"Segraren skriver historien." Är det sant?
Man har gjort flera försök att knyta citatet till någon särskild person, vilket ännu inte har lyckats. Om detta ska denna bloggpost inte handla. Frågan här är om själva påståendet är sant. Är det alltid segrarens perspektiv på striden som eftervärlden tar till sig? Så är det ofta – men undantagen är nog så många och tunga. Ibland har det med kultur att göra, att man tar del av skildringar från en sida som man nog ändå skulle tagit del av skildringar ifrån, men inte alltid. (Jag fokuserar här på populärhistoria eller rentav skönlitteratur, snarare än djuplodande (militär)historiska källor.)
Vietnamkriget räcker långt ... Det finns naturligtvis framställningar, från (Nord)Vietnam liksom andra ställen, där segrarna får lägga ut texten. Men här i väst dominerar USA:s bild.
Spanska inbördeskriget är ett annat exempel på hur den förlorande sidan hörts mest. Det spelar in att skribenter (bara stjärnan Hemingway liksom) och konstnärer ofta sympatiserade med republikanerna, liksom för vår del att nära nog varenda svensk som deltog gjorde det mot Franco och nationalisterna.
Finska kriget 1808–09 ledde till förlusten av Finland, den största chock Sverige som land någonsin fått. Jag vet inte om detta lämnat några särskilda kulturella avtryck hos segrarmakten. Hos oss har vi naturligtvis Runebergs skildring, som många fortfarande kan citera stycken ur. Intressant nog beskriver flera välkända och -citerade historier bataljer vi vann, trots att de är från kriget vi förlorade. Som när Sandels satt i Pardala by/åt frukost i allsköns ro inför första slaget och segern vid Virta bro (reprisen gick sämre). Eller den synnerligen citatvänliga historien om Sven Duva, som inte släppte en djävel över bron – tills kulan visste var den tog.
Lätta brigadens anfall vid Balaklava var naturligtvis tråkigt för de som stupade men ingen stor sak för ryssarna eller kriget i sin helhet. Men för britterna var det en tragisk, heroisk händelse, värd gråt och dikt, liksom senare film.
Poltava gör mig osäker. Förvisso har man i Ryssland uppmärksammat Peter den stores viktiga seger, och det inte bara på frimärken – den betydde mycket för landet och dess historia, såväl konkret som symboliskt. Men jag har inte sett någon uppmärksamhet i nivå med den som slaget fått och fortfarande får här i Sverige.
Gallernas plundrande av Rom var en händelse som säkert blev ombesjungen hos segrarna. Dock ej omskriven, eftersom de inte hade något skriftspråk. Den biten gottgjordes dock av den eviga staden, i vars historia plundringen var en traumatisk händelse som blev långt mer omskriven än mången seger; sådana skulle man förresten omsider få fler av än någon kunde hålla reda på. (Paul Jamins tavla där Cerrus – jodå, det finns en gallerhövding med i bild – beskådar sin del av bytet är komplett ohistorisk men av någon anledning den mest kända avbildningen av händelsen.)
När förluster à la Poltava blir mer omtalade än glänsande segrar beror det kanske på ett enkelt psykologiskt faktum: Man behöver bearbeta motgångar, inte framgångar. Kan det vara därför man i England gjorde så stor affär av ett debacle som lätta brigadens anfall, trots att man vann hela Krimkriget? För att tragedier är intressantare än hjältesagor, olyckliga slut intressantare än lyckliga? Till detta kommer den mänskligare skalan hos mindre händelser: Det går att känna mer för ett slag än ett krig, för en pluton än en armé, för en individ än en stam.
* I Thailand har man sedan länge målat sina egna filmaffischer. Ibland kan de avvika rejält, inte bara från "officiella" affischer utan även själva filmens utseende och innehåll. I det här fallet har man dock kopierat omsorgsfullt.
10 kommentarer:
"Ej har Nike med segerkransen kränt vid flöjtspel och harposlag perserkungen, jordens gissel. Glömd förvittrar hans sarkofag. Hyllningskören skall evigt vittna om Leonidas' nederlag." -Hjalmar Gullberg
De flesta folk har väl något heroiskt nederlag som har större plats än de flesta segrar i sin historia. Alamo är det i särklass mest kända av slaget under mexikansk-amerikanska kriget, mycket större än den följande amerikanska segern (vars namn jag glömt). Serberna har trastfälten, för bitterna är Hastings större än Sterling Bridge. Alesia är en stor grej för fransmännen. Dardanellerna är kanske det slag som nyazeeländare och australienare minns mest.
Sensemaker
Intressant post och kommentar, har inte riktigt tänkt i de riktningarna - tack.
MVH
Hans
Tack för en rad finfina exempel jag inte tog med i bloggposten. Den hade kunnat bli betydligt mycket längre om jag känt för det.
Hans: Varsågod!
Från vilken dramatisering är bilden tagen? Färgfoto fans inte vid tiden för Krimkriget.
Inte heller fanns någon konstnär på plats när Cerrus beskådade sin del av bytet, ingen ängel med lagerkrans hovrande ovan Peter, Sven Duva har aldrig funnits, och folk och fä i Guernica såg inte alls ut som på bilden ty den är konst. Bilden är från "The Charge of the Light Brigade" (1968) med bl.a. Trevor Howard som lord Cardigan.
Vill man vara lakonisk kan man bemöta: ""Segraren skriver historien." med "Du har uppenbarligen inte hört talas om Josefus eller Anna Komnena."
Sensemaker
"för bitterna är Hastings större än Sterling Bridge"
Kan man verkligen säga att slaget vid Hastings var en förlust för England (blir anakronistisk att referera till "britterna" under denna tidsperiod då Storbritannien inte blev till förrän cirka 650 år senare, och de olika brittiska folken ofta bekrigade varandra)? Harold Godwinson förlorade den engelska kronan (och sitt liv), men normanderna formande efter segern England oerhört mycket. Det hade varit ett helt annat land idag om normanderna inte vunnit.
De brittiska öarnas invånare, också långt innan Act of Union 1707, betecknas väl britter eller britanner såvitt jag förstått. Det i sammanhanget (alltså frågan om omhuldade, heroiska nederlag) relevanta är i fall moderna britter identifierar sig med Harold Godwinsons sida eller med Wilhelm Erövrarens. Mitt subjektiva intryck från samtal, böcker och brittiska dokumentärer i ämnet är definitivt att de identifierar sig med Harold Godwinsons sida och följaktligen ser Hastings som ett nederlag. I fiktion om tiden tycks de normandiska erövrarna oftast ha skurkrollen. Detta betyder förstås inte att allt som kom med erövringen var av ondo.
På liknande sätt tycks de identifiera sig mer med Boudicea än med hennes romerska fiender.
Passar på att ge ett annat exempel på omhuldat nederlag. I fråga om USAs indiankrig är nederlaget vid Little Bighorn 1876 det i särklass mest kända bland vita amerikaner.
Sensemaker
Mycket intressant! Jag har också ett definitivt intryck av att dagens britter ser Hastings och Boudiceas uppror som nederlag för "dem". Att Boudiceas kelter efter romarnas tillbakadragande drevs bort av folk som drevs bort av folk som (...) står ju i historieböckerna, men det är en annan sak än känslan man har inför skedena.
Little Big Horn och Alamo måtte vara ungefär lika kända och omtalade som Gettysburg, eller de tre mest kända slagen i USA ö h t; 2 fall av 3 där förlorarna skrivit historien (påminns igen om skillnaden mellan slag och krig). Talande nog har svenska Wikipedia inte ens en artikel om Texasrevolutionen ...
"De brittiska öarnas invånare, också långt innan Act of Union 1707, betecknas väl britter eller britanner såvitt jag förstått."
Jo, fast slaget vid Hastings stod ju mellan engelsmännen och normanderna. Skottarna, walesarna, eller irländarna var inte inblandade. Blir därför fel att säga att "britterna" förlorade slaget.
Det kan nog stämma att dagens engelsmän identifierar sig med Harold Godwinsons anglosaxare, och inte Williams normander.
Jag har också några exempel där förlorarnas narrativ är det som dominerat i historien:
- Vikingarna: Vi vet mycket om deras plundringar och erövringar, iaf i Västeuropa, från författare som tillhörde de folk eller länder som föll offer för dem.
- Slaget vid Thermopylae: Trots att perserna vann slaget och gjorde territoriella erövringar tack vare sin seger så dominerar det grekiska narrativet, iaf i västvärlden.
Johan
Skicka en kommentar