Är det svensk tradition att fira skolavslutningar i kyrkan? Varför då?
För det allra första så har det sedan folkskolans införande 1842 hållits mängder av skolavslutningar i andra byggnader än kyrkor. När man samlades i kyrkan hade det ofta en praktisk orsak: Det var den enda samlingslokalen i trakten som var tillräckligt stor.
Skolorna förr var ofta fler än idag (särskilt på landsbygden) men långt mindre, jämfört med elevunderlaget. En vanlig lösning var varannan-dags-skola, där hälften av eleverna gick i skolan på måndag, onsdag och fredag, hälften på tisdag, torsdag och lördag. Om alla elever skulle samlas vid samma tillfälle, tillsammans med föräldrar och lite släkt dessutom, var en sådan liten stuga till skolbyggnad utesluten. Valde man kyrkan kunde flera skolor hålla avslutning samtidigt utan att det blev trångt. Ofta kunde man hålla examen i respektive skola och avsluta med gemensam skolavslutningsgudstjänst i kyrkan.
Den enhetliga svenska skolavslutningstradition som många tror "alltid" funnits, som vanligt utgående från sig själv som historiens mittpunkt ("jag minns hur vi alltid...") är en myt. I den ena socknen gjorde man si, i den andra så. Några år senare kunde det vara tvärtom. Traditioner som ter sig eviga och järnhårda när man själv är inblandad visar sig vara högst föränderliga, fluktuerande och tillfälliga.
Vare sig man samlades i skolan eller i kyrkan var ofta någon präst på plats. Det kunde ha en rent byråkratisk förklaring, som att prästen var inspektor för skolan eller ordförande i skolrådet. Han kunde också vara examensförrättare, en syssla till vilken han som van husförhörare och bildad karl mycket väl kunde vara den mest lämpade i trakten. Detta minner dels om kyrkans historiska koppling till skolväsendet, dels om prästernas roll som "samhällets stöttepelare", där det mer eller mindre ingick i tjänsten att ingå även i rent sekulära styrelser och råd, hålla koll på saker och ting, med mera.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Men jag minns min uppväxt under 60-70talet. Vi hade aldrig avslutning i någon kyrka och någon präst syntes inte heller till. Det är en tradition som jag tycker är värd att bevara.
Om vi talar om de avslutningar som hålls i början av juni så har jag inget minne av att vi, åtminstone när jag gick i låg- och mellanstadiet, skulle ha varit i någon lokal över huvud taget. Möjligen tvingades vi in av vädret någon gång men i så fall gick vi förstås in i idrottshallen som låg precis bredvid ordinarie fotbollsplan. (Självklart inga präster, men visst sjöng vi om "Guds godhets rikedom", tror inte att någon tänkte så mycket på det.) Nog måste det vara väldigt vanligt med utomhusavslutningar?
Julavslutningar är förstås en helt annan sak.
Det saken gäller är att det finns skolor som har haft som tradition att hålla avslutning i kyrkan, men nu har slutat med det av mångkulturella skäl. Att sedan bloggaren och kommentatorerna hävdar att detta har varit mindre vanligt förekommande, spelar mindre roll.
Själv har jag varit på många kyrkoavslutningar.
Hej anonym. Det finns fler anledningar än "mångkultur" att inte blanda in präster, religion och kyrkor i avslutningar. En anledning är att det inte finns några gudar, så det är ett ämne man inte behöver blanda in just då.
Jag frågade min mormor, född 1920, om dom var i kyrkan på skolavslutningarna. Mormor fnös och sa "Vad skulle vi in till *centralort* för?". Hon gick nämligen i en s.k byaskola, och kyrkan var ett antal kilometer iväg. Skolan var den största lokalen nära, och jag tror inte någon tänkte en tanke på att var någon annan stans.
Förvisso finns det i teorin många andra anledningar att inte uppehålla sig i kyrkan än mångkultur, men i det aktuella fallet är det mångkultur som har orsakat att traditionen bryts. Man har fått för sig att s k nysvenskar skulle fara illa av att vistas i kyrkan.
Här har det inte ett skit med saken att göra. I fortsättningen kommer varje kommentar som bjäbbar om dylikt att fimpas.
Skicka en kommentar