2023-03-20

Lördagsfråga 746: Polare

  1. Ridley Scott regisserar Harrison Ford i den laddade slutscenen i Blade Runner (1982). Den skulle förvisso bli känd! Om än för motspelarens insats. Och senare bli Lördagsfråga 490.
  2. David Crosby i The Byrds när de uppträder i The Ed Sullivan Show 1965
  3. Första porträttet av den mångkunniga Elfrida Andrée, taget henne ovetande av fadern. Eftersom hon var född 1841 är detta rimligtvis 1850-tal; Wikipedia daterar den till ca 1900..!
  4. Silje Storstein och Tomas von Brömssen som Sofie Amundsen och Alberto Knox i Sofies värld (1999), efter Jostein Gaarders bestseller.

Scott, Byrd, Andrée och Amundsen ger fyra polarforskare, händelsevis från lika många länder, dessutom 50/50 lyckade/misslyckade. Den satte Mikael Parkvall (och Löjliga familjen bidrog i sitt rätta svar även med rubriken ovan).


2023-03-19

Huggorm i 1685 års FASS

Inte författaren men en samtida kollega: Den kunglige apotekaren Moses Charas återgiven i hans Pharmacopœia (Frankrike 1673). Eftersom Salmon har inte med några illustrationer.

Rubrikens ”FASS” är en vanvördig och trubbig översättning och sammanfattning av William Salmons Pharmacopœia Londinensis or, the New London Dispensatory (första utgåvan 1678, den jag hittat 1685). Att receptsamlingen är på engelska – ”translated into English for the Publick Good” – var ingalunda självklart, då latin var det synnerligen etablerade språket i branschen.

I farmakopéns liber II ägnas femte kapitlet åt orm. Det var så intressant att jag återger ett längre stycke. Jag har som synes lämnat den härliga stavningen intakt eftersom den är läsbar. Vilka termer som behöver förklaras, och hur mycket, kan man ju tycka olika om – flera vore värda egna bloggposter. Varsego.

In the Viper there is nothing venomous but the Head and Gall: The Flesh, Liver and Bones have no Poyson in them.

1. The Head of the Viper is used as an Amulet, to be hung around the Neck, to cure a Quinsie [peritonsillit eller halsböld].

2. The Flesh is hot and dry [inte bokstavligt, det är alkemiska egenskaper som avses]: and purges the whole Body by Sweat; and being eaten or drunk, it cures the French-Pox [syfilis], and the Leprosie.

3. The Broth of them performs the same thing, eating half a Viper at once, and fasting five or six hours after it; soalso they cure all old Ulcers and Fistula's, clears the Eyesight, help the palsy [blandade förlamningar], and strengthen the Nerves.

3. The Ashes of their Heads mixt with a thick Decoction of bitter Lupius [har ej lyckats identifiera], and used as an Oyntment to the Temples, stops Rheums [gojset i ögonvrån] falling into the eyes, and helps their Dimness, and is an excellent thing against St Anthonys Fire [Antoniuseld var samlingsnamn för sjukor som präglades av hudrodnad, smärta och kallbrand]. The Fat or Grease mixt with Honey, is an excellent thing to clear the sight.

6. The whole Viper in powder (the Head and Gall excepted) cures perfectly the Gout, Kings Evil [skrofler, barntuberkulos], taken twice a day to ℥ij [två uns, knappt 50 gram] or more.

7. Oleum Viperarum, ℞ [Rx = recept] Black Vipers ℔iij [tre pund] Oyl of Sessamin [sesam] ℔ij [två pund], boyl them in a close Glaß, till the flesh falls from the Bones; or you may make an Oyl of them by Descention [?]. It Cures the Gout, Palsie and Leprosie, cleanses the skin, and helps all the Defects thereof.

8. Viper Wine. It is made by drowning live Vipers in the Wine. It Cures Leprosies and the French Pox.

9. Powder of Vipers Compound. It is made as that of Serpents, and has all the same Virtues.

10. Quintessence of Vipers. It is made as we have taught in our Dor. Med. [Doron Medicon (1683)] Lib. 2. Chap 8. Sect 2. and is very powerful against Leprosies, the French Pox and all Impurities of the Flesh and Blood.

11. Essentia Viperarum. ℞ Of the Livers and Hearts of Vipers, ana. dry and bruise them, and Extract a Tincture in 7 days with S. V. rectified: to ℔j. [1] of this Tincture add of the fixed Salt ſs [ett halvt uns], mixed with the Flegm and Spirit of Vipers, drawn off by distillation; of the Volatile Salt j. digest till they are united; so have you a most ennobled Essence of Vipers, powerful to all the aforesaid intentions. Dose ad ij [två skrupler à ca 1,2 gram – och japp, det är ”det” ordet]. It is a most excellent Medicine, Dissolves all Excrements and Coagulations of Humors, Dissolving, Purifying and Cleansing like Soap; carrying out every ill by Urine, Sweat or insensible Transpiration, curing all sorts of Gouts, the Stone in both Reins and Bladder, Leprosie, French Pox, Scurvy, Melancholy, all Obstructions and Putrefactions, loss of Strength, decays of Nature and Consumption [tuberkulos], so that as it were, it even renovates a Man, by taking away what is contrary to Nature, and adding what is requisite.

12. Spirit, Oyl Volatile and fixed Salt of Vipers. ℞ Dryed Vipers with the Liver and Hearts, cut and gently bruise them, put them into a Retort, from which distil gradatim [gradvis, som man kunde gissa] into a large Receiver; so have you a flegm and spirit, and then a Volatile salt, sticking to the neck of the Retort, and sides of the Receiver; and at the last a thick, stinking Oyl, which seperate. Purify the Volatile salt in a long glass, and sublime it by an Alembick [enkel destillationsapparat] in sand, with a gentle fire, least any humidity should follow, as is usual if the fire be increased. This Salt is wonderful piercing and volatile, and therefore ought to be kept close in a glasss, with a glass stopper: from the Caput Mortuum [”dödskalle”, återstoden när man destillerat klart] you may make a fixed Salt the common way. The Volatile Salt and Spirit, are wonderful Medicines, they resist Putrefaction, open all obstructions, cure Quartans [malaria som ger feber var fjärde dag, ”fyrdagarsfeber”], and all sorts of Feavers, given an hour before the Fit, in a convenient Vehicle, to allay the sharpness, as in the Emulsion of Almonds with a little rose and Cinamon-water and white Sugar, Dose of the Volatile Salt is à gr. vj. ad x, or xij of the fixed à ſs ad j or ℥ſs. The biting of the Viper is mortal, and kills within 3 days at farthest, if not speedily cured: the poyson is Universal, as if the body was set on fire, with Convulsions, Weakness, cold Sweat, Vomiting, and then Death: at first the poyson may be sucked out, by applying the Anus of a Hen to the part after Scarification, or else a Plaister [plåster] of Garlick, Onions, and Venice Treacle [teriak från Venedig, populär variant av tidens undermedel nr 1], drinking French Wine, Garlick Broth, and taking Mithredate [annat populärt undermedel], Bezoar [stenliknande föremål som kan bildas i magsäcken; högt ansedda som motgift], Mineral and Myrrh, …

Pharmacopœia:n finns att läsa i sin helhet på Google Books, liksom säkert på andra ställen.

Kuriosa: Att man skrev tre uns ”℥iij” istället för ”℥iii” lär ha berott på att försvåra ändringar i efterhand. Spontant tänker jag att man enkelt skulle kunna få ett effektivare skydd mot sådant, hur stort nu problemet var.

Obs: Tala med läkare eller apotekspersonal innan du använder något av preparaten som beskrivs … :-)


2023-03-17

"Benjamin" var inte den sista pungvargen

Den 7 september 1936 dog så Benjamin, den sista kända tasmanska tigern, på Hobart Zoo.

- DN 8 december 2001 

Världens sista kända exemplar av pungvargen, eller den tasmanska tigern som den också kallades, dog 1936 på Hobart Zoo på ön Tasmanien i Australien. Och nu har 85 år gamla filmer på pungvargen Benjamin restaurerats digitalt och publicerats av Australiens National Film and Sound Archive.

Här är sista filmen på den utrotade tasmanska tigern, TV 4 19 maj 2020

Bilderna visar pungvargen Benjamin på Hobart Zoo i Australien år 1933. Tre år efter att filmen spelades in dog Benjamin och därmed dog också arten ut. :'-( 

Illustrerad Vetenskap lade ut en kolorerad version av en svartvit film på Facebook

När den sista kända pungvargen kommer på tal, brukar det bli några rätt och några fel. Vad som stämmer är att året är 1933, och vi är verkligen på Hobart Zoo, på Tasmanien, Australien. Men hanen på filmen var inte den sista kända pungvargen. Inte heller hette den sista Benjamin – det var förresten en hona.

På Hobart Zoo (också känt som Beaumaris Zoo) dog den 7 september 1936 en pungvarg, även känd som ”tasmansk tiger” eller thylacin. Det var djurparkens sista. Och inte fanns det några på några andra djurparker heller. Så småningom började man inse att de inte bara tagit slut på världens djurparker, utan över huvud taget. (Och där är vi än idag, trots återkommande rapporter med starkt varierande kvalité; läs mer det spåret i bloggposten På spaning efter pungvargen.)

Då började man att leta efter kvarlevorna av den individ som var den sista kända av sin art – men man kunde inte hitta dem. Låg den bortglömd i något förråd? För den hade väl inte … Förstörts?

Den 5 december 2022 hölls en presskonferens på Tasmaniens museum och konstgalleri (TMAG). Två glada och stolta forskare berättade att de hade hittat de jordiska kvarlevorna av den sista kända pungvargen.

In a paper soon to be published in Australian Zoologist, researchers Robert Paddle and Kathryn Medlock reveal that the remains came into the collections of the Tasmanian Museum and Art Gallery (TMAG) in 1936 but had until now remained unidentified.

Thylacine mystery solved in TMAG collections, TMAG 5 december 2022

Istället för att hamna i zoologiska samlingen hade skinnet och benen hamnat i utbildningssamlingen. Det hade att göra med att man 1936 ännu inte fått klart för sig att djuret nog var utrotat. Pappersarbetet som rörde den sista pungvargen hade varit bristfälligt även när den levde, vilket hade en anledning: Djuret hade fångats i en fälla, vilket var olagligt och hade kunnat ge infångaren trassel.

Hur som helst. Den sista kända pungvargen hade inte alls legat bortglömd i någon låda. Tvärtom hade den åkt runt och visats upp i skolor, tills den gick i pension på 1980-talet. Och nu hade doktorerna Paddle och Medlock kommit fram till att det gamla uppvisningsexemplaret – pälsen är synligt tillplattad där oräkneliga skolbarn klappat den – är identiskt med världens sista kända Thylacinus cynocephalus.

Och så var det en sak till …

… It is there the press conference probably would have ended, but for another question from a reporter who asked Dr Paddle about "Benjamin", the name which often accompanies stories, videos and online discussion about the last thylacine.

With a laugh, then an exhalation of breath, Dr Paddle launched into something which, by the tone of his voice, had clearly caused him some exasperation.

- James Dunlevie: Stop calling the last thylacine Benjamin, Tasmanian tiger researcher says, ABC News 5 december 2022 (uppdaterat 6 december)

Graham Pizzey (1930–2001) var en känd skildrare av australiensiskt djurliv. Våren 1968 fick han besök av en man som hette Frank Darby. Denne förklarade att han varit den sista intendenten på Hobarts Zoo, som stängt 1937. Darby har mycket att berätta. Inte minst om den sista kända pungvargen, Benjamin, som han tagit hand om under dess sista år. Som att denne skulle ha varit halvtam, och visats upp för publik när han matades med levande kaniner. Pizzey skrev ned alltihop och skickade texten till en tidning i Melbourne, som genast tryckte den. Det var då berättelsen om ”Benjamin” började cirkulera.

Pressen ville ha fler detaljer. De letade upp en viss Alison Reid. Hennes far Arthur hade drivit djurparken fram tills sin död 1935, och Alison hade själv arbetat där. Hon kunde berätta mycket om pungvargarna. Däremot inte om Frank Darby, eftersom hon aldrig sett honom förut. Han hade garanterat inte arbetat på Hobart Zoo. Darby var en bluff.

Bluffen hade kunnat ifrågasättas även utan Alison. Som när Darby sade att pungvargarna saknade läte. Inte för att han var ensam om att tro det. Många som skyllde försvunna djur på pungvargarna menade att man inte kunde höra dem eftersom de aldrig lät … ”Kan du höra något?” ”Nej..?” ”Då är det en pungvarg! Ladda bössan!” Det var på grund av pungvargarnas faktiska eller inbillade kostnader för djurhållningen som man länge fick skottpengar för dem, och det en av orsakerna till att arten dog ut. (Man kan få en uppfattning om öns fårnäring när man begrundar att det i dagens Sverige går 20 personer per får, jämfört med Tasmanien 4,5 får per person. Och den var inte mindre eller mindre viktig för hundra år sedan.)

Den här fick vara med eftersom det är en faktoidblogg jag driver: Fotot av Henry Burrell (1921) bidrog till att sprida bilden av pungvargarna som hönstjuvar …

… Men av originalet framgår att vi är i en inhägnad. Kanske det rentav var ett uppstoppat djur? Från Carol Freeman, Is this picture worth a thousand words? An analysis of Harry Burrell’s photograph of a thylacine with a chicken (University of Tasmania 2001).

Det kan nämnas att besökarna på Hobart Zoo aldrig var särskilt intresserade av pungvargarna. Varför titta på hönstjuvar när det finns isbjörnar, tigrar och annat spännande alldeles intill?

Och vad ”Benjamin” beträffar … Som sagt: Den sista kända pungvargen var en hona. Hon blev aldrig filmad. Hanen som filmades 1933 hette inte Benjamin. Inga pungvargar på Hobart Zoo hade matats med levande djur (det påhittet gjorde Alison särskilt upprörd). Däremot ska det finnas tidiga belägg för att pungvargen 1936 dog i samband med en köldknäpp. Enligt en ofta berättad episod blev den utelåst från sin bur (kanske på grund av stark värme under dagen), blev förkyld under den kalla natten, och dog sedan. Om det stämmer har jag inte grävt i. Hur som helst.

Sagan om ”Benjamin” lanserades 1968. Och än idag tror folk på den.

Despite the Darby story being debunked semi-regularly, the "Benjamin" story has persisted, to the annoyance of Dr Paddle.

"It was a female and it certainly was not called Benjamin. It is an unfortunate myth [created by] a bulls*** artist of the first degree.

- ABC News

Jag vet inte hur slipad Darby var (om det nu var hans rätta namn …). Men en sak vet jag, och det är att det inte krävs en skitsnackare av nämnvärd rang alls för att hans påhitt ska leva kvar jorden runt femtio år senare.

Man kan också fråga sig varför Graham Pizzey och tidningar inte gick till Alison Reid direkt om de var så nyfikna på de sista pungvargarna. Eller varför den 22-åriga kvinnan, som i praktiken drivit parken i flera år sedan hennes far skadats i samband med ett rån, inte fick ta över sedan han avlidit 1935.

Till slut: En intervju med Alison Reid 1996 (året innan hon gick bort).


2023-03-16

Digitalis som folkmedicin

- Fingerborgsblomma, Digitalis purpurea

Uppskattningsvis har ungefär hälften av våra nu förekommande läkemedel, på ett eller annat sätt, sitt ursprung i naturen. Ett klassiskt exempel på läkemedel som härstammar från naturen är digitalis. Fingerborgsblomman (Digitalis purpurea) tros ha använts redan på medeltiden mot hjärtåkommor.

Naturmedicin inspirerade till Nobelpris, SVT 5 oktober 2015

Så där brukar det se ut. Även om man ofta ser påståendet utan något problematiserande ”tros”. Vad har då äldre källor att säga om blomman?

Nicholas Culpeper included Foxglove in his 1652 herbal medicine guide, The English Physician. He cited its use for healing wounds (both fresh and old), as a purgative, for "the King's Evil" (mycobacterial cervical lymphadenitis), for "the falling sickness" (epilepsy), and for "a scabby head". There is no empirical evidence for these claims, and it is not used for these conditions in modern medicine, only for slowing excessive heart rate in certain circumstances and/or strengthening heart muscle contraction in heart failure.

- Wikipedia: Digitalis#Uses#Historical (not, artikeln om släktet)

För att översätta till dagens svenska rekommenderade Culpeper digitalis för följande symtom och användningar:

  • sår, gamla och nya
  • skrofler, en sorts tuberkulos hos småbarn – namnet ”King's Evil” kommer från tron att det kunde botas med en monarks beröring
  • epilepsi
  • skabb, särskilt på huvudet, vilken skillnad placeringen nu gjorde
  • laxermedel

En sjuka som inte nämns är hjärtproblem. Men så är det också en lista från tidens etablerade medicin.

Här är en som grävt:

Genom bekantskapen med [Physicians of Myddfai (Wikipedia) var en rad walesiska läkare, verksamma från 1200-talet och framåt; beskrivs i lokala sägner] flyttas några läkemedels historia ett par århundraden tillbaka i tiden. Detta gäller främst om Digitalis, som dock under följande århundraden nämnes mera en passant [i förbigående], än såsom ett fruktadt [det är illa giftigt], än ett ovigtigt medel, ända tills det av WITHERING 1776 höjdes till den rang, det nu åtnjuter.

- Robert F. Fristedt i föredraget ”Våra vegetabiliska läkemedels ålder i medicinen” (hållet 17 september 1880), utgivet i Acta Societatis Medicorum Upsaliensis, Upsala läkareförenings förhandlingar (band XVI, 1881) – detta var för övrigt ett område Fristedt var expert på

Det kan även nämnas att Myddfai läkare endast tillskrivs digitalis som medel mot skrofler. Med reservation, igen, för att de nog inte kan ses som representanter för folkmedicinen.

När började man då att använda digitalis som hjärtmedicin?

- William Withering med en digitalis i handen

Digitalis som hjärtmedicin är ett minne av William Withering. Han levde på 1700-talet och var en mångkunnig herre av en sort som var vanlig ”förr”. Det sägs att han fick ett recept mot ödem (eller ”vattusot” som samtidens svenska sade: ansamlingar av vätska i kroppen, som kan bero på hjärtsvikt) med en tidstypiskt stor mängd ingredienser. Så småningom lyckades han lista ut vilken av dem som bidrog med den verksamma substansen. (Det berättas även om en ”klok gumma”, men hon uppfanns 1928, som jag berättar i bloggposten Gamla mor Hutton).

”Den rang, det nu åtnjuter” skrev Fristedt. På hans tid hade digitalis åtnjutit den rangen i hundra år. Kanske blev det hundra år till. Men idag har digitoxin och digoxin, som nyckelmolekylerna heter, till stor del ersatts av andra ämnen.

Som sagt: När man pratar om gamla läkemedel som även fått den moderna medicinens förtroende nämns alltid fingerborgsblomma Digitalis – jag tror det är lag på det. Vad man inte vet är att fingerborgsblomma inte användes som hjärtmedicin.

Den svenska källan nr 1, Wikipedia, nämner påståendet på två olika ställen, hämtade från två olika källor.

Digitalis är en hjärtmedicin som har använts sedan medeltiden.

- Wikipedia: Digitalissläktet – källa: Nationalencyklopedin (1991)

Medicinen var känd och användes redan under medeltiden som ett verksamt medel mot vissa hjärtåkommor.

- Wikipedia: Fingerborgsblomma – källa: Meyers varulexikon (Forum 1952)

Det första citatet ska nog läsas som att digitalis inte bara använts sedan medeltiden, utan använts som hjärtmedicin sedan medeltiden. Vare sig Nationalencyklopedin 1991 eller ne.se: digitalis idag nämner något om fingerborgsblomman som medeltida medicin (bara något om sjölök ”känt redan under antiken”, men nu håller jag mig till purpurea). Meyers varulexikon har jag inte tillgång till. Men nog känns den som en lättviktig källa intill engelska Wikipedia och Fristedt.


2023-03-15

Isyxa vs ishacka

I Washington, D.C., finns ett internationellt spionmuseum. Bland en mängd andra godsaker kan man sedan några år tillbaka se ovanstående nummer: En isyxa för bergsklättring. Dessutom av det klassiska österrikiska märket Werkgen Fulpmes. Med avsågat skaft.

Jag vet inget om respektive modell men detta är en Werkgen Fulpmes från 1920-talet med bibehållet skaft. Gissningsvis hade den första yxan ett skaft i den storleksordningen.

I den översta bilden skymtar spegelbilden av någonting runt. Det är ett kranium – en modell i naturlig skala av ett mänskligt kranium – som ligger intill yxan i montern. Och den går inte att förklara utan att gå in på vad en avsågad isyxa gör på ett spionmuseum.

Isyxan är den som Ramón Mercader använde när han 1940 mördade Lev Trotskij. Kraniet har skador motsvarande de som Trotskij fick. Här ser vi yxan och kraniet placerade med den förras spets mot skadorna på det senare. Fast det var inte den spetsiga delen av yxan som användes mot Trotskij, utan den så kallade tappen. Det fungerade ändå – yxan trängde 7 cm in i skallen. Icke desto mindre levde Trotskij i över ett dygn med den skadan.

Att jag tar upp yxan här beror inte bara på att det är ett fascinerande föremål i sig, utan även på ett ord. För när man läser om mordet så talas det ständigt om en ishacka. Eller ice pick in English. Det får åtminstone mig att tänka på barverktyg.

En sådan hade naturligtvis också fungerat som mordverktyg. Men knappast lika bra som en isyxa, även med förkortat skaft. Dessutom var Mercader erfaren bergsklättrare och hade svingat isyxa många gånger. ”Två slag räckte för att jag skulle knäcka även ett jättestort isblock”, som han förklarade för polisen efteråt.

Här skriver museet om pjäsen: Trotsky Ice Axe, ej ice pick.


2023-03-14

Bilder på jorden

Den första fullständiga bilden av jorden togs från rymdskeppet Apollo 17, i samband med den senaste månlandningen. Nu har NASA släppt en ny, fotad den 6 juli i år med den speciella "EPIC"-kameran på satelliten Deep Space Climate Observatory.

- Första bilden på jorden – på 43 år, Expressen 21 juli 2015

The 1st photograph of all Earth: 50 years on, Blue Marble still inspires

- En artikel med en myt i rubriken (och det är inte det enda problemet) av Chari Larsson, The Conversation 6 december 2022

Blue Marble från 1972 är en fantastisk bild. Så är det också en av de mest återgivna bilderna som finns. Men att den skulle ha varit ”den första fullständiga bilden av jorden” är fel. Även om fullständigheten, kravet på all Earth, diskvalificerar en superkändis som Apollo 8:s ”jorduppgång”, så finns det en äldre bild på hela jorden.

Detta är den första fullständiga bilden av jorden. Mosaik-bilden togs, som synes, den 10 november 1967 av satelliten ATS-3. Det var ett av dess första jobb, men inte det sista; den skulle faktiskt hänga med ända till 2001.

Här är förresten den första bilden från satelliten Deep Space Climate Observatory som togs av kameran EPIC (Earth Polychromatic Imaging Camera). Det var den 6 juli 2015.

”Oh, my God! Look at that picture over there! Here's the Earth coming up. Wow, is that pretty!” – William Anders, Apollo 8, julafton 1968

Eftersom denna också nämndes … Hela jorden? Nej! Earthrise är också en av de mest återgivna bilderna som finns. Huruvida den eller Blue Marble var viktigast för miljörörelsen finns det en viss diskussion om.

Det där är förresten bilden så som Anders tog den, med månen till höger. Ibland kan man se märkliga argument för att detta därför skulle vara en ”riktigare” bild än den man brukar se, med månen som horisont.

Intressant nog (beroende på vad man tycker är intressant) togs även svartvita bilder vid samma tillfälle, med månen nedåt …


2023-03-13

Lördagsfråga 745: Kalle och Hobbe

  1. Sittande och omgiven av sin familj är Melvin Calvin, som när bilden togs 1961 var i Stockholm för att ta emot Nobelpriset i kemi. En anekdot: Under den nyanlända familjens första presskonferens i Stockholm somnade åttaårige Noel. Fadern anmärkte att sonen av naturliga skäl inte varit med under deras förra resa till Skandinavien, elva år tidigare, och att han tydligen inte var med nu heller …
  2. Pearl Mary Teresa Richards (1867–1906) skrev böcker och dramer under pseudonymen John Oliver Hobbes. Jag vet inget om hennes skrivande – hon verkar ha varit större under sin korta livstid än senare – men gillade fotografiet, oförskämt levande och avspänt för att vara taget 1902. Bonus: Hennes far introducerade cigaretter i Storbritannien, vilket i hans dödsrunor från 1918 återges mer negativt än jag hade trott. Och så var han kalvinist, vilket är lite roligt i just denna kontext.
  3. Seinfeldt, avsnittet ”Susie” (s8ep15, 1997), är en av handlingstrådarna att en av Elaines kolleger börjar kalla henne Susie. Utan att gå in på detaljer som jag ändå inte tagit reda på är bilden från ”Susies” ”begravning”.
  4. Matilda Wormwood demonstrerar en oväntad förmåga i Matilda (1996), som är en filmatisering av Roald Dahls bok med samma namn (1988).

Calvin and Hobbes! Där jag inledde med att välja bort två givna ansikten till förmån för andra förmågor – det blev självklart sedan jag sett Melvin Calvins förnamn. Sedan har vi grannen, klasskamraten och tjejbacillen Sussi, och till sist Kalles lärarinna, Miss Wormwood.

Den satte Mikael Parkvall & Wulfahariaz. Samarbete verkar vara nya trenden.


2023-03-12

Sveriges historia (igen)

Bokens författare Peter Olausson, som tidigare skrivit flera böcker om historia, tar avstamp i stenåldern och berättar medryckande och initierat om kungar och krigståg, om epidemier och bränder, om folkskola och folkrörelser. I elva kapitel, ett för varje sekel, får vi läsa välskrivna och underhållande texter om allt det som skapat dagens moderna Sverige.

- Förlagets presentation

Sveriges historia (2018) är just det: Sveriges historia, från stenåldern till nu. Dess USP, unique selling point: Man får allt i en enda volym. Det lär den vara ensam om på den svenska marknaden. Det var också den stora utmaningen, som präglade arbetet från första stund; avvägningen mellan att å ena sidan försöka få med så mycket som möjligt, å andra prioritera saker som var särskilt viktiga och/eller intressanta. En återkommande känsla var att jag fick sluta skriva så fort något började bli intressant … Över skrivandet hängde skuggan av allt jag inte skrev om, helt enkelt.

Jag förstår att det inte finns någon mer svensk en-volyms-historia. För här ingick en stor skopa Angst.

Men det har jag visst redan tagit upp här på bloggen, taggat med Bok 8 för den intresserade. Att jag nu nämner boken igen beror på att den nu kommer ut i en ny utgåva. Det är roligt, och sannerligen inte självklart. För de allra, allra flesta böcker som ges ut här i landet trycks i en upplaga och inte mer. Några av dem – andelen är mindre än man vill tänka på – säljer slut. Då får förlagen avgöra om titeln är så att säga färdig, eller om de ska trycka fler. De flesta hamnar i den förra kategorin. Och bestämmer man sig för att trycka mer av en fackbok får ännu ett beslut tas: Ska det ”bara” bli en ny tryckning av boken i befintligt skick, eller ska man uppdatera? Ny upplaga eller ny utgåva? (Det händer att skönlitteratur uppdateras men det är betydligt sällsyntare.) Så när Sveriges historia kommer ut i en ny utgåva är det ännu lite roligare än ”bara” en ny upplaga, som är märkvärdigt redan det.

Vad är då nytt?

Jag lämnade in en lista med nittio ändringar (snarare än åttionio, som jag skrivit någon annanstans). De allra flesta är rent språkliga, som när onödigt trassliga meningsbyggnader retts ut – den stilen. Jag har även lagt in några kompletteringar, från att Olof den helige kanske inte föll vid Stiklestad den 29 juli 1030 utan kanske i ett mindre ärorikt bakhåll, till att Eurovisionsschlagerfestivalen, när den 1958 först nämndes i svensk press, kallades ”Sångfestivalen i Hilversum”. Några rena korrigeringar finns där också, men många är de inte. Men nu plundrar den svenska hären Prag 1648 (i en bildtext), och Sveaborg ligger utanför Helsingfors. För att ta de två mest flagranta.

Den mest synliga förändringen utgörs av det reviderade omslaget. Stilen och Olaus Magnus magnifika Carta marina är sig lika, bildrutorna har gåtts igenom:

  • Oförändrad: Midvinterblot
  • Oförändrad: Runsten
  • Flyttad: Dödsdans digerdöden
  • Flyttad: Birgitta
  • Flyttad: Gripsholms slott
  • Flyttad: Alfred Nobel
  • Borttagen: Löpsedel Palme/annan bild
  • Ny: Sankt Erik (eller vem det nu är …)
  • Ny: Ingmar Bergman
  • Ny: ABBA

De sju bildrutorna har nu blivit nio. Att i Sveriges hela långa rika historia välja futtiga 9 nedslag är förresten en god övning i det hårda sovrande som ett tag var min vardag. Pröva själv!