Kvinnliga svärmorsdrömmar

- ”So was I!” – Rex Morgan/Morton inleddes 1948 med att läkaren kom till sin nya mottagning och träffade syster June

Fast Dragos utan tvivel är förälskad i Diana och flickan lika otvetydigt är villig, kommer aldrig det förlösande ordet över den maskerade mannens läppar. Diana säger visserligen att hon är lycklig, men ingen kan förstå varför. För June Gale, dr Mortons privatsköterska, är situationen lika förtvivlad. Längre än till ett blekt leende, middag ute (med förkläde) och en hastig broderlig kram kan hon inte få honom. Denna duktiga, renhjärtade flicka är inkarnationen av en svärmorsdröm. Hon är inte ett ögonblick verklig.

- Tom Selander: ”Phoebe härjar i USA, Ingrid i Paris”, SvD 3 april 1966

Detta är det första belägget för ”svärmorsdröm” jag sett i KB:s lägg. Enligt Svensk Ordbok: svärmorsdröm är det nog – årtalet stämmer – det första belägget för ordet i svenskan över huvud taget, alltså med betydelsen ”person som varje förälder måste önska som partner åt sitt vuxna barn”, för att citera SO.

Därtill är det första och hittills enda gången jag sett en kvinna kallas svärmorsdröm. Nu täcks den möjligheten visserligen in av SO:s könsneutrala beskrivning. Men av någon anledning anses tydligen svärmödrar vara mer intresserade av blivande svärsöners egenskaper än -döttrars. Åtminstone i svenska språket.

Ifall någon blev förvirrad av citatet: SvD började 1942 att som första svenska dagstidning publicera en serie som de kallade Dragos, efter huvudpersonens ”civila” namn Hardy Dragos. Då hade den redan gått två år i Vecko-Journalen, där man valt att kalla Christopher Walkers alter ego Fantomen. Det ena namnet gick bättre hem än det andra … SvD höll ut till 1980, då de bestämde sig för att ”uppge vår förstfödslorätt [sic] och anpassa oss till internationell standard”. Vid det laget hade Fantomen/Dragos och Diana gift sig; det hände 1977.

Vad ”dr Morton” beträffar heter han Rex Morgan i original. Han och June gifte sig 1995, efter 47 års mycket långsamt ökat uppvaktande.

Hur högt går gravitationen?

Det franska rymdturismbolaget Zephalto har en ny affärsidé: lyxmiddagar i rymden. Eller åtminstone mycket högt upp.

Sex gäster kliver in i en stratosfärisk ballong som stiger till 25 kilometers höjd där den sedan uppehåller sig under några timmar medan gästerna serveras en flerrättersmiddag tillagad av en Michelinbelönad kock.

Citatet kommer från en krönika i SvD som ifrågasätter konceptet. Inte utifrån vad krönikören kallar ”världsfrånvänt vansinne”, utan med tanke på matförgiftningar.

Toalettbesök i rymden är komplicerade saker. Tyngdlösheten gör att grejerna inte faller neråt som vi är vana vid här nere på jorden. Astronauter drillas i konsten att kissa i en tratt som är kopplad till en dammsugarliknande slang – och att spänna fast låren med bälte och trycka ner skinkorna stenhårt mot den pyttelilla sitsen, så att rymdtoalettens vakuum får utrymme att göra sitt jobb.

- Hugo Rehnberg: En Michelin-krog i rymden är en dålig idé, SvD 26 maj 2023

Vänta nu … Var kom tyngdlösheten in? ”Restaurangen” skulle inte ligga i någon rymdstation à la ISS utan i en ballong. Tror krönikören att man är tyngdlös i en ballong?

Detta är en variant på en klassisk faktoid, som går ut på att man skulle vara tyngdlös i rymden. Även om man så befinner sig i omloppsbana på 400 km höjd, där ISS ligger. Liksom, åtminstone enligt denne krönikör, på futtiga 25 km höjd (rymdens början förläggs som regel till den tämligen godtyckligt valda höjden 100 km). Det är bara två och en halv gång högre än trafikplanens rutter. Och om man känner sig märkbart lättare ombord på ett sådant, så beror det på att planet sjunker. Vilket faktiskt ligger nära fenomenet med tyngdlöshet på rymdstationer.

Att man är tyngdlös i rymdstationer beror inte på att man befinner sig utanför jordens gravitationsfält, för det gör man inte. Om man jämför dess höjd på (för att ta ISS som exempel) 400 km med jordens diameter på drygt 12 700 km inser man att man nätt och jämt lämnat jordytan. Noga räknat är gravitationen ombord på ISS ca 88 % av den gravitation du och jag känner just nu (ännu noggrannare räknat känner du och jag nog inte exakt samma gravitation, för den varierar från punkt till punkt på jordytan). Nej, att man är tyngdlös i ISS beror på att man faller ner mot jorden. Att avståndet inte minskar beror på att man samtidigt flyger fram utmed jordytan, så fallet följer jordytans kurvatur.

Redan Newton visade att satelliter faller. Han gjorde ett tankeexperiment med en kanon, placerad vid V. En relativt liten krutladdning gör att kulan landar vid D, en större att den landar vid E, en ännu större vid F … Och laddar man kanonen tillräckligt mycket flyger kulan, åtminstone i teorin, så långt att fallet följer markens kurvatur, hela vägen runt, varv på varv på varv … (Vi bortser från luftmotståndet.) Då har den hamnat i omloppsbana runt jorden.

Jag har tagit upp denna myt helt kort på faktoider.nu: Tyngdlöshet i rymden.

(För övrigt föredrar jag den rubrik som krönikan först fick, och som bevarats i sidans URL och HTML-titel: ”I rymden kan ingen höra dig kräkas”.)

Liopleurodon: Reptilen som krympte

- BBC Walking with Dinosaurs: Sea Monsters, avsnitt 3 (2003)

Fossil är sällan så prydliga och kompletta som de man ser på museer. Luckor är regel, och en stor del av den paleontologiska vetenskapen går ut på att göra kvalificerade gissningar om saknade delar. Följdaktligen har måtten varierat på månget forntidsdjur, när data förbättrat eller ersatt skattningar. Men frågan är om någon varelse krympt lika mycket som Liopleurodon.

Liopleurodon var ett släkte marina reptiler under juraperioden. På bilden ovan ser vi en framställning av släktets största art, Liopleurodon ferox. De hörde till pliosaurierna, vars korta, tjocka halsar skilde dem från sina långhalsade kusiner svanödlorna, plesiosaurierna. (De var alltså inte dinosaurier – vi känner inte till några havslevande dinosaurier.) Fossil har hittats i Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Ryssland.

Liopleurodon-bilden är från 2003. Vilket innebär att den har en koppling till Jurassic Park (1993) – under lång tid hade alla filmer som involverade dinosaurier eller andra forntidsdjur en eller annan koppling till JP. Men så var det också en revolutionerande film som få. Aldrig förr hade man sett så realistiska dinosaurier. Aldrig förr hade digitala medverkande fått så viktiga roller, och genomfört dem så väl – och på den vägen är vi fortfarande. Den revolutionerande datagrafiken i Jurassic Park får ofta så mycket uppmärksamhet att man glömmer bort den andra delen: Rörliga fysiska modeller, animatronics. De digitala och analoga framställningarna kunde vara nog så övertygande var för sig. Skickligt kombinerade uppstod magi.

Den magin kunde användas till annat än spelfilmer. BBC-producenten Tim Haines fick idén att göra naturprogram som utspelas i mesozoikum. Sammanfattningar av episoderna ser ut som sammanfattningar av vilka naturprogram som helst. Skillnaden är att Walking with Dinosaurs (1999) handlar om utdöda djur, återskapade med digital och analog teknik. Det kostade på – WWD har fortfarande rekordet i minutpris för dokumentärfilmer. Men investeringen betalade sig, på flera sätt. WWD blev en enorm publikframgång. Och naturligtvis grälade forskare om hur olika problem lösts i serien, eller åtminstone framställdes som om de hade lösts. Som när beteendet hos en Tyrannosaurus rex beskrivs i detalj, men det inte görs klart att dinosauriernas beteenden är ett område där gissningar är regel, odiskutabla fakta undantag. Eller när en Tropeognathus kallas Ornithocheirus.

Men det största felet, i dubbel bemärkelse, ser vi i det tredje avsnittet, Cruel Sea. Inledningen är minnesvärd – kanske du sett den som animerad GIF.

[Berättaren:] The most fearsome predator of the Jurassic is watching his prey. Peering through the water, the carnivore fixes on his unwary victim, waiting for the perfect moment to strike.

Nu var Eustreptospondylus visserligen inte pytteliten, men heller inte jättestor. Artens typexemplar är knappt fem meter långt och vägde i livet drygt 200 kg. Med tanke på samtida kämpar som Megalosaurus kunde väl Eustreptospondylus inte vara i närheten av most fearsome..?

Vi tittar vidare …

Nu händer något …

..!?! — Där har vi ”the most fearsome predator of the Jurassic”!

Den ofantliga besten är en Liopleurodon. Walking with Dinosaurs gjorde fornvärldens djurliv inne, och Liopleurodon var en av dess stjärnor. Det framställdes inte bara som det största rovdjuret under juraperioden, utan det största rovdjuret någonsin.

A complete skeleton of the largest predator of all time, a Jurassic sea monster that made Tyrannosaurus rex look like a featherweight, has been discovered in Mexico.

The fossilised bones, measuring 65 feet [21,6 m] from nose to tail, have been identified as those of Liopleurodon ferox, a fearsome carnivore that terrorised the oceans 150m years ago.

The marine behemoth, which was featured in the BBC series 'Walking With Dinosaurs', boasted teeth the size of machetes packed into 10ft jaws powerful enough to bite through granite.

It weighed more than 50 tons – seven times larger than T rex – and hunted the ancestors of modern sharks and aquatic reptiles such as ichthyosaurs. Had the species lived at the same time, it would have been capable of killing a blue whale.

- Irish Independent, 30 december 2002

De 50 tonnen kunde också bli uppemot 150 ton. Det motsvarar tjugo Tyrannosaurier, i en enda best. Och vad längden beträffar, låt oss ta en titt på BBC:s egen undersajt med material från, om och kring Walking with Dinosaurs:

Liopleurodon (LI-PLOO-ro-don) 

Size: 25m long

[…] 

Liopleurodon was the mightiest aquatic predator of all time. 

Until recently the longest confirmed adult specimen was 18 metres. But in 2003 a fossil pliosaur (possibly a Liopleurodon) was discovered in Mexico which was 18 metres long and still a juvenile - suggesting that they grew considerably larger than this.

- BBC Walking with Dinosaurs/Sea Monsters Fact File: Liopleurodon [arkiverad]

Årtalen kanske förvirrar, men det är samma mexikanska fynd som avses: Monstruo de Aramberri, ”monstret från Aramberri”, som kommunicerades ut över världen omkring årsskiftet 2002/2003. Men vad var det? Man behöver inte läsa mycket för att stöta på fler problem än årtal …

Även om fossilet verkligen är tämligen komplett, så är det lurigare att studera än man kan tro. Som storleken på hela det levande djuret – nog borde det räcka att dra fram ett måttband och mäta? Men måttet är beräknat utifrån mått på andra ben, på känt fossil-maner. I det här fallet har man tagit en bröstkota på 22 cm, och utifrån den beräknat längden på hela djuret till 15 meter. Andra gånger har man haft delar av kraniet, och utifrån tumregler som att kraniet utgör 1/6 av djuret, eller 1/7 eller vad man nu tillämpat, beräknat dess hela längd. Sådana beräkningar ledde såväl vetenskap som press vill. De senare lät sig säkert inte förledas motvilligt, eller hur det nu gick till när ”monstret” blev 18 meter i några tidningar, 21,6 i andra. Och då pratar vi fortfarande om just den individ som blev fossiliserad. Länge trodde man att fossilet kom från en ung Liopleurodon. Nu är det så, att reptiler växer livet ut. Vem vågar gissa hur stor en vuxen Liopleurodon kunde bli? Eller en gammal? Eller en urgammal..? Men allt det faller när man beaktar att monstret från Aramberri nog inte alls är en Liopleurodon. Åtminstone om det är Liopleurodon man är ute efter. (Min favorit i rapporteringen är detaljen om att Liopleurodon skulle tugga sten – jag antar att den härrör från stenarna man hittade i monstrets mage.)

Sådan felrapportering i pressen känns mer 1800-tal än 1900-tal. Och vad har den på 2000-talet att göra? Men även om det är illa nog om 15 meter blir 25 i pressen, så är det en helt annan sak om samma godzillafication sker i vetenskapen. Hur kunde forskare tro att Liopleurodon ferox kunde bli uppemot 25 meter lång? Och väga 150 ton? Men det var precis vad åtminstone några av dem gjorde. Som David Martill. Han var dessutom en av de vetenskapliga rådgivarna för Walking with Dinosarus.

I got the size of Liopleurodon horrendously wrong. I based my calculations on some fragmentary material which suggested a Liopleurodon could grow to a length of 25 metres, but the evidence was scant and it caused a lot of controversy at the time.

- Giants of the Jurassic seas were twice the size of a killer whale, ScienceDaily 10 maj 2023

Professor (som han är numera) Martill har haft många tillfällen att säga det där sedan 1999. Det senaste är helt färskt, och föranlett av en upptäckt som jag hoppas rapporteras bättre än Aramberri-monstret 2002.

Artwork by study coauthor Megan Jacobs imagines what a large Late Jurassic-age pliosaur would have looked like.

Topographic scans showed the reptile might have grown to between 9.8 and 14.4 meters (roughly between 32 and 47 feet) long, the authors wrote.

“Although not yet on a par with the claims made for Liopleurodon in the iconic BBC TV series ‘Walking with Dinosaurs,’” Martill added, “it wouldn’t surprise me if one day we find some clear evidence that this monstrous species was even bigger.”

- Size of a Jurassic sea giant found due to fossil discovery, study says, CNN 16 maj 2023

Hur stor menar då vetenskapen idag att Liopleurodon ferox kunde bli?

The largest known skull, NHM R3536, about 1.265 m (4.15 ft) long would have belonged to an individual measuring approximately 6.6 m (22 ft) long and weighing 3.3 t (3.6 short tons).

- Wikipedia: Liopleurodon#Description, mina markeringar

Studentsångens början

Tänk att så mycket kan rymmas i några få ord … Om de nu är fyra eller fem? Redan där finns att gräva i.

- Sjungom/dar, Svenska tidningen 13 september 1853

- Sjung om/dar, Aftonbladet 22 december 1860 – ang ”Student-Polkan”, jämför Polkavågen 1844

1: Sjung om eller sjungom? Två ord eller ett?

”Sjungom” må låta mer gammeldags, men det har vi inget för. När texten skrevs 1851 fungerade båda formuleringarna lika bra. De betydde dessutom samma sak: Låt oss sjunga om studentens osv. Ordet finns förklarligt nog i en hel del sånger, och ett exempel där betydelsen framgår tydligt är psalmens ”lovsjungom Gud i himmelshöjd” = låt oss nu sjunga Guds lov. Till sist låter alternativen exakt likadana, då som nu.

Nu är det så, att det finns ett standardverk i den fråga som denna bloggpost tar upp. I forskningstidskriften Språk och stil har Folke Bohlin gått igenom de första orden i Studentsången inte mindre än två gånger: ”Hur börjar Studentsångens text?” (1993) och ”Studentsångens början än en gång” (1997). I den senare konstaterar han att den allra första källan, från kompositören och beställaren, ”med största sannolikhet” börjat med ”Sjung om” – två ord, inte ett. Men även att den ordalydelsen ”inte kommit till otvetydigt uttryck” i slutresultatet. Vilket jag tolkar som att någon skillnad inte går att höra.

- Sjungom/dag, Post- och inrikes tidningar 17 mars 1852

- Sjung om/dag, Norrköpings tidningar 30 juli 1853

2: Lyckliga dag eller dar?

Studentsången sjunges ju när studenten tagits. ”Lyckliga dag” avser givetvis dagen ifråga. Vad annars?

Men tittar man på texten i stort ser man att den inte syftar på någon särskild dag. Den ”klassiska” studentexamen vi tänker oss fanns inte ens 1851 – den inrättades som slutexamen till läroverket 1862. Sedan tog det ytterligare tid innan traditioner och ting som mösspåtagning etc blev vad de är idag, då de kan kännas nästan hur gamla som helst.

Sådant bekymrade inte låtmakarna 1851. I kompositörens nämnda första källa står också ”dar”. Vilket inte hindrade att varianter med ”dag” blev vanliga från första början. Hur man nu tänkte.

Det om språket. Nu lite om kompositören, han som kallas ”G —” eller ”G*****” ovan.

De står för Gustaf – som i prins Gustaf av Sverige och Norge, lillebror till blivande Karl XV. Tillnamnet ”sångarprinsen” är inte överdrivet. Han skrev en rad kompositioner, där den andra som är riktigt välkänd än idag är ”Vårsång”. Där nog titeln är mindre känd än inledningen: ”Glad såsom fågeln i morgonstunden …” Texten till såväl vår- som studentsång skrevs förresten av en och samme Herman Sätherberg, annars verksam som läkare.

Gustaf blev bara 25 år. Han dog i tyfoidfeber 1852, samma år som studentsången gavs ut och fick sitt officiella premiäruppförande i Uppsala. Det var förresten den 18 mars, på Carolina Redivivas vårkonsert.

En utläggning som denna avrundas lämpligtvis så här:

Kantom studjosi extrabon sjur!
Lassom galeja in spring juvenar,
nock funkar kordan kum san’ bravur,
kaj futura blondina üst var.
Nolla furii
in va psykosan sit,
esperan v’ami,
promissan va kredit,
kum voj knopa bandage in plantage,
kvo dulkissan diploma florit,
kvo dulkissan diploma florit.

Hojlah!

Frågor? Se bloggposten Transpiranto.

Lägesrapport

Nu blir det dåliga nyheter.

Det var sensommaren 2019 som jag, till slut, fick min diagnos: Cancer, obotlig. Den gick att motarbeta såklart, men mer var inte att vänta.

Så jag fick en kur som slog tillbaka tumör och metastaster. Ett tag, tills den tappade kraft – cancer är en flexibel sjuka som kan lära sig att hantera läkemedel.

Så jag fick en kur till. Som slog tillbaka tumör och metastaser ett tag, tills den tappade kraft.

En kur till. När den också tröttnade hamnade jag i en studie där en ny metod utprovades. Den funkade inget vidare ens till att börja med. Och fler effektiva, relevanta kurer finns tyvärr inte. (Strålning och kniven har aldrig varit aktuellt.)

Nu ska jag få en behandlig som motarbetar cancern. Men som läkaren sade, de sätter inte in de bästa medlen sist. Det är en bättre än ingenting-kur.

Därvid är det.

Jag kommer att fortsätta blogga. Något ska man sysselsätta sig med, och när ork finnes är ju mina favoritsysslor redan att läsa och skriva om allt möjligt. Men oregelbundet kommer att bli normen. En och annan lördagsfråga kan dyka upp, åtminstone en och annan lördag. Och så har jag några avsnitt till poddens andra säsong i pipen, där är det inte mycket jobb som återstår.

Sådan är planen för närvarande.

Bloggen tar en paus …

 … Av hälsoskäl. Igen.

Barn och blomma

- Craiyon (f.d. DALL·E mini) fick illustrera

”Barn och blomma”! Är uttrycket bekant?

Ja, ni sliter inte precis ut det, o svenska språkbrukare. Enligt KB:s lägg har det använts 18 gånger i svensk dagspress under de senaste hela tio åren (söklänk här), och minibloggen Twitter uppvisar inte ens ett belägg per år.

Men då och då dyker det upp, om inte annat så i lite äldre källor. Betydelsen torde framgå av sammanhanget. Men jag inleder ändå med ett undervisande exempel.

De senaste 18 åren har kungen haft barn och blomma vinkande från ett av Slottets fönster. I år fick han nöja sig med enbart ”blomman”, drottning Silvia.

- ”Kungssången väckte solen”, SvD 2 maj 1997

Ta med dig barn och blomma
För de får jämt sitta hemma och less
Dom ska komma
Hit till vår glada adress

- ”Ta med dig barn och blomma”, Sten-Åke Cederhöks översättning (1982) av Marvin Scott och Malcolm Lockyear, ”Friends and neighbours”

Ferdinand    Så sant jag hoppas/på långt och fridsamt liv med barn och blomma

- Shakespeare, Stormen (akt IV, scen 1; övers. Hagberg, 1851)

Men så går man till den oöverträffade källan för bevingade ord och uttryck. Och vad hittar man väl där?

Barn och blomma; eg. tautologi (blomma = blomstrande barnaskara); ofta missuppfattat såsom: barn och maka.

- Pelle Holm, Bevingade ord (1962)

”Ofta missuppfattat” skulle nog kunna justeras till ”alltid”. När jag letade exempel på hur ”barn och blomma” används med någon annan betydelse än ”barn och maka” fick jag gå till källor som är betydligt äldre än 1962.

Du skulle […] födha tin man barn och blomma

- Andreas Johannis Prytz, Olof Skottkonung (1620)

Ett av exemplen på ”barn och maka” visade sig tvärtom använda ”barn och blomma” i den äldre betydelsen ”blomstrande barnaskara”. För även om man i pjäsen pratar om Ferdinand och Mirandas gemensamma framtid vid tillfället, så nämns den senare inte i den förres replik:

Ferdinand    As I hope/For quiet dayes, faire Issue, and long life

- Shakespeare, The Tempest (1623, First Folio)

*

Så långt uttrycket ”barn och blomma”. Nu en liten utläggning utifrån Holms anmärkning om att det är ”ofta missuppfattat”.

Språk är demokratiska. Om ordet eller uttrycket X har betydelsen Y, men en kvalificerad majoritet av språkets brukare kommer överens om att det har betydelsen Z, så är det Z som gäller. Om detta är bra eller dåligt, önskvärt eller inte osv kan man diskutera, men det är så det är. Detta har språkvetare påpekat hur många gånger som helst. Språkvetenskapen är deskriptiv, inte normativ, som det också heter. Den går inte ut på att stifta lagar utan att berätta hur språket ser ut.

Så är det åtminstone nu för tiden – det är vår tids paradigm. Förr har det varit annorlunda. När nu ”förr” inträffade … Jag vet inte när språkvetarna började gå från det normerande till det deskriptiva. Men det låg nog närmare för Pelle Holm (1888–1980) att klassa det allmänna bruket av uttrycket som missuppfattning än vad det skulle gjort för senare språkvetare i liknande situationer.

barn och blomma hela barnskaran eller avkomman, (ibland) hela familjen, hustru och barn

- Johan Palmér och Herbert Friedländer, Ord för ord (1984) beskriver uttrycket utan att bedöma

Lördagsfråga 753: Hugor

1. Astronauten Kjell Lindgren (född på Taiwan, rymdflyger för USA, men den som gissar att där finns svenska anor har rätt) och Hawk Osby med en av 2017 års Hugo-priser.
2. Känns det igen? Här är hela vårt DNA, utskrivet och inbundet. Arbetet med att kartlägga DNA-sekvensen hos Homo sapiens utfördes av Human Genome Organisation, förkortad HUGO.
3. Sofia Wistam som Soff-i-propp var barnprogramledare i TV 4:as Nyhetsmorgon. Bland annat höll hon i det ångestladdade inslag där inringande barn fick försöka spela tv-spelet Hugo genom att trycka på telefonens knappar.
4. Joaquin Phoenix som Jokern i filmen Joker (2019). Skurken inspirerades ursprungligen av Gwynplaine, huvudpersonen i Victor Hugos Skrattmänniskan (1869), och i synnerhet Conrad Veidts tolkning 1928.

Den satte team Wulfahariaz & Parkvall.

Faktoider om gamla borgar: Kokande olja

- En mer eller mindre historisk belägring, återskapad i Lego

När vissa ämnen kommer på tal, är det tradition att vissa uppgifter ska nämnas. Om man till exempel tar upp slott och borgar, så dröjer det inte länge innan standarduppgift #1 luftas: När en borg angreps, kunde försvararna hälla kokande olja över angriparna.

Är det sant?

När man läser vad som skrivits i ämnet, stöter man snart på en lista med tillfällen då kokande, eller åtminstone mycket het, olja ska ha använts: Vespasianus belägring av Yodfat, Palestina 67 e.Kr. (där deltog Josefus), belägringen av Orléans 1428–1429 (hundraårskriget), Malta 1565 … Med flera. Så visst förekom det. Men het olja var inte vad försvararna valde i första hand.

- Vegetius, De re militari, bok IV (1532)

I första hand använde man kokande vatten. Het sand nämns ofta. Eller så tog man något så enkelt som tunga stenar och hävde ner på angriparna, som på illustrationen ur Flavius Vegetius standardverk. Eller vad som helst man hade liggande som man kunde undvara . Varför krångla till det? Olja var naturligtvis effektivt, men var också mycket dyrare än vatten, sten eller sand. Och är man under belägring, och alla resurser är begränsade, så tar man hellre till sådant man kan undvara än sådant man kan ha nytta av till annat. Inte minst för att laga mat.

(En parentes: Jag har alltid utgått ifrån att såväl nutida som dåtida källor avsett sådana oljor som även kan användas som livsmedel. När jag tagit del av nutida diskussioner så inser jag att många, åtminstone idag, tänker på bergoljor, petra oleum. Jag tror inte att det fanns en medeltida handel med petroleum för belägringsändamål.)

Att försvarare hällde het/kokande olja på angripare är alltså inte så mycket myt som ett överdrivet påstående. Jag skulle inte ta upp det här om det inte varit så att det så ofta nämns med just kokande olja i huvudrollen.