2023-08-30

Exit Humanism & Kunskap

Föreningen Humanism och Kunskap (HK) bildades den 11 december 2011 av Börje Peratt, Torbjörn Sassersson och Terry Evans […] Föreningen lades ner 2022 …

Den här hade jag missat. Har ju begränsat med tid & ork för flumputtarna … Fast just HK känner jag mig lite medskyldig till.

En av grundarna var Terry Evans. Han är ett självutnämnt ”medium”‚ det vill säga bondfångare, som fått ohemult med reklam genom tv-program som Det okända och Förnimmelse av mord. Jag är osäker på hans karriär i nuläget, men han har åtminstone gjort sig grova pengar i tramsbranschen, inte minst genom att utbilda andra bondfångare. För en sammanfattning från ”när det begav sig”, se Per Edman och Veronica Gardell: Terry Evans är en bedragare, VoF-bloggen 30 november 2011. Notera tidpunkten …

Vid den här tiden drev han en ”stödgrupp” på Facebook, kallad ”Terry Evans Vänner”. Den gav undertecknad idén att därstädes starta ”Terry Evans Ovänner”. Vilket inte föll i god jord, så att säga. Till exempel tyckte Börje Peratt, en annan HK-grundare, att det var en god idé att skriva till min arbetsgivare och framföra kritik av vad jag ägnade mig åt på fritiden (jag satte upp mailet på min anslagstavla). Så småningom lade Facebook ner TEO; de var redan på den tiden kända för irrationellt beteende och för att kunna påverkas av få men högröstade individer.

Så gick tongångarna när några få men högröstade individer grundade Humanism och Kunskap. Efter ett tag fann den sin form: Dess inledande fas som ett aggressivt anti-VoF övergick till en kulturell sällskapsklubb där new age var en hörnsten bland flera, varken mer eller mindre. Deras digitala verksamhet dominerades av ett fåtal skribenter, men det behöver ju inte säga mycket om verksamheten AFK.

Även utan förening drivs hemsida & Facebookgrupp vidare. Åtminstone tills drivanden tröttnar.


2023-08-28

Vikingakalv på export (?)

Vid Tjörns sydligaste udde, där samhället Rönnäng ligger, hittar man strax intill ön Tjörnekalv, skild från den större ön av det smala Kalvesund. Kommen från ön (alltså Tjörn) kände jag till detta.

Så beger vi oss till Irländska sjön, omgiven av å ena sidan Skottland, England och Wales, å andra sidan Irland. Mitt i ligger Isle of Man, känd för motorcykeltävlingar, svanslösa katter och ett utdött språk, bland annat. Och vid Isle of Mans sydligaste udde hittar man strax intill ön Calf of Man, skild från den större ön av ett smalt sund. Detta kände jag inte alls till förrän jag upptäckte det. Och slogs omedelbart av … Ja.

Hur kommer nu detta sig?

I akademiens ordbok finns en underartikel som här återges i sin helhet:

[jfr isl. kalfr, liten ö som ligger intill en större, ävensom med samma bet. (lånad från nord. spr.?) eng. calf (i uttr. the Calf of Man)] (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat; jfr anm.) om holme som ligger intill l. mycket nära en ö (större holme) l. om mindre vattensamling liggande intill l. mycket nära sjö (tjärn); äv. om vik av större sjö. EHellquist i Landsm. [Nyare bidrag till kännedom om de svenska landsmålen och svenskt folklif.] XX. 1: 292 (1904). 3NF (1929). — Anm. Ordet förekommer ofta ss. l. i namn på holmar o. vattensamlingar av ovan angivet slag.

- SAOB: KALV

Isländskan skriver visserligen kálfur, men kalfr är å andra sidan vad kalvar kallades på runsvenska eller fornöstnordiska. Det språket talades på vikingatiden och lite till, mycket ungefär 800–1200. Tjörnekalv kan ha fått sitt namn då, eller möjligen senare; folkspråkets tjörbu är inte det enda bygdemål som bevarat åtskilliga gamla drag (fast större öar och sjöar tenderar att namnges tidigt, och de namnen ändrar man sedan inte på i första taget). Men utan att glömma SAOB:s frågetecken så kan Calf of Man ha fått sitt namn av nordbor. För när fornnordiska språk talades i Skandinavien, hade inte så få brukare hittat till bland annat Irländska sjön med omnejd. De efterlämnade åtskilliga språkliga spår i iriskan, inte minst i den nautiska vokabulären, som ancaire (ankare), trosc (torsk) och rentav bád (båt) – om detta läste jag i excellenta artikeln Vindöga och knappar lever på Irland av Karin Hansson. Kanske även calf kan räknas dit?


Bonus: Jag känner mig nödd och tvungen att dela med mig av följande pärla till citat ur SAOB:s artikel: ”Händeret så at någon mycket har inöst wist icke måttet / Då afla Bacchus och Ceres imaag hans en undliger kalfwer …” – Det där skrevs av Johannes Rudhelius inför bröllopet för Arendt Reuterkrantz och Magdalena Rhenfeldt, hållet på Hofgården uti Mucktorps församling utanför Köping den 12 Octobris Åhr 1662 (återgett i Samlaren 1914). Sådana anor har ordet ”kalva” om uppkastningar!


2023-08-26

Faktoidpodden, säsong 2, avsnitt 1: Nessie

Lyssna här: Faktoidpodden, säsong 2 avsnitt 1: Nessie

Åter dags för Faktoidpodden! Andra säsongen startar precis just nu. Visserligen med något av en repris, som jag beskriver i inledningen. Lite har ändrats och putsats sen i våras, men inte mycket. Men det får ni stå ut med. Nästa avsnitt blir det material som åtminstone inte publicerats på bloggen förut.

Välkomna till Faktoidpodden. Jag heter Peter Olausson. Jag har jagat faktoider, myter och urban legends i tjugo år, bloggat, skrivit böcker, och poddat.

För en del år sedan skrev jag i Folkvett, det är medlemstidningen för den vetenskapliga skeptiska föreningen Vetenskap och Folkbildning. När 2013 nalkades såg jag ett passande ämne. Då skulle nämligen Nessie, det högst osannolika monstret i Loch Ness, fylla jämnt. 80 år, närmare bestämt. En nog så god anledning att ta upp det hela, särskilt eftersom många tror att han/hon/den/det är mycket äldre än så, som sägen om inte annat. Sådant drev mig till att skriva en artikel där jag sammanfattade fenomenet Nessie ur ett skeptiskt perspektiv. Vad som inte drev mig var ett större intresse av ämnet i sig. Sånt är ju personligt och så, men på något sätt, av någon anledning, fann jag det inte särskilt fascinerande. Men uppslaget var för bra för att inte användas, så jag tog itu med det, började läsa och skriva. Och blev, så småningom, fascinerad. Inte av Nessies egen tvivelaktiga existens, men av arbetet med att leta efter Nessie. Hur gör man? Vad har man gjort? Och så alla biverkningar så att säga, som insikter om oligotrofa (näringsfattiga) skotska sjöar bildade under senaste istiden, hur de är funtade, hur livet i dem fungerar, med mera. Sånt var intressant, på riktigt. Så till slut blev det inte bara en artikel, utan en artikel skriven med entusiasm. Jag hittade inget sjöodjur men däremot ett intressant ämne. Vackert så.

Jag lägger ut alla poddavsnitt som ljud och som text. Det här är inget undantag. Även om det blir en dublett. För på Nessies 90-årsdag, den 2 maj 2023, så kunde jag inte låta bli att lägga ut artikeln på bloggen [Faktoider: Nessie 90 år]. Artikeln som den såg ut då, innan jag tagit itu med podd-versionen. Så denna den andra säsongen av Faktoidpodden inleds med en dublett. Det må vara hänt. Det är ju ändå den krypzoologiska klassikern nr 1.

Andra säsongen av Faktoidpodden är det, och den sista säsongen. Anledningen tar jag upp på bloggen, det är som det är. Nu har jag en bunt avsnitt som är färdigskrivna, dem ska jag tala in, klippa till, fixa i övrigt och lägga ut. Bara resten kvar. Så nu kör jag.

*

Om man ska tro allt som sägs har näst intill varje loch i Skottland åtminstone tidvid hyst ett sjömonster av något slag. Men det är bara ett av dem som blivit världsberömt.

När man ska beskriva det högst eventuella monstret i Loch Ness så finns det en tidig berättelse som är obligatorisk i sammanhanget: Den om hur missionären Sankt Columba på 500-talet i kraft av sin helighet motade bort ett monster. Nu utspelas visserligen händelsen som den beskrivs inte i Loch Ness, sjön Ness, utan i floden Ness, som rinner från sjön ner till havet. Dessutom skrevs den ned över hundra år efter att den skulle ha inträffat. Men de största problemen med att använda berättelsen om Columba som ett tidigt belägg för Nessie är dels att sådana så kallade hagiografier över heliga kvinnor och män är schematiska och lika varandra på ett sätt som inte ger intryck av berättelser ur verkligheten, dels att de kryllar av monster, demoner, änglar och mirakler. Om det funnits en gammal och levande tradition om ett monster i eller vid Loch Ness, så får man leta efter den någon annanstans än i Vita Columbæ.

Går man till folksägnerna hittar man en mängd berättelser om så kallade kelpies och each-uisges, ”vattenhäst” som det sistnämnda betyder ordagrant. De är direkta motsvarigheter till den skandinaviska bäckahästen, sagovarelsen som kan anta hästskepnad för att lura ner folk i djupet. Om sådana har man berättat i Loch Ness … Liksom i Loch Arkaig, Loch Lochy, Loch Lomond, Loch Morar, Loch Maree, Loch Oich, Loch Quoich och Loch Shiel, för att bara nämna några (jag ber om ursäkt för uttalet). De flesta av de berättelserna är äldre än 1900-talet och därmed äldre än monstret i Loch Ness.

För det var i Inverness Courier den 2 maj 1933 som man för första gången kunde läsa om ett monster i Loch Ness. En ej namngiven person (hon hette mrs Aldie Mackay) hade på håll skymtat en val-liknande puckel som rört sig i vattnet. När hennes berättelse återgavs myntades begreppet, nu kallades det ”monster” för första gången, och typiskt nog fick det redan från början en påhittad historia: ”Loch Ness har i generationer sagts vara hem åt ett fruktansvärt monster” [”Loch Ness has for generations been credited with being the home of a fearsome monster”] just så. Artikeln skrevs av Alexander Campbell. Han skulle bli en framträdande figur i Nessies historia, kanske den allra viktigaste. Han var inte bara reporter för Inverness Courier utan även så kallad water bailiff (tillsyningsman för vattendrag) och tillbringade sålunda mycket tid på och kring Loch Ness. Enligt egen uppgift såg han monstret hela 18 gånger. Jag tror att det är ett rekord som står sig än.

Efter den allra första artikeln följde ett antal insändare i tidningen från folk som plötsligt kommit på att de hade sett saker, eller hört andra som berättat om saker som de hade sett. Många av breven var anonyma. Campbell misstänks ha skrivit flera av dem, kanske de flesta, om inte nästan alla.

En beskrivning som inte kommer från Campbell rapporterades i augusti 1933. Det var också den mest dramatiska beskrivningen dittills. Några dagar tidigare hade herr och fru Spicer kommit körande utmed sjön, då ett mycket stort och mycket underligt djur gått över vägen en liten bit framför dem. De uppskattade dess längd till 7,5 meter och höjden till 1,2 meter. Djuret hade haft en lång hals och rört sig ryckigt. Vad paret Spicer än såg eller trodde sig se, så var detta den första artikeln om fenomenet som fick verklig uppmärksamhet. Det var nu som hypen satte igång; det var nu Loch Ness och Nessie blev världsberömda.

Höjdpunkten i Nessies karriär inträffade nog det följande årsskiftet, 1933–1934. I mitten av december 1933 skickade Daily Mail, alltså en Londontidning, en grupp utvalda till Loch Ness för att leta reda på monstret en gång för alla. Ledaren hette Marmaduke Wetherell, och var en känd storviltjägare med erfarenheter från Afrika. Man kan förmoda att han inte anlitades på grund av sina erfarenheter som skådespelare och filmregissör.

Så småningom fick jägaren upp spåret, bokstavligt talat. På en strand hittades stora, tydliga fotavtryck. Djuret måtte ha varit uppemot sex–sju meter långt, trodde han. Dagarna före jul skickades gipsavgjutningar till experter i London. Under hela helgen belägrades Loch Ness med omnejd av journalister, monsterjägare och sensationslystna. Efter nyår fick man resultatet: Fotspåren kom från en flodhäst. Dessutom var alla avtrycken identiska. En enbent flodhäst..?

På den här tiden var det inte ovanligt med askfat, paraplyställ och liknande som tillverkats av fötter från exempelvis flodhästar. Tydligen hade någon nyttjat ett sådant tillhygge för att förfalska spåren. Wetherell blev utskrattad. Vem som låg bakom lär vi aldrig få veta.

Däremot vet vi vem som låg bakom den mest berömda föregivna bilden på monstret. Wetherell var förbittrad på Daily Mail och arrangerade ett fototillfälle. Nu skulle de få sitt monster! Man tog en fjäderdriven leksaksubåt och försåg den med en konstgjord dinosaurieliknande hals med huvud, tillverkat av modellera. Den sattes i vattnet och fotograferades. Man bad sedan läkaren Robert K. Wilson att skicka bilden till tidningen, tillsammans med en hopdiktad berättelse om hur den togs. Wilson gick med på detta, men ville inte få sitt namn förknippat med bilden. Därför har den gått till historien som ”kirurgens bild”. Wilson var visserligen gynekolog, men bry sig …


”Kirurgens bild” är inte bara det mest kända fotografiet i sammanhanget, utan ett av de mest kända fotografierna över huvud taget, alla kategorier. Det tycker jag är märkligt. Om bilden inte är alltför kraftigt beskuren så framstår väl – tycker jag – skalan på ett ungefär åtminstone. Och ser man den obeskurna bilden så framstår Nessie som ännu mindre än vad modellerefiguren faktiskt var. Vi ser ett mycket ynkligt monster som skulle kunna skrämmas av en guldfisk. Hur som helst, en av de inblandade avslöjade hur det gått till på 1970-talet. Märkligt nog uppmärksammades inte avslöjandet förrän 1999.

Jag ska gå igenom några andra bilder. Det här är lite otacksamt i en podd, men bilderna finns på bloggen, och är lätt hittade även i övrigt.


Den första bilden på Nessie, eller vad den nu är, togs av Hugh Gray 1933. Den fick naturligtvis stor uppmärksamhet då – fattas bara, den första bilden på Nessie! – men är tämligen bortglömd idag. Man förstår varför när man ser den. Det är ett orm-aktigt nånting, men i övrigt mest sudd. Det är svårt att dra några särskilda slutsatser om den.


Nästa bild jag tittar på togs 1951 av Lachlan Stuart. Platsen där bilden togs har identifierats. Fotografen står på stranden, och ”pucklarna” ligger i decimeterdjupt vatten. Fotografen berättade för en bekant att han använt höbalar.


En sista bild: Fen-bilden, kan man kalla den, från 1972. Nu använde man en undervattenskamera minsann. Inte så självklart som det kanske låter för Loch Ness är en mörk sjö, sikten är mycket dålig. Hur som helst, kamera skickades ner, en mängd bilder togs med bubblor och slam. En av dem ”förbättrades”, ganska rejält, och retuscherades till en tydlig fena.

Det som är mest talande är nog att så enkla förfalskningar som ”kirurgens bild” och Lachlan Stuarts höbalar kunde lura så många så länge.

En omständighet som verkar tala för monstrets existens, är mängden vittnesmål. Alla rapporter kan ju inte vara missuppfattningar, inbillningar eller påhitt – eller hur? Men den som låter sig imponeras av antalet får ett nytt problem. Många av de många vittnesmålen låter sig inte kombineras med varandra. De kan inte beskriva samma varelse. Redan en sak som att det på 1930-talet sågs flera gånger på land, men att det sedan dess varit nog så svårt att få ens dåliga bilder på det i vattnet. Kanske det finns eller funnits flera monster? Kanske Nessie dött? Eller fått utseende och beteende förändrat? Förr kunde observationer vara uppemot en halvtimme, det senaste halvseklet har man fått vara glad för en sekundglimt på kilometers avstånd. Fotografier är otydliga, fejkade eller både och – åtminstone de som vi fått se hittills. Strömmen av kameraförsedda turister till Loch Ness, som varit stadig ända sedan 1933, borde ha gett mängder av belägg, åtskilliga av god kvalité, om monstret inte samtidigt hade drabbats av motsvarande blygsel. De senaste årens digitala explosion med mobilkameror och webbkameror har bara gett oss ytterligare suddar att studera. Ett mycket vanligt fenomen numera är att fotografen inte säger sig ha märkt något särskilt när bilden togs, utan upptäckt den suspekta detaljen senare. Utöver andra förklaringar som nämns längre fram kan det vara en fågel som flyger förbi, där de höjda vingarna bildar ”monstrets” hals.


Kunde inte låta bli att ta med xkcd 1235: Settled här i bloggen …

Den viktigaste faktorn har kallats expectant attention: den förväntansfulla uppmärksamhet som även den mest skeptiske kan ha svårt att skaka av sig när sjön kommer i sikte. Inget vattendrag i världen torde studeras lika intensivt, och givetvis får myriader spänt granskande ögon förr eller senare syn på något. Och det som på andra sjöar är en icke-händelse blir här en nyhet. Som det formulerades en gång: ”Den enda anledningen till att någon kan påstå att filmen visar ett monster är att den togs vid Loch Ness” – det gällde en typiskt intetsägande film från 2007, vars upphovsman Gordon Holmes även säger sig ha filmat älvor. Likt UFO-rapporter kan de allra flesta observationerna ges någon standarddiagnos, en mindre andel kräver mer jobb, men hur man än anstränger sig så blir där alltid kvar några vittnesmål som inte kan ges en definitiv förklaring, med eller utan monster. Vilket oftare beror på bristfälliga data än spännande data – tyvärr.

Det kan poängteras att Loch Ness har såväl goda som dåliga egenskaper ur övervakningssynpunkt. Sjön är mycket långsmal och ligger mellan höjder. Det finns massor av goda utsiktsplatser. Är den stor eller liten? Tja, med en yta på 56 km² är den Skottlands näst största sjö. I Sverige hade den kommit på femtionde plats nånting. Exempelvis är vår långsmala Vättern trettio gånger så stor. Å andra sidan är Loch Ness hela 227 meter djup, det är en hel del, och sikten går mot noll bara några meter under ytan.

Innan jag går in på olika förklaringar av observationer så ska det sägas att de här fantastiska rapporterna — den ringlande sjöormen, den hornförsedda jätteödlan eller Spicers vandrande urtidsdjur — är ytterst få. Om det bara berott på dem så hade Loch Ness knappast varit ett fenomen än idag. De absolut flesta som har sett något berättar om en oformlig puckel, något oidentifierbart som höjer sig en smula över vattenytan, som regel på stort avstånd. Sådana observationer är också lättare att ge monster-lösa förklaringar, som sälar, uttrar och vågor.

Sälar ja. De var länge en tänkbar förklaring. Jag vet inte hur stora man brukar tänka sig gråsälar men de kan bli upp till tre meter långa. Problemet var att sälar, så vitt man visste, inte fanns i Loch Ness. Men 1985 slogs det slutgiltigt fast att sälar verkligen letade sig upp från havet – det är en dryg mil fågelvägen – på jakt efter fisk.

Uttrar är välkända invånare i sjön och har länge förekommit inom kryptozoologin. Den klassiska sjöormen med flera pucklar i rad kan förklaras med en rad sälar eller uttrar som simmat på rad och uppfattats som ett enda djur.

Det är ökänt svårt att uppskatta storleken på något man ser på håll. Det är ännu svårare när föremålet befinner sig vid vattenytan. Står man på en strand kan det vara vanskligare än man tror att avgöra om avståndet är exempelvis 25, 50 eller 100 meter. En säl på 25 meters håll kan lätt bli en betydligt större best om man tror att den är på 100 meters håll. Därtill kommer ett intressant fenomen, och det här är belagt, som gör att exempelvis djur kan växa i minnet; vi minns dem som större än vad de var. [ Se exempelvis Thomas Malm: Djur och odjur: Prolog till en tvärvetenskaplig kryptozoologi, Folkvett 2011/4 ]

Stockar har ofta nämnts. De kan ju såväl ligga på ytan, där grenar och rötter kan bilda suggestiva illusioner, eller driva runt nere i vattnet och ge utslag på ekolod. Ibland berättar man om stockar som kan stiga och sjunka i vattnet när förruttningsgaser bildas och släpps ut. Ibland skulle de där gaserna rentav kunna ge stockarna en sorts jet-drift. Det verkar dock vara en skrivbordskonstruktion. De som letat stockar på bottnen har hittat dem på ett fåtal grunda platser, men inte hittat några som uppvisat gasbildning. Däremot är ”halvsjunkna” stockar, som svävar mellan vattenytan och bottnen, vanliga. Sådana kan förklara många utslag på ekolod. Inte minst sedan man kommit på hur de kan röra sig, och det helt utan jet-drift. Då kommer vi in på ett fenomen som jag tror att de flesta inte känner till, det är något som kallas seiche. Jag ska förklara.

Loch Ness är som sagt en långsmal sjö. Det är en 35 km från Fort Augustus i sydväst till Lochend i nordost, men den är mindre än 2 km bred. Om vi tänker oss en vind som blåser utmed sjöns längd ett tag – och det är sannerligen inte ovanligt i de blåsiga högländerna – så pressas vattnet mot ena änden av sjön. Blåser det mot nordost så blir vattenståndet högre i nordost än i sydväst. Sedan mojnar vinden. Pressen upphör, och vattnet strömmar tillbaka. Och nu kan det bli som när man lutar på en balja vatten, och vattenytan börjar vicka. Det motsvarande fenomenet i sjön blir att vattnet strömmar fram och tillbaka. Och det kan hålla på med en lång stund. Oberoende av vinden, såklart. När en sådan seiche-våg går fram och tillbaka så kan föremål på vattenytan mycket väl driva omkring trots att det är vindstilla. Eller driva mot vinden.

Ett annat relevant fenomen är undervattensvågor mellan lager av kallare och varmare vatten. Sådana vågor är långsammare än några vågor på ytan, men också mycket större; i Loch Ness har man uppmätt tio meter höga undervattensvågor. Stockar under vattnet som sätts i rörelse av dem kan ge egendomliga utslag på ekolodet. Dessutom kan ekolod även ge utslag för skillnaden mellan vattenlagren – svaga utslag men ändå. Kanske det förklara en del observationer?

Ännu ett vågfenomen man diskuterat handlar om interferens. Säg att vi står vid Loch Ness en stilla dag. Vattnet är spegelblankt. Vi ser en båt som går utmed sjön; rätt god fart har den. Den bildar svallvågor som sprids ut, går mot stränderna, reflekteras och möts igen. När vågorna möts kan de kombineras till relativt höga vågsystem, mitt ute i sjön, och till synes utan orsak, eftersom båten som skapade dem vid det laget hunnit långt bort. Ja, vi har ju stått här en stund och sett båten passera, och vet hur det hänger ihop. Men tänk om vi kommit hit alldeles nyss, så vi sett vågsystemet mitt i sjön men inte båten som skapade svallvågorna. Då hade vi kanske blivit fundersamma: Vad kan de där konstiga vågorna bero på?

Vi lämnar hydrologin och går till zoologin, och kanske paleontologin? Den berömda plesiosauren. Ja, redan från början 1933 föreslogs att Nessie kanske var en svanödla. Men det kan nämnas att under Nessies första år varierade bilden av henne kraftigt. Folk såg något som liknade en val, eller en utter, eller något annat … Men senare blev bilden av Nessie som svanödla standard; det är så man föreställer sig och avbildar Nessie. Och till den bilden hör hypotesen, som vi snart ska gå in på är helt ohållbar, att de jättestora vattenlevande reptilerna (som förresten inte var dinosaurier) kanske inte alls dog ut för 65 miljoner år sedan, utan att minst en individ fortfarande simmade runt i Loch Ness. 1933 var för övrigt några år före den sensationella återupptäckten av kvastfeningen. Däremot hade man redan läst Conan Doyles En förlorad värld och sett den på bio. 1920-talets Jurassic Park handlar om dinosaurier och jämnåriga som otippat överlevt på en undangömd plats i Sydamerika, och där en expedition rentav lyckas forsla en brontosaurus ända till London minsann. Men sådana jättereptiler kan inte leva i Loch Ness, och det av flera anledningar. 1) Om vi antar att de var växelvarma reptiler, så är vattnet i Loch Ness för kallt för sådana djur i det aktuella formatet. 2) Djur som andas luft får gå upp till ytan då och då. Och visa sig ganska så mycket oftare än Nessies tvivelaktiga facit. 3) Loch Ness formades och skildes från havet i samband med den senaste istiden. För en sisådär 14 000 år sedan. Om Loch Ness så vart tusen gånger äldre än vad den är så hade den fortfarande inte varit i närheten av dinosauriernas tidsålder.

Två gånger har Loch Ness inventerats ordentligt. Den ena gången var 1987. Då genomfördes Operation Deepscan: Tjugofyra båtar med ekolod ställdes upp bredvid varandra, utmed den långsmala sjöns hela bredd. Sedan gick de över sjöns hela längd. Resultatet var frustrerande: Man fick ett svar som kunde ha varit monstret, eller kanske inte var det. Den andra gången var 2018. Då användes modernare teknik än någonsin. Man tog en mängd vattenprover, där man sedan undersökte DNA-prover. Varje djur som vistades i sjön lämnar ständigt efter sig små spår i form av lösryckta fjäll, avskavt skinn, rester från döda djur, och så vidare. Sammanlagt hittade man 500 miljoner DNA-sekvenser. Där hittade man gener från fisk, även större fiskar som haj, stör och mal. Man hittade inga spår av vattenlevande däggdjur, som säl eller utter, och inte heller några reptiler. En art man hittade många spår av var ål, vilket ledde till det närmaste man kom en konklusion: Om Nessie fanns, så kunde hon vara en mycket stor ål. Man hittade också många spår av landlevande djur, vilket visade att metoden kunde fungera för att inventera djurliv såväl i som kring sjöar. Det är ett verkligt bidrag till vetenskapen som letandet efter Nessie gett.

Nu har det blivit många argument mot Nessie här, men det finns åtminstone några argument mot Nessie som inte håller vid närmare granskning. Som det här: Att det inte skulle finnas tillräckligt med fisk för att hålla liv i ett rovdjur med nämnvärd storlek. Sjön är stor, men också näringsfattig. Det är ett argument mot Nessie som cirkulerat, och det håller inte. För då har man bara räknat fisk som aldrig lämnar sjön. Men det finns även vandrande fiskarter i Loch Ness, som som lax och ål. Och dem finns det rätt gott av. Så ett tänkt monster skulle åtminstone ha att äta. Det är inte problemet.

Det finns entusiaster som menar att vetenskapen blundar för monstret, på samma sätt som vetenskapen sägs ignorera – ja, UFO:n, parapsykologi, nära döden-upplevelser och så vidare, och så vidare. Det är helt enkelt inte sant. Att det skulle finnas ett stort och tidigare okänt djur i Loch Ness är inte sannolikt, men heller inte omöjligt. Det går inte att avfärda på förhand, och – och det här kan jag inte understryka nog – det har man heller inte gjort. Man har gjort en mängd ambitiösa eller mycket ambitiösa fältstudier, där man observerat sjöns hela yta under längre perioder eller omsorgsfullt letat under ytan. Vilket dessutom gett massor av information om sjöns biologi, geologi med mera. Bilder och vittnesmål har tagits på allvar, så långt det bara varit möjligt. Att det rimligtvis inte finns ett stort djur i Loch Ness är inte något som förstockade träskallar bestämt sig för bara sådär, det är en slutsats som dragits sedan den prövats riktigt ordentligt. Om det funnits, så hade vi hittat det.

Å andra sidan så kan man leta hur länge som helst efter något som inte finns. Den enda begränsande faktorn är folks intresse. Och det håller än. Loch Ness är världens mest tillgängliga och bekväma kryptozoologi, det är ju bara att åka dit och titta. Jämför med snömannen, eller Bigfoot. Sedan finns det förvisso, så klart, de som har intresse av att myten hålls vid liv. Adrian Shine heter en kändis i sammanhanget, han har kritiserats för sin skeptiska hållning; så här: ”Hur många kommer hit för att se den stora fisken i Loch Ness? Eller den stora vågen i Loch Ness?” Men som jag var inne på förut är de odramatiska observationerna i längden viktigare än de dramatiska. När enstaka personer sett något, varit med om något, som gjort så stort intryck på dem att de tillbringat resten av sitt liv med att försöka återfinna vad det än var. Så hålls historien vid liv.

Det påstådda monstret i Loch Ness skapades 1933. Och allt talar för att det kommer att leva kvar i det allmänna medvetandet i ytterligare 90 år – minst.

Tillägg

Från Loch Ness Exploration-gruppen alldeles nyss: Dave Halton kollar läget förmiddagen den 26 augusti 2023 

Ja, det där vart egentligen hela avsnittet det. Här kommer ett litet klipp inlagt i efterhand. För det var strax innan det här skulle läggas ut som jag fick reda på att man just denna helg, den 26 och 27 augusti 2023, ska inventera Loch Ness ordentligt. Det är alltså något som pågår samtidigt som detta läggs ut. I avsnittet nämnde jag att sådana ordentliga inventeringar gjorts två gånger tidigare: 1987 med Operation Deepscan och så 2018 års DNA-testande. Nu är det dags för en inventering motsvarande den 1987. Frivilliga från hela världen tillbringar två dygn kring sjön. De sitter på 16 platser och håller järnkoll på vattenytan. Utöver minst en kamera per person, kantänka, ska man använda infraröda kameror, drönare och en hydrofon. Om tidigare försök är något att gå efter så tippar jag att denna Surface Watch, som det hela kallas, kommer att vara till 99 % händelselös – men att man kommer att få någon enstaka observation av något som inte går att, som många uttrycker det, ”bortförklara”, det vill säga ges en förklaring som inte inbegriper en mycket stor varelse. Sannolikheten för sådant ökar när man har många deltagare med blandad utrustning. Men resultatet av det hela får jag återkomma till, på bloggen om inte annat – spana in faktoider.blogpost.com med bloggposten för detta poddavsnitt [dvs här]. Och det var det! Nu är jag klar!

*

Det här var ett avsnitt av Faktoidpodden. Jag som pratat heter Peter Olausson. Vi hörs!

Bonus: The Great Nessie Spotting, snart på BBC..?



2023-08-23

Anslagstavlan då och nu

De Anslagstavle-inslag som etsat sig fast i minnet på folk är för många för att nämna. Särskilt som olika personer minns olika.

Den 10 mars 1972 var det premiär: Den första Anslagstavlan sändes i TV 2. Ett av motiven var den ökande kompetensen på den statliga televisionen:

Kortare informationer från olika myndigheter har ju även tidigare förmedlats via TV, som brukar släppa fram dessa meddelanden i skarven mellan ett par program. Den metoden anses emellertid klart otillfredsställande, så mycket mer som skarvar strängt taget är ett slags olycksfall i arbetet. Ju skickligare man blir på TV desto färre skarvar.

- ”Gratisreklam eller information då TV 2 visar Anslagstavlan?”, SvD 8 mars 1972

Det skulle bli fler. Många fler … Och vad kanske inte så många vet – jag gjorde det inte förrän jag kollade upp saken – är att Anslagstavlan fortfarande finns.

Nya avsnitt sätts ihop då och då, och läggs ut på SVT Play: Anslagstavlan. Tittarsiffrorna har jag ingen aning om. Mer än att de garanterat ligger mycket långt under de som det lilla programmet samlade under sin storhetstid.


2023-08-19

Språkpolis 1716

Det är förtretligt och ganska förargligt att höra, hur de här i Stockholm allt mer och mer slutar använda aspiratum, som är manligt ståtligt och mycket tilltalande, och istället bara säger ”v”. Istället för hwart, hwarken, hwass och hwilken säger de vart, varken, vass och vilken. Det svenska språket försämras och förfulas med ett lyte som bättre passar slynor och horor än en svensk man.

- Urban Hiärne (han som oriktigt tillskrivs en hjälteroll i häxprocessernas upphörande)

Som synes har jag moderniserat citatets svenska. Vad Urban nu skulle tyckt om det …

Svenskan var länge mer jazz än klassisk musik. Då syftar jag på stavningen; den var nämligen fri. Man skrev som man ville. En skribent kunde stava samma ord på olika sätt vid olika tillfällen, även på samma sida. Föga förvånande kunde texter se ganska annorlunda ut beroende på om de skrevs i Skara, Linköping eller Uppsala. Skriftspråket låg betydligt närmare talspråket, till glädje för senare forskning.

Det där började förändras när Bibeln gavs ut på svenska. Detta inträffade i början av Gustav Vasas regering (NT 1526, GT 1541) och var, i hård konkurrens, bland den händelserika tidens viktigaste händelser. För man kan hävda att det svenska språket, i dagens bemärkelse, nu föddes, och det med Bibeln som första likriktare och facit.

Men det var först mot slutet av 1600-talet som det började höjas röster för att likrikta svenskan även i vardagliga sekulära sammanhang. Hur detta skulle ske fanns det olika åsikter om. En stor del av striden utspelades mellan Hiärne och Jesper Svedberg (annars mest känd som far till Emanuel Swedenborg). Den senare hade flera åsikter som slog igenom. Som att tryckstilen antikva skulle ersätta den gamla frakturen, att substantiv skulle inledas med gemener istället för versaler som i tyskan, och att bokstaven w skulle uttalas som konsonant istället för vokal – där har vi den ”aspiratum” Hiärne tog i försvar. [ Uppdaterat: Vad sistnämnda beträffar, se Wulfahariaz kommentar ] När Hiärne samlade sina uppfattningar i sin Ortographia 1716, så gjorde Svedberg samma sak samma i år i ett verk som blivit betydligt mer känt och omtalat: Schibbolet – Swenska Språkets Rycht och Richtighet (finns i faksimil på Litteraturbanken). Där finns inte så få fina formuleringar, som ”invecklat, krusigt och mörkt tal är tecken på invecklat sinne och krusigt huvud”. Men riktigt så skarpa omdömen som Hiärnes ovan citerade vet jag inte om det finns hos Svedberg. Vilket onekligen talar för densamme.

Här är förresten citatet så som det skrevs för trehundra år sedan:

Det är förtretligt och ganska förargeligit at höra huru de här i Stockholm ju lengre ju meer bortleggia detta aspiratum, som i sigh sielft är manligt prydeligt och myckit anseenligit; och i des stelle uthsäija allenast w. För hwart, hwarken, hwass, hwilken säija de: wart, warken, wass, wilken: hwarigenom det Swenska språketz egenskap myckit förnär skeer och förringas med en skändelig weklighet ståndandes sådant bettre i en sluna [slyna] eller skökia an än en Swensk Man.

Ortographia Svecana Eller den Retta Swenska Bokstafweringen (1716)


2023-08-16

Sveriges första svarta präster

Zuluman svensk präst.

- Jönköpings-Posten 31 maj 1901

I slutet av 1800-talet flydde mKhwelantaba, kallad zuluprins, från anglo-zulukriget. Via en svensk missionär kom han till Sverige. Han bytte namn till Josef Zulu och drog landet runt med en cirkus. Men han studerade också teologi, och började arbeta på att bli präst. Så småningom kröntes mödorna med framgång: Han prästvigdes 1901 i Uppsala domkyrka.

Denna intressanta historia har berättats då och då. Bland annat i Amat Levins bok Svart historia – hans sajt svarthistoria.com hade en numera raderad bloggpost om Zulu – och i SR-dokumentären Zuluprinsen blev Sveriges förste svarte präst. Av den sistnämnda framgår något som väl inte är den enda anledningen till att man berättar historien, men som utan tvekan gör att man tycker att den blir intressantare.

Men då inträder en komplikation. För det är mycket lätt att hitta uppgifter om en tidigare svensk svart präst.

Den förste hedning som prästvigts i Sverge är abessiniern Marcus Germei, som i fjol prästvigdes i Upsala och i höst afreser som missionär till sitt hemland.

- Avesta Tidning 17 juni 1890

Markus Germei kom från vad som idag är Eritrea i vad som då var Abessinien. Likt Zulu kom han till Sverige via missionärer, bestämde sig för att bli präst, och såg sedan till att bli det. Han prästvigdes i Uppsala domkyrka 1889. Så vitt känt är, var han Sveriges förste svarta präst.

Så långt en förekommande felaktig uppgift och dess korrigerande. Jag fann båda i följande artikel. Där fann jag även en besynnerlig sårad ton. Det verkar som om Meles och Menghestu tolkar Levins fel som en förolämpning, riktad mot alla eritreaner:

Under mitt besök i Örebro tar Alazar Menghestu upp Amat Levins bok ”Svart historia”, där det alltså påstås att en sydafrikan var den första svarta prästvigda personen i Sverige:

“Var placerar han eritreraner? Är vår historia inte med bland de svartas historia? Räknas vi inte som afrikaner?” 

- Segen Meles: Nej, SR och Levin – historien är en annan, Svenska Dagbladet 15 augusti 2023

Det är möjligt att det finns en bakgrund som jag inte känner till. Men som det som beskrivs är det en helt oprovocerad överreaktion. Sådana gör det inte lättare att få saker rätt. Den som gör ett misstag ska inte behöva bli hudflängd.


2023-08-09

Pippi på franska

– Astrid Lindgren: Fifi Brindacier (Hachette 1962, övers. Marie Lœwegren), Pippi Långstrump (Rabén & Sjögren 1959), Pippi Långstrump går ombord (Rabén & Sjögren 1954)

Pippi Långstrump är inte okänd i Frankrike. Men inte heller särskilt känd, jämfört med många andra figurer i andra länder.

Det har sagts en del om den första, och länge enda, översättningen av Pippi till Fifi (justeringen av namnet är för övrigt nödvändig). Som att den ska ha varit rejält nedtonad, eller direkt censurerad. Så här:

Den första översättningen var ett flagrant övergrepp på det mesta Pippi står för. Förlaget ansåg inte Frankrike moget för de subversiva inslagen och allt som kunde tänkas stöta fransk god ton rensades därför bort, Astrid Lindgren ovetandes.

- Björn Erik Rosin, Franska förlag slåss om Pippi Långstrump, SvD 2 oktober 2005

A censored edition of Pippi Longstocking appeared in France, with changes made to her character to make her ”a fine young lady” instead of ”a strange, maladjusted child.”

– Wikipedia: Pippi Longstocking#Cultural impact citerar Sara Van den Bossche

Ord och inga visor! En längre analys kom från en svensk lingvist, som verkar behärska alla relevanta förmågor. Här sammanfattningen:

  • Pippi Långstrump har en implicit kritik av vuxenvärlden och ett försvar av barnets rättigheter, medan Fifi Brindacier mildrar detta antiauktoritära drag genom att censurera alla former av öppet motstånd mot vuxenvärlden som inte följs av en ångerfull attityd.
  • Pippi Långstrump kännetecknas av en intim atmosfär som bygger på medverkan mellan författaren och läsaren. I Fifi Brindacier ger berättarens icke-ingripande ett intryck av distans och opersonlighet.
  • Pippi Långstrump växlar texten mellan berättande och dialog som inte för fram berättelsen. I Fifi Brindacier betonas äventyren, på bekostnad av dialog och skrönor.
  • Stilen i Pippi Långstrump är livlig, färgstark och väldigt nära talspråket. Fifi Brindacier fastnar i ett mycket konventionellt skriftspråk.

Christina Heldners Une anarchiste en camisole de force – Fifi Brindacier ou la métamorphose française de Pippi Langstrumpe [PDF] (”En anarkist i tvångströja – Fifi Brindacier eller Pippi Långstrumps franska metamorfos”), La revue des livres pour enfants 145, sid 65–71 (1992)

Det där var ju betydligt mjukare. Men även om Heldner inte beskriver a fine young lady – hur skulle en sådan översättning se ut? – så räcker det och blir över. Hon rekommenderade också en nyöversättning.

Jag blev nyfiken. Så jag letade rätt på Fifi Brindacier (1962). Och började jämföra den med de två första Pippi-böckerna i original, eftersom Fifi visade sig vara hopredigerad av dem. (Jag har inte tittat på de återstående böckerna, en på respektive språk.) Nu är min franska inte vad den borde vara men jag kan skumma hjälpligt, vilket tillsammans med de fina verktyg som numera finns borde räcka. Och det tycker jag nog att de gjorde. Åtminstone tillräckligt väl för mina syften, som inte var att skriva en avhandling eller ens rapport, utan bara att berätta om vilka skillnader jag hittat.

Och vad ska man då säga om skillnaderna mellan Pippi Långstrump och den första Fifi Brindacier? Oh la la …

De franska utgivarna tog sig stora friheter med texten. Mycket stora. Man tog bort, förändrade och lade till. Många ändringarna var stora, många var små. (Och vad beträffar en detalj som många blivit helt uppslukade av: På franska är Pippis pappa ”kung i Afrika” hos les Couricouriens just så.)

Bland de små ändringarna irriterar jag mig särskilt på de jag inte förstår poängen med. Som när cirkusdirektörens svarta frack blev en röd rock (en fransk grej?) eller när ”fyra månader till jul” blev tre (anpassning för franskt skollov..?). Eller när Pippi gräddar pannkakor, då hon får ett ägg i pannan och två i stekpannan. Det är den enda ingrediens som nämns i originalet. På franska får vi dessutom veta att hon även tillsätter mjölk, mjöl och socker. Eller när hennes kaffe med ostmacka till frukost blev café au lait med ett halvdussin rostade bröd … Gulligt? – hade kunnat vara, om inte hemkunskapen delat bok med mängder av rejäla raderingar. Där många, åter igen, är sådana att jag inte begriper mig på dem, om syftet inte var något annat än att spara plats.

Men det finns gott om justeringar och raderingar som är mer begripliga. Vilket inte gör dem bättre. Här är tre hela kapitel som uteslutits:


Fifi
 är som sagt de två första böckerna hopslagna. Man tog åtta kapitel av de elva i Pippi samt fem av de nio i Pippi går ombord; 20 kapitel blev 13. (Samtliga listas nedan.) Även om fler kapitel försvann från den andra boken, så följer de som försvann från den första ett tydligare mönster. Syns det? Kapitlen handlar alltså om att Pippi 1) driver med ordningsmakten, 2) fraterniserar med brottslingar, samt 3) gör bort sig utan uppehåll på kafferep. Det gör henne inte till a fine young lady, men kan avgjort klassas som ”censur av öppet motstånd”.

När man haft med sig den ocensurerade bilden av Pippi hela livet så är det inte så lätt att föreställa sig vilken bild franska läsare här fått. Särskilt som åtskilliga subversiva drag finns kvar.

För censuren är ofta mindre klumpig. När Pippi besöker skolan är hon fortfarande uppkäftig mot fröken – men inte hur långt som helst. Detta fick vara kvar:

– Vad är 7 plus 5?

– Om du inte vet det själv ska du inte tro att jag talar om det för dig!

Men detta ströks:

– Om du är så barnsligt förtjust i dom där dumheterna, varför sätter du dig inte för dig själv i en vrå och räknar och låter oss va ifred, så vi kan leka kull?

När jag sett sådant reagerade jag även på detaljer som den följande, min markering: ”Ingen mamma eller pappa hade hon, och det var egentligen rätt skönt …” blev i översättning ”Hon bodde ensam. Men hon klagade inte …” (”Elle vivait tout seule. Mais elle ne se plaignait pas …”). Det där var ingen stor justering. Men ändå gör den henne lite, lite mindre självständig. Och så är den totalt onödig.

Här är det första exemplet jag såg på censuren. Jag tycker att det blev ett käckt exempel att visa i detalj. Det är här Pippis superkraft först presenteras för oss:


Starkare än någon polis? Stopp och belägg! – Även så mild vanvördighet mot ordningsmakten var tydligen för mycket.

Detaljen med ponnyn har Astrid själv kommenterat, när hon talade inför USA:s kongressbibliotek icke desto mindre. Det platsar bra här:

Som en del av er kanske vet, kan Pippi lyfta en hel häst på raka armar. När den boken skulle översättas till franska, kunde utgivaren inte föreställa sig henne lyfta en hel häst. De kunde sträcka sig till en liten ponny, men inte mer. De sade att svenska barn kanske kunde fås att tro att någon kunde lyfta en häst, men franska barn var alldeles för realistiska för att svälja sådant nonsens. Tyckte utgivarna. Och så fick Fifi Brindacier nöja sig med att lyfta en ponny. Ibland tror jag att utgivare inte vet mycket om barn. En del av dem åtminstone. Men de är naturligtvis i stort sett utmärkta människor, hängivna sina jobb och författare, snälla, hjälpsamma och kunniga, ja det är de verkligen.

- Astrid Lindgren: ”The Importance of Children's Books”, The Quarterly Journal of the Library of Congress, vol 40, nr 3 (1983), s 196 – en föreläsning hållen på Library of Congress 15 november 1982, under National Children's Book Week

Om hon uppmärksammats på hästen som blev en ponny undrar jag om man inte nämnde många fler många större förändringar..? Men det är en annan fråga. Som förresten är passé sen länge. Eller borde åtminstone vara.


Sedan Heldner demonstrerat översättningens brister slutade den att säljas 1995. Den nyöversatta samlingsvolymen Fifi Brindacier l'intégrale gavs, till slut, ut 2007. I vilken mån den lyckats rucka på bilden av ”en anarkist i tvångströja” vet jag inte.


Kapitel i de två första böckerna, medtagna och strukna i första franska översättningen

Pippi Långstrump

Pippi flyttar in i Villa Villekulla
Pippi är sakletare och råkar i slagsmål
Pippi leker kull med poliser
Pippi börjar skolan
Pippi sitter på grind och klättrar i träd
Pippi ordnar en utflykt
Pippi går på cirkus
Pippi får besök av tjuvar
Pippi går på kafferep
Pippi uppträder som livräddare
Pippi firar födelsedag

Pippi Långstrump går ombord

Pippi bor fortfarande kvar i Villa Villekulla
Pippi går i affärer
Pippi skriver brev och går i skolan – men bara lite grann
Pippi är med på skolutflykt
Pippi går på marknad
Pippi är skeppsbruten
Pippi får fint besök
Pippi håller avskedskalas
Pippi går ombord



2023-08-07

Proki

I lumpen fick man ju lära sig en del. Som nya begrepp för nya företeelser. Liksom en del nya begrepp för kända företeelser, som att ”kamouflage” i försvarsmakten kallas ”maskering”.

En glosa som dök upp fastnade på ett eget sätt. På den tiden fanns fortfarande overheadprojektorer. Eller om man kallade dem overheadapparater, eller någon annan variant på ”overhead”, som ju alla människor gjorde som alls pratade om dem. Med ett (1) undantag – inom det militära kallades de … Proki. Lär ha kunnat stavas prokie; för egen del har jag bara hört ordet.

Jag har aldrig stött på det förr eller senare. Inte för att det lär återuppväckas vid det här laget … Men det blev intressantare när jag varken hittade det i SAOL eller SAOB – p-orden togs upp under 1950-talet – eller ens i KB:s tidningslägg.

Vad är det för ord? Varifrån kom det?

Hittills har jag inte hittat något jättespännande (vilket inte heller var att vänta) men åtminstone något intressantare än ännu en anglicism:

Seltenere Bezeichnungen sind Tageslichtprojektor, Tageslichtschreiber, Schreibprojektor und Arbeitsprojektor. In der ehemaligen DDR war und ist der Markenname Polylux auch als Gattungsbegriff gängig, in der Schweiz auch Hellraumprojektor oder Prokischreiber. Dieser Begriff war auch in der Bundeswehr üblich.

- Wikipedia (ty.): Overheadprojektor

Alltså Schweiz, i allmänhet som jag tolkar det, liksom i (väst?)tyska försvaret.

Blick in den Tagungsraum der Aula Schönau in Steffisburg, ausgerüstet für Simultanübersetzung, Prokischreiber, Film- und Dia-Forführungen.

Zivilschutz-Bilderbogen 1975

Från en övning i schweiziska Steffisburg/Thun, där en ledningsplats utrustas med bland annat overheadprojektor, Prokischeriber. En civil övning, men civilförsvaret kan ju ha och har haft militära inslag lite varstans.

Jag antar att begreppet ”proki[e]” kom från ena eller andra tyskan till svenska försvarsmakten. Hur och när – ingen aning. Apparaterna verkar ha brett ut sig i Sverige under 1950-talet. Enligt SO är ”overhead” i sammanhanget ”belagt sedan 1960-talet”, vilket stärks av ett fynd från 1961 i KB:s lägg. På kontinenten användes tekniken tidigare. Om man ska välja mellan just de två nämnda källorna vid den tiden så låg väl Schweiz närmare till hands än tyska krigsmakten, som kanal för import av nya begrepp eller åtminstone av ny teknik, om nu prylarna och beteckningarna gick hand i hand.

Hur det än kom hit så lyckades begreppet att åtminstone inom en del av samhället hålla stånd mot engelskan. Det gjorde det lite drygt 30 år senare, och förmodligen sin tid ut. Men i ordlistorna hamnar det kanske aldrig.


2023-08-02

En artikel, två rubriker

- SvD 1 augusti 2023: Frontens larm: Svenskt pansar obrukbart eller Svenskt pansar hyllas: ”Ett av världens bästa”

Samma artikel, två rubriker. Först användes den till vänster. Några timmar senare ändrades till den till höger.

Måhända gjordes bytet efter påstötningar. För den första rubriken är gravt vilseledande. Om man läser artikeln – och vi vet att det är ett stort ”om” – så får man reda på att ”obrukbart” inte syftade på svenskt pansar i allmänhet utan på ett (1!) exemplar av Stridsfordon 90:

Bataljonchefen bekräftar för SvD att ett av brigadens Stridsfordon 90 slagits ut.

– Den tog en direktträff av en rysk stridsvagn och började brinna. Men alla i besättningen överlevde, säger han.

Det var ju tråkigt att den blev utslagen, men bra att alla överlevde. Vilket ju också är ett nog så gott betyg: Att fordon blir utslagna ibland är ofrånkomligt, men besättningen ska skyddas så långt det bara är möjligt. Folk är viktigare än plåt. (Många ryska/sovjetiska vagnar är så gjorda att de i liknande situationer ofta blir dödsfällor.)

Men det är ju något helt annat än att allt svenskt pansar skulle vara obrukbart. Och läser man artikeln, så får man också reda på att den helsvenska konstruktionen lovordas vitt och brett, även ute i förbanden (vilket inte hindrar att nackdelar uppmärksammas, eller att man har stridsvagnen Leopard högst upp på önskelistan). Så den högra rubriken är en mycket bättre sammanfattning av texten.

Den första rubriken var tekniskt sett korrekt – det rapporterades verkligen om ett utslaget pansarfordon. Men intrycket den gav gick rakt emot såväl fakta som artikeln. Sådant görs inte av slarv. Varför görs det då? (Obs: De som skrivit artiklarna sätter inte rubrikerna.) Här är det rutin att skylla på ”klick” … Som om ingen satte uppseväckande rubriker även på 1900-talet? Jag kan lika gärna tänka mig att vanlig journalistiskt tänk ligger bakom, när man sätter rubriker som ger maximal uppmärksamhet. Att luras utan att ljuga, helt enkelt. Och den konsten är äldre än sociala medier … Vilket i detta fallet var extra tråkigt eftersom det är en utmärkt artikel.

Men om Svenskan får minus för vilseledande rubrik, så får de plus för att de ändrade den. Sådan ödmjukhet – att erkänna när man gjort fel och vara beredd att göra rätt – är tyvärr inte så vanligt som man kunde önska.