2015-08-30

Före Rosa Parks

Här är fyra personer som man sällan hör talas om.

In 1942, he boarded a bus in Louisville, bound for Nashville, and sat in the second row. A number of drivers asked him to move to the back, but Rustin refused. The bus was stopped by police 13 miles north of Nashville and Rustin was arrested. He was beaten and taken to the police station, but was released uncharged.
- Wikipedia: Baryard Rustin

In 1944, the 27-year-old Irene Morgan was traveling to Baltimore, Maryland when she was arrested and jailed in Virginia for refusing to sit in a segregated section on an interstate Greyhound bus. Although interstate transportation was supposed to be desegregated, the state enforced segregated seating within its borders.
The bus driver stopped in Middlesex County, Virginia, and summoned the sheriff. When he tried to arrest Morgan, she tore up the arrest warrant, kicked the sheriff in the groin, and fought with the deputy who tried to pull her off the bus. She was convicted of violating state law for segregation on buses and other public transportation. Morgan pled guilty to the charge of resisting arrest and was fined $100. However, she refused the guilty plea for violating Virginia's segregation law.
- Wikipedia: Irene Morgan

When Sarah Keys departed her WAC post in Fort Dix, New Jersey on the evening of July 31, 1952 for her home in the town of Washington, North Carolina, she boarded an integrated bus and transferred without incident in Washington, D.C. to a Carolina Trailways vehicle, taking the fifth seat from the front in the white section. When the bus pulled into the town of Roanoke Rapids, North Carolina, however, a new driver took the wheel and demanded that she comply with the carrier's Jim Crow regulation by moving to the so-called "colored section" in the back of the bus so that a white Marine could occupy her seat. Keys refused to move, whereupon the driver emptied the bus, directed the other passengers to another vehicle, and barred Keys from boarding it. An altercation ensued and Keys was arrested, charged with disorderly conduct, jailed incommunicado overnight, then convicted of the disorderly conduct charge and fined $25.
- Wikipedia: Keys v. Carolina Coach Co

On March 2, 1955, she was the first person arrested for resisting bus segregation in Montgomery, Alabama, preceding the more publicized Rosa Parks incident by nine months.
- Wikipedia: Claudette Colvin

Även om alla händelserna är intressanta fastnade jag för Sarah Keys; här är en artikel om när hon, efter över tre år, hade vunnit sitt mål (klicka för större version).


The commission ruled in her case against the Carolina Coach Company of Raleigh, N. C. It ruled that separating the races in passenger conveyances operating in interstate commerce "subjects passengers to unjust discrimination, and undue and unreasonable prejudice and disadvantage" in violation of the Interstate Commerce Act.
[...]
The N. A. A. C. P., [National Association for the Advancement of Colored People] commenting on the ruling, said yesterday "we consider it a most significant step in our efforts to eradicate compulsory racial segregation from all phases of public life in America."
- Winner Acclaims Decision by I. C. C., New York Times, 27 november 1955

Fyra dagar senare tog Rosa Parks bussen i Montgomery, Alamaba.

2015-08-28

Kloroform

Use of chloroform as an incapacitating agent has become widely recognized, bordering on clichéd, due to the popularity of crime fiction authors having criminals use chloroform-soaked rags to render victims unconscious. However, it is nearly impossible to incapacitate someone using chloroform. It takes at least five minutes of inhaling an item soaked in chloroform to render a person unconscious.
 - Wikipedia: Chloroform#Criminal use

Min markering; och jag håller inte med om att kloroform på tv, film och spänningslitteratur är "bordering on chlichéd", för mycket mer kliché än så här blir det inte.

Kloroform användes på 1800-talet och långt in på 1900-talet som bedövningsmedel vid operationer och förlossningar. Dess effekter på oss, inklusive snabbheten, har studerats åtskilligt. Det övergavs på grund av riskerna för biverkningar.

Inte för att påhittade skurkar, eller i undantagsfall hjältar, behöver bekymra sig för sådant. När en person i handlingen behöver "slås ut" kan kloroform användas, eller ett hårt slag mot huvudet. Enligt lika välkända som orealistiska lagar tuppar offret av direkt för att kvickna till några minuter senare, utan andra konsekvenser än en lätt snurrighet som snabbt går över.
... the amount required to sedate a muscular man or a large animal would kill a smaller person, with the converse also true: a dose safe for a normal person might barely faze a Big Guy. There is a reason why surgeries requiring full general anesthesia have an anesthesiologist there whose entire job is to monitor the type and amount of drugs going into the patient.
- tvtropes.org: Instant Sedation

Redan 1916 var kloroform-klichén känd från filmduken. Notera även handsken, som idag väl enbart lever kvar hos några av Disneys figurer.

Och kloroform-klichén var känd från andra sammanhang långt tidigare. Under 1800-talet cirkulerade en mängd historier om skurkar som såg till att söva ner offren innan de bröt sig in. Polisen som fäller följande kommentar har ingen koll på kriminalhistorien:
Inbrott nattetid har blivit allt vanligare, men att tjuvarna sprutar in gas är något alldeles nytt
- Inbrottstjuv sprutade in gas i Birgits bostad, Kvällsposten 18 juni 2014

Eller ens nutida händelser:
Redan 2005 kunde aftonbladet.se rapportera om gasrånen på den spanska solkusten. Den sövande gasen sprejas in i ventiler, fönster eller i luftkonditioneringen och tränger in i bostaden. De boende märker ingenting förrän på morgonen när de vaknar.
– Då har de ofta huvudvärk och mår dåligt. Sedan ser de att saker fattas i hemmet och förstår att de blivit rånade.
- Gasattack mot Dolph Lundgrens hem, Aftonbladet 19 juni 2007

Var dessa händelser ligger på en skala mellan sant och falskt är inte alltid lätt att avgöra. Här om ett uppmärksammat fall där en känd Formel 1-förare utsattes för ett inbrott under oklara omständigheter.
In response to the Home Office warning, the Royal College of Anaesthetists (RCA) released a statement saying it was highly sceptical about robbers using anaesthetic gas.

"It is the view of the College that it would not be possible to render someone unconscious by blowing ether chloroform, or any of the currently used volatile anaesthetic agents, through the window of a motorhome without their knowledge, even if they were sleeping at the time," the statement said.

And as for using it on an entire villa? More likely an urban - or Riviera - myth, according to the RCA.

"They would need massive amounts of gas," says a spokesman. "We can't rule out that some sort of agent was used, but the volume of gas and the logistics involved in delivering it make it highly unlikely that this was anaesthetic.

"You have to remember, we're talking about rendering four adults unconscious in a large villa.

"When you combine that with the fact that these gases are expensive and difficult to get hold of, we are very sceptical."
- Jenson Button Burglary: Are French burglars really using gas? BBC 7 augusti 2015

Det enda belägg jag hittills lyckats hitta som talar emot detta är från en svensk händelse. Gasen som man hittade spår efter i blodprov var hexan, en lättflyktig petroleumgas som inte ska ha kunnat hamna där av misstag. Nu har förvisso en husbil betydligt mindre volym än en lyxvilla på Rivieran, om det nu betyder något.
För första gången har polisen fått bekräftat att vägrånare använt gas för att söva sina offer.
- Vägpirater sövde sina offer, Aftonbladet 13 augusti 2003

Kloroformen på film är avgjort en myt. Inbrottsgasningar verkar däremot vara en fråga värd att utredas närmare.


Tipstack: Dag Stålhandske

2015-08-27

Krångelsvenskans bekämpare

Älsklingsverben fortfarande omhuldade!

Det har gått 65 år sedan språkprofessorn Erik Wellander stilla undrade varför vanliga sägeverb som säga, tycka, mena, anse inte dög i betänkanden från statliga utredningar. 
Under rubriken Älsklingsorden skrev han i sin Kommittésvenska 1950:

”Besynnerligt nog anses ett så allmängiltigt ord som säga, som icke besväras vare sig av någon känsloton eller av någon vulgär klang, knappast kommittévärdigt, det heter uttala, framhålla, framhäva, betona, hävda, erinra o.d., och dessa ord användas rätt och slätt som ersättningsord för det normala säga.”

Om Wellander kunnat läsa exempelvis domar i dag, skulle han säkert ha blivit besviken. Personer som förekommer där brukar sällan säga, mena, anse, tycka, påstå, önska, vilja eller begära något. Nej, de anför, uttalar, uppger, påtalar, framställer, uttrycker och yrkar nästan alltid allting.

Märkligt, kan man tycka. 
Men kanske Wellander blir bönhörd om några år. Mycket händer på domstolarna, och nya riktlinjer och förebilder tar förhoppningsvis över vanans makt. Då kanske också andra svårbegripliga verb som vidhålla, vidgå, bestrida, förplikta, åberopa, vitsorda, påkalla, förebringa, ankomma, förfalla, åligga, ådömas, stadgas och vederlägga ersätts av mera normalspråkliga.
- Barbro Ehrenberg-Sundin, Språkrådets bulletin Klarspråk, nr 2015/2

Är Erik Wellander bekant? Det bör han vara. Han fanns före Fredrik Lindström, Lars-Gunnar Andersson, Anna-Lena Ringarp, Catharina Grünbaum och Bertil Molde; han var, såvitt jag vet, den förste riktigt kände språkvetaren och -vårdaren, en sådan som man vände sig till för att få besked om man kan, bör eller ska säga si eller så.
Erik Wellander blev redan 1939, då Riktig svenska först gavs ut, den ledande språkvårdaren i Sverige, både praktiskt och teoretiskt. Denna position behöll han oomstritt och utan att egentligen själv ägna en tanke åt saken ända in i det sista, ända tills han av sjukdom i februari i år tvingades upphöra med den språkspalt i Svenska Dagbladet som han skrivit varje måndag sedan i december 1942 – inalles omkring 1 800 veckor.
- Vem var Erik Wellander? - Bertil Molde, en av Wellanders arvtagare, skriver mästarens dödsruna i Språkvård 4/1977

I en kommentar av en tidigare bloggpost, Inbillade språkregler, tog jag upp ett av Wellanders mindre genomtänkta påbud, rörande valet mellan innan och före. Där var han fel ute; det går alldeles utmärkt att säga "innan jul". Och, givetvis är jag frestad att skriva, har just den regeln, som saknar stöd i språkbruket, efterföljts och lärts ut; säkert av samma personer som istället för att säga saker uttalar, framhåller och framhäver.

Vad gäller just domstolarnas språk så är jag osäker på vad som är tradition och slentrian och vad som är yrkestermer; om en åklagare yrkar något har det ju en mycket speciell betydelse som inte går att ersätta med ett enkelt säga. Å andra sidan kan även fackfolk blanda ihop nödvändigt precisa yrkestermer med tradition och slentrian.

2015-08-26

Bältespännarmyten

Bältespännarna av Johan Peter Molin (1814-1873). Efter att ha visats i andra sammanhang slog den, så att säga, igenom i Berlin 1862. Den gjorde särskilt stor lycka på den stora världsutställningen i London samma år (och inget annat). Den har också framställts i ett antal exemplar. På bilden ovan ser vi den som står utanför Nationalmuseum i Stockholm. Den förmodligen mest kända idag står i Bältespännarparken, ungefär så centralt som man kan komma i Göteborg.

Vad är det då vi ser? En form av duell, lika dramatisk och bildmässig som, med all förmodan, mytisk. Den fornnordiska inramningen (med runor på sockeln m.m.) till trots så finns det hela veterligen inte belagt det allra minsta, vare sig från den epoken eller någon annan. Det vi har är följande beskrivning:
Utmaningen skedde därigenom, att den ene kämpen drog sin knif och frågade sin fiende "huru långt han tålde kallt järn i lifvet". Svaret lydde gemenligen [vanligtvis]: "jo, jag tål så långt som du". Utmanaren mätte då af ett stycke på sin knif med den vilda hotelsen: "jag skall skära dig ena flise, som sol och måne skall skina i" [fetstilat av ingen särskild anledning]. Härefter blefvo knifbladen nedom märket virade med skinnremmar, [osäker på poängen med detta; kunde kombatanterna bestämma hur långa och farliga knivblad som skulle nyttjas?] tröjorna afkastades, och kämparna med upplyftade armar och knifvarna i högsta hugg fattade hvar med vänster hand om sin fiendes högra armlofve. På detta sätt stående bröst emot bröst, barhufvade [detta nämndes särskilt] och nakna intill midjan, bundos de samman med ett bälte, som spändes rundt om dem bägge eller ock så, att man spände ihop deras egna bälten, så att ingen kunde slita sig ifrån den andre. Sedan begynte striden på lif och död, hvarvid det gällde att med vänster hand afvärja sin fiendes stötar, medan man själf sökte frigöra sin högra hand för att med knifven skära sin fiende. Denna blodiga lek fortsattes, tills någon af kämparna föll, och blef segervinnaren sedan "väldig aktad bland de andra". Men ännu oftare inträffade att bägge två hade fått banesår, innan man skilde dem från hvarandra.
- Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, Värend och virdarna (1868)

Denna duellform mellan höger- eller vänsterhänta cirkulerade, uppenbarligen, i nationalromantiska kretsar innan den gavs ut i 1868 års tryck. Men en saga och sägen är den likafullt. Några starkare belägg än Hyltén-Cavallius beskrivningar verkar inte ha uppbådats; och vad Hyltén-Cavallius beträffar så har han förvisso gett eftervärlden mycket att glädjas åt, så länge man haft vett att läsa det för vad det är. Som när han beskrev kvarlevor av hednisk kult i Småland på 1800-talet, eller lät efterlysa lindormar, döda eller levande, mot belöning; anekdoter i mängd strömmade in, dock ej fysiska spår.

De runor som finns att beskåda på diverse skulpturer har kanske gett en och annan intryck av hednisk järnålderssed. Men de har noll och intet med historien att göra; det finns inte ett spår av bältespännande från den tiden.

Däremot hade skulptören i mitten av 1800-talet (som utan tvivel var långt mer avslappnad i den här sortens frågor) en del problem med att leta reda på lämpliga runrader att återge på sin skulptur. De som till slut nyttjades lär ha varit hämtade från den äldre Eddan, utan särskild koppling till skulpturen ifråga: "Ensam jag blivit, som asp i skogsbacken, fränder från mig fallit, som från furan kvistar" (Poetiska Eddan: Sången om Hamder Hamðismál, stycke 5).

Här är förresten de modeller Johan Peter Molin nyttjade för sina bältespännare, åtminstone — sägs det — huvudena: Gunnar Wennerberg och Hans Forsell. Forsell blev senare finansminister (det hade gjort succé i tidens skandalblaskor) och gjorde en pionjärinsats inom svensk ekonomisk historia. Wennerberg ligger dock på ett långt högre plan än någon minister kan aspirera på: Det var han som skapade Gluntarne! Ja!

Och vad finns att säga Johan Peter Molins fortsatta bana på skulptörernas himmel? Tja; han gjorde en staty av Karl XII som står i Stockholms Kungsträdgård, pekandes österut. Ifall den är bekant.

2015-08-25

Skräptidningar

World Multiconference on Systemics, Cybernetics and Informatics är en årlig konferens om datorer och grejs som hållits sedan 1995. Den tog länge emot bidrag utan att granska dem. Däremot tog de betalt för att infoga dem i programmet. När arrangörerna dessutom lagt sig till med den fula ovanan att spamma alla adresser de kunde få tag på, så tog tre forskare i området sig för att skicka in följande artikel.
ABSTRACT
Many physicists would agree that, had it not been for congestion control, the evaluation of web browsers might never have occurred. In fact, few hackers worldwide would disagree with the essential unification of voice-over-IP and public/private key pair. In order to solve this riddle, we confirm that SMPs can be made stochastic, cacheable, and interposable.
- Jeremy Stribling, Daniel Aguayo och Maxwell Krohn: Rooter: A Methodology for the Typical Unification of Access Points and Redundancy [PDF]

Texten hade egentligen tagits fram av dataprogrammet SCIgen, "An Automatic Computer Science Paper Generator". Vid en mycket, mycket ytlig granskning kan den se OK ut, med riktiga ord och termer i grammatiska meningar. Läser man innantill ser man snart vad det handlar om: Gallimatias. Men läsa innantill var just vad arrangörerna inte gjorde.

Två andra forskare, David Maziéres och Eddie Kohler, stod bakom ett betydligt grövre trollande av samma konferens vid samma tillfälle. De skrev en "forskningsrapport" med den talande titeln "Get me off Your Fucking Mailing List". Innehållet var inte mindre talande, då det utgjordes av samma mening om och om igen.

Arrangören av konferensen har numer lagt om sina rutiner för godkännande av papers.

I fjol surnade professor Peter Vamplew till på tidskriften International Journal of Advanced Computer Technology som körde samma race: Allt som skribenter skickade in och betalade för gavs ut, ingen kvalitetsgranskning gjordes, och spam spam spam. Han bestämde sig för att skicka in Maziéres och Kohlers "rapport" till dem.

Spammande känner vi till. Men vad är det för påhitt att ta betalt för att publicera artiklar? Utan att, som det verkar, ens läsa dem ordentligt?

När forskare ska konkurrera om medel och tillsättningar så gäller det att visa upp sig. Man ska inte bara bedriva forskning och beskriva den, man ska ha blivit publicerad också. Helst i Nature, Science, The Lancet eller vilka journals av första magnituden som är aktuella. Men i dem ryms inte många. När man inte heller blir publicerad i andra, tredje eller fjärde rangens publikationer, vad gör man då? Här finns en affärsidé: Att driva en tidning med ett förtroendeingivande namn, och ta betalt av såväl skribenter som prenumeranter. IJACT tar $150 för upp till 10 sidor, därefter $10/sida (Publication Fee). Jag är osäker på om den finns som papperstidning, sådana kan kosta saftiga pengar även när innehållet är som det är, eller bara som PDF på deras hemsida.

Så här ser alltså Maziéres & Kohlers paper ut:

Det finns bilder också:

Faktiskt två bilder, och kapitelindelning och summary och allt.
- David Maziéres och Eddie Kohler, Get me off Your Fucking Mailing List (2005) [PDF]

Denna text skickade Vamplew till IJACT ... Som godkände den för publicering.

Har inte den här sortens tidskrifter kontrollinstanser för att hålla kvalitén uppe? Peer review som det kallas, när forskare får sina arbeten granskade av kolleger för att skilja agnarna från vetet? Eller så bara en redaktör som lägger tre sekunder på att titta på en inkommen text?

IJACT har verkligen peer review. Den utförs av medlemmar i deras imponerande redaktion (Editorial Board):
Review Process
The International Journal of Advanced Computer Technology (IJACT) was developed for Engineering, Engineering Technology, and Industrial Technology professionals and is a highly-selective, refereed journal. Manuscripts that appear in the IJACT Articles section have been subjected to a tiered review process. This includes blind review by three or more members of the international editorial review board followed by a detailed review by the IJACT editors. Although feedback ordinarily will be given, the editors reserve the right to reject a manuscript for publication without a rationale for their decision.
- International Journal of Advanced Computer Technology

Denna granskade professorns paper och delade ut det högsta betyget, Excellent. Det fina diplomet han fick är väl värt att återges.


Nu gavs aldrig "artikeln" ut. Den enda anledningen var att professor Vamplew inte betalade $150. Hade han gjort det, hade den getts ut.

Det hela påminner inte så lite om den så kallade Sokal-affären, en välkänd historia där en viss Alan Sokal fick en nonsens-text införd i en tidskrift med postmodernistisk läggning (Faktoider: Sokal). Den är visserligen inte i närheten lika genant för redaktionen ifråga som "Get me off"-affären. Men så visar de också systemfel av olika slag: De som är välmenande men alldeles för öppensinnade, och de som verkligen inte bryr sig alls.


Joseph Stromberg, "Get Me Off Your Fucking Mailing List" is an actual science paper accepted by a journal, Vox 21 november 2014
Scholarly Open Access: Bogus Journal Accepts Profanity-Laced Anti-Spam Paper, 20 november 2014

2015-08-24

Lördagsfråga 374: Cambridge 5

  1. Anne Blunt, den femtonde baronessan av Wentworth. Mer känd än de fjorton föregångarna ihop på grund det arbete hon och hennes man lade ner på uppfödning av arabiska hästar. Än idag stammar de flesta fullblod från deras Crabbetstuteri.
  2. Harry St John Bridger Philby, även känd som shejk Abdulla, polyglott socialist, fick sina första lektioner i underrättelsetjänst från den legendariska Gertrude Bell, med mycket mer. Ja, och så var han far till en viss Kim.
  3. Malcolm McLean! Hur skulle världen se ut om det inte varit för honom? Det är knappt en käft utanför branschen som någonsin hört talas om honom, och då har han ändå gjort mer för att förändra världen, såväl lokalt som globalt, än de allra flesta politiker. För det var McLean som uppfann containersystemet. Utan det hade fraktkostnaderna varit betydligt högre, och andelen långväga importerat gods betydligt lägre.
  4. Burgess Shale är paleontologins Eden, en halvmiljarden år gammal tidskapsel, packad med fossiler i kanadensiska Klippiga bergen.
Anthony Blunt, Kim Philby, Donald Duart McLean och Guy Burgess är tillika namnen på de fyra kända förmågorna i Cambridge Five, århundradets mesta spionklubb, som även gav McCarthyismen bränsle. Det listade Pölsa Dum ut.

2015-08-23

Hexmasters faktoida attraktionslag

Så här:

Faktoider förknippas med så kända faktiska företeelser som möjligt.

Denna lag har formulerats lite olika i lite olika sammanhang. Men om den tidigare getts den generella formen ovan så har jag inte sett det.

Den är särskilt tydlig och vanlig när det gäller personer. Så vi börjar med de exemplen. Som den tydligaste sortens exempel av alla: Citat.

För det är ett känt faktum att fyndiga citat som formuleras av halvkända, okända eller anonyma förmågor förr eller senare tillskrivs historiska personer. Dessa ska dels "passa" citatet (burdust roligt = Churchill, giftigt roligt = Mark Twain, finurligt djupsinnigt roligt = Einstein osv.), dels vara så kända som möjligt. Sådana exempel produceras kontinuerligt i oöverskådliga mängder.

"Lies, damn lies and statistics" tillskrivs idag Mark Twain, likt myriader andra citat. Själv tillskrev han det dåtidens citatmagnet Benjamin Disraeli. Denne verkar dock aldrig ha sagt det. Vi vet inte vem som myntade det.

Man kan även ta spökerier. Här skriver en spökforskare om ett hus som, enligt uppgift, Frank Sinatra spökade i:
However, as none of these alleged manifestations can be demonstrably linked with the actual presence of Sinatra, I rather think this is an example of what I term 'Brighton Pavilion Syndrome', the process where any vague ghostly manifestation or report of a sighting is at once linked with the most historic personage know to have frequented a building in its past.
- Alan Murdie, Fortean Times 330 (augusti 2015), sid 19

Den kungliga paviljongen i Brighton är en ståtlig slottsanläggning som genom åren besökts av en mängd kändisar. När folk säger sig ha sett spöken, eller varit med om händelser som skulle kunna vara något i den stilen, så har de tänkta spökena identifierats som prins George (sedemera George IV), hans älskarinna Maria Fitzherbert eller för den delen Martha Gunn, en s.k. dipper (hon körde tidens rullbara "omklädningsvagnar" till vattnet så damerna inte skulle behöva vada) som på något sätt blev en sorts rikskändis.

Eller så här: Om man tycker sig se ett ansikte eller mänsklig kropp i ett moln, en mögelfläck, ett rostat bröd eller vad som, så är det i första hand jungfru Maria eller Jesus som kommer på fråga, beroende på om figuren har kvinnliga eller manliga drag. Efter dessa mänsklighetens största kändisar kommer alla andra.

Eller så här: Om en historisk berättelse (skröna, rykte, sägen...) innehåller en svensk kung, så är Karl XII förstahandsval. Andra klassens kungligheter som Gustav I, II eller III kommer enbart på fråga om Karl XII av någon anledning är omöjlig i sammanhanget. Och så vidare.

Jag var först inne på att formulera lagen enbart om personer. Men även om de nog är vanligast så finns det andra företeelser där faktoider söker efter det kändast möjliga exemplaret att associeras med.

Gissningsvis fanns det de som fick intryck av att MASH utspelades i det samtida Vietnamkriget, snarare än i Koreakriget tjugo år tidigare.

Om en berättelse handlar om något nyligen timat krig så ligger andra världskriget bäst till. För svensk del har man koll på trettioåriga kriget och Karl XII:s viktigaste krig såklart, och inte så mycket mer. I USA har Vietnamkriget en långt mer framträdande plats i det allmänna medvetandet än till exempel Koreakriget.

Den rosa kycklinggeggan hade kunnat tillskrivas flera kedjor.

En myt om snabbmat kommer förmodligen att förr eller senare handla om McDonalds. En myt om läsk kommer förmodligen att förr eller senare handla om Coca-Cola. De är inte bara internationellt gångbara (en myt om Champis eller den amerikanska hamburgerkedjan White Castle skulle, om de fick lite spridning, snart justeras) utan de stora märkena är på något svårbestämt sätt tyngre och tacksammare i mytsammanhang än Burger King och Pepsi.

Ibland förändras kurserna för den ena eller andra företeelsen. Ett påstående som handlar om ett hemligt sällskap skulle för några år sedan syfta på frimurarna; idag ligger Illuminati betydligt bättre till. Fallerad kärnkraft? Idag Fukushima, förut Tjernobyl (innan dess Harrisburg, förmodar jag). Skrönor som cirkulerade för 50, 100 eller 150 år sedan kan handla om personer, händelser och företeelser som få känner till idag; skrönorna cirkulerar fortfarande, men med föremålen utbytta mot sådant vi känner till idag. Och, som sagt, ju mer känt, desto bättre.

Förvisso finns det undantag från attraktionslagen, mest överallt, hela tiden. Men tendensen är klar: Faktoider förknippas, i stort sett, med så kända faktiska företeelser som möjligt.