Bloggen har semester

En tid framöver blir det oregelbundna uppdateringar. Tess dess finns det några tusen inlägg att rekommendera (eller inte) från föregående år.

Lördagsfråga 321: Luxemburg

1. Wählt Spartakus! Valaffisch från 1920 för KPD, kommunistpartiet som bildats av bl.a. Spartakusbund. Den socialistiska gruppen med namn efter den upproriske slaven grundades av Karl Liebknecht, Rosa Luxemburg m.fl.
2. I georgiska sammanhang kallas kors som detta för Bolnisi-kors och används som georgisk symbol. Bilden är nämligen från Bolnisi Sioni, en kyrka från 400-talet minsann i området Bolnisi, Georgien. I trakten grundades 1818 samhället Katharinenfeld av 95 tysktalande familjer från Schwaben. Drygt hundra år senare tog röda armén över, och bytte dess namn till Luxemburg, efter Rosa i #1. Numer heter staden Bolnisi. -- Tysk kultur i Kaukasus är ännu ett område som jag inte hade en aning om; bara en sådan sak, som att det i början av 1900-talet fanns en tyskspråkig tidning Kaukasische Post.
3. Juldagen 1799 grundar Napoleon statsrådet, conseil d'etat. Platsen är Paris och Petit-Luxembourg, ett inte fullt lika stort palats som det stora Luxembourg intill. Namnet kommer från en tidigare ägare av tomten som även var hertig av Luxemburg.
4. Ett pixligt grönt vildsvin. Tillsammans med mottot Une ardeur d'avance, ungefär "en vilja till framgång", är det, av någon anledning, symbolen för provinsen Luxemburg i södra Belgien. (Om man beger sig från hertigdömet till Belgien lämnar man Luxemburg och kommer till Luxemburg.)

Så visst är svaret Luxemburg, som Anita satte. Anledningen är att hertigdömet blir första anhalt på en expedition neråt kontinenten, en färd som ju är särskilt lämplig prick etthundra år sedan det verkligen började hända grejor i de trakterna.

Triangulering

Triangulering förklarad i en fin illustration från 1500-talet av Levinus Hulsius: Om vi vet hur stora vinklarna A och D är, liksom avståndet "Basis", så kan vi enkelt räkna ut "Hypotenusa" och "Cathecus".

Under Clintons ämbetsperiod fick begreppet en politisk betydelse, som i stort sett verkar vara ekvivalent med kompromiss. (Om det finns någon skillnad så lyckas jag inte se den.) Betydelsen har inte med den geometriska övningen att göra. Bilden är för övrigt från Wikipedia: Triangulation (politics).

Efter att ha använts lite grann under ett antal år har "triangulering" sedan en tid tillbaka -- något år? -- blivit ett modeord, ett ord som folk inom politiken ofta och gärna använder. Trots att man aldrig, som det verkar, har varit särskilt överens om vad det betyder. Följande definition verkar finnas lite varstans, åtminstone i svenska sammanhang: "Triangulering sker när en politisk aktör neutraliserar motståndarens förslag genom att ställa ett liknande" (Stefan Lindgren, Triangulering är ordet, 8 dagar, 14 januari 2014) eller "Att partierna lägger sig förvirrade nära varandra av rädsla att förlora röster till varandra" (Åsa Petersen, Sluta triangulera!, Dagens Arena 16 september 2013). Som det används här är ett ord som "kopiera" närmare.

Och i Erik Åsards SvD-artikel Triangulering - ett ord som används lika ofta som fel, där jag först fick reda på att ordet alls har en politisk betydelse, nämns en artikel av Torbjörn Nilsson. Han konstaterar att begreppet är gravt missförstått, nämner dess clintonska ursprung, för att därefter beskriva det på ett helt annat sätt: "Triangulering handlar nämligen om att acceptera någon annans problemformulering men applicera sina egna svar", "Att triangulera är att välja ut ett område där man vill ha konflikt, men komma med nya och skarpare vapen till slagfältet" (Torbjörn Nilsson, Tysk vår, Fokus 13/2014).

Hur har det här gått till?

Sådana här ord sprids ibland från mun till mun, där den exakta definitionen raskt kan mutera iväg. Kanske spelar det in att ordet inte blev populärt direkt utan hann utvecklas lite olika inom olika kretsar. Kanske spelar det in att efterfrågan så att säga överstiger behovet, att man drämmer till med det käcka ordet lite då och då, även när det bara nästan betyder det man egentligen vill ha sagt.

Eller vad man nu vill. Det är ju ändå politik, ett område där folk kan definiera ord olika utan att det spelar någon roll.

Lördagsfråga 321

Tyst om tobak

Sir Walter Raleigh (ca 1554-1618) är en historisk figur av rang: Han hade en viktig roll när Storbritannien etablerade sig i Nordamerika, en närvaro utan vilken åtskilligt i dagens samhälle skulle se annorlunda ut. Han är dessutom någorlunda känd hos allmänheten, för att ha importerat tvenne ting från den nya världen till den gamla: potatis och tobak.

Det finns en rad skrönor som beskriver hur det gick till när Raleigh tog med sig hem potatis. Flera av dem är internationella vandringssägner som i andra länder tillskrivs andra kändisar, när huvudpersonen inte förblir anonym. Som han som trodde att det var bären man skulle äta, de som försökte äta blasten, bönderna som fått sin mat rekvirerad av soldater och i frustration försökte sig på svinmaten, med flera.

Det finns åtminstone en historia om hur tobaksbruket uppfattades. Ni har förloppet på bilden ovan: Sir Walter sitter i godan ro och njuter ett stopp, då betjänten upptäcker röken -- herrn har fattat eld! -- rycker till sig vatten och häller det över herrns huvud.

I Sverige förekommer ett antal potatis-skrönor. Däremot har jag hittills aldrig stött på någon tobaksrelaterad historia i samma stil, vare sig "på fältet" eller i litteraturen.

Är inte det lite märkvärdigt? Potatisen var ju bara ännu en rotfrukt, medan bruket att röka tobak var något helt nytt som inte påminde om något man gjort, sett eller hört talas om. (Bortsett från enstaka som kommit i kontakt med cannabis.) Borde inte tobaken vara föremål för tjugo gånger fler och roligare historier än potatis?

Visserligen är potatis-historierna inte så gamla som de "borde" vara. De flesta, om inte alla, är konstruktioner från 1800-talet. Vid det laget hade potatisen slagit igenom och syftet var att beskriva de korkade förfäderna som inte begrep sig på knölarna. Fast det förklarar inte frånvaron av tobaks-skrönor. Eller är det jag som letat illa..?

Så blir 1914

Hur kommer nästa år att bli? I december 1913 ställdes frågan till den "vetenskaplige astrologen och nationens rådgivare", professor (som han kallade sig) Gustave Meyer, Hoboken, New Jersey.

Med tanke på facit var det ingen dum rubrik de fick till. Men bortsett från att död och elände alltid har varit säkra kort när framtiden ska spås, vad var det mer konkret som professorn förutspådde?

Bland annat följande: Edison kommer att göra en omvälvande upptäckt. Wilson-administrationen kommer att bli mycket impopulär, och presidenten själv ska vara försiktig med sin hälsa. Arbetslöshet kommer att spridas. Kvinnorna kommer inte att klä och uppföra sig sedligare. Det kommer att bli många jordbävningar, i synnerhet i de västliga staterna, och på haven kommer fler katastrofer än någonsin att inträffa (det beror på att Saturnus är i den nionde meridianen). Men så småningom kommer läget att bättra sig:

Den som verkligen tror på parapsykologins underbara värld skulle här kunna påpeka att Meyer pekar ut sensommaren/hösten som en brytningstid; han fick bara lite fel på valörerna. Men så är också högre parapsykologi i princip detsamma som att hitta bortförklaringar.

Det kan nämnas att The Sun inte var någon skojtidning utan i stort sett seriös. I vilken mån det här finns någon journalistisk glimt i ögat ska jag låta vara osagt.

Gustave Meyer (1876-1944) tog sig själv på största möjliga allvar. Han blev tidigt intresserad av astrologi och ägnade livet åt så vetenskaplig astrologi som han förmådde. Han lär (enligt kort artikel i Mystic Magazine, februari 1955) ha varit känd för två korrekta förutsägelser: Roosevelts jordskredsseger 1936 och slutet på gangstern John Dillingers karriär i juli 1934, då han sköts efter att ha varit på flykt i över ett år. Förutsägelserna om 1914 verkar inte ha gjort något avtryck.

1914 recenserad (igen)

Ja, nu blir det ännu en recension av den senaste. Jag har samlat några i 1914: Vägen till första världskriget (Forum 2014), men den av Lars Erickson Wolke, professor på Försvarshögskolan, som publicerades i Populär Historia 8/2014 var såpass intressant att den förtjänar en egen bloggpost.

I vågen av böcker om första världskriget hittar vi också en av Peter Olausson, som på drygt 250 sidor försöker förklara för en svensk publik vad det egentligen var som hände de där ödesdigra sommarveckorna fram till månadsskiftet juli-augusti 1914.

Olausson gör det bra, med den kronologiska utvecklingen från skotten i Sarajevo och fem veckor framåt som en röd tråd. Den interfolieras av längre utläggningar om maktspelet på Balkan, de europeiska stormakternas konkurrens om kolonier och den inre politiska utvecklingen i de ledande länderna.

Han får med mycket och förklarar åtskilligt, även om hoppen i tid och rum sannolikt kan göra det lite knepigt för en mindre påläst läsare att hänga med i alla turer.

Det var en utmaning att strukturera materialet: kronologiskt, tematiskt, per land eller något annat sätt? Helst hade jag velat lägga allting först.

Men han lyfter också fram viktiga förhållanden som att den gamla brittisk-franska rivaliteten så sent som 1898 var nära att leda till krig mellan de båda staterna. Allianserna inför 1914 var ingalunda några givna, naturliga partnerskap.

Idag kan läget i andra och första världskriget, i den ordningen, vara så nött att det känns självklart, med UK/Frankrike på ena sidan och Tyskland på andra. Historiskt sett finns det ingenting självklart i den uppdelningen.

Att Olausson sedan inte konkurrerar ut Jan Olof Olssons (Jolo) mästerliga 1914 (1964) är en annan sak, det är en hopplös uppgift.

Amen.

En del mindre skönhetsfläckar finns,

Nu blir det intressant!

till exempel en alltför schablonartad negativ beskrivning av Rysslands inre förhållanden åren före 1914. Många forskare framhåller en begynnande positiv ekonomisk - och i viss mån politisk - utveckling, som bröts 1914 och sedan knäcktes definitivt 1917.

Där är vi oense.

I samband med beskrivningen av det rysk-japanska kriget 1905 får vi veta att Sverige sände "sju årskullar med soldater" till att förstärka Gotlands försvar. Om det stämde skulle det ha inneburit en förflyttning av drygt 200 000 man! Vad det handlade om var att de sju yngsta årsklasserna ur Visby och Slite rullföringsområden mobiliserades och bildade tre kompanier och ett kanonbatteri, sammanlagt ett antal hundra man. Från fastlandet anlände 75 skånska kavallerister och 100 kustartillerister.

Så var det. Den korrigeringen tackar jag för; samtidigt är jag lättad över att en insatt recensent inte hittade fler underligheter. Här är förresten de hittills funna: Errata för 1914. (Kan även tipsa om Belgien 1914 för fel i PH.)

Olaussons bok är en läsvärd introduktion till ett komplext skeende där författaren lyckas fånga dramatiken, trots att läsaren "vet hur det går".

Hur man drunknar

Den obligatoriska drunknings-handen! Studera företeelsen drunkning i bild, på film -- handen dyker upp överallt, jämt. Hur ska man annars kunna se att drunkning är på gång om det inte viftas händer och gapas?

Men så ser det inte ut i verkligheten.

"Drunkning är inte det vilt plaskande och ropande på hjälp som de flesta förväntar sig. Kaptenen hade lärt sig att känna igen drunkning av experter och år av erfarenhet. Pappan å sin sida hade lärt sig hur drunkning ser ut genom att titta på TV."

- Mario Vittone: Drowning Doesn't Look Like Drowning

Jag har kört detta tips i repris sedan ett antal somrar. Det var en sådan fullständig överraskning att få reda på att något som vi ofta hör talas om och verkligen har anledning att känna till inte alls ser ut som vi tror. Fortfarande är det svårt, tycker jag, att i drunkningsrapporteringen (2014 verkar bli något av ett rekordår) se denna upplysning: den som drunknar ropar på inte hjälp eller viftar med armarna.

"För att få perspektiv på hur tysta och odramatiska drunkningar ofta är, tänk på att drunkning är den nästa vanligaste orsaken till dödliga olyckor (i USA) efter trafikolyckor. Av de 750 barnen som kommer att drunkna i i USA nästa år, kommer 375 av dem att göra det inom 25 meters avstånd från en förälder eller annan vuxen. I 10% av fallen kommer drunkningen att direkt bevittnas av en vuxen, utan att denne förstår vad som händer (källa CDC). Drunkning ser inte ut som drunkning."

- Sjöräddningsbloggen (2009): Tecken på drunkning

Kan även påpeka att en person som beter sig som en drunknande på film är i något som kallas aquatic distress, "sjönöd" vore en direktöversättning. Det är förvisso inget att nonchalera. Det kan förekomma innan den faktiska drunkningsreflexen träder in och är faktiskt bättre, på så sätt att personen ifråga fortfarande är i stånd att ta tag i rep och annat.

Lördagsfråga 320: Samuel Colt 200 år

1. Reklam från 1985 för Mitsubishi Colt.
2. En Piper PA-22 Colt, ett skolflygplan som här fått lite hård inskolning.
3. Ur Colt (2005), en filmatisering av novellen Fölet av Michail Sjolochov (Nobelpriset i litteratur 1965).
4. Detalj ur Samuel Colts första patenterade revolver från 1836 (Samuel Colt's First Patent).

Vilket ger Colt (det satte Christian), närmare bestämt Samuel Colt som föddes den 19 juli 1814 (det satte Assar). Colt uppfann inte revolvern men tog fram den första framgångsrika konstruktionen. Han var även framgångsrik på andra sätt, som produktion (han ska ha varit tidig, om än inte först, med att införa löpande band-principen i maskintillverkning) och marknadsföring.