2014-12-19

Ferdowsis Shahnameh eller Den lurade skribenten

Det finns hur många fina illustrationer som helst att ta som exempel. Här är det Rostam, en av den persiska kulturens superkändisar, som dräper en demon.

Shahnamneh är inte bara den persiska litteraturens ojämförliga storverk, utan även nationalepos och allmänbildning motsvarande Illiaden, Dantes komedi och flera av Shakespeares verk – samtidigt. Det är alltså inte så konstigt om författaren blivit föremål för sägner. Att avgöra vilka uppgifter som gett upphov till berömmelsen och vilka som är ett resultat av den är ofta svårt eller omöjligt att avgöra.

Han hette hur som helst Ferdowsi. Han bodde i nordöstra Persien, i en stad som hette Tus. Sultanen befallde honom att skriva en historia över det mäktiga Persien, från begynnelsen ända fram till den muslimska erövringen. Betalningen skulle bli ett guldmynt per vers. Nöjd med honoraret skred Ferdowsi till verket. Trettiotre år senare, noga räknat den 25:e i den persiska månaden esfand, år 400 efter Muhammeds flykt till Medina — med västerländsk tideräkning den 8 mars år 1010 e.Kr., om det exakta datumet är att lita på — lämnade han in sitt manus: sextiotusen verser. Sultanen lät ordna utbetalningen. Men en skurk till räknemästare såg till att Ferdowsi istället fick 60 000 silvermynt. Diktaren låg i badet när avin anlände. Besviken skänkte han den den lumpna dusören till badmästaren och lämnade landet.

Så småningom hamnade han i Tabarestan, idag Kaspiska havets södra kust. Där skrev han om sultanen Mahmud från Ghazni, en dikt på bara femtio verser men med rakbladsvass perfektion, drypande av gift och genialitet, och därtill helt gratis. Av någon anledning blev emiren av Tabarestan betänksam, om det nu berodde på omtanke om diktaren eller sitt eget skinn, och köpte satiren för 100 000 dirham, vilket var betydligt mer än Ferdowsi skulle ha fått för trettio års arbete. Sedan förstörde emiren texten. Det enda som blev kvar var det som åhörare kunde erinra sig: sammanlagt sex rader. Dessa nedtecknades och bevarades, och kom så småningom att inkluderas i introduktionen av Shahnameh. Om satiren är äkta så vore den det enda bevarade arbetet av Ferdousi utöver hans storverk.

Så småningom fick sultanen rett ut vad som inträffat. Bud skickades efter Ferdowsi att återvända hem för att få sin rättmätiga betalning, den opålitlige räknemästaren avrättades, och efterträdaren fick räkna upp 60 000 guldmynt och ingenting annat. När värdetransporten anlände till Tus, mötte de diktaren vid stadsporten – han hade just avlidit, och begravningståget var på väg ut.

När man räknar med 60 000 verser har man tagit med andras tillägg till Shahnameh. Ferdowsi själv skrev drygt 50 000 verser, om två rader var – en imponerande siffra hur som helst. Episoden med guld som blev till silver berättas av Nizami Aruzi på 1100-talet. Där var det 60 000 dinarer i guld som först blev till 50 000 dirham i silver, för att sedan bli futtiga 20 000 dirham (motsvarande 200 dinarer) som den besvikne mottagaren delade upp mellan badmästaren och en krögare. Den tacksamma detaljen med pengar och kista som möts är ibland med, ibland förläggs de olika tågen till olika stadsportar.

Se, var en saga! Och om den är sann, så var satiren det enda arbete som Ferdowsi fick ordentligt betalt för. Bara det gör den väl värd att begrunda, inte minst av oss arvoderade skribenter.

2014-12-18

Homeopatiska kondomer

Någon som trodde att det inte forskas i den alternativa medicinska branschen? Att altmeddarna bara slänger fram den ena ormoljan efter den andra?

Så fel man kan ha. Åtminstone beträffande homeopatin, som gott kan betraktas som kvackarnas flaggskepp. Där bedrivs mycken forskning, ända sedan grundaren Hahnemann (bilden) och hans standardverk Materia Medica Pura.

Peter David Fraser verkar vara en del av den homeopatiska forskningens cutting edge. På hans hemsida A Supplement to Clarke's Dictionary of Practical Materia Medica hittar man mängder av studier, utvärderingar och djupsinniga resonemang om alla möjliga homeopatiska preparat, gamla som splitter nya.

Om man ska prioritera så rekommenderas hans List of Remedies. Jag gillar att man fortfarande kör med vetenskapliga beteckningar (oegentligt kallade "latinska namn"); om man till exempel bereder ett homeopatiskt preparat av husfluga så skriver man Musca domestica på etiketten. I artikeln om detta preparat (som jag inte vet om det ingick i Hahnemanns MM) följer sedan en mycket utförlig utläggning om effekter, bieffekter och hur dessa hänger ihop med egenskaperna hos M. domestica. Om du till exempel känner ett köpsug efter att ha intagit husfluga utspädd 10 upphöjt till 60 gånger så beror det på flugans materialistiska böjelser. Och så vidare.

Min favorit är ändå Latex vulcani. Det är inte vilket vulkaniserat gummi som helst:
In the end I decided to use a sample taken from a condom as the form of latex in which the contradictory aspects of the substance were most clearly expressed. In the event I was surprised by the way in which both the non-latex issues of the condom, particularly sexuality and sterility, and the more general aspects of rubber, particularly the sulphurous physical symptoms, found expression in the proving.
Återigen beskrivs en rad symptom, som enligt den homeopatiska läran kan knytas till den ursprungliga substansens egenskaper; de följande är de som utspädaren erfor:
Felt that the skin on my head was tightening.
Heat in the forehead.
Felt rushed and hurried, carried away with the process.
Men inget går upp mot det sammanträffande, eller vad det nu var, som Peter D. Fraser fann anledning att ta med i beskrivningen av Latex vulcani:
Within 5 minutes of beginning the trituration it was announced that the first air strikes had been made against Afghanistan.


2014-12-17

Spökbilder förr och nu

Nu ska vi titta på lite spökbilder. Inte som någon skeptisk övning, för att försöka klura ut vad som egentligen hänt mellan exponering och förevisning eller så, utan en helt anspråkslös titt på några förmenta spökbilder från olika tider.

En av de mest kända är den bruna damen i Raynham Hall, fångad på bild 1936. Sägs vara anden efter lady Townshend.

Denna bild togs 1964 i St Mary the Virgin, en kyrka i Northampton.

Biblioteket i Combermere Abbey, 1891. (Det förefaller som om många av de bästa, eller åtminstone mest kända, spökbilderna är engelska.) Bilden togs samtidigt som lord Combermere begravdes.

En amerikansk bild: Mary Todd Lincoln, f.d. first lady, med vad som ju bara kan vara hennes ömme och synnerligen f.d. make. Bilden togs av William H. Mumler som var en riktigt duktig spökfotograf, och inte fuskade han heller. Det var åtminstone vad domstolen kom fram till.

William Hope var en senare och brittisk förmåga. Om han fuskade? Låt oss säga att självaste Arthur Conan Doyle hyste en närmast lambertzk övertygelse om hans ärlighet.

... Och så håller det på ...

Nu lämnar vi dået och beger oss till nuet. Hur har spökfotograferandet utvecklats? Bara den omständigheten att varenda käft går omkring med en kamera i fickan måste väl innebär att såväl kvantitet som kvalitet mångdubblats?

Ett exempel från en turistort i South Carolina, där man anordnar spökpromenader på ett för ändamålet tydligen särskilt lämpligt ställe:
For the past several years and to the present, guests of the Myrtle Beach Ghost Walk continue to capture photographs in which this phenomenon occurs. Different people, different cameras, different film, different lenses and weather conditions, but all similar orbs. The location in which the majority appear is about half way through the Ghost Walk.
- Myrtle Beach Ghost Walk

Hur spännande låter inte det på en skala? Men bilderna... Vad ska man säga?

Det finns fler exempel men det här är representativt så det räcker.

Ute på det vida världsnätet finns det givetvis hur många spökbilder som helst, även nytagna. Många med "andar", eller vad det nu är, som liknar eller åtminstone påminner om folk. Men det är påfallande många betraktare som fascineras av bilder med suddiga ljusfläckar som inte skulle ha väckt minsta uppmärksamhet för hundra år sedan.


Faktoider: Orbs!

2014-12-16

Göran Lambertz tänker fritt

Nu har jag skrivit igenom min bok om Quickärendet och allt vad det har fört med sig. Ett hästjobb, men kul och VÄLDIGT tillfredsställande. Återstår kontroller, genomläsningar, komprimeringar, tillägg, förbättringar och allt vad det är.
- Göran Lambertz, justitieråd i Högsta domstolen, skriver på Facebook

Den som följt "Quickärendet" har haft det tvivelaktiga nöjet att se en rättsskandal rullas upp, en rättsskandal som drevs av en sekt runt en karismatisk guru.

Först klarlades det juridiska haveriet: Quick/Bergwall hade dömts för åtta mord utan minsta spår av tekniska bevis eller vittnesmål, utan enbart (vad som än påstås längre ner) på grund av terapisessioner grundade på den grundligt motbevisade idén om bortträngda minnen. De var fullt jämförbara med sittningar hos ett sånt där medium – fast ett "medium" utan förberedelser, men fullproppad med receptbelagt.

Därefter fick vi insikt i drivkrafterna bakom: En liten men högkvalificerad sekt kontrollerad av en psykoanalytiker med stort kontrollbehov och gravt pseudovetenskapliga idéer. En av de många kusliga aspekterna var att övertygelsen om Quicks massmördande verkade smitta: vuxna, intelligenta och synnerligen kompetenta yrkesmänniskor som borde ha insett vad det hela var värt (särskilt som det var deras jobb) drogs in, övertygades, och började sedan övertyga andra.

Inte för att alla övertygades. Men de som inte gjorde det utmanövrerades. Så länge de "troende" var situationens herrar så spelade sådant mindre roll.

Nu har det vänt fullständigt. Sture Bergwall har frikänts och släppts ut. Sektmedlemmar som Sven Å Christianson, Christer van der Kwast och Göran Lambertz träffas fortfarande, diskuterar och hånar VIFT, "Vi som ignorerar fakta totalt" – det är, tvärtemot vad man kan tro, alla som inte håller med dem.
Med Quickärendet är det faktiskt så att det är alldeles uppenbart att det inte var fråga om någon rättsskandal när Quick/Bergwall fälldes. Går man igenom bevisningen ser man att den netto ligger klart över 100 %. Det är också alldeles klart att eventuella bortträngda minnen saknade betydelse för domarna. Jag förstår att du vill kämpa med näbbar och klor mot sådana påståenden, för du kämpar för ditt goda namn och din heder. Du kommer att förlora kampen till sist eftersom du har hamnat fel.
 - Lambertz skriver i största förvillade välmening till meningsmotståndare Dan J., Göran Lambertz skriver bok om Quickskandalen, Aftonbladet 6 november 2014

Göran Lambertz är "Quickgruppens" fanbärare och den som man fortfarande behöver bekymra sig för. Till en rad artiklar, insändare och andra allt märkligare inlägg i debatter ska han nu lägga en bok. Inte för att man kan döma en bok som man inte läst – men det är fullkomligt glasklart att den kommer att utgöra ytterligare befängt försvar för en stendöd idé.

Nyligen stod det klart vilket förlag som ska ge ut den: Fri Tanke.

Fri Tanke Förlag är inte vilket förlag som helst. Det förknippas, på goda grunder, med upplysning, förnuft och vetenskap. Man ger ut litteratur "i upplysningens anda", ägnar sig åt sann folkbildning: "att skildra verkligheten så sanningsenligt som möjligt, med hjälp av kvaliteter som saklighet, opartiskhet och kritisk granskning". Det sista var ett citat ur en artikel av Christer Sturmark (förlagschef) och Sara Larsson (tidningen Humanisten) där de kritiserar SVT för att ha sänt en "dokumentär" om en karl som påstår att en gammal egyptisk ande talar genom honom.
[Filmen] är dock något mer än en "spegling" av en personlig tro – den är ett mycket kontroversiellt ställningstagande av filmaren själv. Varför kontroversiellt? Helt enkelt för att frågan om en värmländsk snickare är hemsökt av en 3000-årig ande inte är en åsiktsfråga utan en strikt empirisk fråga. Den kan jämföras med frågan om man kan gå på vatten eller trolla fram guldringar ur tomma luften eller, för att anknyta till [filmarens] intressesfär, huruvida en egyptisk ande delar boplats i de värmländska skogarna med mer inhemska väsen såsom troll och älvor.
 - Ska verkligen vad som helst få kallas dokumentär? Journalisten 1 oktober 2008

Man skulle också kunna jämföra med neofreudianismens bortträngda minnen. Det är inte en åsiktsfråga utan en empirisk fråga, som har prövats och dömts ut, stenhårt.

Det klara ställningstagandet ovan kan jämföras med följande slirande:
Jag kanske har missuppfattat det hela, men detta är vad jag uppfattar att Lambertz försöker säga, och i så fall har han givetvis helt rätt. En dom och en domstolsprocess kan alltså vara korrekt och oklanderlig, och leda till en korrekt (i epistemologisk mening) men felaktig (i ontologisk mening) såtillvida att den kan förklara en oskyldig person skyldig eller vice versa.
- Christer Sturmark, Quickdebatten, 1 december 2013

Vad Lambertz inte bara försökt att säga utan även sagt, ofta, gärna och intensivt, är att Quickfallet inte alls var någon rättsskandal. Bergwall är skyldig. Att missa budskapet när man sitter så nära scenen som Sturmark gör är säreget, minst sagt.

Inte för att Sture Bergwall löper någon risk. Men det är inte honom som detta egentligen handlar om. Det finns de som sitter i fängelse i detta nu på grund av pseudovetenskapliga idéer.
Hans klient dömdes i somras till tre års fängelse för ett stort antal sexuella övergrepp på dottern under 1990-talet. Domen vilade helt på uppgifter från flickan, som i vuxen ålder gått i terapi och bland annat under hypnos börjat minnas vad som hänt henne.
- Frias efter risk för falska minnen, SvD 12 december 2014
Faktum är att den som 2014 söker terapi för vanliga åkommor som ätstörningar eller depressioner ger sig ut i ett minfält. Ett olyckligt val av hjälpare kan leda till katastrof.
- Dan Josefsson, Den livsfarliga terapin måste stoppas, Aftonbladet den 16 december 2014

Avslutningsvis Sturmark och Larssons slutkläm från 2008. Det känns länge sedan.
Finns då någonting som hindrar annan propaganda att passera under dokumentärens täckmantel i SVT? Kanske vi får se hyllningar av rasbiologi, astrologiska personlighetsanalyser eller scientologiska berättelser om rymdhärskaren Xenu?

2014-12-15

Lördagsfråga 338: Priser

  1. Mobius Awards är en pricklös serie priser i reklambranschen. Namnet kommer av att det fysiska priset utgörs av en skulptur i form av ett möbius-band; det är den förklaring man får. 
  2. Darwin Awards - behövs någon förklaring? - "salute the improvement of the human genome by honoring those who accidentally remove themselves from it." Ledtråden är "livets träd", en kladd som Darwin gjorde redan 1837 när han funderade över hur arterna hänger ihop.
  3. Hindenburgkorset kallas det ofta, eftersom det instiftades 1934 av Paul von H. Medaljens egentliga beteckning är ärekorset eller ännu längre Das Ehrenkreuz des Weltkriegs 1914/1918.
  4. Tho-Radia var ett av många varumärken för radioaktiva skönhetsprodukter. Till skillnad från många andra lurades de heller inte: Krämerna, salvorna etc. var verkligen radioaktiva. Radium hade ju upptäckts av paret Curie som belönades med Nobelpriset 1903. Här finns ytterligare curieusa kopplingar: Marie upptäckte (dock ej ensam) att thorium är radioaktivt, och Tho-Radia hade, enligt uppgift, kokats ihop av en Dr Alfred Curie, som dock inte var släkt... Om han alls existerat.
Lite långsökt på slutet, men Tricky anade sambandet och Pölsa Dum redde ut det mesta i övrigt. Snyggt samarbete.

2014-12-14

Scientologernas droginformation

Allt som följer är gamla nyheter. Men det är tydligt att samhället har svårt att ta in att något så gott som arbete mot droger kan bedrivas av en destruktiv sekt.

Riksorganisationen för ett drogfritt Sverige har hemsidor och "varumärken" som drogfritt.nu, droginformation.nu med flera. Här är dess grundare och ordförande Åsa Graaf när hon 2013 tar emot ett pris av International Association of Scientologists. Bild från Peter Roths blogg Politik och vardagsliv!: Scientologernas falskspel inom skolvärlden och missbruksvården.

En av deras ansikten utåt är Alexander Breeze som föreläser i skolor. Han lärde 2012 ut ett antal faktafel. Det är möjligt att dessa inte längre lärs ut.
Under föreläsningen säger Alexander Breeze att man blir beroende av droger första gången man provar och att antidepressiva läkemedel, sömntabletter och Alvedon lagras i fettvävnaden, uppgifter som alla tillbakavisas av Tom Palmstierna, överläkare på Beroendecentrum i Stockholm.
Och så är det banden till scientologin – som bland annat anser att psykofarmaka inte hjälper utan tvärtom är skadligt och drogar ner människor.
- Stora faktafel i drogundervisning, SvD 11 maj 2012.

Det är anmärkningsvärt att han, till skillnad från många andra i organisationen, inte gör någon hemlighet av att han är scientolog. Annars lyser S-ordet med sin frånvaro i föreningens information, vare sig man frågar dem direkt, via mail eller Facebook, eller på en sida som Frågor och svar.

När Breeze får frågan om psykofarmaka svarar han undvikande men det är uppenbart ett spel för gallerierna. Inom scientologin är psykiatri och psykofarmaka djävulens verktyg. Till droger räknas även läkemedel som Ritalin och Concerta.
- Tidningen Drogfritt.nu, 4/2014

Detta är budskapet i dess maximalt nedtonade version. För ofiltrerat scientologiskt tyckande om psykatri och psykofarmaka, se - med försiktighet - hemsidan kmr.nu, som drivs av den scientologiska fasaden Kommittén för Mänskliga Rättigheter. Det våldsamma tonläget där beror på att scientologin ser psykatrin som sin största konkurrent om trasiga själar.

Och vad missbruk beträffar så heter det scientologiska alternativet Narconon, där man bekämpar droger med vitamintabletter och bastu. Vilket av en händelse är samma "reningsprocess" som scientologer får genomgå.
En aspirerande scientolog ska under denna reningsprocess bada bastu 5-6 timmar per dag, inta stora doser vitaminer som kan inbegripa upp till 40 tabletter om dagen. Samma sak gäller för Narconons behandlingshem. Man menar på att man på detta sätt svettas ut det dåliga och fyller på med det nyttiga. Problemet med detta är att ett vitaminintag i denna kvantitet kan vara dödligt.
- Hjälpkällan: Narconon
Åren gick och 2004 tog jag över Narconon Göteborg med ett fortsatt stöd från Drogfritt.nu och levererade ytligare tusentals föredrag till skolor, men hade nu också börjat utbilda tusentals värnpliktiga på 12 arme och flottbaser runt om i Sverige. [...] Så 2011 i September hände något historiskt Narconon Göteborg och Drogfritt inte bara jobbade ihop utan vi gick ihop som en enda stark organisation under namnet Drogfritt.nu med kampanjen I Say No Drugs.
- Så nu tar jag över!!!!!, Alex Breezes blogg den 11 januari 2013

Dessa galenskaper anlitas fortfarande, för offentliga medel - dina skattepengar - efter åratals informerande om vad det går för. Vad är det för fel med folk?

Faktoider: Scientologerna upphandlade

2014-12-12

Ka-Bar, björnkniven (?)

Det här är en av de mest berömda knivar som finns. Den har använts i USA:s krigsmakt sedan andra världskriget liksom på många andra håll, har tillverkats i ca hur många som helst exemplar, och kallas ofta Ka-Bar oavsett tillverkare. För Ka-Bar (eller KA-BAR som de ibland skriver, ibland inte) är "egentligen" inte en typ utan en tillverkare. Deras historia går längre tillbaka än deras överlägset mest berömda modell.

- "Trusty", scouttidningen Boy's Life, juli 1924, sid 49

Firman grundades kring sekelskiftet och tog sig 1909 namnet Union Cutlery Company. Det varumärke man började använda 1923 hade en märklig historia:
Our name dates back to the early 1900's from a fur trapper testimonial. He wrote that while trapping, his gun jammed leaving him with only his knife to kill a wounded bear that was attacking him. He thanked us for making the quality knife that helped him to kill a bear, but all that was legible was "K a bar". Honored by the testimonial, the company adopted the phrase KA-BAR as their trademark.
- KA-BAR, officiell hemsida

Om "allt som gick att läsa" var de fem bokstäverna, hur lyckades man då tyda resten? Berodde textens svårläsbarhet på oförmåga, ovarsam posthantering eller något annat? Den enda källa som någonsin angetts är "company records". Själva brevet har aldrig visats upp. Vilket ju hade varit en självklarhet, om det funnits. Men historien är påhittad, förmodligen betydligt senare än 1923.

It's told that back around the turn of the century, a trapper killed an attacking grizzly with a knife made by Union Cutlery Company. The "kill-a-b'ar" legend grew, and eventually became "KA-BAR", our present trademark and company name.
- Field & Stream, maj 1978, sid 175

Det som idag är ett faktum var för 35 år sedan en "legend". Man nämner inte ens något brev. Skrivningen ges en fonetisk förklaring istället för en skriftlig. För att travestera: "Myth became legend. Legend became history."

Vad beträffar björnjakt medelst kniv så är det stapelvara i jaktberättelser. Vad jag inte hittat är någon annan berättelse där knivens märke nämns. Det var Union Cutlerys smarta drag: Att komma på idén att deras kniv skulle ha använts i en sådan episod. Dessutom är den historien betydligt roligare än att namnet skulle vara förkortning av "Knife Attachment, Browning Automatic Rifle", en förklaring som är lika osann som björnen och ungefär lika osannolik.

2014-12-11

På snusen

På snusen har man kunnat vara sedan mitten av 1800-talet har. Längre tillbaka, åtminstone från 1600-talet och framåt, kunde man vara "snusig", vilket syftar på det tillstånd av lätt yrsel som förknippades med snusande av tobak.

Den som är på snusen var alltså bara lätt berusad. Denna betydelsenyans har bevarats ovanligt väl, vilket är ovanligt i alla sammanhang och inte minst detta.