2020-10-25

Makarotti och annan skolmatshistoria

Är det bekant? Makarotti. Antingen känner man inte till det alls, eller alldeles för mycket. Har man gått i skola i Hälsingland känner man nog till rätten som amerikanska makaroner:

Så vitt vi har kunnat reda ut är denna rätt mycket lokal, åtminstone under detta namn. Den serveras i Söderhamns och Hudiksvalls skolor, men verkar inte finnas på några skolmenyer på andra håll. En person vittnar om att hans skola i Norrköping serverade Amerikanska makaroner på 80-talet, men inte längre.

- Amerikanska makaroner i söderhamnarnas hjärtan, Hela Hälsingland 1 mars 2014

Den är åtminstone synnerligen lättlagad: "Koka makaronerna. Bryn färsen. Krydda. Blanda." Det där är ett direkt citat ur receptet HH återger, och eftersom det är gjort för 700 portioner antar jag att det kommer direkt från ett skolkök i Söderhamn.

Mest fascineras jag av den geografiska utbredningen, med små områden, skarpa gränser och flera undantag. Utöver hälsingekusten nämns Norrköping och Orsa (där den bara kallades "makaroner med stekt köttfärs"). Under namnet makarotti serverades den i Sigtuna, men ingen annanstans i det området, på 1980-talet. Ännu senare dyker den upp lite varstans, som nu senast i Marks kommun.

Har någon skrivit skolmatens moderna historia? Om inte, så är det ett hett tips. Källmaterial finns i överflöd, då recept dokumenterats och skolmatsedlar ofta publicerats i tidningar. Man skulle kunna spåra olika rätters utveckling, hur de spridits eller inte spridits. Historieätare skulle kunna gå med plastbrickor och lasta på lapskojs (som jag aldrig fick), ägg à la Skanör, potatisbullar, kokt höns, sprödbakad torsk och fiskfriletter med pot. Det är en subkultur där alla vistats en tid, om vilken vi vet lite eller inget utanför våra egna erfarenheter, och ämnet engagerar definitivt.

– Jag tror att det finns en hel del lokala rätter i skolmenyer, som andra regioner inte har hört talas om. De kan säga ganska mycket om vår historia, men det är ingen som har brytt sig om det vad jag vet.

- Annika Unt Widell på Skolmatens vänner i HH

2020-10-23

Spotta i nävarna

De gamla grekiska idrottsmännen ansåg, att styrkan ökade, om de spottade i händerna.

- Carl-Herman Tillhagen, Folklig läkekonst (1977)

Hur ofta spottar man i nävarna? Inte bildligt utan bokstavligt?

Jag vet ett tillfälle när det finns en poäng med (lätt) fuktade fingrar, och det är när plastpåsar ska hanteras; det kan vara lögn att få upp dem med torra fingrar. Men det är ju inte sådana sysslor man tänker på när det ska spottas i nävarna, återigen i bokstavlig bemärkelse, utan krafttag. Och vad har man då för nytta av fukt eller väta i händerna?

Kanske svaret är ett helt annat. Spott var en av de viktigaste substanserna i det vidskepliga tänkesättet av fordom (i dagens vidskepliga tänkesätt har det ingen roll ö h t). Det var ett magiskt medel man alltid hade med sig, som kunde användas för att avvärja faktisk eller möjlig ond magi; "tvi vale!" (egentligen "tvi varde", det vill säga "måtte (man) spotta"). Man spottade när man såg en katt, en käring eller någon som kunde vara illasinnad, man spottade när man gick över rinnande vatten, när man klädde på sig, när man klädde av sig, innan man betslade hästen, när man betslade av hästen, och så vidare. Ibland enstaka gånger, vid högtidligare tillfällen tre. Och så spottade man i händerna när man skulle ta itu med något.

Spottas det i nävarna, bildligt eller bokstavligt, någon annanstans? Det enda exemplet jag kan hitta är spit shake, att två personer spottar i händerna innan de tar i hand för att besegla någon viktigare överenskommelse. Det verkar vara en enklare variant av blodsblandning, när man skurit upp sår och pressat dem mot varandra för att bli blodsbröder eller liknande. Men den enda gemensamma nämnaren är spottmagin.


2020-10-22

James Randi (1928–2020)

James Randi, a MacArthur award-winning magician who turned his formidable savvy to investigating claims of spoon bending, mind reading, fortunetelling, ghost whispering, water dowsing, faith healing, U.F.O. spotting and sundry varieties of bamboozlement, bunco, chicanery, flimflam, flummery, humbuggery, mountebankery, pettifoggery and out-and-out quacksalvery, as he quite often saw fit to call them, died on Tuesday at his home in Plantation, Fla. He was 92.

- Margalit Fox: James Randi, Magician Who Debunked Paranormal Claims, Dies at 92, New York Times, 21 oktober 2020

På redaktioner över hela världen finns en mängd dödsrunor för livs levande personer. De är skrivna om kändisar som är lite till åren, och som har sina karriärer bakom sig. När personen ifråga verkligen trillar av pinn kan man lägga ut texten direkt.

En kändis som fick sin dödsruna skriven i förväg var The Amazing James Randi, illusionist, utbrytarkung, grundare av den moderna skeptiska rörelsen m.m. Den ovan citerade från New York Times skrevs av Margalit Fox. Detta fick en person reda på som kände dem båda. Han fick naturligtvis inte nämna något för Randi, men såg åtminstone till att introducera de två för varann.

Så James Randi fick träffa den som skrivit hans dödsruna. Det känns särskilt passande i hans fall.

2020-10-21

Viagra är en tiger

En helt annan tiger

Because genuine tiger penises are so rare, the buying public apparently no longer knows what a real tiger penis looks like.

- Bonnie C. Yates: Distinguishing real vs fake tiger penises [PDF], National Fish and Wildlife Forensics Laboratory, mars 2005

Många delar av tigern har länge tillskrivits afrodisiakiska förmågor. Det gäller såväl penisarna, där associationsmagin är uppenbar och tillämpats på många andra djur. I traditionell kinesisk medicin används även ben från tigrar (i synnerhet "överarmens" humerus, av någon anledning), såväl som kåtpiller som för problem i skelettet. Andra delar används för att behandla lever och njurar, epilepsi, tunnhårighet och så vidare. Det är därför man i Kina 2018 öppnade för att kunna använda tigerben och noshörningshorn för medicinska ändamål (det ska dock, för vilken gång i ordningen, nämnas att noshörningshorn inte ses som afrodisiaka i TKM, för vad det är värt). Detta trots att inget av materialen har några som helst faktiska medicinska egenskaper.

Månne tigerns tillskrivna förmåga hugfästs i namnet på ett fungerande preparat? Det verkar aldrig ha bekräftats, men faktum är att "tiger" på sanskrit heter व्याघ् vyaghra. En tänkt tiger, helt enkelt.


2020-10-20

Guds finger i ändan ...

Kar de Mumma i SvD, 8 juli 1982.

... På Sankt Paulsgatan. Eller vilken gata det nu gällde. En oansenlig notis – en incident som hade kunnat gå illa men som gick bra – fick en rubrik som gjorde den berömd.

När, var och hur gavs den ut? Slagningar i tidningsarkiven ger belägg från november 1923, dock inte själva rubriken utan bara uppgifter om att den skulle ha förekommit. Ibland tillskrivs den en löpsedel vilket jag har svårare att tro på. Själva händelsen sägs ibland ha varit ett fallande barn, andra gånger någon som blev påkörd av en bil. Av någon anledning varierar adressen minst, trots att den variabeln borde vara oviktigast. De allra flesta placerar ändan på Södermalm och S:t Paulsgatan, jag ser även en på S:t Eriksgatan inne i city.

Flera källor uppger att pärlan levererades i Stockholms-Tidningen. Eftersom Stocken finns med i KB:s digitala tidningsarkiv borde rubriken gå att leta fram där. Hittills har jag misslyckats. I DN har rubriken kallats "den klassiska DN-rubriken" minsann, men även där har jag gått bet.

Eller gick det till så här? Min fetning, och notera även detaljen om skylten.

När nattredaktören Mason på tjugotalet hade varit på W 6 [klassiskt murvelhak nära DN:s dåvarande red.] och var i trampen hade Håkuté [C E Holmqvist?] och jag att sköta rubrikerna, och då åkte allt möjligt in i hastigheten.

För vi hade ju mottagningen och nattreportaget att tänka på samtidigt och var ganska hetsade innan bladet gick i press vid halv tretiden.

En liten gosse ramlade ner från ett fönster i ett hus långt ute på S:t Paulsgatan, men blev hängande i kläderna i en skylt alldeles ovanför gatan och räddades sålunda. Gudskelov.

Rubriken blev: "Guds finger i ändan på S:t Paulsgatan."

Den rubriken var vi emellertid oskyldiga till. Den pådyvlades oss av signaturen Knort i en konkurrenttidning [Aftonbladet] som tyckte att vi blev väl vidlyftiga med rubricerandet.

- Eld (Erik Lundegård), DN 12 maj 1977

Inte heller i AB har jag hittat det aktuella fingret, vare sig under perioden 1920–1923 eller någon annan.

Ett större problem är att jag inte hittat rubriken i Albert "Purre" Holmkvists odödliga Stilblommor och grodor, först utgiven 1934, trots att den passar perfekt där. Inte heller har jag hittat något omnämnande av själva händelsen, om det nu var ett fallande barn eller en bilincident.

Så: När, var och hur hamnade Guds finger i ändan? På Sankt Paulsgatan, eller vad man nu föredrar.

2020-10-19

Lördagsfråga 630: Grönköping

  1. Vinjetten till den gamla skämttidningen Söndags-Nisse, av och med redaktören och xylografen Gustaf Wahlbom.
  2. Asagudar kan illustreras på många sätt. Ett av de charmigaste är att nyttja illustrationerna i ett isländskt manuskript från 1700-talet. Här ser vi Balder råka ut för friendly fire från sin blinde broder Höder, med den förrädiske Loke som kikar fram. Noterar att den pil jag annars läst om här är ett spjut, som borde vara ännu svårare att få fason på med det träslaget.
  3. Hildor Lundvik, organist, dirigent, tonsättare m.m.
  4. En ruda Carassius carassius.
Ledtråd 1 leder tankarna till nissens berömda spin-off Grönköpings Veckoblad, som lever och har hälsan än idag. Där kan man bland annat läsa om brandstoet Balder, herr f.d. förrädaren Hildor Peterzohn, Emil "gossen" Ruda och hans syster Stina "stryparn" Ruda, med många fler. Den satte pazuzu.


2020-10-18

Genomskinliga tavlan

Först kom svarta tavlan. Sen kom gröna tavlan – fast kallade man den något annat än "svarta tavlan"? – och sedan vita tavlan, whiteboard. Sen ... Blev den genomskinlig.

Jag såg en intressant teori om glastavlornas utbredning. Filmfolket tröttnade på att filma ryggar på experter som ritar och berättar. Då införde man genomskinliga whiteboards, där de kan rita och berätta och ändå stå vända mot kameran. Det kräver visserligen att de skriver spegelvänt för att det ska bli rättvänt för tittarna men det var ett billigt pris för en scenografiskt attraktiv lösning. Vad som sedan hände var att verklighetens människor blev sugna på att göra likadant som på tv. Så uppstod en marknad för glastavlor i verkligheten, där de är sällsamt opraktiska.

Stämmer det? Det vore inte första gången folk apat efter filmvärlden, mot bättre vetande. Eller finns det någon poäng med att använda genomskinliga glastavlor på möten och briefings som inte är avsedda att filmas?