2022-06-30

Varför heter det mintgrönt?

Pepparmynta, Mentha x piperita, samt en provkarta med mintgrönt

Ja: Varför heter det mintgrönt? Växterna som mint-smakerna kommer ifrån är ju inte alls milt ljusgröna utan avgjort mörkgröna.

"Mintgrönt", stavat just så, hittar jag första belägg för i svensk press (hos tidningar.kb.se) från 1956 (och stavningen "myntagrön" i ett enda ensamt belägg från 1959). I engelskan ska ordet mint för en färg först ha använts 1920. Men ingenstans någon förklaring.

 
Här är förklaringen, med de mörkare myntagröna bladen och den ljust pastelliga mintgröna fyllningen. Färgen kommer inte från växten, utan från kräm och glass och annat ljust som man smaksatt med bladen.


2022-06-29

Thatchers gröna period

For generations, we have assumed that the efforts of mankind would leave the fundamental equilibrium of the world's systems and atmosphere stable. But it is possible that with all these enormous changes (population, agricultural, use of fossil fuels) concentrated into such a short period of time, we have unwittingly begun a massive experiment with the system of this planet itself.

- Ur ett tal hållet för Royal Society 27 september 1988

It is no good squabbling over who is responsible or who should pay. Whole areas of our planet could be subject to drought and starvation if the pattern of rains and monsoons were to change as a result of the destruction of forests and the accumulation of greenhouse gases.

We have to look forward not backward and we shall only succeed in dealing with the problems through a vast international, co-operative effort.

- Ur ett tal hållet för FN:s generalförsamling 8 november 1989

The danger of global warming is as yet unseen, but real enough for us to make changes and sacrifices, so that we do not live at the expense of future generations.

- Ur ett tal hållet på den andra världsklimatkonferensen 6 november 1990

Margaret Thatcher var Storbritanniens premiärminister 1979–1990. Innan dess hade hon haft två karriärer: Först som kemist, sedan som jurist (barrister). Det sägs att hon var mer stolt över att vara den första brittiska premiärministern med en vetenskaplig examen än den första kvinnan på posten … Och kanske hennes vetenskapliga bakgrund motiverade hennes "gröna period" i slutet av 1980-talet? Liksom att forskare, som gett goda väderprognoser under Falklandskriget 1982, fick hennes öra, och kunde ge vittnesmål om den tilltagande uppvärmningens effekter i Arktis och Antarktis.

Än idag är Thatcher känd för att ha varit en hårdhudad, kompromisslös högerpolitiker. Jämfört med hennes nutida kolleger känns det märkligt att se henne bekymra sig för den globala uppvärmningen – och det känns märkligt att det känns märkligt. När blev det en grej hos högern att rynka på näsan åt etablerad vetenskap?

Fast miljöfrågorna var ju politiserade från första början. Även på 1980-talet var den som tog upp den ökande försurningen, det minskande ozonlagret eller den globala uppvärmningen snarare en trädkramande miljötomte än en ledande politiker, än mindre en av världens mest kända och mäktiga konservativa politiker. Och när hon gjorde det, fick hon många att lyssna som annars inte skulle ha lyssnat. Bara en sådan sak som att hon var med om att grunda den internationella panelen om klimatförändringar, IPCC, vars rapporter är bland vår tids viktigaste läsning, och som naturligtvis är anatema för klimatskeptikernas minskande hop.

Det är också därför som talen ovan tas upp då och då: För att påminna om att den vetenskapsfientlighet som är så utbredd i dagens djupblåa sektor inte är självklar. Och kanske få en och annan att lyssna som annars inte skulle ha lyssnat.

Thatchers gröna period blev mycket inflytelserik, men kort. Sedan hon 1990 avgått som premiärminister hade hon inget mer att säga om miljö- och klimatfrågorna. Inte förrän hennes memoarer gavs ut 2002, där hon i ett långt stycke tar tillbaka mycket av det hon sagt, hävdar att hennes tal på konferensen 1990 missförståtts, och avfärdar Al Gores mörka spådomar som doomist. Därefter lämnade hon det sista rampljuset helt, på grund av sviktande hälsa.


OK, en ren Thatcher-faktoid också, när jag är inne på ämnet. Man kan här och var hitta uppgiften, att det var hon som uppfann mjukglassen. Fantastiskt! Är det sant? – Nej … I slutet av 40-talet tillbringade hon en kort tid av sin kemist-karriär hos firma J. Lyons and Co. I Storbritannien är de mest kända för sitt te (och bland datahistoriker för att vara de första som använde databehandling i näringslivet), men ägnar sig även åt andra livsmedel. Exakt vad Miss Roberts gjorde är oklart, men hon verkar ha haft en mindre roll i ett flertal grupper som ägnade sig åt lite av varje; som kvalitetskontroll av kakor och pajfyllnad, att studera förtvålning (vad sådant nu används till i sammanhanget), och att öka hållbarheten hos glass. En liten roll i ett perifert arbete; det är rätt långt från att ha "uppfunnit mjukglassen".


2022-06-28

Den vilda jakten

Johann Wilhelm Cordes: Die Wilde Jagd (1856–57)

I bloggposten Tolkien förbättrar Shakespeare tog jag upp två grepp hos den senare som den förre återanvände i justerad och, tyckte väl åtminstone han, förbättrad form. Nu ska jag ta upp ett betydligt äldre grepp som Tolkien kanske tog upp.

Om man tager folkloristen Stith Thompsons Motif-Index of Folk-Literature, en folkloristisk motsvarighet till tvtropes, och slår upp avsnitt E "The Dead", underavsnittet "Ghosts and other revenants", och motif E501, så hittar man The Wild Hunt: Die Wilde Jagd, Das Wütende Heer [den rasande armén], Odinsjæger, Chasse Fantastique. Den vilda jakten utgörs av en stor mängd övernaturliga varelser som brötar fram under stort hallå, om natten och kanske uppe på natthimlen. Det förklarar varför man oftare hörde den än såg den. Den leds ofta av en historisk eller mytologisk figur, som Kain, kung Arthur, Valdemar Atterdag, Oden, Djävulen eller varför inte ärkeängeln Gabriel (vars jakt väl hade en annan karaktär än den som leddes av exempelvis Fan). Anledningarna till jakten varierar; ibland är man efter någon demon, ibland alla dödliga människor som är slarviga nog att gå i vägen, eller något annat. Men ibland verkar jakten bedrivas för sin egen skull; man rasar runt som en annat cruisande raggargäng med musiken på högsta volym.

Begreppet die Wilde Jagd myntades av Jacob Grimm, vilket kan påminna om att brödernas forskande kunde vara nog så akademiskt. Han trodde att jakten var en hednisk idé som överlevt kristnandet. Det var ingen slump att den leddes av en förmåga som Oden, eller någon kvinnlig motsvarighet.

J. R. R. Tolkien var en annan akademisk forskare med svaghet för sagor. Andra gubbar kunde ha en modelljärnväg i källaren, eller Cutty Sark i lämplig skala, som de tillbringade sena kvällar med under godmodigt pillande; Tolkien hade sin sagovärld. Den hade börjat med en idé: Att skapa en engelsk mytologi för England, utan importerat material. Fram till ödesåret 1066 hade landet haft en blomstrande anglosaxisk kultur, med sagor, legender, traditioner och så vidare. Mycket av den hade försvunnit efter den normandiska invasionen, om inte annat så genom att det engelska språket översvämmades av franska lånord; dagens inflöde av engelska lånord i svenskan är ingenting mot inflödet post-1066 av franska lånord i engelskan. För ord bär på kultur, är kultur, och när ett ord försvinner, försvinner lite kultur och historia. Det var de förlusterna Tolkien var ute efter att återskapa. (Och ja, givetvis kände Tolkien till att anglosaxarna kom från kontinenten.)

Efter den ursprungliga idén kom en rad andra, som under åren gav upphov till olika kvällssysslor: spridda sagor i The Book of Lost Tales som han börjat på redan under första världskriget, två längre dikter kallade lays efter sina medeltida förlagor, en lite mer sammanhängade sagosamling som senare skulle få namnet Silmarillion, och så en bagatell i sammanhanget, en långt mer avslappnad historia om en så kallad hobbit … Som några år senare skulle få saker och ting i rullning, lite som när Bilbo tankspritt plockar upp en ring. Men det är en annan historia.

Ur The Return of the King (2003) – den spökgröna armén debarkerar och överväldigar fienden fullständigt

Och i alla de historierna fick Tolkien tillfälle att väva in såväl Shakespeare som anglosaxiska myter. Eller rättare sagt: Han beskrev episoder som kunde ses som ursprunget för anglosaxiska myter; i en alternativ värld skulle det som idag är en sägen bygga på en verklig händelse med Frodo, Gandalf och gänget. Kanske den vilda jakten är en av dem? Tolkien har inte beskrivit den på det sättet, så det är inte lika tydligt som de shakespeariska lånen. Men ta till exempel när edsbrytarnas spöken övertalas av Aragorn att göra en insats. Om detta verkligen inträffat för mycket länge sedan, så skulle den händelsen ha kunnat utvecklas till the Wild Hunt.

John Howe: The Black Riders

Andra har sett den vilda jakten återskapad hos nazgûlerna. Jag tycker edsbrytarna passar bättre, men men.


2022-06-27

Lördagsfråga 712: Mercury

  1. Ur videon till George Michaels Freedom (1990).
  2. Detalj av Liberty Bell från 1894, som var en av de första enarmade banditerna, om inte den allra första. Tre klockor gav 10 drinkar, eller lika många nickels = ¢50, beroende på om man ville eller kunde få ut vinster som pengar.
  3. Ein Produkt der Deutsch-Amerikanischen Freundschaft (1979) var första skivan från gruppen som förkortas DAF.
  4. Morgonrodnadens gudinna Aurora (hos romarna, Eos hos grekerna) var ett populärt motiv hos konstnärerna. Här är det Giovanni Antonio Pellegrini som varit framme (1718).
  5. Plínio Salgado (1895–1975) var grundare av och ledare för Ação Integralista Brasileira, som inspirerades av Mussolinis fascister. Deras fana inspirerade till titeln på bloggposten Sigma Heil.
  6. Affisch för Sieg des Glaubens, "trons seger", Leni Riefenstahls dokumentär- och propagandafilm om partidagarna 1933. Den är inte i närheten lika känd som "viljans triumf", Triumph des Willens, som gjordes året därpå med samma ämne och samma stil. Det beror nog delvis på att uppföljaren är bättre, men främst på att man inte kände till ett enda bevarat exemplar förrän ett hittades 1986. Vilket beror på att regimen förstörde alla exemplar de kom åt, vilket i sin tur berodde på att SA-ledaren Ernst Röhm där framställs i god dager; det skulle ju vända snabbt och brutalt i och med de långa knivarnas natt 1934.

På engelska blir ledtrådarna Freedom, Liberty Bell, Friendship, Aurora, Sigma och Faith. Det är händelsevis namnen på de sex kapslarna som sköts upp i Mercury-projektet, USA:s första bemannade rymdfärder. Närmare bestämt hette kapslarna Freedom 7, Liberty Bell 7 osv, där sjuorna står för de utvalda sju astronauterna, the Mercury Seventhe Right Stuff – som fick ofantlig uppmärksamhet på sin tid (se t.ex. Astronautfruarnas slampiga läppstift). Namnen valdes av respektive astronaut, i god pilot-tradition. Att det inte är sju omgångar beror på att Slayton inte fick åka pga hjärtfel. Efter att ha trasslat ett bra tag fick han till slut grönt ljus, och fick vara med om den berömda dockningen Apollo–Sojuz 1975.

Den satte Löjliga familjen.

2022-06-26

Neandertalare

Hur neandertalare framställts förr

Bilden av Frantisek Kupka efter instruktioner av paleontologen Marcellin Boule, först tryckt i The Illustrated London News 1909, visar hur man länge föreställde sig neandertalare: Grovhuggna halvapor, primitiva på alla sätt. Språk och sociala interaktioner ovan djurisk nivå? Ha! Glöm det!

Rester av neandertalare hade hittats tidigare – det vet vi nu – men det första fyndet som identifierades som en ny människa gjordes 1856 i den dal som, passande eller ironiskt, är uppkallad efter en viss Joachim Neander och därför heter "den nya människans dal" på tyska: Neanderdalen eller Neandertal (eller Neanderthal före 1901 års stavningsreform; den äldre formen lever kvar på många håll, exempelvis i det vetenskapliga namnet). Även med tidens dateringsmetoder insåg man att det rörde sig om en tidig människa.

Nu råkade en viss Darwin 1859 ge ut en viss bok som hette On the Origin of Species. Den lästes genast av de som hade med neandertalaren att göra. Utifrån deras tolkning av evolutionsläran utgick de ifrån att äldre former måste vara primitivare, såväl fysiskt som mentalt. Eftersom neandertalaren var äldre än H. sapiens, måste den vara primitivare – på alla sätt. Det hjälpte inte att det första nästan kompletta fyndet man hittade, i Frankrike 1908, varit en man i dåligt skick, utan tänder och med långt gången ledinflammation. Det studerades ingående av Boule, och skapade en populära bild av neandertalare som skulle visa sig mycket svår att komma förbi. Om man lyckats än …

Hur neandertalare framställs idag

För än idag är ju "neandertalare" ett invektiv om någon som man uppfattar som tjockskallig, efterbliven etc. Man kan hitta artiklar på temat "nu får vi omvärdera neandertalarna!", år efter år efter år … Vilket kanske beror på att det funkar som rubrik, men kanske återspeglar ett allmänt motstånd mot att ta till sig de "nya" uppgifterna. Trots att vi vet att de ägnade sig åt koordinerad jakt, ordentliga begravningar, konst, musik, sjöfart, och annat – de exemplen är väl belagda, annars bygger många påståenden i den stilen på indicier snarare än bevis. Och trots att Boules halvapa numera framställs som de tre ovan.

Sen finns det ju folk som hävdar saker … Det finns en "evolutions-detektiv" som heter Danny Vendramini, som på egen hand försöker att återlansera idén om neandertalare som barbariska halvapor, våldsamma primater, men primater som är tillräckligt intelligenta för att exempelvis kunna tillverka vapen. Det vore en långt värre fiende än vilken schimpans som helst! "The perfect predator", som han kallar dem. Och "fiende", ja, han lägger stor vikt vid att neandertalare jagade och åt upp H. sapiens, och våldförde sig på honorna. De höll så när på att utrota vår art, tills våra förfäder fick till det och tvärtom lyckades utrota dem.

Han hävdar vidare att den långa (50 000 år) och bitvis intensiva och traumatiska perioden av samexistens medförde en forcerad utveckling, likt vilket storkrig som helst – och detta skulle vara vår arts största och viktigaste krig någonsin, som skapade den moderna människan. Våra förfäder fick anledning att ta fram bättre vapen och lära sig att använda dem, ensamma och i grupp. Det intellektuella mödan gav även resultat på helt andra områden. Ett han nämner är språk, som "many researchers" hävdar skulle ha dykt upp plötsligt. Han tar även upp en del psykologiskt arv efter den traumatiska neandertal-perioden. Allt är inte nytt; det finns andra som föreslagit att oknytt som troll och jättar är spår i det allmänna medvetandet efter tidigare folkslag som våra förfäder skulle ha drivit bort. Men Vendramini gör idéerna till sina och driver dem vidare:

an innate sense of them and us, hyper-aggressive men killed anyone who looked or behaved even remotely like a Neanderthal, including hybrids and other humans. It was this lethal process of artificial selection that gradually unified human physiology and behavior.

- Vendramini, förordet till Them and Us: How Neanderthal Predation Created Modern Humans (2009) (han skriver ofta titeln som "Them+Us")

Dessa resonemangen kallar han "speculative", vilket här som så ofta är en ursäkt för att vingla ut allt längre bort från belägg, rim och reson. Begreppet passar även för resten av boken.

Vad som är fel? Det hade varit lättare att gå igenom vad som är rätt … 

Ta modellerna han tagit fram; han är mycket stolt över dem. De fångar onekligen hans bild av neandertalare. Han kallar dem "forensiska rekonstruktioner"; men åtminstone denna har ingen kriminaltekniker tagit fram. Den är gjord av Arturo Balseiro, som är en mycket duktig hantverkare, och har gjort modeller för en mängd … Filmer. Han är specialist på att göra monster, inte att återskapa verkliga människor, vare sig sapiens sapiens eller sapiens neanderthalensis.

I förordet nämner Vendramini att han minsann fått ett paper (om DNA, utan koppling till neandertalare) publicerat i en vetenskaplig journal. Men Medical Hypothesis hade länge en laissez-faire-attityd; om något gick att läsa och förstå så publicerades det. En sådan publicering är naturligtvis inget att skryta om. Att Vendramini gör det säger redan det en del.

Några år senare kan man konstatera att Vendraminis idéer inte verkar ha fått någon nämnvärd spridning. Gott så.


2022-06-24

Annandag midsommar

… Är det ju inte än. Men på söndag.

- Svenska Biet, 11 juli 1843

Ja, någon officiell röd dag är det ju inte. Vet inte om det någonsin varit det. Men man kan ju kalla dagen "annandag midsommar" om man vill. Det gjorde man länge.

- Svenska Dagbladet, 21 juni 1974

Det finns gott om annandag midsommar i beläggen, ända in på 1970-talet. Sedan tog de slut, av någon anledning.





2022-06-23

K-syndromet

Fatebenefratellis sjukhus drivs för fullt än idag, med hemsida och allt. På denna bild därifrån ser man dess anmärkningsvärda läge.

1943 var det fullt liv i Italien. De allierade invaderade i söder, Mussolini greps, en icke-fascistisk regering tillträdde och slöt fred med fienden. Det hade Hitler inget för. I september ockuperades Italien av Tyskland; åtminstone den halva som (ännu) inte behärskades av de allierade. Kriget fortsatte …

Hakkorset över Rom var ett dåligt omen för landets över 40 000 judar. Även om fascisterna hade sina antisemiter var det inte precis någon central fråga; bara en sådan sak som att judar kunde gå med i partiet ända fram till 1938. Men för nazisterna var judefrågan synnerligen central. Utöver att bekämpa fienden lade den nya regimen mycket energi på att gripa och deportera judar. Arbetet försvårades av att många italienare inte ville samarbeta med ockupanterna, särskilt inte i förföljandet av civila; även hårdhudade fascister kunde ifrågasätta visheten i att i det läget ägna tid och energi åt något annat än att vinna kriget.

Och då kommer vi till sjukhuset Fatebenefratelli, uppkallat efter hälsningsfrasen "gör väl, bröder [, för Guds skull]", eller Ospedale San Giovanni Calibita Fatebenefratelli som är dess officiella namn. Det upptar en stor del av en långsmal ö som heter likadant som floden den ligger i, Tibern; det är också den enda ön i staden. Den ligger ungefär så centralt som någonting kan i Rom, nära granne med återstoderna av Circus Maximus, Colosseum, Forum …

Fatebenefratelli ca WWII

Hösten 1943 började judar dyka upp på sjukhuset, på flykt undan nazisterna. Fanns det plats för dem? Det fanns det. Men var? Hur? Så småningom skulle ju nazisterna komma till sjukhuset och börja leta …

Så småningom kom nazisterna till sjukhuset. De togs emot av chefsläkaren Pietro Borromeo som gav dem en rundvandring och berättade om verksamheten. Bland annat hade de ett antal patienter som led av il Morbo di K, "K-syndromet", en synnerligen otäck sjukdom. Bland de många och högst otrevliga symptomen fanns kramper, demens – det satte sig i huvudet också! – och förlamning, som när den satte sig på lungorna ledde till att man sakta kvävdes till döds. Därtill var den högst smittsam … Jaha, och här har vi avdelningen med K-patienter (kraftiga hostningar hördes på andra sidan dörren). Vill herrarna gå in?

Det ville inte herrarna. Utan tackade för sig och gick. Kanske efter att ha undersökt andra avdelningar, utan att hitta vad de letade efter. För det de letade efter fanns på K-avdelningen. "K-syndromet" var ingen medicinsk etikett, utan en etnisk: Den avsåg judar som gömde sig på sjukhuset. Den otäcka sjukdomen var påhittad.

Det finns lite olika versioner av händelseförloppet; hur Borromeo lurade tyskarna, hur planerat eller improviserat K-syndromet var, hur många liv som räddades etc. Men källorna är överens om att K-syndromet, till skillnad från verkliga sjukdomar, inte tog livet av folk, utan tvärtom räddade hundratals.

En dokumentärfilm har gjorts, med hemsidan syndromek.com. Bl.a. intervjuas dr Adriano Ossicini, som myntade begreppet "K-syndromet". Och som har en uppfattning om fascisterna som jag vill höra mer om. För att bara nämna en detalj.


2022-06-22

Mary Celeste, inte Marie

William Small återger en stund av stillsam trivsel i färdens början. Senare skulle det bli mycket, mycket värre.

I januari 1884 publicerades en novell i den engelska tidningen The Cornhill Magazine. Den hette J. Habakuk Jephson's Statement, och var alltså skriven som ett klargörande statement av densamme. Han beskriver en ödesdiger sjöfärd och vad som tilldrog sig under och efter den. Hans fokus ligger på annat, men det förklarar varför fartyget senare hittades övergivet utanför Azorerna, utan några tydliga tecken på vad som hänt besättningen, men med några "ledtrådar" som kanske förvirrade mer än de förklarade. Fartygets namn? Marie Celeste ("Himmelska Maria").

Nu är det så, att det verkligen funnits ett fartyg som hittats övergivet utanför Azorerna osv. Hennes namn tillhör allmänbildningen, särskilt om man är intresserad av udda och mystiska ting; det var Mary Celeste. Ser du skillnaden? Den är inte stor, men ändå. Och det finns fler skillnader mellan den verkliga Mary Celeste och den påhittade Marie Celeste än den lilla i namnet. Som att kaptenen på den förra hette Briggs, den senare Tibbs; att den förra seglade från New York mot Genua, den senare från Boston mot Lissabon; att lasterna utgjordes av denaturerad alkohol resp. talg och amerikanska klockor (amerikaur var en stor exportvara som slog ut våra inhemska moraklockor); att fartyget hittades i december 1872 resp. december 1873; att den förra saknade sin enda livbåt, den senare ingen; och att den förra var i något omskakat skick, dock fullt sjövärdig, medan den senare återfanns i perfekt skick. Däremot finns flera likheter bland detaljerna, som att båda hittades av ett fartyg som hette Dei Gratia. Kanske det var ett misstag att namnet blev Marie Celeste.

Så mycket som skrivits om Mary Celeste, och det är ofantliga mängder, kan man tro att intresset var på topp redan från början. Men när novellen dök upp, tolv år efter händelsen, så hade inte alls så mycket skrivits som man skulle kunna tro. Kanske uppfyllde novellen ett behov? Den blev spridd och läst, och här och var tagen på allvar; åtminstone en tidning, Boston Herald, återgav handlingen som en faktisk nyhet. Men även om det är mycket svårt att förväxla novellen med verkligheten om man läser den innantill, och ingen annan tidning verkar ha gjort om Heralds blamage – vilket är nog så talande – så kom en del detaljer att så att säga läcka ut i verkligheten och blandas med de verkliga. Som att fartyget inte hade några spår av hårt väder (läser jag innantill från en källa på måfå), vilket är fel; på verklighetens Marie Celeste fanns som sagt vissa tecken på att hon varit med om ett oväder. Inte för att det är de enda felen som dykt upp i beskrivningar, vilket är särskilt illa i ett fall som detta, där minsta detalj kan vara betydelsefull.

Det fel från novellen som fått störst spridning är namnet. Än idag kan man ofta se det verkliga fartyget kallat Marie Celeste. Det säger sig självt att varje sådan text måste läsas med försiktighet. Hur ska man kunna lita på en beskrivning som får fartygets namn fel, om så bara med ett par bokstäver?

Novellen publicerades ursprungligen anonymt. Man funderade över författaren; kanske Robert Louis Stevenson? Eller Edgar Allan Poe? Novellen är verkligen inte dum, även om slutet inte riktigt uppfyller förväntningarna. Jag hade nog tippat på Poe om jag inte känt till den verklige författaren. Som sannerligen inte är mindre känd, för han hette Conan Doyle.

 

Källor:


2022-06-21

Banan-experimentet

Fem apor placeras i en bur. I taket hänger bananer som kan nås via en stege. Så fort en av aporna klättrar upp på stegen för att plocka ner en banan så spolas kallt vatten över de övriga fyra aporna. Då aporna snart inser konsekvensen av att en av dem klättrar upp på stegen, så drar de övriga genast med våld ner envar i gruppen som försöker klättra upp på stegen innan vattnet hinner sättas på. Det dröjer inte länge förrän ingen av aporna längre klättrar upp av rädsla för de övriga.

I experimentet tas nu en av de ursprungliga aporna ut från buren och ersätts av en nykomling. Denne klättrar genast upp för stegen, men dras ursinnigt ner av de övriga aporna. Den nya apan som inte upplevt vattnet vet inte varför de övriga reagerar som de gör, men anpassar sig snart och försöker inte längre klättra upp på stegen.

Ytterligare en av de ursprungliga aporna byts nu ut mot en ny och det hela upprepas. Den tidigare nykomlingen deltar nu aktivt i den våldsamma neddragningen av den nya apan, inte för att den är rädd för vattnet utan för att detta är vad den lärt sig av de övriga.

En efter en av de ursprungliga aporna byts ut och till sist är det ingen av de fem aporna i buren som upplevt kallvattenduschen, men samtliga reagerar på samma våldsamma sätt om någon av de övriga försöker klättra uppför stegen, utan att veta bakgrunden till sitt handlande.

- Nätet

Av detta lär vi oss att … Fyll på med kvasi-psykologiskt konsult-blaj.

Som det beskrivs handlar det inte om ett tankeexperiment utan ett verkligt experiment. När, var och av vilka utfördes det? Gick det verkligen till så som det beskrivs?

De som alls bryr sig om att hänvisa till någon källa, hänvisar till denna: Cultural Acquisition of a Specific Learned Response Among Rhesus Monkeys, ledd av Gordon R. Stephenson, zoologiska institutionen, University of Wisconsin, 1967. Stephenson utgick ifrån observerade beteenden, som när folk i bil skjutit två apor i en flock, varefter alla i flocken blev rädda för bilar – och var det även lång tid efteråt, trots att färre och färre av aporna faktiskt bevittnat händelsen. Tydligen lärde de sig rädslan av andra. Hur gick det till?

Försöken genomfördes i denna bur, 2,1 x 0,6 x 0,6 m. Aporna släpptes in genom luckan i mitten. I kortändan till vänster finns en liten lucka genom vilken man lägger in ett föremål. Man använde olika köksgeråd i plast; dessa motsvarar bananerna i "banan-experimentet" ovan. Till vänster finns också ett luftinsläpp.

Nu kördes experimentet igång. En apa släpptes in. Så fort den började undersöka föremålet fick den en luftpuff på sig – varken farligt eller plågsamt men otrevligt. Snart nog lärde den sig att låta bli föremålet.

Vad händer när man släppte in en sålunda "tränad" apa (demonstrator subject) tillsammans med en "otränad" (naive)?

The demonstrator subject, upon being placed in the apparatus, retired to the end furthest from his conditioning object. The naive subject, when placed into the apparatus ten seconds later, first went and mounted the demonstrator subject [deras sätt att säga "hej"], then proceeded to the object without hesitation, looked at it and slowly reached out towards it. At this moment, the demonstrator subject came from the far end of the apparatus, grabbed the naive subject by the flanks and pulled him away.

Hur gick det då med överförandet av rädsla? Lärde sig den otränade apan att frukta föremålet? Nja … I en del fall blev det så. Men andra gånger blev det tvärtom: När den otränade apan hanterade föremålet utan att få någon luftpuff, så förlorade den tränade apan sin rädsla. Jag citerar:

In the critical test sequence, designed to test for transfer of a learned response, the learned response toward the reinforced object was transferred with lasting consequences from the demonstrator subject to the naive partner in three cases; all of the involved males. […] In three other cases, all females, the information was not transferred, but instead, the avoidance response of the demonstrator was gradually extinguished as the non-conditioned naive partner proceeded to manipulate the object. […] Data for the remaining two sequences were inconclusive.

Jaha … Och det var allt? Skulle det där ha varit "banan-experimentet"? Det var ju inte i närheten. Hur kunde det ena mutera till det andra?

Folk som grävt har spårat banan-versionen till en bok:

A friend of ours once described an experiment with monkeys. Four monkeys …

- Gary Hamel och C. K. Prahalad, Competing for the Future (1994)

… Varefter följer en beskrivning av banan-experimentet, där den enda skillnaden är att Hamel & Prahalads fyra apor senare blivit fem. Deras beskrivning är inte i närheten av Stephensons experiment. Om det inte finns en felande länk någonstans, så kan man tänka sig att banan-experimentet inte ens är inspirerat av Stephenson, utan ett rent påhitt.

Jag gissar att Stephensons namn inte kommer från Hamel & Prahalad, utan att någon som råkade känna till experimentet lagt till hänvisningen; måhända är det det faktiska experiment som kommer närmast Hamel & Prahalad. Och så har den blivit kvar, år efter år. (Det är förvisso många som nämner banan-experimentet utan att nämna Stephenson, men det är många som gör det.) Att den blivit kvar beror väl på att det ser bra ut med en vetenskaplig hänvisning … Samt att få om några har tagit sig mödan att läsa den. Inte för att det är en utmaning; den är på tio sidor, varav två utgörs av diagram och knappt en av källförteckningen. Titta själva: Gordon R. Stephenson, Cultural Acquisition of a Specific Learned Response Among Rhesus Monkeys (University of Wisconsin 1967).

Så tills någon kan visa något annat, så klassar jag banan-experimentet som en myt.

En relaterad klassiker här på bloggen, kanske lite väl new age för att få ordentlig spridning idag: Myten om den hundrade apan.


2022-06-20

Lördagsfråga 711: Kromosomantropoider

  1. Kiwa-krabban, som inte upptäcktes förrän 2005, har på grund av sitt utseende fått tillnamnet yeti-krabba. Dess officiella namn är efter en polynesisk skaldjurs-gudinna.
  2. Ur The Whisperer in Darkness (2010), en lite annorlunda Lovecraft-filmatisering som ser mycket lovande ut. Om handlingen ska inte mer sägas än att den involverar s.k. mi-go, högintelligenta varelser som icke desto mindre även kallas "svampar från Yuggoth", dvs Pluto.
  3. Raymond Briggs bilderbok The Snowman (1978) filmatiserades 1982 med lyckat resultat. Än idag är den en traditionell julfilm i Storbritannien.
  4. Bigfoot var 1974 den första "monstertrucken", en pickup som man satte överdimensionerade hjul på. Konceptet slog, minst sagt, och Bigfoots ägare fick så många bokningar att en hel liten flotta med Bigfoot-truckar skapades. Namnet på bilen här är alltså inte till för att identifiera individen utan för att ange grupptillhörighet, så att säga.

Yeti (tibetanska), mi-go (också tibetanska), snömän och bigfoot är alla påstådda människoliknande varelser som påstås hålla till i Himalaya respektive Nordamerika. Med motsvarigheter lite varstans. Den tydligen relativt lätte sattes först av Löjliga familjen.


2022-06-19

Faktoidpodden avsnitt 23: Kristet 5

I första säsongens sista avsnitt avrundar jag kristendoms-faktoiderna med några icke-bibliska. Är dop = namngivning? Kristnade Ansgar Sverige? Predikade medeltidens präster på latin? Är de hetaste platserna i helvetet reserverade för dem som i tider av moralisk kris behåller sin neutralitet? Är påven ofelbar? Är bäver fisk? Och hur stort är egentligen Kristi kors? Med mera.

Här finns avsnittet som prat

Jag har gått igenom kristna myter i några avsnitt, fyra blev det till slut. Eller närmare bestämt bibliska myter, från första Mosebok till Nya testamentet. Nu avrundar jag det kristna temat med några kristna myter som inte har med Bibeln att göra, åtminstone inte direkt.

Jag börjar med en klassiker. Vad innebär dopet? Vad händer när man blir döpt? Dopet är en gammal ritual, det har funnits i den kristna kyrkan ända sedan Jesu tid – Johannes döparen minns ni – och det har ända från början inneburit samma sak: Att man blir upptagen i församlingen, att man blir medlem av kyrkan. Dopet har ingenting med namngivning att göra.

Hur har folk då fått för sig att dopet har med namngivning att göra? Ja, en gång i tiden började man att döpa nyfödda. Då blev dopet det första tillfället då barnets namn användes officiellt. Så småningom fick man för sig att prästen, istället för att säga "jag döper dig …" och så namnet, som är vad som verkligen sägs, säger "jag döper dig till …" och så namnet – och då var det kört. Då började man använda "dop" som synonym för namngivning, även om djur och prylar och annat som aldrig kommer att bli medlem av någon nämnvärd kyrka.

Det var dopet. Nästa myt gäller svenska helgon. Hur många svenska helgon känner vi till? … Ja, ett svenskt helgon känner alla till. Sen tar det slut. Den begränsade kunskapen verkar ha bidragit till att folk dragit slutsatsen att Sverige har ett enda helgon. Det, och det faktum att den heliga Birgitta länge var det enda av påven kanoniserade svenska helgonet. Men under lång tid – även om det är länge sen – så behövde folk inte kanoniseras av påven för att bli helgon. Länge räckte det med att en biskop bestämde att "den här är ett helgon!" och så blev det så. På det sättet fick vi en rad svenska helgon, som Katarina av Vadstena, som förresten var Birgittas dotter, Elin av Skövde – Skövdes eget skyddshelgon, hon sitter än idag på deras kommunvapen – Sankt Sigfrid, den engelske missionären som lär ha döpt Olof Skötkonung i Husaby, vi har Närkes apostlar Eskil och Botvid – den förre gav namn åt Eskilstuna, den senare fick en kyrka uppförd åt sig som kom att kallas Botkyrka, om det namnet är bekant – med flera. Ingen av dem är kanoniserad av påven, men det har de gemensamt med bra många kontinentala helgon.

När Elisabeth Hesselblad kanoniserades 2016 skrev många tidningar att Sverige fått sitt andra helgon. Det är fel och historielöst. Hesselblad är Sveriges andra påvligt kanoniserade helgon. Inte mindre och inte mer.

Vi fortsätter på det katolska spåret. Här har vi ett enkelt påstående, som är välkänt även bland folk som inte är bevandrade inom teologi inom vilken kyrka som helst: Påven är ofelbar. Att den katolska kyrkan lär ut att påven är ofelbar är tämligen välkänt. Är det sant? Ja, inte att påven skulle vara ofelbar på vilket sätt som helst, utan att man påstår och tror att han är det? På vilket sätt tror de att den tänkta påvliga ofelbarheten yttrar sig?

Här är det läge för tre preciseringar: 1) Påvens ofelbarhet har aldrig varit oomstridd, inte ens inom katolska kyrkan. 2) Påvens ofelbarhet gäller inte allt, överallt, jämt, utan tänks träda i kraft i en mycket speciell situation. 3) Läran om påvens ofelbarhet är betydligt yngre än man kanske tänker sig.

För att ta den sista punkten först, så kan det vara förvirrande att prata om "gamla" och "nya" påfund när det gäller ett ämbete som även enligt pålitliga källor funnits i snart tvåtusen år. Men påvens ofelbarhet slogs inte fast under romersk tid, eller medeltid, eller ens under renässansen, utan under det så kallade Första Vatikankonciliet 1870. 150 år sen – det är ju ingenting i sammanhanget.

Säg att vi går och småpratar med Franciskus i vatikanens park. Han tittar upp mot regntunga skyar och säger att "det klarnar nog upp sen", och så gör det inte det – vad händer då? Blir det krig och revolution? Blir det upprörda kyrkomöten? Nej, för påvens påstådda ofelbarhet sägs inte gälla allt han säger och allt han gör. Det är vad den andra punkten går ut på. Påvens ofelbarhet gäller inte när han uttalar sig om vädret, eller ens om preventivmedel eller aborter eller kvinnliga präster eller tusen andra ting som påven dagligen och stundligen uttalar sig om. Påvens ofelbarhet sägs bara träda i kraft i ett mycket specifikt och speciellt sammanhang. Det är när han yttrar sig officiellt i frågor som har med tro eller moral att göra. Ex cathedra kallas det, "från stolen", det vill säga påvestolen (och stolens cathedra är förresten samma ord som katedral). Det är inte ens frågan om vilka officiella uttalanden som helst, utan väldigt speciella officiella uttalanden. Faktum är att sedan ofelbarheten kungjordes 1870, har påven bara uttalat sig ex cathedra en, säger en enda gång. Det var 1950, då Pius XII slog fast att jungfru Maria tagits upp kroppsligen i himlen, alltså inte bara hennes själ utan hela kroppen, med stortår och allt. Och innan dess så ska ex cathedra bara ha inträffat ett fåtal gånger. Som när Pius IX 1854 slog fast läran om jungfru Maria obefläckade avlelse – den missuppfattade läran tog jag förresten upp i avsnitt 20, för Immaculata Conceptio handlar inte om att Jesus skulle ha blivit till på ett magiskt syndfritt sätt utan att Maria skulle ha blivit det. Längre tillbaka har kyrkohistoriker identifierat ett fåtal tillfällen då påven uttalat sig ex cathedra.

Med tanke på vilket väsen det varit om den påvliga ofelbarheten så kan man här verkligen tala om mycket skrik för lite ull.

Och apropå väsen … När man 1870 slog fast den påvliga ofelbarheten så var det inte utan motstånd. Inte ens från katoliker. Det spelade in att man ju inte slog fast att "det här gäller från och med nu", utan att "det här har alltid gällt" – man hade bara inte kommit på tanken att skriva ner det ordentligt förrän 1870. Bara en sån sak som att när man i det Första Vatikankonciliet röstade om frågan, så var det alltid några som röstade emot. Och läran har haft kritiker ända sedan dess, även inom den katolska kyrkan.

Detta om detta. Påven och vatikanen … Alla vet ju att påven håller till i Vatikanstaten, mikronationen som fått sitt namn efter en kulle i Rom. Hur länge har Vatikanstaten funnits? Man kan luras av ämbetets ålder – men Vatikanstaten är inte ens hundra år. Det var 1929 som påven fick till en deal med kungariket Italien, regisserad av Mussolini, faktiskt. Det var då som en knapp halv kvadratkilometer Rom blev påvens självständiga stat.

Men det fanns någonting innan dess. Ja, inte mellan 1870 – där har vi det året igen – och 1929. Men från 700-talet fram till 1870, med ett kort avbrott för Napoleontiden, fanns den så kallade Kyrkostaten. Om man stöter på det begreppet kanske man tänker på Vatikanstaten. Men även om det finns flera likheter mellan Kyrkostaten och Vatikanstaten, som att påven var, och är, överhuvudet, så fanns det också skillnader. Den största utgjordes av just storleken. När Kyrkostaten var som störst sträckte den sig tvärs över den italienska halvön. Och på den tiden räckte det sannerligen inte med Guds beskydd. Kyrkostaten och påven som världslig ledare ifrågasattes och hotades ofta. Så påvens stat höll sig med stridande trupper, utöver schweizergardet då, som då och då fick göra en insats.

Nästa faktoid är jag lite tveksam till att ta med. Det beror på att jag inte hittat så många belägg för den som jag väntat mig. Är detta en faktoid på utdöende? Sånt händer ju, faktiskt. Hur som helst, så går den ut på att kvinnor inte har någon själ, enligt katolska kyrkan. Eller att ett kyrkomöte en gång kom fram till att kvinnor verkligen har själar, och att frågan alltså platsade på dagordningen. Eller att kvinnor inte skulle räknas till det mänskliga släktet, eller att man kom fram till att de skulle räknas till det mänskliga släktet. Något sånt.

Den här idén kommer från en skrift som spreds i Tyskland från 1595. Den hette "Ett nytt resonemang mot kvinnor, vari visas att de inte är människor", fast på latin då. Detta demonstreras sedan i 51 teser. Vad som inte framgått, och som en hel del läsare missade, var att det var en satir. Det var en avancerad drift med en kättersk idé som anabaptiserna drev, som gick ut på att Jesus och den helige ande inte var gudomliga. Den anonyme författaren menade, i tes 4 av de 51, att om man kan tro något sådant, ja, då är man fri att dra en slutsats som att kvinnor inte är mänskliga. Alltså en uppenbart – det ska understrykas – knäpp tes. Idag skulle vi väl kalla det en halmgubbe; när den som har uppfattningen A tillskrivs uppfattningen B, där B är uppenbart vrickad och lätt motbevisad.

Men skriften togs på märkvärdigt stort allvar av märkvärdigt många. En motskrift skrevs, "Ett försvar för det kvinnliga könet". Den uppfördes ett halvsekel senare på vatikanens berömda lista över förbjudna böcker, Index Librorum Prohibitorum, vilket nog kan ha bidragit till populariteten. Lite senare gavs en mycket annorluna motskrift ut, som lade ut texten om månggiftets fördelar. Där nämns att frågan om kvinnosjälar skulle ha diskuterats på ett kyrkomöte i Macôn 585. Men vad som faktiskt diskuterades där, så vitt vi vet, var om kvinnor kan inkluderas i begreppet homo. Alltså en språkfråga. Den blev också genast och övertygande nerröstad. Men som underlag för en långlivad myt funkade det. Om myten nu inte nått vägs ände.

Nästa faktoid kommer inte att dö ut på länge än, spår jag. Den kan formuleras så här: Ansgar kristnade Sverige. Det rör alltså den förste missionären som verkade i det som idag är Sverige och som vi känner till namnet på. Det är därför han kallas Nordens apostel. Men det har inget att göra med att han skulle ha kristnat Sverige, för det gjorde han inte.

På 800-talet kom Ansgar till Birka och predikade Ordet. Eftersom det var en handelsstad med många utsocknes kan man tänka sig att han även fick många redan döpta åhörare i sin vikingatida sjömanskyrka. Missionen blev åtminstone såpass lyckad att det bildades en liten församling. Den blev dock inte gammal. När Ansgar kom tillbaka 20 år senare hade den redan upplösts. Inte hjälpte det att Ansgar återupprättade den heller, för inte heller version 2 blev gammal. Skandinavien skulle förbli hedniskt länge än.

När och hur kristnades Sverige? Det vet vi inte mycket om. Källorna är få och inte alltid fullkomligt pålitliga, för att uttrycka det milt. Men vi vet åmtinstone att när ärkebiskopen av Hamburg-Bremen år 935 misslyckades med att hitta Ansgars församling i Birka, så fanns det minst en kristen församling i det som idag är Sverige. I västgötska Varnhem har man nämligen hittat en mängd avgjort kristna gravar från slutet av 800-talet och framåt. Där byggdes en kyrka på 1040-talet ungefär – det var på vikingatiden – och det var i den trakten som Sveriges första stift bildades 1014. Det är den plats i Sverige, inklusive det då danska Skåne, som har den längsta obrutna kristna tradition vi känner till. Än så länge – för vem vet vilka nya fynd som kan göras.

Lite Ansgar-kuriosa med en faktoid touch: På ett berg vid Birka, där förresten samhällets fornborg låg, så uppfördes till tusenårsminnet 1834 av missionärens första ankomst det så kallade Ansgarskorset. Ansgar hade nog inte haft något emot att bli ihågkommen, men han hade definitivt surnat till om han sett korset. För det rejäla stenkorset är ett så kallat keltiskt kors. Sådana var vanliga på de brittiska öarna, och är det väl än idag, antar jag. England var den ena kristna utposten som försökte att omvända skandinaverna; deras mest kände missionär är sankt Sigfrid, som lär ha döpt Olof Skötkonung. De var konkurrenter till missionärerna från Hamburg-Bremen, till vars stift hela Skandinavien förresten räknades. De gillade verkligen inte att engelska missionärer klampade in på deras domäner.

Ansgar höll en och annan predikan för sina församlingar i Birka. Man kan höra att prästen på den tiden, även om det här rentav var före medeltiden i Sverige, att han stod och predikade på latin. För en publik som naturligtvis inte förstod ett ord. Är det sant?

Så här ligger det till: Medeltidens predikningar var inte på latin. Visst finns det mycket latin i de katolska gudstjänsterna, jodå, men det är böner och rituella standardfraser. Som när nattvarden inleds med "ty detta är min kropp", eller på latin då, hoc est enim corpus meum. Vilket förresten ligger bakom trollformeln hokus pokus. Man kan förstå att även många lekmän tyckte att latinet hade en helig kraft som vardagsspråket saknade. Men när predikan hölls, så var det naturligtvis på ett språk som de förstod.

"Naturligtvis" är kanske ett stort ord i sammanhanget. Det saknas ju inte irrationella företeelser i kyrkliga sammanhang precis … Men att prästen skulle ha predikat på latin stämmer helt enkelt inte. Poängen med predikan är ju att församlingen ska undervisas i den rätta tron. Då måste de förstå vad som sägs. Naturligtvis.

Sen fanns det andra tillfällen då kyrkospråk och folkspråk krockade. Som när det gällde nöddop, som ofta blev aktuellt i en tid med en spädbarnsdödlighet som vi inte vill tänka på idag. Nöddop kan och kunde även på medeltiden förrättas av lekmän. Skulle de läsa upp de mer än livsviktiga fraserna på latin? Rekommendationerna är tydliga: Det viktiga var att orden var de rätta, inte på vilket språk de sades. Folkspråket gick utmärkt, eller rekommenderades rentav, kanske för att risken för att det skulle bli fel då minskade avsevärt.

Eller ta standardbönerna. På 1400-talet kom en text som hette Själens tröst, översatt från tyska. Där tar den anonyme författaren upp Herrens bön, och frågan om folk ska lära sig den på sitt eget språk eller latin; Fader vår eller Pater noster? Vilket han kommenterar med att när Jesus lärde apostlarna bönen, så var det verkligen inte på latin, utan på ett språk de förstod.

Nästa faktoid är kort. Förkortad, närmare bestämt. Den gäller bokstavskombinationen IHS som man kan se lite varstans. Vad är den förkortning för? Två förslag ges – det kanske finns fler, men de här två är avgjort vanligast. Det ena är in hoc signo, "i detta tecken", eller längre, "i detta tecken ska du segra". Det uttrycket kommer från ett slag som hölls utanför Rom år 312, när den romerske kejsaren Konstantin mötte en rival om tronen. Då ska han ha hört en röst från ovan som sade in hoc signo vinces, och så visade sig ett kors på himlen. Tydligt budskap där. Konstantin vann slaget. Senare tillät han kristendom i riket, vilket skulle bli början på den framgångssagan. Det andra förslaget på vad IHS betyder är Iesus Hominum Salvator, "Jesus, mänsklighetens frälsare"; eller räddare då, som ju är vad frälsare betyder.

Ja, nu är ju onekligen IHS förkortning för båda fraserna. Men det var inte så det så kallade monogrammet uppstod. Det är enklare: Det är förkortning för Jesus. Man tog helt enkelt de tre första bokstäverna i Jesus på grekiska ΙΗΣΟΥΣ: Iota, eta och sigma. Sigma skrivet som latinskt S då. Så: IHS betyder Jesus.

Nu ska vi prata Dante en stund. Dante Alighieri. Hans gudomliga komedi beskriver mycket detaljerat helvete, skärseld och himmelrike. Jag vet verkligen inte vilken teologisk status de många detaljerna har. Många uppfattar dem nog som mer katolskt förankrade än de är. Hur som helst. Det första är ett påstått citat: "De hetaste platserna i helvetet är reserverade för dem som i tider av moralisk kris behåller sin neutralitet". Nu behöver man inte ha läst mycket Divina Commedia för att tycka att det där, det ser inte ut som bokens stil. Det är det inte heller. Citatet finns inte där, i den formen eller någon annan. Det felaktiga citatet har spårats till president John F. Kennedy faktiskt. Denne besökte 1963 Bonn i det som då var Västtyskland, och höll ett tal där han bland annat tog med ett påstått citat av Dante som inte var ett citat av Dante. Inte för att det var hans fel; han hade hittat citatet i en bok. (Två dagar senare skulle Kennedy förresten stå i Berlin och säga Ich bin ein Berliner. Vilket inte alls tolkades som "jag är en syltmunk" som en del fått för sig.)

Har då Dante något att säga om de som inte tar ställning? Absolut har han det – Dante har något att säga om snart sagt varenda skiftning och nyans i kristenheten. Jag ska läsa upp ett längre citat. Det är från en understreckare i Svenska Dagbladet den 20 mars 1940, som skrevs av Frans G. Bengtsson: "Att vara neutral", som den heter. Det här var bara några veckor före Tysklands intåg i Danmark och Norge. Bengtsson visste att han var aktuell, men att han var hyperaktuell, det visste han inte.

Det första Dante får se, när han genom Helvetets port nått in till dess främre förgård, är en mängd skepnader som jämrande springa runt med en fana framför sig, stungna av getingar, och som på förfrågan befinnas vara de tidigaste anhängarna av neutralitetsprincipen. "Dessa", förklarar den vägvisande Vergilius, "äro de själar som levat utan ond gärning och utan god; och bland dem äro de änglar av sorglig art, som varken reste sig mot Gud eller stodo honom bi, utan sutto för sig själva. Himlen drev ut dem för att inte förorenas av deras ljumhet; Helvetets djup ville inte taga emot dem, på det att inte dess invånare må förhäva sig gentemot dessa ... Nog om dem: betrakta dem och gå vidare": "Non ragioniam di lor, ma guarda e passa."

"Och jag förstod", tillägger skalden för egen del, "att detta var det ömkliga följe som är förhatligt både för Gud och för hans fiender."

Stungna av getingar – det är det straff som Dante utmäter till de neutrala.

En annan sak om det där citatet … "De hetaste platserna". Helvetet är ju hett, det vet alla. When Hell freezes over är ju inte ett talesätt för inte. Men hur hett är det i Dantes helvete? Ja, han beskriver en mängd olika platser i den nio kretsarna, där en mängd vitt skilda straff delas ut för olika synder. Variationen är ofantlig, och många av straffen inbegriper värme av olika slag och nivå. Men många gör det inte. Och i den nionde och nedersta kretsen, där Satan själv ligger och tuggar på de tre största syndare mänskligheten frambringat – som förresten är Brutus och Cassius, båda inblandade i mordet på Caesar, samt Judas Iskariot – ja, där är det iskallt. Satan är rentav infrusen: "Synlig från bröstets mitt och uppåt stod där i isen kejsaren i kvalens rike", som han skriver. Så det där med when Hell freezes over; ja, åtminstone den nedersta kretsen är redan djupfryst. Åtminstone enligt Dante.

 
Helvetets nedersta krets tolkad av Doré

En kort faktoid, eller vad det är, som är en språkfråga, rör den karismatiska kristendomen. Man talar om karismatiska kyrkor, den karismatiska rörelsen och så vidare. Vad är det? "Karisma" och "karismatisk", det vet vi ju vad det är: Utstrålning, den där subtila förmågan att fånga folk. Kanske man ser framför sig lismande tv-predikanter … Men karisman i den karismatiska rörelsen, det är något annat. Den står för "nådegåva", som förresten är ordets ursprungliga betydelse, alltså andliga nådegåvor som profeterande, tungomålstalande, förmåga att hela, och så vidare. Sådant som man är intresserade av i den kristna rörelse som därför kallas karismatisk. Etymologiskt är det samma ord som utstrålnings-karisman, men det är en annan sak.

Nästa punkt vet jag inte hur den ska klassas. Många berättelser på temat är tvivelaktiga. Samtidigt finns det mer än ett korn av sanning i sammanhanget. Jag har valt att kalla den här frågan faste-fisk. Vad är det? Jo, så här ligger det till: Fastande katoliker undviker att äta kött på fredagar och några andra dagar. Förr undvek man även kött under hela fastan, som ju varar 40 dagar fram till påsk. Inget kött, bara fisk. Vad räknas då som fisk? Ja, eftersom syftet är religiöst så är det inte bara zoologers åsikter som räknas, utan även den katolska kyrkans. Och så sägs det att man någonstans, på någon nivå, i katolska kyrkan, kungjorde att bäver är en fisk, och därmed okej att äta när man bara får äta fisk. Eller att alligatorer är fisk. Eller myskråttor, eller kapybaror (det är sydamerikanska marsvin i kromosomformat) … Eller något annat djur som definitivt inte är fisk.

Det här berättas som en lustig historia, om man inte vill belysa kyrkligt hyckleri – för alla inblandade insåg ju att exempelvis bävrar förvisso inte är fiskar. Oavsett vad någon biskop eller kardinal eller rentav påve påstår. Och så lägger man med detaljer. Som sällan går att bekräfta.

Nu är ju den katolska kyrkan väldigt förtjust i dokumentation; nedskrivna, daterade och ordentligt arkiverade beslut vill man ha. Sånt gillar vi. Om en biskop, kardinal eller självaste påven skulle bestämt att exempelvis bäver är en fisk, då kan man förvänta sig att det finns nedskrivet. Det innebär också att om en sån här berättelse inte går att belägga, så tappar den i trovärdighet, hur mycket beroende på sammanhang såklart. Till exempel har ju många dokument gått förlorade genom åren på olika sätt. Men så vanliga som de här berättelserna är, så borde man kunna förvänta sig mer än vad som faktiskt finns.

Finns det då inga som helst belägg för "faste-fisk"? Jo, det finns! Några, åtminstone. Inte så många som man kunde förvänta sig. Men de finns. Ta till exempel menyn från biskop Brasks hushåll, det är han med den påstådda brasklappen – den kanske jag tar upp i något kommande avsnitt – menyn för dymmelonsdagen omkring år 1520. Det är definitivt under fastetiden, och den dominerar också av fisk: Det är sill, lax, torsk, ål, mer lax, mer ål, röding … Och till ärtorna serveras inte fläsk utan … Sälspäck. Där har vi det, ett belägg: Uppenbarligen räknades säl som fisk, åtminstone i Sverige under slutet av den katolska tiden. Jag känner inte till att något beslut om detta finns belagt någonstans.

Det enda beslut jag sett i den stilen är pinfärskt i jämförelse. Från 2010 är det. Då kungjorde ärkebiskopen av New Orleans – i den officiella katolska kyrkan, inget annat – att alligatorer räknas som fisk: "it is considered seafood", som han skriver, the most reverend Gregory Aymond.

Ja, det där var ju inte mycket till faktoid. Det finns fullgoda belägg för åtminstone två sorters "faste-fisk": Säl från svensk medeltid och alligatorer i modern tid. Jag har ännu inte sett belägg för att bäver, kapybaror med mera skulle klassats som fisk av katolska kyrkan, någonsin, någonstans. Vilket naturligtvis inte innebär att de inte finns.

Jag ska avrunda det här avsnittet med en faktoid som är enklare att avgöra, tillräckligt definitivt och slutgiltigt. I katolska kyrkan är ju reliker en stor grej. Reliker kan vara fysiska kvarlevor av helgon; heliga ben. De kan vara föremål med koppling till helgon, särskilt populära är de redskap eller vapen som de torterades eller avrättades med, alltså de föremål som gjorde dem till martyrer. Och så kan det vara föremål med koppling till vår Herre, Jesus Kristus. Där kommer ju fysiska kvarlevor inte på fråga, men törntaggar, spikar från korset och bitar av själva korset är heta på marknaden.

Okej, om man tänker efter så finns det en fysisk kvarleva av Jesus, som åtminstone haft en teoretisk möjlighet att bli kvar när resten av honom begav sig till himlen. Det är Jesu förhud, det som blev kvar när han blev omskuren. Denna relikernas möjliga relik har det uppstått en del myter och legender kring. 

Men den relik, eller relik-mängd, som jag ska ta upp här är av ett annat slag: Det är Kristi kors. Det tortyr- och avrättningsinstrument som tog livet av självaste människosonen, och som därmed renade mänskligheten på synd – sägs det. Den dyker upp som relik på 300-talet. Enligt opålitliga källor var det kejsar Konstantins mor Helena – den romerske kejsar Konstantin som nämndes nyss, in hoc signo – hon gjorde en pilgrimsfärd till Jerusalem. Där skulle hon, på något lika förunderligt sätt som de himmelska budskapen till sonen, ha hittat det kors som Jesus blev uppspikad på. Hon tog med sig en bit av det, tillsammans med några spikar, till Konstantinopel. För att uppmuntra kyrkligheten i landsorten tog man då och då loss bitar av korset och skickade ut. De bitarna kunde delas upp ytterligare, och så vidare. 

På 1500-talet skrev Jean Calvin, han med kalvinismen, som förresten inte hade mycket till övers för reliker av vilket slag som helst, om Kristi kors. Han skrev att det inte fanns ett enda kloster så fattigt att det inte hade åtminstone en liten bit av det heliga korset. Större kloster, kyrkor och katedraler hade naturligtvis alltid större bitar. "Kort sagt", skrev han, "om alla delar kunde samlas på en plats, skulle de kunna fylla ett skepp." Senare muterade skeppslasten till ett skepp, om det nu skulle bli mer eller mindre virke. Och där har vi påståendet i dess moderna form: Det finns så många bitar av Kristi kors att man skulle kunna bygga ett skepp av dem. Ja, inte i praktiken, såklart. Men poängen går inte att ta fel på: Kristenhetens bitar av Kristi kors skulle sammanlagt utgöra en långt större volym av trä än ett rimligt avrättningskors. Då är den givna motfrågan: Är det sant? Kan man räkna ut det? Har man försökt att räkna ut det? Ja, det har man.

Det var på 1800-talet som en fransk arkitekt blev såpass intresserad av frågan att han åtminstone försökte att ta reda på hur det låg till. Han sammanställde en katalog med alla kända påstådda bitar av Kristi kors, tillsammans med bitarnas ungefärliga volymer. Han fann att alla bitarnas samlade volym, mellan tummen och pekfingret, utgjorde ... Någon som kan gissa..? – Fyra liter. Inte för att vi vet exakt hur stort det kors var som Jesus dog på – om det där nu alls inträffat – men det var definitivt minst en storleksordning större än fyra futtiga litrar. Om en och annan bit tappades bort i sammanställningen spelar uppenbarligen ingen roll. Och mängden bitar som påstås komma från Kristi kors har väl inte blivit nämnvärt större sedan 1800-talet, så den franske arkitektens summering gäller fortfarande. Så man kan fortfarande inte bygga ett skepp av bitarna av Kristi kors. Inte i praktiken såklart, men inte heller i teorin.

*


Det här var ett avsnitt av Faktoidpodden. Jag som pratat heter Peter Olausson. Nu tar podden ett sommaruppehåll. Så hörs vi framigenom. Ha det!




 

 

2022-06-17

Varför spöken går i lakan

Alla vet hur ett klassiskt spöke ser ut. Varifrån kommer den bilden?

Det började med gamla tiders begravningsskick. Då begravdes man nämligen i svepning. (Begreppet används faktiskt än idag, men avser då att den döde läggs i kistan iförd de kläder som densamme eller de efterlevande valt.) Fattiga kunde begravas utan kista – jag vet inte hur vanligt det var i Sverige – men svepning ville man inte vara utan.

Och om liket sedan lämnade sin viloplats? Ja, han eller hon hade ju samma klädsel som vid gravsättningen. Det är härifrån bilden av spöken i vitt kommer.

Helt och hållet insvept i lakanet och blekare än det hvita linnet, liknade han ett spöke i liksvepning.

- Ur Arthur Arnoulds (Frankrike) följetong "Hvar är kvinnan?", Sölvesborgsposten 2 augusti 1890

- Robert Thew, efter förlaga av Henry Fuseli: Hamlet med sin faders spöke (1796)

Ett av litteraturens mest kända spöken är det i Hamlet (1603). Jag vet inte om han någonsin framställts som ett "lakan-spöke". [Uppdaterat: Inte om man följt det som står i Hamlet – se kommentarer]

- Okänd konstnär: Scrooge ser Marleys spöke (1843)

En annan litterär spök-kändis dök upp i Charles Dickens En julsaga (1843). (Jacob Marleys gengångare; jularnas "spöken" är ju något annat.)

Jag är inte säker på vilken roll den här episoden spelar i sammanhanget, men tar med den ändå … I Hammersmith, en stadsdel i London, plågades man från hösten 1803 av ett spöke. En spökjägare, som verkar ha misstänkt att det inte rörde sig om äkta vara, patrullerade gatorna beväpnad. Han fick syn på en vitklädd figur och fyrade av. Skottet tog i huvudet och var omedelbart dödande. Det visade sig tyvärr inte ens vara ett låtsas-spöke, utan en helt oskyldig man som händelsevis bar vita kläder … Episoden fick internationell uppmärksamhet. Mordet innebar att spökets vita klädsel fick särskild uppmärksamhet. Kanske innebar spridandet av bilder som den ovan att bilden av det vitklädda spöket cementerades? Om det nu behövdes. (Senare trädde det verkliga "spöket" fram och erkände.)

I slutet av 1800-talet, innan allmänheten hade lärt sig vad "dubbelexponering" innebar, var spökfotograferande populärt. De typiska spökfotona utgjordes av en porträttbild på klienten rätt upp och ner, samt ett "spöke" intill. Dessa utgjordes ofta av ljusa figurer, av praktiska skäl, men bar inte svepningar. Detta exempel från 1889 är ett undantag, på flera sätt. Som exempel på spöke i svepning är det utmärkt.

- Serien/skämtteckningarna Over here, The Washington Times 15 november 1918

Mot slutet av 1800-talet började Halloween att bli en maskerad-helg. Då kunde man klä ut sig till exempelvis spöken; det var ett både lätt och billigt alternativ, då det enda som behövdes var ett gammalt lakan. Av praktiska skäl fick man klippa ut hål för ögonen.

Here they were again interrupted by the appearance of two figures wrapped in sheets. One said in a sepulchral voice: "I am thy father's ghost!"

- The Pensacola Journal 28 juni 1908 – och där verkar vi ha Hamlets fader som lakan-spöke …

Och då är vi framme vid det klassiska spöket. Nu vet vi varför spöken går i lakan.


Källor och vidare läsning:


2022-06-16

Faktoider om fästingar

En ixodida i närbild, med dess avgjort raka käkapparat

En faktoid om fästingar går ut på att de skruvar sig in, och därför måste tas ut på samma sätt. Att det är en faktoid demonstreras enklast genom att ta del av bildmaterialet. Man letar förgäves efter fästingar med korkskruvs-formade käkar.

Undertecknad har, tyvärr, rätt stor erfarenhet av otygen. Det enklaste och bästa sättet att ta ut dem utgörs, enligt mig, av att med en fin pincett ta ett stadigt tag om dess huvud och dra rakt ut, lite hårdare än man tror är bäst, och vänta på att den släpper taget.

En del förespråkar anbringande av olja, smör eller liknande. Sådant kladd innebär en del besvär men gör ingen som helst nytta.

Vad händer om huvudet blir kvar? Det är ingen större fara. Kroppen kommer snart att stöta bort det.

Det finns idéer om att huvudet lever kvar även utan resten av fästingen. Som alla sagor kan de ha visst antropologiskt intresse.

Kronisk borrelia är ett begrepp som började spridas för några år sedan. Det är också främst av antropologiskt intresse. Diagnosen saknar medicinsk relevans; en ny sorts elallergi, skulle man kunna säga. (Se Amina Manzoor: SVT sprider farliga myter, Expressen 14 oktober 2012)

Bonus: En intressant omständighet (från Björn Olsen, professor i mikrobiologi och infektionssjukdomar) är att en utdragen fästing inte kan börja om; även en "klinisk" borttagning skadar den såpass mycket. (Allt du vill veta om fästingar - och lite till..., Kollega 30 juni 2014)


 

2022-06-15

Varför jag är ointresserad av UFOn

Nothing has come from the study of UFOs in the last 21 years that has added to scientific knowledge

- Edward U. Condon (1969)

Jag har aldrig lyckats intressera mig för UFO-frågan, vare sig "mot" eller "för" – hur man nu skulle vara "mot" eller "för" det faktum, att folk ser saker på himlen som de inte vet vad de är. Processen att identifiera dem, som UFO-Sverige förresten bedriver med den äran, har onekligen sina spännande moment; där har vi gott vetenskapligt tänk, där man kan få anledning att konsultera fler discipliner än man kan tro. Och på något sätt blir resultatet alltid detsamma: Över 90 % av de underliga fenomenen (begreppet UFO ersätts numera med det mer heltäckande, mer korrekta och mindre besudlade UAP, unidentified aerial phenomenon) identifieras som flygplan, planeten Venus, moln, avlägsna fyrar eller vad det nu är. Och det blir alltid några procent över, som trots idogt klurande och grävande inte kan identifieras.

Det där är UFO-fenomenet, som jag förstått det. Vad händer sedan? Vad ska man ha informationen till? Betyder den något?

Ett återkommande irritationsmoment, som jag tycker att det är, är ET-hypotesen: Att man förutsätter utomjordiska farkoster bland de oidentifierade fenomenen. Jag känner naturligtvis till de historiska kopplingarna, men tagna för sig själva verkar alla sådana slutsatser vara höjden av godtycklighet. Varför skulle en ny sorts flygande farkost nödvändigtvis ha utomjordiskt ursprung? Hamnar inte den hypotesen väldigt långt ner på listan? Det ligger ju oerhört mycket närmare till hands att en ny sorts drönare eller kryssningsrobot utvecklas någonstans på jorden, kanske som ett topphemligt black project av någon försvarsmakt eller underrättelseorganisation, kanske inom den privata sektorn.

Men allt sådant är hypoteser. Det vi faktiskt har är ett antal oidentifierade himlafenomen – det är allt vi har. När exempelvis Nasa drar igång en ny undersökning (pressmeddelande), som på ett öppet och vetenskapligt sätt ska ta sig an frågan, vad kommer man att komma fram till? Vad skulle man kunna komma fram till? Ett förslag: Man kommer att identifiera över 90 % av de fenomen man undersöker. Några procent kommer inte att identifieras. Jaha … Och..?

Det finns folk som ägnat hela livet åt "UFO-frågan". Jag följer en del, som Clas Svahn och Jenny Randles. Jag har aldrig lyckats komma på vad det är som driver dem, om de förväntar sig att någon gång komma fram till någonting, och vad det skulle kunna vara. Och inget nedvärderande i det, alls inte; folk är olika. Och vilken jävla tur är inte det.


*


(En parentes … Det finns folk, de är inte få heller, som menar sig ha blivit bortförda (och återlämnade) av utomjordingar. Vad som är mindre känt är på vilka grunder de bygger dessa påståenden. I de "tyngre" fallen kan det röra sig om vakendrömmar eller somnambulism. Japp – att somna i sovrummet och vakna i tv-soffan tas i vissa läger som prima belägg för abductions! Men det är långt vanligare med indicier snarare än belägg, så att säga. Folk går igenom listor à la "tolv tecken på att du har blivit bortförd av utomjordingar" där "tecknen" kan utgöras av saker som "plötsliga ångestkänslor", "märkliga märken på kroppen", eller att elektriska/elektroniska prylar beter sig när man är i närheten. Man bockar av dem – för nog känns det pyrt ibland, och blåmärken, fästingbett och småsår uppstår lite då och då, etc – och kommer fram till att, tjoho! jag är en abductee! Uppenbarelserna kan vid behov kompletteras med mer eller mindre färgstarka berättelser om undersökningar, interstellära färder. – Sånt här kan man tycka är mer eller mindre intressant. Men det har ingenting med UFO-fenomenet att göra.)

 

2022-06-14

Bogaland

Republiken Bogaland är ett litet land som gränsar till Mida i norr och väst, och Kasura i norr och öst. Dess nuvarande huvudstad är Eskilstuna, som också är dess största stad. Bogaland har en areal på ca 3 140 km² och en befolkning på uppskattningsvis 4 miljoner (2007).

Namnet kommer från dess grundare, Erik Boga den store. Efter Slaget vid Hummelsta gav han Bogaland sitt namn, och förklarade att det var en fristat för alla etniciteter.

Under de senaste åren har Bogaland dragits in i ett inbördeskrig mellan den tidigare regeringen, Bogalands Nationalparti, och de två främsta beväpnade motståndsgrupperna, Norra Frihetsrörelsen och Söderns Frihetskämpar. Ett fördrag om vapenvila och fred har undertecknats av samtliga parter, och Bogalands nationalregering kommer att behålla makten tills val har hållits.

- Bogipedia: Republiken Bogaland [2016]

Bogipedia är huvudkällan för dagens bloggpost. Eftersom det är den främsta källan över huvud taget för information om Bogaland, dess historia, geografi, politik, grannar … Även om många faktorer varierar påfallande mycket från den ena beskrivningen till den andra. Inklusive geografin:

Bogaland gränsar till X-land i norr och Southland i söder. Allting befinner sig på en landmassa omgivet av North Friendly Sea. NATO, EU och FN har redan ställt upp med fredsbevarande styrkor, men situationen förvärras hela tiden.

- Inbördeskrig i Bogaland, Aktuell Hållbarhet 11 november 2018

En sak är säker, och det är att det händer mycket i Bogaland.

Bogaland är konflikthärjat sedan självständigheten på 1960-talet men rikt på naturtillgångar. Ekonomiska bakslag har gjort att missnöjet har ökat bland befolkningen med flera svåra konflikter som följd. Efter inbördeskriget 1999 så delades landet i två delar, Kasuria och Mida.

Fortfarande finns spänningar kvar mellan olika grupperingarna. En ljusning är den vapenvila som undertecknades i juni 2017. Vapenvilan har följts av ett fredsavtal i december med en politisk väg framåt. I februari försämras säkerhetsläget i Mida och i april bryter oroligheter ut på Gotland. Bogaland har stora problem med narkotikasmuggling och flertalet piratattacker har ägt rum.

- Förvarsmakten: Uppdrag: rädda Bogaland, 24 april 2018

Om du undrar varför du aldrig hört talas om Bogaland, Kasuria eller Mida förut, så kan källor som den ovan och den nedan ge en antydan om svaret …

I Bogaland finns rika naturtillgångar och ekonomiska intressen men inte någon rättvis och jämlik fördelning av resurser. Här finns naturkatastrofer, fungerande samhällen och drabbade samhällen, fattiga områden och rikare områden. Här finns sjukdomar, barnsoldater, offer för trafficking och en stor brist på säkerhet. Här finns frivilligorganisationer och en interimregering som försöker bringa fred och utveckling till landet. Här finns också starka krafter i parallella system som tjänar stora pengar på konflikt och oro och här finns nationella och internationella hjälporganisationer som vill väl. Och mycket mycket mer.

- Konfliktdrabbat låtsasland, FRA-bloggen 15 oktober 2013

Bogaland är Försvarsmaktens påhittade land dit man förlägger övningar. För mer realistiska övningar har man lagt på diverse lager av historia, politik, ekonomisk utveckling och så vidare. Jag tänker mig att man i övningar à la kalla kriget nöjde sig med att de blåa och röda var i krig mot varann, punkt slut, men att ett faktiskt krig som det i f.d. Jugoslavien, där orsakssambanden kunde vara oerhört mycket mer komplicerade än så, medförde att man lade in bakgrundsmaterial. Bogaland tas inte bara fram vid militära övningar utan används även för fredsbevarande övningar. Man får ökad realism, och kanske även situationer där det inte alltid är självklart vilka som är de Goda och de Onda.

Enkla slagningar i öppna källor indikerar att Bogaland dök upp strax efter millennieskiftet. Om det fanns någon namngiven föregångare, som var mer avancerad än "blåa laget", så känner jag inte till det.