2015-08-05

The Instant Urban Legend of the #Karmadillo

Heard of the armadillo that "fired back" at it's would-be assassin? Of course you have.

... If it's true? Well, read on.

Here's the earliest description of the episode I've found:
CASS COUNTY, TX (KLTV) —  Cass County Sheriff's officials are investigating an early morning shooting in the Marietta area.
According to officials with the sheriff's department, they are investigating a possible accidental shooting that happened just before 3 a.m., Thursday in the 27,000 block of Highway 77. The man involved told deputies he was shooting at an armadillo and the bullet ricocheted and hit him in the head.
It was reported by local ABC station KLTV on July 30. As it stands, it is obviously a piece of purely local news. Few in Cass County would be interested, and nobody outside.

That is, had not someone interpreted the episode like this: That the bullet had ricocheted off the armadillo. That's the headline the story got when published on kltv.com.

Man injured after bullet ricochets off armadillo

This made all the difference. The episode instantly turned into a top story. It made headlines, was shared and retweeted all over the world, a world that had poor Cecil in fresh memory and fell in love with the idea of an animal that hit back at the hunter. The #Karmadillo was born.

Note that the claim that the bullet bounced off the animal is not in the text but in the headline. Those are usually written by other people than the ones writing the copy.

That the idea resonated with us is more important than exactly how it came to be in the first place. Maybe someone thought about an earlier story, Man Shoots at Armadillo But Accidentally Hits his Mother-in-Law (Time April 14 2015)? Where the bullet, according to the story as found, hit and killed the armadillo, bounced off, hit a fence, bounced again, went through a door and grazed the woman.

Fact: Armadillos have excellent protection ... Against predators. A bullet that hits it's tough plates at an angle can bounce, as it did in Georgia, where it also bounced at a second target. Bullets can be deflected by most any material, and bounce around in wild patterns.

But a bullet that hits the target straight on, and is not only stopped but ricochets straight back at the shooter with force? Is there any armour on any animal that could perform that feat?

Certainly not armadillos. Bulletproof they are not.

So what happened in Cass County? I've found a single source that asked the question to the right people:
The bullet did not ricochet off the armadillo, as some outlets [an understatement] have reported. [Chief Deputy Roy] Barker said the man told police the bullet from his .38 caliber pistol ricocheted off a rock and struck him in the jaw, grazing him.
- Texas Man Injured By Ricocheting Bullet While Shooting At Armadillo, Huffington Post, July 31 2015

Maybe the bullet hit the armadillo before bouncing off to hit the rock. But that's not the version that got wildly popular, where the animal reflects the bullet à la Superman.

Note that the Huffpost correction came the day after the first reports. It didn't, of course, have a chance against the funny clickable shareable erroneous version.

You could also put it like this: The true version had about as much chance against the funny satisfying myth as an armadillo has against a .38 bullet.

2015-08-04

Karmadillo-myten

CASS COUNTY, TX (KLTV) —  Cass County Sheriff's officials are investigating an early morning shooting in the Marietta area.
According to officials with the sheriff's department, they are investigating a possible accidental shooting that happened just before 3 a.m., Thursday in the 27,000 block of Highway 77. The man involved told deputies he was shooting at an armadillo and the bullet ricocheted and hit him in the head.
Detta är den tidigaste versionen jag hittat av nyheten. Den skickades ut den 30 juli av den lokala ABC-stationen KLTV i Tyler, östra Texas. Kan någon påstå att den har det allra minsta nyhetsvärde? Mer än möjligen för den allra lokalaste tidningen, av den sort som tar med precis allt som händer inom området? Det är ju ingenting på delstatsnivå. Nationellt? Inte en chans.

Vad hände? Någon någonstans, kanske någon rubriksättare på samma station, läste notisen, i denna eller möjligen någon annan formulering, och fick intrycket att kulan studsade från bältdjuret. Detta gjorde hela skillnaden. (Det bidrog att världen ännu hade lejonet Cecils död i färskt minne.) Händelsen blev en världsnyhet.

Om man läser nyheten i en såpass tidig version att den inte hunnit missuppfattas ser man ingenting om att kulan skulle ha studsat från bältdjuret. Hur får man en sådan idé? Kanske en nyhet från i våras spelade in, där en man i Georgia sköt mot ett bältdjur och träffade sin svärmor? (Man Shoots at Armadillo But Accidentally Hits His Mother-in-Law, Time 14 april 2015.) Där kulan, enligt uppgift, träffade och dödade bältdjuret, studsade och träffade ett staket, studsade mot det, fortsatte genom en husvagnsdörr och träffade damen. Vilket låter lagom troligt men vi tar en sak i taget.

Bältdjur har gott skydd men det är anpassat för rovdjur. En kula som träffar en vinklad yta kan rikoschettera, som i Georgia. Men en kula som går rakt mot målet, och som inte bara stoppas av djurets "pansar" utan studsar tillbaka mot skytten..? Vet inte om det finns något idag levande djur som är så beskaffat. Att skjuta bältdjur har aldrig varit några problem, så länge kulan träffar djuret som den ska.

Så vad hände den där natten i Texas? Jag har hittat en enda källa som ställde frågan, och som fick svaret att rikoschetten berodde på att kulan träffat en sten. Så klart.
The bullet did not ricochet off the armadillo, as some outlets [underdrift!] have reported. Barker said the man told police the bullet from his .38 caliber pistol ricocheted off a rock and struck him in the jaw, grazing him.
- Texas Man Injured By Ricocheting Bullet While Shooting At Armadillo, Huffington Post, 31 juli 2015

Notera att den korrekta uppgiften gick ut dagen efter händelsen. Den kom, givetvis, helt i skuggan av den roliga tacksamma oriktiga.
Djurets hårda skal stod dock emot åtminstone en av kulorna som studsade tillbaka och träffade mannen på käken.
- Man sköt bältdjur - kulan studsade och träffade honom i ansiktet, Metro 3 augusti 2015

Metro rapporterade som synes minst tre dagar efter att den oriktiga uppgiften korrigerats. Likaså blev den oriktiga uppgiften rapporterad/spridd av Göteborgs-Posten, Aftonbladet, SVT och alla andra proffs och amatörer som gillar att rapportera/sprida saker.

2015-08-03

Lördagsfråga 371: Philip K. Dick

  1.  Do Androids Dream of Electric Sheep? (1968)
  2. We Can Remember It for You Wholesale (1966)
  3. The Minority Report (1956)
  4. The Man in the High Castle (1962)
Eller så här: Blade Runner (1982), Total Recall (1990), Minority Report (2002) och The Man in the High Castle (2015). Tre filmer och en sprillans ny tv-serie som alla bygger, mer eller mindre, på berättelser av den store, märklige och bitvis tragiske Philip K. Dick (1928-1982).

Christian behövde bara känna igen två för att ta PKD-kopplingen, och Spito levererade sedan alla fyra.

2015-08-02

Vad man ser

Följande inträffade för en del år sedan.

Jag är ute och går i de skogiga bergen hemmavid. Det är mitt på dagen och soligt. Plötsligt får jag syn på en katt några meter bort; en av våra katter, en helgrå. Den sitter som om den äter eller dricker något, vänd bort från mig. Denna syn varar en bråkdels sekund. Sedan ser jag vad det egentligen är: En bit av ett bildäck. Någon har släpat ut ett däck i skogen, det står upprätt, nästan helt begravt i jorden. Det som sticker upp ovanför marken har storlek, färg och form som vagt passar in på katten ifråga.

Anledningen till att jag fortfarande minns denna annars fullkomligt ointressanta episod är det jag såg. Jag såg inte något underligt och ovanligt som jag inte kunde placera, och som jag började funderade på vad det kunde vara; kanske..? Tolkningen gjordes av min hjärna: Jag såg katten, jag kände till och med igen den. I ett blixtsnabbt ögonblick, tills hjärnan fått mer information och kunde uppdatera den första oriktiga rapporten.

Inte för att denna berättelse är det minsta att komma med när folk börjar prata om mystiska saker de sett, försäkrar att de sett, "jag vet vad jag såg": spöken, rymdfarkoster, havsmonster och allt vad det är. Folk som kan bli sårade eller upprörda om man föreslår att de inbillat sig. Som om inbillning skulle bero på dumhet, naivitet eller någon diagnos. Som om vi inte vore i händerna på vår hjärna när det gäller att tolka omvärlden; eftersom vi inte ser med ögonen utan med hjärnan.

2015-07-31

Hur lösenord lagras

(Den följande beskrivningen är en förenkling, en beskrivning av en princip. Experter torde ha åtskilligt att tillägga.)

Då och då kan man läsa om lösenord som kommit på drift. Sajten X har hackats, användarnas lösenord har kommits åt, och därmed har säkerheten helt satts ur spel. I synnerhet om användarna varit slarviga nog att använda samma lösenord på X som på Y och Z.

Hur lagras då lösenorden på sajten? Om jag har angett lösenordet abc på en sajt, vad står i den fil där sajten lagrar inloggningsuppgifter?

Det finns faktiskt sajter som lagrar lösenord i klartext, d.v.s. det står verkligen "användare = Hexmaster, lösenord = abc" någonstans. Sådana amatörer är ett kapitel för sig.

Sajter med en gnutta mer säkerhetstänk lagrar krypterade lösenord. Då skulle det, för att ta ett mycket enkelt exempel, kunna stå "krypterat_lösenord = bcd" i filen med inställningar. Det är inte mycket bättre än att lagra i klartext, så snabbt som dagens datorer kan knäcka även rätt komplicerade krypteringar.

Men det överlägset vanligaste sättet att lagra lösenord på går inte ut på att lagra själva lösenordet. Istället räknar man ut en sorts checksumma för lösenordet. Lite som den sista siffran i personnumret, fast mycket mer avancerat.

Säg att vi har en checksummefunktion, vi kallar den f, som helt enkelt går ut på att summera bokstäverna:

f(abc) > a + b + c > 1 + 2 + 3 = 6

Då skulle det stå "lösenord_checksumma = 6" i den där filen. När någon försöker logga in som mig så räknar datorn ut checksumman för det angivna lösenordet och jämför. Är de lika, så är det OK, och användaren (som förhoppningsvis är jag) loggas in som mig.

Nu är denna checksummefunktionen inte mycket att komma med. Om man vet hur den fungerar (vilket man ska förutsätta; det är dåligt säkerhetstänk att lita till hemliga mekanismer) så är det lätt att ange ett annat lösenord som ger samma checksumma, som "bbb" eller "aaaaaa".

De funktioner som används på riktigt är naturligtvis mycket mer avancerade. En vanlig heter md5; den har sina problem men duger utmärkt som exempel. Denna funktion mixtrar de inblandade siffrorna fram och tillbaka för att skapa en checksumma, eller hash som den kallas, som i fallet "abc" ser ut så här:

md5(abc) = 900150983cd24fb0d6963f7d28e17f72

Med denna metod är det "md5_hashat_lösenord = 90015..." som lagras i filen. När någon försöker logga in som mig räknas hashen ut för det angivna lösenordet och jämförs med den i filen; stämmer de överens, så är det OK.

På samma sätt som med funktionen f så är det helt omöjligt, inte bara i praktiken utan även i teorin, att utifrån hashen gå baklänges och räkna ut lösenordet. Vad man kan göra är att hitta ett lösenord, "abc" eller något annat, som ger rätt resultat. Poängen med ordentliga algoritmer som denna är att det är väldigt mycket svårare att hitta ett sådant än för det enkla exemplet f. Md5 arbetar med 128 bitar vilket ger 340 282 366 920 938 463 463 374 607 431 768 211 456 olika hashar, och i princip finns det inga genvägar; man får gå igenom dem en efter en tills man hittar en som funkar.

Det finns mycket mer att läsa i ämnet, om olika algoritmer, saltning, knäckningsmetoder och annat, men denna princip är densamma: Det man lagrar är inte lösenord, ens i aldrig så krypterad form, utan checksummor/hashar av ett eller annat slag.

2015-07-30

Vulkaner på Irland

På Irland, ungefär så långt nordost som man kan komma, ligger berget Knocklayd. Det är drygt 500 meter högt och ser nog så fridfullt ut.

Om detta berg kan man läsa följande i en pseudovetenskaplig klassiker:

... A volcanic eruption in May, 1788, on the hill of Knocklade, Antrim, poured a stream of lava sixty yards wide for thirty-nine hours, and destroyed the village of Ballyowen and all the inhabitants, save a man and his wife and two children.
- Ignatius Donnelly, Atlantis: The Antediluvian World (1882), sid 40-43

Vad är detta? Det finns en och annan gammal vulkan på Irland som hade sin aktiva period för bra många miljoner år sedan... Men ett utbrott på 1700-talet..?

Visserligen är Donnelly notoriskt opålitlig på många sätt, när det gäller att sovra, tolka och vantolka uppgifter. Men att han skulle ha hittat på en grej som denna från grunden är ändå inte hans stil.

Donnelly hänvisar till American Cyclopedia. Denna encyclopedi finns, praktiskt nog, på nätet i sin helhet, åtminstone utgåvan från 1879. Där står mycket riktigt följande i artikeln om Irland:

 ... A volcanic eruption in May, 1788, on the hill of Knocklade, Antrim, which poured a stream of lava 60 yards wide for 39 hours, and destroyed the village of Ballyowen and all the inhabitants save a man, his wife, and two children.
- American Cyclopediavol. 9 (Hortensius-Kingslake), sid 350

Varifrån fick då encyklopedisterna den vansinniga uppgiften om det irländska vulkanutbrottet?

En snabbkoll med lokala turistmyndigheter visar att det är en dokumenterad skröna. Vi får vi ännu lite mer färg och detaljer:
Knocklayd featured in a major hoax in the newspapers of 1788. Reports claimed that the top of the hill burst open, releasing burning matter and hot stones that killed cattle in the nearby fields. Lava was supposed to have flowed down the valley then over the top of nearby Fair Head, which was an uphill journey! The source of this story may have been a bog slide on the slopes of Knocklayd, but the exaggerated claim of a volcanic eruption came at a time when scientific debates were running hot and heavy about whether basalt (the rock that caps Knocklayd), originated in lava flows or sediments deposited in oceans.
A guide to the glens of Antrim [PDF]

Så kan det gå: Det som är en bisarr hittepånotis i Londonderry accepteras som faktum i New York och tas på största allvar i Minneapolis.

2015-07-29

Hitlers ekonomiska under

Följande är ett oavkortat avsnitt ur min bok Tredje rikets myter (Forum 2011).

Myten om Hitlers ekonomiska under

Det här är en annan av de riktigt stor myterna om Tredje riket: att Hitler löste de ekonomiska svårigheterna. Förvisso sjönk arbetslösheten mycket kraftigt, men utöver en global uppgång efter depressionen så var en av drivkrafterna hemliga lån.

De så kallade Mefo-sedlarna är en belysande och märkvärdigt föga omtalad episod i Tredje rikets historia. Enkelt uttryckt var det en inofficiell valuta som inte syntes i några budgetar eller budgetunderskott. Finansministern Hjalmar Schacht lät 1934 bilda aktiebolaget Metallurgische Forschungsgesellschaft, ”Metallurgiska forskningsbolaget”, förkortat Mefo. Det ägdes formellt av fyra vapenfirmor, men staten tog på sig ansvaret för dess skulder. Om nu staten behövde lägga ut säg en miljon riksmark, så skrev man en skuldsedel från Mefo som förföll efter sex månader – senare utsträcktes denna tid avsevärt. Återbetalningarna av lånen, som det ju egentligen var frågan om, löstes genom att ersätta de riksmark man lade ut med fler sedlar, såväl riksmark som Mefo. På detta sätt lade ett bolag som bara fanns på papperet fram till 1938 ut uppskattningsvis 12 miljarder riksmark. Det kan jämföras med de 19 miljarder som samtidigt fanns i statsobligationer. Egentligen var det inte mer sofistikerat än det klassiska receptet för att skaffa mer pengar: man kör igång sedelpressarna. Upplägget är som gjort för hyperinflation – ännu en skugga från Weimar, men denna gång helt i Tredje rikets regi – och även om Mefo-pengarnas säregna status gjorde att denna risk sköts upp, så kunde man naturligtvis inte hålla den borta hur länge som helst. När skuldsedlarna på allvar började stiga regimen över huvudet tog man tag i problemet på flera sätt, varav några enbart var möjliga i en totalitär stat, som att tvinga banker att köpa statsobligationer eller konfiskera tillgångar för utlänningar och judar. På så sätt kunde man, som Schacht nöjt konstaterade, finansiera den militära upprustningen med fiendernas egna pengar.

"Kampen mot storfinansen" (1933) av Gottfrid Feder. Hans överlägset viktigaste bidrag till rörelsen var det tal han höll 1919 och som fick Hitler att bli intresserad av mikropartiet DAP.

Ekonomi var aldrig ett stort ämne bland Tredje rikets ledare. Ett undantag var urnazisten Gottfried Feder, vars käpphäst var det han kallade ränteslaveriet. På sin höjd var man antikapitalister, där budskapet sällan byggde på ekonomiska teorier, desto oftare på antisemitism och fikande efter proletärt gillande; ett proletariat som senare skulle få förbud mot strejker och andra fackföreningar än de av partiet tillhandahållna. Arbetslösheten hölls nere med Reichsarbeitsdienst, en obligatorisk och, givetvis, illa lönad arbetstjänst för unga män och ogifta kvinnor som saknade arbete. Exporten minskade, industrin fick allt svårare att importera råvaror, och det kulminerade 1936 i en ekonomisk kris. Sedan Hitler, i vad som var hans dittills största ekonomiska frågeställning, ett ögonblick övervägt åtstramning av upprustningen, bestämde han sig för att istället gå på Görings förslag. Det var en fyraårsplan under vilken denne fick makten över landets ekonomi, även i den privata sektorn, på ett sätt som dittills sällan setts utanför kommunistiska stater. Socialisering var medlet, målet att göra landet ”krigsfähigt”. Man ser bilden framför sig: Ett Tredje rike som vänt från civila mål som tillväxt, medborgarnas lycka och liknande, mot kriget.

Nu lyckades Göring inget vidare med detta. Under krigets senare del, sedan Hitler tagit det kloka beslutet att utse Albert Speer till rustningsminister, steg produktionen påtagligt, trots rikets allt mer pressade situation. Riket hade dittills aldrig ställt om till krigsekonomiskt läge på det sätt som gjordes i andra krigförande länder, i synnerhet Sovjet. Till och med i det neutrala Sverige mobiliserades kvinnorna till industrin för att ersätta karlarna som ryckt in. Så gjordes aldrig i Tyskland. Där användes slavar istället. Speer redogör i Slavstaten för Himmlers planer på att göra SS till en inte bara politisk och militär (Waffen-SS) makt, utan även ekonomisk. Den stora förintelseapparaten med miljoner fångar var redan självfinansierad medelst konfiskerade tillhörigheter, och sattes de in som slavar i arbetsläger kunde de dessutom skapa inkomster.

En episod belyser flera aspekter av slavsystemet. Året 1945 hade just börjat då major Wilhelm ”Willi” Herget (bilden) fick i uppdrag att lösa problemet med testflygningarna av nya Me 262 (läs mer om Messerschmitts jetflygplan i kapitlet om Wunderwaffen). Av olika anledningar genomfördes dessa i mycket blygsam omfattning, och utgjorde därmed en flaskhals för framtagandet av de stridsplan som man behövde ungefär hur många som helst av. Herget utredde problemet, föreslog åtgärder, och såg till att de genomfördes. Situationen förbättrades en smula, men inte mer. Så småningom kom Herget underfund med att det låga antalet flygplan som levererades inte alls berodde på testflygningarna, utan själva produktionen. Det var alltid någon komponent som fattades, för tillfället levererade till exempel fabriken i Leonberg inte planerade 750 par vingar i månaden utan bara 150. Och istället för att berätta detta hade hans underhuggare fört honom bakom ljuset genom att överdriva andra problem.

Förbannad och plikttrogen fortsatte Herget att nysta i frågan. Han började med att åka till Leonberg. Vad är det för problem med en fabrik som går på femtedels hastighet och tvingar alla andra att vänta? När han kom fram till fabriken (man hade förlagt tillverkningen till en vägtunnel för att skydda den mot bomber) insåg han omedelbart problemet: de flesta arbetarna utgjordes inte av industriarbetare, som han utgått ifrån som en självklarhet, utan av slavar. Undernärda, sjuka och döende drevs de på att tillverka flygplansvingar. Då och då svimmade någon. Mat? Nja, jo, fabriksledningen hade allt försökt, men deras överordnade hade just inte varit till någon hjälp hittills, och även om de skulle få fram mat någonstans ifrån så hade de inga möjligheter att transportera den ... Herget rapporterade om den ur såväl mänsklig som militär synpunkt bedrövliga situationen till sin general Kleinrath samt professor Messerschmitt själv, som blev förfärade. Fabrikschefen sparkades, varefter ingenting mer hände – slavarbetarna fick fortfarande gå på svältkost. General Kleinrath, som måhända var mest intresserad av att få igång produktionen, gick då till självaste Göring, som i sin tur gick till rustningsminister Speer. Resultatet blev att major Herget fick en reprimand för att ha blandat sig i saker han inte hade med att göra – han skulle undersöka testflygningarna, inte produktionen! – och han förbjöds att sätta sin fot i någon Messerschmitt-fabrik över huvud taget.

Monowitz Buna-Werke under uppförande 1942

I mars 1941 kom Auschwitz och firma I. G. Farben överens om att de förra skulle bygga en fabrik åt de senare. Lägret skulle få byggnadsmaterial i betalning för arbetskraften. Slavarnas arbetsförmåga fastställdes efter förhandlingar till 75 % av en normalarbetares. Sedan arbetet påbörjats visade sig nivån snarare ligga på 30–40 %. Farben fick inget bra avtal, men man omförhandlar inte gärna med SS. Uppförandet av fabriken skulle kosta cirka 25 000 människor livet. Den stod nästan färdig i januari 1945, då Röda armén anlände till Auschwitz. Projekt som detta var inte utslag av ren grymhet, att man ville ha ihjäl folk under förödmjukande och förfärliga omständigheter, utan det fanns folk som på fullt allvar trodde att man faktiskt skulle kunna göra grova pengar på dödsmaskineriet.

Speer kände till arbetsförhållandena för rikets slavar, och det var en av anledningarna till att han senare fick 20 år på Spandau. Samtidigt innebar detta, att man satte Untermenschen i produktion utan att behandla dem bättre, att man satte krokben för sig själva, i synnerhet när det gällde den strategiska produktionen. Ett aningen smartare Tredje rike hade kunnat förlänga kriget avsevärt. Men då hade det heller inte varit Tredje riket som vi känner det: ondskefullt och grymt, inkompetent och korrumperat, ologiskt och tjockskalligt.

2015-07-28

Fungerar atombomben?

Alexander de Seversky, här i filmen Victory Through Air Power (1943). Filmen är sevärd på flera sätt, såväl för dess egna kvalitéer som för att det är något så ovanligt som en Disneyproduktion som inte bara ber folk att samla in skrot och baconfett för att vinna kriget utan även argumenterar för hur kriget ska vinnas.

Major de Seversky var född i Georgien i det dåvarande ryska riket. När revolutionen bröt ut befann han sig i USA och bestämde sig för att stanna. Han ägnade sig åt flyget, utvecklade en rad olika uppfinningar och började så småningom att konstruera hela plan. (Mer om en av hans skapelser längre ner.)

Efter kriget begav sig en rad experter till Hiroshima och Nagasaki för att undersöka verkningarna av atombomberna. En av dem var major de Seversky. Han blev inte imponerad.


Maj. Alexander P. de Seversky declared today that the fearsome atomic bomb that hastened Japan's defeat could kill no more people than a regular ten-ton bomb if dropped on United States cities of steel and concrete.
- New York Times, 3 november 1945

Det resultat som major de Seversky ansåg vara en sådan besvikelse var precis det resultat som avsetts. Hiroshimabomben var temperad för att explodera — och exploderade också — på lagom höjd för att kvadda största möjliga antal japanska trähus, vilka därefter fattade eld.
Genom att låta bomben detonera nära marken kunde sådana sällsamma effekter som förgasning ha åstadkommits, flera betongbyggnader ha raserats, och ett litet område kunde ha bränts av fullständigt genom direkt värmeutveckling från bomben. Men detta skulle ha varit onyttigt slöseri [ordvalet kan diskuteras...] med bombens verkningskraft. Avsikten var inte att skapa "kala fläckar" eller andra flintskalleeffekter i det japanska landskapet. Avsikten var att göra slut på ett krig. Och det gick. Med två bomber. Om inte det kan imponera på major de Seversky, då är han den sortens människa som kommer att förklara sig besviken på yttersta domen.
- Ett av flera expertutlåtanden återgivet av Robert Littell i "Om atombomben träffade New York", Det Bästa juli 1946

Man påpekar även att de Seversky pekade på flaggstänger m.m. som stod kvar men inte såg de väldigt många fler som bränts till aska, de otaliga byggnader (som i det jordbävande Japan ofta byggs rejälare än på andra håll) som fått rejäla törnar eller förvandlats till schacktmassa, med mera. Måhända de Seversky var så betuttad i sitt flygvapen att han vägrade se allt som kunde konkurrera med de stora flygplansflottorna?

Detta förnekande av atombombens effekt är det första i det som skulle utvecklas till en hel liten konspirationsteori, så knasig att den inte fått något större genomslag. Jag berörde den tidigare i bloggposten Atombomben finns inte där ett svenskt exempel kan beskådas.

Bonus: En av de Severskys konstruktioner hette P-35. Svenska flygvapnet köpte några av dem i slutet av 1930-talet och kallade dem J 9. De första kom hit strax innan tyskarna intog Danmark och i synnerhet Norge, vilket ställde till det för de fortsatta leveranserna. Så småningom lade USA ett embargo på all vapenexport, vilket ledde till att några plan som var avsedda för Sverige hamnade i Ecuador [uppdaterat: osäker på Ecuador] och på Filippinerna — med svenska nationalitetsbeteckningar, svenska manualer och svenska på instrumentbrädorna!

Jag har letat runt lite efter bilder på de "svenska" planen på Filippinerna, där de även deltog i kriget utan större framgångar. Osäker på proveniensen för ovanstående, men det skulle åtminstone kunna vara ett belägg för hur det såg ut.