2019-10-16

Tillfälligt avbrott

Ännu en paus! Men kortare och av mer blandade orsaker den här gången. Ber åter att få återkomma.

2019-10-15

Gruvfåglar

En äkta fågelbur för gruvbruk. Källa: This device was used to resuscitate canaries in coal mines, bloggen Museum Crush 26 april 2018.
Canaries are still used in some coal mines for detecting carbon monoxide and are a reliable method of warning of high concentrations.
- V. S. Vutukuri och R. D. Lama: Environmental Engineering in Mines (Cambridge UP 1986)

Är fenomenet allmänt känt eller inte? Det nämns rätt ofta, som historisk företeelse eller som liknelse, men varje gång är det försett med en komplett förklaring. Så här kommer den kompletta förklaringen ännu en gång, vare sig den behövs eller inte.

Fåglar är betydligt känsligare för giftiga gaser än vi däggdjur. Därför hade gruvarbetare länge med sig burfåglar. Om halten av giftiga gaser började stiga – gaser som ofta saknade lukt, smak och färg – märktes det på fåglarna långt innan det började bli farligt för människor. De utgjorde helt enkelt ett känsligt varningssystem.

Gruvfågelburen ovan kommer från Science and Industry Museum i Manchester. När medarbetaren Lewis Pollard fick välja sitt favoritföremål ur samlingarna var valet lätt: "Kanarie-upplivaren", The Canary Resuscitator. Lewis noterar särskilt att han fått för sig att gaslarm innebar fågelns död, att det så att säga skulle ha ingått i systemet att de var förbrukningsvaror. Men även om det förvisso fanns burar av mycket enklare snitt, där fåglarna löpte betydligt större risker, så är det tydligt att firma Siebe Gorman & Co, Ltd försökt att göra de små skyddsänglarnas tillvaro så säker som möjligt. Fågeln satt innanför en dubbel lucka, den inre med ett metallgaller, den yttre med glas. Nere i gruvan är glasluckan öppen. Om fågeln börjar uppvisa ett avvikande beteende så stängs glasluckan och flaskan med syrgas (luft?) öppnas – samtidigt som gruvarbetarna evakueras.

En annan sak man kan få för sig är att bruket använts "länge". Hur länge man nu tänker sig, kanske medeltiden? Men burfåglars känslighet för gaser, och därmed deras värde för gruvindustrin, upptäcktes i slutet av 1800-talet av den skotske läkaren och mångsysslaren John Scott Haldane (1860-1936).

John i dykardräkt intill en tysk officer. "His diving experiments for the British Admiralty were carried out in top secret - the presence of the German soldier beside him is a mystery." – Scottish National Portrait Gallery

De äldsta exemplen på bruket kommer också från 1800-talets sista år (här är jag ännu lite mer än vanligt nyfiken på tidigare belägg!). Det enkla, pålitliga, billiga och ändå extremt användbara systemet spreds snabbt till kontinenten. I Storbritannien blev det 1911 obligatoriskt med minst två fåglar per gruva. Många källor anger att det var då som bruket infördes för första gången men det stämmer alltså inte.

Bruket pågick också längre än man hade kunnat tro. Åtminstone hade undertecknad aldrig kunnat gissa att de sista brittiska gruvfåglarna först 1987 ersattes med elektronisk mätapparatur.
Miners are said to be saddened by the latest set of redundancies in their industry but do not intend to dispute the decision.
- BBC On This Day, 30 December 1986: Coal mine canaries made redundant (skrivet 2005 som en "låtsas-gammal" nyhet)

2019-10-14

Lördagsfråga 584: Kuwaitkriget

  1. Tintin drabbas av en khamsin i Tintin au pays de l'or noir (1950). (Och jag använde mig naturligtvis av originalet när bild #1 skulle tas fram.)
  2. Koloniområdet Granby, Huddinge.
  3. En dvärgspetshjort som lever i Anderna. På franska heter dvärgspetshjortar daguet (med reservation för att jag kan ha blandat ihop släkte med undersläkte eller något annat dumt).
  4. Däremot är jag tvärsäker på att locusta är gräshoppa på italienska.
Under Kuwaitkriget ("första Gulfkriget") kallades de respektive bidragen från USA, Storbritannien, Frankrike och Italien för Operation Desert Storm, Operation Granby, Opération Daguet och Operazione Locusta. Den satte Tricky.

2019-10-13

London-stenen

Fram till 2016 kikade stenen ut på världen, eller åtminstone en bit av Cannon Street, så här.
When London Stone was erected and what its original function was are unknown, although there has been much speculation.
- Wikipedia sammanfattar: London Stone
... Some legends saying it was used as an altar by druids. Other stories claim the stone was brought back from Troy by Brutus or that it was the stone that was resting place of King Arthur sword's Excalibur.
- Mysterious ancient stone that has lain at the heart of the City of London for centuries to go on show at last, Daily Mail 12 mars 2016

Varför har folk intresserat sig för London Stone? Enkelt uttryckt: För att folk intresserat sig för London Stone.

Inte för att stenen samlar så värst många turister idag. Om den någonsin gjort det ... Trots det spännande eventuella äldsta förflutna som vävts upp kring den. Kanske den där väven är lite väl tunn och lös ändå? Det finns ju ingenting att ta på.

Påtagliga fakta är få: Geologiskt är det en oolitkalksten. Detta specimen skulle kunna komma från exempelvis Rutland uppigenom landet, i likhet med en hel del annan kalksten genom åren. Vi vet att stenen åtminstone inte är lokal. Måtten är ca 53 cm x 43 cm x 30 cm, och den har varit betydligt större.

Om vi övergår till arkeologi och historia ... Så händer inte så värst mycket. Att druider skulle använt det som altare skulle ha kunnat vara en riktig hypotes, framlagd på fullt allvar – men i det här fallet är det ett hugskott. Vi har inget som visar eller så mycket som antyder att stenen varit ett palladium (garanti för stadens lycka och framgång) från antiken (om det nu hämtats från Troja eller någon annanstans), eller haft någon koppling till kung Arthur eller något av hans svärd.

- Pyttedetalj med London Stonne från den magnifika Copperplate-kartanWP, som visar staden under 1550-talet

En liten händelse 1450 återkommer i berättelserna om stenen. Det året ledde en viss Jack Cade ett uppror. Man lyckades inta London, varefter upproret slogs ner och Cade dödades. Att denna fotnot i engelsk historia återkommer just i detta sammanhang beror på att Cade, när han red in i staden, slog med svärdet mot stenen och förklarade sig vara Londons herre. Det hade varit avgjort intressant om det funnits minsta spår av en tradition i den stilen. Men det finns det inte. Av allt att döma var Cades handling en spontan aktion utan djupare innebörd. (Den nämns även i Henrik VI del 2, vilket är London-stenens största litterära ögonblick.) Det har inte hindrat turistguider att nyttja den "historiska kryddan" på stenbumlingen, och ibland öst på i sådan mängd att den börjat påminna om belagda kröningsstenar som Stone of Scone eller vår egen Mora sten.

London-stenen, tillfälligt utställd på Museum of London. Jag misstänker att besökare inte behöver riskera någon trängsel.

Ett sista länktips: The perambulating London Stone, HARN (Histories of Archaeology Research Network) 1 juli 2016

2019-10-11

Självskrivet X

Klassiska symboler, en av mig uppdaterad och utökad utgåva av Jan-Öjvind Swahns lexikon från 2006. Så här ser en bit av den ut på riktigt. "Uppdaterad" är ingen överdrift; jag har gått igenom varenda artikel och putsat, justerat och korrigerat i bra många av dem. Några artiklar är uppenbarligen nya (när de beskriver företeelser som inte fanns 2006), andra nytillskott är mindre tydliga. Här är ett sådant, som smakprov utöver det som går att tyda sig till i bilden ovan.
Foten är vår ständiga kontakt med jorden vilket gett den olika sorters symbolik. När Jesus före den sista måltiden tvättar lärjungarnas fötter, och uppmanar dem att fortsätta med bruket, var det en uppenbar symbolhandling som signalerar ödmjukhet. Rituell fottvagning förekommer än idag i flera kyrkliga sammanhang. Att kyssa någons fötter är en ännu tydligare underkastelse.

I Indien och Kina finns en hel del heliga och flitigt vördade fotavtryck. De sägs vara spår av gudar och helgon som på ett mirakulöst sätt bevarats i stenen. I Skandinaviens hällristningar finns också en del fotavtryck, men deras betydelse känner vi inte till. Kanske de ligger närmare dagens hand- och fotavtryck som kändisar lämnat på Liseberg än Asiens heliga fotspår?
Och här är förlagets presentation: Klassiska symboler

Nu är förresten det lilla autobiblioteket åter komplett:

  1. Faktoider (2008)
  2. Fler faktoider (2009)
  3. Är det verkligen sant? (2009)
  4. Strutsen gjemmer ikke hodet i sanden (2009), föreg. översatt till norska
  5. Nya ord med historia (2010)
  6. Tredje rikets myter (2011)
  7. Blindspår (2012)
  8. 1914 (2014)
  9. Sveriges historia (2018)
  10. Kings and Queens of Sweden (2019), med Bönnelyche och Henrikson
  11. Klassiska symboler (2019), med Swahn
De senaste alstren skiljer sig en anings aning från de tidigare genom att delvis vara mina. Svårt att precisera hur stor roll det spelar ... Även om allt i böckerna inte är mitt, så är det som faktiskt är mitt verkligen mitt ... Om det nu blev tydligare.

Då är det enklare att konstatera att en översatt bok är min till över 90 %, men inte en "annan" bok än originalet. Det är därför jag räknar de elva volymerna som tio böcker.

2019-10-10

Gravsmyckning vid allhelgona


Alla helgons dag firas den första helgen i november. Historien om dagen är över två tusen år gammal.
- Interflora: Allhelgonadagen - gravsmyckning

Vissa sorters traditioner som associeras med högtider tenderar vi att uppfatta som gamla, jättegamla eller urgamla. Samtidigt är traditionerna ofta sentida eller direkt moderna. Maximerade faktoider!

Om man läser en källa som den ovan (vald för att den är så typisk) så kan man få intrycket att vi satt ut blommor och ljus på gravarna vid alla helgon sedan åtminstone medeltiden. Har vi det?

Året 1914 är känt för flera saker. En av de mindre omtalade är att det var då som vi fick en särskild dag på hösten för att smycka gravarna. De som drev frågan var landets handelsträdgårdsmästare, och de drev den givetvis av marknadsmässiga skäl.
Sommarhalvårets odlingssäsong var över och ännu hade inte julens blommor börjat drivas fram i växthusen. Hur skulle man kunna öka försäljningen av blommor under hösten? [...] I ett tal som ordföranden för Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund höll 1914, lyftes frågan om att instifta de dödas minnesdag på hösten och att gravarna då skulle smyckas med blommor.
- Inger Olausson: Gravsmyckningsdagen i allahelgonatid, 29 oktober 2015

Det kan nämnas att den första dagen som valdes var söndagen efter Mikael, känd som Mickelsmäss och förknippad med skördefester. I början av 1950-talet flyttades den till allhelgona.

Gravsmyckningen vid allhelgona är helt enkelt resultatet av en lyckad PR-kampanj. Med tanke på att den fortfarande snurrar på, år efter år, över ett sekel efteråt, så måtte det vara en av landets mest lyckade någonsin.

2019-10-09

"Totalförlamad"

På 1960-talet började han bli folkkär, hamnade i radio och tv och allt. Den snobbige ynglingen är långt borta.

Torsten Ehrenmark inledde sin journalistiska bana på en rad olika tidningar och en rad olika avdelningar. En aspekt som han kunde vantrivas med var att han, en examinerad student som varit ute i stora världen, läst svåra böcker och behärskade främmande tungomål åtminstone i skrift, skulle behöva nedlåta sig till att harva med predikoturer och idrottsreportage.

Men i åtminstone det senare fallet (predikoturer är inte så flexibla i formen) så kunde han protestera på sitt sätt. När han rapporterade om sporthändelser så lade han upp det som de franska mästarna skrev sina noveller. Först inledning (såklart), miljöbeskrivning, de ingående karaktärerna etc. Så småningom ett sinnrikt stegrande av spänningen, tills artikelns klimaktiska avslutning, helst på sista raden, löser upp textens problematik genom att berätta vem som vann.

Alla som varit i närheten av en sportartikel vet att det är så som man inte skriver sportartiklar. Det var också vad redaktörerna gjorde glasklart för sin stukade poet.

Så småningom insåg denne till fullo hur sportsidornas artiklar ska se ut. Men innan dess hann han med att smyga ut några lärda tjuvnyp. Ett av dem gällde en skidåkare som "klappade igenom" under en tävling. Ehrenmark nämnde att herrn ifråga tycktes ha drabbats av paralysie générale. Vad är det, "generalparalys"? Direktöversatt blir det totalförlamning, vilket naturligtvis var vad Ehrenmark menat. Någon annan betydelse kände han inte till. Uttrycket hade flugit förbi i något sammanhang och han hade lagt det på minnet av ingen särskild anledning alls. Så som det brukar bli.

Skidåkaren hade inte känt till det utländska uttrycket alls utan slagit upp det. Han hade då fått lära sig att det är en sen och allvarlig form av syfilis. Han hade, fick Ehrenmark höra på omvägar, funderat på att stämma tidningen, men det verkar inte ha genomförts.

Efter den betan tog Torsten Ehrenmark det lugnare med tjusiga glosor. Och såg nog till att slå upp saker han skrev lite oftare. Vilket är ett generellt tips: Kolla saker, även sådant man "vet". För de lättaste felen att göra är de man inte är medveten om.

2019-10-08

Luthers fläck

Hösten 1517 hade han spikat upp de där teserna och satt hjulen i rullning på allvar. Fyra år senare satt han med hemlig identitet och tryckte på borgen Wartburg i Thüringen. Inte för att "Junker Jörg" lät sig nedslås. Under det knappa år han tillbringade där läste och skrev han stridsskrifter i mängd. Dessutom översatte han Nya testamentet till tyska, eftersom en sådan behövdes.

Och så var det den där bläckfläcken.

När jag först hörde historien så framställdes det som att Luther sagt något i stil med att "i Wartburg kastade jag bläck på djävulen", en uppenbar liknelse som den naiva allmänheten skulle ha tolkat bokstavligt. Men historien är inte belagd riktigt så långt tillbaka. Den första versionen som hittats låter som den saga den är. Och någon "förklädd djävul" finns inte bland Luthers citat; med tanke på hur produktiv och välciterad han var under sin livstid så är det uppenbart att uppgiften kommer någon annanstans ifrån.
The first evidence of a story involving an inkwell dates to the end of the sixteenth century. In that version, a former Wittenberg student claimed to have heard that while Luther was at the Wartburg, the Devil, dressed as a monk, threw an inkwell at the reformer.
En sådan anekdot är ju mer än tacksam att, så att säga, förse med belägg. Särskilt som sådana även kan råkas hittas på andra orter inom Luther-turismen, som tyckte att det var onödigt att bara Wartburg skulle ha en djävulsk fläck.
In 1650 the first book to refer to an inkspot on the wall appeared, and thereafter the story told how Luther threw the inkwell at the Devil. Gradually, an inkspot appeared on the walls of other buildings where Luther had lived, and the story became a widely-known legend.
- Scott A. Hendrix: Legends About Luther, Christian History Institute #34 (1992)

Jag vet inte hur länge det dröjde innan man på de smärre fläckorterna tröttnade på uppdaterandet. Men vid sekelskiftet 1800 torde Wartburg ha varit ensam kvar. Det beror på en källa som utgör såväl belägg som spridare av uppgiften, även om DS-volymerna aldrig blev lika lästa som brödernas sagoböcker:
Doktor Luther satt på Wartburg och översatte Bibeln. Detta ogillades av djävulen, som inget hellre ville än att förstöra Den Heliga Skrift. Men när han gjorde ett försök tog Luther bläckhornet han använde sig av och och slängde det i huvudet på den onde. Än idag visar man upp kammaren och stolen som Luther satt på, och fläcken på väggen dit bläckhornet flög.
- Nr 562 i Jacob och Wilhelm Grimm, Deutsche Sagen vol II (1818)

Så här ser Luthers arbetsrum i Wartburg ut idag. På väggen en samtida bild av den skäggige och långhårige "Junker Jörg". Möblerna är inte i original, utom möjligen pallen, som är en fossiliserad ryggkota från en val. Om väggarna ser bedagade ut så kan det delvis bero på besökare som tagit med sig små souvenirer (om de inte, i en misstänkt katolsk eller rentav hednisk anda, sett dem som flisor av associerad helighet för att bota och förbättra ting i behov av bot och förbättring). Någon bläckfläck har inte synts till på länge.