Lördagsfråga 658: Hasse Alfredson

1. Nyckelscen ur klassiska lundaspexet Djingis Khan. Här uppfört 2016, originalet skrevs redan 1954 av Hasse Alfredson, Patrick Meurling, Bert Holmberg och Leif Levin. Dess utan jämförelse mest kända låt skrevs av Hasse, den kan ni åtminstone första versen av: "Ja nu ska vi ut och härja/supa och slåss och svärja ..."
2. Hemligt uppdrag i Hong Kong ska filmen heta, som originalet Garbo (spelad av Hasse Alfredson) ute på Ensamholmen tittar på. Jag vet inte vad den egentligen heter. Att angöra en brygga (1965), såklart.
3. Apkungen Sun Wukong (som jag antar även framträder i varumärket Kung Markatta) har äntligen fått tag på ett passande vapen. När jag var liten visades filmatiseringen från 1965 flera gånger vid jultid. Den största behållningen var berättaren Hasse Alfredson. Jag har först nyligen insett att hans beskrivningar av vad vi såg hade lite eller mycket lite med originalet att göra. Jag skulle väldigt gärna vilja se den igen.
4. Stellan Skarsgård som idioten Sven i Hasse Alfredsons Den enfaldige mördaren (1982).

Den oförliknelige Hans A., alltså. (Hade många ledtrådar på lut den här gången, fler än jag kan minnas ha haft någon annan gång.) Den satte magnus.

Öl som inte alls kommer från Mariestad

- "Ölet bör serveras vid 8° á 10° celcius" — månne korrekturläsningen är från 1848? Det skulle i så fall vara det enda på eller i burken som har med det året att göra. (Bild från Systembolaget; det finns även burkar med "Celsius" rättstavat.)

Mariestads Export är systemets näst mest sålda öl. Inte så få ölturister kommer till den västgötska metropolen vid Vänern för att studera bryggeriet. Men de kammar noll; det berömda bryggeri, där man enligt burken idkat hantverk och tradition sedan 1848, lades ner 1972. Den öl som bryggs i Mariestad idag bryggs på mikrobryggerier (jag gissar vilt att varenda droppe därifrån är mer intressant än systemets näst mest sålda öl).

- Mariestads bryggeri vackert och praktiskt beläget vid Tidan (1889). Foto P. A. Eriksén, Västergötlands museum via Digitalt Museum: 1M16-A61017

1848 avser året då Mariestads Bryggeri grundades. Först hette det Mariestads Bayerska bryggeri. Att markera att man minsann bryggde enligt den bayerska metoden var värt att poängtera när det bara fanns en handfull sådana bryggerier i landet. 1864 ändrades namnet till Mariestads Bryggeri — kanske bayerskt slagit igenom ordentligt under tiden. På en ölmarknad som såg helt annorlunda ut än dagens var Mariestad för övrigt en hyfsat stor spelare.

- År 1890 fanns det 554 bryggerier i Sverige. Av dessa hade 32 ett tillverkningsvärde på över 100 000 kronor. Ute på landsorten fanns det endast nio som kom upp i den produktionen och Mariestad var ett av dem, säger museichef Linda Svensson. [...] Under 1950-talet fram till mitten av 1960-talet ökade produktionen från en halv miljon sålda flaskor till 15 miljoner och uppskattningsvis arbetade runt 50 personer på bryggeriet.

- Markus Jacobsson, Mariestadsölets historia, Mariestads-Tidningen 11 juni 2019

- Mariestads Bryggeri (1930). Bild från officiella mariestads.se: Vår historia. Det är sånt här man vill bli förknippad med: Gamla fina Volvobilar med rejäla karlar vid fina gamla hus i en fin gammal stad. Hantverk och tradition! Lustigt nog hittar jag på hemsidan bara ett enda omnämnandet av det bryggeri där dagens öl faktiskt tillverkas, och det är på sidan Hållbarhet.

- Annons från 1933

Mariestads Bryggeri köptes 1967 upp av Spendrups och införlivades med deras tidigare förvärv Grängesbergs Bryggeri i Dalarna. Produktionen i Mariestad upphörde den 4 september 1972. Sedan dess bryggs Mariestads på det stora bryggeriet i Grängesberg. Idag är Spendrups en av de stora tråkiga öl-drakarna vars anonyma bruksöl fortfarande dominerar den svenska marknaden, ännu snart ett decennium efter IPA- och mikrobryggar-boomen.

- Google Maps

På platsen vid Tidan finns idag ett äldreboende. Namnet Humlet är givetvis taget med ett öga på historien. Men mer är det inte.

Här är förresten Spendrups bryggeri i Grängesberg, Ludvika kommun. Det är här "Mariestads" bryggs, liksom en hel del annat.

*

Reklammakare kör gärna med historia, tradition och hantverk, eftersom de vet att folk gillar sådant. Man utgår uppenbarligen ifrån att folk är mindre intresserade av om påståendena är sanna eller inte. För det är ett faktum att burkarna med 1848 inte har ett dugg med vare sig Mariestad eller 1848 att göra.

Utöver angivna källor har jag använt Oxhornet: Mariestads bryggeri, 26 februari 2012.

Lördagsfråga 658

Korrektur ...

... Heter det egentligen inte. Ett korrektur ser ut som det ska göra i tryck. Layouten är klar, texten har fått det typsnitt den ska ha, illustrationer har lagts in, osv. När man kommit så långt vill man hålla ändringarna små, så man inte behöver flytta runt på illustrationer, textrutor, kapitelbrytningar och allt vad det är.

Den pappersbunt som jag för ögonblicket arbetar mig igenom är ett manus. Bokens text är någorlunda färdigskriven, men är helt obearbetad i övrigt.

En redaktör på förlaget har gått igenom de knappt 50 kapitlen och lagt in ett antal — jag gissar på någonstans över tusen — förslag på korrigeringar och justeringar av alla de slag. Det är stort som smått: Lägg in ett kommatecken här, ta bort ett semikolon där, ändra bindestreck till tankstreck, felstavning, byt ordföljd här, flytta det här stycket dit, ta bort det här, byt plats på de här kapitlen, och så vidare, och så vidare ... Angivet med klassiska korrekturläsningskrumelurer, nedklottrade på arken (denna fas av bokproduktionen vill jag fortfarande köra analogt). Jag köper minst 9 av 10 förslag och lägger in dem i texterna på datorn.

När allt är klart skickar jag filerna till förlaget. Där tar layoutaren hand om dem och ger texterna form, typsnitt, illustrationer och allt vad det är.

Jag gillar verkligen att skriva böcker. Men det kan inte förnekas att man lätt blir något seg i den s k kolan av vissa moment. Och då är det här ändå bara första korrekturläsningen. När layouten är klar får jag se resultatet, och har då en sista chans att lägga in justeringar och korrigeringar (små, helst!) innan det hela går till tryck.

Ex libris

Innehållet i häftet Det nya Polen (1951) lockade mig inte särdeles. Men habegäret blev desto större när jag fick syn på dess ex libris.

Något ex libris har jag inte skaffat mig — än. Kanske en dag ...

Ordet betyder "ur [X:s] bibliotek". De är etiketter som man sätter i sina böcker, förslagsvis på frampärmens insida. Riktiga ex libris ska vara särskilt utformade och ordentligt tryckta. Jag tror att hr H:s är det enda jag sett som tryckts i mer än en färg.

Wikipedia: Bookplate

Den romerska papegojan

The small size of the tesserae and the subtle color gradations combine to give a painterly quality to this work, especially the shadowing, the detailed feathering of each bird, the highlights of the krater and its rippling water. Similar compositions were popular throughout the Roman world, and all can be traced back to Hellenistic originals.

- Christie's: A Roman Marble Mosaic Panel ("Closed: 11 Dec 2003") 

There are several mosaic panels, perhaps the best of which is Lot 248, a 44-by-32 ¾-inch marble panel that is dated by the catalogue as circa 2nd Century A.D. The center of the panel illustrates a water-filled krater on which a parrot and a greenfinch are perched. A chaffinch is shown pecking at a flower at the upper left, a large partridge is pecking a foliage in the lower left corner, and a hoopoe is shown at the bottom right. The lot has an estimate of $40,000 to $60,000. It sold for $107,550.

- Antiquities: Christie's, December 11, 2003, The City Review

I mosaiken kan man tydligt se en vacker papegoja. Den är detaljerad nog för att möjliggöra en artbestämning: Blågul ara, Ara araruana.

Problemet är att den fågeln lever i tropiska Sydamerika. Om en sådan hittat till Europa och Italien under andra århundradet e.Kr. hade det varit en första klassens sensation.

Lösningen? Frågan gick till Michel van Rijn, konstkännare som gått från den mörka sidan till den ljusa (se t ex How I became one of the most successful art smugglers in the world, Vice 12 oktober 2012). Han konstaterade genast att mosaiken nog kom från en fabrik utanför Sousse, Tunisiens tredje största stad: "They churn out fake Greek and Roman mosaics. A regular gold mine."

Tydligen var deras jobb tillräckligt bra för att lura experterna hos Christie's. Tydligen ingick ingen fågelkännare bland dem. Det bekräftas av ytterligare ornitologiska egendomligheter i deras beskrivning av mosaiken. Även en icke-fågelkännare som undertecknad kan konstatera att vad som hade varit ännu en sensation, en "pileated woodpecker" eller amerikansk spillkråka Dryocopus pileatus, i själva verket är en härfågel Upupa epops som inte går att förväxla med någon annan art (den lever dessutom i gamla världen). Folk som kan ämnet har påpekat ytterligare underligheter.

Källa: Fortean Times 405:22

Alla heter Glenn i Göteborg

Alla heter Glenn i Göteborg

Alla heter Glenn i Göteborg

Alla heter Glenn

Alla heter Glenn

Alla heter Glenn i Göteborg

- Hammarby-klacken (1982)

– Det var Hammarby-klacken som började. När man sprang ut på Söderstadion stod de till vänster i hörnet, där började de sjunga, säger han.

- Glenn Holm i Därför heter "alla" Glenn i Göteborg, Expressen 15 september 2018

Under några år fanns det hela fyra Glenn i IFK Göteborg: Holm, Hysén, Schiller och Strömberg. Under normala omständigheter skulle det väl ha fått en halvnotis på någon av GT:s mer avslappnade sportsidor. Men Glenn-tiden sammanföll med stora framgångar för Blåvitt. Laget blev oerhört uppmärksammat och granskat. Och en detalj som sällan glömdes bort var de fyra Glennarna.

Det var då och därför som "nidvisan" ovan skrevs och sjöngs. Jo, ursprungligen ska det ha tänkts som en nidvisa — notera avsändaren — om än uppenbarligen inte av det elakare slaget. Jag vet inte hur man tänkte där. Kanske frågan snarare är om än hur.

Göteborgare i allmänhet och blåvita fans i synnerhet ignorerade fullständigt eventuella baktankar som ändå inte märktes utan tog genast till sig ramsan. Den sjungs än idag.

I helgens lördagsfråga 657 var svaret, fritt formulerat, "Alla heter Glenn". Jag tyckte det förtjänade en längre utvikning än den ordinarie måndagslösningen.

Lördagsfråga 657: Alla heter Glenn

1. Stefan Holm, höjdhoppare.
2. Erik "Tyra" Hysén, fotbollsspelare. Inte den sämste Blåvitt haft: Han spelade 186 A-lagsmatcher för IFK och hann då med 49 mål. Med mera. Och han var bara en i en påfallande stor fotbollssläkt. Sonsonen Glenn är fortfarande mest känd, men det finns och har funnits bra många fler i olika generationer.
3. Friedrich Schiller, skribent.
4. Johanna Strömberg, gumma. Eller fiskhandlerska, men det var som "gumman Strömberg" hon blev känd, där hon stod på Hötorget och sålde fisk i 40 år. I veckotidningen Idun finns ett mycket läsvärt porträtt av henne — läs det! — en ära vanligtvis reserverad för kvinnor en bra bit högre upp på samhällets stege.

Holm, Hysén, Schiller och Strömberg hette också de fyra Glenn som händelsevis delade fotbollslag en tid. Den satte Tomas.

Sånt som (inte) hamnar i blindtarmen

Vad är det som när man sväljer det kan hamna i blindtarmen (vilket här avser den lilla del som kallas blindtarmens maskformiga bihang)? Och på sikt orsaka en inflammation?

Om man ska tro det som sägs så kan det vara väldigt specifika produkter. Ur medicinsk synpunkt är saken enkel: Ingen av dem fastnar i vilka tarmar som helst. De är över huvud taget ofarliga i mindre mängder; större lär det ändå inte bli frågan om. Ur faktoidvetenskaplig synpunkt är alternativen intressanta på flera sätt.

En omständighet, som stimulerar skapandet och spridandet av klintbergare i genren, är att appendicit oftast inträffar i åldern 10–20 år. Det är inte bara en känslig ålder, utan även en då många umgås i större och mer varierande kretsar än senare.

Även med tanke på urgammalt kåd-tuggandet är det utbredda tuggandet av tuggummi ett modernt fenomen. Och nya påfund har alltid varit i fokus för faktoidmakarna. Vad händer till exempel om det klibbiga gummit, mot etikett, hamnar i kroppen? Idéer började cirkulera om att de små bitarna, som är så hållbara när de sitter fastkletade på gator och möbler, även höll inombords, att de kunde bli kvar i matsmältningen i flera år. Då kunde man komma att tänka på blindtarmens relativt avskilda utrymme. Liksom dess besvärliga inflammationer — och så hade man ett orsakssamband, tacksam kunskap att svänga sig med på skolgården. Jag har också fått intrycket att tuggummi är vanligast av de tre alternativ jag tar upp här.

Druvkärnor kan vara äldst i sammanhanget. Formen gör dem tacksamma för myten; man kan tänka sig hur de kan slinka in i den smala förbindelsen till det maskformiga bihanget, och bli kvar där i dagar, veckor, månader ... Till skillnad från tuggummina är det normalt att svälja dem; innan kärnfria druvor blev normen var det tvärtom svårt att låta bli, om man inte vill avstå helt. Den detaljen kan slå åt båda hållen: Ska man bli mer nervös eftersom det är så lätt att få i sig druvkärnor utan att man märker det? Eller ska man bli mindre nervös eftersom massor av folk satte i sig mängder med kärnor utan att falla ihop i smärtor? — Sådana här historier behöver sannerligen inte vara logiska i vanlig mening, men det underlättar för dem om de följer någon logik, oavsett hur skruvad. I detta fallet tror jag att vårt vardagliga druvkärnesväljande talar emot skräckhistorier om vad som kan hända om man sväljer druvkärnor.

Äggskal är inget vi sväljer, och heller inget vi vill svälja i märkbara mängder. Förvisso finns det obehagliga ting vars nedsväljande gett status i åtminstone vissa kretsar — sväljer folk fortfarande daggmask? — men äggskal har aldrig hört dit. Här har vi alltså en skröna som går ut på att man inte ska göra något som man ändå vill undvika. Det är inte konstigt att äggskal aldrig varit lika populära i appendicitiska sammanhang som druvkärnor eller tuggummin.