Snopes har problem

Snopes.com, which began as a small one-person effort in 1994 and has since become one of the Internet’s oldest and most popular fact-checking sites, is in danger of closing its doors. So, for the first time in our history, we are turning to you, our readership, for help.

- www.savesnopes.com

Sidan länkar vidare till gofundme.com. Där har Snopes.com, närmare bestämt David Mikkelson, satt upp en kampanj med $500 000 som mål.

Vad som hänt är inte så lätt att sammanfatta men här är ett försök.

Fröet till Snopes såddes 1994, då David Mikkelson skrev under det aliaset på Usenets alt.folklore.urban. Året därpå startade han och frun Barbara hemsidan Snopes.com där de lade ut sina utredningar. Den blev snabbt nätets ledande sida för granskning av skrönor, faktoider och urban myths. Så småningom grundade de företaget Bardav för att driva det hela affärsmässigt.

Sommaren 2015 började de att diskutera ett samarbete med företaget Proper Media. Syftet, åtminstone från Mikkelsons sida, verkar ha varit att få professionellt stuk på drift, publicering och annonsering. (Proper Medias främsta claim to fame verkar ha varit att grundaren var han som drog igång välkända tvtropes.com.) Proper Media köpte in sig i Bardav. Men någonstans på vägen skar sig samarbetet. Rejält.

... In a story as old as media, the site’s editors worried that the co-owners didn’t understand what Snopes was, and that they only wanted to juice its revenues, so they could sell it.

- Alexis C. Madrigal: Snopes Faces an Ugly Legal Battle, The Atlantic 24 juli 2017


Turerna är många och oklara, men för att formulera krisen i en mening: För närvarande går intäkterna från Snopes till Proper Media, men räkningarna från Snopes till Bardav. Den juridiska knuten är hur ägandet av Bardav är fördelat mellan David Mikkelson (Barbara lämnade såväl honom som Snopes 2015) och Proper Media (som Barbara sålde sin halva av Bardav till).

Det tog en (1) dag för David Mikkelson att få in den halva miljonen. Enligt uppgift i The Atlantic ska det räcka för att driva Snopes med sina 16 anställda i fem månader, advokatkostnader oräknade. Om Snopes ska finansieras på det sättet även i fortsättningen eller på något annat sätt återstår att se.

Klagan på vår av brådstörtade framsteg utmärkta tid

Att beklaga sig över nuet är en tidlös genre. Vår tid, får man veta, präglas av hets och ytlighet, vars ökning av yttre välstånd tyvärr skett på bekostnad av djupare värden, sådana som ungdomen nu för tiden inte begriper sig på ... Och så vidare. Exemplen är otaliga. Här är ett:

Ofta höres åtminstone den klagan bland de gamle, att umgängeslifvet i vår af brådstörtade framsteg utmärkta tid lider af levnadströtthet, att det personliga under samhällets rastlösa arbete för vinnande af timligt välstånd förlorar i ursprunglighet och att alla "original" i samband dermed försvinna, att slutligen det yngre slägtet, hur städadt och hyfsadt det än ter sig, saknar ungdomlighet och lefnadslust och derjemte äfven kärlek till det ideela och vilja att lefva för höga mål.

 - Teofron Säve, Sveriges historia under den nyaste tiden (1809-1875), (P A Norstedt & söner 1898), s 255

Lördagsfråga 473: Trojanska kriget

1. Fartyget Hector kan enklast beskrivas som en skotsk Mayflower: 1773 förde den över 189 högländare till Nova Scotia (provinsen hade fått namnet långt tidigare) vilket var den första ordentliga utvandringen från det landet.
2. Achilles var en brittisk variant av den amerikanska pansarvärnskanonvagn M10 Wolverine. Här avbildad under den italienska kampanjen hösten 1944.
3. Arbetshiss använd under Eiffeltornets uppförande.
4. Lisa Ajax.

Hektor och Paris, Akilles och Ajax: Fyra krigare från båda sidorna av det Trojanska kriget. Den satte Tomas snabbt och lätt.

Lincoln photoshoppad

Här har vi Abraham Lincoln, USA:s 16:e president 1861-1865, och John C. Calhoun, USA:s 7:e vice president 1825-1832. Bilden till höger gjordes av en viss A. H. Ritchie 1852. Bilden till vänster sattes ihop kort efter inbördeskriget och presidentens död, för att sålunda få den verkligt statsmannamässiga avbildning som man inte fick till under hans levnad. Icke desto mindre har den cirkulerat flitigt som ett faktiskt fotograferat porträtt.

Notera även papperet på bordet. I originalet med Calhoun står det strict constitution, free trade och the sovereignity of the states, i versionen med Lincoln har det ändrats till constitution, union och proclamation of freedom.

Library of Congress: Abraham Lincoln

Lördagsfråga 473

100 000 gånger fel

Andromeda if it were brighter: Photoshoppad av Tom Buckley-Houston (tombh), originalbilder från Isaac Roberts (Andromeda) och Stephen Rahn (resten). Jag använde den i bloggposten Galaxen som är större än månen och tyckte att det var dags igen, givetvis uppdaterad med bilden från 1888.

Hur långt bort ligger Andromeda? Den svenske astronomen Karl Bohlin rapporterade 1907 att han beräknat avståndet till 19 ljusår.

När Lundmark frågade om man kunde tänka sig att någon systematisk influens gjort sig märkbar, sade Bohlin med skärpa: "Jag vill fästa licentiatens uppmärksamhet på att mina mätningar gjordes absolut förutsättningslöst och med ytterlig noggrannhet." Det trodde givetvis licentiaten också, som i och för sig hyste all beundran för det enorma arbete som Bohlin hade nedlagt på sin parallaxmätning. Inte mindre än cirka 40 000 mikrometerinställningar hade gjorts på det fotografiska materialet.

- Knut Lundmark (som skriver om sig själv i tredje person), Astronomiska upptäckter II (Harriers Bokförlag, 1951)

Idag vet vi att Andromeda inte är en nebulosa utan en galax. Den ligger inte 19 ljusår bort utan mer i stil med 2 500 000 ljusår. Bohlin må ha varit duktig på mycket i fältet, men den här gången tog han fel på fem storleksordningar. "Allt pekade på att 6-tumsteleskopet i Stockholm var på tok för litet för den sortens mätningar och att i teleskopet var inbyggt grova felkällor, särskilt i RA-vinkeln." (knutlundmark.se: Karl Bohlin) – Vad RA-vinkeln än är [rektascension, himlavalvets longituder] så vore det varken första eller sista gången som mätare lurats av sina mätinstrument.

Inte för att Bohlin var ensam om att ha fel. På 1700-talet uppskattade William Herschel avståndet till max 2000 gånger avståndet till Sirius, vilket ger 17 000 ljusår. Och Isaac Roberts, som 1888 tog den dittills överlägset bästa bilden av Andromeda, fann att den stödde eller rentav bekräftade hypotesen att nebulosan var ett solsystem som höll på att formas:

... A new solar system in the process of condensation from the nebula - the central sun is now in the midst of nebulous matter ...

Men Bohlin hade mer fel, inte bara räknat i storleksordningar utan på så sätt att han förefaller att ha varit mer övertygad om att han hade rätt.

Fiskexperten

Följande episod berättade Jonas Wahlström (han med alla djuren) i tidningen Vår Bostad 2005. Jag kommer då och då att tänka på den, av olika anledningar.

För många år sedan skulle jag få en bläckfisk från Oceanografiska museet i Monaco. Den kom med ett fraktplan från Nice mitt i natten. Där stod jag så och väntade på min bläckfisk. Klockan hade hunnit bli två.
Det var bara jag och en tulltjänsteman. Han var på dåligt humör för att han var tvungen att vara kvar på jobbet halva natten bara för att någon skulle komma och hämta levande djur i form av en bläckfisk. Han frågade surt efter mitt importtillstånd.
- Det behövs inget tillstånd, sa jag.
- Jodå, det behövs visst, sa han. För att ta in fisk till Sverige behövs tillstånd. Och utan det får du inte ta in bläckfisken!
- Självklart har jag ett tillstånd att importera fisk. Men det papperet har jag inte tagit med mig för det behövs ju inte, försökte jag.
- Det gör det visst, envisades tullaren. Man måste absolut ha tillstånd för att ta in fisk till Sverige och har du inget får du inte ut den här bläckfisken.
- Men det här är ju ingen fisk! Det är ett blötdjur, närmast besläktad med snäckor. För sådana djur behövs inga tillstånd alls, sa jag.
- Bläckfisk, muttrade han, det är klart att bläckfisk är en fisk. Har du inget tillstånd så kan du sticka! Heter det fisk så är det fisk.
- Men snälla du, sa jag, bara för att det heter bläckfisk behöver det inte vara en fisk. Hur många sjöhästar tror du det springer på Solvalla i så fall?
Nu blev tullaren förbannad. Han tog demonstrativt fram tullkriminalens röda pärm samtidigt som han upplyste mig om att han minsann kunde få tag på experter precis när som helst på dygnet.
Han lyfte luren, slog numret hem till experten, vars fästmö yrvaket svarade att experten tyvärr inte var hemma.
- Han är på Arlanda och hämtar en bläckfisk.

Ett Sverige täckt av mossa

25-årig gran å försumpad mark, omgiven av 62 cm vitmossa (Sphagnum) – illustration ur Mosskulturföreningens tidskrift 1903

På den torra, soliga heden växer en ståtlig tallskog. Den har levat där i århundraden och tror, att den alltid ska kunna härska här. Men en och annan gran har smugit sig ditin och breder ut sina yviga grenar i en sänka eller vid foten av en berghäll, där marken är mera fuktig. Och nu börjar den tysta striden. Tallfröna måste ha sol och luft för att kunna slå rot. De dö i granens skugga. Men just där finna granens frön sin lämpliga grobädd. Omkring den vuxna granen samlar sig så småningom en mängd smågranar. Solens strålar kunna icke genom den täta grönskan tränga ned till själva marken. Denna blir allt fuktigare, allt mindre lämplig för tallplantorna. Omsider, kanske efter hundratals år, har granen erövrat hela heden. Tallen är besegrad.
Men i sällskap med granen komma ofta andra skogens barn, såsom lingon- och mjölonris, lavar och mossor. Markens fuktighet tilltager härigenom mer och mer. Och nu är vitmossan, en av skogens farligaste fiender, i antågande. Den tränger in i skogen och erövrar bit efter bit, de våtaste platserna först. Snart ligger den som en tjock, ogenomtränglig och våt svamp över hela skogsmarken. Trädens frön kunna sällan nå marken och slå rot. De fåtaliga späda plantorna förkvävas. Vitmossan uppsuger och kvarhåller otroliga massor av vatten. Hela skogen får efter någon tid ett sjukligt och lidande utseende. De mindre träden upphöra att växa och stå där slutligen med nakna och torra grenar. Skogen har försumpats. Vi kunna knappast tro, att samma mark en gång burit den stolta furuskogen. Granen, som utträngde tallen, har nu själv fått sin baneman.

- Per Holmén, Läsebok för Folkskolan (1910)

I slutet av 1800-talet bekymrade man sig lite varstans över skogar som försumpades. I Sverige drog man av flera anledningar slutsatsen att Norrlands torvmarker expanderade kraftigt på skogens bekostnad. Idén om den farliga vitmossan lades fram 1895 av botanisten Axel Lundström och fick snabbt flera tillskyndare. Att ovanstående text fanns införd i folkskolans läsebok visar att hotet togs på allvar även långt utanför kretsarna av biologer och skogsägare, liksom att många fick ta del av beskrivningen. Försumpningen debatterades livligt; den beskrevs som "ödeläggelse öfver vida områden af vårt land", den var "en lifsfråga för vårt folk", och om "utomordentliga åtgärder" ej vidtas så "blir vårt land inom en ej alltför långt aflägsen framtid en enda mosse".

I vilken mån man associerade till granen som ett "hot från öster" som "hotar den ljusälskande och stolta nordiska furan" etc, vilket Eliasson är inne på, vet jag inte. Men man tog åtminstone hotet på så stort allvar att riksdagen 1912 beslutade om en utredning för att avgöra vilka försvarsåtgärder som vore mest effektiva.

Men den utredning som riksdagen utan invändningar beslutade om, fanns redan. Sedan 1903 hade den nybildade Statens Skogsförsöksanstalt på två områden i Norrland – Rokliden och Kulbäcksliden – undersökt försumpningen och dess orsaker. Efterhand klarnade sambanden och botanisten Henrik Hesselman och hans efterträdare Carl Malmström började förstå vad som hände.

Noggranna mätningar på de två nämnda platserna visade att tillväxten under tio år var praktiskt taget obefintlig. Norrlands torvmossar var i jämvikt. De kunde rubbas av i synnerhet förändrad vattentillförsel men inte av någon inneboende mordisk drivkraft hos vitmossan. Den biologiska försumpningen fanns inte.

I en längre rapport från 1930 lägger Malmström fram detta i ett längre "ni hade fel"-stycke. Kollegernas missbedömning tillskriver han brister hos de relevanta vetenskaperna, i synnerhet metoder för åldersbestämningar.

Ehuru jag nu icke kan dela många av de äldre forskarnas (t. ex. LUNDSTRÖMs, AF ZELLENs och TOLFs) uppfattningar, kan jag samtidigt icke underlåta att hysa djup respekt för dessa. Säkerligen skulle vi nu med enbart de premisser, som stodo nämnda forskare till buds, icke sett försumpningsproblemet mycket annorlunda, än vad de gjorde.

Det är nog inte bara en tom artighet. Vetenskapen går ut på att försöka göra det bästa i varje givet ögonblick, och att vara medveten om att varje resultat är provisoriskt.

Källor:

• Per Eliasson, Svensk mosskultur. Odling, torvanvändning och landskapets förändring 1750-2000 (Kungliga skogs- och lantbruksakademien 2008)
• Carl Malmström, "Om faran för skogsmarkens försumpning i Norrland" (Statens Skogsförsöksanstalt 1930)

Påstådd vaccinskada 1808

Stockholm, den 23 Dec. 

Stormäktigste Allernådigste Konung! 

Eders Kongl. Majestät har under den 12 i denne månad befallt Dess Collegium Medicum undersöka och underdånig berättelse afgifwa, angående den af Volontairen Granholms Hustru Catharina Granholm, här i Staden boende, hos Eders Kongl. Majestät underdånigst gjorde föregifwande, såsom skulle ett dess flickebarn, vaccineradt af Chirurgie Magistern Hellström, tjenande wid Arméens Flottas Läkare-Stat, blifwit tvenne år derefter anfallet af Smittkoppor och förlorat synen.

- Inrikes tidningar, 23 december 1808

Edward Jenner hade 1798 rapporterat om den epokgörande upptäckten/uppfinningen. Underkuren mot de så dödliga smittkopporna spreds sedan fortare än någon epidemi. Flickan Granholm hade vaccinerats i september 1806. I juli 1808 anmälde hennes far "volontairen" (soldat) att flickan var mycket sjuk i ögonen av mässling så att hon inte kunde öppna dem. Hon hade även svår hosta och hårda knölar i huden, i storlek från valnötter till halva ägg. Efter 8-9 veckor gav sjukdomen vika och ögonen kunde öppnas, varpå de "befunnos blinde".

Hade vaccinationen misslyckats? Eller hade den, på något sätt, gett upphov till sjukdomen och blindheten nästan två år efteråt? Collegium Medicum, tidens läkarsamfund och motsvarighet till IVO m.fl., övervägde båda möjligheterna och avslog dem. "Koppor" användes som populärt samlingsnamn för en rad hudsjukdomar, men vad flickan än haft så var det inte smittkoppor. Och vad blindheten beträffar så var den naturligtvis en följd av sjukdomen, inte av vaccinationen.

Efter öfwerwägande häraf kan Collegium med fullkomligaste wisshet försäkra Eders Kongl. Majestät, att nämnde Granholms barn icke haft Smittkoppor, icke heller blifwit blindt af vaccinationen eller någon sjukdom, som kan såsom Smittkoppor eller Vaccin anses; utan har Hustru Granholm, rakt emot Läkarens tillsägelse, dels af fördom, wanlig hos okunnigt folk, att kalla okände hudsjukdomar Koppor, och dels af fruktan att dess senare födde barn skulle blifwa blindt om det vaccinerades, enwist förblifwit derwid, att barnets sjukdom war Koppor, och wågat detta hos Eders Kongl. Majestät i underdånighet föregifwa. Hwilket Collegium i underdånighet bordt inberätta.

Detta är det äldsta exempel jag sett för en påstådd vaccinationsskada i Sverige. Den Kongl. Majestät som fick rapporten och satte CM att utreda var för övrigt Karl XIII. Antivaxarna är alltså äldre i det här landet än dynastin Bernadotte.