Lyssna här: Faktoidpodden, säsong 2 avsnitt 2: Ormolja
Jag skrev en bok om kvack, Kvacksalveri! heter den – gavs ut på Ordalaget 2021. I den tar jag upp en mängd olika sorters kvack som förekommer och förekommit. Naturligtvis får ormolja ett kapitel. I första säsongen av Faktoidpodden gjorde jag två avsnitt om kvacksalveri, utifrån den boken då, och i avsnitt 8 [länkar till bloggen & podden] tar jag upp ormolja. Då blev det helt kort; nu blir det desto längre, ett helt avsnitt om ormolja. För det är det värt!
Alltså bokstavlig ormolja, framkokad ur bokstavliga ormar. Nu vet jag inte hur förvånade folk blir av den här upplysningen, men många verkar ha för sig att begreppet började som en liknelse, så som det används idag. Eller att det man kallat ormolja aldrig varit äkta ormolja, utan alltid annan olja. Jag slår upp Svenska Akademiens Ordbok och ordet ”orm”. Där beskrivs ”ormolja” som följer: ”förr farmakologisk term, genom kokning beredd olja av ormar, använd såsom ingrediens i läkemedel”. Sådan äkta, bokstavlig ormolja har en lång historia. Och det är den jag ska berätta i detta avsnitt av Faktoidpodden.
Ormar har alltid fångat folks intresse, på flera sätt. Många tänker på de negativa aspekterna, men historien är full av, ska man säga, goda ormar, och en sympatisk syn på dem. Som här: ”Gör en orm och sätt upp den som ett fälttecken. Var och en som blir biten skall se på den, så får han leva.” – Det där var 4 Mosebok, 21:8. Jomen – samma bibel som lärt oss att ormen är Fan inkarnerad, listig, farlig och ond, som fick de första människorna att synda, med oöverskådliga konsekvenser och så vidare. Samma bibel tipsar om ormen som en helande symbol; inte indirekt utan med en omedelbart verkande kraft.
Faktum är att det funnits många ormkulter med medicinska inslag. Utöver det bibliska exemplet, från hebréernas Exodus, förekom det i Mesopotamien, Indien, Kina … Den medicinska ormkult som är central i denna historia är den som förekom i Grekland. Där fanns en viss Melampus, en mytisk eller kanske halvmytisk figur. En gång, när han var ung, bad han sina tjänare att inte döda två ormar; ja, att slå ihjäl alla ormar man får syn på har tyvärr varit normen på många ställen, och är fortfarande på sina håll. Men så ville Melampus inte ha det. De tacksamma ormarna lärde honom i gengäld att tala med djur. Med sådana informanter, liksom kontakter i Egypten som i Grekland sågs som källan till all gammal visdom, blev han snabbt mycket kunnig i bland annat läkekonst.
Men den figur som grekerna främst förknippade med ormar var läkekonstens gud, Asklepios. Hans tempel kryllade av ormar – icke-giftiga ormar – som lockats dit av maten man satte ut åt dem. De återgäldade kost och logi genom att förmedla läkande krafter, och det på två olika sätt. Dels kunde de slicka patienterna, vilket antogs vara en läkande behandling. I mer komplicerade fall kunde patienter ordineras att sova i templet, bland alla ormar som krälade runt. Då kunde ormarna nämligen överföra drömmar till dem, som prästläkarna sedan uttolkade till diagnoser och behandlingar.
Det är detta arv som gjort att ormen än idag är en mycket vanlig symbol i den medicinska branschen. Ofta ser man en stav med en orm runt, det är Asklepios stav med en tempelorm. Man kan också se en lite mer utsirad stav med två ormar runt sig. Den är ett misstag, på så sätt att den egentligen hör till gudarnas budbärare Hermes. I korthet så tog man en gång i tiden fel på stavarna när en medicinsk logga skulle utformas, och på den vägen är det. En till: I apotekets logga ser man en stiliserad orm som äter ur en skål. Det är en av ormarna som matades i Asklepois tempel.
Det finns också ett nordiskt exempel på hur ett ormliknande sagodjur förknippas med undergörande förmågor. Det hittar vi i Völsungasagan. Den skrevs ned på medeltiden men har stoff från järnåldern. Den finns också som illustrerad klassiker i form av den magnifika Sigurdsristningen utanför Eskilstuna. I Völsungasagan berättas om Sigurd. Hans fosterfar Regin ber honom att döda draken Fafner. Sedan detta ordnats ber Regin att få drakens hjärta att äta. När Sigurd så sitter vid elden och lagar till drakhjärtat, så bränner han sig på det, och stoppar fingret i munnen för att svalka det. Då får han i sig en liten mängd draksubstans, liten men tillräckligt för att den magiska effekten skulle ta: Sigurd upptäcker att han förstår djurens språk. Man påminns om Melampus, som också lärde sig den konsten med reptilkraft. Och nu hör Sigurd två fåglar i närheten, som diskuterar den dumme drakdödaren som inte äter upp hjärtat och tar del av dess kraft, liksom att Regin tänker slå ihjäl honom. Sigurd förekommer sin fosterfar genom att hugga huvudet av honom. Sedan äter han upp drakhjärtat. Det om Völsungasagan.
I nordisk folktro var undergörande ormar länge ett stående inslag. Vad gäller den så kallade ormkulten är historikerna numera skeptiska. På medeltiden var det nämligen populärt att beskriva hur de hedniska förfäderna tillbad ormar, men det tror man inte längre på.
Bland alla andra hel- och halvmagiska kritter förekom i våra hedniska förfäders värld lindormar och vitormar. Lindormar var ett drakliknande sagodjur. De var nog mest kända för sin vana att bita sig i stjärten och därmed bilda ett stort hjul, för att sedan rulla fram genom skogen. Man kan förstå att den bilden satte sig i det allmänna medvetandet. Vitormar kunde vara ett annat namn på lindormar, eller en sorts magiska ormkungar. De här lindormarna och/eller vitormarna var magiska, så till den grad att det räckte att röra vid dem för att man själv skulle få magiska krafter av olika slag. Det berättades ända in på 1800-talet om hur kloka gubbar och gummor fått sin kraft på det sättet. Det var alltså en idé som gick minst tusen år tillbaka i tiden. Och den är fullt kompatibel med idéer om undergörande ormolja.
Men även den som inte var intresserad av en karriär som klok gubbe eller gumma, eller inte hade tillgång till vitorm eller lindorm, kunde dra nytta av ormens läkande krafter i form av kött och olja från vanliga arter. Sådant förekom i såväl vardagliga kurer som exklusiva. Jag kan nämna en medicin, eller sorts medicin, som verkligen var exklusiv, som kallades teriak. Teriak var komplicerat att framställa, vilket naturligtvis var en stor del av poängen. Många recept hade hundratals ingredienser från hela den kända världen. Det blandades ihop och skulle sedan lagras i bra många år. Allt det här gjorde naturligtvis teriak dyrbart, och då som nu tolkades ett högt pris gärna som stor kraft. Teriak var också medeltidens mest omskrivna och hyllade läkemedel. Eller grupp av läkemedel då. Eller medel. Och även om recepten kunde variera en hel del ingick alltid huggormskött.
Så ormkött och ormolja användes i den medeltida medicinen, såväl den folkliga som den exklusiva. Det hade flera orsaker. Ormar har, eller tillskrevs åtminstone, en rad egenskaper som gjorde dem intressanta ur magisk-medicinsk synpunkt. Det fanns en gammal magisk princip, similia similibus curantur, eller ”lika botar lika” – den är kanske mest känd genom sin tolkning i homeopatin, men idén är alltså långt mycket äldre. Enligt den principen så ska den som blivit biten av en orm kunna använda orm i en eller annan form för att bli frisk – tänk bara på fälttecknet i Moseboken. Och så har vi här ännu en anledning att gå tillbaka till antiken.
Det finns en berättelse om kung Mithridates VI, även kallad den store. Han var kung av Pontos, det utgjordes av dagens Turkiet och en rätt stor del av Svarta havets kuster, framför allt hela Krim plus fastlandet norr och öster om halvön. Han ville bli immun mot gifter, och man måste säga att han hade en god anledning därtill. Giftmord var nämligen den överlägset vanligaste dödsorsaken i släkten. En del hade Mithridates själv ordnat. För att bli immun tog han nu alla gifter man kände till, och intog dem i små doser under lång tid. I verkligheten skulle det fungera mot några gifter men långt ifrån alla. I berättelsen fungerar det naturligtvis till fullo. Det sägs även att Mithridates skulle ha tagit fram motgifter genom att testa dem på slavar. På de här två sätten blev Mithridates hård mot alla kända gifter – åtminstone i berättelsen då. Det hade han nu ingen glädje av. Det här hände sig på 100-talet f Kr. Då expanderade Rom för fulla muggar, och mot det fanns det inget känt motmedel. När fienden omringade palatset och allt var slut försökte den desperate Mithridates att ta livet av sig med alla gifter han kunde få tag på – man kan förstå att det pontiska hovet hade ett rejält förråd. Men ingenting bet på kungen, som till slut fick be en av sina officerare att hugga ihjäl honom.
Receptet på Mithridates motgift finns inte bevarat. Men det var det som man åtminstone sade sig utgå ifrån, när man komponerade läkemedel som till slut blev – teriak.
Teriak innehöll som sagt ormkött. Om Mithridates motgift alls funnits i sinnevärlden, måste det ha innehållit ormkött. Tidvis har man nämligen trott att giftormars kött var giftigt. Det skulle förklara dess antagna värde som motmedel. Eller om man nu trodde att ormarnas tänkta immunitet mot sitt eget gift skulle överföras.
(En liten parentes om den frågan: Är giftormar immuna mot sig själva? Det har diskuterats, rätt livligt, och buden kan faktiskt skilja sig en del även bland experter. För att sammanfatta den konsensus jag hittat har många giftormar en viss motståndskraft mot sitt eget gift, om än inte absolut immunitet. Så: Inte alla, och inte helt, men en del. Så – det var det.)
Så när man använde orm i medicin, som kött eller olja, var ett givet användningsområde som medel mot ormgift, ormbett. En annan behandling som ofta gjorts med ormolja är av öronen, om det nu berodde på att man trodde att ormar har utomordentlig hörsel eller att de är döva; båda uppfattningarna har förekommit och båda fungerar som magisk mekanism. Sen har vi ormarnas ömsande av skinn. Det tolkades som en symbol för botande av hudåkommor, eller rentav en allmän pånyttfödelse; med det tänkesättet kan ormrelaterade substanser bli en panacea, som det heter: ett undermedel mot allt.
Ja, sådana tankar kan ha spelat in när ormens medicinska rykte grundlades en gång i forntiden. Då spelade säkert även ormarnas kunskaper om fördolda ting en roll. Men den egenskap som nog var viktigast i längden var något så enkelt som ormarnas odiskutabla smidighet. Den medförde nämligen att orm, i en eller annan form, antogs kunna mjuka upp stela eller värkande leder. Den uppfattningen bildades tidigt och levde, som vi ska se, kvar under mycket lång tid – om den alls har försvunnit.
För att sammanfatta har olika egenskaper, faktiska eller tänkta, hos ormarna varit olika viktiga under olika tider. Men den egenskap som i längden var viktigast var smidigheten.
Nu ska jag ta upp en alternativmedicinsk rörelse. Den ville bryta med sin tids etablerade medicin och dess allt mer komplicerade recept, och gå tillbaka till en naturligare medicin med färre tillsatser. Låter nog så bekant! För sådant tänk förekom även på 1200-talet. Och den etablerade skolmedicin man kritiserade var den hippokratiska. Mot denna argumenterade man med att Gud ju rimligtvis – vad som nu är ”rimligt” i det sammanhanget – borde lagt den läkande kraften i ett fåtal enkla medel. Inte kunde väl han vilja att folk skulle krångla med mängder av dyrbara och komplicerade ingredienser? En central aktivist i rörelsen var en munk som kallades Niklas, egentligen Mikołaj, av Polen. Han förespråkade ett enkelt och naturligt men effektivt apotek som byggde på grodor, ödlor, skorpioner och inte minst orm. Orm var användbart mot – och nu kommer en lista – hudåkommor av alla de slag, tumörer, sår, dövhet – det var vi inne på nyss – grånande hår, starr, epilepsi och tandvärk, liksom allvarliga och långvariga sjukdomar i största allmänhet. Ormblod rekommenderades särskilt som ansiktsmask (”det ger unga kvinnor röda läppar” minsann), ormfett kunde appliceras på huden mot mindre blemmor, eller på ögonlocken mot allehanda ögonsjukdomar, och ormolja var användbart mot en rad åkommor som till exempel njursten, gikt, tandvärk, epilepsi – några droppar ormolja i näsan gör susen mot fallandesjuka ser ni – och – vad var det nu igen – glömska var det.
Ja, den här medeltida alternativmedicinen blev ju bara en tillfällig krusning på ytan som inte lämnade några särskilda spår. Men även om få var lika entusiastiska som Niklas så levde ormar kvar, i såväl etablerad som folklig medicin.
Nu har jag pratat en del om ormolja … Hur tillverkades ormolja? Man hade två olika metoder. Den enklaste var att flå ormar och hänga upp dem någorlunda varmt. Sedan samlade man upp fettet som droppade ner från dem. Man kunde också koka fram oljan. Man använde sig nog sällan av särskilda recept. Men om någon är intresserad så är här ett från en bok tryckt 1751 (den heter Tyrocinium Pharmaceticum av Juan de Loeches). Ormoljan där kallas ”Mesues huggormsolja”, och tillverkas så här: Tag två pund – det är strax under ett kilo beroende på vilken sorts pund som används – alltså två pund levande ormar, och två pund och tre uns sesamolja – ett drygt kilo där. Ormar och olja lägges i ett glaserat kärl. Kokas sakta under lock tills köttet lossnar från benen. Sila och lagra. Denna olja kan, uppges det, användas till att rena hyn, ta bort blemmor och svinkoppor och andra defekter.
En anmärkning om namnet: Mesue var en persisk läkare som levde i Bagdad på 800-talet. Han skrev en rad medicinska texter som haft stort inflytande i medicinhistorien. Däremot behöver han inte ha haft ett dugg med det här tämligen enkla receptet att göra, från en bok tryckt nästan tusen år senare. Men så är det: Att hänvisa till kändisar för att få större genomslag är ett urgammalt grepp, sannerligen. Det var det.
Medeltidens etablerade skolmedicin hade antika rötter; den byggde på Hippokrates och en som hette Galenos. Den hade kommenterats flitigt men sällan kritiserats. Så var det fram till 1500-talet. Då började den ifrågasättas; inte för allra första gången, som vi sett, men det var då som det började hända grejor. Under 1600- och 1700-talen kom sedan de medicinska nyheterna allt tätare, och fick långsamt allt högre kvalitet. Medicinen började att moderniseras. Den blev allt mindre magi och alkemi, och allt mer vetenskap. Snabbt gick det inte, verkligen inte, men i stort sett gick det framåt.
Under hela denna tid – 1500-, 1600- och 1700-talen – levde tron på ormarnas läkande krafter kvar. I varje generation fanns förespråkare av orm i olika former, det kunde vara olja, fett, skinn eller pulver (alltså torkad och malen orm). I Shakespeares pjäs Macbeth finns en berömd scen där några häxor rör ihop en trollbrygd på, bland mycket annat, ”orm, som smög i kärrets gräs/uti kitteln stek och fräs”. Just den detaljen hade kunnat hämtas från samtida läkekonst. Pjäsen skrevs omkring år 1600 då ormar var ett självklart inslag i skolmedicinen. Och så skulle de förbli under lång tid framåt.
Här är några nedslag ur den medicinska litteraturen:
Ett franskt standardverk från 1673 ägnar mycket utrymme åt orm.
En egyptisk bok från 1684 beskriver hur man långkokade hornhuggorm för att tillverka en sorts teriak. Olja som blev över blandades med olivolja och skickades till Indien, där avsättningen tydligen var bättre än på den lokala marknaden.
I England har jag tittat i en farmakopé utgiven 1678 och en 1702. En farmakopé kan sammanfattas som en samling med medicinska recept som apotek har att rätta sig efter. I dem listas en rad ormpreparat, recept och användningsområden. Ormolja, oleum viperarum, rekommenderades mot en rad hud- och ledbesvär – där har vi ormens smidighet. Flera recept rekommenderades mot olika ögonbesvär, det kunde vara ormfett blandad med honung eller askan efter ormhuvud. Ormvin framställdes genom att dränka levande ormar i vinet, det kunde bota spetälska och syfilis. Grejer!
Här i Sverige har vi Johan Anders Darelius, han var överläkare vid Serafimerlasarettet. Serafen, som det kallades, låg på Kungsholmen, öppnade 1752, och stängde inte förrän 1980, minsann. 1760 gav Darelius ut Socken-apothek eller någre huscurer. Där finns ett recept på ögonsalva: Man tager huggormsfett, ”eller i brist därpå ålfett” – det står inte något om att i det senare fallet tillsätta gift. Man blandar det med zinkoxid. Salvan appliceras utanpå och inuti ögonen varje kväll, mot röda och ”fläckiga”, som det står, ögon.
När upplysningens 1700-tal gick mot sitt slut hade ormoljan fortfarande förespråkare inom den etablerade medicinen. Samtidigt fanns det de som kallade det hela för kvacksalveri. Som den gentleman som i en tidning 1798 konstaterade att apotekens ormolja utgjordes av två delar linolja och en del härsket ister: ”Kanske lika effektivt som den äkta varan, och utan tvivel ett billigare sätt att lura folk”. Finns inte mycket att tillägga där. Så länge som mer eller mindre exotiska oljor och fetter efterfrågades, förekom naturligtvis medvetet bedrägeri. Och vem vet om inte linolja är minst lika bra som ormolja?
Men på 1800-talet började ändå orm-medicinens långa högkonjunktur att gå tillbaka – åtminstone i Europa. Det gick inte fort, men långsamt och gradvis. Anledningen behöver inte ha varit att man insåg vad ormolja, ormbuljong och så vidare gick för. Det behöver heller inte ha berott på det myckna förfalskandet, eller något annat mer eller mindre rationellt skäl. Det kan lika gärna ha berott på att även värdelös medicin behöver förnya sig då och då. Kanske ormarna uppfattades som gammalmodiga, lite som album graecum, fint namn på torkad hundspillning, eller för den delen mumie – jomen, man använde äkta egyptisk mumie som invärtes medicin. För att bara nämna två medicinska storsäljare som vid samma tid hade inlett sin nergång.
Långsamt och gradvis, som sagt. I mitten av 1800-talet ondgjorde sig en insändare i en svensk tidning över apotekare som sålde ”de absurdaste och haltlösaste ämnen”, som bland mycket annat ister från orm. Vid samma tid kunde den engelske naturvetaren William Broderip, han var född 1789, minnas när vin och buljong på huggorm fanns i varenda välsorterat apotek. Ormarna fanns kvar på apoteken, men i mindre utsträckning än tidigare, och mer kritiserade än någonsin. I folkmedicinen skulle preparaten finnas kvar desto längre.
Allt där här gällde som sagt i Europa. Men när ormarnas kurs sjönk i den gamla världen, så steg den i den nya. I Nordamerika hade man visserligen inga huggormar. Men å andra sidan hade man desto fler andra arter. De kunde vara betydligt giftigare än de europeiska huggormarna, om det nu uppfattades som något bra eller dåligt, och även vara anmärkningsvärda på andra sätt. Ett tydligt exempel är skallerormen, den är särskilt lätt att känna igen, inte bara på grund av skallran. Den fick snart ta över huggormens medicinska nisch. Konkurrensen var ganska obetydlig. En sort som kan nämnas är ”svarta ormar”. De beskrivs inte mer detaljerat än så; artbestämningen är högst osäker och kanske oviktig.
Men annars var det skallerorm som gällde. Det äldsta kända belägget för amerikansk skallerormsolja är från Virginia 1687. Så småningom skulle det bli mer – mycket mer. Vi kommer snart dit.
När ormoljan flyttades från Europa till USA förenklades den – igen, skulle man kunna säga. I den gamla världen hade orm använts i medel som kunde vara ganska komplicerade; inte i närheten av medeltidens undermedel, men ändå. I den nya världen var allt enklare.
I Nordamerika användes ormoljan utvärtes mot framför allt stelhet i leder och muskler, stukningar och ”reumatism”. Och vad ”reumatism” beträffar så användes och används begreppet om en mängd varierande symptom som kan ha helt olika orsaker. Ormolja användes även mot kolik, hosta (slemlösande), det användes mot heshet, dövhet och för att ”rena blodet” – vad nu det egentligen innebar.
Nu ska jag passa på och ta itu med en faktoid … Eller två.
Om man letar efter uppgifter om ormoljans historia i USA, så kan man hitta påståenden om att bruket på sätt och vis kom från Kina. Där har man sedan gammalt gjort oljor av det mesta man kan göra oljor av, till exempel ormar. Oljorna har använts för muskler och leder. När kineser så småningom begav sig till det nya landet i öst fanns ingen av deras gamla bekanta ormar där, men väl andra arter. På ett eller annat sätt — om det nu var brist på äkta vara, missförstånd, eller om man helt enkelt inte brydde sig om skillnaden — så kom den kinesiska ormoljans egenskaper att överföras på olja från amerikanska skallerormar.
Där har vi den ena faktoiden: Att ormolja skulle ha kommit till USA från Kina. Att så inte var fallet har framgått tydligt nog i det här avsnittet. Det fanns en stark tradition av ormolja i USA långt innan kineserna kom dit. Den första vågen av kinesiska immigranter inträffade när guldrushen i Kalifornien 1848–1855 sammanföll med det synnerligen blodiga Taipingupproret 1850–1864. Sedan den guldfebern lagt sig fick många av invandrarna arbete i andra branscher, som jordbruket, diverse serviceyrken och inte minst de omfattande järnvägsbyggena. Men det var först i slutet av 1860-talet som det kinesiska inflytandet blev nämnvärt i Nordamerika.
En tacksam ironisk knorr är att man på senare tid upptäckt att olja från vattensnoken innehåller EPA, det är en omega 3-fettsyra som bland annat har inflammationshämmande egenskaper. Denna olja kan fortfarande köpas i Chinatowns lite varstans, och den har betydligt högre halt av EPA än skallerormsolja, rentav högre än en fet fisk som lax.
Där har vi den andra faktoiden: Att ormolja som symbol för kvacksalveri i själva verket är ett stort missförstånd. För det är helt enkelt inte sant. Till att börja med gjordes kinesisk ormolja på flera olika arter, även sådana med långt onyttigare oljor än vattensnoken Enhydris chinensis. Vidare så kan dess EPA göra nytta i kroppen … Om man förtär den. Men när ormolja av vilken sort som helst använts på ömmande leder, har det alltid varit utvärtes.
Från mitten av 1800-talet nämns ormoljan och dess påstådda effekter allt oftare i amerikansk press. Ibland är det i förbigående som ett allmänt känt faktum, ibland som en neutral upplysning. Men nog så ofta är det i notiser à la ”tro't om du vill”, som exempel på märklig vidskepelse i civilisationens bildliga eller bokstavliga utkant. När ”troende” beskrivs är det länge som folk i landsorten, fattiga, färgade och/eller vidskepliga. Hur rättvisande detta urval kan ha varit är naturligtvis en helt annan fråga. Men det var den bild som gavs, även sedan oljan blivit mer allmänt känd.
Preparatet var utan tvekan populärt på många håll. Och när något efterfrågas, tenderar det att förfalskas. På ömse sidor Atlanten hände det, att när kunder frågade efter oljor på orm, skunk, hund, daggmask eller rentav människa – flera av varorna hade inte väckt uppmärksamhet några sekler tidigare – så sålde personalen trovärdiga blandningar av vanliga oljor och fetter. Och det gjorde de helt utan dåligt samvete, eftersom de visste att originalen var lika värdelösa som kopiorna.
Sådana förfalskningar har fått en del att dra slutsatsen att ormolja aldrig funnits, att den var bluff från första början. Men genuin ormolja hade som sagt tillverkats länge, även i USA. Ofta var det för hemmabruk. Proceduren är inte märkvärdig, och hemkokarna var vana självhushållare. Åter andra tjänade en slant eller rentav hela sitt uppehälle på att fånga skallerormar. Då ska man också veta att ormjakt kunde ge pengar på flera sätt. Man fick skottpengar för dödade skadedjur, skinn och skallror kunde säljas till rätt goda priser, av såväl dekorativa som vidskepliga skäl, och så kunde man tillverka och sälja ormolja, till slutkunder eller till apotek.
Under 1880-talet började ormbranschen att professionaliseras och industrialiseras. Efterfrågan blev allt större på levande djur (för shower och som utställningsexemplar i skyltfönster), på gift (för forskning och tillverkning av serum) och på skallror, skinn och olja. Ormfarmer anlades. Allt större mängder olja tillverkades och såldes.
Nu började också en ny sorts ”ormjägare” att låta tala om sig. Att fånga och koka ormar hade några år tidigare utförts av udda existenser ute i vildmarken. Nu övertogs sysslorna av färgstarka män med kläder av ormskinn, som gärna och ofta berättade vitt och brett om sina märkvärdiga liv, hur många ormar de fångat, vilken god hand de hade med dem, hur ofta de ändå blivit bitna men hur liten roll detta spelade, och inte minst om den eftertraktade och underbara oljan som de händelsevis kokade och sålde – vilket ju var huvudpoängen. Påfallande ofta hade de lärt sig hemligheten av indianer, från namngivna eller anonyma stammar. Det var den sortens exotism som sålde bäst där, rentav bättre än ”mångtusenårig österländsk visdom” – sådant förekom men i mycket mindre omfattning.
(En parentes om inhemsk ormolja. Flera indianstammar använde skallerorm och dess olja, i medicinska/magiska sammanhang. Hur gamla dessa traditioner var kan vara svårt att avgöra. Många gånger är bruket påfallande likt det europeiska. Kanske de rentav tagit över den vite mannens seder? Å andra sidan kan man ha tillämpat samma magiska tänkesätt, där till exempel ormens smidighet sätts in mot stela, värkande leder. Det är åtminstone inte självklart att det rör sig om uråldriga traditioner.)
Oavsett hur reklamen för ormoljan såg ut så gick den sannerligen inte hem överallt. När man pratar om historiskt kvack ligger fokus ofta på de troende, alla som lurades. Men då som nu var det sannerligen inte alla som lät sig övertygas av rundliga löften, hämningsbefriad reklam eller silvertungade snake oil salesmen. När ormolja blev alltmer omskriven, kom också fler och fler kritiska eller direkt hånfulla beskrivningar av den. Ett talande tecken på den allmänna inställningen är att begreppet snake oil, så fort det blev någorlunda allmänt känt, började användas som en utvidning av snake, som liknelse för något falskt och illasinnat. Som till exempel om sämre sortens whisky.
Om man idag hittar något om 1800-talets ”ormmän”, så är ett namn vanligare än alla andra ihop: Clark Stanley. Eftersom han ofta får representera en hel yrkesgrupp så tänkte jag studera honom lite närmare. Dessutom finns det mycket att ta upp …
Clark Stanley påstod sig ha tillbringat flera år hos Hopi-indianerna (de är förresten kända för sin ormdans) som skulle ha lärt honom hemligheterna. Han skulle också ha uppträtt på världsutställningen i Chicago 1893, och där tillverkat ormolja inför publik, en show som innebar slaktandet av hundratals ormar. Dessutom sade han sig ha blivit biten av ormar otaliga gånger; att han fortfarande var vid liv bevisade hur effektivt hans motmedel var. Den enda källan för alla dessa uppgifter är hans egen reklamskrift The life and adventures of the american cow-boy. Det är möjligt att där finns spår av sanning – omöjligt är det inte – men mycket mer behöver det inte vara. Ta en sådan enkel detalj som att han skulle ha varit född 1854 i Abilene, Texas. Den staden grundades 1881, 25 år senare. Eller uppvisningen på den mycket välbesökta utställningen i Chicago 1893. Om den hade ägt rum borde den ha återgetts eller åtminstone nämnts av ett stort antal besökare; men några sådana rapporter finns inte. Det är påfallande hur många som än idag luras av Clark Stanleys billiga säljsnack.
Kanske var Stanley aldrig längre västerut än Providence, Rhode Island. Där låg hans firma, och åtminstone den var högst verklig. En notis från 1909 berättar att den beställt 50 kilo torkad skallerorm från en ormfarm i Texas. Det kan jämföras med ett tillslag 1916, som jag ska återkomma till, där man inte hittade minsta spår av orm i någon som helst form i Stanleys så kallade ”ormolja”.
Clark Stanley är den mest omskrivne ”ormmannen”, men han var som sagt inte den ende. En annan var den så kallade indianhövdingen White Eagle. Den ”Vita Örnen”annonserade 1906 för sin stora indianshow, där föregivet genuin indiansk skallerormsolja såldes. I vanlig ordning botade den en lång rad sjukdomar, som reumatism, difteri, mask, förstoppning, cancer med flera. Hövdingen poängterade särskilt att ”detta är inte en patentmedicin, utan en ärlig medicin” – folk hade lärt sig vad de kunde förvänta sig av patentmediciner. Hövdingen kungjorde vidare att han verkar under sitt eget namn istället för att dölja sig bakom ett företag eller anonym adress. Han avslutar med att ”kvackarna hatar mig eftersom jag ofta avslöjar deras oärliga metoder”.
”Den indianske medicinmannen” White Eagle hette egentligen Aaron P. McCarty. I dagens skildringar av ormoljans historia är han inte i närheten lika vanlig som Clark Stanley, trots att han var mycket mer känd när det begav sig, och trots att vi vet betydligt mer om honom. En av anledningarna till att McCarty är bättre belagd är hans son Luther. Denne var nämligen en framgångsrik boxare som 1913 vann ”World White Heavyweight Championship”. Det var en tävling för vita boxare, en reaktion på de allt framgångsrikare svarta boxarna. Det är talande att få bekymrade sig för att en påstått vit boxare hade en påstådd indian som far … Det är helt uppenbart att indianhövdingen var en påhittad reklamfigur.
Patentmediciner nämndes … De var underkurer och mirakelmedel som hade sin guldålder från slutet av 1800-talet och en bit in på 1900-talet. De sades vara bra mot mängder av sjukor och symptom. Om de hade några aktiva substanser alls utgjordes dessa oftast av alkohol och opium. Och vad ”patenten” beträffar så avses inte något skydd motsvarande dagens patent utan ett rent varumärkesskydd. Ändå passade tillverkarna ofta på att nämna sina patent som om de garanterade kvalitén.
Till exempel fick Clark Stanley 1905 följande beskrivning skyddad: ”Orden Clark Stanley’s Snake Oil Liniment, ett porträtt på den sökande, och fyra hopslingrade ormar runt densamme, allt omgärdat av en rektangulär ram”. Där har ni hans patent – det var det hela. Ingenting om substansen, det som såldes, någon utlovad effekt eller så. Men därefter användes det faktum, att han fått patent nr 48 425, i reklamen för ormoljan, som om det var ett intyg på medlets kvalitet och medicinska effekt. Det är bara ett exempel på hur ormolja börjar identifieras som en patentmedicin bland många, när den gick från närproducerad kur för lantisar till intensivt marknadsfört undermedel i formgivna flaskor.
Patentmediciner marknadsfördes framför allt med intensiv annonsering i tidningar. Annan reklam kom i form av show och teater. När det gällde ormolja var indiankopplingen given. Det cirkusliknande kringresande sällskap som White Eagle McCarty förestod var en typisk representant för denna en gång utbredda företeelse. Under turnéerna ställde man sig varje eftermiddag i ett gathörn i det samhälle man råkade befinna sig i. Där reste man en liten scen och började med föreställningen. Man visade upp akrobatiska övningar, jonglörer, starke mannen, diverse indianrelaterade nummer, och givetvis en ormtjusare med en livs levande orm – dock sällan skallerorm, och var det en levande skallerorm hade man dragit ut tänderna på den. Mellan numren kungjorde hövdingen hur förträfflig hans ormolja var och sålde den för $1.50 flaskan (1909 års pris).
En kulturhistorisk fotnot: När radion kom konkurrerade den snart ut medicinshowerna, och övertog konceptet med sponsrad underhållning. Senare kom tv, och snart blev den kanalen den primära för sponsrad underhållning. Så när ni hör ”programmet presenteras av …”, då är det kulturhistoria ni hör.
När det gäller mat, dryck och läkemedel så är det svårt att sätta sig in i den laglöshet som var allmänt förekommande för bara några generationer sedan. På många ställen kunde man, i stort sett, påstå vad som helst om vad som helst. I USA kunde man det definitivt. Kvacksalveriet blev bara aningen besvärligare 1906, då lagen för rena livs- och läkemedel antogs. Den föreskrev i princip att förpackningar som fraktades över delstatsgränser (då blev det nämligen en federal angelägenhet) skulle ha korrekta innehållsförteckningar. Ingenting fick läggas till, ändras eller utelämnas. Det kanske inte låter så märkvärdigt. Men mången patentmedicin, som salufördes med örter eller rötter som argument, fick i själva verket sin främsta effekt från mer pålitliga substanser som alkohol, opium och kokain, ämnen som kanske eller kanske inte deklarerades. (Sådant förekommer förresten än idag.) Ibland fanns de i mediciner som utlovades vara fria från till exempel opium. Andra gånger utlovades ämnen som saknades.
Som när man 1916 lade beslag på en sändning med 51 flaskor "Indian Rattlesnake Oil Liniment" från White Eagle Medicine Company i Ohio som skulle till Missouri. Innehållet analyserades. Det visade sig att linimentet utgjordes av fotogen, någon vegetabilisk eller animalisk olja, samt en liten mängd väldoftande vegetabilisk olja. Någon skallerormsolja fanns inte. Produkten var sålunda misbranded, som det hette – felmärkt. Dessutom sades produkten vara verksam mot reumatism, katarr, nervsmärtor och andra smärtor, difteri, eksem, mask, hösnuva, struma, astma och dövhet, ”whereas, in truth and in fact, it was not”. McCarty erkände sig skyldig och dömdes att böta symboliska $50 plus domstolens kostnader; det var alltså 51 flaskor som några år tidigare kostat $1.50 styck.
Samma år skickades ett prov på Clark Stanleys liniment till ett laboratorium för närmare undersökning. ”Ormoljan” visade sig utgöra lätt mineralolja, därtill 1 % animaliskt fett som förmodligen kom från nötkött, en liten mängd chilipeppar, samt spår av kamfer och terpentin. Det här hade mycket väl kunnat saluföras som massageolja idag. Någon ormolja hittade man inte. Dessutom läste man igenom ett medföljande häfte vari utlovades att medlet var verksamt mot reumatism, nervsmärtor, ischias, stukningar, hallux valgus (snedställd stortå), halsont, alla sorters smärtor och inflammationer i muskler och leder, förlamning, ledinflammation samt bett och stick från giftiga djur och insekter ”when, in truth and in fact, it was not”. Stanley erkände sig skyldig och dömdes att betala symboliska $20 (det motsvarade priset på 40 flaskor liniment) plus domstolens kostnader.
Lagen från 1906 tillämpades inte direkt reptilsnabbt, och som vi hört inte heller särskilt hårt. Böterna behövde inte ens uppgå till värdet på det beslagtagna godset. Men att lagen alls ägnade ormoljan uppmärksamhet gav åtminstone ett resultat. När man året därpå lade beslag på ännu en sändning från Ohio var skallerormen inte längre med. Nu hette produkten ”Indian Oil Liniment”, bara så.
Att döpa om produkterna var en metod som användes på flera håll. Det har funnits en mängd produkter där ormoljan är mer eller mindre antydd. Som ”Rattlesnake Bill’s Liniment” (det såldes ännu på 1950-talet), flera så kallade ”skallerormskungar” fortsatte att under sina artistnamn kränga ospecificerade oljor och liniment, man hade flaskor med suggestiva ormar på etiketten och i namnet, och så vidare – man gav intryck av att de innehöll ormolja, men lovade ingenting.
Eller så gjorde man som Miller’s, den kanske mest kända ormoljan någonsin. Våren 1916 börjde Herb Juice Medicine Company i Jackson, Tennessee att sälja Miller’s antiseptiska olja, med underrubriken ”känd som ormolja”. Ormolja sålde fortfarande, tio år efter USA:s första kvacksalverilag. Det var först framåt 1920-talet som tillverkaren fick anledning att, under trycket av 1906 års lag, justera namnet på sin storsäljare. Under Snake Oil, med stora bokstäver, skrev man med pyttesmå bokstäver ”men innehåller ingen ormolja”. Ormolja sålde fortfarande, vare sig den utlovades eller inte.
Hur länge sålde ormolja? När fick den sitt dåliga rykte? Idag är det väl ingen som säljer ormolja på allvar?
Under dess storhetstider i Europa respektive USA saknades sällan röster som hävdade att oljan var värdelös eller värre. Vilken inverkan denna kritik haft är högst osäkert. Det kan ha betytt minst lika mycket att marknaden helt enkelt tröttnade och hittade nya underkurer att hoppas och lita på. I USA var det först framåt 1930-talet som annonser för ormolja började gå tillbaka ordentligt – att räkna annonser är en grov metod, onekligen, men inte helt oanvändbar. När den gradvis lämnade den påkostade, översvallande reklamen så var det först för att återvända till kvacksalveriets skuggvärld, till hemkokarna, radannonserna, de skumma marknaderna och de personliga kontakterna …
Så småningom försvann ormoljan även från de sammanhangen. När snake oil lämnade verkligheten blev den samtidigt allt vanligare i språket, antingen som liknelse för opålitliga ting (en betydelse som alltså bevarats från slutet av 1800-talet) eller som tidsmarkör i berättelser om livet förr.
Än idag kan man, naturligtvis, köpa amerikansk skallerormsolja på nätet. Efterfrågan verkar dock liten — åtminstone i USA. Med undantag för tidigare nämnda kinesiska sammanhang, liksom det som går på export till andra länder. För det finns många ställen där ormoljan fortfarande är populär. Ett tecken på det är de många produkter som säljs som ormolja utan att innehålla någon ormolja.
De förekommer lite varstans. Ett svenskt exempel är Ormsalva. Den heter som den gör eftersom den, enligt tillverkaren, en gång innehöll låga doser ormgift. Sedan länge ska det vara ersatt med slåttergubbe, mer känt under sitt vetenskapliga namn arnica. Ormar säljer uppenbarligen fortfarande, även i Sverige, trots detta sekels så kallade upplysning.
Hur är det då med äkta ormolja? Bortsett från förfalskningar så säljs äkta ormolja här och var, utan omskrivningar och för en rad olika ändamål. Filippinsk langis ng ahas och indonesisk minyak ular tillskrivs underbara egenskaper, inte minst när det gäller att ge såväl kvinnor som män bättre form, storlek och konsistens på diverse kroppsdelar. En relaterad produkt som ormvin, ofta med en iögonenfallande orm nerknölad i flaskan, förekommer i flera asiatiska länder och tillskrivs som vanligt diverse läkande krafter, mot tunnhårighet, närsynthet, impotens och olika hudåkommor. Liksom givetvis de klassiska besvären med leder och muskler. Vissa sorters magi blir aldrig omodern.
*
Det här var ett avsnitt av Faktoidpodden. Jag som pratat heter Peter Olausson. Vi hörs!
