Anne Frank ”citerad”

”What a wonderful thought it is that some of the best days of our lives haven't happened yet.” — Felaktigt tillskrivet Anne Frank

Hansa är en galleria i Malmö. (Jag gillar att dess gamla namn Hansakompaniet fortfarande är i levande bruk.) Just nu cirkulerar denna bild från dess skyltfönster. Det framgår inte när den är tagen men en kontroll med ortsborna visade att det ser ut så där i skrivande stund 

Den satt även uppe den 27 januari. Det var den dagen 1945 som sovjetiska trupper nådde Auschwitz-Birkenau, och det är därför den dagen är minnesdag för förintelsens offer. Som Anne Frank.

Att använda Anne Frank i vanlig reklam är redan det smaklöst så det räcker. Att dessutom tillskriva just henne ett citat som förkunnar att ”vårt livs bästa dagar ligger i framtiden” … Ja, då räcker orden inte till.

I det sammanhanget är det oviktigt att citatet inte kommer från Anne Frank. Men det kan ändå nämnas. Särskilt som det är populärt på nätet. Ovanstående driva med bildträffar är en liten delmängd av allt som finns. Men popularitet har inget med autenticitet att göra. Ifall det behöver understrykas.

Här är förresten den engelska översättningen:* Anne Frank, The Diary of a Young Girl: The Definitive Edition. Ifall någon vill leta själv efter citatet, eller så bara läsa den. Vilket rekommenderas varmt. Inte minst för de som jobbar på Hansas reklambyrå.

* Dagboken borde finnas fritt tillgänglig på svenska. Vilket den kanske gör, i vilket fall jag gärna tar emot en länk. Boken har varit föremål för en märklig och deprimerande strid om upphovsrätt, vilket till stor del beror på att Anne Frank Fonds valt att skämma ut sig rejält: De kämpar för att behålla upphovsrätten genom att hävda att Otto Franks redigeringar (som ibland utgjorde grav censur) gjort honom till medförfattare.

Lördagsfråga 739

H2Orust – översvämningen 2002

Den 2 och 3 augusti 2002 var det spännande på Tjörn och framför allt Orust. En natt med intensivt regn och det kraftigaste åskvädret jag sett följdes av en natt med nästan lika mycket av båda varorna. Det blev översvämningar på alla möjliga konstiga ställen (sånt är man inte van vid på öar), små pluttbäckar blev rasande floder, grusvägar spolades bort liksom en hel del asfalt. Här och var startade blixten bränder, bränder som annars hade varit hanterliga; när en del vägar inte ens var farbara för brandbilar kunde de bli mycket besvärligare. Så ett tag hade man samtidigt problem med översvämningar och bränder.

Bildexempel: Normalstor man på i f.d. väg på Lyr (den kilformade ön sydväst om huvudön).

Tack och lov dog ingen. Men ibland var det nära. Särskilt en gång, ute på Lavön. Där blev en man instängd i sin källare när den fylldes med vatten. Som steg och steg … När räddningstjänsten fick ut honom stod vattnet 170 cm ovanför källargolvet.

- Google Maps: Lavön markerad

Media rapporterade naturligtvis. De flesta tog med mannen i källaren. I Aftonbladet kompletterade man artikeln med en karta – där man markerat Ellös … Som till skillnad från den glesbyggda Lavön är ett samhälle, där man inte bara har mycket närmare till grannar utan även en räddningsstation. (Det ligger strax utanför ovalen på kartan.)

På den tiden var undertecknad kommunens webmaster. Jag skapade en sida där jag lade ut bilder och texter med olika platser. Inspirerad av Aftonbladet lade jag även in små kartor så man kunde se exakt var platserna låg.

Det talades länge om översvämningen. Flera som varit inblandade fick åka runt och berätta om sina insatser. När det blev min tur drog jag naturligtvis episoden om Aftonbladet och värdet av korrekta kartor. En sådan dragning ägde rum i Stockholm – katastrofhantering på den här nivån är av riksintresse. Efteråt fick jag reda på att chefredaktören för Aftonbladet suttit i publiken.

MSB:s föregångare satte så småningom ihop en rapport om det hela: Åsk- och regnoväder över Orust – tusen och åter tusen frågor, Krisberedskapsmyndigheten

Svensk stålexport till Nazityskland

- Narvik: Hitler's first defeat (2022) finns på Netflix, började tydligen ”på kino” i Norge

Inom vissa ämnen är folk mer förlåtande än inom andra. När diskussionen når de trakterna behöver man inte förvänta sig att höra ”källa på det?” i lika hög grad som annars. Dit hör mycket som rör Tredje riket. Bitvis är det förståeligt. Där förekom så mycket så groteskt att (nästan) alla rimlighetsbedömingar fallerar. När sanningen så ofta låter som en ond saga, vem kan då på förhand döma ut ett påstående bara för att det låter som en ond saga?

Ett relaterat område som inte är i närheten lika groteskt, men där folk ändå tenderar att svälja utan att fråga, rör Sveriges förhållande till Tredje riket. I början av Narvik får tittarna lite bakgrund för att de ska förstå varför staden var så viktig för tyskarna. Bland annat får man se detta, där poängen är att den svenska malmen gick per järnväg till Narviks hamn:

Sweden delivers 85% of the iron ore used by the German weapons industry

 – Narvik

Jag vet inte vad som ligger bakom uppgiften. Men man kan lugnt utgå ifrån att många tittare, i Sverige, Norge eller var som helst, ser och accepterar påståendet utan att börja gnälla om källor.

Historikern Mikael Nilsson har kommenterat påståendet som följer:

I verkligheten var den genomsnittliga siffran 1940–43 endast 18,8%, eller ca 29% i termer av järnhalt 1940–44. Toppnoteringen är 1936 då svensk malm står för 46,1% av de tyska tillgångarna. Neutrala Norge var ju också lika delaktig i exporten då det mesta gick över Narvik.

Det kan vara så att man förväxlat Sveriges ANDEL av den tyska IMPORTEN vilken utgjorde 72% under första, och 91% under andra, kvartalet 1940. Detta är ju dock en helt annan sak och borde inte kunna förväxlas. Totalt utgjorde den svenska malmen 39,5% av de tyska tillgångarna under 1940. Det innebär att filmmakarna hävdar att Sveriges bidrag till Tyskland var mer än dubbelt ggr större än vad den verkligen var när Norge anfölls i april 1940. Det är ingen liten felmarginal.

Lägg till detta att endast ca en fjärdedel av den svenska malmen var av en sådan kvalitet och fosforhalt att den kunde användas till kvalitetsstål i den tyska krigsindustrin, dvs enbart ca 7,25% sett till järninnehåll 1940–44, och felmarginalen blir än flera ggr större.

- Mikael Nilsson @ars_gravitas på Twitter 23 januari 2023

Nu kan man inte ställa samma krav på spelfilmer som på dokumentärer. Men så länge det inte rör sig om uppenbar fantasi-action à la Örnnästet, eller detaljer som kan ha betydelse för filmupplevelsen men saknar historisk betydelse, utan ”faktarutor” som ovan, så förväntar man sig som regel att de åtminstone inte är helt fel. Som här.

Tommaso Debenedetti

- Ännu en TDB, 24 januari 2023. Miljöministerns verkliga konto skrivs ”RPourmokhtari”, inte ”PourmokhtariR”.

Då och då dyker lurifaxar upp som visar oss hur lätt vi låter oss luras. Som Alan Sokal (bloggpost), som fick en nonsenstext publicerad i en publikation som var så postmodern att den tryckte allt som såg tillräckligt avancerat ut. Andra skapar konton på de sociala medier där vi får reda på det mesta nu för tiden. Där kan de med ytterst enkla medel få ut fejk och hittepå. Exempel ges dagligen och stundligen. Som när kontot med det föga iögonenfallande namnet @AbdulFtb dök upp på twitter och hävdade att drottningen var död – det underlättade att den ansvarige tagit det längre namnet ”BBC Breaking News” inklusive rätt logga (Trollande på förskolenivå).

- Jag antar att detta verkligen är Debenedetti … Namnet stavas lite olika; jag använder här den som han själv ger prov på ovan.

Italienaren Tommaso Debenedetti har fejkat mer än de flesta. Han började med att skriva ”intervjuer” med författare som han aldrig träffat. Många av dem publicerades i italienska tidningar. Det hela brast först när en journalist frågade Philip Roth om dennes uttalanden om Obama. (Roth, Grisham and the scoops that never were, The Guardian 31 mars 2010.)

Sedan dess, säger sedan 2011, har han skapat falska konton på Twitter. De flesta har han använt för att berätta för världen om kändisar som avlidit. Det är en pålitlig genre; många kändisar får stå ut med att se sig själva dödförklaras stup i kvarten.

Visst behöver folk lära sig basal källkritik. Men att försöka hamra in det medelst likadana exempel i över ett decennium … Då undrar jag om man inte har andra problem, av ett helt annat slag.

Dödstråden

Den tyske soldaten spelar död. Men mer än en gång spelades samma scen upp, där ingen spelade teater.

Den 4 augusti 1914 kom kriget till Belgien. Den tyska armén förväntade sig inte mycket av landets krigsmakt, obetydlig som den var jämfört deras egen. De gammalmodiga fästningarna var snart knäckta. Men belgarna själva visade sig vara av hårdare virke. Gerillakrigföring förekom, där man inte mötte tyskarna med uppställda arméer utan saboterade, angrep i civila kläder och annat ”fusk”. Då svarade tyskarna med det som fått heta The Rape of Belgium: Systematiska krigsbrott, mord på civila, anlagda bränder, deportationer. Detta gav en hel del energi åt de allierade och användes givetvis i propagandan. Och i Belgien blev ockupationen en betydligt besvärligare historia än man planerat. Bland annat flydde befolkningen, i mängd, till Nederländerna intill, dit tyskarna inte kommit. Så kunde man ju inte ha det. Vad göra?

- ”Elektrisk högspänningsledning vid gränszonen mot Holland.”

Våren 1915 infördes ett motmedel. Man satte upp ett elstängsel utmed gränsen mot Nederländerna, inte utmed alla 450 kilometer mellan Knokke och Vaals men väl utmed valda delar. Och detta elstängsel gav dödande stötar. Själva kallade man det hela Grenzhochspannungshindernis, ”gränshögspänningshinder”, en beteckning som av flera skäl inte spreds. I Nederländerna kallade man det Dodendraad, ”dödstråden”, eller kort och gott De Draad, ”tråden”.

Marken intill ”tråden” var förbjuden. Beväpnade vakter patrullerade oregelbundet, bevakning utfördes från ballonger, strålkastare försvårade ytterligare för de som ville igenom, och till sist var marken minerad. 

Jämförelserna med senare storskaliga gränshinder är så givna att det är svårt att skaka av sig dem. Folk tog sig förbi på en rad olika sätt: Man kravlade genom avlopp eller liknande (på vissa ställen fanns rentav grottsystem genom vilka man kunde passera gränsen; dessa murades så småningom igen), ordnade passager med tunnor, grenar eller specialgjorda prylar som bildens passeursraam, lade gummimattor på marken under som man kunde kravla sig fram på (rör inte marken bredvid!), använde höga stegar … Den mest ”spännande” metoden jag såg gick ut på att idka stavhopp över ledningen. Eller så mutade man helt enkelt vakterna, och hoppades på att de höll avtalet.

Inte för att alla lyckades … Hur många dödades av ”dödstråden”? Det beror på hur man räknar: De som dog elektriskt eller blev skjutna i gränszonen? Dokumentationen är skral; den belgiska pressen var censurerad, och knappt några tyska dokument finns kvar. Därav denna synnerligen ungefärliga uppgift: ”Antalet offer varierar från några dussin till femtusen eller fler” (dodentraad.org). Det torde ha bidragit att elektricitet, särskilt dödlig sådan, var ett nytt fenomen för så många på den belgiska landsbygden.

”Dödstråden” började monteras ner redan innan freden. Även om det varierade … Den 12 november 1918, dagen efter eld upphör, skulle en viss Jan Van Looveren besöka sina föräldrar, för första gången på länge. Det innebar att han fick passera stängslet. Han utgick ifrån att tyskarna stängt av strömmen innan de drog. Han blev ”dödstrådens” sista offer.

”Dödstråden” var ett känsligt kapitel även för senare tyska ockupanter. Denna minnessten bär syn för sägen: Den ställdes upp 1920, förstördes 1940, och återställdes först 1962.

Källor:

• Dodendraad.org: Twenty questions about the wire of death (engelska) – rekommenderas
  
• Wikipedia: Wire of death
  

Lördagsfråga 738: Albatross

1. Gustave Doré illustrerade Coleridges The Rime of the Ancient Mariner lika förtjänstfullt som vanligt.
   
2. Minkryssaren SMS Albatross på grund – ett svenskt grund – 1915. Läs om episoden på Wikipedia: Slaget vid Gotland.
   
3. John Cleese som sur albatrossförsäljare på Hollywood Bowl 1980.
   
4. Mike Mondano är mest känd som hockeyspelare, en riktigt bra sådan dessutom. Efter hockeykarriären blev det mer tid över för golf. Hans framgångar där kunde inte mäta sig med de i NHL (det hade varit en utmaning), men en gång fick han till det: På en kändistävling 2021 spelade han det sista hålet tre slag under par. Det konststycket kallas double eagle over there, albatross over here. Bland icke-golfare är albatrossen inte alls lika känd som hole in one; vilket som är ”bäst” diskuteras bland kännarna.

Hans satte åtminstone nr 2, och då dess namn utgjorde svaret på det hela räknas det som en vinst.

Stridsvagnar och inte stridsvagnar

- Journalist's Guide to Tank Identification är inte helt på allvar, men heller inte helt på skoj – där hittar man ofta det bästa. Vi återkommer till den.

Få se hur mycket dask jag får i kommentarerna av folk som verkligen kan sånt här … Klassificeringar är inte mina utan från Wikipedia.

Vanligtvis har vanliga media inte mycket att berätta om vapensystem av olika slag. Men nu lever vi i en intressant tid och kan dagligen ta del av rapporter där folk som inte brukar skriva om sådant skriver om sådant. Och då är det inte så konstigt att det blir fel ibland.

Inte för att en bloggpost räcker för att reda ut vad som kännetecknar alla sorters stridsfordon. Men att konstatera vad som i korthet kännetecknar en stridsvagn, det borde rymmas här.

Först Nationalencyklopedins kortfattade definition:

stridsvagn, beväpnat, pansrat fordon, ett stridsmedel som i sig förenar vapenverkan, rörlighet och skydd.

- NE: stridsvagn

Häromdagen berättade Aktuellt om de senaste bidragen från omvärlden till Ukraina. De hade med sig expertkommentatorn och doktorn i rysk krigföring Oscar Jonsson. Då passade man på att låta denne säga några ord om vad som skiljer stridsvagnarna bakom från de andra fordonen. Närmare bestämt är de stridsvagnen Challenger 2, stridsfordonet M2 Bradley, pansarskyttefordonet Marder, pansarvärnskanonbilen AMX-10 och stridsvagnen Leopard 2 (som dessutom används i svenska försvaret under beteckningen stridsvagn 122).

- Aktuellt, SVT 16 januari 2023 kl 21, vid 9:40 och en minut framåt

Tre faktorer utmärker stridsvagnar: eldkraften, framdrivningen och vikten. Vapenverkan, rörlighet och skydd.

Stridsvagnar är tyngre. Challenger 2 väger 63–70 ton och Leopard 2 55–63 ton. Det kan jämföras med Bradleys 30, Marders 38 och AMX-10 RCs 16–22 ton. Vikten utgörs främst av pansar och är därmed ett mått på hur mycket stryk de tål.

Stridsvagnar har mer eldkraft: Challenger 2 och Leopard 2 har båda en s.k. primär beväpning på en 120 mm kanon; Bradley har en på 25 mm, Marder 20 mm och AMX-10 RC 105 mm.

Dessutom är stridsvagnar bandfordon: långsammare på vägar, men med mycket bättre framkomlighet utanför dem. Jonsson nämner inte denna detalj, den brukar folk heller inte missa eftersom larvbanden ingår i den populära bilden av stridsvagnar. Det enda hjuldrivna fordonet ovan är som synes pansarvärnskanonbilen AMX-10 RC.

Nu en liten övning!

Här har vi fyra fordon. Vilka är stridsvagnar?

Idén kommer från fina tvtropes.org; även om de inte fokuserar på mytknäckande så har jag då och då anledning att återkomma dit. Som deras artikel om hur allmänheten, inklusive många i media, kallar alla militära bandfordon med kanoner och pansar för ”stridsvagnar”.

Armored cars [pansarbil], self-propelled guns [bandhaubits], armored personnel carriers [pansarskyttefordon] and several other types of armored fighting vehicles [pansarfordon] can be and frequently are misidentified as tanks, just as every warship is a "battleship" to most civilians.

- tvtropes: Tanks, but No Tanks

För tio år sedan skrev jag bloggposten Dagis, mellanöl och maskingevär om vad som händer när fackspråk och allmänna tungomål krockar. Fackspråkens relevanta vokabulärer är exaktare och rikare inom sina avgränsade fält än det allmänna språket någonsin haft anledning att vara – så klart. Man behöver inte skämmas ett ögonblick för att man inte kan skilja på strv och pvpjbv – OK, just de kan även en amatör skilja på – eller ens kunna utläsa förkortningarna. Men det finns heller ingen anledning att sväva i fullständig okunnighet. Redan att veta att det finns fler sorters militära fordon än strids- och bandvagnar är det förvånansvärt få som vet.

Vi tar den där ”journalistens guide”. Det inledande ”Tank” t v kan ge intryck av att den fokuserar på typer, men för samtliga fordon utom den inledande T-72:an är det modellbeteckningar som anges. För övrigt är samtliga utom den sista sovjetiska. Eftersom jag här fokuserar på typerna är dessa fetstilade nedan.

• BMP: En serie pansarskyttefordon.
  
• MT-LB: En pansarbandvagn.
  
• SAU: En bandhaubits oftare kallad 2S1.
• BTR-T: Ett trupptransportfordon.
  
• ZSU: ZSU-57-2 är en sovjetisk luftvärnskanon; beteckningen ”ZSU” ensam står för luftvärnsfordon i allmänhet.
  
• AT-T: En artilleritraktor.
  
• IMR: Ett ingenjörsfordon, med plog, lyftkran och annat man kan ha nytta av.
  
• Volvo 740: En svensk personbil.
  

Som kontrast till ovan nämnda Aktuellt: Rapport illustrerade nyheten om stridsfordon 90 till Ukraina med en bild på en stridsvagn 122.

Till sist facit på utmaningen: Inget av fordonen är en stridsvagn.

1. Luftvärnskanonen ZSU-23-4
2. Stridsfordonet M2 Bradley
3. Bandhaubitsen PzH (Panzerhaubitze) 2000
4. Pansarvärnskanonvagnen M50 Ontos

Lördagsfråga 738