jimmy Maher: Micro Men, The Digital Antiquarian – mycket fin artikel om ffa Sinclairs äventyr

Det där med "trademark" syftar på en miniräknare som Sinclair tillverkade, och som också hade tendenser att explodera.

En oväntad sak som utmärkte Sinclair, åtminstone som kontrast till vad han är berömd för, var hans ointresse av datorer. Han hade ingen dator hemma, han var ointresserad av internet, och föredrog telefon framför mail. Varför tillverkade han då hemdatorer? Ett enkelt svar är att han tillverkade allt (elektroniskt) som det gick att tjäna pengar på. Ett annat svar är att han behövde pengar till två konstruktioner som han verkligen "brann för", som det heter: Elcykeln och mini-tv:n.

I september 1983 lanserade Sinclair Microvision, en tv-apparat som fick plats i fickan. Konkurrensen utgjordes av Sony Watchman, lanserad i Japan året innan; jag har ingen aning om hur den togs emot av marknaden.

Not: Konkurrensen med Japan och USA är ett genomgående tema i Sinclairs karriär och den uppmärksamhet han fick. Det är uppenbart att det sannerligen inte bara gick ut på vem som var först, bäst eller billigast med den ena eller andra elektronikprylen. Här var det ytterst frågan om att försvara och återupprätta imperiets ära.

Som synes var bildskärmen liten. Då utgjorde den ändå en fresnellins framför den faktiska ännu mindre skärmen, vilket innebar att man var tvungen att se den i rätt vinkel för att kunna se någonting alls. Och även under optimala förhållanden fick man en svartvit, grumlig och ljussvag bild. Det största hotet utgjordes av den teknik med flytande kristaller som utvecklades snabbt, och som snart skulle visa sig överlägsen den gamla bildrörs-teknik som användes här. Sinclairs pytte-tv hade kostat några miljoner pund att utveckla och sålde sammanlagt 15 000 exemplar.

Den flopp som Sinclair fortfarande är mest känd för är elcykeln C5. Så för den har jag letat reda på lite filmat material.

Infomercial om elcykeln C5 från lanseringsåret 1985. Sedan dess har utvecklingen förändrat förutsättningarna för sådana konstruktioner fullständigt. Det sagt så utvecklades C5 med sin tids förutsättningar, med ett stort och jättetungt men klent batteri som främsta svaghet. Men Sinclair verkade inte bry sig om problemen, vare sig de många tekniska eller de av andra slag. Som riskerna med att ge sig ut på riktiga vägar med riktig trafik, i höjd med andras avgasrör. Det var först efter mycket tjat som C5 fick en sorts mast som standard (syns på några av dem i filmen) som gav åtminstone aningen mer synlighet i trafiken.

En senare genomgång av C5:an. Inleds med en liten Spectrum i aktion. Allt som allt såldes färre än 10 000 C5:or av företaget (utförsäljningar av konkursboet tillkom). En av de många deltagarna i det hela som inte fick betalt var förresten företaget som gjorde ovanstående infomercial.

Sinclairs tredje stora flopp var en dator: Sinclair QL (Quantum Leap).

- Illustration ur Your Spectrum september 1984. De grundläggande problemen i kombination med sedvanliga förseningar och tragikomiska kvalitétsbrister var på god väg att sänka QL – och Clive Sinclair med den. Jag undrar om redaktionen anade hur profetisk bilden skulle visa sig bli.

Uppföljaren till den massiva succén ZX Spectrum skulle inte bli en spel- och lekmaskin, o nej. QL var en seriös dator: en kontorsdator som skulle konkurrera med ingen mindre plattform än IBM PC. Att lansera en sådan utmanare 1984 hade varit en tuff uppgift för vem som helst – fråga Apple, vars Macintosh släpptes vid samma tid – men för ett företag och en person som Sinclair, som fokuserade på billighet framför kvalité, var det hopplöst från första början. (Att man, sedan man lanserat en framgångsrik spel- och lekmaskin, tvunget skulle satsa på det trista men stentuffa kontorsspåret, var ett strategiskt felgrepp som i detalj upprepades av Commodore, flera gånger till och med.)

Tony Smiths Sinclair's 1984 big shot at business är en välskriven, utförlig och bitvis rejält teknisk genomgång av maskinen, dess utveckling och de myriader problem som uppstod och ev löstes under vägen, i det märkliga ekosystem som utgjordes av Sinclairs företag. Efter att ha läst den kan man konstatera att en framgångsrik QL inte bara varit osannolik utan närmast krävt ett gudomligt ingripande.

Jag måste ta med en detalj som Smith nämner: Den ökända dongel som Sinclair QL levererades med under det första halvåret eller så. Eftersom datorns operativsystem inte var riktigt klart så levererades en del av det i påklossad form. Eller hade man mer ROM för maskinen än det fanns plats för? Hur som helst, när man väl fått ordning på saker och ting så skulle dongeln bytas ut mot ett stabilt och komplett OS i ROM … Sade man. I själva verket var det datorns hårdvara som var ofärdig. Men det skulle sett värre ut att sälja en dator med ofärdig hårdvara än en dator med ofärdig mjukvara. När man väl rett upp hårdvarubiten så tog man hem alla dongel-datorer, slängde dem och skickade tillbaka nya datorer. – Detta var en typisk Sinclair-manöver: Hellre skicka ut något ofärdigt och byta efterhand än att vänta på en stabil version.

Låt oss avsluta denna sektion med en liten QL grej. Här ser vi GMOVE, en utökning av QL:ens Superbasic som gjorde det möjligt att flytta grafik med maskinkodshastighet i basic-program. Skrevs 1986 av en viss Linus Torvalds. Publicerad i datortidning för att knappas in, ett vanligt sätt att distribuera kod på den tiden.

En röd tråd i Sinclairs karriär var hans förmåga att vad som än hände hålla fast vid idéer han trodde på. Många gånger var den säkert till stor nytta för honom. Å andra sidan så bestämde han sig också, stenhårt, för att folk ville ha C5, grumliga pytte-tv:ar … Och microdrives.

Sinclairs Microdrive är en långt mindre känd flopp än den C5 som BBC rentav inleder sin runa med. Det var ett lagringsmedium, i princip detsamma som det första man använt till datorer: Magnetband. I de små kassetterna fanns en knappt 2 mm smal och ändlös slinga. Detta var Sinclairs alternativ till disketter. Det största problemet var inte att de var långsamma eller dyra (såväl enheterna som kassetterna tillverkades naturligtvis bara av Sinclair) utan att de var opålitliga. Och sådant darrigt smäck var det enda sekundärminne som fanns tillgängligt på Sinclair QL, avsedd för affärskunder … Microdrives lanserades även till ZX Spectrum. Att den hemdatorn aldrig fick en diskdrive som det stod "Sinclair" på kan, gissar jag, ha förkortat dess livslängd med ett par år. Att Sinclair QL inte hade det från början var en garanti för att den skulle floppa.

Sinclairs förmåga att tro stenhårt verkar ha utsträckt sig till direkt förnekelse. Det är tydligt att han inte ville ta till sig omvärldens åsikter. Kanske han inte kunde det.

Som avrundning filmen Micro Men (2007). Den fokuserar på konkurrensen/fiendskapen mellan Sinclair och tidigare kompanjonen Chris Curry (se även bloggposten Hemdatorn som överlevde (typ) för en fascinerande uppföljning av hans Acorn), men tar även upp eller snuddar åtminstone vid alla ämnen ovan. I vilken grad framställningen av Sinclair som koleriskt a-hole är korrekt är en annan sak …

Prädd (och Coffee-Mate)

- Ur storannons för kedjan Kipplers, SvD 16 juni 1966

Sommaren 1966 lanserades gräddersättningen Prädd. Årstiden var ingen slump. Av argumenten i annonsen var det främsta att Prädd inte surnade. I pulvret fanns det heller ingen grädde eller mjölk i någon som helst form; det var en rent kemisk-teknisk produkt, framställd på fabrik.

I material från den tiden kan jag inte se att gräddersättningen diskuterades alls. Idag är Prädd ihågkommet för en (1) enda sak.

"Här får vi en fin blandning …"

- Björn Gillberg i Han kan bara inte hålla käften! (i färg!), TV 2, 12 oktober 1971 (ur ett klipp på Youtube: Björn Gillberg historia)

"Ärftlighetsforskaren", eller mikrobiologen som han nog skulle tituleras idag (fil. lic. i mikrobiologisk genetik), hade läst innehållsförteckningar och konstaterade — sade han — påfallande likheter mellan gräddersättningarna och tvättmedel. Skulle man kunna..? Två "gräddpulver" inhandlades. Gillberg ställde sig vid handfatet, löste upp pulvren i varmvatten, och tvättade en skjorta i det hela. Resultatet sägs ha blivit utmärkt.

Och därmed var Prädds saga all … Sägs det.

På 70-talet togs den konstgjorda kaffegrädde bort – efter att miljödebattören Björn Gillberg satt i gång en tittarstorm i tv när han tvättade skjortor i gräddersättning.

- Tvättmedel i automatkaffe, Aftonbladet 21 juli 2008

Aktionen var mycket effektiv – produkten dog genast på marknaden.

- Edward Blom, Prädd — lika bra i kaffet som i tvättmaskinen, BizStories 3 februari 2020

- Annons i DN 26 juni 1976

Effektiv eller inte, Prädd slutade åtminstone inte omedelbart att säljas. Ännu ett par år senare kan man se katastrofhanteringen av tillverkaren AB Sunco (som för övrigt ägdes av Astra). Som i denna rejäla annons, vari Prädds fördelar upprepas. Den intresserade kan dessutom ta del av en detaljerad innehållsförteckning där varje ingrediens beskrivs: Glykos, kokosfett, natriumkaseinat, kaliumfosfat, lecitin, natriumkiselaluminat, aromämnen, färg och en skvätt vatten.

- Ur annons för ICA Stockholm, SvD 7 juli 1977

Jag vet inte när Prädd försvann. Men man annonserade för det ännu nästan sex år senare. Uppdaterat: Jag har senare fått pålitliga uppgifter om att Prädd fanns på marknaden sommaren 1983.

En detalj som fullkomligt försvunnit ur det allmänna medvetandet är att Gillberg som sagt använde två gräddersättningar i svensk tv-historias mest berömda skjort-tvätt: Prädd och Coffee-Mate (i tv-bilden ovan skymtar burkarna nedtill i bild, Prädd t v om kranarna, Coffee-Mate t h). Den senare gräddersättningen tillverkades av Nestlé, och tillverkas än idag.

NESTLÉ Coffee-mate är en whitener [branschens beteckning för mjölkpulver och surrogat; se även bloggposten Vitt i kaffet] som har en härligt krämig och mild smak och ger kaffet en fyllig karaktär. Produkten består enbart av vegetabiliska ingredienser.

- Nestlé Professional: Nestlé Coffee-Mate

Hur kommer det sig att Prädd fått precis all negativ uppmärksamhet?

Amerikanska "egyptiska" cigaretter

- The Wheeling Intelligencer, 3 april 1914

En dromedar som kallas camel, palmer, och så pyramider på det — vad associerar det till?

Idag är det väl ingen som förknippar Egypten och cigaretter med varandra. Men när Camel lanserades 1913 (jag har inte hittat någon marknadsföring från det året) var kopplingen i högsta grad levande. Att det var i slutet av de egyptiska cigaretternas era kunde ingen veta då.

För egyptiska cigaretter var en grej från 1880-talet till världskriget, på ett ungefär. En ironisk detalj är att själva tobaken inte var egyptisk. Det superbördiga landets klimat lämpar sig inte för grödan, och vid den här tiden förekom ingen kommersiell odling alls. All egyptisk tobak var importerad, eller snarare "importerad" eftersom det delvis var samma land ... Låter det komplicerat? Vänta bara.

- "Förblanda icke dessa 'Äkta Khédive' med s. k. Egyptiska Cigaretter, tillverkade i Tyskland och Sverige" — Norrköpings tidningar 20 mars 1905

I det väldiga osmanska riket odlades tobak på flera håll. Denna turkiska tobak, som den kallades, var uppskattad, och inbringade en hel del pengar till statskassan. Sådant är ju alltid intressant, men extra så i ett land som lydde under konkursförvaltare. De europeiska stormakterna hade 1881 bildat en organisation, för att inte säga parallell byråkrati, kallad Düyun-u Umumiye (en del av dess turkiska namn) som skulle se till att skatter, tullar och andra offentliga medel i det mycket skuldtyngda landet överlämnades till europeiska fodringsägare. Bland otaliga andra ingrepp i stort och smått ingick att konkursförvaltarnas Régie-kompani (en del av dess franska namn) fick monopol på tobakshandeln.

Då blev massor av icke-Régie-anslutna tobakshandlare arbetslösa. Eller? Kanske de kunde flytta sin verksamhet någonstans? Egypten, t.ex. Det skulle faktiskt passa alldeles utmärkt.

Varför rulla cigaretter i just Egypten? För att det var osmanskt men ändå inte. För att sammanfatta ett komplicerat skede så hade bygget av Suezkanalen på 1860-talet kostat stora pengar som lånats upp i europeiska banker. När akut kris hotade sålde Egypten sina andelar i kanalen till Storbritannien. Därefter kontrollerades kanalen — och därmed, i mångt och mycket, hela Egypten — från London. Bland annat detta ledde till oroligheter som i sin tur ledde till att Storbritannien 1882 ockuperade det osmanska lydriket, eller khedivatet som det kallades. Och där skulle man förresten bli kvar ända till 1956. (Såväl ockupationen som konkursförvaltandet säger en del om varför osmanska riket beskrevs som "Europas sjuke man" vid den här tiden; det var en gammal supermakt på superdekis.)

- Annons i GHT 17 september 1897. Notera grekiska namnet Agapian och tyska Wohlfarth. Tyska handelsresande fanns jorden runt, och gjorde betydligt större lycka, på alla sätt, än de "traditionella" kolonisatörer man skickade till Togoland, Wituland och allt vad de hette.

- Nestor Gianaklis gör reklam för sina Kairo-cigaretter och varnar för efterapningar, Sporting Times 5 juni 1909

Poängen för tobakshandlarna var att Egypten fortfarande var en del av osmanska riket men att tobaksmonopolet inte gällde där. Så tobakshandlarna, som oftast om inte alltid var greker (sådana drev den mesta osmanska handeln), köpte upp tobak odlad här och var i riket, gjorde cigaretter av den i Egypten, och sålde dem sedan över världen. Det gick strålande. Det var nu som egyptiska cigaretter blev ett begrepp.

Pray take a cigarette. And you, sir? I can recommend them, for I have them especially prepared by lonides, of Alexandria. He sends me a thousand at a time, and I grieve to say that I have to arrange for a fresh supply every fortnight. Bad, sir, very bad, but an old man has few pleasures.

- Den sängrökande gamle professorn bjuder Holmes och Watson på egyptiskt; ur Conan Doyles The adventure of the golden pince-nez (1904)

Strålande affärer ger upphov till piratkopior. Sådant var långt mer ogenerat på den tiden än det är idag, och varningar för efterapningar förekom i var och varannan annons, oavsett vad som utannonserades. Vad som är reklamsnack i fallen ovan är inte gott att veta, men det var ett faktum att "egyptiska" cigaretter tillverkades i Tyskland (som mer än något annat land förknippades med billigt skräp, se Faktoider: Made in Germany), Sverige, England ... Och i USA, även innan 1913.

För det var den trenden med egyptiska cigaretter som amerikanen Richard J. Reynolds hakade på när han lanserade Camel, de färdiggjorda cigaretterna med "turkisk" och domestic tobak. På så sätt är paketen med dromedaren en droppe koncentrad historia, som speglar osmanska rikets utdragna förfall, Suezkanalens komplicerade historia, de europeiska stormakternas tid, med mera.

När Ingo blev Zingo

Smeknamnet hittar jag från 1954: "Ingo Johansson som Ingemar kallas internationellt" (Aftonbladet 12 november). Men det var naturligtvis sommaren 1959 som Ingemar Johansson verkligen, och för evigt, blev Ingo med svenska folket. Och en här av pigga försäljare hakade på.

Det har blivit för mycket Ingo-snack, Ingo-läsk, Ingo-bälten, Ingo-miljoner, Ingo-byxor, Ingo-pennor, Ingo-köttbullar. Tro mej gubbar, herr Johansson är boxningens Snoddas och han dansade visst en sommar också.

- Insändare i SvD 23 juni 1960

Den apelsinsmakande Ingo-läsken lanserades av Vattenfabriken Sefyr AB i Stockholm. Jag vet inte hur långt ut den såldes men har åtminstone fått indikationer på att den inte fanns över hela landet. På den här tiden tillverkades öl och läsk i hundratals lokala småfabriker, vilket bland annat innebar att utbudet kunde se helt olika ut i olika delar av landet (med undantag för några märken som Coca-Cola).

Insändaren ovan publicerades fyra dagar innan Ingos världsmästartitel skulle ha fyllt ett år, men tre dagar efter Floyd Pattersons hårda revansch. Den utslagne svensken i ringen var en plågsam motbild till fjolårets triumf. I november gick Ingoläsk (som tydligen var ett eget bolag) i konkurs. Efter det tredje mötet i mars 1961, då Ingo åter förlorade på KO, var det definitivt slut på det myckna "Ingo-snacket". (Folkhumorn sägs ha deklarerat att "Ingo-läsken förvaras helst liggande".) Vid det laget hade försäljningsdirektör Carl-Axel Hellqvist, som jobbat mycket med Ingo, sålt rätten till den nyss så säljande läsken till Apotekarnes Mineralvatten AB (ett av få märken som överlevt till våra dagar).

De andra Ingo-prylarna är bara minnen, om ens det. Men läsken finns faktiskt kvar. Fast den har inte hetat "Ingo-läsk" på länge.

- "Försvinnande god – ZINGO smakar lika gott som den luktar friskt: Pressade apelsiner. Framförallt använder vi sicilianska apelsiner. ZINGO är försiktigt kolsyrad: Lätt så att den inte tynger, rund så att den inte sticker. Nu i butiker, kiosker och serveringar! /Apotekarnes, Stockholm" – DN 16 november 1962

När Zingo lanserades kallades den ursprungligen Ingo-läsk, uppkallad efter boxaren och legenden Ingemar "Ingo" Johansson. Drycken döptes sedan om till Zingo.

- Carlsberg: Zingo Apelsin

Så gick det till när man varken ville behålla eller kasta bort varumärket: Ingo blev Zingo.

Vad IKEA betyder och hur det skrivits

- 1950 års katalog hette "ikéa-nytt", med gemener och accent; från excellenta samlingen IKEA-historia: IKEA kataloger

Japp, de första åren stavades "ikéa" med en accent. Det sägs ha berott på att Ingvar i ett svagt ögonblick ville ge firman en förfinad touch, kanske inspirerad av något franskt märke. Lyckligtvis kom han några år senare på bättre tankar.

- IKEA: Vårt arv

Bokstäverna står, som kanske inte alla vet, för Ingvar Kamprad, Elmtaryd, Agunnaryd. Av någon anledning har jag fått för mig att det allra, allra först stod för adressen, då brevbärarna höll reda på var folk bodde och postnummer inte behövdes. Men fiskande även i de äldsta källorna har bara gett den ännu enklare adressen "Ikéa, Agunnaryd", nästan lika enkel som telefonnumret.

Det finns en fin bild (här beskuren) av vad som sägs vara Ikeas första kontor, även om det mer ser ut som en utbyggd brevlåda. Intressant nog hittade jag ett exempel (här från schweiziska artikeln Ikea-gründer Ingvar Kamprad verlässt die Schweiz, Handelszeitung 27 juni 2013) där accenten av någon anledning retuscherats bort.