2015-07-01

Rapport från en Almedal

Almedalen som den inte alls ser ut just nu.

Några spridda intryck efter min allra första dag i Almedalens tyckarkarneval ...

Som bokmässan i en stad, och inte så stor skillnad i inriktning som man skulle tro. Med tanke på hur mycket politik de har på b&b kanske de skulle börja med böcker i Almedalen ...

Det absolut bästa är "lokalen". Istället för att gå mellan anonyma klassrum i en konferensanläggning så är man i en labyrintisk medeltidsstad där evenemangen äger rum i hel- eller halvgamla hus, på innegårdar, bland ruiner och i prång jag inte vet vad de kan heta. Man får se mycket av en mycket sevärd stad.

Ett mingel (det är vad festarrangemangen kallas) jag hittade var förlagt till Gotlands fornsal, salen med bildstenar från ca 500-tal till vikingatid. Obeskrivligt fantastisk inramning. Hoppas att någon mer än jag intresserade sig för klenoderna.

En del nyttoevenemang blev det också.  VoF:s arrangemang för dagen var med Lars Truedson från Medierna i SR P1, som höll en genomproffsig och högintressant föreläsning om hur det är att granska journalistik. Jag lyssnade på Mats-Eric Nilsson, vars försäkringar om att han inte är orolig för tillsatser och E-nummer ständigt missuppfattas. Vetenskap & Allmänhet hade ett längre seminarium om forskningspolitik, skickligt upplagt men om ett ämne som svårligen blir annat än abstrakt (det är tacksammare att diskutera vart forskningsmiljoner ska gå än forskningsmiljarder). Lunch på Plaza, dit återvänder vi om vi har gott om tid. Jo, och Kd:s (dagens parti) dragning med ordf KDU och Ebba själv upplevdes på plats, just därför. Så nu är det gjort.

På kvällen träffade jag i blandade sammanhang diverse gamla och nya bekantskaper. Idag ska jag lyssna på Bergwallkommissionen, Falun Gong-praktikanter och homeopater. Och så håller VoF en dragning om kvack inom psykvården. Vädret är perfekt, och vi är bara mitt i veckan.

Till sist: Rosé i Almedalen är ingen myt.

2015-06-30

Myten om den hundrade apan

Hört talas om den hundrade apan? Om inte, så har du missat en riktig new age-klassiker.

I korthet: Ett forskningsprojekt studerade apor på en ö. Man lade ut sötpotatis åt dem på stranden. Aporna var väldigt förtjusta i potatisen men fann sanden irriterande. Någon av dem kom på att man kunde tvätta dem rena. Bruket att tvätta potatisen spred sig sakta men säkert, från den ena apan till den andra. Tills en dag då plötsligt alla apor tvättade potatisen. Och inte bara på den aktuella ön, utan även på andra öar! Vad hade hänt? Hade en magisk (bokstavligt talat?) gräns uppnåtts, där kunskap som delades av tillräckligt många apor på något telepatiskt sätt blev allmän inom arten?

Det där är historien om den hundrade apan, en skröna (vi återkommer till det) som blev en new age-klassiker. Den såg dagens ljus i Lyall Watsons bok Lifetide (1979). Där gjorde han ingen stor grej av det hela, vilket kan tyckas märkligt.

Den fick desto större uppmärksamhet av Ken Keyes, bestsellerförfattare i den godtrognaste delen av självhjälps-genren. I hans The Hundreth Monkey (1982), där man stöter på apan redan i titeln, använder han den som liknelse för hur medvetenheten om ett kommande kärnvapenkrig och vikten av nedrustning kan spridas mellan människor. När en viss mängd av oss kommit till insikt, så kommer resten av mänskligheten snabbt att nå samma upplysning. Kanske är det du som är "den hundrade apan"? Det måste sägas att Keyes gjorde en ovanligt sympatisk tolkning av en new age-grej. Och det var han som gjorde den riktigt känd.

Inte för att idén var helt ny. Redan Jung hade funderingar om det kollektiva undermedvetna. Och så fanns "Maharishi-effekten", Maharishi Mahesh Yogis påstående att när tillräckligt många utövar hans knaslära transcendental meditation (den där man lär sig att flyga) så kommer stora områden, i slutänden hela världen, att påverkas positivt. I det fallet är syftet givetvis att få folk att gå med i TM-sekten, och att motivera de som är med att rekrytera fler medlemmar. (Intressant nog sänktes nivån då och då, för att matcha världens avtagande intresse för TM.)

På 1980-talet tog Ron Amundson tag i apan. Han letade upp de japanska forskarna som varit på Koshima, som ön hette, och studerat makakerna där. De hade haft mycket god koll på aporna och kunde berätta vad som faktiskt hänt. I mars 1958 kunde 17 apor av 30 tvätta potatisen. Denna kunskap spreds sakta. Någon magisk kunskapsexplosion ägde inte alls rum hösten samma år (som Watson påstått), eller något annat år. Den hundrade apan var en (ursäkta vitsen) tvättäkta myt, och det enda som behövdes för att avslöja den var att gå till källorna; källor som rentav fanns angivna hos Watson.
Reaction to the paper amazed me. I had underestimated the influence of the Skeptical Inquirer, and Rensberger's article [i Washington Post, med den fina rubriken "Spud-Dunking Monkey Theory Debunked"] certainly helped to spread the word. But besides that, I had no idea that the Hundredth Monkey had become such a compelling image in New Age thought, not only in the United States but around the world.
- Ron Amundson, The Hundredth Monkey Phenomenon, som först gavs ut i Skeptical Inquirer vol. 9, 1985, 348-356

Avslöjandet togs rentav upp i den legendariska tidskriften Sökaren, där man annars inte hade något emot att sprida spännande stolligheter av alla de slag.
Faktum är att det inte finns någon som helst anledning att tro på 1958 års under på Koshima. Watsons beskrivning av det som hände vederläggs in i minsta detalj av just de källor han själv anför för att verifiera sina uppgifter.
- Sven Magnusson, Den hundrade apan avslöjad myt, Sökaren 1/1996

Vad hade då de som spridit idén att säga när de ställdes inför faktum?

När Keyes änka och medarbetare fick frågan om ap-historien svarade hon så här (efter att först ha hänvisat till Rupert Sheldrake som källa, vilket måtte vara ännu ett tankefel):
After our book was printed, there was some question about whether the study was authentic. Ken presented the story as a legend, or phenomenon; the concepts of morphogenetic fields and critical mass are very true and the story serves to illustrate them.
- Penny Gillespie

Och när Amundson konfronterade Watson så kommenterade han det som följer:
I accept Amundson's analysis of the origin and evolution of the Hundredth Monkey without reservation. It is a metaphor of my own making, based — as he rightly suggests — on very slim evidence and a great deal of hearsay. I have never pretended otherwise ..
"Never pretended otherwise", jojo ... På sin hemsida lade han in följande dubbeltydiga kommentar i sin beskrivning av boken:
And for collectors of cultural oddities, it also includes the four paragraphs of anecdotal information I used to spark a controversial but very seminal speculation that I called "The Hundredth Monkey Phenomenon."

I still think it's a good idea!

Hur det där sista nu ska tolkas. Att det inte spelar någon roll om det är sant eller inte? Den inställningen är nog så vanlig, såväl i new age-kretsar som lite varstans.

Eller kanske så här: Sanningshalten är bara intressant om historien är sann. Visar sig berättelsen vara hittepå så blirsanningshalten plötsligt oviktig. Den inställningen är nog så spridd, den med.

Avslutningsvis Ron Amundson igen, vars artikel verkligen är värd att läsa:
As I already confessed, I'm no heroic crusader for rationality. I studied the Hundredth Monkey Phenomenon because my students forced me into it. Our complacency in the face of such nonsense simply allows the nonsense to spread. Other myths may not be as easy to burst as the Hundredth Monkey Phenomenon, but we'll never know until we try.

Skeptic's Dictionary: hundredth monkey phenomenon

2015-06-29

Lördagsfråga 366: Visby

  1. Kruttornet i Riga.
  2. Kaiserturm på Neunkircher Höhe, Hessen.
  3. St George's Gate i Canterbury.
  4. Jungfrutornet i Tallinn.
Kruttornet, Kajsartornet (sic), Sankt Göransporten och Jungfrutornet hittar man även på närmare (visserligen beroende på var man bor) håll, emedan de ingår i Visby ringmur. Vilket såväl Christian som pazuzu insåg.

I Visby kommer även undertecknad att återfinnas, från ikväll och några dagar framåt. Det är föreningen VoF (Vetenskap och Folkbildning) som ska nätverka, mingla och allt vad man nu gör under den berömda politikerveckan i Almedalen med omnejd.

2015-06-28

Galna snillen #1: Newton

En synnerligen vanlig missuppfattning om pseudovetenskap, vidskepelse och tokerier i allmänhet är att det bara är de dumma som drabbas. Den som låter sig luras är ointelligent och obildad. Eftersom det ena går att göra något åt, kan okunskap motarbetas med kunskap.

Helt fel är det förvisso inte. Om den som fått fel för sig får lära sig rätt så är åtminstone den detaljen åtgärdad. I bildning värd namnet ingår dessutom verktygen för att skilja på rätt och fel, för att ta reda på fakta eller åtminstone förstå hur det går till att ta reda på fakta. Att sprida sådant är en god del av drivkraften bakom arbetet med alla dessa faktoider.

Men även den som har dokumenterad koll på läget kan bli förvillad. Det är inte ens särskilt ovanligt. Dessutom kan geniet, i kraft av sitt snille, utveckla och sprida förvillelser långt effektivare än någon gräsrot kan hoppas på. Därför ska jag ta upp några exempel på folk som sannerligen inte var bakom flötet – flera lämnade stora avtryck i verkliga vetenskaper – men som ändå utvecklade besynnerliga världsbilder.

Du, som av äpplets fall för Stjärnan lagar fann,
Som mätt Kalkylens djup, och kluvit Ljusets stråle! –
Också red du en gång til Bedlam, store man!
Från Apocalypsis uppå en musblack fåle.
Här tar Kellgren upp Isaac Newton (inklusive myten om äpplet). När den store fysikern inte ägnade sig åt att utveckla matematiken, revolutionera fysiken eller gräla med kolleger, så studade han alkemi, ockulta ämnen och eskatologi, det är "läran" om världens undergång. När han drog den lugnande slutsatsen att jorden avgjort inte kommer att gå under före år 2060 så var det efter noggranna studier av Daniels profetiska, apokalyptiska och besynnerliga bok.
So then the time times & half a time are 42 months or 1260 days or three years & an half, recconing twelve months to a yeare & 30 days to a month as was done in the Calendar of the primitive year. And the days of short lived Beasts being put for the years of lived [dvs. "long lived"] kingdoms, the period of 1260 days, if dated from the complete conquest of the three kings A.C. 800, will end A.C. 2060 [AC = AD, e.Kr.]. It may end later, but I see no reason for its ending sooner. This I mention not to assert when the time of the end shall be, but to put a stop to the rash conjectures of fancifull men who are frequently predicting the time of the end, & by doing so bring the sacred prophesies into discredit as often as their predictions fail. Christ comes as a thief in the night, & it is not for us to know the times & seasons wch God hath put into his own breast.
Newton var inte mycket för halvhjärtade försök. När han ägnade sig åt något så gick han in för det med liv och lust, och det gällde även religionen. Han forskade från grunden och drog egna slutsatser om saker och ting. Som när han läste på om kyrkostriden mellan Athanasius och Arius, den dittills största kristenheten sett: Den förre hävdade att Jesus var av gudomlig natur, den senare att Jesus var mänsklig. Så småningom segrade Athanaisus lära och upphöjdes till treenighetsläran. Arius lära dömdes ut som heresi, den första riktigt stora. Här tog Newton ställning för Arius. Treenigheten var osann, dyrkande av Kristus blasfemi, med mera.

Vilka risker han därmed löpte är svårt att säga. Han gick aldrig ut med sina religiösa åsikter offentligt. (Även om man lämnat medeltiden bakom sig så kan det nämnas att de största och mest omtalade häxprocesserna i Sverige ägde rum vid den här tiden, i slutet av 1600-talet.)

Alkemi är ett komplext ämne som rotat sig ordentligt i gränstrakten mellan det förstådda, missförstådda och oförstådda. Jag har inte skrivit om det men borde förr eller senare. Den allmänna bilden är klar: Gubbar som försökte att göra guld. Sådana fanns, såväl ärliga sökare som bluffmakare, men alkemi var mycket mer dessutom; ibland bättre, men framför allt mer. Man framställde olika kemiska substanser, såväl användbara (färgpigment, legeringar, en rad kemikalier för allehanda ändamål) som oanvändbara (livselixir, "guld") eller livsfarliga (livselixir igen).

Newtons "chymiska" studier (äldre stavning som indikerar att det är protovetenskapen som avses) var, återigen, omfattande och intensiva. Den innehållsrika sajten The Chymistry of Isaac Newton har publicerat transkriberade alkemiska Newton-texter omfattande ca en miljon ord. Och allt detta, denna insikt i Newtons komplexa forskarliv, kom som en överraskning för världen för inte ens ett sekel sedan.
In 1936, the world of Isaac Newton scholarship received a rude shock. In that year the venerable auction house of Sotheby's released a catalogue describing three hundred twenty-nine lots of Newton's manuscripts, mostly in his own handwriting, of which over a third were filled with content that was undeniably alchemical. These manuscripts, which had been labeled "not fit to be printed" upon Newton's death in 1727, raised a host of interesting questions in 1936 as they do even today. Was the founder of classical physics an alchemist? And if so, what does this mean?
- TCoIN: About Isaac Newton and Alchemy

Newton höll även detta hemligt. En rolig förklaring är att hobbyn inte ansågs förenlig med hans tjänst som chef för det brittiska myntverket.

"Newton var inte den förste i förnuftets tidsålder, utan den siste magikern" — citatet är från ekonomen Keynes, vars insatser måhända låg i ena, andra eller båda fälten.

Wikipedia: Isaac Newton's occult studies
The Chymistry of Isaac Newton


Missa för övrigt inte Kellgrens klassiker Man äger ej snille för det man är galen. Den är inte lång och mer än väl värd besväret. Inte för att det är mycket till besvär. Och illustrationen ovan föreställer verkligen Newton, porträtterad av William Blake.

2015-06-27

Lördagsfråga 366

Ledtråd? Namnen på byggnaderna leder till svaret.

2015-06-26

Gravarne

Är bohuslänska Gravarne bekant? Inte? ...Är du säker?

Visserligen är det idag inte alls lika idylliskt som på dessa bilder. Delvis beroende på rivningsraseri och klåfingrigt stadsplanerande som även nådde hit, liksom förändrad ekonomi när fisket inte längre var den stora grejen, med mera.

Men det är alltså dagens Kungshamn som fram till 1963 — alldeles nyss historiskt sett — hette Gravarne. Åtminstone delvis. Kungshamn var inget nytt namn utan från början ett litet fiskeläge; namnet behöver inte vara "fint" utan kan syfta på att marken ägdes av kronan, något som var fallet med flera fiskelägen.

På något sätt kom namnet på delen att användas om helheten i kyrkliga sammanhang, snarare än använda namn från samhällena Gravarne (som visserligen också använts), Bäckevik eller Tången/Fisketången.
Det var Postens nedläggning av kontoret i Fisketången som låg bakom ändringen. Utan eget postkontor skulle Fisketången få postadress Gravarne. Och det var inte populärt. Ortsnamnet påminde om död och grav, dessutom var det fult. Fisketångenbor "skämdes" över den nya postadressen. Direktör Knut Sjöman konstaterade på mötet att ett namnbyte till Kungshamn förvisso skulle kosta en del pengar, men att det var det värt, ty "vi i Sverige inte har någon annan ort med ett så fult namn som Gravarne".
- 50 år sedan Gravarne blev Kungshamn, Bohusläningen den 9 februari 2013

Utöver andra kvalitéer har det gamla namnet en långt intressantare etymologi. Det betyder verkligen "gravarna", men inte sådana man lägger döda i utan den äldre allmänna bemärkelsen gropar, fördjupningar. (Ett annat exempel på den äldre betydelsen är "skyttergravar".)

En intressant detalj är att Göteborgs-Postens chefredaktör Lars Hjörne (son till Harry och far till Peter), vägrade det nya namnet. En ännu tyngre vägrare var Sjöfartsverket; än idag heter två fyrar i trakten Gravarne Övre respektive Nedre.

I en ordentlig utredning nämns även en myt:
Enligt en äldre — felaktig — förklaring skulle Margareta Hvitfeldt ha anlagt en kyrkogård där för omkomna sjömän.
- Bohusgillet: Kungshamn och Kungsviken, ekonomiska centra under medeltiden

Margareta var på 1600-talet en av de förmögnaste i Bohuslän. Mytbildningen kring henne är rik, vilket som så ofta dels berott på att en rad skrönor och sägner som ursprungligen handlat om andra personer kommit att förknippas med henne, dels att hon som lokal historisk kändis tagits med i en mängd andra sammanhang, verkliga som påhittade, dessutom. Företeelsen finns mest överallt.


Fler fina bilder på Gravarne - bilder från förr

2015-06-25

Phaeton, asteroidernas planet

Dela avståndet från solen till Saturnus i 100 delar; då ligger Merkurius på ett avstånd av 4 sådana delar från solen, Venus på 4 + 3 = 7 sådana delar, jorden på 4 + 6 = 10, Mars på 4 + 12 = 6. Men märk väl att mellan Mars och Jupiter finns en avvikelse från denna exakta serie. Efter Mars kommer 4 + 24 = 28 sådana delar, men hittills har ingen planet siktats där. Men skulle Herren Arkitekten ha lämnat detta utrymme öde?
- Johann Daniel Titius, som när han översatte en bok passade på att lägga till åtskilligt (1766)

Den beskrivna matematiska serien har sedan dess blivit känd som Titius-Bodes lag. Dåtidens planeter följde verkligen serien. Men så var det den där luckan mellan Mars och Jupiter. Vad kunde finnas där? Det blev extra intressant sedan Herschel 1781 upptäckte Uranus, vars avstånd också stämde, och bekräftade T-B på det vackraste sätt.

Nyårsdagen 1801 upptäcktes så en liten planet på "rätt" ställe, mellan Mars och Jupiter. Den fick namnet Ceres efter den romerska gudinna som svarade för jordbruk (hennes grekiska motsvarighet heter Demeter, vilket också är vad dvärgplaneten heter på grekiska: Δήμητρα).

Observera: Till att börja med var det inget snack om att Ceres var en planet. Det var hon/den även när hon/han/den hette Piazzi efter upptäckaren. Se även bloggposten Jupiter, Saturnus och George om solsystemet 1877 (vars rubrik jag är väldigt nöjd med).

Snart nog upptäcktes fler småplaneter i närheten av Ceres. Även om Ceres var överlägset störst så fanns det i omloppsbanan ett vimmel av objekt som inte liknade något man tidigare haft att göra med, och som man därför inte hade något namn på. Redan 1802, när Pallas (nr 2) upptäcktes, myntade Herschel beteckningen asteroid om dem, "stjärnlik", eftersom "de liknar små stjärnor så mycket att det knappt går att se skillnad på dem, ens i ett mycket bra teleskop". (Annars är det just ingen större likhet mellan klippblocken och stjärnor. Och se även bloggposten Asteroid-faktoid.) Framåt mitten av 1800-talet hade optiken, och så småningom även fotografin, nått en nivå där man på allvar började upptäcka asteroider; snart räknades de i hundratal.

Tanken var snart tänkt: Är asteroiderna resterna av en större planet som gått sönder?

Idén övergavs snart av astronomin. Visserligen är asteroiderna många, men de är samtidigt små och utspridda över en så stor volym, att den tunnaste rök är som en massiv stenvägg i jämförelse. (Se även bloggposten Asteroidbältet om den faktoida bilden av asteroiderna.) Om man samlade ihop alla asteroiderna i en enda himlakropp skulle den väga 1/25 så mycket som månen; det är inte mycket till planet. Man kom fram till att asteroiderna inte var en förstörd planet, utan en rest av det för-planetära solsystemet som, antagligen på grund av Jupiters inflytande, aldrig fått ro att bilda en planet.
... Not as fragments of a broken planet, but as pieces of a severed ring.
- Staunton Spectator, 22 september 1868

Men idén om den förstörda planeten är logisk, och dessutom kittlande med sin apokalyptiska katastrof. Av ena eller båda anledningarna har den därför hängt kvar. Långt efter att den övergavs av vetenskapen fick den dessutom ett namn: Phaeton, efter solgudens son, som när han fick låna tyglarna så när förorsakade en katastrof och därför fälldes till marken av en blixt från Zeus. Under detta namn lever den kvar i diverse sammanhang rätt långt utanför vetenskapen, liksom som exempel på hur vetenskapen korrigerat sig genom åren.

Men detta förtjänar att poängteras: Det är länge sedan "asteroidplaneten" övergavs av vetenskapen.

2015-06-24

Sydstaternas flaggor II

Denna fråga har jag tagit upp förr (Faktoider: Sydstaternas flaggor). Men dels är det ett tag sedan, dels har det allmänna kunskapsläget just inte förbättrats sen dess. Alltså...

Flaggan ovan, den (ö)kända sydstatsflaggan, var aldrig sydstaternas nationsflagga. Den var örlogsflagga = användes i strid, på land och till sjöss.

Flaggsituationen var ganska komplicerad med tre nationsflaggor under konfederationens korta liv, och en hel del dessutom. I tidningen Evening Star den 20 september 1892 hittade jag en trevlig utläggning om de viktigaste flaggorna, utifrån en samling med flaggor erövrade under kriget. Här är delar i översättning med originalets illustrationer.

Konfederationens första flagga, the stars and bars, antogs av den provisoriska kongressen den 4 mars 1861 [kriget bröt ut månaden därpå], då denna accepterade en rapport från kommittén för flagga och sigill för de konfedererade staterna, överlämnad av dess ordförande William Porcher Miles.
De ursprungliga sex staterna hade vid det laget blivit sju, därav de sju stjärnorna. En nackdel med att föra denna flagga i strid upptäcktes mycket snart, nämligen att den var mycket lik unionens stars and stripes. En ren örlogsfana fick tas fram. (Skillnaden på flagga och fana är f.ö. att den förra sitter uppsatt, den senare bärs.)

Två personer säger sig ha utformat den konfedererade örlogsflaggan: William Porcher Miles från South Carolina hävdar att han tog fram flaggan [...] Överste J. B. Walton från Louisiana försäkrar att det var på hans anmodan som Edward C. Hancock utformade flaggan någon gång i april 1861.
Som synes hade sydstaterna vid det laget blivit tretton. Korset på flaggan kallas här södra korset; det låter lite sökt. Hancocks insats verkar ha dömts ut av senare historieskrivning, åtminstone nämns hans namn numer inte i sammanhanget.

1 maj 1863 antog konfederationens kongress en flagga med annan utformning som konfederationens "nationalflagga". Den första flaggan kasserades, förmodligen av samma anledning som den kasserades som örlogsflagga, nämligen att den var för lik stars and stripes.
Som för att ge ett exempel på vilken instabil regering den representerade [vi läser som synes en nordstatstidning!], ändrade konfederationen åter sin flagga den 4 mars 1865 [...] Anledningen som uppgavs var att när flaggan från 1 maj 1863 låg kring stången [dvs vid svag vind] liknade den en [helvit] parlamentärflagga, och det röda lades till så att denna förväxling inte skulle kunna ske. Denna sista flagga fick inte mycket tid att visa upp sig.
... Eftersom Lee kapitulerade i början av april, och den siste sydstatsgeneralen i juni. På tal om parlamentärflagg. (Den vita parlamentärflaggan är alltså en önskan om att förhandla, snarare än att ge upp. Även om företeelserna ofta sammanfaller.)


Bonus: Ett bland många förslag när den nya staten skulle bli med flagga.

Among the numerous designs for a flag of the Confederate States submitted to the Flag Committe of Congress, we understand, was one representing seven rattlesnakes, tied together by their tails, with a bale of cotton on one side and a jug of whiskey on the other. A Montgomery [Alabama] paper thinks the author of the design is a genius, and ought to have an office.
- Bradford Reporter, 28 mars 1861 [tidning från nordstaten Pennsylvania]


2015-06-23

Adolf och Hitlereffekten

Man kan ofta läsa att Adolf (dagens namn f.ö.) var populärt en gång i tiden, men tappade mark framåt kriget, och framför allt efteråt.

Vad Sverige beträffar har följande grävts fram. Med reservation för att man tydligen håller sig med aktuell statistik för namn på nu levande personer, snarare än alla som fått det, så framgår det ändå tydligt att Adolf som dopnamn hade sin höjdpunkt innan det började associeras med en tysk politiker (utöver massor av andra herrar), och att nedgången började långt före världskriget.
Ur statistiken går att utläsa att dopnamnet Adolf var populärast under 1920-talet, då drygt 100 nu levande personer fick det varje år. Sedan sjönk siffrorna stadigt under 1930- och 40-talen samt efterkrigstiden. Sedan 1970-talet och framåt är det ungefär tio personer om året som döps till Adolf. [obs ej som tilltalsnamn]
[...] 
Sammanfattningsvis: Hitlereffekt som en eventuell svag uppgång i slutet av 1930-talet, ja. Men som kraftig nedgång efter 1945, nej.
- Henrik Höjer, Ingen Hitlereffekt efter andra världskriget, Forsking & Framsteg 8/2008

Vad Tyskland beträffar så har statistiken inte samlats på riksnivå utan får letas fram i mindre områden. Återigen är de siffror man fått fram nog så talande.
... In Mannheim, 1.6 per cent of boys were named Adolf before 1880 (as compared to the most popular name, Karl, with 10.3 per cent). In 1880 and shortly after, Adolf rose to 2.2 per cent, falling again to 1.0 per cent in 1923. Statistics for nine boroughs in eastern Germany show Adolf occurring seven times in 1924 (with the most popular name, Heinz, appearing 247 times). In 1934 - one year after Hitler's rise to power - it occurred 37 times (while Gunther was most popular, at 145 times).
En procent i Mannheim 1923 motsvarar siffran i Baden-Baden 1938, i det som kan ha varit Hitlers "bästa" period. Och det är långt sämre än siffran för nordtyska Rostock.
One researcher, Rosa Katz, inquired in 1938 at the registry office of Baden-Baden. She found six boys named Adolf and one Adolf-Benito out of a total of 641. She did the same at Rostock in 1938 and found five out of a total of 2,728. Thus, in line with other Germanic names, Adolf was losing ground before Hitler's rise to power. During the Hitler era it experienced a modest, short-lived boom and then disappeared.
- (Dr) Arne Holtorf, Deutsches Seminar der Universität Tübingen svarar på fråga i The Guardian

Till sist en upplysning från den mindre trovärdiga populärpressen som det vore intressant att få bekräftat eller avfärdat:
Hitler ville dock inte dela förnamn med så många tyskar och lät därför utfärda ett dekret där namn som Adolf, Adolfine och Hitlerine reserverades för särskilt engagerade nazister
- Var Adolf ett populärt namn?, Världens historia 3 oktober 2012