I korthet: Ett forskningsprojekt studerade apor på en ö. Man lade ut sötpotatis åt dem på stranden. Aporna var väldigt förtjusta i potatisen men fann sanden irriterande. Någon av dem kom på att man kunde tvätta dem rena. Bruket att tvätta potatisen spred sig sakta men säkert, från den ena apan till den andra. Tills en dag då plötsligt alla apor tvättade potatisen. Och inte bara på den aktuella ön, utan även på andra öar! Vad hade hänt? Hade en magisk (bokstavligt talat?) gräns uppnåtts, där kunskap som delades av tillräckligt många apor på något telepatiskt sätt blev allmän inom arten?
Det där är historien om den hundrade apan, en skröna (vi återkommer till det) som blev en new age-klassiker. Den såg dagens ljus i Lyall Watsons bok Lifetide (1979). Där gjorde han ingen stor grej av det hela, vilket kan tyckas märkligt.
Den fick desto större uppmärksamhet av Ken Keyes, bestsellerförfattare i den godtrognaste delen av självhjälps-genren. I hans The Hundreth Monkey (1982), där man stöter på apan redan i titeln, använder han den som liknelse för hur medvetenheten om ett kommande kärnvapenkrig och vikten av nedrustning kan spridas mellan människor. När en viss mängd av oss kommit till insikt, så kommer resten av mänskligheten snabbt att nå samma upplysning. Kanske är det du som är "den hundrade apan"? Det måste sägas att Keyes gjorde en ovanligt sympatisk tolkning av en new age-grej. Och det var han som gjorde den riktigt känd.
Inte för att idén var helt ny. Redan Jung hade funderingar om det kollektiva undermedvetna. Och så fanns "Maharishi-effekten", Maharishi Mahesh Yogis påstående att när tillräckligt många utövar hans knaslära transcendental meditation (den där man lär sig att flyga) så kommer stora områden, i slutänden hela världen, att påverkas positivt. I det fallet är syftet givetvis att få folk att gå med i TM-sekten, och att motivera de som är med att rekrytera fler medlemmar. (Intressant nog sänktes nivån då och då, för att matcha världens avtagande intresse för TM.)
På 1980-talet tog Ron Amundson tag i apan. Han letade upp de japanska forskarna som varit på Koshima, som ön hette, och studerat makakerna där. De hade haft mycket god koll på aporna och kunde berätta vad som faktiskt hänt. I mars 1958 kunde 17 apor av 30 tvätta potatisen. Denna kunskap spreds sakta. Någon magisk kunskapsexplosion ägde inte alls rum hösten samma år (som Watson påstått), eller något annat år. Den hundrade apan var en (ursäkta vitsen) tvättäkta myt, och det enda som behövdes för att avslöja den var att gå till källorna; källor som rentav fanns angivna hos Watson.
Reaction to the paper amazed me. I had underestimated the influence of the Skeptical Inquirer, and Rensberger's article [i Washington Post, med den fina rubriken "Spud-Dunking Monkey Theory Debunked"] certainly helped to spread the word. But besides that, I had no idea that the Hundredth Monkey had become such a compelling image in New Age thought, not only in the United States but around the world.- Ron Amundson, The Hundredth Monkey Phenomenon, som först gavs ut i Skeptical Inquirer vol. 9, 1985, 348-356
Avslöjandet togs rentav upp i den legendariska tidskriften Sökaren, där man annars inte hade något emot att sprida spännande stolligheter av alla de slag.
Faktum är att det inte finns någon som helst anledning att tro på 1958 års under på Koshima. Watsons beskrivning av det som hände vederläggs in i minsta detalj av just de källor han själv anför för att verifiera sina uppgifter.- Sven Magnusson, Den hundrade apan avslöjad myt, Sökaren 1/1996
Vad hade då de som spridit idén att säga när de ställdes inför faktum?
När Keyes änka och medarbetare fick frågan om ap-historien svarade hon så här (efter att först ha hänvisat till Rupert Sheldrake som källa, vilket måtte vara ännu ett tankefel):
After our book was printed, there was some question about whether the study was authentic. Ken presented the story as a legend, or phenomenon; the concepts of morphogenetic fields and critical mass are very true and the story serves to illustrate them.- Penny Gillespie
Och när Amundson konfronterade Watson så kommenterade han det som följer:
I accept Amundson's analysis of the origin and evolution of the Hundredth Monkey without reservation. It is a metaphor of my own making, based — as he rightly suggests — on very slim evidence and a great deal of hearsay. I have never pretended otherwise ..."Never pretended otherwise", jojo ... På sin hemsida lade han in följande dubbeltydiga kommentar i sin beskrivning av boken:
And for collectors of cultural oddities, it also includes the four paragraphs of anecdotal information I used to spark a controversial but very seminal speculation that I called "The Hundredth Monkey Phenomenon."Hur det där sista nu ska tolkas. Att det inte spelar någon roll om det är sant eller inte? Den inställningen är nog så vanlig, såväl i new age-kretsar som lite varstans.
I still think it's a good idea!
Eller kanske så här: Sanningshalten är bara intressant om historien är sann. Visar sig berättelsen vara hittepå så blir sanningshalten plötsligt oviktig. Den inställningen är nog så spridd, den med.
Avslutningsvis Ron Amundson igen, vars artikel verkligen är värd att läsa:
As I already confessed, I'm no heroic crusader for rationality. I studied the Hundredth Monkey Phenomenon because my students forced me into it. Our complacency in the face of such nonsense simply allows the nonsense to spread. Other myths may not be as easy to burst as the Hundredth Monkey Phenomenon, but we'll never know until we try.
Skeptic's Dictionary: hundredth monkey phenomenon
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar