Det komplicerade fallet med heavy metal

Bild: Sjöberg bildbyrå

Etymologi, läran om ords ursprung och historia, är ett mäkta fascinerande ämne. Det finns förvisso gott om utmaningar i själva forskandet. Men en av de klurigaste är att veta vilka ord som är mest spännande att forska i.

Som det här: "Heavy metal". Hur låter det, alltså från ett etymologiskt perspektiv? Jag kan inte se något med just detta uttryck som indikerar att det skulle kunna vara intressantare än genomsnittet.

Det gjorde inte Deena Weinstein heller. Hon är professor i sociologi i Chicago, har forskat rejält i populärmusik i allmänhet och heavy metal i synnerhet, och bland annat gett ut två böcker om genren. I slutet av 1980-talet hade hon praktiskt taget skrivit klart en akademisk avhandling om heavy metal, då hon en månad före deadline insåg att hon inte hade något att berätta om själva namnet, vem som myntade det och varför. Det fick ju åtgärdas! Kan väl inte vara så svårt?

Hon hittade snabbt inte mindre än tre förklaringar. En, två eller alla tre återgavs överallt där begreppet "heavy metal" förklarades.

1. Uttrycket kommer från Steppenwolfs Born to be wild (1968). Det var första gången det förekom i musik, sades det, och det som på ena eller andra sättet övergått till att beteckna en musikgenre.
2. Uttrycket kommer från William Burroughs roman Naked lunch (1959, i USA 1962) där det syftar på tortyr.
3. Uttrycket kommer från musikkritikern Lester Bangs, som använde det om en sorts rock i tidningen Creem Magazine 1972 (ofta skrivet CREEM, dock inte här).

(Spoiler: Ingen av dem stämmer.)

Nu var inte Weinstein den som tog ett påstående för givet.

1) Hon skrev till låtens författare, Mars Bonfire (artistnamn för Dennis Edmonton). Tjugo år efteråt mindes han överraskande mycket om hur han tänkte kring just orden "heavy metal thunder". Han visste inte hur musikgenren fått sitt namn, men var absolut säker på att han inte fått uttrycket från Burroughs.

2) Weinstein gjorde något som kanske ingen som spritt påstående #2 gjort: Hon läste Naked Lunch för att se exakt var Burroughs använde det. Hon läste den rentav två gånger, men utan att hitta det. Hon kontaktade Burroughs agent som hänvisade till en annan bok där en viss "Uranian Willy The Heavy Metal Kid" förekommer. Inte för att denne har någon som helst koppling till musik eller tortyr för den delen. Däremot jämför Burroughs i en tredje bok heavy metal med droger: "What we call opium or junk is a very much diluted form of heavy metal addiction" – The ticket that exploded (1962). Någon koppling till Steppenwolf, Bangs eller musik gick inte att hitta.

3) Bangs var den som nämndes oftast. De som tog med två eller tre av förklaringarna ovan menade att han tagit ett uttryck från 1 eller 2 och applicerat det på musiken. Det här var också den förklaring som Weinstein fick gräva mest i. Vad hon kom fram till? Det står i artikeln ...

Stycket där Weinstein lyckas hitta det aktuella numret av Creem är det finaste i hennes skildring:

I was in luck. A reference librarian at my university said that Northwestern’s library, about a dozen miles from where I lived, had copies of early Creem in their stacks. I went there the next day, and, indeed, that article was there. I was given the first two years of that magazine’s output. Rapidly I turned to the June 1972 issue, and found the piece on Black Sabbath written by Lester Bangs. Bingo! I carried it to the public Xerox machine, put in coins, and copied the whole article. My companion suggested that I make sure that the phrase was actually in the article before returning the magazines to the librarian. I rapidly read the magazine itself while he looked through the Xeroxed pages. Neither of us could find the magic words, “heavy metal.” Before giving up, we noticed that this was only the first half of the article, the other part was in the July issue. After getting dollar bills converted to coins, Xeroxing, and then reading it, our double diligence confirmed the awful truth—the term was not there either. How could all of those authors’ claims be wrong? And they were wrong.

- Deena Weinsten: Just So Stories: How Heavy Metal Got Its Name – A Cautionary Tale, 12 november 2013

Jag vet inte hur många gånger jag grävt efter någon text, eller annat material, i något obskyrt (åtminstone för mig) sammanhang, grävt och grävt, och till slut hittat den..! För att sedan konstatera att det jag letade efter inte fanns där. Att folk, såväl allmänhet som auktoriteter, haft fel. Eller hur många gånger "etablerade sanningar" visat sig vara mer etablerade än sanna.

Weinsteins text är ganska lång. Jag satt som klistrad tills den var slut, för den beskriver just sånt som jag håller på med: Tröttsamt grävande i gruvan, guld som visar sig vara kattguld, sidospår som förgrenar sig igen och igen, och inte minst hur besatt man kan bli av att följa upp allihop tills man kommit fram till sanningen. Som mycket väl (gäller förvisso inte för Weinstein) kan röra något jag dittills inte varit det minsta intresserad av. Som etymologin för heavy metal.

Lördagsfråga 627: Geologiska perioder

1. Dovers såväl bildligt som bokstavligt kritvita klippor.
2. Creux du van – jag är osäker på hur namnet ska översättas – är en naturlig amfiteater i kolossalformat, belägen i den schweiziska delen av Jurabergen.
3. En silurian (silur?), en humanoid reptil som då och då dykt upp i Doctor Who. Det här är, givetvis, den första upplagan, som svårligen förväxlas med de långt snitsigare och tråkigare moderna.
4. Jag vet inte vad puben heter, men det är klart som korvspad att den ligger i Wales. Eller Cymru, som Wales blir på walesiska. Eller rentav Cambria, som Cymru blir på latin.

Krita, jura, silur och kambrium. Den satte Pölsa Dum.

Krita är ju ämnet som bl.a. avlagrades under perioden ifråga. Silurerna var ett folk i Wales, vilket tillsammans med kymriska kambrium minner om de walesiska berg som kommer från perioderna ifråga och som inspirerade namngivarna. På samma sätt som Jurabergen gav namn åt juraperioden.

Har påven en lustig hatt?

Såväl Franciskus som hans senaste föregångare ses/sågs oftast med vit basker. Det kan inte vara den man menar.

Den här då? Den så kallade mitran bärs av biskopar (även biskopen av Rom, som synes) och ska symbolisera eldslågorna som hovrade ovanför församlingsmedlemmarnas huvuden på den första pingsten (beskrivet i bloggposten Elddop och stålbad). Men en så relativt vanlig modell kan det heller inte vara.

Nej, när man pratar om påvens lustiga hatt är det den här man menar: Tiaran (samma ord som används om diademet). Den rituella huvudbonaden har tre "våningar", varför den också kallas trippelkronan eller triregnum, sedan 1300-talet. Då symboliserade de nog den tyska, den lombardiska och den romerska kronan i ett, säger den världsliga makt som kyrkan därmed samlade i en krona och person.

"Rituell" som sagt. Från 1143 blev påvarna vederbörligen krönta, i början av perioden med en enklare konstruktion och så småningom en sån här. Den senaste påven som använde den var han på bilden, Paulus VI (påve 1963–1978). Han bar den på kröningen och en tid därefter, därefter inte alls. Hans efterföljare Johannes Paulus I (mest känd för att ha varit påve i 33 dagar) avstod från kröning och tiara, vilket också hans efterföljare gjort.

Icke desto mindre används tiaran fortfarande som symbol för påven, den heliga stolen och Vatikanen, som här (på två ställen dessutom) på kyrkonationens officiella hemsida www.vatican.va.

Den förment retoriska frågan "har påven en lustig hatt?" kan alltså besvaras nekande. Jag vet inte hur gammal den är; om den började ställas i mitten av 1960-talet eller senare har den alltid kunnat besvaras nekande.

Wikipedia: List of papal tiaras in existence med hela 23 exemplar – den senaste en gåva som Franciskus fick 2016 men som aldrig använts

Lördagsfråga 627

Elddop och stålbad

Jag döper er med vatten för omvändelsens skull. Men han som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte värdig att ta av honom hans sandaler. Han skall döpa er med helig ande och eld.

- Matteus 3:11

Begreppet elddop kommer från Johannes döparens beskrivning av Jesus. Man har funderat över hur den där elden ska tolkas. Kanske den första pingsten, då den helige ande kom på besök och i form av "tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en"? (Ovan framställt av El Greco.) Eller kanske när hot om helveteseld får folk att döpa sig? Eller när odöpta martyrer bränns, där bålets eld måhända skulle kunna räknas som dopvatten?

- Stockholms-Posten 5 mars 1824

Jag vet inte riktigt hur detta belägg ska tolkas. Det skickades in anonymt till SP och är, om inte det allra första belägget för ordet "elddop" i svenskan, åtminstone äldre än det som nämns i SAOB (Wallin 1831, där martyrens eld avses). För sedan ordet kom in i svenskan tog det inte lång stund för det att börja användas om soldatens första eldstrid. Den sortens högst konkreta "elddop" är också den betydelse som ordet främst har idag, så till den grad att den bibliska fallit i glömska.

Idag används elddop synonymt med stålbad. Det ordet har en osäkrare härstamning, delvis eftersom det avser helt olika saker. Länge användes stål- eller järnbad om bad i vatten som berikats med mineraler, som i belägget från SvD 1886. Men det kan även avse den flytande metallen. Vilken betydelse som gett upphov till dagens allmänna, "svår men härdande prövning", vet jag inte. Den har dock åldern inne, som hos Tegnér 1831 där det är vattenbadet som avses: "Sjelfva den fasta oböjligheten af [latinets] språkformer kan sägas verka stärkande, som ett stålbad, på det unga sinnet."

Korvspad, klart som

Lånade lite korvspad från nätet

"Klart som korvspad" – nog är det ironiskt att detta ordspråk är oklart. För även om vi använder det oironiskt, om saker som verkligen är genomskinliga i överförd bemärkelse, så kan ju faktisk korvspad vara allt annat än "klar som korvspad".

Hur har det använts tidigare?

Det allittererande ordspråket finns belagt sedan 1700-talet, närmare bestämt i den handskrivna, veterligen aldrig tryckta, Sambling aff swenske ordspråk som Nils Celsius (far till Anders, världshistoriens meste Celsius) skrev ner i början av det seklet. Hur det användes då får vi nog aldrig veta med säkerhet. Men eftersom folk då, liksom förr och senare, hade full koll på hur korvspad ser ut, så känns det tryggt att utgå ifrån att det (även?) användes ironiskt.

Efter att ha gått igenom vad som åtminstone känns som en god del av alla historiska belägg som finns för ordspråket har jag hittat ett (2) belägg för att det använts åtminstone delvis ironiskt:

32. Klart som korvspad (om dåligt kaffe).

I Carl-Herman Tillhagens monumentala Stockholmsminnen, nedtecknat under förra delen av 1900-talet, finns ordspråket med sin ironiska betydelse upptaget som nr 32 och 240 av 992 (volym I). Bevarade stockholmarna en ironisk touch i tvåhundra år?

Kan även nämna att beläggen i tidningarna (som ju inte bara utgörs av artiklar utan även följetonger, reklam m.m.) håller sig till 1900-talet med en klar ökning på 1920-talet, och inte ens i andra sammanhang hittar jag så värst mycket tidigare än sent 1800-tal.

Varför september är nionde månaden osv

The history of the Roman calendar prior to Caesar's reform is, due to the confusion in the tradition, one of the most contested areas of ancient chronology.

- Hans Hauben, "Some observations on the early Roman Calendar", Ancient Society 1980/1981

Årets sista månader heter ju september, oktober, november och december. Med lite latinskills ser man orden septem, octo, novem och decem, det vill säga sju, åtta, nio, tio. Rena räkneramsan! Men på fel månader. Vad hände här?

Frågan har ofta ställts och, förhoppningsvis, alltid besvarats, ty svaret är både välkänt och lätt hittat – med reservation ... Romarna hade länge den uppburne krigsgudens mars som årets första månad. Då blir september den sjunde månaden, och så vidare. Det är också därför februari har varierande längd; det var naturligt att lägga in den justeringen i årets slut.

När blev januari årets första månad? Den 153 f.Kr. Det sägs att konsulerna, som av tradition tillträtt sina ämbeten idus martii den 15 mars (läs mer om Romerska datum!), på grund av oroligheter ute i provinserna då såg sig tvingade att sätta igång redan 1 januari.

"Sägs att"? Så är det! För att åter citera Hauben: "When exactly this took place, however, remains a matter of debate." – För en modern människa kan det kännas ofattbart att en så omvälvande händelse inte är oerhört väldokumenterad och omskriven. Men Rom 153 f.Kr. var en mycket annorlunda plats; det som är viktigt för oss idag kunde visserligen vara nog så viktigt, men inte på samma sätt. Hauben funderar på om det som hände 153 f.Kr. var att byråkratin anpassade sig till ett allmänt bruk. Om man under en tid hade olika kalendrar i olika sammanhang är ingenting ovanligt; i exempelvis Aten hade man en månkalender för festivaler, en jordbrukskalender som gick efter stjärnorna, och en med tio månader med varierande längder. (WP: Attic calendar)

För övrigt har ju januari fått namn efter guden Janus. Han är känd för exakt två [och en halv] saker: Att han gett namn åt januari och har två ansikten, där det andra sitter baktill på huvudet [samt det tempel vars portar indikerade pax eller bellum, se kommentar]. Han hör inte till de mest dyrkade och beskrivna; så kan det gå när ens storhetstid ligger tidigt i den blivande stormaktens historia. Att Janus med dubbelansiktet ses som "skyddshelgon" för inledanden och övergångar är dock något som tänkts ut efter 153 f.Kr.

Adamskis UFO igen

Foto: George Adamski, enligt uppgift den 13 december 1952. Vad det nu är värt – för enligt en annan uppgift ser vi ett rymdskepp från planeten Venus. Jajamen.

Vad vi definitivt ser är den bild av utomjordiska rymdskepp, flygande tefat och (slarvigt uttryckt) UFO:n som satt sig i det allmänna medvetandet. Idag kanske den övergått till kitsch; men å andra sidan vet jag inte om den ersatts av något annat.

Men vad är det vi egentligen vi ser?

Flera förslag har lanserats. I bloggposten Adamskis UFO funderar jag på om det kan vara en tysk gatlykta. Eller är det kanske en lampa för sjukhus, en del av en glassmaskin eller en kycklingvärmare? (Som inte har med matlagning att göra.) Stämmer det att någon lyckats läsa "GE", dvs General Electric, på någon av lamporna, eller jag menar landningsställen?

Ett annat förslag tog Joel Carpenter på British Earth and Aerial Mysteries Society (BEAMS) tag i. Sällskapet verkar ha en del knepiga åsikter men i denna utredning hittar jag inget att anmärka på. En slutsats han drar är att det vi ser nog är ett hemmabygge, där delar från olika håll satts ihop. Det skulle förklara varför ingen under alla dessa år kunnat visa upp Motivet som en enda artefakt – den är inte en pryl utan flera.

Carpenter nosade runt bland kataloger och slikt på jakt efter sådana här lyktor. De var bensindrivna och med rejäla dimensioner, förekom i USA (där ju Adamski bodde) från mitten av 30-talet till början av 40-talet, var mycket vanliga, och fanns i en rad olika modeller från flera tillverkare. Carpenter letade reda på ett gäng som samlar lyktorna ifråga och fick en rad tips därifrån, liksom material som t.ex. klippet ovan från Sears vårkatalog 1935.

Bilden som inledde denna bloggpost är den välkända och överlägset mest spridda av Adamskis UFOn. Men han tog några till. På den t.v. ser man mitt i bild ett vitsvart streck – är det någon grej med oklar funktion, eller kanske en skada på tefat eller negativ? Carpenter jämförde med sin lykta t.h. och såg att det är hål genom vilka man trär handtagets fästen. Det är ingen slump att de runda hålen för att släppa ut hetluft saknas vid just det avsnittet.

Apropå hål: Jag kan inte komma förbi fästet med vilket man kan hänga upp Adamskis "tefat". Det är så dumt att det blir närmast gulligt. Att vuxna, friska och myndiga personer någonsin kunnat ta detta på allvar ... Är inte gulligt.

BEAMS: Preliminary Notes on the Adamski Scout Ship Photos (PDF) – tydligen hade Adamski reda på att tefatet ifråga var ett spaningstefat

Lördagsfråga 626: Genesis

1. Annons för Fiats småbil 508 Balilla.
2. Jorden från ovan. En sån där bild där någon bara var tvungen att lägga in en linsöverstrålning.
3. Bananplantage.
4. Jorden, månen, solen och några stjärnor. Samt linsöverstrålningar.
5. Ur Blue Planet II: Fisk fångar fågel.
6. Hieronymus Bosch tar man inte fel på – men det märks att det ljusa och trevliga inte är hans specialitet. Även när han målar Edens lustgård har den en mörk, hotande ton. Notera särskilt den tvåbenta hunden.

"Och Gud sade: Varde ljus" – fiat lux – och sen dess har det bara gått utför. Skapelsens sex dagar som de beskrivs i 1 Mos (varde ljus, himmel och hav, växter, sol m.m., fåglar och fiskar samt landdjur och folk) knäckte Magistern.