Så blir 1914

Hur kommer nästa år att bli? I december 1913 ställdes frågan till den "vetenskaplige astrologen och nationens rådgivare", professor (som han kallade sig) Gustave Meyer, Hoboken, New Jersey.

Med tanke på facit var det ingen dum rubrik de fick till. Men bortsett från att död och elände alltid har varit säkra kort när framtiden ska spås, vad var det mer konkret som professorn förutspådde?

Bland annat följande: Edison kommer att göra en omvälvande upptäckt. Wilson-administrationen kommer att bli mycket impopulär, och presidenten själv ska vara försiktig med sin hälsa. Arbetslöshet kommer att spridas. Kvinnorna kommer inte att klä och uppföra sig sedligare. Det kommer att bli många jordbävningar, i synnerhet i de västliga staterna, och på haven kommer fler katastrofer än någonsin att inträffa (det beror på att Saturnus är i den nionde meridianen). Men så småningom kommer läget att bättra sig:

Den som verkligen tror på parapsykologins underbara värld skulle här kunna påpeka att Meyer pekar ut sensommaren/hösten som en brytningstid; han fick bara lite fel på valörerna. Men så är också högre parapsykologi i princip detsamma som att hitta bortförklaringar.

Det kan nämnas att The Sun inte var någon skojtidning utan i stort sett seriös. I vilken mån det här finns någon journalistisk glimt i ögat ska jag låta vara osagt.

Gustave Meyer (1876-1944) tog sig själv på största möjliga allvar. Han blev tidigt intresserad av astrologi och ägnade livet åt så vetenskaplig astrologi som han förmådde. Han lär (enligt kort artikel i Mystic Magazine, februari 1955) ha varit känd för två korrekta förutsägelser: Roosevelts jordskredsseger 1936 och slutet på gangstern John Dillingers karriär i juli 1934, då han sköts efter att ha varit på flykt i över ett år. Förutsägelserna om 1914 verkar inte ha gjort något avtryck.

1914 recenserad (igen)

Ja, nu blir det ännu en recension av den senaste. Jag har samlat några i 1914: Vägen till första världskriget (Forum 2014), men den av Lars Erickson Wolke, professor på Försvarshögskolan, som publicerades i Populär Historia 8/2014 var såpass intressant att den förtjänar en egen bloggpost.

I vågen av böcker om första världskriget hittar vi också en av Peter Olausson, som på drygt 250 sidor försöker förklara för en svensk publik vad det egentligen var som hände de där ödesdigra sommarveckorna fram till månadsskiftet juli-augusti 1914.

Olausson gör det bra, med den kronologiska utvecklingen från skotten i Sarajevo och fem veckor framåt som en röd tråd. Den interfolieras av längre utläggningar om maktspelet på Balkan, de europeiska stormakternas konkurrens om kolonier och den inre politiska utvecklingen i de ledande länderna.

Han får med mycket och förklarar åtskilligt, även om hoppen i tid och rum sannolikt kan göra det lite knepigt för en mindre påläst läsare att hänga med i alla turer.

Det var en utmaning att strukturera materialet: kronologiskt, tematiskt, per land eller något annat sätt? Helst hade jag velat lägga allting först.

Men han lyfter också fram viktiga förhållanden som att den gamla brittisk-franska rivaliteten så sent som 1898 var nära att leda till krig mellan de båda staterna. Allianserna inför 1914 var ingalunda några givna, naturliga partnerskap.

Idag kan läget i andra och första världskriget, i den ordningen, vara så nött att det känns självklart, med UK/Frankrike på ena sidan och Tyskland på andra. Historiskt sett finns det ingenting självklart i den uppdelningen.

Att Olausson sedan inte konkurrerar ut Jan Olof Olssons (Jolo) mästerliga 1914 (1964) är en annan sak, det är en hopplös uppgift.

Amen.

En del mindre skönhetsfläckar finns,

Nu blir det intressant!

till exempel en alltför schablonartad negativ beskrivning av Rysslands inre förhållanden åren före 1914. Många forskare framhåller en begynnande positiv ekonomisk - och i viss mån politisk - utveckling, som bröts 1914 och sedan knäcktes definitivt 1917.

Där är vi oense.

I samband med beskrivningen av det rysk-japanska kriget 1905 får vi veta att Sverige sände "sju årskullar med soldater" till att förstärka Gotlands försvar. Om det stämde skulle det ha inneburit en förflyttning av drygt 200 000 man! Vad det handlade om var att de sju yngsta årsklasserna ur Visby och Slite rullföringsområden mobiliserades och bildade tre kompanier och ett kanonbatteri, sammanlagt ett antal hundra man. Från fastlandet anlände 75 skånska kavallerister och 100 kustartillerister.

Så var det. Den korrigeringen tackar jag för; samtidigt är jag lättad över att en insatt recensent inte hittade fler underligheter. Här är förresten de hittills funna: Errata för 1914. (Kan även tipsa om Belgien 1914 för fel i PH.)

Olaussons bok är en läsvärd introduktion till ett komplext skeende där författaren lyckas fånga dramatiken, trots att läsaren "vet hur det går".

Hur man drunknar

Den obligatoriska drunknings-handen! Studera företeelsen drunkning i bild, på film -- handen dyker upp överallt, jämt. Hur ska man annars kunna se att drunkning är på gång om det inte viftas händer och gapas?

Men så ser det inte ut i verkligheten.

"Drunkning är inte det vilt plaskande och ropande på hjälp som de flesta förväntar sig. Kaptenen hade lärt sig att känna igen drunkning av experter och år av erfarenhet. Pappan å sin sida hade lärt sig hur drunkning ser ut genom att titta på TV."

- Mario Vittone: Drowning Doesn't Look Like Drowning

Jag har kört detta tips i repris sedan ett antal somrar. Det var en sådan fullständig överraskning att få reda på att något som vi ofta hör talas om och verkligen har anledning att känna till inte alls ser ut som vi tror. Fortfarande är det svårt, tycker jag, att i drunkningsrapporteringen (2014 verkar bli något av ett rekordår) se denna upplysning: den som drunknar ropar på inte hjälp eller viftar med armarna.

"För att få perspektiv på hur tysta och odramatiska drunkningar ofta är, tänk på att drunkning är den nästa vanligaste orsaken till dödliga olyckor (i USA) efter trafikolyckor. Av de 750 barnen som kommer att drunkna i i USA nästa år, kommer 375 av dem att göra det inom 25 meters avstånd från en förälder eller annan vuxen. I 10% av fallen kommer drunkningen att direkt bevittnas av en vuxen, utan att denne förstår vad som händer (källa CDC). Drunkning ser inte ut som drunkning."

- Sjöräddningsbloggen (2009): Tecken på drunkning

Kan även påpeka att en person som beter sig som en drunknande på film är i något som kallas aquatic distress, "sjönöd" vore en direktöversättning. Det är förvisso inget att nonchalera. Det kan förekomma innan den faktiska drunkningsreflexen träder in och är faktiskt bättre, på så sätt att personen ifråga fortfarande är i stånd att ta tag i rep och annat.

Lördagsfråga 320: Samuel Colt 200 år

1. Reklam från 1985 för Mitsubishi Colt.
2. En Piper PA-22 Colt, ett skolflygplan som här fått lite hård inskolning.
3. Ur Colt (2005), en filmatisering av novellen Fölet av Michail Sjolochov (Nobelpriset i litteratur 1965).
4. Detalj ur Samuel Colts första patenterade revolver från 1836 (Samuel Colt's First Patent).

Vilket ger Colt (det satte Christian), närmare bestämt Samuel Colt som föddes den 19 juli 1814 (det satte Assar). Colt uppfann inte revolvern men tog fram den första framgångsrika konstruktionen. Han var även framgångsrik på andra sätt, som produktion (han ska ha varit tidig, om än inte först, med att införa löpande band-principen i maskintillverkning) och marknadsföring.

Stauffenberg omvärderad

Det är inte många överstar i Tredje rikets Wehrmacht som har gator uppkallade efter sig i dagens Tyskland. Men Claus Philipp Maria Schenk Graf von Stauffenberg hedras med såväl gator som torg, minnesmärken och frimärken. Det beror på att han den 20 juli 1944 kom så nära att döda Hitler som någon kom, förutom Hitler. För detta avrättades han den 21 juli.

Vad hade hänt om försöket hade lyckats? Vilket det, för att hoppa över en på flera sätt knepig teknisk diskussion, var mycket nära att göra?

För att destillera en på ännu flera sätt knepig historisk diskussion, och kanske rätta till en bild som man kan få av någon som försökt att döda Hitler: von Stauffenberg var inte någon frihetshjälte i den förenklade populära Hollywood-bemärkelsen. Han var konservativ nationalist och aristokrat ut i fingerspetsarna (de han hade kvar) och militär. Det största problemet med Hitler var att han var inkompetent. Stauffenberg var motståndare mot behandlingen av judar (förintelsen hade vid det här laget gått in i sin intensivaste mardrömsfas) och kristna, han var inte medlem av partiet, men inte en antinazist; åtminstone var antinazism inte den kraft som drev honom.

Att analysera konspiratörernas motiv är, av förklarliga skäl, inte det enklaste. Men skäl som de ovan förklarar den ljumma inställning man länge hade i såväl Väst- som i synnerhet Östtyskland. Att de som försökte döda Hitler därmed bröt sin ed, som alla rikets krigsmän sedan 1934 svurit direkt till Führern, sägs ha spelat in - åtminstone enligt denna artikel:

"In the summer of 1951, the Allensbacher Institute took an important survey. The pollsters wanted to know what German citizens thought about the July 20, 1944 plot to kill Adolf Hitler. Only a third of respondents had a positive opinion about the men and women who had tried unsuccessfully to overthrow the Nazi regime. And in 1956, a majority of citizens opposed naming a school after Claus Schenk Graf von Stauffenberg, Hitler's failed assassin."

- How traitors become heroes, Deutsche Welle, 20 juli 2014

Men om attentatet lyckats? Det enda man kan vara tämligen säker på är att fortsättningen åtminstone inte hade gått som konspiratörerna planerat.

Lördagsfråga 320

Förvillande i Studio Ett

Den 17 juli 2014 sände Studio Ett, SR P1, inslaget Omdebatterad utställning om dinosaurier i Umeå. Det handlade om det kreationistiska museet Den förhistoriska världen, vari bland många andra stollerier förklaras att dinosaurier och människor en gång i tiden levde sida vid sida, att samtliga var beskedliga växtätare, att Tyrannosaurus rex som regel hade ledgångsreumatism, med mera. Hur kan man tro på sådant? Museet drivs av Mats Molén som är kreationist och sätter bibelns skapelseberättelse framför allt annat.: Om verkligheten inte stämmer överens med bibeln så gäller bibeln.

Om kreationism kan sägas mycket. Istället för att göra det presenterar man Mats Molén som "evolutionskritisk naturvetare". Man kallar även in en riktig paleontolog, för att få balans kantänka (och kanske lite mediamässigt munhuggande).

Den falska balansen finns det en del att säga om. Media ska vara sakliga och opartiska. Att vara saklig och opartisk måste inte innebär att alla ska komma till tals. Sant och falskt är inte jämförbara storheter. Studio Ett skulle sannolikt inte arrangera en debatt mellan en som anser att jorden är platt och en som anser att jorden är rund.


Visserligen är kreationism inte särskilt stort i Sverige (peppar peppar). En fråga som är brännande på ett helt annat sätt är klimathotet. Där har media flera gånger gjort bort sig genom att bjuda in folk som förnekar klimathotet, mer eller mindre, och folk som inte gör det, som vore det jämbördiga åsikter. Inte heller där är de olika åsikterna jämbördiga. Sakfrågor är inte politik.

Just politik har de visserligen fått smäll för alldeles nyligen: Studio Ett fällt av Granskningsnämnden för en intervju med en svensk nazist som åkt till Ukraina för att stödja den ryska sidan.

Hitler som socialist (?)

Kurt Eisner var jude, socialist och revolutionär. På eftermiddagen den 7 november 1918, på årsdagen efter den ryska revolutionen (eller snarare bolsjevikiska statskuppen), utropade han den bajerska rådsrepubliken. Hans regering blev kortvarig och förvirrad, om än inte i närheten lika kortvarig och förvirrad som den jag beskrev i bloggposten Det bajer-schweiziska lokomotiv-kriget. I januari 1919 hölls ett val som hans parti förlorade. Den 21 februari var Eisner på väg till parlamentet för att förklara sin avgång, då han sköts ihjäl. Mördaren hette Anton Arco-Valley. Orsaken kan ha varit -- vet inte hur klarlagt det är -- ha varit att han ville visa sig värdig sedan han som halvjude (hans mor kom från den judiska bankirfamiljen Oppenheim) nekats inträde i den völkischer klubben Thule-sällskapet.

Den bortgångne premiärministern fick givetvis en stort upplagd begravning. Bilder togs, filmer spelades in. Och på minst en av bilderna ser man en karl som skulle kunna vara Adolf Hitler. Pilen fanns för övrigt på plats åtminstone 1993, då Bajerska statsbiblioteket förvärvade Hoffmanns bildarkiv där den ingick. Det är alltså Heinrich Hoffmann, München-fotografen som blev Hitlers hovfotograf.

Innebär det att det även var han som tog bilden? Var det han som ritade pilen? Vad kunde innehavet av denna bild vara värt under tredje riket; vilken risk löpte ägaren? Om det alls är Hitler..? Frågorna hopar sig.

Poängen är, om det är Hitler, huruvida han inte bara betraktade begravningståget utan även deltog i det. Hade han på sig en svart sorgbindel för att betyga sorgen för den judiske socialisten, och dessutom en röd armbindel -- för att visa att han arbetade för den bajerska rådsrepubliken?

I Mein Kampf ger Hitler intryck av att hans politiska kamplust väcktes i samma ögonblick som kriget förkunnades förlorat: "Jag beslöt mig för att bli politiker." Det går inte ihop med andra uppgifter, utan är med största säkerhet en dramatisk efterhandskonstruktion. I Hitlers första krig argumenterar Thomas Weber (som även hänvisar till bildmaterial från begravningståget) för att Hitler inte ens var särskilt klar över sin egen politiska världsåskådning, vare sig under kriget eller direkt efter det. Villrådig, utan framtid och med alla sina kamrater i München valde han att stanna kvar där, även när det innebar att ta tjänst hos en sovjetisk rådsrepublik.


Historisches Lexikon Bayerns: Beisetzung Kurt Eisners, München, 26. Februar 1919

Very first actual bug

"(The telegrapher's definition of 'bug' is 'trouble'.) [...] After half an hour's search they found the bug, not on the wire, but on the instruments. It proved to be a Croton bug."

- "A bug on the wire", The Pittsburgh Dispatch, 13 december 1891

Man kan lite varstans, även här på bloggen, läsa om världshistoriens första "riktiga" bugg, alltså ett fel (ordet bug för fel i datamaskiner och relaterat är gammalt) som verkligen var en insekt. Men den insekt som 1947 fastnade i ett relä på en Mark II var, som synes, inte först. Redan 1891 hade en tysk kackerlacka (Blattella germanica) fastnat i telegrafiskt maskineri i New York, och därmed blockerat börshandeln mellan den staden och Baltimore.