Japanen som aldrig gav upp

En sak ska klargöras direkt: Hirō Onoda kapitulerade aldrig. Han gav aldrig upp.

Tyvärr, måste man tillägga.

Japanese soldier who long refused to surrender [...] refusing to believe that World War II had ended

- Hiroo Onoda, Japanese soldier who long refused to surrender, dies at 91, CNN 17 januari 2014

Berättelsen har berättats många gånger. Här kommer den en gång till.

Hirō Onoda (1922-2014) var japansk underrättelseofficer. I krigets slutskede förlades han med tre man till den filippinska ön Lubang, 15 mil utanför Manila. Ön är 125 km², som Värmdö eller Kållandsö. Även om den har nästan 30 000 invånare (hur många det nu kan ha varit på den här tiden) så har dess bergiga djungel gott om gömställen, i synnerhet när man har flera decennier på sig att leta reda på dem.

Så småningom föll Onodas kamrater ifrån. En kapitulerade ("deserterade" enligt Onoda), två dödades i strider med lokalbefolkningen (mer om dessa längre ner). Onoda kämpade ensam vidare. Flygblad och folk som ropade ut att kriget var slut avfärdade han som propaganda. Han hade fått order att varken kapitulera eller begå självmord, och då fick det bli så. Kejsarens soldat lyder order, punkt.

Den märkliga tjänstgöringen tog slut först 1974. En student, som gett sig ut i världen för att leta reda på "snömannen, Onoda och en panda", lyckades med en av sina föresatser och fick en pratstund med löjtnanten. Varför han fortsatte kriget? Mycket enkelt: Han hade inte fått någon annan order. Studenten åkte hem och lyckades leta reda på Onodas gamla befäl. Majoren, numer bokhandlaren, uppfyllde nu löftet han gett de sina 1945, begav sig till Lubang och beordrade Onoda att upphöra med striden. Och då fick det bli så.

Det finns en central fråga som avgör hur man ser på det hela: Trodde Onoda innerst inne att kriget fortfarande pågick? Den lär vi aldrig få ett slutgiltigt svar på. Det finns en tragikomisk bild av soldater på ensliga söderhavsöar som inte hört en nyhetssändning sedan 1940-talet och verkligen inte har någon koll. Den kanske är relevant för andra, men gäller inte i detta det mest kända fallet. Tvärtom ansträngde sig folk för att upplysa honom om sakernas tillstånd. Och det hade de goda skäl till.

En omständighet som sällan uppmärksammas är att Onoda och hans grupp dödade minst trettio civila filippinier. De utgjorde såväl beväpnade poliser som vanliga bönder. Jag vet inte hur krigets lagar ska tolkas beträffande kombatanter som oriktigt tror att krig pågår, men det är svårt att se hur Onoda skulle kunna frikännas från samtliga dödsfall. Och om han visste att kriget tagit slut? Då visste han också att han inte utövade strid eller ens begick krigsbrott, utan helt enkelt mördade folk.

Detta bekymrade nu inte dåvarande presidenten Ferdinand Marcos. Han fick 1974 ta emot Onodas svärd (en mycket stark symbolhandling), men återlämnade det direkt och benådade den kuriöse krigaren.

För fortsatt läsning är här den bästa svenska artikeln jag sett på nätet om Hirō Onoda.

Den 28 februari landade amerikanerna. Det tog en dag för dem att ta kontroll över ön. De få japanska soldater som inte dödades flydde ut i djungeln jagade av hämndlystna filippinier. Onodas första strid var över.

Hans uppgift var nu att hålla sig vid liv och störa fienden så länge som möjligt. Ett uppdrag han tog på djupaste allvar trots att fienden mest bestod av filippinska fiskare.

- Anders Fager: Japanen som vägrade ge upp, Militär Historia 21 april 2017

Wikipedia (eng.): Hirō Onoda


Ett särskilt hej! till Spito som tipsade om detta ämne, när det nu var

Kängu-Ru-effekten

Här har vi två av Nalle Puhs vänner. Mamman heter Kängu, barnet Ru. Kängu + Ru = Känguru. Funkar lika bra som originalets Kanga + Roo = Kangaroo.

De allra flesta som ser ordleken ser den omedelbart, och går sedan vidare i livet. Men några ser den inte. Och de blir kvar i sin okunskap, eftersom ingen som känner till den kommer på tanken att förklara något så uppenbart. Eller inte vill framstå som en besserwisser, mansplainer el dyl. Och de som inte vet kommer heller aldrig att fråga eller googla, eftersom de inte vet att det finns något att ta reda på.

Effekten är mest påtaglig när man just kommit underfund med ett sådant faktum: "Varför är det ingen som har sagt något!?" Men det är hopplöst att avgöra vilka som är dina "kängu-ruer", vilka uppenbara fakta som just du inte har koll på. Återstår att försöka göra det själv, och slå upp allt möjligt på måfå. Att slå upp självklarheter kanske låter hur tråkigt som helst men kan vara såväl intressant som bildande. Och överraskande.

Det finns en mängd fakta som är för uppenbara för att uppmärksammas. Däremot vet jag inte om det finns något ord för företeelsen, vare sig på svenska eller grekiska, latin eller engelska. Månne språkets konstruktörer aldrig tyckt att ett sådant ord behövs. Kanske de aldrig kommit på tanken?

Lördagsfråga 585: Svensktyskfranska vitgråsvarta berg

Hur komponera en nio-bilders-fråga? Till exempel så här:

1. Hasse & Tage i Svenska ords skrivarstuga, Vita bergen i Stockholm. Här skapades mången klassiker. Att Tage sitter och Hasse står reflekterar den vanliga arbetsordningen. Den avgjordes av den fina gamla stugans begränsade takhöjd och Tages längd i kombination.
2. Gävle skyddades länge av kustartilleriets Gråberget, som utgjordes av anläggningarna GE1, GE2 (här) och GE3. I större bild (som kan beskådas i fin artikel + filmer här) framgår tydligare att ett konstgjort "lock" lagts på naturligt berg.
3. Etikett från Svartbergets Fjällbryggeri, Åre.
4. Erich Weissberg stod för banjospelet i en klassisk framställning av klassikern Dueling banjos i Deliverance (1972). Låtens kompositör Artur Smith hade varken frågats om lov, fått betalt eller ens cred för detta, vilket ledde till en framgångsrik stämning.
5. Linbanestationen Nagens-Grauberg, Schweiz.
6. Kolibrin uppochner finns i Louie Schwartzbergs film, som bland annat kallats Wings of Life (2012). Temat är vad som händer med växtriket när djurriket kan ställa upp med allt färre pollinatörer, en fråga som inte blivit mindre brännande sedan 2012.
7. Den klassiska lyxpennan Montblanc.
8. Mont Gris: Iceland. Spolande till efter 5 minuter + bildgoogling bekräftar att Spitos identifiering av vattenfallet Skogafoss var korrekt. Imponerad.
9. Krigskyrkogård på franska Mont Noir, nära belgiska gränsen.

Den trippelspråkiga kluringen knäcktes till slut av Christian Henriksson efter goda gemensamma insatser.

Lördagsfråga 585

De flesta lördagsfrågornas bilder kommer inte i någon särskild ordning. Detta är ett undantag.

Om det är svårare än vanligt vet jag inte – de bästa av er är så osannolikt snabba och bra – men för att ge mer tid att samla ledtrådar, och eftersom schemat här på bloggen ändå är ur led, så väntar jag längre än vanligt med att lägga ut svaret. Inget lördagsfrågesvar på måndag m a o.

Gamla lärarkontrakt, fejk och äkta

Av alla dessa bilder som sprids på nätet utgör gamla lärarkontrakt en liten otippad kategori. Eller åtminstone påstådda sådana ... Det blir begripligare om man sett ett exempel. Här är ett typiskt sådant. (För övrigt sägs alla jag sett vara från USA, eller som här ett land som använder $.)

Miss _____ agrees:

1. Not to get married. This contract becomes null and void immediately if the teacher marries.

2. Not to keep company with men.

3. To be home between the hours of 8pm and 6am unless she is in attendance at a school related function.

Och så vidare ... Kontrakten är en undergrupp till vad Snopes kallar the way we were-document, "intended to demonstrate by comparison how much better off we are today". Det är också så de läses idag: Folk skrattar och förfasas. Ibland visas de rentav upp på utställningar. Allt hade varit helt på sin plats om de varit äkta. Men det är de sällan, om någonsin.

Exemplet ovan är definitivt fejk, vilket avslöjas av en rad detaljer. Här är några iögonenfallande.

• Hittepå-kontraktet har terminens start, skoldagens början, lärarens kön, lön och anställnings längd som "tryckta" uppgifter. Innebar det att nya kontrakt trycktes varenda termin? Och man förutsatte inte bara att lärarna var ogifta kvinnor utan även att de anställdes exakt 8 månader i taget för $75/mån?
• Däremot fick man fylla i skolans namn ... I ett pyttelitet fält. Det enda praktiska syftet för detta torde vara att försvåra efterforskningar av ett fejkat dokuments äkthet.
• County och delstat anges inte, eller har ens fylleri-fält. Det är svårt att sammanfatta hur gravt oamerikanskt något sådant skulle vara. I ett sammanhang som detta finns de uppgifterna alltid, utan undantag, angivna.

Man skulle också kunna granska utskriften; som om typsnittet är modernare än det borde vara, eller formgivningen på annat sätt avslöjar utskrift på laserskrivare, eller rentav Word/Photoshop (se även den fina demonstrations-giffen i bloggposten Killian-dokumenten). De flesta har fokuserat på reglerna i sig. Men om en enskild sådan är rimlig eller orimlig, eller rentav laglig/olaglig, kan vara lurigare att bedöma än enkla detaljer som de ovan. (En sak jag kan haka upp mig på är att whisk(e)y kan stavas på olika sätt, men knappast i samma text – särskilt inte från en skolstyrelse.)

Hur ser då hundraåriga lärarkontrakt från USA egentligen ut? Till exempel så här (se längre ner för hela kontraktet):

Detta är ett äkta Teacher's Contract från Valparaiso School City (City School?), Porter County, Indiana. Detta exemplar undertecknades av Sada G. Simms den 11 april 1924. Arbetstagaren förbinder sig att använda föreskrivna skolböcker, bidra till att hålla skolan hel och ren, ansluta sig till pensionsfonden, med mera. Arbetsgivaren förbinder sig att betala för arbetstagarens närvaro i Saturday teachers' institute, betala hennes/hans lön även om skolan stängs under vissa omständigheter, med mera. Här nämns också några skäl för uppsägning:

incompetency [sic], cruelty, gross immorality, neglect of business, or violation of any of the stipulations of this contract, or in case her license should be revoked by the County Superindentent

Det är helt enkelt ett kontrakt som ser ut som ett juridiskt dokument, snarare än en bilaga ur tidningen MAD. Det lär heller inte bli någon viral crowdpleaser att skrattas och/eller förfäras åt.

En liten svag punkt i min argumentation är att kontraktet hänvisar till skolans "rules and regulations". Där vet jag inte vad det står. Men jag tvivlar starkt på att man tog upp dubbla underkjolar, herrsällskap och liknande.

Däremot fick S. G. Simms dubbla lönen jämfört med hittepå-kontraktet från året innan. Win hela vägen!

Det ska sägas att det fanns och har funnits kontrakt i USA med hårdare och betydligt mer "personliga" bestämmelser. I Tennessee fick lärare vid samma tid inte röka. Och i Worthington, Minnesota gick varken kortspel eller dansande an. Sådant gör det svårare att slå ner på enstaka regler, oavsett hur löjliga de ter sig idag. Men de kontrakten såg ändå inte ut som det fejkade ovan; de var ju juridiska dokument, avsedda att användas i verkligheten.

Kontraktet från den 11 april 1924 i sin helhet

Källor:

• Snopes: 1872 Rules for Teachers
• Teacher's Contract and Report Book, Valparaiso IN, 1924-1926

Välmenande råd till dig som har cancer

Jag har tillbringat en tredjedel av livet med att reda ut faktoider: myter, missuppfattningar och halvsanningar av alla de slag. Mer eller mindre organiserad pseudovetenskap är en nära släkting som jag gett åtskillig uppmärksamhet dessutom. Av alla pseudovetenskaper ligger kvacksalverierna i särklass när det gäller att skada och döda folk. Och det finns ingen sjuka som är hälften så intressant i kvackarskrået som cancer. Det finns ingen sjuka som den drabbade får hälften så många välmenande tips och råd mot som cancer; ibland av kvackarna själva, men oftast av aningslösa medlöpare. Ofta motiverar dessa sina 100 % välmenande råd med berättelser om egna eller andras goda erfarenheter, eller så nämner de bara att alternativen finns ("jag har hört att man i Mexiko ...").

Hittills har jag bara fått några enstaka sådana tips. Jag har förstått att jag utgör ett undantag, milt sagt.

Hur är det med folk som inte gjort karriär på att motarbeta pseudovetenskap och kvack? Vars vänner och bekanta (med några få undantag) vet precis var man står i sådana frågor? Som föreläst och skrivit böcker om och mot myter, kvack och blaj, varit ordförande i skeptikerföreningen Vetenskap och Folkbildning, med mera? Det vet jag mycket väl: De får välmenande råd i överflöd.

För tillfället är jag i den vanliga svenska skolmedicinens vård. Jag mår oförskämt bra med tanke på att jag har cancer och därtill behandlas med cytostatika, "cellgifter" (den riktiga forskningen har revolutionerat det som för bara några futtiga år sedan kunde vara rena skräckupplevelsen). Jag har ännu inte varit i närheten av den desperation, flankerad av smärtor och illamående, som genom åren fått otaliga annars rationella människor att lockas av kvackarnas fagra löften, och i värsta fall ersätta verksamma behandlingar med värdelösa, kanske så kostsamma att de behöver finansieras av släkt, vänner och sålda hus.

Det sägs att det inte finns ateister i skyttegravar ("there are no atheists in foxholes"). Även om det inte är sant (för det är det inte) så ligger det mycket i det. När döden flämtar en i nacken så är det djupt, måhända fundamentalt, mänskligt om den under ordnade förhållanden aldrig så skeptiskt och rationellt sinnade börjar sätta sin lit till krucifix eller bakpulver, nämligen om de presenteras som den enda fungerande vägen från lidande och död.

Hur skulle jag reagera om jag, peppar peppar, hamnade i ett sådant foxhole? Det enda ärliga svaret är att jag inte vet.

Narnias turkiska konfekt

xkcd 1980: Turkish delight – obs se sajten för källans alt-text

I den mest kända, lästa och filmatiserade Narnia-boken förekommer följande nyckelscen. Edmund träffar Jadis, drottning av Narnia (och ond häxa, vilket han ännu inte vet) och hon börjar locka över honom till den mörka sidan. Hennes allra första lockbete är lite varm choklad. Och så något att äta till, såklart. Eftersom hon behärskar magi kan han välja vad som helst. Så vad väljer han?

"It is dull, son of Adam, to drink without eating," said the Queen presently. "What would you like best to eat?"

"Turkish Delight, please, your Majesty," said Edmund.

- C. S. Lewis, The Lion, the Witch, and the Wardrobe (1950)

Turkish delight, eller turkisk konfekt på svenska. Vad är då turkisk konfekt?

I korthet är lokum, som det heter på turkiska, smaksatt sockergelé. Florsockret är till för att bitarna inte ska klibba ihop. Den klassiska smaken, som förmodligen var den Edmund fick, kommer från rosenvatten (som för övrigt har en intressant historia, långt intressantare än varan i sig). Många föredrar numer andra smaker – om man nu föredrar någonting alls, men vi återkommer till den saken.

Hur det smakar?

Här borde naturligtvis bloggaren komma med ett eget omdöme. Men tills jag fått tag på prima äkta turkisk konfekt, rosensmakande liksom gärna andra sorter, så verkar följande snabbrecension sammanfatta den allmänna uppfattningen om turkisk konfekt, åtminstone utanför mellanöstern:

Det smakade sött, mjöligt, geléigt och rosenvatten. Ärligt talat lyckades det blanda två vidriga konsistenser med alldeles för mycket blomstersötma. Vidrigt!

- Gitto: Lita aldrig på häxor, bloggen Kärlek, mat och folköl 17 maj 2007

Det som i boken framställs som delikatessernas delikatess visar sig i verkligheten inte alls vara det, rentav "vidrigt". (Visserligen var drottningens konfekt kryddad med magi men icke desto mindre var det vad Edmund valde när han fick ett helt fritt val.) Detta har gett upphov till en fråga som ställts många gånger: Varför framställde Lewis ett tråkigt eller rentav ”vidrigt” godis på detta sätt?

The question of Turkish Delight often becomes still more perplexing when a young Narnia fan actually eats the stuff, and finds that it does not live up to Edmund’s rapturous praises.

- Leah Schnelbach: Why Was Turkish Delight the Ultimate Temptation in C.S. Lewis’ Narnia?, tor.com 8 augusti 2016

Cara Strickland har gjort vad som torde vara den definitiva utredningen av denna lilla men brännande fråga. I korthet började Lewis på en sorts utkast till The Lion, the Witch, and the Wardrobe hösten 1939, sedan några evakuerade barn från det krigshotade London placerats i hans hem utanför Oxford. Den andra och slutgiltiga versionen av boken var klar först 1949. Under tiden hade sötsaker hunnit ransoneras, med början i juli 1942. Likt många andra ransoneringar hängde den med långt efter krigsslutet, eller ända fram till februari 1953. Och man kan tänka sig, att när britterna under och efter kriget väl fick tillfälle att nyttja sina godiskuponger, så fanns turkisk konfekt sällan på hyllorna. Av oklara orsaker lär inga utländska kopior kunna mäta sig med originalen från Levanten, och äkta vara var praktiskt taget omöjlig att komma över. Det som länge varit en någorlunda tillgänglig lyx – för att försöka sammanfatta mitt intryck av prisnivå och spridning bland klasserna – tillhörde under denna tid en förlorad värld. Det var nog sådan nostalgi som var konfektens främsta krydda när Lewis lät Edmund välja den som ett förment ljuvligt förskott på sina Judaspengar.


Källor:
Cara Strickland: Why Was Turkish Delight C.S. Lewis’s Guilty Pleasure?, JSTOR Daily 3 augusti 2016
Wikipedia: Turkish delight; The Lion, the Witch and the Wardrobe

Ord är ostrykbara

Det finns en spridd och djupt rotad uppfattning om att ord som stryks ur Svenska Akademiens ordlista SAOL därmed stryks ur svenska språket. Hur det nu skulle gå till ... Missuppfattningen är särskilt märklig att se när den till synes demonstreras av folk som vet hur det verkligen ligger till:

I det nya numret listar Språktidningen 1 001 ord som finns med i senaste upplagan av Svenska Akademiens ordlista. Sedan den utkom 2015 har de här orden använts så sällan att de riskerar att strykas i nästa upplaga. [...] I samband med att numret kommer ut lanserar Språktidningen också en adoptionskampanj. Där får läsarna chansen att adoptera ett hotat ord för att ge det bättre förutsättningar att överleva.

- Pressmeddelande: 1 001 ord som kan försvinna ur svenskan, Språktidningen 5 november 2019

Det blir ännu märkvärdigare när missuppfattningen inte bara demonstreras av folk som vet hur det verkligen ligger till, utan som även tydligt nämner hur det verkligen ligger till. Som här, i ett av flera medier som nappade på pressmeddelandet:

- Man ska definitivt inte betrakta ordlistan som ett slags facit över det svenska språket eller som en lista över "godkända" ord. Men ändå är det lite så som ordlistan ofta behandlas.

- Anders Svensson, chefredaktör på Språktidningen, citeras i 1001 ord riskerar att försvinna ur svenska språket, SVT 7 november 2019

Det ska påpekas att listan inte kommer från SAOL:s redaktion utan Språktidningen. Hur många av de 1001 orden som verkligen står på nedflyttningsplats är en helt annan fråga som väl bara ordlistans redaktion kan säga. Spridda nedslag (hela listan i nästa länk) indikerar att deras urvalsmetod nog kan ha sina poänger men ofta är alldeles för grov, särskilt när det gäller fackuttryck som sällan ses i exempelvis TT-artiklar men desto oftare i bara aningen smalare sammanhang.

Fast det egentliga syftet torde vara att få folk att engagera sig och "adoptera" ord. Vilket är trevlig och lovvärt, även om åtminstone ett tidigare försök (DN 2009) indikerar att den direkta nyttan åtminstone den gången var högst tveksam.

Om kampanjen hade någon varaktig inverkan på språkbruket är svårt att säga. Adopterade ord som abstrus, överantvarda, canossavandring, dagvill, redobogen och domvärjo är ungefär lika sällsynta då som nu.

- Anders Svensson: Här är orden som försvinner, Språktidningen 5 november 2019

Men åtminstone det initiala engagemanget brukar det inte vara något fel på, när folk retar upp sig på att det ena eller andra ordet ska "somna in" och "försvinna ur svenskan". För en missuppfattning som skulle kunna vara en myndighetsrespekt som närmar sig det löjeväckande, är nog snarare en ventil för att uttrycka missnöje mot myndigheter, överhet och "systemet" i allmänhet. För man hittar aldrig språkbrukare som är nöjda och glada över att en ordlista över nutida svenska görs aningen hanterligare (i pappersupplagan) när sällan använda glosor gallras. Och få ilskna språkbevarare blir påtagligt nöjdare, eller ens lugnare, när de tipsas om Svenska Akademiens ordbok SAOB, där ord aldrig stryks utan bara läggs till.

Båda ordböckerna och en tredje finns förresten på svenska.se. Den sajten är obligatorisk.

Ämnet har tidigare tagits upp i bloggposten Inte i SAOL och faktoiden SAOL: Ord som inte finns i SAOL finns inte.

Det står ej uti vår magt att skapa et annat språk än folket i allmänhet talar

- Anders von Höpken i sitt inträdestal i Svenska Akademien 1786

Cancer

Flera trogna läsare torde ha misstänkt att den sista tidens mystiskt ospecificerade sändningsuppehåll kan ha haft medicinska orsaker. Och så är det: Jag har cancer.

Det rör sig dels om en tumör på tjocktarmen, dels om metastaser i levern. Den förra har gett akuta besvär som nu är i stort sett lösta. Tumören sitter dock kvar eftersom den är för besvärlig att skära eller stråla bort. Men det som läkarna oroar sig för mest är metastaserna. De ska behandlas med cellgifter med början inom några dagar. Kanske även den store får stryk och blir mer hanterlig.

Nu tror läkarna inte på ett botande. Behandlingen går ut på att bromsa utvecklingen och lindra symptomen. Hur väl det kommer att gå återstår att se.

Jag fick diagnosen efter en längre tids besvär, som först feldiagnostiserades. Det var på sätt och vis en lättnad att få ett dåligt men dock korrekt besked.

Hemma i familjen har chocken lagt sig. Vi ser behandlingen an och hoppas på det bästa.

Bloggandet är inte slut än utan återupptas när ork finnes.