Detox, kvack nr 1

Anfang stor som en korv med brö

Peter Olausson har gjort det till sitt kall att avslöja ”försanthålla osanningar” och pseudovetenskap. På bloggen Faktoider har han avhandlat allt från felaktigheter i den franska översättningen av Pippi Långstrump till missuppfattningen att aborter ”lär” kroppen att få missfall. När han för två år sedan samlade sin kunskap i en bok döpte han den till Kvacksalveri – från blodiglar til detox. Att just detox nämns i titeln är ingen slump.

- Jag skulle säga att detox är världens vanligaste kvacksalveri, säger han.

- Madelene Pollnow, Avgifta på låtsas [smakprovs-vägg], Magasinet Filter, nr 94 oktober/november 2023

Som författare vill man bli köpt, läst och uppmärksammad. Och är det något tillfälle då det smäller ännu lite högre än annars att bli köpt, läst och uppmärksammad, så är det under Skandinaviens största uppmärksamhetsfestival. Att få med några soundbites i en artikel i magasinet Filter är finfint när som helst; att få inleda en feature (den artikel som främst uppmärksammas på omslaget) under bokmässan är riktigt trevligt. Men så blev det.

Madelene Pollnows text om detox är rejäl, matig och näringsrik. Men så är den också tryckt i Filter, ett magasin jag har stort förtroende för. (Det enda undantaget är chefred. Göranssons svaghet för Ryssland, men så länge det inte påverkar resten av innehållet kan åtminstone jag bortse ifrån det. Som när han skällde ut SVT, SR, de stora dagstidningarna, Svenska journalistförbundet, Reportrar utan gränser och Stora journalistprisets jury efter noter, när de lät sig luras av enfaldiga konspirationsteorier rörande Estonia.)

Mia Nilsson stod för omslag och detox-artikelns illustrationer

Då kan det rentav vara värt att artikeln inleds med ett fel. Men i en sådan kontext att den åtminstone kvartsvakne läsaren kan känna att nä här är någonting konstigt. När det står (ovan) att jag ”för två år sedan samlade [min] kunskap i en bok” kan man få intrycket att Kvack! är ett försök att sätta allt på pränt. Men redan Pippi Långstrump-exemplet visar att jag ägnar mig åt annat än medicin och ”omedicin”. Formuleringen fanns heller inte med i de korta utdrag jag fick kontrolläsa innan artikel sattes i tryck, där stod bara ”För två år sedan utkom hans bok …”.

Om det är något jag lärt mig genom åren, så är det att det bara finns ett säkert sätt att slippa fel och feltolkningar över huvud taget, och det är att inte göra något alls.

Förresten kommer Pollnow (och Göransson) till bokmässan. Programpunkten heter Granskning av detoxfenomenet och äger rum i föreningen VoF:s monter D02:40, söndag den 1 oktober kl 12:00–12:30. Den ska jag gå på. För att sedan gå till min enda mässpunkt för i år – inte som förr precis. Den heter Signering och är just det. Äger rum i förlaget Ordalagets monter B03:60 söndag 1 oktober kl 13:00–13:30. Är du där då, passa på att köpa Kvack! och/eller Sveriges historia (nytryck!), få dem signerade, och kanske prata lite strunt eller klokt med undertecknad upphovsman.

En artikel, två rubriker

- SvD 1 augusti 2023: Frontens larm: Svenskt pansar obrukbart eller Svenskt pansar hyllas: ”Ett av världens bästa”

Samma artikel, två rubriker. Först användes den till vänster. Några timmar senare ändrades till den till höger.

Måhända gjordes bytet efter påstötningar. För den första rubriken är gravt vilseledande. Om man läser artikeln – och vi vet att det är ett stort ”om” – så får man reda på att ”obrukbart” inte syftade på svenskt pansar i allmänhet utan på ett (1!) exemplar av Stridsfordon 90:

Bataljonchefen bekräftar för SvD att ett av brigadens Stridsfordon 90 slagits ut.

– Den tog en direktträff av en rysk stridsvagn och började brinna. Men alla i besättningen överlevde, säger han.

Det var ju tråkigt att den blev utslagen, men bra att alla överlevde. Vilket ju också är ett nog så gott betyg: Att fordon blir utslagna ibland är ofrånkomligt, men besättningen ska skyddas så långt det bara är möjligt. Folk är viktigare än plåt. (Många ryska/sovjetiska vagnar är så gjorda att de i liknande situationer ofta blir dödsfällor.)

Men det är ju något helt annat än att allt svenskt pansar skulle vara obrukbart. Och läser man artikeln, så får man också reda på att den helsvenska konstruktionen lovordas vitt och brett, även ute i förbanden (vilket inte hindrar att nackdelar uppmärksammas, eller att man har stridsvagnen Leopard högst upp på önskelistan). Så den högra rubriken är en mycket bättre sammanfattning av texten.

Den första rubriken var tekniskt sett korrekt – det rapporterades verkligen om ett utslaget pansarfordon. Men intrycket den gav gick rakt emot såväl fakta som artikeln. Sådant görs inte av slarv. Varför görs det då? (Obs: De som skrivit artiklarna sätter inte rubrikerna.) Här är det rutin att skylla på ”klick” … Som om ingen satte uppseväckande rubriker även på 1900-talet? Jag kan lika gärna tänka mig att vanlig journalistiskt tänk ligger bakom, när man sätter rubriker som ger maximal uppmärksamhet. Att luras utan att ljuga, helt enkelt. Och den konsten är äldre än sociala medier … Vilket i detta fallet var extra tråkigt eftersom det är en utmärkt artikel.

Men om Svenskan får minus för vilseledande rubrik, så får de plus för att de ändrade den. Sådan ödmjukhet – att erkänna när man gjort fel och vara beredd att göra rätt – är tyvärr inte så vanligt som man kunde önska.

Tamara förutspår mordförsöket mot Reagan – i efterhand

USA:s president Ronald Reagan utsattes sent på måndagskvällen svensk tid för ett mordförsök i Washington.

Han träffades från nära håll av en kula på vänster sida i bröstkorgen. En lunga sades vara allvarligt skadad och presidenten väntades undergå operation under natten.

- SvD 31 mars 1981

I januari 1981 fick USA en ny president. En av de första sakerna han uppmärksammades för inträffade drygt två månader senare. Att han blev ”allvarligt skadad” var ingen överdrift; han klarade sig, med nöd och näppe. Gärningsmannen greps genast: ”En 22-årig vit man John W Hinckley från Evergreen Colorado”.

Detta var givetvis den stora händelsen för dagen under en tid.

Tamara Rand hade en firma som hette Tamara Rand Institute. Den kallades ibland Rand Hypnosis Institute eller helt enkelt Rand Institute. Månne tanken var att folk skulle associera, eller ännu hellre förväxla, den med tankesmedjornas tankesmedja, Rand Corporation? Ogenerad marknadsföring var helt stilenligt; Tamara Rand sade sig vara psychic, medium.

Mindre än ett dygn efter mordförsöket dök hon upp och sade sig ha förutsagt det. Hon hade medverkat i pratshowen Dick Maurice and Company som spelats in den 6 januari och visats i mitten av mars. Sade hon. (Idag skulle det inte dröjt många ögonblick innan skaror av felfinnare kontrollerat uppgifterna.)

Här är några särskilt intressanta delar av Rands ”profetia”:

I feel at the end of March, perhaps the last week of March, and the first few days of April, that too is a crisis time.

I feel the chest area, which might imply stroke. It might imply some sort of heart attack or heart failure. I even hate to say it to be very frank with you, but then I also feel something like a thud, and in my mind, I can see a little scenario, and it came first in my dreams right after he was elected, and it had to do with a gun, and it had to do with shots all over the place, and it had to do with that thud instead of being a stroke as I initially felt, I felt it might actually be an assassination attempt or a shot to the President.

I get, like me, a little blond look, or a fair-haired look, and I know … I feel it's just one person if indeed it happens, and I really frankly hope I'm wrong.

The only thing that I could even attach to it is the name Humley. And maybe Jack, or something like that.

Slutet av mars, pistol, en blond herre med initialerna J. H. … Det stämmer ju utmärkt med att Reagan blev skjuten 30 mars av den blonde John Hinckley. Fantastiskt! Nyheten slogs upp stort i CNN, och andra stora nätverk hakade på. Nu var Tamara Rand världens mest uppmärksammade ”medium” – eller kanske rentav medium, utan förbehåll?

Men redan samma dag kom det in uppgifter som satte det hela i gungning. 1981 års felfinnare var inte så efter, de heller.

Filmsnutten med Tamara Rand och Dick Maurice hade, liksom hela Maurices show, spelats in hos tv-bolaget KTNV – dagen efter mordförsöket. Nu såg studiofolket en inspelning de arbetat med den 31 mars cirkulera med texten ”Recorded 6 JAN 1981”. Allmänt haktapp. De kontaktade sin chef Ed Quinn, som kontaktade CNN.

Tamara Rand's prediction of an attempt on President Reagan's life was recorded the day after Mr. Reagan was shot, and she was not in the studio on the day in January when she contends the show was taped, television crew members said today.

- New York Times 4 april 1981

När Rand konfronterades menade hon att hon gjort uttalandena den 6 januari, men att det då blivit lite pratig och sub-optimal tv. Därför gjorde man om det den 31 mars. På vilket KTNV-folket svarade att Rand inte hade ens varit i studion den 6 januari utan senare. Och då hade hon inte gjort några uttalanden som så mycket som påminde om profetian.

Dick Maurice framträder i filmen. Först stödde han Rand och kritiserade de som kritiserade henne, och det rätt hårt. Men snart nog vände han, helt. Han skrev en text som publicerades i lokaltidningen där han arbetade. Där tog han tillbaka allting och bad de han kritiserat om ursäkt.

I am sorry.

I have committed a terrible wrong. I have committed the cardinal sin of a columnist. I have perpetrated a hoax on the public and feel very much ashamed.

My interview with Tamara Rand in which she predicted the assassination attempt on President Ronald Reagan is a lie. Ed Quinn's statement about the actual taping taking place on March 31 is the truth.

- Dick Maurice i Las Vegas Sun, den 5 april 1981 – se Sun columnist focus of famed hoax, Las Vegas Sun

Vad som sedan följer är en tråkig epilog. Rand anklagade folk högt och lågt, med frenesin hos den som inte har något att förlora eftersom spelet är slut. Hennes karriär gick tillbaka, rejält om inte fullständigt. Vilket tyvärr sannerligen inte är självklart i ”mediernas” besynnerliga värld.

I tv-serien Arthur C. Clarke's world of Strange Powers (1985) var nivån inte så hög som man hade kunnat önska; där återgavs en och annan bluff och skröna som sanning. Men man var heller inte helt godtrogna. Så här återgav man Tamara Rand's ”profetia” i det första avsnittet.

Huvudkälla: Museum of Hoaxes: The Prediction of Tamara Rand

UFO-problemet

Därför upptäcks plötsligt fler Ufon

- Expressens etta 14 februari 2023

Vi kan börja med en annan förkortning: UAP. Är den bekant?

Alternativ benämning på UFO. Har föreslagits att ersätta UFO, men har aldrig slagit igenom inom uforörelsen. Termen skapades för att få en mera neutral benämning än begreppet ufo som ofta förknippas med besökare från andra världar.

- UFO-Sveriges ordlista: Unidentified Aerial Phenomena, UAP

Jag känner inte till språkbruket inom uforörelsen, men kan rapportera att UAP inte slagit igenom utanför den heller. Vilket är synd, eftersom vi ibland behöver prata om oidentifierade flygande föremål, utan att folk börjar tänka på utomjordingar. (Fenomenet är heller inte så märkvärdigt som man kan få intryck av; under det senaste året har man i USA observerat tio i veckan, eller 247 sedan mars 2021; se Why the government suddenly started detecting mysterious aerial objects, CNN, 14 februari 2023.)

För kopplingen ufo = utomjordiska rymdskepp, farkoster från andra civilisationer än vår egen så kallade, den sitter som berget.

Det är så gott som omöjligt att bevisa förekomsten av ufon och utomjordingar eftersom rapporterna nästan alltid bygger enbart på vittnesuppgifter. 

- Sydsvenska Dagbladet Snällposten (1996)

Citatet hämtades inte ur tidningen utan ur SAOB. För det är ett av de belägg som ordboksredaktionen valt för att visa hur ordet ufo/UFO används. Och använts från början.

Länge har jag önskat att med egna ögon få se ett flygande tefat eller cigarr eller det som amerikanerna med sin kärlek till förkortningar, kallar UFO (unidentified flying objects).

- Sign. Ålli, Flygkrönika i DN 22 november 1954 (Svensk Ordbok anger att ordet använts i svenskan sedan 1965 …)

”Omöjligt att bevisa förekomsten av ufon” … Sett till ordets egentliga definition är ett sådant påstående nonsens, för givetvis förekommer massor av flygande föremål som betraktare inte är spiksäkra på. Men nu har den ”egentliga” definitionen inget att komma med jämfört med den etablerade.

Varför skulle en ny sorts flygande farkost nödvändigtvis ha utomjordiskt ursprung? Hamnar inte den hypotesen väldigt långt ner på listan?

- Bloggposten Varför jag är ointresserad av UFOn

Det borde den göra. Att den inte gör så, är mycket enkelt konstaterat: Närhelst det skrivs om oidentifierade flygande föremål, och man beskriver dem som sådana (med eller utan förkortning), ja, då vet man hur resonemanget kommer att gå. Och om man skulle vilja rapportera om ett oidentifierat flygande föremål utan att folk börjar dilla om ET? Då vet jag inte hur man ska formulera sig. Det är ännu en aspekt av det språkliga UFO-problemet.

Sist men inte minst: Om vi en dag skulle få besök av exempelvis rymdkejsar Xenus flaggskepp, då skulle rymdskeppet inte vara ett UFO. Eftersom det är identifierat.

Avrundar med lite mörk humor … I flera ryska/sovjetiska stridsvagnar sitter ammunitionen så till, att en explosion skickar upp tornet med våldsam kraft. Dessa så kallade slickepinnar (ett slanguttryck jag lärde mig i Englund/Hansens förstklassiga krigsreportage, ensam värd en digital prenumeration) har blivit allmänt kända under kriget.

Om olämplig klädsel och konsten att fokusera

Varg Vikernes är en tokig norrman. Han är dömd för ett mord och flera kyrkobränder (medeltida stavkyrkor är tyvärr inblandade), är uttalad nazist, och har även en sorts musikkarriär med enmansbandet Burzum. Om honom ska denna bloggpost inte handla.

Härom veckan hölls P3 Guld-galan, där SR P3 delade ut musikpriset P3 Guld i ett antal kategorier. En av de många artister som deltog var Zara Larsson. Hon uppmärksammades främst för sin klädsel.

På hennes klänning fanns nämligen en detalj som inte sade den oiniterade något, men som snart identifierades: En del av omslaget från Burzums album Filosofem (1996).

Om hon inuti klänningen visste vad som var utanpå? Det vet jag inte, men ser ingen anledning till att hon skulle haft koll.

Men det är inte heller det som denna bloggpost ska ta upp. Det finns det många andra som gjort.

Vad gör man när man förknippas med en jobbig fråga? Vad Zara Larsson gjorde var en prata på TikTok som handlade om något helt annat. Vilket tydligen var tillräckligt anmärkningsvärt för att fungera som avledningsmanöver. Plötsligt var det många fler som pratade om den grejen än om klänningen. Den jobbiga frågan försvann.

- Blandat tyckande från DN, Expressen, Gefle Dagblad, GP, MovieZine och Sveriges Radio …

Det där borde ju alla åsiktsmaskiner ha märkt, de som dagligen dräller ut välbetalt, uppmärksammat tyckande. De om några ska kunna känna igen en PR-fint; vad ska vi annars ha dem till? Men istället jamsade de med, glömska av allt annat när någon viftade ett lockande bete framför dem.

Det var det som denna bloggpost handlade om: Lättlurade proffstyckare.

Kredd till Johan Wanloo; han är inte någon välbetald åsiktsmaskin utan serietecknare och wrestling-fan i Masthugget, och lyckades se det som skaror av etablerade flanar missade.

Hånbait

Denna teppanyakihäll kränges å ginza.se för 549:-, och är sannolikt inte den som nämns i inredningsreportaget

Begreppet flamebait kan definieras som följer (Wiktionary): "Content in an online forum, such as a newsgroup, with the intent of provoking anger, resulting in flames and sometimes flamewars." Min markering av det centrala: Skribenten kanske eller kanske inte tycker det hen skriver, men det är inte det som är poängen; poängen är att göra folk förbannade.

Vindsvåningsägarna som intet ont anande öppnade dörren för läsarna har oförtjänt fått utstå en massa ilska och elakheter. För egen del tar jag kraften i mediestormen på allvar och drar mina lärdomar av den.

- Sara Trus: Vi nätlynchades för vindsvåningen, Aftonbladet 4 november 2010

Trus skriver om hennes mest lästa och omtalade reportage någonsin (hittills?): "Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva", publicerad i DN Bostad 8 oktober 2010. Texten är inte lång, men skriven med ett märkligt svulstigt språk och späckad med varumärken. Som en bloggare som ska produktplacera minsta lilla penna från Bic. Mycket har sagts om reportaget, väldigt mycket faktiskt, men det kanske bästa sättet att beskriva den är att hänvisa till en parodi – även om många nog skulle invända att inredningsreportaget är en parodi på sig självt.

Den påhittige Börje vänder ner pyttipannan i en tom pepparkaksburk från tillverkaren Annas, då han inte "orkat diska tallriken". Den ilsket röda färgen från en flaska med ICAs sockerfria ketchup får fullborda verket. Han sväljer ner en tugga med c-vitaminbrus med smak av hallon; "det är mycket billigare än läsk och nyttigt".

- Andrahandsetta i närförort har blivit ett sätt att leva, Dagens Svenskbladet 11 oktober 2010

Reportaget blev, som det heter, en snackis. Folk roade sig högt och lågt åt den. Och här, misstänker jag, drog man en lärdom: Hån drar.

Flamebait går som sagt ut på att väcka ilska. Men vad ska man kalla texter som skrivs för att folk ska håna dem? För det, misstänker jag, har blivit en genre.

Elisabet Höglund tvingas sälja två av sina fastigheter.

- Stina Dahlgren, "Elisabet Höglunds ekonomiska kris – tvingas sälja sina boenden", Aftonbladet 10 juli 2022

Stackars fattigpensionären! Att tvingas från hus och härd! Åtminstone två av tre! "Blanda du till hälften bark i brödet" sade bonden Paavo; "Det är med djupt vemod och med sorg i hjärtat som jag fattar det här beslutet" skrev journalisten Höglund. Och så vidare … Ja, man inser ju hur folk reagerade. Länken delades friskt Inte för att man tyckte synd om eller intresserade sig för huvudpersonerna, men för att förfasa sig och förundras över dem, och framför allt skratta ut och håna dem.

– På Instagram känns det som om folk är utomlands hela året, jag förstår inte när de hinner vara i Sverige.

En semesterbostad i Marbella är en annan populär trend, enligt Andra Farhad.

– Det känns som om halva Sveriges befolkning har flyttat till Marbella.

- Ida Yttergren, "Andra 'Börshajen' Farhad: Svindyra köttbullar på Sturehof är en statusmarkör", DN 16 juli 2022

Även denna artikel har fått reaktioner som är så lätt insedda att de uppenbarligen är planerade. Jag vet inte vad syftet annars skulle ha varit.

Poliser och medier

Jag har ett antal röda trådar här på bloggen, frågor jag återkommit till gång efter annan. En av dem är folk som saboterar för polisen; närmare bestämt de som, under förevändning av att de har "mediala" förmågor, försöker att mata polisutredningar med värdelösa tips.

Jag tog upp sådant kvalificerat förvillande 2008 i bloggposten Att sabotera för polisen. Jag tog åter upp det 2012 i bloggposten Att fortfarande sabotera för polisen, och lite senare samma år i Att sabotera för polisen del 3. En och annan tidningslänk har lagt av, men annars är frågan sorgligt aktuell. Och då och då blir man påmind om företeelsen. Som när SVT visar Fallet Carlos om en händelse 2004, som drog till sig charlataner som Terry Evans (Medium styrde polisens sökande efter Carlos: "Vi hittade bara ett gäddrag", SVT 7 juni 2022)

…

Här hade jag kunnat lägga in en bild på något av "medierna", som Terry Evans. Men så roligt ska de inte få.

Istället lägger jag in denna bild. Den borde sitta på varenda poliskontor över hela landet. Särskilt sådana där man gett så mycket som ett halvt öra åt stollar och bondfångare.

I september 1951 begicks ett rånmord i Tjörnarp utanför Höör. Utredningen gick snart i stå. Kan det ha varit då man tog sig för att anlita ett "medium"? Det lär för övrigt ha varit enda gången en sådan anlitats i en mordutredning; alltså som inbjuden "expert", snarare än en tipsare bland alla andra.

Den aktuelle skojaren hette Olof Jönsson. Ingenjören från Varberg hade gjort sig ett namn på det parapsykologiska området efter några telepatiska experiment och en uppmärksammad "duell" med en skeptisk magiker, som jag lär återkomma till. Här försöker han att "känna in" ett möjligt mordvapen. Den lokala ordningsmakten assisterar i form av fjärdingsman Tore Hedin.

Trots insatserna från Jönsson, liksom traditionellare utredare som Hedin, kom man ingen vart.

Natten till den 22 augusti 1952 slog mördaren till igen. Han mördade ytterligare nio personer i de s.k. Hurvamorden. Sedan dränkte han sig i Bosarpasjön. Han efterlämnade ett brev där han erkände allt, även mordet 1951. Vem mördaren var? Fjärdingsman Tore Hedin, han som på bilden ovan står intill "mediet" Jönsson.

I den finfina tv-serien "Skånska mord" (1986) finns ett avsnitt som skildrar Tore Hedin och hans karriär. Ernst-Hugo (som spelar flera mördare i serien) är inte bara lik Tore, utan precis så glänsande i rollen som man kan förvänta sig. Såväl det avsnittet som de övriga rekommenderas varmt. Olof Jönsson fick inte plats.

Skånska mord: Hurvamorden

DN flirtar med antivaxx

- DN:s chefredaktör Peter Wolodarski twittrar med malplacerad stolthet ut sin tidnings etta, 12 januari 2022

I förrgår tog jag upp ett rejält snedsteg i DN (Den tomma krubban). Och redan nu är det dags igen. Det må se ut som ett korståg mot en viss tidning; men vad kan jag hjälpa att de gör det ena bedrövliga jobbet så tätt inpå det andra?

För på onsdagen hade deras förstasida som överlägset största rubrik följande pregnanta påstående: "Forskare: Två vaccindoser ger obefintligt skydd mot omikron" – Obefintligt skydd..? Det låter som något antivaxxare skulle basunera ut.

Läser man artikeln, redan den text som finns under rubriken, så hittar man ett motsatt budskap: "Risken att bli svårt sjuk, däremot, är hela tolv gånger lägre för de vaccinerade, jämfört med de ovaccinerade, enligt Folkhälsomyndigheten." Så var det med "obefintligt skydd".

Att i dagens läge gå ut med sådan desinformation är vilseledande och farligt, i längden livsfarligt.

Här är hela artikeln: Nästan lika mycket smitta bland vaccinerade som ovaccinerade, DN 11 januari 2022

Senare på dagen, när chefred. tagit emot en enastående mängd skäll och gliringar, gick han ut med följande budskap:

Tack för alla synpunkter här, vi tar till oss och kommer diskutera internt. Artikeln hade med nyanserna men olyckligt om rubriken tolkas som enkelspårig

- Peter Wolodarski @pwolodarski, 12 januari 2022

"Olyckligt"? Hur då "tolkas"? Som om folk som läste vad där stod, och tolkade det på det enda möjliga sättet, skulle gjort fel? – Jag kan inte se en enda välvillig tolkning av detta.

Och hur jag grubblar kommer jag inte på någon möjlig förklaring av varför hr Wolodarski gick ut med förstasidan som ovan. Som om det var ett viktigt scoop, eller så. Eller som om en flirt med antivaxxarna vore någonting berömvärt och bra. (Jag har givetvis ställt frågan.)

- Läsaren @lost_s03e22 gav DN en korrigerad version av deras förstasida

Det visar en undersökning

Är du PR-ansvarig på nån firma? Gör så här:

1. Beställ en lagom vinklad opinionsundersökning.
2. Skriv ihop ett pressmeddelande som vore det en artikel.
3. Skicka till pressen.
4. Håll tummarna att ditt reklamjobb blir klipp-och-klistrat rätt ut i flödet.

Sen finns det finlir som att i pressmeddelandet ta med ditt företagsnamn i fjärde stycket — inte för tidigt, men heller inte så sent att det riskerar att klippas bort. Att utforma opinionsundersökningar så de ger rätt svar på rätt frågor är en konst i sig, men det är ett faktum att man inte behöver krångla till det.

För exempel på hur man kan göra, googla "det visar en undersökning" + tidning/kanal/sajt.

Anden i Yozgat

I bloggposten Ett brev till Tighnabruaich tog jag upp en episod med Sir Henry och hans krigsfånge till son. När jag letade efter lite kringdata om herrarna fann jag att den senare, Elias Henry, skrev en bok om sin tid i lägret: The Road to En-Dor (1919). Länken går till excellenta gutenberg.org där boken finns utlagd, med illustrationer och allt. Jag läste några rader i förordet och insåg omedelbart att jag gjort ett fynd av första magnituden, och det av en helt annan art än jag tänkt mig.

Spiritualism enabled us to kill much empty and weary time. It gave "True Believers" satisfactory messages, not only from the world beyond, but also from the various battle-fronts — which was much more interesting. It enabled us to obtain from the Turks comforts for ourselves and privileges for our brother officers. It extended our house room, secured a Hunt Club for our friends, and changed the mind of the Commandant from silent and uncompromising hostility to a post-prandial friendliness ablaze with the eloquence of the Spook.

- Elias H. Jones, The Road to En-Dor

Sedan Jones med kamrater förlorat första slaget vid Kut (i dagens Irak) våren 1916 hade de blivit krigsfångar i osmanska riket. Så småningom hamnade de i ett läger i staden Yozgat (i boken stavat Yozgad), djupt inne i Turkiet (vilket försvårade rymningar mer än vakter eller murar). Behandlingen var hård men, som jag förstått det, i stort sett korrekt. Det allra största problemet var tristessen. Man prövade på alla möjliga sätt att fördriva tiden. Så småningom fick de ett tips på en syssla som dessutom låg i tiden: Anden i glaset.

(Vad bokens titel beträffar så berättas i 1 Sam 28 hur Saul besöker en häxa i byn En-Dor och genom henne får kontakt med andevärlden.)

Vid den här tiden togs spökprat och spiritualism på ett större allvar än kanske någonsin förr eller senare. Att miljoner unga män ryckts bort i kriget bidrog till en blomstrande marknad för de som inte tvekade att utnyttja anhöriga som kunde ge vad som helst för en kontakt med de döda. Och folk som Sir Oliver Lodge (bloggposten Konsten att läsa tankar) och Sir Arthur Conan Doyle forskade, eller "forskade", i ämnet, efter förmåga och med största allvar. (Båda dessa förlorade för övrigt en son i kriget; på den tiden saknades det söner, fäder och bröder i varje stad, by och familj över det mesta av Europa och lite till.)

Jones verkar inte ha haft några större erfarenheter av spökprat när han först lade fingret på glaset. Icke desto mindre insåg han snart vad det hela gick för. Hans många observationer är fullkomligt moderna och hade kunnat tryckas hundra år senare utan att någon höjt ett ögonbryn. Några spridda citat:

It was extremely interesting from a psychological point of view to notice how the basic idea that they were conversing with some unknown force seemed to throw men off their balance.

... One witness who believes that what he says is true [...] is worth ten of a conscious liar in any Court of Law.

For it must always be borne in mind that a medium can have no more valuable asset in his sitter than a theory of spooking, and the more ill-defined, tortuous and confused that “theory” may be, the easier it becomes to hoodwink its exponent.

- Elias H. Jones, The road to En-Dor

Boken är dessutom kryddad med Jones torra brittiska humor. 

Tra bo dŵr y môr yn hallt
A thra bo ’ngwallt yn tyfu
A thra bo calon dan fy mron
Mi fydda ’n fyddlon iti

- En walesisk schlager — Jones behärskade språket — som fick tjänstgöra som tungomålstal

Vid ett tillfälle utövade Jones och en kamrat även tankeläsning à la Truxa: den ene fick prylar från publiken som den andre, med förbundna ögon, identifierade. Det gjordes, som alltid, genom de ordval som den förste använde: "Vad är detta?", "Vad har jag här? Fort!" osv. Arbetet med att bemästra denna code sammanfattar Jones som följer:

... Perfection in the use of the code involves a good deal of memory work and constant practice. Nothing but the blankness of our days in Yozgad and the necessity of keeping our minds from rusting could have excused the waste of time entailed by preparation for a thought-reading exhibition. It is hardly a fitting occupation for free men.

Om boken bara hade utgjorts av det ovan nämnda hade det varit vackert så. Men Jones berättar vidare om hur han och kumpanen Hill fick nyckelpersoner bland lägrets personal att bli troende och börja lyssna på the Spook. Vilket öppnade helt nya möjligheter.

We were no longer utterly and entirely under the orders of the un-get-at-able Turk. We had the Spook as an ally, and the Spook could make the Commandant sit up.

I began my experiments in spiritualism with a perfectly open mind, but from the time when the possibility of escape by these means first occurred to me I felt little concern as to whether communication with the dead was possible or not. 

Det mesta av boken beskriver den omsorgsfullt uttänkta skröna som Jones och Hill konstruerade och försiktigt matade kommendant och andra med. Den rekommenderas varmt.

En historisk dimension som Jones bara nämner helt kort — det är många trådar ändå — är vad som nyligen hade timat i Yozgat, och varför staden hade så många tomma hus. Det berodde på att de flesta invånarna varit armenier. När krigsfångarna flyttade in hade folkmordet just dragit förbi.

*

Jones vägrade att gå in på den mediala kungsvägen: Att inbilla folk att de har kontakt med sina döda anhöriga. Det ville han inte utsätta sina kamrater för. Detta kommenterar han i en bitvis kylig, bitvis frätande beskrivning av det mediala geschäftet som får avrunda denna bloggpost. Jag vet inte om jag någonsin läst något lika vasst i ämnet.

I know well that conversations with the dear dead are the every-day stock-in-trade of the average medium. It makes mediumship so much easier. Besides, for all I know, the medium may be genuine. And far be it from me to decry the efforts of eminent scientists to forge their links with the world beyond by any means they choose. They want to "break through the partition." In their effort they have perhaps every right to circularize the widows and mothers of those whose names adorn the Roll of Honour. To the scientist, a widow or a mother is only a unit for the purpose of experiment and percentage. To the professional medium she represents so much bread and butter. Assuredly these bereaved ladies should be invited to attempt to communicate with their dead husbands and their dead sons! The more the merrier, and there is no time like the present. We have a million souls just “gone over” in the full flush of manhood. The fodder of last year’s cannon is splendid manure for the psychic harvests of the years to come. Carry on! Spread the glad tidings! Our glorious dead are all waiting to move tables and push glasses, and scrawl with planchettes, and speak through trumpets, and throw mediums into ugly trances—at a guinea a time. There they are, "on the other side," long ranks of them, fresh from the supreme sacrifice. They are waiting to do these things for us before they "go on" further, into the utter unknown. Hurry up! Walk up, ye widows, a guinea is little to pay for a last word from your dead husbands, Many of you would give your immortal souls for it! Walk up, before it is too late. You may find, to begin with, they are "a little confused by the passing over," a "little unskilled" at the handling of these uncouth instruments of expression—the table, the glass, the trance. But be patient. They only need practice and will improve with time. Go often enough to the mediums, preferably to the same medium, and your dead will learn to communicate. And, above all, "have faith." It is the faithful believer who gets the most gratifying results.

- Författaren "Bones"

Ole Bracke, kuf

I början av augusti 1897 kom ett telegram till Göteborg, adresserat till den nyligen avlidne Oscar Dickson (handelsman, träpatron, filantrop och vansinnigt rik). Ämnet var något så hyperaktuellt som Andrées nordpolsexpedition, som Dickson f.ö. bidragit till. Ballongen Örnen hade lämnat Spetsbergen den 11 juli och sedan dess låtit höra om sig via rykten och blandade påståenden. Varje konkrekt uppgift om expeditionens väl och ve var som vatten för en törstande i öknen. Och konkreta uppgifter var just var telegrammet gav:

Andrée moving south westward, near longitude ten west, towards Edam land [en del av Grönlands nordöstra kust]

Budskapet var undertecknat Ole Bracke. Det hade skickats från Germania (som under första världskrigets av-tyskning skulle döpas om till Lakota), en byhåla i Iowa som man inte ens hittade på någon karta. Vad kunde folk där veta om Andrées position? Direkt när telegrammet anlänt hade ett rykte spritts om att Andrée skulle ha landat i nordamerika; vilket förvisso inte var osannolikt, givet vad man trodde om ballongen. Samtida rapportering (SvD 23 augusti 1897) om telegrammet poängterar något som är lätt glömt idag, nämligen att redan det korta meddelandet ovan kostade motsvarande fyrtio svenska kronor. Den summan hade inte varit något för en Dickson, men desto saftigare för en genomsnittlig yankee. Om någon skojade med svenska folket så var det inget gratis skoj.

Alla som hade råd kunde telegrafera till Germania, Iowa, och det var just vad Göteborgstidningen GHT gjorde. Notera särskilt den träiga telegram-stil som uppstår när texter ansas på småord man klarar sig utan:

Our readers your telegram Dickson anxious learn how you know Andrées actual position please cable [telegrafera] us explanation and write confirmation. Are you a seer?

"Är du en fjärrskådare?"

Yes. Consider my former cables Oscar Dickson indicative Andrées situation

Så var det med den saken.

Ole Bracke var inte den ende kufen som bidrog med desinformation kring Örnen. Men vem var han?

Ole Olafsen Bracke var någorlunda lätthittad i amerikanska arkiv. Inte på grund av Andrée-historien, den är mest omskriven i Sverige. Men när han som redaktör för tidningen News Record, som inte lämnat några djupare avtryck i beläggen, beskrev en påhittad flygmaskin, en populär ank-genre vid den tiden. Eller när han gav ut den oläsbara, men helt säkert allvarligt menade, filosofiska Poems and Prose (1901), "containing a scientific analysis of the system of the human intellect", med författarporträtt. Jag vet inte om där finns några spiritistiska ansatser att integrera andar o.dyl. med allt annat. Men mest uppmärksamhet fick han 1899, då han bestämde sig för att fria till en viss miss Helen Gould, dotter till en av landets förmögnaste. En rad försök att kontakta och sedan besöka hennes bostad i New York slutade med att den förvånade och uppbragte Bracke sattes i finkan och fick genomgå en sinnesundersökning. Han förklarades insane vid Bellevue Hospital, NY och skickades hem. Så var det med den saken.

Enligt uppgifter var Bracké (som namnet stavas i hans bok) 42 år vid tillfället, och hade tjugo år tidigare anlänt från fosterlandet Sverige – eller, av namnet att döma, Norge. Så fick den nya världen ännu en fritänkare, på den gamlas bekostnad.

Busenkel övning i källkritik

Vrångö i Göteborgs skärgård har drabbats ovanligt hårt av corona och covid. Detta har även uppmärksammats utrikes. Vi vet att risken för fel och förvrängningar ökar när man passerar gränser av olika slag (nationella, kulturella, språkliga ...). Å andra sidan underlättar digitala media källkontroller, ibland så mycket att det blir trivialt att ta reda på om det som citeras verkligen skrivits. För så är inte alltid fallet.

En fjerdedel av de 400 innbyggerne på  øyen Vrångö utenfor Gøteborg er smittet med coronaviruset, skriver Aftonbladet.

- Verdens Gang, Corona/Sverige, 14 juni 2020

En fjärdedel? Källan för denna högst anmärkningsvärda uppgift anges tydligt och länkas till. Vad skriver då AB?

[På Vrångö] har en fjärdedel av de 400 öborna fått symtom, rapporterar SVT. 

De rapporterar också att 25 % av Vrångöborna som testat sig i veckan har pågående corona.

- Stor smittspridning på Vrångö efter körträff, Aftonbladet 14 juni

Här står inte "smittats" utan "fått symtom". Det är skillnad det: Covid-19 delar symtom med många andra sjukdomar. Men påståendet kan lätt tolkas fel, av såväl journalister som läsare; det är nog fler än VG som läst "symtom" och tänkt "smittats". Särskilt som de verkar ha läst slarvigt. I artikeln nämns som synes fjärdedelen med symtom intill fjärdedelen med konstaterad corona. Svårt att läsa den ena uppgiften utan att se den andra. I ingressen nämns däremot bara den första ...

Ett tips till journalister och läsare: Läs mer än ingressen.

Aftonbladet anger SVT som källa, med länk. Vad skriver då SVT?

Nu har närmare 100 personer fått symtom – en fjärdedel av öns befolkning. 

[...] 

Svaren på torsdagens provtagningar är ännu inte klara, men under fredagen kom besked om att 25 procent av de 57 personer som testat sig tidigare under veckan varit positiva, alltså har en aktiv covid-19.

- Coronautbrott på Vrångö – nu masstestas öborna, SVT Väst 12 juni

Vad som faktiskt står i artikeln som citerades av AB och sedan VG är att ca 14 personer (57/4) konstaterats smittade. Inte hundra.

Så småningom kom man fram till facit:

Fram till den 1 juli i år har 26 av öns drygt 300 invånare över 18 år haft en bekräftad coronavirusinfektion.

- När smittan kom till ön – så blev Vrångö ett skräckexempel i medierapporteringen, DN 25 juli

Så gick smittan på Vrångö ner till en fjärdedel, bara genom att invänta tester och återge uppgifter korrekt.

(Vad Vrångö folkmängd beträffar anger SCB 351 invånare 2015, vilket torde vara något mindre idag.)

Sylvia Browne och korvmakarens amulett

- "Loyalty – Gratitude – Commitment", novus.org

Sylvia Browne (1936–2013) var ett påstått medium, ett av de mest kända och framgångsrika bland de bondfångarna. Jag nämnde henne i bloggposten Sylvia Browne planerar, när hon 2013 lyckades missa att förutse sin egen övergång till den andra sidan.

Hon grundade 1986 en kyrka. The Society of Novus Spiritus bildades "to promote a community of people who seek to be guided by the Light and dedicated to living a spiritual life". För att inte skrämma bort offer i onödan specificeras ingen gud utan de ska "meet God on their own terms". Inte för att allt är beige, vanilj och havremjölk: Novus är uttalat gnostisk och bekämpar påhitt som Satan, helvetet, synd, skuld och gudsfruktan. Alltid något. Men så var det de här bönerna ...

"Medier" gör karriär på att göra påståenden som inte kontrolleras. Det kan vara påståenden som inte kan kontrolleras över huvud taget, som uppgifter om blandade spöken de säger sig få kontakt med. Det kan vara vaga, allmängiltiga ting à la horoskop. Det kan också vara kontrollerbara påståenden i sådan mängd att några bör stämma någorlunda med verkligheten, och förhoppningsvis göra sådant intryck att man glömmer bort resten. Om man gör uttalanden på andra språk, vilket inte är helt ovanligt, kan det vara bortglömda (läs: påhittade) språk som även den kunnigaste språkvetare aldrig stött på (en klassiker är enochianska), eller varför inte något språk som sägs brukas på Mars eller borta i Plejaderna nånstans. Om man gör ett uttalande på ett främmande språk som finns så får man ha gjort sin hemläxa, eller bli påkommen med ett faktiskt fel. (Om kontakterna med andevärlden hade varit sådana som de presenteras så hade det naturligtvis varit hur enkelt som helst för mediet att avslappnat konversera på precis vilket levande eller dött språk som helst. Märkligt nog förekommer aldrig sådana uppvisningar.)

Av de fyra böner som listas avslutas tre med följande formel:

Arem, Shem, Beth, Sedal, Sacrivalian, Ahad.

- Novus Spiritus Prayers, novus.org

Enligt uppgift ska detta vara arameiska, och betyda "Blessed be this Queen on high that is sacred to all who come to Her" – jag är inte säker på vad "Queen on high" blir på svenska, men antar att drottningen torde vara Sylvia själv.

Ett problem med att använda riktiga språk är att det finns folk som kan dem. Steve Caruso kan arameiska. Så här reagerade han när han såg frasen:

To me, this is a bunch of jibberish; nothing nearly so structured as how it is being interpreted.

- Steve Caruso: Arem, Shem, Beth, Sedal, Sacrivalian, Ahad, The Aramaic New Testament 22 januari 2008

Han analyserar sedan, med långt mer möda än studieobjektet förtjänar, orden ingående, gissar varifrån de egentligen kommer, och reder ut eventuella likheter med någonting som så mycket som påminner om arameiska. Finast är ordet "sacrivalian", som definitivt inte är arameiska; men vad skulle det kunna vara, och i så fall betyda?

After many hours of searching through my collections and databases, the closest possible thing I could find is סיקיר בליון [seyqeyr balyon] which means “a sausage-maker’s amulet,” but these two words (since they come from different dialects) have never been historically attested together in this fashion… ever.

"Follow the sausage-maker's amulet!"

When Prophecy Fails

• December 20. The group expects a visitor from outer space to call upon them at midnight and to escort them to a waiting spacecraft. As instructed, the group goes to great lengths to remove all metallic items from their persons. As midnight approaches, zippers, bra straps, and other objects are discarded. The group waits.
• 12:05 am, December 21. No visitor. Someone in the group notices that another clock in the room shows 11:55. The group agrees that it is not yet midnight.
• 12:10 am. The second clock strikes midnight. Still no visitor. The group sits in stunned silence. The cataclysm itself is no more than seven hours away.
• 4:00 am. The group has been sitting in stunned silence. A few attempts at finding explanations have failed. Keech begins to cry.

- Wikipedia: When Prophecy Fails

Gårdagens bloggpost, Misslyckad undergång 1967, byggde på vittnesmål från Hans Weltzer. Han hade inte gått med i den danska undergångs-gruppen för att han trodde på Knud/Orthon utan för att han var nyfiken på hur gruppen skulle reagera när atomkriget inte bröt ut annandag jul 1967. Han hade nämligen läst boken When Prophecy Fails (1956)

I boken beskriver Leon Felsinger, Henry Riecken och Stanley Shachter en "UFO-religion", där frälsningen skulle komma i flygande tefat (företeelsen har förekommit även i Sverige och var en tid riktigt synlig). De hade blivit nyfikna på hur de troende skulle reagera när det de trodde på inte inträffade. Liksom i det danska fallet utgjordes kontakten av en vanlig människa, Dorothy Martin (kallad Marian Keech i boken), vars egenskap som talrör inte satt i tungan utan i handen: Texter hon skrev i "inspirerat" skick utgjorde budskapen. Och budskapen gjorde klart att de skulle hämtas vid midnatt den 20-21 december 1956, innan världen skulle drabbas av en global översvämning senare den 21 december.

Man kan förstå om den som läst om den profetian blev nyfiken när en dansk taxichaffis förkunnade vad som praktiskt taget var samma profetia, med atomkrig istället för översvämning och nästan på dagen elva år senare.

When Prophecy Fails var en av de första fallstudierna av ett ämne som torde vara mycket välbekant, till namnet för de som läser denna blogg och i praktiken för varje tänkande människa: Kognitiv dissonans, när du tror saker som utesluter varandra. Som att A) jorden ska gå under den 21 december, och B) den inte gjorde det. Vad gör man då? Man justerar A och/eller B tills man tycker att det inte längre finns någon konflikt.

I fallet med budskapen som Martin tog emot från planeten Clarion (sic) så fick fru talrör kl 4:45 ett klargörande: Jordens Gud hade imponerats av den lilla gruppen och bestämt sig för att skjuta upp jordens förintande.

Noterar även att When Prophecy Fails publicerades året innan Martin Gardners In the Name of Science (1952) fick en ny och, som det skulle visa sig, betydligt bättre säljande titel: Fads & Fallacies in the Name of Science. 1950-talet verkar ha varit en god mylla för klarsynta skeptiker att gräva i.

Misslyckad undergång 1967

Den 26 december 1967 skulle jorden gå under i ett atomkrig. Det visste en utomjordisk civilisation som hade koll på oss. Men eftersom de även hade ett gott öga till mänskligheten så skulle de rädda den bästa tredjedelen av oss (genom att mäta våra auror), exakt vid midnatt den 25-26 december. Och detta berättade de genom att landa hundra rymdfarkoster i större städer och basunera ut budskapet, kapa radio- och tv-utsändningar, rita text på himlen ... Nej, jag skojar; naturligtvis tog de inte kontakt på det sättet. De tog kontakt genom att använda en dansk taxichaufför som talrör.

Taxichauffören hette Knud Weiking (eller heter, ifall han fortfarande är med oss). Han hade kontaktats av utomjordingen Orthon under en rökpaus en februarinatt 1967. Det förklarar varför det första dokumenterade budskapet till mänskligheten från en utomjordisk civilisation var det annars något otippade "Släck cigarretten, jag vill tala med dig!". Knud fick folk att lyssna – det var ju 1967, även om man inte hade sociala medier – och rörelsen växte. Enligt en uppgift i september skulle den då omfatta 2000 danskar. Men kärnan utgjordes, typiskt nog, bara av 30 personer. Bland dessa återfanns mystiker, vegetarianer, astrologer, talmagiker och en konstruktör av magnetiska armband. En gemensam faktor var att de var skeptiska till naturvetenskap, liksom måhända även logik.

Typiskt är att rörelsen lockat många religiösa sökare som inte funnit vad de hoppats på inom den danska folkkyrkans ram eller hos olika samfund, såsom spiritister. Den har också lockat personer som av en eller annan anledning anser sig ha misslyckats i sitt borgerliga liv, och åtminstone i något fall har sekten kunnat ge möjlighet till revansch och självförverkligande. Icke oväntat finns det några mindre ädla, lätt rasistiska drag i förkunnelsen. Ett sådant är att Nordens folk har speciella förutsättningar att rädda sig från katastrofen. Men bland de utvalda ska alla vara varandras likar.

- DN, 14 augusti 1968

Den lilla kärnan trodde å andra sidan desto mer på budskapet, såpass mycket att de satsade alla pengar och all tid de hade på rörelsen och bunkern. Jo, för även om man kan förutsätta att de förutsatte att just de skulle förtjäna att räddas så lät de bygga en atomsäker bunker utanför Borup på Själland. Bara taket utgjordes av 25 ton bly.

Den sista julen närmade sig. De sista timmarna gick ... Och så kom tolvslaget – och gick. Inga rymdvarelser eller räddande farkoster hade materialiserats. Vad gör de nu? När även annandagen gick utan något världskrig var besvikelsen fullständig. I Köpenhamn funderade Weiking febrilt. Vad hade hänt? En rapport om ett UFO vann ingen större tilltro, kanske delvis för att personen sade sig ha sett det inne i sitt hus. Men så fann Weiking lösningen: De hade missuppfattat Orthons budskap, inte om atomkrig eller räddning men just beträffande tidpunkten. Den utvalda tredjedelen kunde fortfarande se emot dessa händelser, men någon specifik tidpunkt angavs inte längre.

På femte mötet efter julnatten började [Weiking] gala igen, dvs Orthon talade åter genom hans mun medan de andra lyssnade och antecknade.

- DN

Men rörelsen hade skjutits i sank. Så småningom blev medlemmarna oense om saker och ting, den redan lilla gruppen delades upp i ännu mindre, som efterhand tynade bort och dog. Fast kanske det fortfarande sitter folk i Danmark och väntar, på världskrig och rymdfarkoster.

Att vi vet såpass mycket om hur stämningen växlade drastiskt vid midnatt julen 1967 beror på medlemmen Hans Weltzer. Han hade inte anslutit sig för att han trodde på spådomen, tvärtom: Han trodde inte ett ögonblick på den, men var nyfiken på hur sekten skulle reagera när det de trodde på inte alls inträffade.

Fotografiet ovan togs av George Adamski 1952. Om det nu föreställer ett äkta rymdskepp eller en lampa. Att jag tagit med det här beror på att Adamski själv, som alltid hävdade att det var ett rymdskepp, även sade sig ha träffat piloten: Orthon.


Den här artikeln hittade jag lite senare. Vid bordet Knud Weiking, på väggen Orthon.


Countdown to Doomsday: Bunkerbygge i Borup. Den har plats för 70 havande kvinnor som ska ta skydd innan utomjordingarna hinner fram. Materialister gnällde på att bunkern saknade bygglov. Intervjuade förklarar att de på Orthons planet ska få undervisning i "fulländade kunskaper", som de sedan får användning av när de återvänder till jordens ruiner för att uppföra ett paradis.

Gellers kollega Hurkos

In the bloodstained living room where bodies of Miss Tate and Sebring were found beside couch, clairvoyant Peter Hurkos, who worked on Boston Strangler case, studies scene.

- "A Tragic Trip to the House on the Hill", Life magazine, 29 augusti 1969

En dryg vecka efter morden släppte polisen in Roman Polanski i sitt hem. Han åtföljdes av en journalist och en fotograf från tidningen Life. När de kom fram till grinden så trängde sig en medelålders man fram genom folkmassan och presenterade sig själv: Peter Hurkos, "the well-known psychic". Polanski lät honom följa med.

Peter Hurkos med Steve McQueen

Hurkos må, likt alla hans kolleger, ha varit en skojare och skälm, men att han var well-known var inte en överdrift. Hurkos var en av flera hyfsat välkända charlataner i den mediala branschen vid den här tiden. Han hade importerats till USA 1956 av en viss Andrija Puharich, som även om han aldrig påstod sig ha mediala förmågor för egen del är en ännu viktigare och ännu okändare aktör i branschen. Puharich var läkare i US Army och mycket intresserad av paranormala förmågor, som han tog på största allvar. Han förefaller att ha varit rejält godtrogen och lättlurad. Hans "främsta" insats i sammanhanget var när han några år senare imponerades storligen av en israelisk förmåga vid namn Uri Geller, och tog honom till USA för att testas "ordentligt" (jojo) – resten är, som man säger, historia.

Än idag känner alla som har minsta koll till Geller. Hans många kolleger är desto mer bortglömda. Som till exempel Hurkos. Men på 1960-talet var han som sagt hyfsat känd, tillräckligt för att bland annat spela rollen av sig själv i ett avsnitt av deckarserien Perry Mason. En av hans påstådda specialiteter var att genom att röra på föremål "känna" vad det varit med om. En sådan förmåga hade suttit fint i polisiära sammanhang. Mycket riktigt påstods det att han kommit med värdefulla upplysningar i flera utredningar. Utan att ha kollat mer än enstaka (t ex var hans signalement på den ökände Bostonstryparen åt skogen) så kan man lugnt utgå ifrån att de var lika värdelösa som de han "kände" sig fram till på 10050 Cielo Drive.

I Helter Skelter: The true story of the Manson murders (Random House 1974) återger Vincent Bugliosi & Curt Gentry vad Hurkos trodde sig ha kommit fram till:

Hurkos later told the press: "Three men killed Sharon Tate and the other four – and I know who they are.

Facit: En man och två kvinnor utförde morden (en tredje kvinna deltog passivt). Men i sammanhanget är det naturligtvis helt rätt att gissa på en grupp av män.

I have identified the killers to the police and told them that these men must be stopped soon. Otherwise they will kill again."

Bugliosi och Grant lägger till att polisen inte rapporterat någon sådan "information". Om de alls fick den så torde de ha följt standardproceduren när "medier" svamlar loss: Nicka vänligt och ignorera.

The killers, he added, were friends of Sharon Tate

Fel.

turned into "frenzied homicidal maniacs" by massive doses of LSD.

Även om droger förekom så vet vi att det inte alls gick till på det sättet.

The killings, he was quoted as saying, erupted during a black magic ritual known as "goona goona," its suddenness catching the victims unawares.

Så fel det kan bli.

Att påstådda "medier" försöker lägga sig i polisutredningar är ett angeläget ämne som jag tagit upp flera gånger. Se bloggposterna Att sabotera för polisen, Att fortfarande sabotera för polisen och Att sabotera för polisen del 3.

Wikipedia: Peter Hurkos

"Bonus": Hans änka har lagt ut en devot och hagiografisk förteckning över "the world's foremost psychic" på Stephany Hurkos: Peter Hurkos - Biography. Där förefaller att finnas hur mycket som helst att källkolla, för den som ids.

Helen Duncan, kriminellt dåligt "medium"

Ektoplasma är en mystisk substans som sägs materialiseras till andar. Bilden är från en faktisk seans; det finns folk som tar sånt på allvar.

Mediet Helen Duncan var den sista personen i England som fängslades för trolldomsrelaterade brott. Myndigheterna fick nys om att hon påstods ha förutspått sänkningen av HMS Barham innan det var känt för allmänheten. Det kontroversiella mediet dömdes enligt häxlagen från 1736 för att hon påstod sig kunna kommunicera med de döda och fick sitta nio månader i fängelse.

- Häxor, specialnummer av tidningen Spännande historia juli 2018

Det cirkulerar en del missvisande och felaktiga påståenden om Duncan. De kan sammanfattas med titeln Scotland's last witch, sedan hon fällts enligt Witchcraft Act från 1735 (och inget annat). Men noga räknat förbjöd "häxerilagen" inte att utöva trolldom. Den förbjöd folk från att påstå att någon var häxa eller utövade trolldom. Syftet var inte att bli av med trolldom, för sådant trodde man inte på 1735, utan att bli av med häxjakter.

När Duncan åtalades 1944 var det bland annat för att oriktigt ha påstått sig ha utövat trolleri. Sådant bondfångeri hade hon visserligen ägnat sig åt i åratal (bilden ovan är från 1928). Men den här gången var myndigheterna mer bekymrade. Det hade med kriget att göra.

Under en seans i november 1941 påstod hon sig ha fått kontakt med en sjöman som dött när slagskeppet Barham sjönk. Problemet? Att händelsen vid tillfället var hemligstämplad. Detta har fått många godtrogna att klassificera "avslöjandet" som en sant paranormal händelse. Hur skulle hon annars ha fått kunskap om sänkningen?

Men att en händelse är hemligstämplad innebär inte att den är hemlig. När Barham sjönk dog 862 man, eller 2/3 av besättningen. Flera hundra överlevde, och tusentals anhöriga underrättades. Det fanns massor med sätt att ryktesvägen få nys om det hela. Några paranormala kontakter behövdes inte. (Detaljerade döda brukar heller inte dyka upp på seanser av en slump. Man kan utgå ifrån att släkt till sjömannen fanns på plats vid seansen i hamnstaden Portsmouth. Kanske det var de som försett Duncan med uppgiften om Barham.)

Ibland nämns att myndigheterna skulle ha varit oroliga för att Duncan med hjälp av sina paranormala metoder skulle komma åt planerna för D-dagen och avslöja dem. Men även om hon demonstrerat sin lösmynthet (vilket kanske påverkade domen) så var det ingen som trodde på hennes föregivna magiska förmågor. Att hon skulle avslöja detaljer om Overlord och Neptune var inget man bekymrade sig för.

Vad som ofta kommer bort är att Duncan inte bara var ett falskt medium, utan ett dåligt sådant. Hennes främsta förmåga var att före seanser svälja gasväv som sedan ulkades fram som "ektoplasma". Vid några tillfällen testades hennes mediala förmågor, och varken skeptikern Harry Price eller ens spiritistföreningen med hennes kolleger blev imponerade.

Det kan även nämnas att Duncan inte var den sista som åtalades under Witchcraft Act. Det var Jane Rebecca Yorke, ett påstått medium som greps sommaren 1944. Hon slapp undan med böter.

Wikipedia: Helen Duncan
RationalWiki: Helen Duncan

Att forska med fusk

Typiskt "belägg" från 1979: Ett dansande bord som bestämt sig för att jazza ner för trappan och ut i trädgården.

SORRAT, Society for Research in Rapport and Telekinesis, var ännu en av alla dessa otaliga grupper som trott sig bedriva forskning i det paranormala. Det som främst urskiljer dem är dels att de höll på ovanligt länge – de började 1961 och vad jag kan finna jobbade de vidare ända in på 1980-talet – dels de sensationella resultat de rapporterade. För vad det är värt ... Även i godtrogna kretsar verkar man lindrigt imponerade av SORRATs otaliga levitationer, budskap från andevärlden, och allt vad det är.

En intressant detalj jag hittade var en ursäkt för att fuska som jag inte kan påminna mig ha sett tidigare. Min markering:

[Tom] Richards denies engaging in fraud on that evening but admits to using deception on a previous occasion. He argues that artifact effects [dvs fusk] are useful for stimulating actual paranormal events (Richards, 1984).

- James McClenon: Hauntings and Poltergeists: Multidisciplinary Perspectives (Houran och Lange (red.), McFarland 2013), s 77

Har du problem med att nå fram till andarna? Förställ rösten och dra klassiska rövare à la "jag känner en äldre man som börjar på A"! Sånt stimulerar spökena och får dem att träda fram, enligt Tom Richards. Leviterar dina prylar inte som de ska? Börja med osynliga trådar tills de fattar vinken! Vill bordet inte släppa loss? Fejka!

Problemet med metoden är så uppenbart att till och med den vidskepliga branschen verkar ha insett det (och då har det gått långt): Hur ska en betraktare veta när det "stimulerande" fusket övergått till ett verkligt fenomen?

"We exist!" Ett exempel på SORRAT-märkt "forskning" som jag inte vill undvara läsarna. Det kommer nämligen från ingen mindre än ande-legenden "John King", eller Henry Morgan som "han" "egentligen" hette. Jag beskriver den besynnerliga historien i bloggposten Anden i flaskan.

Assiciation TransCommunication: SORRAT Examples

Anden i flaskan

Utöver folks döda släktingar etc så låtsas "medier" ofta ha en eller flera lite mer spännande andar som de återkommer till. I vårt land torde Sture Johanssons Ambres vara den mest kände. Trots att de troende beskriver dem som självständiga entiteter med fria viljor så håller de sig till sina utvalda medier. Ambres kommunicerar via Sture och ingen annan, och så vidare. Men så har det inte alltid varit.

En av 1800-talets andekändisar kallades John King. Han dök upp hos medium efter medium: Jonathan Koons (som var igång redan på 1850-talet), Mrs Marshall, Helena Blavatsky (en av de mest inflytelserika spiritisterna någonsin), Florence Cook, Eusapia Palladino (beskriven i bloggposten med den lätt tautologa rubriken Eusapia, ett fuskande medium), Mary Showers ... Han hade även en andedotter, Katie. Hon var också en kändis, talade också genom flera medier, och lät sig rentav fotograferas.

När andefotografier var i ropet brukade man få se dubbelexponeringar som nog skulle lura betydligt färre idag. På detta rätt upp-och-ner-fotografi ser vi Sir William Crookes t v, en föregiven Katie King t h. Crookes är intressant i sig. Han är ett av otaliga exempel på hur även högintelligenta högpresterande människor kan luras med enkla medel. Eller som historikern Sherrie Lynne Lyons formulerat det: "Here was a man with a flawless scientific reputation, who discovered a new element [tallium], but could not detect a real live maiden who was masquerading as a ghost."

Vad "John King" beträffar så var det inte hans riktiga namn. Hans "äkta" identitet var heller ingen hemlighet. Det sades, och han hävdade själv (för vad det är värt), att han var Henry Morgan (ca 1635-1688), kapare, pirat, guvernör och så småningom förebild för rommärket Captain Morgan.

Morgan hade för övrigt inga kända barn. Men det är väl det minsta problemet.

Regina Lund spår

- Instagram: @sannanielsenofficial

Kring årsskiften brukar profetior om det kommande året dyka upp. De rör sig hela vägen från genomtänkta analyser av händelseutvecklingar till rent snömos. Den senare kategorin står våra så kallade medier för, de som säger sig ha kontakt med andevärlden, kunna tolka horoskop, tarotkort och allt vad det är.

Regina Lund är en av dem. Hon har länge kombinerat skådespeleriet med bondfångeri, vilket kommenterats i den här stilen:

I tidningen Hänt Extra svarar hon varje vecka på människors frågor om avlidna närstående. Det är stark läsning, särskilt om man tänker på att det sannolikt finns människor som tar det hon säger på allvar.

- Alex Schulman: Lunds texter måste upphöra att publiceras, Aftonbladet 25 januari 2015

Jag har framgångsrikt arbetat som clairvoyant, clairsentient, clairaudient, andlig vägledare, tarotläsare och healer/medium i snart över sju år utan att få ett enda klagomål från en enda av mina klienter.

- Regina Lunds genmäle publicerat i samma kolumn

Nu har hon fått ett klagomål från en "klient". Om än en ofrivillig sådan.

Hänt Extra prydde omslaget med en rubrik om Sanna Nielsens gravidlycka. Men artisten är inte gravid – och artikeln byggde på Regina Lunds spådom. 

Nu riktar Sanna Nielsen skarp kritik mot tidningen. "Det är rent påhitt", skriver hon i ett Instagraminlägg.

- Linn Elmervik: Sanna Nielsens ilska mot Hänt Extra – efter gravidrubriken, Aftonbladet 15 januari 2019

Även om skymningspressen kanske inte ska kasta den allra första stenen när det gäller publicering av hittepå så brukar deras övningar i genren inte vara fullt lika hämningslösa som "när jag tonar in mig på Sanna blir jag illamående som man blir när man blir gravid".

Sen är det lite lustigt att läsa om det mediala blajet i Medievärlden, den 16 januari 2019: Hänt Extra ber om ursäkt för fabulerat gravid-påstående.

En annan lustig detalj är att när jag nu försöker tona in mig på Regina Lund känner jag mig också illamående. Men det beror knappast på någon graviditet, verklig eller inbillad.