När jag forskade inför det som skulle bli Tredje rikets myter fascinerades jag (bland myriader andra ting) av stämningen i Tyskland under det sista året, de sista månaderna och dagarna. Hur reagerar man när ens rike går under? När det krig som sedan åratal varit vardag börjar närma sig sitt slut, på gott och på ont men framför allt medförande en monumental osäkerhet?
En mycket vanlig reaktion, kanske den vanligaste och mänskligaste, är att reagera så lite som möjligt. Livet går vidare, liksom kriget, in i det allra sista. Vapentekniska projekt som skulle kunna utmynna i testflygningar sommaren eller hösten 1945 planerades. Kontrakt skrevs för tillverkning av materiel som knappt fanns i fabriker som inte längre fanns för pengar som verkligen inte fanns, förlagt till 1946 eller ännu senare. Och kalendrar gavs ut där nazistiska "helgdagar" angavs. Som här marschen mot Feldherrnhalle den 9 november, dvs. ölkällarkuppen 1923, som i nazi-mytologin utsmyckades till något episkt-heroiskt à la Jesu sista dagar. Den som kan lite tyska ser att dagen även är "minnesdag för fallna i rörelsen", för att översätta direkt men klumpigt; der Bewegung, "rörelsen", var en vanlig beteckning på NSDAP. (Datumet är även känt för Reichskristallnacht 1938, vilket knappast är ett sammanträffande.)
Det ovanstående bildbelägget är fotograferat av undertecknad. Jag fick äran att träffa en som inte bara bevittnade slutet av kriget utan själv var med. Kanonier Joachim Martin bemannade ett av de Flaktürme, "luftvärnstorn" som rikets viktigaste städer var bestyckat med: Bunkrar byggda som torn eller omvänt, med radar och luftvärn på toppen.
Wikipedia (eng.): Flak tower
Wikipedia (ty.): Berliner Flaktürme
Han hade en liten kalender för 1945, tryckt i ett sönderfallande rike, där han vid tillfälle skrev ner viktiga händelser. Som boken var liten och oansenlig kom den att överleva krigets sista veckor, fångenskap i ett ryskt läger, flykten därifrån och en del dessutom.
Detta var första gången jag träffade någon som inte bara bevittnat utan även deltagit i andra världskriget, och det på ett så historiskt slagfält som de sista dagarna i Berlin. Jag har ännu inte kommit över det hela.
3 kommentarer:
En nästan ovidkommande detalj som jag fastnade vid är att de tydligen hade veckonummer i sina kalendrar. Det är ju annars något som brukar sägas att bara svenskar använder. En faktoid månne?
Sägs inte sådant om en hel del saker som finns här men inte i USA? Utan koll i övrigt.
”Dimmånaden” heter ”brumaire” på franska. Statskuppen då Napoléon I kom till makten, ägde rum den 9:e november. Var den misslyckade ölkällarkuppen med flit placerad, på det datumet? Jag undrar eftersom Napoléon fallit offer, för den senare uppkomna övermänniskomyten. Det var också nazister, som förde hans son Franz' kista, till Invaliddomen i Paris.
Skicka en kommentar