Lyssna här: Faktoidpodden, säsong 2 avsnitt 1: Nessie
Åter dags för Faktoidpodden! Andra säsongen startar precis just nu. Visserligen med något av en repris, som jag beskriver i inledningen. Lite har ändrats och putsats sen i våras, men inte mycket. Men det får ni stå ut med. Nästa avsnitt blir det material som åtminstone inte publicerats på bloggen förut.
Välkomna till Faktoidpodden. Jag heter Peter Olausson. Jag har jagat faktoider, myter och urban legends i tjugo år, bloggat, skrivit böcker, och poddat.
För en del år sedan skrev jag i Folkvett, det är medlemstidningen för den vetenskapliga skeptiska föreningen Vetenskap och Folkbildning. När 2013 nalkades såg jag ett passande ämne. Då skulle nämligen Nessie, det högst osannolika monstret i Loch Ness, fylla jämnt. 80 år, närmare bestämt. En nog så god anledning att ta upp det hela, särskilt eftersom många tror att han/hon/den/det är mycket äldre än så, som sägen om inte annat. Sådant drev mig till att skriva en artikel där jag sammanfattade fenomenet Nessie ur ett skeptiskt perspektiv. Vad som inte drev mig var ett större intresse av ämnet i sig. Sånt är ju personligt och så, men på något sätt, av någon anledning, fann jag det inte särskilt fascinerande. Men uppslaget var för bra för att inte användas, så jag tog itu med det, började läsa och skriva. Och blev, så småningom, fascinerad. Inte av Nessies egen tvivelaktiga existens, men av arbetet med att leta efter Nessie. Hur gör man? Vad har man gjort? Och så alla biverkningar så att säga, som insikter om oligotrofa (näringsfattiga) skotska sjöar bildade under senaste istiden, hur de är funtade, hur livet i dem fungerar, med mera. Sånt var intressant, på riktigt. Så till slut blev det inte bara en artikel, utan en artikel skriven med entusiasm. Jag hittade inget sjöodjur men däremot ett intressant ämne. Vackert så.
Jag lägger ut alla poddavsnitt som ljud och som text. Det här är inget undantag. Även om det blir en dublett. För på Nessies 90-årsdag, den 2 maj 2023, så kunde jag inte låta bli att lägga ut artikeln på bloggen [Faktoider: Nessie 90 år]. Artikeln som den såg ut då, innan jag tagit itu med podd-versionen. Så denna den andra säsongen av Faktoidpodden inleds med en dublett. Det må vara hänt. Det är ju ändå den krypzoologiska klassikern nr 1.
Andra säsongen av Faktoidpodden är det, och den sista säsongen. Anledningen tar jag upp på bloggen, det är som det är. Nu har jag en bunt avsnitt som är färdigskrivna, dem ska jag tala in, klippa till, fixa i övrigt och lägga ut. Bara resten kvar. Så nu kör jag.
*
Om man ska tro allt som sägs har näst intill varje loch i Skottland åtminstone tidvid hyst ett sjömonster av något slag. Men det är bara ett av dem som blivit världsberömt.
När man ska beskriva det högst eventuella monstret i Loch Ness så finns det en tidig berättelse som är obligatorisk i sammanhanget: Den om hur missionären Sankt Columba på 500-talet i kraft av sin helighet motade bort ett monster. Nu utspelas visserligen händelsen som den beskrivs inte i Loch Ness, sjön Ness, utan i floden Ness, som rinner från sjön ner till havet. Dessutom skrevs den ned över hundra år efter att den skulle ha inträffat. Men de största problemen med att använda berättelsen om Columba som ett tidigt belägg för Nessie är dels att sådana så kallade hagiografier över heliga kvinnor och män är schematiska och lika varandra på ett sätt som inte ger intryck av berättelser ur verkligheten, dels att de kryllar av monster, demoner, änglar och mirakler. Om det funnits en gammal och levande tradition om ett monster i eller vid Loch Ness, så får man leta efter den någon annanstans än i Vita Columbæ.
Går man till folksägnerna hittar man en mängd berättelser om så kallade kelpies och each-uisges, ”vattenhäst” som det sistnämnda betyder ordagrant. De är direkta motsvarigheter till den skandinaviska bäckahästen, sagovarelsen som kan anta hästskepnad för att lura ner folk i djupet. Om sådana har man berättat i Loch Ness … Liksom i Loch Arkaig, Loch Lochy, Loch Lomond, Loch Morar, Loch Maree, Loch Oich, Loch Quoich och Loch Shiel, för att bara nämna några (jag ber om ursäkt för uttalet). De flesta av de berättelserna är äldre än 1900-talet och därmed äldre än monstret i Loch Ness.
För det var i Inverness Courier den 2 maj 1933 som man för första gången kunde läsa om ett monster i Loch Ness. En ej namngiven person (hon hette mrs Aldie Mackay) hade på håll skymtat en val-liknande puckel som rört sig i vattnet. När hennes berättelse återgavs myntades begreppet, nu kallades det ”monster” för första gången, och typiskt nog fick det redan från början en påhittad historia: ”Loch Ness har i generationer sagts vara hem åt ett fruktansvärt monster” [”Loch Ness has for generations been credited with being the home of a fearsome monster”] just så. Artikeln skrevs av Alexander Campbell. Han skulle bli en framträdande figur i Nessies historia, kanske den allra viktigaste. Han var inte bara reporter för Inverness Courier utan även så kallad water bailiff (tillsyningsman för vattendrag) och tillbringade sålunda mycket tid på och kring Loch Ness. Enligt egen uppgift såg han monstret hela 18 gånger. Jag tror att det är ett rekord som står sig än.
Efter den allra första artikeln följde ett antal insändare i tidningen från folk som plötsligt kommit på att de hade sett saker, eller hört andra som berättat om saker som de hade sett. Många av breven var anonyma. Campbell misstänks ha skrivit flera av dem, kanske de flesta, om inte nästan alla.
En beskrivning som inte kommer från Campbell rapporterades i augusti 1933. Det var också den mest dramatiska beskrivningen dittills. Några dagar tidigare hade herr och fru Spicer kommit körande utmed sjön, då ett mycket stort och mycket underligt djur gått över vägen en liten bit framför dem. De uppskattade dess längd till 7,5 meter och höjden till 1,2 meter. Djuret hade haft en lång hals och rört sig ryckigt. Vad paret Spicer än såg eller trodde sig se, så var detta den första artikeln om fenomenet som fick verklig uppmärksamhet. Det var nu som hypen satte igång; det var nu Loch Ness och Nessie blev världsberömda.
Höjdpunkten i Nessies karriär inträffade nog det följande årsskiftet, 1933–1934. I mitten av december 1933 skickade Daily Mail, alltså en Londontidning, en grupp utvalda till Loch Ness för att leta reda på monstret en gång för alla. Ledaren hette Marmaduke Wetherell, och var en känd storviltjägare med erfarenheter från Afrika. Man kan förmoda att han inte anlitades på grund av sina erfarenheter som skådespelare och filmregissör.
Så småningom fick jägaren upp spåret, bokstavligt talat. På en strand hittades stora, tydliga fotavtryck. Djuret måtte ha varit uppemot sex–sju meter långt, trodde han. Dagarna före jul skickades gipsavgjutningar till experter i London. Under hela helgen belägrades Loch Ness med omnejd av journalister, monsterjägare och sensationslystna. Efter nyår fick man resultatet: Fotspåren kom från en flodhäst. Dessutom var alla avtrycken identiska. En enbent flodhäst..?
På den här tiden var det inte ovanligt med askfat, paraplyställ och liknande som tillverkats av fötter från exempelvis flodhästar. Tydligen hade någon nyttjat ett sådant tillhygge för att förfalska spåren. Wetherell blev utskrattad. Vem som låg bakom lär vi aldrig få veta.
Däremot vet vi vem som låg bakom den mest berömda föregivna bilden på monstret. Wetherell var förbittrad på Daily Mail och arrangerade ett fototillfälle. Nu skulle de få sitt monster! Man tog en fjäderdriven leksaksubåt och försåg den med en konstgjord dinosaurieliknande hals med huvud, tillverkat av modellera. Den sattes i vattnet och fotograferades. Man bad sedan läkaren Robert K. Wilson att skicka bilden till tidningen, tillsammans med en hopdiktad berättelse om hur den togs. Wilson gick med på detta, men ville inte få sitt namn förknippat med bilden. Därför har den gått till historien som ”kirurgens bild”. Wilson var visserligen gynekolog, men bry sig …
”Kirurgens bild” är inte bara det mest kända fotografiet i sammanhanget, utan ett av de mest kända fotografierna över huvud taget, alla kategorier. Det tycker jag är märkligt. Om bilden inte är alltför kraftigt beskuren så framstår väl – tycker jag – skalan på ett ungefär åtminstone. Och ser man den obeskurna bilden så framstår Nessie som ännu mindre än vad modellerefiguren faktiskt var. Vi ser ett mycket ynkligt monster som skulle kunna skrämmas av en guldfisk. Hur som helst, en av de inblandade avslöjade hur det gått till på 1970-talet. Märkligt nog uppmärksammades inte avslöjandet förrän 1999.Jag ska gå igenom några andra bilder. Det här är lite otacksamt i en podd, men bilderna finns på bloggen, och är lätt hittade även i övrigt.
Den första bilden på Nessie, eller vad den nu är, togs av Hugh Gray 1933. Den fick naturligtvis stor uppmärksamhet då – fattas bara, den första bilden på Nessie! – men är tämligen bortglömd idag. Man förstår varför när man ser den. Det är ett orm-aktigt nånting, men i övrigt mest sudd. Det är svårt att dra några särskilda slutsatser om den.
Nästa bild jag tittar på togs 1951 av Lachlan Stuart. Platsen där bilden togs har identifierats. Fotografen står på stranden, och ”pucklarna” ligger i decimeterdjupt vatten. Fotografen berättade för en bekant att han använt höbalar.
En sista bild: Fen-bilden, kan man kalla den, från 1972. Nu använde man en undervattenskamera minsann. Inte så självklart som det kanske låter för Loch Ness är en mörk sjö, sikten är mycket dålig. Hur som helst, kamera skickades ner, en mängd bilder togs med bubblor och slam. En av dem ”förbättrades”, ganska rejält, och retuscherades till en tydlig fena.Det som är mest talande är nog att så enkla förfalskningar som ”kirurgens bild” och Lachlan Stuarts höbalar kunde lura så många så länge.
En omständighet som verkar tala för monstrets existens, är mängden vittnesmål. Alla rapporter kan ju inte vara missuppfattningar, inbillningar eller påhitt – eller hur? Men den som låter sig imponeras av antalet får ett nytt problem. Många av de många vittnesmålen låter sig inte kombineras med varandra. De kan inte beskriva samma varelse. Redan en sak som att det på 1930-talet sågs flera gånger på land, men att det sedan dess varit nog så svårt att få ens dåliga bilder på det i vattnet. Kanske det finns eller funnits flera monster? Kanske Nessie dött? Eller fått utseende och beteende förändrat? Förr kunde observationer vara uppemot en halvtimme, det senaste halvseklet har man fått vara glad för en sekundglimt på kilometers avstånd. Fotografier är otydliga, fejkade eller både och – åtminstone de som vi fått se hittills. Strömmen av kameraförsedda turister till Loch Ness, som varit stadig ända sedan 1933, borde ha gett mängder av belägg, åtskilliga av god kvalité, om monstret inte samtidigt hade drabbats av motsvarande blygsel. De senaste årens digitala explosion med mobilkameror och webbkameror har bara gett oss ytterligare suddar att studera. Ett mycket vanligt fenomen numera är att fotografen inte säger sig ha märkt något särskilt när bilden togs, utan upptäckt den suspekta detaljen senare. Utöver andra förklaringar som nämns längre fram kan det vara en fågel som flyger förbi, där de höjda vingarna bildar ”monstrets” hals.
Kunde inte låta bli att ta med xkcd 1235: Settled här i bloggen …Den viktigaste faktorn har kallats expectant attention: den förväntansfulla uppmärksamhet som även den mest skeptiske kan ha svårt att skaka av sig när sjön kommer i sikte. Inget vattendrag i världen torde studeras lika intensivt, och givetvis får myriader spänt granskande ögon förr eller senare syn på något. Och det som på andra sjöar är en icke-händelse blir här en nyhet. Som det formulerades en gång: ”Den enda anledningen till att någon kan påstå att filmen visar ett monster är att den togs vid Loch Ness” – det gällde en typiskt intetsägande film från 2007, vars upphovsman Gordon Holmes även säger sig ha filmat älvor. Likt UFO-rapporter kan de allra flesta observationerna ges någon standarddiagnos, en mindre andel kräver mer jobb, men hur man än anstränger sig så blir där alltid kvar några vittnesmål som inte kan ges en definitiv förklaring, med eller utan monster. Vilket oftare beror på bristfälliga data än spännande data – tyvärr.
Det kan poängteras att Loch Ness har såväl goda som dåliga egenskaper ur övervakningssynpunkt. Sjön är mycket långsmal och ligger mellan höjder. Det finns massor av goda utsiktsplatser. Är den stor eller liten? Tja, med en yta på 56 km² är den Skottlands näst största sjö. I Sverige hade den kommit på femtionde plats nånting. Exempelvis är vår långsmala Vättern trettio gånger så stor. Å andra sidan är Loch Ness hela 227 meter djup, det är en hel del, och sikten går mot noll bara några meter under ytan.
Innan jag går in på olika förklaringar av observationer så ska det sägas att de här fantastiska rapporterna — den ringlande sjöormen, den hornförsedda jätteödlan eller Spicers vandrande urtidsdjur — är ytterst få. Om det bara berott på dem så hade Loch Ness knappast varit ett fenomen än idag. De absolut flesta som har sett något berättar om en oformlig puckel, något oidentifierbart som höjer sig en smula över vattenytan, som regel på stort avstånd. Sådana observationer är också lättare att ge monster-lösa förklaringar, som sälar, uttrar och vågor.
Sälar ja. De var länge en tänkbar förklaring. Jag vet inte hur stora man brukar tänka sig gråsälar men de kan bli upp till tre meter långa. Problemet var att sälar, så vitt man visste, inte fanns i Loch Ness. Men 1985 slogs det slutgiltigt fast att sälar verkligen letade sig upp från havet – det är en dryg mil fågelvägen – på jakt efter fisk.
Uttrar är välkända invånare i sjön och har länge förekommit inom kryptozoologin. Den klassiska sjöormen med flera pucklar i rad kan förklaras med en rad sälar eller uttrar som simmat på rad och uppfattats som ett enda djur.
Det är ökänt svårt att uppskatta storleken på något man ser på håll. Det är ännu svårare när föremålet befinner sig vid vattenytan. Står man på en strand kan det vara vanskligare än man tror att avgöra om avståndet är exempelvis 25, 50 eller 100 meter. En säl på 25 meters håll kan lätt bli en betydligt större best om man tror att den är på 100 meters håll. Därtill kommer ett intressant fenomen, och det här är belagt, som gör att exempelvis djur kan växa i minnet; vi minns dem som större än vad de var. [ Se exempelvis Thomas Malm: Djur och odjur: Prolog till en tvärvetenskaplig kryptozoologi, Folkvett 2011/4 ]
Stockar har ofta nämnts. De kan ju såväl ligga på ytan, där grenar och rötter kan bilda suggestiva illusioner, eller driva runt nere i vattnet och ge utslag på ekolod. Ibland berättar man om stockar som kan stiga och sjunka i vattnet när förruttningsgaser bildas och släpps ut. Ibland skulle de där gaserna rentav kunna ge stockarna en sorts jet-drift. Det verkar dock vara en skrivbordskonstruktion. De som letat stockar på bottnen har hittat dem på ett fåtal grunda platser, men inte hittat några som uppvisat gasbildning. Däremot är ”halvsjunkna” stockar, som svävar mellan vattenytan och bottnen, vanliga. Sådana kan förklara många utslag på ekolod. Inte minst sedan man kommit på hur de kan röra sig, och det helt utan jet-drift. Då kommer vi in på ett fenomen som jag tror att de flesta inte känner till, det är något som kallas seiche. Jag ska förklara.
Loch Ness är som sagt en långsmal sjö. Det är en 35 km från Fort Augustus i sydväst till Lochend i nordost, men den är mindre än 2 km bred. Om vi tänker oss en vind som blåser utmed sjöns längd ett tag – och det är sannerligen inte ovanligt i de blåsiga högländerna – så pressas vattnet mot ena änden av sjön. Blåser det mot nordost så blir vattenståndet högre i nordost än i sydväst. Sedan mojnar vinden. Pressen upphör, och vattnet strömmar tillbaka. Och nu kan det bli som när man lutar på en balja vatten, och vattenytan börjar vicka. Det motsvarande fenomenet i sjön blir att vattnet strömmar fram och tillbaka. Och det kan hålla på med en lång stund. Oberoende av vinden, såklart. När en sådan seiche-våg går fram och tillbaka så kan föremål på vattenytan mycket väl driva omkring trots att det är vindstilla. Eller driva mot vinden.
Ett annat relevant fenomen är undervattensvågor mellan lager av kallare och varmare vatten. Sådana vågor är långsammare än några vågor på ytan, men också mycket större; i Loch Ness har man uppmätt tio meter höga undervattensvågor. Stockar under vattnet som sätts i rörelse av dem kan ge egendomliga utslag på ekolodet. Dessutom kan ekolod även ge utslag för skillnaden mellan vattenlagren – svaga utslag men ändå. Kanske det förklara en del observationer?
Ännu ett vågfenomen man diskuterat handlar om interferens. Säg att vi står vid Loch Ness en stilla dag. Vattnet är spegelblankt. Vi ser en båt som går utmed sjön; rätt god fart har den. Den bildar svallvågor som sprids ut, går mot stränderna, reflekteras och möts igen. När vågorna möts kan de kombineras till relativt höga vågsystem, mitt ute i sjön, och till synes utan orsak, eftersom båten som skapade dem vid det laget hunnit långt bort. Ja, vi har ju stått här en stund och sett båten passera, och vet hur det hänger ihop. Men tänk om vi kommit hit alldeles nyss, så vi sett vågsystemet mitt i sjön men inte båten som skapade svallvågorna. Då hade vi kanske blivit fundersamma: Vad kan de där konstiga vågorna bero på?
Vi lämnar hydrologin och går till zoologin, och kanske paleontologin? Den berömda plesiosauren. Ja, redan från början 1933 föreslogs att Nessie kanske var en svanödla. Men det kan nämnas att under Nessies första år varierade bilden av henne kraftigt. Folk såg något som liknade en val, eller en utter, eller något annat … Men senare blev bilden av Nessie som svanödla standard; det är så man föreställer sig och avbildar Nessie. Och till den bilden hör hypotesen, som vi snart ska gå in på är helt ohållbar, att de jättestora vattenlevande reptilerna (som förresten inte var dinosaurier) kanske inte alls dog ut för 65 miljoner år sedan, utan att minst en individ fortfarande simmade runt i Loch Ness. 1933 var för övrigt några år före den sensationella återupptäckten av kvastfeningen. Däremot hade man redan läst Conan Doyles En förlorad värld och sett den på bio. 1920-talets Jurassic Park handlar om dinosaurier och jämnåriga som otippat överlevt på en undangömd plats i Sydamerika, och där en expedition rentav lyckas forsla en brontosaurus ända till London minsann. Men sådana jättereptiler kan inte leva i Loch Ness, och det av flera anledningar. 1) Om vi antar att de var växelvarma reptiler, så är vattnet i Loch Ness för kallt för sådana djur i det aktuella formatet. 2) Djur som andas luft får gå upp till ytan då och då. Och visa sig ganska så mycket oftare än Nessies tvivelaktiga facit. 3) Loch Ness formades och skildes från havet i samband med den senaste istiden. För en sisådär 14 000 år sedan. Om Loch Ness så vart tusen gånger äldre än vad den är så hade den fortfarande inte varit i närheten av dinosauriernas tidsålder.
Två gånger har Loch Ness inventerats ordentligt. Den ena gången var 1987. Då genomfördes Operation Deepscan: Tjugofyra båtar med ekolod ställdes upp bredvid varandra, utmed den långsmala sjöns hela bredd. Sedan gick de över sjöns hela längd. Resultatet var frustrerande: Man fick ett svar som kunde ha varit monstret, eller kanske inte var det. Den andra gången var 2018. Då användes modernare teknik än någonsin. Man tog en mängd vattenprover, där man sedan undersökte DNA-prover. Varje djur som vistades i sjön lämnar ständigt efter sig små spår i form av lösryckta fjäll, avskavt skinn, rester från döda djur, och så vidare. Sammanlagt hittade man 500 miljoner DNA-sekvenser. Där hittade man gener från fisk, även större fiskar som haj, stör och mal. Man hittade inga spår av vattenlevande däggdjur, som säl eller utter, och inte heller några reptiler. En art man hittade många spår av var ål, vilket ledde till det närmaste man kom en konklusion: Om Nessie fanns, så kunde hon vara en mycket stor ål. Man hittade också många spår av landlevande djur, vilket visade att metoden kunde fungera för att inventera djurliv såväl i som kring sjöar. Det är ett verkligt bidrag till vetenskapen som letandet efter Nessie gett.
Nu har det blivit många argument mot Nessie här, men det finns åtminstone några argument mot Nessie som inte håller vid närmare granskning. Som det här: Att det inte skulle finnas tillräckligt med fisk för att hålla liv i ett rovdjur med nämnvärd storlek. Sjön är stor, men också näringsfattig. Det är ett argument mot Nessie som cirkulerat, och det håller inte. För då har man bara räknat fisk som aldrig lämnar sjön. Men det finns även vandrande fiskarter i Loch Ness, som som lax och ål. Och dem finns det rätt gott av. Så ett tänkt monster skulle åtminstone ha att äta. Det är inte problemet.
Det finns entusiaster som menar att vetenskapen blundar för monstret, på samma sätt som vetenskapen sägs ignorera – ja, UFO:n, parapsykologi, nära döden-upplevelser och så vidare, och så vidare. Det är helt enkelt inte sant. Att det skulle finnas ett stort och tidigare okänt djur i Loch Ness är inte sannolikt, men heller inte omöjligt. Det går inte att avfärda på förhand, och – och det här kan jag inte understryka nog – det har man heller inte gjort. Man har gjort en mängd ambitiösa eller mycket ambitiösa fältstudier, där man observerat sjöns hela yta under längre perioder eller omsorgsfullt letat under ytan. Vilket dessutom gett massor av information om sjöns biologi, geologi med mera. Bilder och vittnesmål har tagits på allvar, så långt det bara varit möjligt. Att det rimligtvis inte finns ett stort djur i Loch Ness är inte något som förstockade träskallar bestämt sig för bara sådär, det är en slutsats som dragits sedan den prövats riktigt ordentligt. Om det funnits, så hade vi hittat det.
Å andra sidan så kan man leta hur länge som helst efter något som inte finns. Den enda begränsande faktorn är folks intresse. Och det håller än. Loch Ness är världens mest tillgängliga och bekväma kryptozoologi, det är ju bara att åka dit och titta. Jämför med snömannen, eller Bigfoot. Sedan finns det förvisso, så klart, de som har intresse av att myten hålls vid liv. Adrian Shine heter en kändis i sammanhanget, han har kritiserats för sin skeptiska hållning; så här: ”Hur många kommer hit för att se den stora fisken i Loch Ness? Eller den stora vågen i Loch Ness?” Men som jag var inne på förut är de odramatiska observationerna i längden viktigare än de dramatiska. När enstaka personer sett något, varit med om något, som gjort så stort intryck på dem att de tillbringat resten av sitt liv med att försöka återfinna vad det än var. Så hålls historien vid liv.
Det påstådda monstret i Loch Ness skapades 1933. Och allt talar för att det kommer att leva kvar i det allmänna medvetandet i ytterligare 90 år – minst.
Tillägg
Från Loch Ness Exploration-gruppen alldeles nyss: Dave Halton kollar läget förmiddagen den 26 augusti 2023
Ja, det där vart egentligen hela avsnittet det. Här kommer ett litet klipp inlagt i efterhand. För det var strax innan det här skulle läggas ut som jag fick reda på att man just denna helg, den 26 och 27 augusti 2023, ska inventera Loch Ness ordentligt. Det är alltså något som pågår samtidigt som detta läggs ut. I avsnittet nämnde jag att sådana ordentliga inventeringar gjorts två gånger tidigare: 1987 med Operation Deepscan och så 2018 års DNA-testande. Nu är det dags för en inventering motsvarande den 1987. Frivilliga från hela världen tillbringar två dygn kring sjön. De sitter på 16 platser och håller järnkoll på vattenytan. Utöver minst en kamera per person, kantänka, ska man använda infraröda kameror, drönare och en hydrofon. Om tidigare försök är något att gå efter så tippar jag att denna Surface Watch, som det hela kallas, kommer att vara till 99 % händelselös – men att man kommer att få någon enstaka observation av något som inte går att, som många uttrycker det, ”bortförklara”, det vill säga ges en förklaring som inte inbegriper en mycket stor varelse. Sannolikheten för sådant ökar när man har många deltagare med blandad utrustning. Men resultatet av det hela får jag återkomma till, på bloggen om inte annat – spana in faktoider.blogpost.com med bloggposten för detta poddavsnitt [dvs här]. Och det var det! Nu är jag klar!
*
Det här var ett avsnitt av Faktoidpodden. Jag som pratat heter Peter Olausson. Vi hörs!
Bonus: The Great Nessie Spotting, snart på BBC..?
