När höll jag senast en föreläsning? Jag minns inte. Och ids inte gräva fram det heller. Men en sak vet jag, och det är att det är flera år sedan. Innan … Ja.
Men nu är det dags igen. Slutet sällskap, annars hade jag kungjort det på ett annat sätt. Få se hur ringrostig jag är. Ämnet är kvacksalveri, så material finns.
Japp, den stora bokfesten är tillbaka! Glöm "digital litteraturfest" och vad man nu kallat försöken att hålla ångan uppe – nu är det äntligen dags att gnugga lekamen på Svenska Mässan. Sista veckan i september, "som vanligt" höll jag på att skriva, men just nu är det ju inte alls som vanligt utan första gången sen 2019, härregud. Torsdag–söndag 22–25 september, vanliga adressen.
Undertecknad finns på plats i förlaget Ordalagets monter B03:60 på torsdag 14:30–15:00 och söndag 13:30–14:00. För att signera Kvacksalveri!, eller för den delen andra böcker som folk kan komma dragandes med, eller så bara för att prata bort en stund.
Noterar även att Bokmässan blandar ihop mig och min namne från Karlstad. Den som ska prata i Ordalagets monter är jag, den som ska stå på Forskartorget är han. Nu är det förvisso en ytterst trevlig och kunnig herre som är väl värd att lyssna på – hans dragning, där han jämför dagens e-post, SMS etc med breven förr ur olika perspektiv (inte minst arkiverandet), kan bara bli bra (Forskartorget torsdag 15:55–16:10). Men vi är inte ett och samma.
… Känns lite tjatigt men nu finns boken inte bara i sinnevärlden, utan även till salu.
Kul grej 1: I åtminstone en boklåde-url kan den första titeln fortfarande utläsas, den som så småningom blev käckare Kvacksalveri!
Kul grej 2: På Bokus har boken letat sig in på deras topplista, såsom varandes den 18:e mest sålda.
Makterna lät mig återfå krafterna – OK, en tillräcklig delmängd – OK, jag var inte precis i toppskick innan dess men ändå – lagom till utgivningsdagen för Kvacksalveri!
Inte för att recensionsdagen är i närheten av vad den en gång varit; det lär inte vara meningsfullt att följa stora och små tidningar, kanaler och annat för att se om de tyckt eller så bara nämnt något om boken. Men det är något extra när något materialiseras, inte bara för en själv utan för allmänheten, som man arbetat med bra länge. I det här fallet obegripligt länge, beroende på hur man bedömer tiden …
I november 2019, vilket förresten var månaden efter jag fick min diagnos, föreslog jag en bok om kvacksalveri för förlaget. Jag minns inte riktigt hur snabbt det gick; kanske fick jag snabbt gensvar, kanske nöjde jag mig med positiva signaler, eller så satte jag igång ändå. Jag var åtminstone i full färd med att skriva om homeopati, zonterapi, ormolja, Voltakors, Dr Bachs blomsterdroppar med mera, och fått gjort undan en hel del, när notiser om ett knepigt virus i Kina började dyka upp. Sen dess har cancer, kvack och covid följts åt i, som det känns, en era vars tidsrymd knölar sig långt utanför den vanliga dimensionen (som förvisso kan bete sig ändå, utan pandemier och dumheter).
Mitt arbete med att skriva boken är avklarat sedan länge. Nu är det dags för nästa fas.
Se inlägg taggade med bok 11 för allt om Kvacksalveri! För en sammanfattning, se bloggposten Kvacksalveri!
Några köplänkar:
Not: Även i sådana här sammanhang blir det ibland lite fel. Det är ingalunda en exklusiv förmån för mina alster, även om det känns ironiskt att böcker om fel saluförs med fel. Ett smärre fel jag sett är andra sidantal än det korrekta 376 s. Basånivet.
Boken är en fackbok med korta till halvlånga kapitel med mestadels väl uppdelade ämnen. De arbetsprocedurer jag redogör här skulle framför allt sett annorlunda ut om det varit en skönlitterär bok, en genre jag aldrig prövat mig på.
"Kvack" var ett givet arbetsnamn som kläcktes tidigt. Alla böcker har arbetsnamn, som kanske eller kanske inte upphöjs till faktisk titel när det blir så dags.
Excel-filen med omfång började som en lista på kapitel som jag nog skulle skriva med estimerade omfattningar, angett i nedslag (jag räknar alltid med nedslag, aldrig med ord). Efterhand blev fler och fler tänkbara kapitel faktiska (till slut blev de 47), där estimerade omfång ersatts med faktiska (summa 637 000 nedslag ("nedslag" är alltid inklusive mellanslag), obs före korrläsning).
Mappar med inledande siffror har dem för enkel sortering.
"Referenser" är just det: PDF:er, dokument, skärmdumpar och en och annan bild. Samt en podd-mp3:a om THX-veterinären Elis Sandberg som jag inte ville tappa bort eller se försvinna spårlöst i cyberrymden.
"Skafferier" är vad jag kallar det andra ofta kallar "kladdar": Dokument jag har öppna medan jag läser på, och lägger in allehanda grejor som ska vara med, kanske ska vara med, eller som inte ska vara med men som jag ändå vill spara. Jag lassar på med formuleringar jag kommer på, citat, vinklingar, tips och kom-ihåg till mig själv, med mera. Först i en osorterad hög. Efterhand sorteras högen, bitar slipas till, och omsider börjar en passande struktur att utkristalliseras. När det är tydligt hur kapitlet ska se ut, inte i detalj men i tillräckligt stora drag, putsas "skafferiet" rejält, och kopieras sedan till ett påbörjat faktiskt kapitel i nästa mapp.
"Kapitel" är hem för texter som är kvarts-, halv-, eller trekvartsfärdiga. När jag var klar med dem skickades de till förlaget och flyttades till nästa mapp.
"Till Ordalaget" är texter som gått till förlaget. Nu skickade jag visserligen nästan alla på en gång, men inte riktigt — just sånt som kan skapa kaoz. Har man varit med om sånt vet man hur man ska slippa, och är motiverad till att göra det som krävs. Inte för att det är mycket.
En annan metod som jag efterhand insett poängen med är att skrivskydda. När dokument gått till förlaget skrivskyddade jag Kapitel-versionerna efterhand, till slut hela mappen. Varje kapitel finns i flera versioner, där det bara är den senaste som inte är skrivskyddad. Under korrekturläsningen vill jag inte få upp en gammal version av misstag och börja lägga in justeringar där. Ett glödhett tips till de som hanterar liknande material och ännu inte upptäckt skrivskyddandets välsignelse.
Sedan fick jag en pappersbunt med korrektur (eller egentligen manus, som jag tjatade om i denna bloggpost) med något tusental ändringsförslag. Jag gick med på nio av tio och lade in förändringarna i dokument, ett per kapitel. De ligger i "Korrunda 1 till Ordalaget".
"Korrektur 2–" är stora dokument där kapitlen slagits ihop till en sammanhängade text, samt, i ett senare skede, mer och mer formgivna PDF:er från förlaget. Jag går igenom dem, anmärker på allt jag hittar att anmärka på, och skickar in de resulterande att göra-listorna till förlaget. (Listorna bor naturligtvis också i Korrektur 2–mappen.)
"Bilder" är bilder: Högupplösta illustrationer jag vill ha med, liksom idéer och tips för förlaget att gräva efter. (Att hantera bildrättigheter är en av flera delar i arbetet med en bok som jag med varm hand överlämnar till andra.)
"Omslagsförslag" är några sådana förlaget skickat. De tidiga kan vara mycket annorlunda än det som till slut väljs. Så dock inte här; redan i första omgången skickade man två som, med reservation för den ändrade titeln (Blodiglar och detox blev Kvacksalveri!) är snarlika det som trycks.
"Övrigt", med ett litet z för att hamna sist – fast det inte behövdes just här – är just sådant: Synopsis, avtal, blandat jox.
Till slut blev det så här. Minsann.
Den kommande boken har fått en ny titel. I övrigt är den oförändrad, blott ännu lite mer korrekturläst (pågår just nu, när jag inte sitter och bloggar). Kopierar därför in texten från förra bloggposten om den, nästan oförändrad. Så nu blir det en nästan-repris.
Några veckor innan det började dyka upp notiser om ett virus nånstans i Kina påbörjade jag en bok. I skrivande stund befinner den sig i den sista korrekturläsningen, sedan redaktören gått igenom texten och gett förf. en mängd goda anvisningar om korrigeringar, justeringar, strykningar och allt vad det är. Utgivningen är planerad till den 20 september. Den går att sätta under bevakning redan nu, t ex på Bokus: Blodiglar och detox Kvacksalveri.
Givetvis går jag inte igenom allt kvacksalveri som mänskligheten tänkt ut genom åren — det bleve en encyklopedi. Men jag är rätt säker på att jag fått med de vanligaste nu (detox!) och förr, de farligaste, och åtminstone några av de knäppaste (där är konkurrensen särskilt stenhård). Samt en del relaterat material, som den långlivade diagnosen hysteri och naturligtvis det irrationella vaccinmotståndet.
Som exempel, några kapitelrubriker:
I maj nämnde jag den bunt med A4 som skulle bli en bok (Korrektur ...). Det var visserligen inget korrektur. Men det är det här. En PDF på 376 sidor, layoutad med rätt typsnitt, faktarutor, illustrationer och allt. Liksom, utan minsta tvivel, ett antal saker att ställa till rätta. Obs, små saker -- man vill helst inte dona med kapitelindelningar och bildplaceringar vid det här lagt, om man inte måste såklart.
Så nu går jag igenom härligheten, hittar de flesta sakerna att åtgärda och rapporterar in dem till förlaget. Som åtgärdar och skickar till tryckeriet. På bokdiskarna den 20 september, planerat.
- Kinesiolog Ulf Kilman demonstrerar sitt kvack för mestadels godtrogna åskådare i Efter 10 med Malou, TV 4 2012
Redan ordet ställer till det. Ensamt står kinesiologi för "vetenskapen om människans rörelser" (SAOL). När man talar om kvacksalveriet med nästan samma namn bör man därför kalla det tillämpad kinesiologi, applied kinesiology — vilket många gör, men snabbt glömmer bort. Det är särskilt lätt när all "kinesiologi" man talar om utgörs av den ovetenskapliga; undertecknad är icke fri från skuld.
Hur som helst. Nyckelgreppet i kinesiologi, som spridits vida utanför den ursprungliga pseudoläran, är ett enkelt exempel på fysiskt bondfångeri.
I klippet ovan (från en program i TV 4 där man dissar "det vita giftet", dvs vetemjöl – här finns hela inslaget på Youtube, åtminstone i skrivande stund) "testar" Ulf Kilman ett antal olika muskler (armar, ben, huvud ...) på försökspersonen, som ska försöka hålla emot så gott det går. Två försök görs. I #1 går det påtagligt mycket bättre för försökspersonen att hålla emot än i #2. Hur kommer det sig? I programmet framställs det som att en tugga vitt bröd, som inte ens svalts ner, skulle göra hela skillnaden — det är den som snabbt och effektivt försvagat honom. På mässor och annat kan något annat bra eller dåligt pekas ut, som en undergörande amulett eller något fördärvligt medel.
I själva verket är det frågan om ett fysiskt trick. När Ulf Kilman genomför de första försöken trycker han aningen snett. I den andra försöksserien trycker han rakt. Av rent mekaniska orsaker är det betydligt lättare att hålla emot ett vinklat tryck än ett rakt.
Det är, faktiskt, hela saken. Det är den spik varpå den tillämpade kinesiologins soppa kokas. Givetvis ser proffsen till att inte göra det så tydligt att knepet syns eller märks på något annat sätt. Hur medvetna de är om vad de håller på med ska jag låta vara osagt.
*
Psykologen Ray Hyman berättar om när han 1999 var med om att pröva detta kvack. I den första omgången fick kiropraktorer pressa ner armarna på försökspersoner som fått en droppe glukos eller fruktos på tungan. Försökspersonerna som fått glukos (som enligt kiropraktorerna är dåligt) lyckades aldrig hålla emot, försökspersoner som fått fruktos (bra) lyckades alltid hålla emot. (I glukos-fallen trycktes rakt, i fruktos-fallen snett.)
Därefter delades ett antal numrerade provrör med glukos eller fruktos ut. Varken försökspersonerna eller kinesiologerna visste vilka provrör som innehöll vad — försöket var dubbelblindat.
Sedan de förra fått sina sockerdroppar, försökte de senare att pressa ner deras armar. Man antecknade vilka försökspersoner som gett stark eller svag respons. Till sist fick man reda på vilka försökspersoner som i andra omgången fått glukos respektive fruktos, och jämförde den informationen med vilka som fått sina armar nedtryckta eller inte.
I det första försöket var det mycket tydligt hur glukos/fruktos påverkade försökspersonernas armar. Rimligtvis borde detta vara lika tydligt i det andra försöket, eller hur?
Men det eleganta sambandet i den första omgången fanns ingenstans att se i den andra. Vilka försökspersoner som fått sina armar nedpressade eller inte hade ingen koppling till vilken sorts socker de fått.
Försöket visade tydligt att det kinesiologiska muskeltestet inte fungerade. Men det var inte den viktigaste insikten:
När resultaten kungjordes vände sig den ledande kiropraktorn mot mig och sade, "Du ser, det är därför vi aldrig gör dubbelblindade test längre. Det fungerar inte!" Först trodde jag att han skämtade. Det visade sig att han var helt allvarlig. Eftersom han "visste" att kinesiologi fungerade, och den bästa vetenskapliga metoden visade att den inte fungerade, så måste det — i hans värld — vara något fel på den vetenskapliga metoden.
- Ray Hyman
Att kvacksalveri och andra pseudovetenskaper inte fungerar kan vara lätt att visa. Det behöver inte spela någon roll för anhängarna, när de har en tro som övervinner förnuft och logik.
*
En källa som nyttjats för ovanstående, och som rekommenderas å det varmaste dessutom, är Robert Todd Carroll: applied kinesiology, The Skeptic's Dictionary. En del av texten återfinns i min kommande bok Kvacksalveriets historia – från blodiglar till detox (Ordalaget 2021).
... Heter det egentligen inte. Ett korrektur ser ut som det ska göra i tryck. Layouten är klar, texten har fått det typsnitt den ska ha, illustrationer har lagts in, osv. När man kommit så långt vill man hålla ändringarna små, så man inte behöver flytta runt på illustrationer, textrutor, kapitelbrytningar och allt vad det är.
Den pappersbunt som jag för ögonblicket arbetar mig igenom är ett manus. Bokens text är någorlunda färdigskriven, men är helt obearbetad i övrigt.
En redaktör på förlaget har gått igenom de knappt 50 kapitlen och lagt in ett antal — jag gissar på någonstans över tusen — förslag på korrigeringar och justeringar av alla de slag. Det är stort som smått: Lägg in ett kommatecken här, ta bort ett semikolon där, ändra bindestreck till tankstreck, felstavning, byt ordföljd här, flytta det här stycket dit, ta bort det här, byt plats på de här kapitlen, och så vidare, och så vidare ... Angivet med klassiska korrekturläsningskrumelurer, nedklottrade på arken (denna fas av bokproduktionen vill jag fortfarande köra analogt). Jag köper minst 9 av 10 förslag och lägger in dem i texterna på datorn.
När allt är klart skickar jag filerna till förlaget. Där tar layoutaren hand om dem och ger texterna form, typsnitt, illustrationer och allt vad det är.
Jag gillar verkligen att skriva böcker. Men det kan inte förnekas att man lätt blir något seg i den s k kolan av vissa moment. Och då är det här ändå bara första korrekturläsningen. När layouten är klar får jag se resultatet, och har då en sista chans att lägga in justeringar och korrigeringar (små, helst!) innan det hela går till tryck.
- Peter Olausson: Blodiglar och detox — kvacksalveriets historia (Ordalaget 2021, planerat)
Några veckor innan det började dyka upp notiser om ett virus nånstans i Kina påbörjade jag en bok. I skrivande stund befinner den sig i första korrekturläsningen, sedan redaktören gått igenom texten och gett förf. en mängd goda anvisningar om korrigeringar, justeringar, strykningar och allt vad det är. Utgivningen är planerad till i höst. Den går att sätta under bevakning redan nu, t ex på Bokus: Blodiglar och detox.
Som exempel, några kapitelrubriker:
