De tre som förstår relativitetsteorin

- The Times, 7 november 1919

Arthur Eddington är ett viktigt namn i den morderna fysiken. Allra mest känd är han nog ändå för de mätningar som utfördes vid solförmörkelsen den 29 maj 1919. Där kunde man se att stjärnor som befann sig nära den (förmörkade) solen verkade ha flyttat på sig, eftersom ljuset böjdes av solens gravitation – och det närmast exakt så mycket som Einsteins allmänna relativitetsteori förutspådde, eller en god bit mer än det skulle ha gjort enligt Newtons fysik. Det var det finaste bevis man sett för att den allmänna relativitetsteorin stämde: "Our former belief that the foundations of science had been laid for all time has been shattered", som Royal Society formulerade det.

Sällskapet träffades samma höst för att ta del av berättelsen om mätningarna och expeditionerna (man hade för säkerhets skull skickat folk till både västafrika och Brasilien). Efteråt gick man runt, minglade och gratulerade. En av deltagarna var Ludwik Silberstein, som bland mycket annat skrivit en lärobok om (den speciella) relativitetsteorin. Han bytte några ord med Eddington och frågade om ett påstående som cirkulerat – naturligtvis på skoj – om det är sant att det bara finns tre personer som förstår relativitet?

Eddington funderade ett ögonblick. Silberstein frågade igen: "Professor Eddington, du måste vara en av de tre personerna i världen som förstår den allmänna relativitetsteori?" eller "Var inte så blygsam!". På vilket Eddington svarade: "Inte alls, jag försöker att komma på vem den tredje skulle vara." Vilket kan tolkas som att antingen Silberstein, Eddington själv eller rentav Einstein inte förstod sig på den allmänna relativitetsteorin ...

Detta fråga/svar-citat är, såvitt jag kunnat finna i trovärdiga källor, sant. Däremot var det givetvis inte på allvar, vare sig frågan eller svaret. Det blir desto bättre av att Eddington på stående fot gjorde om en poänglös fråga till en riktig lustighet.

Källor:

• Jean Eisenstaedt, The Curious History of Relativity: How Einstein's Theory of Gravity Was Lost and Found Again (Princeton University Press 2006)
• Thibault Damour, Once Upon Einstein (Taylor & Francis 2006)

Hesekiel 25:17 enligt Sonny Chiba (och Tarantino)

"The path of the righteous man and defender is beset on all sides by the inequities of the selfish and the tyranny of evil men. Blessed is he, who in the name of charity and good will, shepherds the weak through the valley of darkness, for he is truly his brother's keeper and the father of lost children. And I will execute great vengeance upon them with furious anger, who poison and destroy my brothers; and they shall know that I am CHIBA the Bodyguard when I shall lay may vengeance upon them." – EZEKIEL 25:17

- Förtexten till The Bodyguard (1976), den amerikanska versionen av Karate Kiba (1973) där den inte fanns

Sonny Chiba är artistnamn för skådespelaren Sadao Maeda, och även rollen i den japanska karatefilmen som baseras på en serie av Ikki Kajiwara.

"And you will know my name is the Lord when I lay my vengeance upon thee."

- En av några lätta justering av Jules Winnfield (t v i bild)

Samuel L. Jacksons torped i Pulp Fiction har en drapa som han alltid läser upp för sina offer när det är dags. I stort sett samma text som Chiba, alltså från Hesekiel 25:17 – säger han ... Men den som slår upp den goda boken där hittar bara följande:

And I will execute great vengeance upon them with furious rebukes; and they shall know that I am the LORD, when I shall lay my vengeance upon them.

I vrede skall jag straffa dem, och jag skall utkräva en fruktansvärd hämnd. Och när jag låter min hämnd drabba dem, då skall de inse att jag är Herren.

- Hesekiel 25:17 (King James Version + Bibel 2000)

Det är bara de sista orden i det långa citatet som kommer från Bibeln. Resten kommer inte från Quentin Tarantino som jag först trodde – tack Joakim E! – utan från en japansk 70-talsrulle, inklusive bibelhänvisning (och, något otippat, "CHIBA the bodyguard"). Det är alltså inte bara ett påhittat kvantum trovärdigt bibelsnack utan även en mycket tarantinsk referens. (Maeda fick senare en roll i Kill Bill: Vol 1 (2003) – Youtube.) Det finns också en ironi i att Chiba arbetar mot ett knarksyndikat av samma sort som Winnfield arbetar för.

De som ska straffas hos Hesekiel är för övrigt filistéerna och kereteerna (de senare är kreti i uttrycket "kreti och pleti"), eftersom de uppges vara "hämndlystna och fulla av förakt".

Kuriosa: Något som jag först trodde var en källa men som visade sig vara något ännu mer otippat: Ett lån från Chibas livvakt och Tarantinos torped till en religiös skrift. Gravt förvillat och förvirrat men skrivet på allvar. Citatet är inte med i något särskilt populärkulturellt sammanhang eller så utan står rätt upp och ner.

Blesseth is he whom in the name of charity and good will, shepherds the weak through the valley of darkness and the shadow of death, for he is truly his brother's keeper. God will execute great vengeance against him who poison and destroy his brother. They shall know that I am the Creator God of Afrika [sic], the Divine giver of life and light to the world.

- Shaka Saye Bambata Dolo, Genesis of the Bible (2012)

Herr SSBD:s Genesis kan beskrivas som en svart Atlantica: Varje plats, händelse och person av vikt i bibeln placeras i Afrika (stavat just så). Spridda nedslag indikerar en oläsbar ohygglighet. Den hör till den pseudovetenskapliga genren afrocentrism, nog mest känd genom boken Black Athena (första volymen utgiven 1987) som på samma sätt, om avgjort läsbarare, försökte placera klassisk grekisk historia i Afrika.

Män efter klimakteriet

Det finns en rad absurda exempel på studier som berör kvinnor men inte tar kvinnor i beaktande. Till exempel genomfördes på 1960-talet en studie om huruvida hormonell behandling kunde minska risken för hjärtsjukdom efter klimakteriet, där 8 341 män deltog, men inte en enda kvinna.

- Agnes Arpi: Kvinnor ses fortfarande som inbillningssjuka

Det har dykt upp en och annan hänvisning till den där studien på sistone. Många som förbluffats och hånat, så klart. De självklara och enda tänkbara reaktionerna ... Om studien verkligen var så imbecill som den framställs.

Var den det? Är det sant? Var kan man studera studien närmare?

The Coronary Drug Project (CDP) proceeded in the United States from 1966 to 1975 as a collaborative secondary prevention trial supported by the National Heart and Lung Institute (1). It involved 8,341 men age 30 to 64 years on entry in the study, with a documented history of previous myocardial infarction (MI). They participated through 53 clinical centers throughout the country. 

[...] 

Aims: This study from its beginnings had three basic objectives: to evaluate long-term therapeutic efficacy post-MI of five pharmalogical regimens influencing serum lipids; to study the clinical course and prognosis of coronary artery disease; and to learn more about the effective conduct of large-scale multicenter trials of treatment for chronic disease.

- The Coronary Drug Project --- Findings with Regard to Estrogen, Dextrothyroxine, Clofibrate and Niacin

Här är ett tips (från Calle Eklund, @vivocalle på Twitter). CDP involverade 8341 män på 30-64 år, med flera urvalskriterier – men inga kvinnor. Syftet var bland annat att studera hur män på 30-64 år osv som haft hjärtinfarkt reagerade på bland annat östrogen. Kanske poängen med att enbart välja män var att de har mindre eget östrogen som kunde ställa till det i testprotokollen? Men om detta är den studie som cirkulerar så har den klintbergat sig iväg en bit från sitt ursprungliga syfte. Om det inte är den, så är jag mycket tacksam för tips åt rätt håll.

Att studera effekter av klimakteriet på män låter och är helpuckat. Men är det sant? Skulle kvalificerad personal ägna åratal åt en sådan löjlig studie? Kanske det – omöjligt är det förvisso inte, i ljuset av galenskaper som folk tagit sig för på fullt allvar – men jag köper det inte rätt av. Bevisbördan ligger på den som gör påståendet.

Naturskyddsföreningen prisar allmänfarlig pseudovetenskap

Det svenska innovationsbolaget SWATAB har ett patenterat filtersystem som omvandlar vanligt kranvatten till DIRO vatten. DIRO vatten i det här fallet ersätter kemikalier för allrengöring i den dagliga städningen.

- Ur SWATABs pressmeddelande den 19 maj 2020, publicerat på branschsajten cleannet.se

SWATABs geschäft har tagits upp tidigare här, i bloggposten Tvätta utan tvättmedel. Dess rubrik återger idén: Vatten som är så oerhört rent att det tvättar rent utan tvättmedel/tvål, och det rumstempererat.

Det är ju fantastiskt! Eller vore, om det fungerade. Fungerar det? Naturligtvis inte.

DIRO kopplar du in och placerar mellan ditt inkommande vatten och din tvättmaskin, vattnet omvandlas till ett unikt ultrarent vatten, som gör tvätten ren helt utan tvättmedel och andra tillsatser. Dina textilier blir mjuka och sköna med en fräsch neutral doft utan sköljmedel.

- SWATAB: DIRO

I förra bloggposten citerade jag en kemists sågning av SWATAB och deras påståenden. Det finns mycket att hämta ur den artikeln. Här är ett till smakprov:

Som kemist använder jag ofta ultrarent vatten och jag har aldrig uppmärksammat några fettlösande egenskaper. Det går heller inte att hitta något belägg i den vetenskapliga litteraturen för att ultrarent vatten skulle kunna lösa opolära föreningar, såsom fet smuts.

- Ulf Ellervik: Kejsarens smutsiga byk, Sans 3/2019

De påstådda miljövinsterna är tydligen så lockande att Naturskyddsföreningen hoppar över krav på belägg och annat tråkigt, och köper företagets påståenden om deras produkt.

Vi är mycket stolta över att vi nu fått vår produkt DIRO, miljömärkt med Naturskyddsföreningens ”Bra Miljöval”. Detta är ett bevis på att vi jobbar med en produkt som främjar miljö och hälsa, säger Mats Marklund, VD.

- Ur SWATABs pressmeddelande

Nej, Naturskyddsföreningens utmärkelse är inget bevis på att produkten gör vad den utlovar. Påståenden om att medel som inte fungerar fungerar är särskilt allvarliga när det gäller "förskolor, hotell, vårdhem" (för att citera pressmeddelandet), än mer så i en tid då det är viktigare än någonsin att iaktta god hygien och ha fungerande rengöring. Vad SWATAB sysslar med är farligt för allmänheten. De ska inte ha någon hjälp, de ska polisanmälas (eller om det är hyresvärdarna som man ska rikta sig mot).

Lördagsfråga 609: Gilletter

1. Illusionisterna Penn Jillette (t h) och Teller (t v) samt ett för tricket utvalt offer från publiken.
2. William Gillette i titelrollen i Sherlock Holmes (1916), ännu en stumfilm bland otaliga som antogs vara förlorad – tills den hittades i Frankrike 2014. William var den som fick folk att förknippa Sherlock med den karakteristiska mössan, deerstalker – den hade förekommit på någon enstaka illustration men inte mer – liksom den berömda svängda pipan (på illustrationer hade Holmes rökt rakt).
3. Tjurfäktning i Gillett, Colorado 1895. Den sägs ha varit den enda i sin art i landet – jag har inte grävt i detta påstående. Staden övergavs så småningom, och på 1960-talet försvann det mesta av resterna i en översvämning.
4. Gillette, artistnamn för Sandra G., i videon till Short Dick Man (1994). I flera länder gavs låten ut i den bowdleriserade versionen Short Short Man.

Den frågan löste vasse Tricky.

James "Profumo" Montesi & co

Mr Silas Jones, a West Indian immigrant of no fixed abode, was today sentenced at the Old Bailey to twenty-four years' Preventive Detention for being in the possession of a water pistol.

- Private Eye, 22 mars 1963

"Silas Jones" hette i själva verket John Edgecombe. Han hade inte åtalats för innehav av en vattenpistol utan för att ha avlossat högst riktiga skott mot en dörr till en lägenhet i vilken hans flickvän gömde sig undan honom. Hon kallas "Gaye Funloving" i artikeln och hette i verkligheten Christine Keeler.

Men egentligen handlar artikeln inte om dem. Den handlade om uppgifter som dök upp i samband med Edgecombes grillande på Old Bailey, nämligen att Keeler haft förbindelser med såväl honom som "Vladimir Bolokhov", säger marinattachén Evgenij Ivanov, och "James Montesi" ... Som var krigsminister John Profumo.

Hade ministern lurats av en honey trap? Vad hade han låtit Keeler få veta? Vilket så enkelt som så hade kunnat delges Ivanov och därmed Moskva? Detta utgjorde den så kallade Profumoaffären, som slutade med att Profumo avgick, Ivanov skiljde sig, och osteopaten Stephen Ward ("Dr Spook"), som hade varit en sorts spindel i nätet – det var i hans lägenhet Keeler gömde sig undan Edgecombe – tog livet av sig.

Det intressanta med artikeln i Private Eye är att det är den första publicerade texten om det hela, såväl i Storbritannien som, vad jag förstått, över huvud taget. Täcknamnen var lätt genomskådade för de som kände till de hela. Och de var många; vid det laget hade en mängd politiker, journalister och andra länge pratat om det hela. Men det var tydligen lite för känsligt, även för Storbritannien i början av 1960-talet, för att man utan vidare skulle låta trycka rykten och anklagelser som berörde politikers privatliv (Profumo var gift).

There is not an Hon. Member in the House, nor a journalist in the Press Gallery, nor do I believe there is a person in the Public Gallery who in the last few days has not heard rumour upon rumour involving a member of the Government Front Bench. The Press has got as near as it can – it has shown itself willing to wound but afraid to strike ...

- Överste Wigg talar i House of Commons, 22 mars 1963; han nämner sedan flera namn

Intressant nog hade åtminstone de svenska journalisterna iakttagit samma försiktighet. Det första omnämnandet i svensk press är Expressen, återigen den 22 mars, som beskriver den växande affären som "en öppen hemlighet". Om det var hemligt och öppet, varför hade då varken Expressen eller deras kolleger dittills nämnt det med ett ord? – kunde man frågat sig.

Lördagsfråga 609

Därför heter det Västerbotten

Botnia occidentalis och Botnia orientalis: Västerbotten och Österbotten på Olaus Magnus Carta marina från 1539.

Västerbotten heter som det gör eftersom det ligger väster om Bottenviken. På andra sidan hittar vi logiskt nog Österbotten, i det Finland som var Sverige från medeltiden fram till 1809.

Inte Sapfo

Så som det mjuka och formbara vaxet följer lärda fingrar, och blir till de konstverk som det beordras; än en Mars, än en kysk Minerva, än en Venus, än Venus son [gissar på Aeneas] [...] på samma sätt är det passande att människors talanger leds av de lärda.

- Plinius d.ä. (epistel 7.9.11)

Här har vi ett fint porträtt: En kvinna i skrivartagen. Stylus och träskivor överdragna med vax var standardmetoden för att anteckna saker och ting i antikens Rom och Grekland. Ofantligt mycket mer skrevs på det sättet än med bläck på papyrus (för att inte tala om dyrbara pergament av kalvskinn). Stylusen hade en vass ända som man skrev med, och en trubbig som man suddade med. Av materialets egenskaper följer att ytterst lite har bevarats till våra dagar, även om en del fina fynd har gjorts.

Vem det är vi ser vet vi inte, och lär aldrig få veta; om det alls är ett porträtt av en faktisk person. Fresken finns i Pompeji (ödelagt/bevarat år 79 e.Kr., se även en utredning av datumet), i ett hus som kallas Insula Occidentalis, där den hittades 1760. Den har fått den korrekta men oinspirerade beteckningen "kvinna med vaxtavla och stylus". Smyckena visar att vi har med någon från överklassen att göra – det är allt vi vet.

Långt senare hände något intressant. Säger intressant ur faktoid-synpunkt.

Den antikens skrivande kvinna som fått mest uppmärksamhet i våra dagar är Sapfo (ca 630–570 f.Kr.). Hon var mycket produktiv (det som finns kvar idag är en liten flisa av allt som funnits) och uppskattades även av sin samtid. Det finns inte så få någorlunda samtidiga, relativt sett, avbildningar av henne – men detta var i en tid som var mindre besatt av tanken på bildlika porträtt än vår. Kort sagt: Vi vet inte hur hon såg ut.

Den som ska illustrera en bok eller artikel om Sapfo har som sagt en del att välja på, åtminstone om det inte är så noga med porträttlikheten. Då är det märkligt att så många valt bort de många grekiska alternativen, och istället valt en bild från en annan kultur och ett helt annat sekel som inte ens påståtts föreställa henne, utan alldeles garanterat visar upp en helt annan person.

Det är därför den som bildgooglar "sapfo" får upp kvinnan från Pompeji, inte i enstaka träffar utan gång på gång. Det är ungefär som att skriva om en författare från 1300-talet och illustrera med en slumpvald selfie från Instagram.

Se även Wikipedia (sv.): Sapfo för mer om hennes liv, diktande och i viss mån utseende