Cigarettmärket Prince är ju, för den som inte visste det, danskt. Innebär det att de är uppkallade efter en särskild Prince of Denmark..?
Första graden av Prince
Även hos den som inte var med på den tiden, som undertecknad, kan deras reklamslogan vara etsad i minnet – se, det var god reklam. Utformningen var enkel, måhända självklar: Glada kändisar sitter med en cigg i näven och tittar in i kameran. (Utan att ifrågasätta deras respektive kändis-status så erkänner jag att jag inte känner igen en enda av dessa; inte för att blandade kändisar är min starka sida, och att inte ens KB sätter damen gör mig lite bättre till mods.)
Andra graden av Prince
Men det stuket var alldeles för uppmuntrade, tyckte de som bestämde, om det nu var Konsumentombudsmannen eller Marknadsrådet. Så bilderna försvann. Först ersattes de med ”attribut”, där exempelvis en författare symboliserades av en skrivmaskin. Och så fick man ju ta med namnet, så folk skulle fatta vilken förment säljande kändis som avsågs. Någon sådan annons har jag inte hittat, därav den fria ytan ovan.
Tredje graden av Prince
Men även det stuket var alldeles för uppmuntrade, tyckte De Som Bestämde. Så attributen försvann. Nu återstod bara signaturerna av deltagarna. Och där går jag åter igen bet. ”Ingegärd Biehl” kan jag åtminstone läsa, men inga fler. Och jag har inte lyckats få fram vem hon var, eller vad hon var känd för.
Fjärde graden av Prince
Men även det stuket var alldeles för uppmuntrade, tyckte De Som Bestämde. Så nu försvann namnet med. Vem som gått över till Prince? ”Jag”. De slapp åtminstone att lägga ut någon ersättning …
För övrigt är annonserna av första graden från 1966–67, tredje graden från 1974, och fjärde graden från 1975. Så det tog ett decennium för Prince:arna och Prince:ssorna att upplösas uti dagg och tina bort (Akt I, scen 1).
The question I get asked most frequently about this web site is ”What are those funny lines in those pictures of nuclear tests”? This page explains what those lines are, and why they are there.
Linjerna utgörs av rök. De är ingen naturlig konsekvens av jättesmällarna eller så, utan har skapats av raketer. Syftet har med mätning att göra.
Det hela började den 16 juli 1945. Känns datumet igen? Då hände något som aldrig hänt förut: Världshistoriens första atombomb sprängdes.
Smällen dokumenterades naturligtvis, intensivt. På flera bilder kan man se en vajer till en spärrballong.
Vajern är strecket längst till höger. På dessa bilder är vajern längre från oss än bomben. I denna bild har det, som synes, gått 62 ms sedan smällen började …
… Och här 90 ms. Och tittar vi på vajern ser vi något märkligt. Vi förstorar …
En märklig ”glugg” har uppstått. Har vajern gått sönder? Nej, på senare bilder är den hel, innan den förångas några millisekunder senare. Vad vi ser är ett optiskt fenomen: När tryckvågen passerar böjer den ljuset på ett egendomligt sätt. (Det handlar alltså inte om någon fysisk påverkan av röken.)
Folk som analyserade testet insåg snart vad det var de såg på bilderna. De insåg också att de här fått lösningen på ett problem. När man gjort ett kärnvapentest vill man ju veta så mycket som möjligt om allt som hänt. Bland annat vill man veta hur stark tryckvågen var, hur snabbt den rörde sig, med mera. Sådant kan man visserligen ta reda på med tryckmätare. Men sådana är tydligen besvärliga att rigga upp annat än på markytan, och då påverkas mätningarna av närheten till marken. Men vajerns ”glugg” visade att åtminstone vissa aspekter av tryckvågen kunde mätas på ett så enkelt sätt som att titta på bilder. Det enda som krävdes var att det fanns något som tryckvågen kunde avteckna sig mot. Som vajrar till spärrballonger … Eller röklinjer.
Det dröjde inte länge förrän rökraketer blev rutin i kärnvapenprover. Åtminstone i USA – i bildsviten som inleder denna bloggpost är alla bilder amerikanska utom #3 (Australien 1956). Några sekunder före detonationen sköts raketerna iväg och ritade upp en rökridå. På den kunde man senare se stötvågen avteckna sig, under några millisekunder eller så.
Här är ett exempel. Den 7 mars 1955 utfördes kärnvapenprovet Turk i Nevada Test Site, som en del i Operation Teapot. Här kan man följa tryckvågens ”gluggar” över röklinjerna. Tillsammans med andra data, som bildernas tidpunkter och avstånden i bilderna, kan folk som begriper sig på fysiken räkna ut åtskilligt.
Huvudkällorna för denna bloggpost utgjordes av Sublettes välinformerade sida samt följande filmsnutt:
I samband med Rysslands invasion av Ukraina lyckades Amnesty göra bort sig (”Ukrainas militära taktik äventyrar civilia”, för att låna deras egen rubrik). Där förlorades mycket anseende. Nu är det dags igen. Man ser åtminstone till att förnya sig – detta klavertramp har inga likheter med det gamla.
För två år sedan bröt protester ut i Colombia. De riktades mot president och regering, och likt många sådana protester gällde de lika mycket enstaka politiska beslut som styret i sin helhet.
- Foto: Fernando Vergara
Protesterna slogs tillbaka, med kraft. Folk misshandlades, dödades, försvann.
Nu har två år gått. Norska Amnesty gjorde en kampanj på Twitter för att uppmärksamma händelserna. Gott så …
… Men så valde man att illustrera det hela med syntetiska bilder (detta är en av flera). Med onödiga fel. Som flaggan (för facit, se Oxi.Ap:s foto).
Vad skulle det vara bra för?
Som om det inte fanns äkta material?
Har Amnesty inte hängt med i frågor om tillförlitlighet, fake news och allt vad det är?
När sådana frågor ställts har det officiella svaret blivit att man vill skydda folk:
”As part of its campaign for police reform in the Colombia, Amnesty International decided to use artificial intelligence images as a means of illustrating the grave human rights violations committed during the 2021 National Strike without endangering anyone who was present,” an Amnesty International spokesperson told Motherboard in a statement. “Many people who participated in the National Strike covered their faces because they were afraid of being subjected to repression and stigmatization by state security forces. Those who did show their faces are still at risk and some are being criminalized by the Colombian authorities.”
- Dickinsonia, som läckert fossil samt i en konstnärlig tolkning
Släktet Dickinsonia är fascinerande. Det levde för ca 600 miljoner år sedan och är en av de första större livsformerna vi känner till. ”Större” är ingen överdrift; funna fossil har mätt från några millimeter upp till 140 cm. Ja, fossilen är inte förstenat ben eller brosk – sånt var inte uppfunnet än – men avtryck som bildats och förstenats långt efter att de fragila organismerna försvunnit.
Klassificeringen av så avlägsna varelser, såväl i tiden som släktskapet, är ingen enkel sak. Sedan den upptäcktes efter andra världskriget har den tidvis klassats, med varierande grader av osäkerhet, som en mycket tidig form av olika växter, lav, manet, korall … Eller hörde den kanske till en helt egen gren på livets träd? Kanske en egen stam? Men 2018 kungjordes en upptäckt som inte bara var en paleontologisk sensation utan sensation över huvud taget. Wikipedias artikel Dickinsonia#Classification har en fin liten filmsnutt där Ilja Bobrovskij berättar om hur han lyckades isolera molekyler som en gång suttit i Dickinsonia. Och bland dem hittades ämnen som kännetecknar animalier, dock inte andra kungariken som svampar. Därmed hade man bevisat att de var djur, därtill de första större, komplexa djuren vi känner till. (Äldsta djuren på jorden har identifierats, SvD 20 september 2018)
Dickinsonia levde i senare delen av en period som kallas Ediacara. (Den blev förresten officiellt godkänd som period först 2004, vilket var den första nya perioden på över hundra år att införas i rullorna.) På den tiden såg såväl livet som jordytan annorlunda ut. Det är kanske inte så konstigt att varelser som då kunde vara samlade idag återfinns utspridda. På den här gamla kartan har jag prickat ut de platser där man hittills hittat Dickinsonia.
I Indien har jag satt en ring. I Madyar Pradesh ligger ”Bhimbetka rock shelters”, ett område känt för sina många och märkvärdiga grottor. Jag har inte mycket till övers för UNESCOs allt längre lista med världsarv, men att grottorna finns där (länk) är onekligen en lättbegriplig indikation på att här finns något utöver det vanliga. Grottorna är dessutom högintressanta på flera sätt. Där har man hittat spår av mänsklig verksamhet för över 100 000 år sedan, vilket är de äldsta beläggen för folk i Indien över huvud taget. Där finns spännande grottmålningar från äldre stenålder och ända fram till historisk tid. Eftersom geologin också är intressant var det ett utmärkt ställe för geologiska konferenser. Men den som planerades till mars 2020 sköts upp, sköts upp igen, och ställdes sedan in – någonting om ett virus … Några deltagare som redan infunnit sig fick plötsligt gott om egentid. Ett besöksmål var givet – de tog en tur i grottorna. Kanske mer som turister än forskare? Men så fick de syn på något …
I en grotta, ”hiding in plain sight”, hittades ovanstående formation. Tillkallad expertis identifierade den som tre fossila exemplar av D. tenuis. De var de första Dickinsonia man hittat i Indien. Utöver information man kunde få fram om djuret i sig så gav dessa de allra första kända indierna även intressanta ledtrådar om annat som vetenskapen grubblat över. Som åldern på de dittills fossillösa lagren de hittades i, eller den indiska halvöns kontakter med resten av superkontinenten Gondwanaland.
Revised distribution of fossils and facies allows reevaluation of a problem that has long plagued continental reconstructions for the Late Ediacaran. Ediacaran-Cambrian plate motions of 10 to 20 cm yr−1 (Schmidt and Williams, 2010) exceed the post-Cambrian speed limit of 10 cm yr−1 (Meert et al., 1993), and have been explained by true polar wander (Evans, 2003; Mitchell et al., 2011). Plate reconstructions with and without true polar wander show very different continental paleolatitudes (Torsvik and Cocks, 2013), but can be evaluated with biogeographic data (Warren et al., 2014).
Under covid-epidemin stängdes grottorna vilket försvårade forskningen. Flera forskare var mycket nyfikna på fossilen och lyckades så småningom få tillträde. När de fick syn på dem blev de först förvånade, sedan misstänksamma. Fossilen hade chanserat märkbart under den korta tiden sedan upptäckten. Dessutom verkade de lossna från ”underlaget”, på ett sätt som fossil inte brukar göra. Vad pågick? – De tog en närmare titt. Och tittade runt omkring sig. Och tog prover. Och skrev en rapport om vad ”fossilet” egentligen var.
The ‘fossil’ resembles decayed parts of modern Apis dorsata (giant honeybees) hives. In this contribution, we note the structural similarities between “Dickinsonia” and honey and pollen stores of recently decayed bee nests. A closer view of the photos provided in the original paper reveals honeycombed structures within the purported fossil. We also note that the fossil is not located on a bedding surface and is not a part of the rock, but rather is attached as a ‘tracery of waxy material’ above the surface.
Här fler bilder som ett annat gäng tog på det nyss så märkvärdiga fyndet. Liksom i fallet med Trollhajen gillar jag att man håller tonen även i sammanhang där man kan frestas att spänna av en smula. Men icke så – här har vi det vetenskapliga namnet på biet ifråga (jättebiet A. dorsata är snäppet större än våra honungsbin), här en spektroskopisk analys av bivaxet, källhänvisningarna fyller en hel sida och lite till, med mera.
Apropå vetenskaplig ton … En skillnad mellan biprodukten och trollhajen är reaktionen från de som begått misstaget när det stod klart att misstag begåtts. Fiskforskarna Anastasiadis, Papadimitriou och Küpper reagerade med förnekelse. Den retraction note de till slut tvingades skriva är så fascinerande att jag tar med hela; man riktigt känner hur de stretar emot när de tar sin plasthaj i förtvivlat försvar:
The above authors remove these recent publications due to remaining uncertainty because they are based on a visual observation by a citizen (citizen science), without a specimen being available. The available information was not adequate to support this record based solely on photographic evidence and direct contact between the authors and the citizen.
- Retraction note, Mediterranean Marine Science 16 januari 2023
Bara en sådan sak som att ordet ”citizen” nämns tre gånger. Det var hans fel! Dumme okvalificerade medborgaren!
När fossilhittare professor emeritus Gregory Retallack fick ta del av de ”besvärande” detaljerna konstaterade han genast att han tagit miste. Inte märkvärdigare än så!
Eller, det borde inte vara märkvärdigare än så. Men forskare är folk, de med.
Jag vet inte varifrån denna bild kommer. Men den dyker ständigt upp när man söker bilder på bröderna McDonalds, de som grundade företaget 1940. (Ibland ser man 1937 nämnas. Det året grundade deras far Patrick matstället The Airdrome i Monrovia, Los Angeles.)
Richard ”Dick” McDonald finns det bättre bilder på. Som denna.
Maurice är svårare att få tag på. Hittills har jag gått bet.
Däremot har jag på nätet hittat ett antal bilder med en herre som påstås vara Maurice McDonald. Det är han inte.
Han är Ray Kroc, här på omslaget på en bok utgiven av etablerade förlaget Heinemann. Han är också relevant i sammanhanget: Det var han som gjorde McDonald's stort. Och sedan ville ha precis hela äran för företaget, så till den grad att historieförfalskning bedrevs. Som när han kallades ”grundaren” i företagets officiella historik (vilket lurade många), så länge som det gick och lite till. Eller när han lät riva den allra första McDonald's-restaurangen. Till skillnad från hans första McDonald's-restaurang, som bevarats som en sorts helig plats, och som även svenska McDonald's påstod var den allra första McDonald's-restaurangen.
Att folk på nätet blandat ihop en av bröderna McDonalds med Ray Kroc är förklarligt, utifrån brist på Maurice-bilder och att personerna ofta nämns i samma sammanhang. På alla andra sätt är det halsbrytande ironiskt att se just honom kallas McDonald, han som ville utplåna även minnet av bröderna.
Den här varianten dyker också upp. Där herrn till höger är en yngre version av herrn i mitten.
Två stora ledare träffades ju häromdagen. Rapporter och bilder från icke-händelsen (som det blev) strömmade ut från de vanliga kanalerna. Och i sociala medier cirkulerade den här bilden.
Först utgick jag ifrån att folk insåg vad den gick för. Det var kanske ett misstag.
Märkliga ögonblicket när Putin knäböjer framför Kinas ledare: Så ser du att bilden är en AI-fejk
Jag kommer till det tekniska, finliret där man letar avslöjande detaljer. Men om vi bortser från det för ett ögonblick. Och även om AI fått all uppmärksamhet på sistone så är det ingen nyhet precis att man kan tillverka bilder som ser äkta ut. Och bortsett från det … Vad är det vi ser? Skulle Vladimir Putin, Rysslands självhärskare och macho-Gud, knäböja för Xi? Krama hans händer? Rentav kyssa dem, som det verkar? Kom igen?
Om man tror på det, så är man bortom all räddning.
Över till det tekniska – om inte annat så är det roligare än att försöka uppmuntra sunt förnuft.
Först ett årsgammalt tips: En liten snabbkurs i Konstgjorda ansikten. Jag utgick ifrån ett program från 2018, och sen dess har mycket hänt. Men när jag nu ögnar igenom det så håller en del fortfarande.
Händer har länge varit bildprogrammens Akilleshäl (hö hö). Denna spaning kan bli passé när som helst, men i skrivande stund är detta fortfarande en fallgrop som mången artificiell kreation faller i. Det är märkligt att se fotorealistiska bilder, även sådana med långt bättre teknisk kvalité än den på Xi och Putin, där programmen fått till skitsvåra grejer som hår, hy och framför allt ögon – samtidigt som folk har sex fingrar, eller fyra och en halv, eller märkliga skinnflikar som läkarna kanske har ett namn på. Annat som kan vara avslöjande: Näsor, öron, tänder. Och text. Och abstrakta symboler, loggor och liknande.
Ibland blir man påmind om att programmen inte bygger upp en tredimensionell scen. Förgrund och bakgrund kan ”interagera”, eller vad man ska kalla det, på märkliga sätt. Här är det en fönsterkarm/gardin/annat som gör en omotiverad böj. Notera att böjen följer stolsryggens kurvatur.
Man blir också påmind om att det är artificiell intelligens, inte faktisk; programmet har ingen aning om vad det gör. Att det kan lösa krävande uppgifter men gå bet på till synes mycket enklare är inte alls lika märkligt som om en människa stått för kompetensvariationerna.
Man kan också jämföra med andra bilder från samma möte och konstatera att rummet på bilden – färger, matta, stolar – inte återkommer. Men jag kan inte släppa att allt sådant är överkurs när man ser vad bilden föreställer.
Det finns verktyg som analyserar bilder och försöker att avgöra om de är skapade med AI eller inte. Här prövade jag ett som heter Hive Moderation. ”Not likely to be AI Generated” var dess tveklösa dom. Okej …
Här är en annan bild med Xi och Putin. Nu råkar jag veta att en spelevink (Stefan) beordrat ett AI-program att kreera den, annars vete sjutton om jag inte låtit mig luras … :-)
Hive Moderation: ”Not likely to be AI Generated”! Ja men dåså.
Den första fullständiga bilden av jorden togs från rymdskeppet Apollo 17, i samband med den senaste månlandningen. Nu har NASA släppt en ny, fotad den 6 juli i år med den speciella "EPIC"-kameran på satelliten Deep Space Climate Observatory.
Blue Marble från 1972 är en fantastisk bild. Så är det också en av de mest återgivna bilderna som finns. Men att den skulle ha varit ”den första fullständiga bilden av jorden” är fel. Även om fullständigheten, kravet på all Earth, diskvalificerar en superkändis som Apollo 8:s ”jorduppgång”, så finns det en äldre bild på hela jorden.
Detta är den första fullständiga bilden av jorden. Mosaik-bilden togs, som synes, den 10 november 1967 av satelliten ATS-3. Det var ett av dess första jobb, men inte det sista; den skulle faktiskt hänga med ända till 2001.
Här är förresten den första bilden från satelliten Deep Space Climate Observatory som togs av kameran EPIC (Earth Polychromatic Imaging Camera). Det var den 6 juli 2015.
”Oh, my God! Look at that picture over there! Here's the Earth coming up. Wow, is that pretty!” – William Anders, Apollo 8, julafton 1968
Eftersom denna också nämndes … Hela jorden? Nej! Earthrise är också en av de mest återgivna bilderna som finns. Huruvida den eller Blue Marble var viktigast för miljörörelsen finns det en viss diskussion om.
Det där är förresten bilden så som Anders tog den, med månen till höger. Ibland kan man se märkliga argument för att detta därför skulle vara en ”riktigare” bild än den man brukar se, med månen som horisont.
Intressant nog (beroende på vad man tycker är intressant) togs även svartvita bilder vid samma tillfälle, med månen nedåt …
Hos SignMyRocket kan man stödja Ukrainas försvar på ett annorlunda sätt. Den som donerar en slant får i gengäld en text skriven på en granat, raket, eller vad man nu kvalificerat sig för – ju större donation, desto märkvärdigare försändelse.
Orden är ett citat ur Hamlet, akt V, scen 2. Sammanhanget i dagens Ukraina är enklare än i pjäsen.
Hamlet: Here, thou incestuous, murderous, damned Dane, drink off this potion: Is thy union here?
- Ur First Folio (1623)
Vad som hänt och händer: Den förrädiske kungen har förberett en bägare vin åt Hamlet. Som ett tecken på vänskapen med brorsonen (son till brodern han mördat …) låter han lösa en dyrbar pärla, en union, i drycken. Han har även sett till att förgifta vinet. Av misstag dricker drottningen ur bägaren, och dör. Samtidigt har Hamlet blivit sårad av ett förgiftat svärd och är döende. När han inser hur det ligger till tvingar han kungen att dricka vinet. Han ger också monarken en sista ordvits på vägen. För union syftar dels på pärlan, dels på föreningen med drottningen, som kungen ju snart ska möta i dödsriket. I den svenska översättningen fick Hagberg bara med vitsens ena sida: ”Månn' pärlan ligger kvar?”
På en present till Putin är budskapet enklare, som sagt.
Att skriva budskap till fienden på projektiler är en gammal tradition. Här är två amerikaner som påsken 1944 sitter i södra Italien och skriver en hälsning till Adolf …
… Och här är en blyprojektil för slunga hittad i Aten. Den kommer från perioden år 1–400 f Kr och har ett enda ord ingjutet: ΔΕΞΑΙ dexai, ”ta emot!” Här känns det som om genren fulländades av den attiska sältan för tvåtusen år sedan.
A la mémoire de J. M. Jacquard. — Né à Lyon le 7 juillet 1752 Mort le 7 Aout 1834
Till minne av J. M. Jacquard. — Född i Lyon 7 juli 1752 Död 7 augusti 1834
Först ett citat:
När vi kommit fram till porträttet, pekade jag ut det som det föremål som jag uppmärksammat prinsen på. ”Åh! Den där gravyren?” sade hertigen av Wellington. ”Nej!” sade prins Albert; ”det är inte en gravyr.”
Med glas och ram såg bilden inte ut som något annat än vilken gravyr som helst, tryckt på papper. Men Albert hade sett en likadan bild tidigare och visste vad det var frågan om. Det var tyg, där bilden därtill inte var tryckt utan vävd. För givetvis ska ett minnesporträtt av monsieur Jacquard framställas på en av hans vävstolar. (Noterar att 3:an i 1834 är så lik en 5:a att jag fick titta ordentligt för att konstatera att det inte var ett försmädligt fel.)
Det är inte det mest intressanta med bilden.
Det är mer intressant att bildens ägare, han som citerades ovan, hette Charles Babbage, mannen som försökte bygga världens första datamaskin. Hans underbara ångdator, den analytiska maskinen, skulle sluta i besvikelse. Och därvid har det blivit. Hans betydligt enklare differentialmaskiner har byggts i våra dagar, men de som försökt att ur hans väldiga och ofta svårbegripliga anteckningar destillera en beskrivning av hans storverk som går att framställa har fått ge upp; ”the extent of incompleteness is not clear” är en typisk uppgiven formulering ur Spring 2016 report to the Computer Conservation Society från Plan 28, som de kallar sig.
Vad som kanske är mest intressant med bilden är anledningen till att den fanns hos Babbage.
När Babbage först började skissa på maskinen försåg han den inte med hålkort. Dataflödet skulle styras av trummor med piggar, som sådana som sitter i speldosor. Så småningom upptäckte Babbage Jacquards maskin, och imponerades storligen. En av (de många) förändringarna han sedan gjorde av sin analytiska maskin var att byta trummorna mot hålkort à la Jacquard. De var enklare att tillverka och ändra, och programmen kunde bli godtyckligt långa.
En teknisk egenskap som kan intressera en del: Babbages maskin gjorde skillnad på program och data. Korten till vänster på bilden var data, korten till höger motsvarigheten till program (korten är ur en demo Babbage tog med till Italien, där han visade och berättade hur den blivande maskinen skulle fungera). Även ur-datorer som ENIAC gjorde skillnad på dem, men ända sedan von Neumann et al förverkligade banbrytande idéer några år senare har datorer i princip inte gjort skillnad på program och data: Ett program är ett stycke data som exekveras. (De kan hanteras lite olika i moderna datorer för bättre prestanda, men det är en annan sak). Det kan verka självklart idag, men det var det sannerligen inte då.
Det känns svindlande att diskutera dataarkitektur utifrån en maskin som först tänktes ut 1837 … Året då Victoria inledde sin långa regering fanns inte ens hästdragen järnväg i Sverige. Och för att ta en händelse som rör informationsteknik, så var 1837 året då det svenska telegrafnätet öppnades för allmänheten – säger det gamla optiska telegrafnätet (jag tar upp denna min teknikhistoriska favorit i bl a 1794 års kilobit).
Babbage träffade aldrig Jacquard, men hade uppenbarligen velat det. Han fångades från första stund av uppfinningen, som när han beskrev hur han i Lyon stod i timmar och betraktade en vävstol i arbete. Och här är en räkning från vävfirman till monsieur Babbage för en Tableau de Jacquard, alltså porträttet i tyg ovan, på F200 – som jämförelse tjänade mången arbetare 1 Franc om dagen*.
En sista detalj: På bilden, framställd av en jacquardmaskin som sagt, ser man en del av en jacquardmaskin. Man ser även en del av dess själ, hålkorten. Sådana hålkort som bilden vi ser på lagrades på innan den vävdes av maskinen vi ser på bilden.
- Fält utanför Balaklava. Hamnstaden ligger åt sydväst, Sevastopol åt nordväst. Från Google Earth resp fransk karta från 1855; platsen med Charge des Anglais, ”Engelsmännens angrepp”, ligger i mitten på båda kartorna.
Under 1850-talets Krimkrig fick Sevastopol mycket uppmärksamhet. Ett av ryssarnas försök att bryta belägringen av staden kallas slaget vid Balaklava och inträffade den 25 oktober 1854. Det var då ”dödsritten” ägde rum. I korthet begav sig den lätta brigaden (UK) på grund av ett missförstånd in i en dalgång som omgavs av höjder garnerade med ryskt artilleri. Av ca 670 man (plus hästar) återvände ca 200.
Denna händelse har blivit Krimkrigets mest omskrivna, åtminstone på engelska. Inte på grund av dess militära betydelse, slaget vid Balaklava slutade i stort sett oavgjort, utan dess
mänskliga aspekt.
C'est magnifique, mais ce n'est pas la guerre. — Det är magnifikt, men det är inte krig.
- Fältmarskalk Pierre Bosquet
Half a league, half a league, Half a league onward, All in the valley of Death Rode the six hundred. ”Charge,” was the captain's cry; Their's not to reason why, Their's not to make reply, Their's but to do and die, Into the valley of Death Rode the six hundred.
- Alfred, Lord Tennyson: The Charge of the Light Brigade (1855 års version)
The reputation of the British cavalry was significantly enhanced as a result of the charge, though the same cannot be said for their commanders.
- Elizabeth Thompson, senare lady Butler: Floreat Etona! (1882)
Unge Elwes dödades i försöket att storma boerna vid Laing's Nek. När de avancerade såg han en annan Eton-officer nära honom och ropade, ”Floreat Etona, vi två måste vara i främsta ledet!" Ögonblicket efteråt träffades han och föll.
- A. H. A., insändare i The Westminster Gazette 5 juni 1894
Några månader 1880–1881 pågick det första boerkriget, där Storbritannien misslyckades med att få bukt med boerna (nederländska bönder i södra Afrika), som fått för sig att lämna imperiets famn. Ett viktigt slag i det tämligen lilla kriget stod i Laing's Nek, ett pass i bergskedjan Drakensberg, som skymtar i tavlans bakgrund.
Till vänster rider löjtnant Robert Elwes, 58. (Rutlandshires) fotregemente, till höger ser vi Hon. Stanley Monck just när hans häst faller. Elwes karska rop utgjordes av Eton-skolans latinska motto: "må Eton blomstra!", eller friare "leve Eton!".
Tavlan är bara en av många kända militärmotiv av Thompson, som jag borde skriva om någon gång. Wikipedia-artikeln Floreat Etona! nämner att den inte var en critical success, men det måtte avse just konstkritiker och/eller den första responsen. Snart nog kom reproduktioner att massproduceras för att pryda otaliga brittiska rum, förmodligen i särskilt hög grad pojkrum, officersmässar m.m.
… The heroisms and hardships performed by
our army as they gloriously fell back before the sweep of ”the
field-grey flood”. [ Syftar på tyskarnas uniformer i Feldgrau, ”fältgrått” ]
- The Scotsman rapporterar om en film som skildrar slaget vid Mons, 7 december 1926
Den
21 augusti 1914 stötte brittiska trupper för första – men inte sista –
gången på fiender i det stora kriget; Pvt John Parr var den förste
britten som föll. Snart utvecklades det till slaget vid Mons. I korthet
höll britterna stånd mot en betydligt större tysk styrka, som de så
småningom fick ge vika för. Nu är en reträtt en farlig manöver, det blir
lätt oreda som fienden kan utnyttja, men britterna löste det hela med
bravur.
Bara några veckor senare skulle
en batalj med några tusen deltagare knappt vara värd en notis.
Men på något sätt blev slaget vid Mons the stuff of legends. Dels uppstod den bisarra myten om Änglarna vid Mons, se den bloggposten. Dels fick slaget även i mer jordnära kretsar en air
av hjältemod, som hade man vunnit en seger snarare än att ”bara” ha
retirerat under ordnade former.
*
De tappra 600, Floreat Etona! och slaget vid Mons: Tre episoder där det gick illa för britterna, men som trots det – på grund av? – blev mer uppmärksammade än många tillfällen då det gick dem vägen. Jag hade också kunnat nämna Dunkerque, men dessa tre räckte och blev över. Dessutom är de inte fullt lika kända, särskilt inte jämfört med vad de en gång varit, och sånt är jag alltid svag för.
Nu är ju all intressant historia intressant för sin egen skull; den behöver inte ha någon koppling till dagsläget. Men just den här gången kom jag att tänka på ovanstående på grund av nedanstående …
Нас нікому і нічому не зламати!
Ingen och ingenting kan knäcka oss!
- ___karaya___, Instagram 6 december (ukrainska krigsmaktens dag) 2022; bilden tagen 12 oktober
Major Vadim ”Karaya” Vorosjilov (med reservation för stavningen) är pilot i det ukrainska flygvapnet. En av deras bästa, sägs det. Hans anropsnamn förpliktigar; det är taget från Erich Hartmann, tysk pilot på östfronten och världshistoriens mesta äss med otroliga 352 nedskjutna fiendeplan. (Måste även nämna att Vorosjilov kommer från Poltava oblast.)
En av standardsysslorna för Karaya och hans kolleger utgörs av att skjuta ner ryska drönare. Den 12 oktober hade han sänkt fyra utan problem. Dagens femte gick däremot inte bort i tysthet. När den iranska Shahed 129:an exploderade, träffade några bitar Karayas plan. En bit krossade vindrutan och träffade honom i ansiktet. Blodet rann ner i ögonen så han såg sämre. En annan bit slog ut höjdrodret. När det sedan började brinna inne i cockpit tyckte Karaya att det fick räcka och sköt ut sig med katapultstolen. På vägen ner, dinglande i fallskärmen, tog han en titt på sina skador med hjälp av mobilens kamera. Och så tog han en selfie och skickade till kamraterna; han visste hur oroliga alla blev när något plan försvann från radarn.
Så småningom fick han utmärkelsen ”Ukrainas hjälte” av president Zelenskyj. Det var sannerligen inte enbart på grund av den femte drönaren. Men dagen därpå lade han ut bilden ovan på Instagram. Det var den som gjorde honom riktigt populär och internationellt känd – trots att, eller på grund av, att han just blivit av med sitt plan.
