Smeknamnet hittar jag från 1954: "Ingo Johansson som Ingemar kallas internationellt" (Aftonbladet 12 november). Men det var naturligtvis sommaren 1959 som Ingemar Johansson verkligen, och för evigt, blev Ingo med svenska folket. Och en här av pigga försäljare hakade på.
De andra Ingo-prylarna är bara minnen, om ens det. Men läsken finns faktiskt kvar. Fast den har inte hetat "Ingo-läsk" på länge.
Det har blivit för mycket Ingo-snack, Ingo-läsk, Ingo-bälten, Ingo-miljoner, Ingo-byxor, Ingo-pennor, Ingo-köttbullar. Tro mej gubbar, herr Johansson är boxningens Snoddas och han dansade visst en sommar också.
- Insändare i SvD 23 juni 1960
Den apelsinsmakande Ingo-läsken lanserades av Vattenfabriken Sefyr AB i Stockholm. Jag vet inte hur långt ut den såldes men har åtminstone fått indikationer på att den inte fanns över hela landet. På den här tiden tillverkades öl och läsk i hundratals lokala småfabriker, vilket bland annat innebar att utbudet kunde se helt olika ut i olika delar av landet (med undantag för några märken som Coca-Cola).
Insändaren ovan publicerades fyra dagar innan Ingos världsmästartitel skulle ha fyllt ett år, men tre dagar efter Floyd Pattersons hårda revansch. Den utslagne svensken i ringen var en plågsam motbild till fjolårets triumf. I november gick Ingoläsk (som tydligen var ett eget bolag) i konkurs. Efter det tredje mötet i mars 1961, då Ingo åter förlorade på KO, var det definitivt slut på det myckna "Ingo-snacket". (Folkhumorn sägs ha deklarerat att "Ingo-läsken förvaras helst liggande".) Vid det laget hade försäljningsdirektör Carl-Axel Hellqvist, som jobbat mycket med Ingo, sålt rätten till den nyss så säljande läsken till Apotekarnes Mineralvatten AB (ett av få märken som överlevt till våra dagar).
När Zingo lanserades kallades den ursprungligen Ingo-läsk, uppkallad efter boxaren och legenden Ingemar "Ingo" Johansson. Drycken döptes sedan om till Zingo.
- Carlsberg: Zingo Apelsin
Så gick det till när man varken ville behålla eller kasta bort varumärket: Ingo blev Zingo.
3 kommentarer:
När jag var barn på åttiotalet så kändes det som om Zingo och fruktsodan Frisco marknadsfördes lite som två syskonläskar eller vad man nu ska kalla det. Friscon tror jag dock har försvunnit. Saknar dock Merryn mer som verkligen var en läskedryck för sig och föredrar Loranga om det ska vara apelsinläsk.
"Finns inte Frisco längre?" var min första reaktion. Vet inte när den försvann – få verkar bry sig.
Inte som med Merry. Den drickan borde verkligen få en comeback.
Jag har ett klart minne (vad nu sådana är värda...) av att Merry redan har fått en comeback, någon gång på 1990-talet, och att jag testade den då (för ung för att ha druckit den "ursprungliga", som måste ha upphört någon gång på 1980-talet?). Men det var nog kortlivat? Länge sen jag såg den nu.
Både Zingo och Loranga var helt okej men att dricka Solo var nog huvudgrejen med Norgeresor på den tiden. :)
Skicka en kommentar