Faktoidpodden: Polynia – Det isfria polarhavet

Lyssna här: Faktoidpodden: Polynia – Det isfria polarhavet

Ett avsnitt om en pseduogeografisk historia av den bästa sorten, nämligen en som är märkvärdigt okänd.

Nu ska jag berätta en historia som jag först inte trodde på. Jag hittade Wikipedia-artikeln i nån lista över pseudovetenskap-nånting. Jag tog en titt, och tänkte att nää! Nä nä, såna finns inte, som pigan sade som för första gången såg en elefant. Det där var något som nån skämtare snickrat ihop, alldeles nyss eller så. Det skulle snart försvinna i nån manuell eller automatisk utstädning. Var min första tanke. Men så läste jag på lite, och dubbelkollade, och fann strax att jo jo; det var en alldeles äkta historia det här. Det var något som många tagit på blodigt allvar under flera hundra år. För att sedan försvinna, så grundligt att jag kunde sitta i nådens år när det nu var och få för mig att det var påhitt. Och av all pseudovetenskap som förekommit, så tycker jag att bortglömd pseudovetenskap hör till de intressantaste sorterna.

Så nu ska jag berätta en historia som ni kanske aldrig hört förut. Om ni inte läst något av mina tidigare försök, i VoF:s medlemstidning Folkvett eller en av mina favoritböcker, Blindspår heter den och gavs ut på Leopard 2012. Berättelsen handlar om Arktis och dess utforskande. Polarforskningen går längre tillbaka än många kanske har för sig; om man nu alls tänker på den saken någon gång. Det första många tänker på är när man strävat efter Nordpolen. Detta mål, på sätt och vis ett av de egendomligare mänskligheten tagit sig för, var något man började med i förra delen av 1800-talet. Men genom seklerna har folk haft många andra anledningar att stäva norrut, många av dem betydligt rationellare än att komma fram till en matematisk punkt. De främsta var utan jämförelse sjövägarna mellan Atlanten och Stilla havet. Den som går norr om Nordamerika kallas Nordvästpassagen, den norr om Asien Nordostpassagen. Om man kunde börja trafikera de rutterna på ett vettigt sätt hade det varit guld värt, bokstavligt talat. Det här var ju långt innan man upptäckt Suez- och Panamakanalerna, och varje färd mellan exempelvis London och Shanghai innebar att man fick runda Kap Horn eller Godahoppsudden. Om man kunde utnyttja de arktiska passagerna kunde de långlånga resorna förkortas med uppemot hälften. Så det utforskandet var starkt ekonomiskt motiverat.

Och så fanns det annat utforskande som är bortglömt idag. Som de som varken sökte en punkt eller en linje utan en yta. En yta som inte var särskilt spännande i sig. Det var … Ett hav. Ett öppet, isfritt hav. Och – det var allt. Inte som ungdomens källa eller El Dorado precis. Bara ett hav. Det är kanske en anledning till att det hela glömts bort. Ja, och att det isfria arktiska havet var lika mycket påhitt som mycket annat som upptäcktsresande letat efter. Icke desto mindre var det obefintliga havet länge allmänkunskap. Det var något många inte bara trodde på utan tog för självklart. Och även de som inte trodde på det, eller hade någon särskild uppfattning om dess existens, kände mycket väl till det. Ändå är det helt bortglömt idag. Sånt tycker jag är fascinerande. Och det är därför jag nu ska berätta historien om det isfria polarhavet.

Så här låg det till, var det många som trodde: Jordens nordligaste yta, toppen på jordklotet så att säga, täcks av öppet hav. Man kan alltså segla raka vägen från Svalbard till Berings sund, tvärs över Nordpolen. Isbergen finns längre söderut. De ligger i en vid ring, som kan vara mer eller mindre besvärlig att komma förbi, men när det väl är gjort, så är det fritt fram. På det isfria arktiska havet finns inga besvärliga isberg, inte heller någon sammanhängande drivis som fartyg kan fastna i och krossas till flis. Det här innebar också att man inte behöver leta efter några nordväst- eller nordostpassager, det är bara att segla på.

Idag förefaller denna uppfattning så egendomlig att man kan fråga sig hur någon överhuvudtaget kunde komma på den. Hur kunde vuxna, friska människor lägga så mycket tid, energi och prestige på att argumentera för att Arktis hade ett betydligt mildare klimat än man kunde förvänta sig, och att dess hav inte var istäckt? Hur kunde de vara så säkra på sin sak att de var beredda att riskera livet? Vad är det för kulle att dö på – nära nog bokstavligt talat?

Argumenten som lades fram för det isfria polarhavet var många och varierande. Olika argument förekom under olika perioder. Som till exempel när man fångade valar i Nordatlanten som tidigare blivit beskjutna i Stilla havet, eller omvänt. Att man visste detta berodde på att harpunspetsar satt kvar i valarna, och på spetsarna kunde man läsa namnen på fartygen de kom ifrån. Nu är ju valar inte fiskar utan däggdjur som andas luft, och de behöver gå upp till ytan då och då. Därför skulle de inte kunna simma under en alltför stor sammanhängande ismassa. Där har vi ett argument. Ett annat argument var all den drivved – och det är inga små mängder – som än i våra dagar strandar på de trädlösa kusterna på Svalbard eller ända borta vid Grönland. Den har uppenbarligen drivit någonstans ifrån. Vidare hade många för sig att is enbart bildas nära kusterna, och att is som driver ut på öppet hav slås sönder av vågorna. Visst kände man till isberg, och packis hade man sett, men utsträckta isvidder som täcker ytor motsvarande hela länder, dem trodde man inte på.

Under 1800-talet började argument som byggde på vindar och vattenströmmar att bli allt vanligare. Kanske Golfströmmen värmde upp området tillräckligt mycket för att hålla det isfritt? Eller kanske polarsommarens midnattssol smälte isen? Den röda tråden går stark genom seklerna: På något sätt visste man att det öppna havet fanns, utmaningen var att ta reda på varför det var så.

En bidragande faktor till att myten hölls vid liv var att packisens gränser inte utgör en skarp och oföränderlig linje. Den varierar, från vecka till vecka, månad till månad och år till år. En glipa observerad av en tillfällig besökare kunde övertyga många andra under lång tid efteråt om att havet var isfritt.

Idag vet vi att valar kan ramma isen underifrån för att bryta upp vakar. När det alls behövs, för ofta är drivisen ”varken is eller vatten, utan en blandning av dem båda”, för att citera vår egen Andrée, som fick långt mer erfarenhet av ämnet än han hade förväntat sig eller velat. Timret som de sibiriska floderna levererar kan driva genom såväl is som vatten. På samma sätt kan vrak efter polarexpeditioner spridas vida omkring, en upptäckt som senare skulle ge Fridtjof Nansen en originell idé som vi ska återkomma till. Förvisso kan is bildas och hålla ihop även långt ute till havs – att det är omöjligt är en så kallad skrivbordskonstruktion, uttänkt i någon bekväm länsstol på Explorers Club kantänka. Golfströmmen mildrar klimatet i Skandinavien med flera grader, men att smälta all is i Arktis klarar varken den eller midnattssolen av – även om det ska sägas att sommartemperaturerna även långt norrut kan vara mildare än man ofta tänker sig, flera plusgrader i luften är inte ovanligt. All motargumentation kan sammanfattas med att vi idag vet att Arktis verkligen är täckt av is – åtminstone ännu ett tag. Och framför allt vet vi att förespråkarna för Polynia, som det isfria polarhavet ibland kallats, inte visste vad de pratade om. Därfär är detta en historia i pseudovetenskap, om självbedrägerier och falska resonemang.

Polynja [palinj'a], R., vak, öppet ställe i isen; benämning
på det isfria haf, som enligt åtskilliga geografers hypotes
skulle finnas kring nordpolen. – Nordisk Familjebok (1888)

Idén om det öppna polarhavet sträcker sig långt tillbaka. Den version som skulle bli mest långlivad såg, så vitt vi vet, dagens ljus 1527. Den som berättar är den engelske köpmannen Robert Thorne, som vid denna tid bodde i Sevilla. Bara några år tidigare hade Magellans expedition tagit sig runt jorden via Kap Horn och Stilla havet, och strax före sekelskiftet 1500 hade portugisen Vasco da Gama letat sig fram till Indien via Godahoppsudden. Rutter till Asien låg så att säga i tiden. Thorne föreslog en betydligt kortare väg: Atlanten och Stilla havet hänger nämligen ihop uppe i norr, ser ni, via det arktiska polarhavet. Men är det inte väldigt kallt och isigt där – går det att segla i de vattnen över huvud taget? Jajamen! Uppfattningen om en outhärdlig kyla längst upp i norr, förklarade Thorne, är lika mycket skepparhistoria som den klassiska uppfattningen om den förintande hetta vid ekvatorn som man länge trott på, och som skulle utgöra ett oöverstigligt hinder för att ta sig mellan norra och södra halvkloten. Redan det faktum att Gud skapat Arktis innebar att det måste vara beboeligt: nihil fit vacuum in rerum natura, ”i naturen går ingenting till spillo”. Argumentera mot det, den som kan.

Vi vet inte mycket om Thorne, till exempel på vilka grunder han drog sina slutsatser. Hade han blivit lurad? Hade han lyckats lura sig själv? Eller kanske, som man säger, trollade han med oss? I vilket fall skulle den myt som han 1527 sådde fröet till leva kvar i över 350 år. Åtskilliga polarexpeditioner, som annars aldrig hade blivit av, skulle hämta kraft från den tron.

Thorne skrev ner sina tankar i två brev. Det ena skickades till Englands ambassadör i Spanien, det andra till Henrik VIII. Tydligen var de tillräckligt övertygande för att en expedition, ledd av en viss John Rut, skulle utrustas under överinseende av såväl kardinal Wolsey som kungen själv. Målet var att norr om Amerika färdas till Asien. Detta var för övrigt över hundra år innan Semjon Dezjnjov upptäckte Berings sund, och sedan skulle det dröja ytterligare 80 år innan Vitus Bering återupptäckte sundet. På Thornes tid visste alltså ingen europé om Amerika och Asien hängde ihop eller inte. Det ena av expeditionens två fartyg nådde Newfoundland, där herrar upptäcktsresanden kanske tappade modet när de hittade hela fjorton europeiska fiskebåtar. För det som var en äventyrlig utmaning för polarfarare var sedan länge vardag och rutin för valfångare och fiskare. Expeditionen åkte hem igen.

Nästa expedition mot Arktis, som även den var engelsk, avseglade på 1550-talet. Denna gång skulle man ta vägen norr om Asien. Kaptenen Willoughby och navigatören Chancellor seglade under stora strapatser uppför norska kusten, rundade Kolahalvön och kom fram till Vita havet och den ryska kusten. Vid den här tiden var det märkvärdigare än det kanske låter, för landet hade ingen hamn vid Östersjön – det skulle dröja till Peter den store i början av 1700-talet innan man fick sin hett efterlängtade port mot västerhavet i form av Sankt Petersburg. Därför hälsade Chancellor varmt välkommen till Moskva för att berätta om den nya handelsvägen. Willoughby hade dött på vägen. Han hade dock hunnit göra en upptäckt, eller vad det nu var, som skulle leva kvar långt efter honom. Vid ett tillfälle hade han, tydligen som den ende ombord, observerat två öar långt i fjärran. De högst eventuella öarna döptes till Willoughsby’s Land och Macsinof Island eller Matsyn Island, och ritades in på kartorna. Där skulle de bli kvar länge, när nya kartor ritades med gamla som underlag. Det är förresten inte så få tvivelaktiga observationer som på det sättet fått en mycket längre livslängd än man kunnat förvänta sig. Vad öarnas verklighet beträffar har man föreslagit att det egentligen var Svalbard han såg, eller kanske Novaja Zemlja. Det ska sägas att mången sådan identifiering hade den poängen att en ö som upptäcks av till exempel en brittisk medborgare skulle tillfalla Storbritannien.

Mercators nordpol

I slutet av 1500-talet verkade en kartograf vars namn fortfarande är välkänt: Gerardus Mercator. Han och en kollega, Petrus Plancius, framställde den arktiska kontinenten som en bred ring, symmetriskt uppdelad av fyra floder. I mitten finns ett runt innanhav, i vars mitt Nordpolen är belägen. Den markeras, ordentligt nog, av ett högt svart berg, Rupes nigra et altissima, ”det svarta högsta berget”. I andra versioner flyter vattnet från de fyra floderna ihop till en gigantisk polär malström. Visserligen hade ingen sett dessa platser med egna ögon, men dels kunde man anta att Gud borde ha tillämpat någon logik i den stilen vid skapelsen … Dels förlitade man sig på det medeltida verket Inventio Fortunata som överlevt i fragmentarisk form. Plancius kommenterade världsbilden med att han visserligen inte trodde på öarnas existens, men ändå ritade in dem för att folk inte skulle tro att han inte hört talas om dem. Det öppna polarhavet trodde han dock på, och lade fram ett underfundigt argument: Eftersom det är varmare vid vändkretsarna, vid 23,5° N respektive S, än vid ekvatorn, så följer det logiskt att det kan vara kallare vid 70° N än vid 90° N, det vill säga nordpolen.

En som vid samma tid studerade den verkliga verkligheten var den nederländske sjökaptenen Willem Barents. Han gav sig ut för att leta reda på den arktiska rutten norr om Novaja Zemlja. Sedan han efter två försök tagit sig dit men inte mycket längre bestämde sig hans statliga finansiär för att villkora sponsringen: Istället för att bekosta försök att hitta nordostpassagen, skulle en belöning utgå till den som faktiskt hittade den. Barents gjorde ännu ett försök, upptäckte Svalbard – namnet han gav på ögruppen, Spitsbergen, lever kvar som beteckning på dess huvudö. Men inte heller denna gång kom han längre än Novaja Zemlja, där man övervintrade. På tillbakavägen nästa sommar dog Barents.

Bland alla argument för sagan om det isfria polarhavet torde det originellaste ha levererats av Helisaeus Röslin, en tysk astronom, astrolog och lärd i största allmänhet. Han fick 1610 syn på en ny stjärna i stjärnbilden Kassiopeja. Det tolkade han som ett himmelskt tecken på att en nordlig sjöväg snart skulle upptäckas.

Kanske varslade stjärnan om den engelske upptäckaren Henry Hudson, som vid samma tid letade efter en nordvästpassage. Han fann Hudsonfloden och Hudson Bay, som båda bär hans namn, innan besättningen tröttnade och dumpade honom i en jolle på James Bay, en vik i den väldiga havsbukt som Hudson Bay utgör.

Om Röslins stjärna är det egendomligaste argumentet, så kommer ett av de löjligaste vittnesmålen från Joseph Moxon. Han tryckte kartor, och var tillräckligt duktig på det för att bli upptagen i Royal Society. 1652 vistades han i Amsterdam. Vid ett tillfälle satt han på krogen – kanske inte det enda tillfället, men … Han råkade höra en nyligen hemkommen sjöman som samtalade med en vän. Sjömannen, som varit styrman på den aktuella resan, berättade att de seglat ut för att ta hem fångst från fiskeflottan i Nordatlanten. I väntan på att denna skulle få ihop tillräckligt mycket för att motivera hemfärden passade man på att besöka Nordpolen. Nordpolen? Just den! Nu kunde Moxon inte låta bli att bryta in i samtalet. Hade herrn verkligen seglat till Nordpolen? Jajamen, till Nordpolen och förbi! Om isen varit något problem? Inte alls, det hade varit isfritt, prima väder, och varmt som en sommardag i Amsterdam. Sedan tröttnade de två vännerna på Moxon som inte fick höra mer, men han litade fullt ut på den förmente polfararen: ”Han syntes vara en ärlig man vid sina sinnens fulla bruk, som inte kunde ha varit ute efter att lura mig.” … Denna skepparhistoria skulle, otroligt men sant, återkomma längre fram som ett argument för ett isfritt polarhav.

Nu var det ju så, att många sjömän, inte minst de nederländska, verkligen var hemmastadda i nordatlanten. Man for vida omkring, bedrev fiske och jakt på val och valross i trakterna, och tillbringade långa perioder norr om polcirkeln. Även deras sanningsenliga berättelser kunde låta fantastiska i mångas öron. De kan ha bidragit till att övertyga Barents. En av de avgjort påhittade – inte den Moxon hörde utan en annan – fördes ända till Englands kung, Karl II. Han lät en viss John Wood ställa i ordning en expedition som avseglade med två fartyg 1676. Så småningom nådde de isen – en kontinent av obruten is – och började leta efter den öppning som de trodde fanns. Till slut nådde de Novaja Zemlja. Isen gick ända fram till land, utan att lämna utrymme för så mycket som en barkbåt. Det var väl konstigt? Nu vände man stäven söderut, men fann att den förrädiska isen under tiden omringat dem. Kapten Woods fartyg fastnade och fick överges. Så småningom hittades besättningen av det andra fartyget, men flera av dem dog. Efter denna naturens hårdhänta argumentation ändrade Wood fullständigt uppfattning om det öppna polarhavet: Han hade med egna ögon sett gigantiska isberg som han antog funnits sedan skapelsen. Att segla genom den packisen var fullkomligt omöjligt, sade han med emfas. Det blev också den etablerade åsikten bland geografer under en lång tid framöver.

Från mitten av 1700-talet och hundra år framåt konstaterade ryska upptäcktsresanden att nordostpassagen åtminstone var en teoretisk färdväg. Flera av dem rapporterade om stora områden med öppet vatten i isen, som vakar i jätteformat: polynia som de kallas på ryska. Månne dessa visade vägen till det stora havet bortom isen? Men i stort sett verkar sagan ha varit vilande under denna tid. Ingen var tillräckligt stark i tron för att våga pröva den på allvar.

Den som skulle inleda nästa fas var Constantine John Phipps, senare baron Mulgrave. I juni 1773, han var hela 29 år vid den tiden, seglade han iväg med två örlogsfartyg, extrautrustade så kallade bombketcher, som hette HMS Racehorse och Carcass. Ombord på den senare fanns förresten en besättningsman som var 14 år; kanske är namnet bekant, han hette Horatio Nelson. Polarfärden blev ingen succé. Man uppnådde samma position norr om Svalbard där Barents förväntat sig en öppning i isen, men trots milt väder och dittills betydligt mindre is än Wood vart med om så kom man nu inte längre. Efter att ha suttit fast i isen en kortare tid kom man undan med blotta förskräckelsen och seglade tillbaka hem.

Det här var alltså det första försöket på nästan exakt ett sekel att nå det öppna polarhavet. Jag vet inte varför man just då fann idén värd att satsa på. Kanske kapten Cooks uppmärksammade resor spelade in; 1773 pågick den andra som bäst. Kanske Linné och hans lärjungar kan ha bidragit indirekt, genom att väcka intresse för omvärlden och utforskandet av den.

Phipps expedition är mindre intressant för sin egen skull än för de tankar den satte igång hos en viss Daines Barrington. Han gav 1775 ut boken Tracts on the Probability of Reaching the North Pole. Där presenterade han den intensivaste argumentationen för det isfria polarhavet som världen dittills sett. Som belägg använde han såväl Phipps färska rapporter som äldre källor, inklusive stackars Moxons skröna. Barrington tänkte dessutom ut några helt nya argument. Ett var ”den globala balansen”. Cook hade visat hur mycket hav det fanns på södra halvklotet. Därför kunde det, menade Barrington, inte finnas hur mycket land som helst på det norra halvklotet. Den enda del som man ännu inte visste var torr eller våt var Arktis, och då följde det logiskt att det måste vara täckt av vatten. I kombination med den gamla så kallade kunskapen att is inte bildas ute på havet, så kunde man dra slutsatsen att ett Arktis utan land måste vara ett isfritt hav. För övrigt utgörs ju polarisens smältvatten av sötvatten, vilket visar att isen inte bildats av havsvatten utan sött eller bräckt vatten – det argumentet kanske man aldrig vågade pröva … Barrington jämför med att Svarta Havet och Östersjön fryser om vintern, vilket beror just på deras lägre salthalter. Ytterligare en av Barringtons många pärlor är konstaterandet att det är kallare uppe på berget Cotopaxi, på nästan 6 000 meter, i Anderna vid ekvatorn, än på Teneriffas högsta berg Teide, under 4 000 meter högt, som ligger 28° norr om ekvatorn. Eftersom ”värmen varierar så lite mellan ekvatorn och tropikernas gränser, kan den skilja sig lika lite mellan polcirkeln och polen”.

Daines Barrington höjde sagan till en tidigare osedd pseudovetenskaplig nivå. Vid den här tiden förändrades hela, ska man säga, polarfrågan, inklusive den om det öppna polarhavet. Intresset för en genväg till Asien minskade, men samtidigt ökade intresset för en annan prestation: Att bli först på Nordpolen.

Rad 1: Charles Frederick Des Voeux (2nd mate), Charles Hamilton Osmer (purser), James Walter Fairholme, Lt. Edward Couch (mate).
Rad 2: James FitzJames, Sir John Franklin, Francis Crozier.
Rad 3: 2nd Lt. Henry Thomas Dundas Le Vesconte, Stephen Samuel Stanley (surgeon), Graham Gore (commander).
Rad 4: Henry Foster Collins (2nd master), Harry Duncan Goodsir (assistant surgeon), James Reid (master), Robert Orme Sergeant (1st mate).
– The Illustrated London News (1845). Jag har ännu inte översatt titulaturen.

Tre dagar innan expeditionen avseglade fotograferades dess ledare (medelst daguerreotypi). Dessa bilder blev sedan förlagor för illustrationer i The Illustrated London News, som i sin tur återanvändes myriader gånger genom åren. Originalen försvann – för att dyka upp först nyligen. Den 21 september 2023 såldes de på Sotheby's för knappt sex miljoner kr.

Den sista fasen i sagan om Polynia skulle bli den intensivaste. Den inleddes våren 1845. Då lämnade sir John Franklin England med HMS Erebus och Terror. En av tidens mest erfarna upptäcktsresande skulle leta reda på Nordvästpassagen. Det var det sista man hörde av dem. Franklins försvunna expedition blev en av polarforskningens stora legender, välkänd även bland allmänheten på ömse sidor Atlanten. En rad expeditioner gav sig ut för att leta reda på honom, faktiskt ända till vår tid, då man även varit intresserade av spåren efter tidigare eftersökningar. Så småningom fick man pusslat ihop historien: Fartygen hade fastnat i isen och blivit obrukbara, varefter männen svultit ihjäl. Särskilt stor uppmärksamhet fick avslöjade detaljer om kannibalism. Den främsta poängen här är att Arktis blev, så att säga, hett. Faktum är att sökandet efter Franklin bidrog till oerhört mycket mer geografisk kunskap än vad hans expedition hade kunnat åstadkomma på egen hand.

Två av sökexpeditionerna fick namn efter sin amerikanske finansiär Henry Grinnell. Elisha Kane var läkare på den första, som hittade spår efter Franklin, och ledare på den andra, som inte hittade några spår alls och så när gick under. Den senare är ändå intressantast här eftersom den kom längre norrut än någon tidigare expedition. Kane hade redan förklarat sin övertygelse att polarhavet var åtminstone relativt isfritt. Liksom Barrington anförde han inte ett eller ett par motiv, utan en mängd: Golfströmmen och andra varma strömmar, de stora mängder djur som årligen observerades flytta norrut, auktoriteten M. F. Maury (som vi ska återkomma till), och inte minst en rad vittnesmål från såväl sentida Franklinsökare till många av de ovan nämnda polarforskarna. Så reste man iväg 1853. Samma sommar fick man – till slut! – en dokumenterad glimt av det sägenomspunna havet.

Platsen var Grönlands nordvästkust, intill ett sund som Kane gav namnet Kennedykanalen. William Morton, James McGary och eskimån Hans Hendrik utforskade under några veckor kusten norrut på egen hand. Så småningom blev isen de gick på allt sämre, och de fick gå iland. Sedan blev snön allt mjukare och tunnare, tills den försvann helt. Det hade blivit påtagligt mildare. Nu skymtade öppet vatten vid horisonten. Plötsligt var luften full med fåglar. Och så, nedanför en hög udde som fick heta Cape Constitution, stod de vid havet. Polynia!

Ett stort ögonblick i pseudogeografins historia: Morton (liten gubbe i förgrunden) skådar ut över, som han tror, Polynia.

Idag vet vi att Mortons hav var en tillfällig öppning i isen, en polynia i den gamla egentliga betydelsen. Redan det faktum att fåglarna flockades där visar att det var en vak, en mycket stor vak visserligen men ändå en vak omgiven av is, inte utkanten av en ocean. Men detta vittnesmål skulle blåsa nytt liv i föreställningen, som det skulle visa sig för sista gången. Tidningar över hela världen skrev om upptäckten, förespråkarna kunde för första gången utgå ifrån verkligheten, och uppmärksamheten och förvissningen i kombination gjorde att man utöver de gamla argumenten lyckades fundera ut några nya. Kanske var jordens inre värme starkare vid polerna på grund av jordens lätta avplattning? Hade det kanske med centrifugalkrafterna att göra?

Elisha Kane avled bara två år efter hemkomsten. Han hann med att skriva klart en resebeskrivning. Den är både välskriven och spännande, och blev en bästsäljare.

Några månader efter expeditionens hemkomst gav Matthew Fontaine Maury ut boken The Physical Geography of the Sea. Den mångkunnige Maury var oceanograf, meteorolog, astronom och mycket mer. Ett av hans faktiska bidrag till navigationen var att rekommendera fartyg att följa så kallade storcirklar, som enkelt uttryckt är den kortaste vägen mellan två punkter på jordklotet, även om det ser längre ut på kartan – en rekommendation som längre fram även flygplan skulle följa. Här ska jag tyvärr ta upp en av hans svagare sidor, nämligen hans starka tro på det öppna polarhavet. Ett kapitel av boken ägnades åt Polynia. Ett urval ur den ständigt växande samlingen argument lades fram ännu en gång; harpuner, Golfströmmen, migrerande djur och så vidare. Han medgav att havet troligen flyttade på sig, eftersom Golfströmmen nog bara kunde tina en bit i taget. 1860 skrev han till American Geographical and Statistical Society och hävdade att över en miljon observationer – så skrev han – indikerade att barometertrycket sjönk ju närmare polen man kom. Det måste bero på att stora mängder värme frigjordes där, och varifrån skulle den komma om inte ”den kokande, bubblande Golfströmmen, som mina observationer visar färdas dit som en underström, men lämnar havet som en ytlig ström” – den tropiska värme som bevarats i havsdjupen kom upp till ytan i Arktis. Och det utöver midnattssolens strålar, som skulle räcka för att värma upp området till +4° C vid Nordpolen. Med Maurys odiskutabla auktoritet blev nu uppfattningen om det isfria polarhavet etablerad kunskap.

Med tanke på att de nästan dött på kuppen hade det varit förståeligt om deltagarna i Kanes expedition inte velat återvända till området. Men åtminstone en av dem gjorde emellertid just det: doktor Isaac Israel Hayes. Han befann sig 1861 lika långt norrut som Morton hade stått, men på den västra sidan om Kennedysundet. Nu var havet täckt av is. Men Hayes förmodade att isen skulle smälta när det blev lite varmare.

Karta utgiven av Petermann 1869. På långgrönland kan läsas ”Wahrscheinlich Land
oder Inseln (nach Petermanns Hypothesis)”, ”Troligt land eller ö (enligt Petermanns
hypotes)”. Notera att Wrangels befintliga ö blivit utsedd till Grönlands andra udde.

Den siste någorlunda ansedda forskaren som argumenterade för en sorts Polynia var den tyske kartografen August Heinrich Petermann. Redan 1852 hade han föreslagit att de som skulle leta efter Franklin borde börja mellan Novaja Zemlja och Svalbard – där har vi Barents idé från 1500-talet ännu en gång – för att sedan följa den isfria strömmen fram till Berings sund, där han trodde att målet skulle finnas. Han rekommenderade dessutom att sådana resor skulle företas vintertid. Petermann trodde inte på ett helt isfritt hav, men på en rejäl nordostpassage. Han trodde även att Grönland sträckte sig över hela Arktis, nästan ända fram till Berings sund. Det var nödvändigt för att den skulle kunna böja av Golfströmmen till den så kallade östra Grönlandsströmmen, som går söderut. Från 1860-talet gav han ut kartor där den förmodade delen av stor-Grönland markerats som ”Troligt land eller öar”. Tankearbetet mynnade 1868 ut i en expedition, där Petermann uppmuntrade och delvis sponsrade Carl Koldeweys färd med fartyget Grönland. Huvudmålet var att segla så långt norrut som möjligt utmed Grönlands ostkust. Om Petermann haft rätt om öns geografi skulle det ha lett Koldewey till nordpolen. Som det nu var lyckades denne inte ens med det sekundära målet, att nå Svalbard; isen var för svår. Året därpå gav sig även Frankrike in i branschen, då Gustave Lambert försökte och misslyckades med att hitta en isfri väg till polen.

Den där idén om ett mycket utsträckt Grönland är ett annat exempel på geografisk pseudovetenskap. Även Elisha Kane hade trott på den. Han kom fram till det genom jämförande geografi: Grönlands södra udde har en avhuggen form som påminner lite om såväl Afrikas som Indiens södra uddar. Nu utgör ju Afrika och Indien rejäla landmassor. Då borde detsamma gälla för Grönland … Tyckte Elisha Kane. Ja, vad ska man säga. Det påminner om när Mercator satt och ritade upp gudomligt symmetriska öar på 1500-talet. Men det här var alltså 300 år senare.

Jag nämnde Matthew Fontaine Maury. En annan Maury som trodde på Polynia var professor Thompson B. Maury. Han hävdade 1870 att de väldiga mängder alger som Golfströmmen förde med sig från Sargassohavet upp till Arktis, liksom Golfströmmens motsvarighet i Stilla havet, Kuroshio, måste utgöra föda för ett rikt djurliv som naturligtvis inte kunde leva under isen. Nu var det argumentet visserligen inte i närheten lika tokigt som mycket annat som framförts i ämnet. Men nu hade kritikerna vaknat ordentligt. En av dem var Kanes bror Thomas L. Kane, som hånade de som trodde sig veta något om platser som aldrig observerats. Den stadigt växande mängden misslyckade försök utgjorde om inte bevis så åtminstone indicier, som blev allt mer besvärande. När Polynia nådde höjdpunkten på sin karriär kunde slutet anas.

På 1860-talet bröt inbördeskriget ut i USA, och Franklinsökarna fick lägga band på sig. Men efter freden blev polarexpeditioner populärare än någonsin. En skandalomsusad sådan var den där Charles F. Hall 1871 gick med ångbåten Polaris mot Nordpolen. De uppnådde latituden 82°29’, vilket var nordligare än något fartyg dittills kommit, men inte mer. Hall själv dog innan dess, eventuellt förgiftad av besättningen.

Sagan om Polynia nådde 1872 vad John K. Wright kallade dess all-time peak of ingenuity, ”höjden av påhittighet”. Samtidigt hade den inte många år kvar. Silas Bent, har var en erfaren sjökapten och oceanograf, hade talat för teorin ända sedan 1850-talet, och dessutom övat extra när Polaris-expeditionen drogs ihop. Hans samlade framställning, förstärkt med Mortons observation, betecknades som ”det första hållbara förslaget för en metod att nå polen som byggde på vetenskaplig grund” – trots att den egentligen var lika pseudovetenskaplig som något M. F. Maury eller Barrington levererat.

Samtidigt trappades kritiken upp än mer. I USA levererades den av Charles P. Daly, ordförande i nyss nämnda American Geographical and Statistical Society, i Storbritannien av Clements R. Markham, ordförande i Royal Geographic Society – för att nämna de mest inflytelserika namnen. Sådant motstånd hade sagan inte mött tidigare. Expeditioner från USA, Storbritannien, Sverige, Norge med flera länder försökte komma så långt norrut man kunde och hindrades av ogenomträngliga ismassor. Sir George Nares stötte 1876 på en sådan vid självaste Cape Constitution, där Morton sett havet. Svenske Adolf Erik Nordenskiöld lyckades 1878–80 att ta sig utmed Nordostpassagen, och kunde konstatera att färden var möjlig men ytterst opraktisk. 1906 demonstrerade Roald Amundsen detsamma om Nordvästpassagen.

Den siste som på allvar talade om det isfria polarhavet verkar ha varit Samuel R. van Campen. I hans The Dutch in the Arctic Seas från 1876 talar han för att återupprätta landets stolta sjötraditioner, förslagsvis genom att som första nation ta sig till Nordpolen. Det skulle ju inte vara så svårt, enligt Petermann med flera auktoriteter.

Men under 1870- och 80-talen sjönk Polynia tillbaka ner i skepparhistoriernas värld. Spiken i kistan var när Nansens Fram sommaren 1896 dök upp ur den drivis i vilken den gett sig in tre år tidigare. Besättningen på Fram hade drivit tvärs över Arktis, längre norrut än någon tidigare gjort. De hade inte sett skymten av öppet hav och hade heller inte förväntat sig något annat. Det fanns fortfarande folk som trodde på det isfria polarhavet, det finns alltid någon som tror något, men många var de inte. Och ingen av dem var värd att lyssna på.

*

Det har föreslagits att det isfria polarhavet är ett minne från en varmare tid än vår. Kanske före den så kallade lilla istiden, som rådde från 1300-talet fram till 1900-talet? Men nej: Polynia var en ren saga. Den fick tidvis livskraft från enstaka faktiska observationer, men mer än något annat var det vanligt önsketänkande, eller vad man ska kalla det: Folk som blandade ihop sanningen med bekräftelser.

Man kan tycka att det var en jämförelsevis beskedlig fantasi, det här med Polynia. Där fanns inga amasoner, inga ungdomskällor eller dalar fulla med diamanter. Det var bara ett hav som var mer eller mindre isfritt. Å andra sidan innebar dess trovärdighet, denna skenbart vetenskapliga dräkt, att den togs på betydligt större allvar än den förtjänade. Sagor som ser ut som sagor är lättare att avfärda än sagor som ser verkliga ut – så var det då, och så är det nu.

*

Det här var ett avsnitt av Faktoidpodden. Jag som pratat heter Peter Olausson. Vi hörs!

Faktoidpodden: Kalla kriget I – Psi bakom järnridån

Lyssna här: Faktoidpodden: Kalla kriget I – Psi bakom järnridån

Hur en bluff fick Sovjet att tro att USA bedrev parapsykologisk forskning för militärt bruk, varför Sovjet naturligtvis fick börja bedriva parapsykologisk forskning för militärt bruk, varför USA naturligtvis fick börja bedriva parapsykologisk forskning för militärt bruk.

Eller så här …

I två avsnitt ska jag nu gå igenom några faktoida episoder från det kalla krigets dagar. I det första ska jag ta upp den besynnerliga historien om ”psi-kapplöpningen”, när man i öst och väst försökte dra nytta av övernaturliga fenomen i ett krig som ofta bedrevs överallt utom just på slagfältet.

En del material har synts förr här på bloggen (för detta avsnitt noterar jag Pyramider och rakblad, Kirlians löv och ända från 2013 Pavlitas psykotroniska mojänger). Men mer än något annat är det en artikel i VoF:s tidning Folkvett 2013-4 som fräschats upp och gjorts podd av. Genom åren har jag gett ut en hel del i en kanal men inte andra. Så varför inte återpublicera för en delvis ny och (förhoppningsvis) större publik? Lite som bloggposterna som blivit tidningsartiklar eller bokkapitel, och så vidare …

Faktoider trivs olika bra i olika miljöer. Som när stora värden står på spel, när nervositeten är stor och osäkerheten större; då frodas faktoiderna. Av det förstår man att de trivs bättre i krig än i fred. Vilket vi ju tyvärr kan se idag. Och de krigen kan vara såväl varma som kalla. Under det kalla kriget cirkulerade också en hel genre med myter, i öst och i väst. Jag ska ta upp några av dem här i podden, två avsnitt blev det faktiskt. I detta första avsnitt ska det handla om när den militära sektorn ett tag intresserade sig för den godtrogna branschen, som jag kallar den: parapsykologi, new age, slagrutor och liknande. För att den berättelsen ska komma till sin rätt, så ska jag börja med det kalla krigets början, med fokus på teknik; vapenteknik och relaterat.

Så vi går till 1945. Atombomber över Japan gör slut på det andra världskriget – och vad ska komma sedan? Redan nu kan man ana det kalla kriget. Från första början insåg de allra flesta att Sovjet förr eller senare skulle skaffa sig en atombomb, på ett eller annat sätt. Att det bara tog fyra år blev en överraskning. I USA snabbade man då på arbetet med nästa bomb, vätebomben. Den var inte bara mycket kraftigare än de tidigare atombomberna – som om de inte var förödande så det räckte – utan kunde dessutom bli långt mycket kraftigare ändå. Av fysiska orsaker kan bomber gjorda på uran eller plutonium inte bli hur kraftfulla som helst. Bomber som använder väte har inga sådana begränsningar; där behöver man bara förhålla sig till vad som är praktiskt och politiskt möjligt. Den tekniken stod klar 1952. Nu var USA världens första kärnvapenmakt med vätebomber. Döm om världens förvåning, och chocken i USA, när Sovjet redan året därpå, inte ens tolv månader senare, sprängde sin första vätebomb. I vilken mån de sovjetiska kärnvapenprogrammen byggde på spioneri respektive eget arbete är ingen enkel fråga. Men 1952 var det en enkel fråga: Då togs det som en självklarhet att ryssarna kopierat amerikanerna rätt av.

Det är i det perspektivet man ska se reaktionerna när jorden i oktober 1957 fick sin första konstgjorda satellit. Världens förundran inför mänsklighetens första steg ut i världsrymden överträffades av förvåningen över att det var Sovjetunionen som tog det. Den här gången apade man uppenbarligen inte efter USA. Man var först. Och även om många inte tänker på det idag, så var de militära tillämpningarna det allra första många tänkte på 1957: Om Sovjet kan skicka en grunka runt jorden, som obekymrat passerar över såväl Moskva som Peking, London och Washington – vad hindrar dem då från att skicka en atombomb samma väg?

De kommande månaderna blev sannerligen inte bättre, ur västvärldens perspektiv då. Många hade trott och hoppats på att sputniken var en sorts lyckträff, en enstaka insats som kommunisterna inte skulle göra om i det första. Men redan månaden därpå skickade de upp ännu en satellit! Den var därtill betydligt större och mer avancerad; och som om det inte räckte hade den en levande varelse ombord. Sovjet tog ännu en vinst i rymdkapplöpningen; de hade ännu en gång slagit USA på fingrarna.

I december var det så dags för USA att skicka upp sin första satellit. Den var betydligt mindre än Sputnik, vilket motiverade öknamnet ”Grapefruitnik”. Och så, efter en rad uppskjutningar – hö hö – lyfte så äntligen raketen … För att efter en dryg meter tappa kraft, falla ner och explodera. Vilket motiverade öknamnet ”Kaputnik”. Förödmjukelsen var fullkomlig.

Så småningom fick ju USA rutin på sina satelliter. Men våren 1961 var det dags igen: Den första människan i rymden var inte en astronaut utan en kosmonaut. Och när USA kort därpå skickade upp sin första astronaut gjorde han inte ens ett varv, som Gagarin, utan skickades ut i en mycket kortare kastbana över Atlanten. Det var plågsamt tydligt vilka som ledde och vilka som haltade efter.

Det är svårt att föreställa sig vilket intryck detta gjorde, särskilt i USA, och vad som skulle kunna göra ett motsvarande intryck idag. I USA hade fienden förknippats med primitiv teknik och dåliga kopior. Nu hade Sovjet, plötsligt och oväntat, gjort flera historiska genombrott inom ett område som var avancerat, militärt – för det verkliga syftet med raketforskningen var ju inte att åka till månen utan att ta fram kärnvapenbärande missiler – och som dittills inte fått så värst mycket uppmärksamhet. Man hade även vunnit prestige. Och det ska sägas, att i det kalla kriget kunde prestige vara minst lika viktigt som konkreta framsteg.

Det var så scenen såg ut när John F. Kennedy 1961 förklarade att man innan årtiondet var slut skulle ha satt en amerikan på månen. Det var den energin som drev rymdkapplöpningen. Det var först i och med månlandningen 1969 som USA kunde känna att man verkligen lyckats ge igen. Och nu har jag kommit fram till det som det här avsnittet egentligen ska handla om.

För året därpå, 1970, kom en bok som fick många att minnas rymdkapplöpningens inledning. Kopplingen var given och gjordes ideligen, i bokens text, i recensioner och artiklar. Baksidestexten på den svenska utgåvan sammanfattade det i tre ord: ”Ryssarna kom först!” Jaha … Vad var de först med den här gången?

I väst hade man länge kunnat läsa om udda företeelser öster om järnridån. En del av dem kunde klassas som parapsykologiska. Några väckte lite uppmärksamhet, men inte mer. Ofta gick tankarna till förmågor som Rasputin eller Blavatsky. Rysk ockultism förknippades snarare med det gamla tsardömet än den moderna kommunismen. Den hörde medeltiden till, inte framtiden.

Men 1970 avslöjades i ett slag en hel värld av parapsykologisk forskning. Kommunisterna hade åter visat sig vara världsledande inom ett fält som man i väst behandlat nedlåtande, om alls. För bakom järnridån, ser ni, där togs denna nya vetenskap på allvar. Där fick den resurser och status, där ägnade sig namnkunniga forskare åt den i ambitiösa projekt på ansedda institutioner. Och vilka resultat man fick! Tiden var mogen – vilken dag som helst kunde nästa ”sputnik” kungöras. Och denna gång skulle nyheten vara av en så världshistorisk magnitud att alla andra framsteg skulle blekna. Kanske skulle det vara det viktigaste vetenskapliga genombrottet någonsin. Det kunde mycket väl ha militär betydelse. Och det skulle ske på fel sida av järnridån.

Ivan T. Sanderson var en välkänd gök som gjorde många
insatser i knasbranschen. Vilka som var ärliga misstag och
vilka som var förvillande med flit är kanske omöjligt att avgöra.

Boken där man kunde läsa om allt detta hette PSI – Psykiska upptäckter bakom Järnridån. [original: Psychic Discoveries Behind the Iron Curtain ]. Den skrevs av Sheila Ostrander och Lynn Schroeder. Sommaren 1968 hade de rest runt i Sovjet, Bulgarien och Tjeckoslovakien. Där de besökt den första årliga parapsykologiska konferensen i Moskva, träffat mängder med intressanta människor, och hört talas om fantastiska ting. Vi får kortfattade men upphetsade och förväntansfulla beskrivningar av en mängd studier och anekdoter. Det är såväl gamla väldokumenterade experiment, så beskrivs de åtminstone, som spännande nyheter. Till de senare hör paret Kirlians färggranna bilder av ”auran”, eller vad det nu är, och de mystiska krafterna i pyramider för hemmabruk. Dessa är även exempel på idéer som här presenteras för västvärlden för första gången. Jag ska därför beskriva dem lite närmare.

”When your friends are so amazing you all wear pyramid technology around town, to the post office and out to lunch. :-) Change to world [sic], do what feels right for you! @pyradyne we love you!” – Instagram-hyllning av modern pyramid-byggare. Pyradynes The Pyradome™ kostar för övrigt $199/styck.

Den mest kända grejen i det här avsnittet, eller åtminstone minst okända, är kanske den om pyramidens undergörande förmågor. Den gick ut på att Cheopspyramiden, den största egyptiska pyramiden, fått underbara egenskaper enbart genom sin form. Om man tillverkar en modell med rätt proportioner, oavsett storlek och material, ja, då kan man verkligen få se underbara ting. Det sades att färskvaror som placeras i en sådan pyramid får mycket längre hållbarhet. Om man sätter ett uttjänat rakblad i pyramiden, så får det skärpan åter. Och pyramidala hattar sägs vara bra för lite av varje: Pigga upp, balansera chakran och energier, underlätta meditation, eller vad man nu kommit fram till. Ofta förekommer påståenden om orgon, den mystiska livskraft som uppfanns, eller vad säger jag! jag menar upptäcktes av Wilhelm Reich – alltså en kombination av två läror som var som störst på 1970- och 1980-talen.

En särskilt intressant detalj, tycker jag, är påståendet om rakbladen. De säger mer om pyramidlärans ursprung än man som västerlänning kan ana. I den sovjetiska planekonomin prioriterades militär produktion framför civil. Kvalitetsstål, sådant som man vill ha i rakblad, gick i första hand till militära prylar. Det innebar att rakblad med lite kvalité var svåråtkomliga och dyrbara. I väst var kvalitetsrakblad billiga och fanns överallt, där var skärpning av rakblad en kuriositet. I Sovjet, där rostiga Нева var en del av mången mans vardag, så var metoden tvärtom högst värdefull och användbar. Om den hade fungerat, vill säga. Som argument för att sälja in pyramidmodeller hos den målgruppen var det på pricken.

De här pyramidmodellerna har som sagt sin storhetstid långt bakom sig, men de förekommer fortfarande på sina håll. Och även bland de som tror på dem är det nog få som vet att idén kommer från Sovjet.

Kirlian-fotograferade mynt

Den andra pseudoläran jag ska ta upp lite närmare rör Kirlianfotografier. Dem hör man sällan talas om nu för tiden. Möjligen som så kallad aurafotografering, men sedan rätt länge avser det begreppet absolut oftast en helt annan teknik, som är mycket enklare och snabbare men som ger tråkigare resultat. Riktiga kirlianfotografier var länge en stapelvara i den godtrogna branschen. För att ta sådana används ingen kamera utan man lägger det som ska fotograferas direkt på filmen. Sedan kopplas föremålet till en strömkälla, med hög spänning och hög frekvens. Det hela får ligga så en stund. När man sedan framkallar fotografiet syns inte mycket av själva föremålet, men desto mer av dess kontur, återgiven på ett färgsprakande och karakteristiskt sätt. Så som många tänker sig ”auran”.

Illustration ur Hubacher, ”The Phantom Leaf Effect:
A Replication, Part 1”, The Journal of Alternative and
Complementary Medicine vol 21, nr 2 (februari 2015) 

Bilderna är ofta dramatiska och dekorativa, vilket avgjort bidrog till dess popularitet. Men den främsta anledningen till att kirlianfotografering blev en grej utgörs av den så kallade fantomeffekten. Så här går det till: Först kirlianfotograferar man något lämpligt föremål, till exempel ett löv. Man får fram en bild där lövets kontur och ådring tydligt framgår. Inget märkvärdigt så långt. Sedan skär man bort en bit av lövet. Och så fotograferar man det igen. Och får fram en bild på lövet, där den bortskurna bitens aura fortfarade syns! Hur go e den?

Det, menade många, visade att Kirlianfotografiet registrerade auran eller själen, och därmed var ett bevis för att livet är något mer än kroppen, oavsett om denna utgörs av ett löv eller en människa.

De som överväldigades av fantomeffekten var, som så ofta, så överväldigade att de sällan letade efter andra förklaringar. Som den här: När man lägger lövet på glasskivan, så kommer lite fukt från det att avsätta sig på glaset. Sedan skär man bort en bit av lövet, utan att flytta på det. Fukten finns kvar med opåverkad form, och kommer att synas på nästa bild. Där har ni förklaringen till Kirlianfotograferingens fantomeffekt, och dess avgjort största claim to fame.

Att man, så att säga, kan fotografera med elektricitet istället för ljus upptäcktes rätt tidigt. Just den här tekniken utvecklades av Semjon och Valentina Kirlian, som bodde i ryska Krasnodar. De började med det här redan 1939, och tjugo år senare tyckte de att de kommit fram till något som var värt att rapportera. Jag vet inte hur stor grej det här var i Sovjet på sin tid, men utanför järnridån var det fullkomligt okänt. Fram till 1970 då, och Ostrander & Schroeders bok.

Pyramider och aurafotografering – där har vi två fantastiska ting som västvärlden fick reda på genom denna bok. Men den innehåller mycket, mycket mer. Som de lyckade telepatiska övningarna på långa avstånd som tydligen var rutin, kosmonauterna som tränades i telepati och prekognition, astrologisk födelsekontroll, statlig healing … Gränsen för det orimliga flyttas längre och längre fram. Vi får höra om mediet som fick bacillerna att avslöja vad de hette, Hitlers anor från Atlantis, konstklassen där Rafael reinkarnerats i inte mindre än fyra elever, eller min favorit: ”Studiet av en man som använder psykokinesi för att förflytta en cigarrett vertikalt i ett glas, men bara när han är full”.

Klassfoto

Här känner jag något märkligt. Knasigheterna förstör inte boken för mig, utan får snarare allt annat att verka lite trovärdigare. För jämfört med fyrdubbla Rafael verkar exempelvis telepati tråkig, vardaglig och därmed troligare. Och även när man hittar sådana befängda exempel så kan stora mängder av påståenden ha en vagt övertygande effekt genom sin blotta mängd. Ju fler uppgifter man läser, och här är de hundratals, desto svårare blir det att tänka sig att alla skulle bero på slarv eller fusk. Och om så bara en av tio skulle stämma, eller en av tjugo – vore inte redan det en revolution? Att kvantitet kan övertrumfa kvalitet är ett gammalt grepp, medvetet eller ej. Det som särskiljer denna samling är att den beskriver läget i ett område som inte bara var förborgat och fientligt, utan som även hade överraskat världen helt nyligen. Man kan säga att Sovjet passade parapsykologerna i väst på ungefär samma sätt som exempelvis Tibet passat deras föregångare: Ett mystiskt och svåråtkomligt område dit man kunde förlägga diverse underverk och fantasier. Och i öst kunde man på samma sätt förlägga underverk i väst …

Järnridån blev pseudovetenskapens resonansbotten: Troende på ömse sidor spred och förstärkte varandras rykten tills även den någorlunda skeptiske betraktaren kunde börja vackla. När det kom så många och övertygande uppgifter från olika håll så måste det väl ligga åtminstone ett korn av sanning i åtminstone några av dem? Bevisbördan flyttades från den troende till skeptikern. I det kalla krigets paranoida skuggvärld krävdes en stark övertygelse om fenomenens icke-existens för att kunna stå emot. Och det var än svårare att övertyga andra.

Det fanns visserligen rykten som även de öppensinnade kunde finna lite väl hårdsmälta. Men när bara de allra mest ogenerade påståendena bemöttes med sådan skepticism, så gällde det omvända för de mindre iögonenfallande uppgifterna.

Ett talande exempel är en demonstration som, får vi veta, utförts så ofta och träffsäkert att det inte bara gått rutin utan rentav slentrian i, som de formulerar det, ”ryssarnas mest beprövade och fulländade bidrag till den internationella parapsykologin”: den telepatiska knockouten, förmågan att på avstånd, eller stort avstånd, försänka någon i hypnotisk sömn. Företeelsen hade upptäckts på 1920-talet, för att sedan utforskas och finslipas under Stalins tid, som för den sovjetiska parapsykologin var mörka år – jag ska återkomma till detta. Så småningom hade den 1960 lanseras på bred front av Leonard Vasiljev. Som knockouten beskrivs av Ostrander och Schroeder är effekten omedelbar och högst konkret: offret faller ögonblickligen i sömn, ”mitt i ett steg”. När man kontrollerar med Vasiljevs publicerade studier är skillnaderna så stora att det är svårt att tro att det är samma studier som beskrivs. Hans försökspersoner föll i sömn på si och så många minuter, eller si och så många minuter fortare än de i kontrollgruppen som inte utsatts för telepatisk hypnos. Men ryktesvägen kunde en aningen uppsnabbad insomning bli till en hård och omedelbar ”knockout”. Vad det hela egentligen var frågan om är naturligtvis en helt annan fråga.

Demonstration av telekinesi – Bredvid Edward Naumov, nämnd längre fram

En stjärna man gjorde en stor affär av hette Nina Kulagina. I tv visade man svartvita filmsnuttar där hon sitter vid ett bord och utövar telekinesi, konsten att flytta saker och ting på avstånd med psykisk energi. Till exempel förde hon händerna över en kompass, varpå nålen började snurra vilt. Detta presenterades inte som ett slitet exempel på tricksande, utan som ett värdefullt utsmugglat prov på den avancerade och påkostade mystiska forskningen i Sovjet.

Några av Pavlitas psykotroniska generatorer

Ett annat exempel, som icke går att ifrågasätta, betecknas av Ostrander och Schroeder som en av höjdpunkterna på deras parapsykologiska odyssé: Robert Pavlitas ”psykotroniska generatorer”. De utgjordes av egendomligt formade metallföremål; de hade kunnat vara talismaner, modern konst eller kanske ”reservdelar till maskiner som ännu inte fanns”. På något sätt kunde de samla energi och strålning, inte av kända och mätbara slag utan esoteriska, och fokusera dem, med högst påtagliga resultat: De kunde få växter att växa bättre och metallhjul att snurra, de kunde rena vatten och ha ihjäl flugor som flög in i ”kraftfältet”. Tänk om man byggde sådana generatorer tusen eller tiotusen gånger större? Vilka tillämpningar skulle inte sådana kunna få, civila eller militära? Så långt kom man nu aldrig i diskussionen. Ostrander och Schroeder igen: ”Innan vi hann gå närmare in på denna dödsstråle för flugor, anlände fler personer och sällade sig till vår grupp.” – Denna korta mening är typisk och avslöjande, för boken och för ämnet. Alla som lever i en diktatur vet att det inte går att tala med vad som helst med vilka som helst. Om en grupp talar om ett visst ämne, och ”fel” person, eller en okänd person, ansluter till gruppen, så börjar de övriga omedelbart att tala om något annat, utan minsta tvekan eller utbytande av ögonkast eller generad tystnad; sådant som vi naiva västlänningar kan hålla oss med.

På sådana sätt nådde åtskilliga uppgifter om den parapsykologiska forskningen i öst västvärlden: som rykten, viskningar och skvaller i förtroende. Mer erkänd än så var tydligen inte forskningen, trots allt.

Att parapsykologin bakom järnridån var föremål för hemlighetsmakeri är visserligen inget märkvärdigt. I Sovjet var det mesta föremål för hemlighetsmakeri, och följaktligen även ryktesspridning. Men hur intressanta är hemligheter som är värdelösa? Kanske alla uppgifterna som spreds i själva verket var desinformation för att skrämma imperialisterna, och få dem att ödsla resurser på värdelös forskning? Vad trodde man egentligen om parapsykologi i Sovjet?

1938 rådde den stora terrorn, även kallad jezjovsjtjinan, ry. Ежо́вщина. Här har vi förresten ett försäkringsbolag vid Lubjankatorget i Moskva. Ungefär så här såg byggnaden nog ut även 1938, innan KGB:s högkvarter byggdes ut. Detta är förresten Moskvas högsta byggnad – jodå! – man kan nämligen se Sibirien från källaren …

Parapsykologi hade bedrivits i såväl tsarens Ryssland som i det unga Sovjet. Under 1920- och 30-talen studerades bland annat hypnos och förmodad telepati med såväl människor som djur. Allt det tog tvärt slut 1938. Då började de ”mörka åren” jag nyss nämnde. Forskningen upphörde, utresetillstånd gavs inte längre till parapsykologiska konferenser, tidningar och rapporter som skickades från utlandet returnerades. Skälet var – vad tror ni? – politiskt.

Det största problemet för parapsykologiska forskare bakom järnridån var aldrig besvärliga data, vetenskapliga skeptiker, brist på resurser, hånfulla kolleger eller en oförstående omvärld. Deras största problem var politik. Enligt den materialistiska kommunismen är världen enbart fysisk. Det övernaturliga kan, per definition, inte existera. Sådant gränsar till den bannlysta religionen. Liksom andar, själar, liv efter döden och liknande. Och det var ju just sådant som parapsykologin ägnade sig åt, ”en religion utan kors” som Mao hånfullt kallade den. Eller när den Stora sovjetencyklopedin i 1950-talets utgåva beskrev telepati som ”en anti-socialistisk, idealistisk fiktion om människans övernaturliga förmågor”.

Sådant behöver förvisso inte ha varit det enda skälet till att parapsykologin länge var förbjuden i Sovjet. Men även sedan den åter blivit tillåten så var parapsykologerna angelägna om att hålla sina undersökningar och rapporter politiskt korrekta. Ett exempel är beteckningen ”psykotronik”. Den var konstruerad som ersättning för ”parapsykologi” av just politiska skäl. Inställningarna varierade från land till land, den mest positiva inställningen fanns i Bulgarien, den mest negativa i Östtyskland. Och naturligtvis varierade den även över tid. Och då är vi framme vid den sovjetiska parapsykologins återkomst.

I januari 1954 inträffade en av det kalla krigets viktigare händelser: USA sjösatte världens första atomubåt, USS Nautilus. För att förklara hur viktig den var behöver jag förklara hur traditionella ubåtar fungerar. I undervattensläge används elmotorer. När deras batterier behöver laddas får man gå upp i övervattensläge, så att man kan köra de luftkrävande dieselgeneratorerna. Ubåtarna var alltså begränsade av tillgången på bränsle och batterikapacitet. När det gäller luften så har man såväl syre på flaska som apparater som renar luften från koldioxid och annat, så det är inget större problem. Men begränsningarna gör att traditionella ubåtar inte kan åka hur långt som helst utan att tanka, och heller inte åka runt i undervattensläge hur länge som helst utan att gå upp till ytan. För Nautilus gällde ingen av dessa regler. Hon hade en kärnreaktor vars bränsle räckte i praktiken hur länge som helst, så hon kunde åka runt i u-läge hur länge som helst.

Det här gav inte samma propagandavinster som Sputniken, men det var av minst lika stor omedelbar betydelse: Det ritade om den militära kartan. Ingen visste hur man skulle skydda sig mot en atomubåt. För att understryka USA:s övertag, vilket var särskilt viktigt i den rymdålder som just börjat, genomfördes 1958 den första färden till nordpolen under vattnet. Året efter de första sputnikarna var en sådan demonstration talande: USA visade att de inte bara hängde med utan ledde utvecklingen på åtminstone ett område.

Nautilus hade bara två begränsningar. Den ena var tillgången på mat, men man får plats med väldigt mycket mat ombord på en ubåt. Då var det värre med den andra begränsningen, som var kommunikation. Eftersom radiovågor blockeras av vatten fick man gå upp till ytan för att kommunicera, eller åtminstone gå så nära ytan att man kunde skicka upp en antenn så man kunde kommunicera. Och då kunde man avslöjas. Det var en svag punkt i atomubåtens annars så starka rustning. (Det ska sägas att kommunikation med ubåtar än idag är ett problem, som lösts på flera olika sätt. Inget av dem är optimalt.)

Men tänk om man kunde använda telepati? Så vitt man visste fungerar denna mystiska form av kommunikation oavsett avstånd eller hinder. Om man kunde kommunicera telepatiskt med Nautilus och andra atomubåtar, så skulle man kunna hålla kontakten med dem även när de var i u-läge. Då skulle de bli ännu starkare och farligare. Nu snackar vi verkligen inte om något flum i marginalen: Det skulle fått såväl militära som politiska följder, och förändrat maktbalansen under det kalla kriget.

”Märklig upplevelse ombord på Nautilus” – Science et Vie, februari 1960
”The Great Nautilus ESP Hoax” – This Week, bilaga i
The Washington Sunday Star, 8 september 1963

Den etablerade franska populärvetenskapliga tidningen Science et Vie, ”vetenskap och liv”, hade i februarinumret 1960 en artikel där ett sådant experiment beskrevs. En ”sändare” i land hade lyckats överföra tankar till en ”mottagare” ombord på Nautilus. För att citera artikeln: ”Är telepati ett nytt hemligt vapen? Kommer ESP att avgöra framtidens krig?” En som tog emot artikeln med glädje var Vasiljev, den gamle telepatiforskaren. Nu var han sannerligen etablerad, om än inte i telepati då: Han var professor i medicin, medlem i Sovjetiska akademien för medicinska vetenskaper och innehavare av Leninorden. Uppbackad av den franska artikeln berättade Vasiljev öppet om sina lovande resultat tjugofem år tidigare. Han berättade att telepati uppenbarligen var något högst verkligt, något som hörde hemma i den fysiska världen, där även rättrogna materialistiska kommunister kunde studera den. Några år tidigare hade Chrusjtjov inlett rehabiliteringen efter Stalin. Politiska fångar hade strömmat ut ur fängelser, det nyss otänkbara hade blivit tillåtet. Nu var tiden mogen för en parapsykologisk rehabilitering. Och det var hög tid, om man inte skulle bli omsprungna av amerikanerna … Det tog skruv, som Ostrander och Schroeder märkte tio år senare.

Vid det laget beskrev de skillnaderna mellan parapsykologi, eller ”psi” som man kallade det, i öst och väst i åtta punkter:

1. I väst försöker man fortfarande att statistiskt säkerställa psi. I öst använder man den.
2. I öst är psi ett etablerat och ansett fält inom naturvetenskaperna.
3. I öst samarbetar specialister från många områden inom psi.
4. I väst vet man inte vad som händer i öst. I öst vet man vad som händer i väst.
5. I väst är psi statistisk, psykologi och filosofi. I öst är psi fysik.
6. I väst publiceras forskning i udda publikationer med få läsare. I öst publiceras artiklar om psi i vanliga vetenskapliga journaler.
7. I öst är psi-forskarna entusiastiska, inte skeptiska.
8. I väst har psi-forskningen esoteriska motiv. I öst har psi-forskningen världsliga motiv.

Om man gillar ”psi” låter det där ju nog så bra. Men som så ofta i Sovjet var utvecklingen allt annat än rak och enkel. Redan under Ostrander och Schroeders korta vistelse fick de indikationer på att inte ta för mycket för givet, ens i psi-forskningens förlovade land: Mitt under den parapsykologisk konferensen i Moskva kom ett nummer av Pravda ut där Nina Kulagina kritiserades öppet. Just sånt som får folk att börja tala om annat. Ostrander och Schroeders främste kontaktperson var en viss Edward K. Naumov, den sovjetiska parapsykologins ambassadör. I mitten av 1970-talet fick han tillbringa ett år i fångläger. Rimligen spelade hans många kontakter med utlänningar en stor roll för den domen, men såväl hans öde som andra exempel på ”tö och frost” kan ha ingått i de oräkneliga maktstriderna mellan olika organisationer, myndigheter, utskott och enskilda som ständigt pågick i den kommunistiska sfären. 

Detta ska understrykas: Om en person eller myndighet uppmuntrade eller kritiserade parapsykologi behövde inte ha mycket att göra med hur de uppfattade företeelserna i sig. Det sades om Sovjet att ”allt är politik” – och det var sannerligen ingen tom klyscha.

Samtidigt hade föreställningen om den hyllade och prioriterade parapsykologin bakom järnridån redan lett till att man inlett motsvarande arbete i USA, för att inte komma efter i ESP-kapplöpningen.

Mot slutet av 60-talet hade CIA med flera blivit tillräckligt nyfikna och oroade av utvecklingen för att inleda några forskningsprogram med klärvoajans och remote viewing, det är konsten att sitta på en plats och låta sin själ, eller vad det nu är, studera saker och ting någon helt annanstans. Så kom Ostrander och Schroeders bok hösten 1970 och blev en bestseller. Med tanke på allt det otroliga de fått reda på i detta hemlighetsfulla land, så kunde man fundera på vilka framsteg som de inte fått höra talas om. När de till exempel rapporterade om de 12–13 miljoner rubel som tjugotalet parapsykologiska forskningscentra över hela Sovjet årligen delade på, alltså i öppen finansiering, hur mycket mer borde rimligtvis inte gå till hemlig forskning? Man kan jämföra med en uppgift, källkritiskt högst vansklig men ändå, om att Sputnik-programmet hade gått på 15 miljoner rubel. Rent militära projekt, som utvecklingen av kärnvapen, fick förvisso långt mer, så de där 12–13 miljonerna känns bra lågt i sammanhanget. Hur som helst: Kärnfrågan var vad USA behövde göra för att inte bli hopplöst efter i psi-kapplöpningen.

General Hopgood läser Ostrander & Schroeder – ur The Men Who Stare at Goats (2009)

Där har vi grunden till Stargate. Stargate var en samling forskningsprogram som från 70-talet finansierades av flera myndigheter i USA för att se om parapsykologiska fenomen kunde få militära tillämpningar. Under flera år lades ett antal dollarmiljoner ner på parapsykologisk forskning med sikte på eventuella militära tillämpningar. Det var experiment med telepati, remote viewing där synska personer satt på ett kontor och försökte att i anden färdas till exempelvis sovjetiska militärbaser och upptäcka saker, världens meste skedböjare Uri Geller fanns med på ett hörn, liksom ännu mer bisarra övningar. Där finns material till ett matigt avsnitt av denna podd … Allt detta beskrivs av Jon Ronson i boken The Men Who Stare at Goats som även blivit en film. Den är värd att se, särskilt om man satt sig in i bakgrunden, med Stargate, First Earth Battalion (eller New Earth Army som den kallas i filmen) med mera.

Bob Wilton: What other … Powers would you practice?

Lyn Cassady: Invisibility.

BW: … Invisibility.

LC: Yeah. That was level 3.

- The Men Who Stare at Goats

Vad som är allra mest otroligt är kanske att spektaklet lades ner först 1995. Och allt detta var USA:s svar på ett inbillat hot från Sovjet, som i sin tur börjat som ett svar på ett inbillat hot från USA … Ibland är vår värld verkligen fantastisk.

Stargate är en standardingrediens i konspirationsteoriernas än mer fantastiska värld. Där poängen är att projektet skulle ha lyckats långt bättre än vad de ansvariga velat avslöja. Ja, där har ni grundkonceptet.

Hade Stargate blivit till även utan Ostrander och Schroeders bok? Det är tydligt att boken påverkade beslutsfattare även på högre nivåer. I en rapport från den militära underrättelsetjänsten DIA 1975 nämns att kommunisterna var långt före västvärlden inom parapsykologin. Man nämner ett experiment där kaninungar dödades ombord på en ubåt för att se om deras mor på land påverkades, liksom en enkel apparat från Tjeckoslovakien vars blotta form fokuserade mental energi och som bland annat kunde döda flugor. – Där har vi skvallret från 1968, upphöjt till en nivå där det kunde få folk att ta beslut som de kanske inte skulle ha tagit om de känt till uppgifternas tvivelaktiga härkomst.

Däremot verkar det helt osannolikt att Stargate skulle ha blivit av om det inte varit för den parapsykologiska våren bakom järnridån, den som inleddes av Vasiljev sedan han läst om experimentet på Nautilus.

Författaren till en av huvudkällorna för denna artikel hette Martin Ebon. Han trodde på mängder av pseudovetenskap. Å andra sidan var han betydligt noggrannare än de flesta i facket. Han blev nyfiken på Nautilus-artikeln från 1960 och tog kontakt med vetenskapsjournalisten som skrivit den. Han hette Gerald Messadié, och var en etablerad och ansedd skribent. Han berättade, det här var 1980, om ett misstag han gjort tjugo år tidigare, och som han fortfarande ångrade: Han hade fått ett tips från en källa som han vid det laget ännu hade förtroende för. Jacques Bergier hette mannen som levererade materialet till Nautilus-knäcket. Samma år, 1960, publicerades en bok han skrivit tillsammans med en viss Louis Pauwels. Den hette Le Matin des Magiciens, ”Magikernas morgon” – på svenska fick den titeln Vår fantastiska värld (1969). I korthet påstår den att massor av saker som inte finns finns, och att massor av saker som inte är sanna är sanna. Boken blev snabbt en pseudovetenskaplig klassiker. Och den visade, med eftertryck, att Bergier inte förtjänade något som helst förtroende.

Mindre känt är att Bergier, som jag beskrivit, indirekt bidrog till att få igång den parapsykologiska forskningen i Sovjet, och därmed även Stargate – så kan det gå. Kanske bidrog han därmed även till den ökning och normalisering av pseudovetenskap och kvalificerad vidskepelse i samhället som gav en grupp skeptiker, bland annat Carl Sagan, idén att 1976 bilda föreningen Committee for Skeptical Inquiry, CSICOP? (Eller som de senare kallade sig, CSI.) Eller när man i Sverige några år senare, i samma anda, grundade föreningen Vetenskap och Folkbildning.

Gen Hopgood: It looks like they found out about our attempt to telepathically communicate with one of our nuclear subs, the Nautilus, while it was under the Polar cap.

MG Brown: What attempt?

Gen Hopgood: There was no attempt. It seems the story was a French hoax. But the Russians think the story about the story being a French hoax is just a story, sir.

MG Brown: So, they've started doing psi research because they thought we were doing psi research, when in fact we weren't doing psi research?

Gen Hopgood: Yes, sir. But now that they are doing psi research, we're gonna have to do psi research, sir. We can't afford to have the Russians leading the field in the paranormal.

- The Men Who Stare at Goats (2009)

*

Det här var ett avsnitt av Faktoidpodden. Jag som pratat heter Peter Olausson. Vi hörs!

Exit Humanism & Kunskap

Föreningen Humanism och Kunskap (HK) bildades den 11 december 2011 av Börje Peratt, Torbjörn Sassersson och Terry Evans […] Föreningen lades ner 2022 …

Den här hade jag missat. Har ju begränsat med tid & ork för flumputtarna … Fast just HK känner jag mig lite medskyldig till.

En av grundarna var Terry Evans. Han är ett självutnämnt ”medium”‚ det vill säga bondfångare, som fått ohemult med reklam genom tv-program som Det okända och Förnimmelse av mord. Jag är osäker på hans karriär i nuläget, men han har åtminstone gjort sig grova pengar i tramsbranschen, inte minst genom att utbilda andra bondfångare. För en sammanfattning från ”när det begav sig”, se Per Edman och Veronica Gardell: Terry Evans är en bedragare, VoF-bloggen 30 november 2011. Notera tidpunkten …

Vid den här tiden drev han en ”stödgrupp” på Facebook, kallad ”Terry Evans Vänner”. Den gav undertecknad idén att därstädes starta ”Terry Evans Ovänner”. Vilket inte föll i god jord, så att säga. Till exempel tyckte Börje Peratt, en annan HK-grundare, att det var en god idé att skriva till min arbetsgivare och framföra kritik av vad jag ägnade mig åt på fritiden (jag satte upp mailet på min anslagstavla). Så småningom lade Facebook ner TEO; de var redan på den tiden kända för irrationellt beteende och för att kunna påverkas av få men högröstade individer.

Så gick tongångarna när några få men högröstade individer grundade Humanism och Kunskap. Efter ett tag fann den sin form: Dess inledande fas som ett aggressivt anti-VoF övergick till en kulturell sällskapsklubb där new age var en hörnsten bland flera, varken mer eller mindre. Deras digitala verksamhet dominerades av ett fåtal skribenter, men det behöver ju inte säga mycket om verksamheten AFK.

Även utan förening drivs hemsida & Facebookgrupp vidare. Åtminstone tills drivanden tröttnar.

Faktoidpodden, säsong 2, avsnitt 1: Nessie

Lyssna här: Faktoidpodden, säsong 2 avsnitt 1: Nessie

Åter dags för Faktoidpodden! Andra säsongen startar precis just nu. Visserligen med något av en repris, som jag beskriver i inledningen. Lite har ändrats och putsats sen i våras, men inte mycket. Men det får ni stå ut med. Nästa avsnitt blir det material som åtminstone inte publicerats på bloggen förut.

Välkomna till Faktoidpodden. Jag heter Peter Olausson. Jag har jagat faktoider, myter och urban legends i tjugo år, bloggat, skrivit böcker, och poddat.

För en del år sedan skrev jag i Folkvett, det är medlemstidningen för den vetenskapliga skeptiska föreningen Vetenskap och Folkbildning. När 2013 nalkades såg jag ett passande ämne. Då skulle nämligen Nessie, det högst osannolika monstret i Loch Ness, fylla jämnt. 80 år, närmare bestämt. En nog så god anledning att ta upp det hela, särskilt eftersom många tror att han/hon/den/det är mycket äldre än så, som sägen om inte annat. Sådant drev mig till att skriva en artikel där jag sammanfattade fenomenet Nessie ur ett skeptiskt perspektiv. Vad som inte drev mig var ett större intresse av ämnet i sig. Sånt är ju personligt och så, men på något sätt, av någon anledning, fann jag det inte särskilt fascinerande. Men uppslaget var för bra för att inte användas, så jag tog itu med det, började läsa och skriva. Och blev, så småningom, fascinerad. Inte av Nessies egen tvivelaktiga existens, men av arbetet med att leta efter Nessie. Hur gör man? Vad har man gjort? Och så alla biverkningar så att säga, som insikter om oligotrofa (näringsfattiga) skotska sjöar bildade under senaste istiden, hur de är funtade, hur livet i dem fungerar, med mera. Sånt var intressant, på riktigt. Så till slut blev det inte bara en artikel, utan en artikel skriven med entusiasm. Jag hittade inget sjöodjur men däremot ett intressant ämne. Vackert så.

Jag lägger ut alla poddavsnitt som ljud och som text. Det här är inget undantag. Även om det blir en dublett. För på Nessies 90-årsdag, den 2 maj 2023, så kunde jag inte låta bli att lägga ut artikeln på bloggen [Faktoider: Nessie 90 år]. Artikeln som den såg ut då, innan jag tagit itu med podd-versionen. Så denna den andra säsongen av Faktoidpodden inleds med en dublett. Det må vara hänt. Det är ju ändå den krypzoologiska klassikern nr 1.

Andra säsongen av Faktoidpodden är det, och den sista säsongen. Anledningen tar jag upp på bloggen, det är som det är. Nu har jag en bunt avsnitt som är färdigskrivna, dem ska jag tala in, klippa till, fixa i övrigt och lägga ut. Bara resten kvar. Så nu kör jag.

*

Om man ska tro allt som sägs har näst intill varje loch i Skottland åtminstone tidvid hyst ett sjömonster av något slag. Men det är bara ett av dem som blivit världsberömt.

När man ska beskriva det högst eventuella monstret i Loch Ness så finns det en tidig berättelse som är obligatorisk i sammanhanget: Den om hur missionären Sankt Columba på 500-talet i kraft av sin helighet motade bort ett monster. Nu utspelas visserligen händelsen som den beskrivs inte i Loch Ness, sjön Ness, utan i floden Ness, som rinner från sjön ner till havet. Dessutom skrevs den ned över hundra år efter att den skulle ha inträffat. Men de största problemen med att använda berättelsen om Columba som ett tidigt belägg för Nessie är dels att sådana så kallade hagiografier över heliga kvinnor och män är schematiska och lika varandra på ett sätt som inte ger intryck av berättelser ur verkligheten, dels att de kryllar av monster, demoner, änglar och mirakler. Om det funnits en gammal och levande tradition om ett monster i eller vid Loch Ness, så får man leta efter den någon annanstans än i Vita Columbæ.

Går man till folksägnerna hittar man en mängd berättelser om så kallade kelpies och each-uisges, ”vattenhäst” som det sistnämnda betyder ordagrant. De är direkta motsvarigheter till den skandinaviska bäckahästen, sagovarelsen som kan anta hästskepnad för att lura ner folk i djupet. Om sådana har man berättat i Loch Ness … Liksom i Loch Arkaig, Loch Lochy, Loch Lomond, Loch Morar, Loch Maree, Loch Oich, Loch Quoich och Loch Shiel, för att bara nämna några (jag ber om ursäkt för uttalet). De flesta av de berättelserna är äldre än 1900-talet och därmed äldre än monstret i Loch Ness.

För det var i Inverness Courier den 2 maj 1933 som man för första gången kunde läsa om ett monster i Loch Ness. En ej namngiven person (hon hette mrs Aldie Mackay) hade på håll skymtat en val-liknande puckel som rört sig i vattnet. När hennes berättelse återgavs myntades begreppet, nu kallades det ”monster” för första gången, och typiskt nog fick det redan från början en påhittad historia: ”Loch Ness har i generationer sagts vara hem åt ett fruktansvärt monster” [”Loch Ness has for generations been credited with being the home of a fearsome monster”] just så. Artikeln skrevs av Alexander Campbell. Han skulle bli en framträdande figur i Nessies historia, kanske den allra viktigaste. Han var inte bara reporter för Inverness Courier utan även så kallad water bailiff (tillsyningsman för vattendrag) och tillbringade sålunda mycket tid på och kring Loch Ness. Enligt egen uppgift såg han monstret hela 18 gånger. Jag tror att det är ett rekord som står sig än.

Efter den allra första artikeln följde ett antal insändare i tidningen från folk som plötsligt kommit på att de hade sett saker, eller hört andra som berättat om saker som de hade sett. Många av breven var anonyma. Campbell misstänks ha skrivit flera av dem, kanske de flesta, om inte nästan alla.

En beskrivning som inte kommer från Campbell rapporterades i augusti 1933. Det var också den mest dramatiska beskrivningen dittills. Några dagar tidigare hade herr och fru Spicer kommit körande utmed sjön, då ett mycket stort och mycket underligt djur gått över vägen en liten bit framför dem. De uppskattade dess längd till 7,5 meter och höjden till 1,2 meter. Djuret hade haft en lång hals och rört sig ryckigt. Vad paret Spicer än såg eller trodde sig se, så var detta den första artikeln om fenomenet som fick verklig uppmärksamhet. Det var nu som hypen satte igång; det var nu Loch Ness och Nessie blev världsberömda.

Höjdpunkten i Nessies karriär inträffade nog det följande årsskiftet, 1933–1934. I mitten av december 1933 skickade Daily Mail, alltså en Londontidning, en grupp utvalda till Loch Ness för att leta reda på monstret en gång för alla. Ledaren hette Marmaduke Wetherell, och var en känd storviltjägare med erfarenheter från Afrika. Man kan förmoda att han inte anlitades på grund av sina erfarenheter som skådespelare och filmregissör.

Så småningom fick jägaren upp spåret, bokstavligt talat. På en strand hittades stora, tydliga fotavtryck. Djuret måtte ha varit uppemot sex–sju meter långt, trodde han. Dagarna före jul skickades gipsavgjutningar till experter i London. Under hela helgen belägrades Loch Ness med omnejd av journalister, monsterjägare och sensationslystna. Efter nyår fick man resultatet: Fotspåren kom från en flodhäst. Dessutom var alla avtrycken identiska. En enbent flodhäst..?

På den här tiden var det inte ovanligt med askfat, paraplyställ och liknande som tillverkats av fötter från exempelvis flodhästar. Tydligen hade någon nyttjat ett sådant tillhygge för att förfalska spåren. Wetherell blev utskrattad. Vem som låg bakom lär vi aldrig få veta.

Däremot vet vi vem som låg bakom den mest berömda föregivna bilden på monstret. Wetherell var förbittrad på Daily Mail och arrangerade ett fototillfälle. Nu skulle de få sitt monster! Man tog en fjäderdriven leksaksubåt och försåg den med en konstgjord dinosaurieliknande hals med huvud, tillverkat av modellera. Den sattes i vattnet och fotograferades. Man bad sedan läkaren Robert K. Wilson att skicka bilden till tidningen, tillsammans med en hopdiktad berättelse om hur den togs. Wilson gick med på detta, men ville inte få sitt namn förknippat med bilden. Därför har den gått till historien som ”kirurgens bild”. Wilson var visserligen gynekolog, men bry sig …

”Kirurgens bild” är inte bara det mest kända fotografiet i sammanhanget, utan ett av de mest kända fotografierna över huvud taget, alla kategorier. Det tycker jag är märkligt. Om bilden inte är alltför kraftigt beskuren så framstår väl – tycker jag – skalan på ett ungefär åtminstone. Och ser man den obeskurna bilden så framstår Nessie som ännu mindre än vad modellerefiguren faktiskt var. Vi ser ett mycket ynkligt monster som skulle kunna skrämmas av en guldfisk. Hur som helst, en av de inblandade avslöjade hur det gått till på 1970-talet. Märkligt nog uppmärksammades inte avslöjandet förrän 1999.

Jag ska gå igenom några andra bilder. Det här är lite otacksamt i en podd, men bilderna finns på bloggen, och är lätt hittade även i övrigt.

Den första bilden på Nessie, eller vad den nu är, togs av Hugh Gray 1933. Den fick naturligtvis stor uppmärksamhet då – fattas bara, den första bilden på Nessie! – men är tämligen bortglömd idag. Man förstår varför när man ser den. Det är ett orm-aktigt nånting, men i övrigt mest sudd. Det är svårt att dra några särskilda slutsatser om den.

Nästa bild jag tittar på togs 1951 av Lachlan Stuart. Platsen där bilden togs har identifierats. Fotografen står på stranden, och ”pucklarna” ligger i decimeterdjupt vatten. Fotografen berättade för en bekant att han använt höbalar.

En sista bild: Fen-bilden, kan man kalla den, från 1972. Nu använde man en undervattenskamera minsann. Inte så självklart som det kanske låter för Loch Ness är en mörk sjö, sikten är mycket dålig. Hur som helst, kamera skickades ner, en mängd bilder togs med bubblor och slam. En av dem ”förbättrades”, ganska rejält, och retuscherades till en tydlig fena.

Det som är mest talande är nog att så enkla förfalskningar som ”kirurgens bild” och Lachlan Stuarts höbalar kunde lura så många så länge.

En omständighet som verkar tala för monstrets existens, är mängden vittnesmål. Alla rapporter kan ju inte vara missuppfattningar, inbillningar eller påhitt – eller hur? Men den som låter sig imponeras av antalet får ett nytt problem. Många av de många vittnesmålen låter sig inte kombineras med varandra. De kan inte beskriva samma varelse. Redan en sak som att det på 1930-talet sågs flera gånger på land, men att det sedan dess varit nog så svårt att få ens dåliga bilder på det i vattnet. Kanske det finns eller funnits flera monster? Kanske Nessie dött? Eller fått utseende och beteende förändrat? Förr kunde observationer vara uppemot en halvtimme, det senaste halvseklet har man fått vara glad för en sekundglimt på kilometers avstånd. Fotografier är otydliga, fejkade eller både och – åtminstone de som vi fått se hittills. Strömmen av kameraförsedda turister till Loch Ness, som varit stadig ända sedan 1933, borde ha gett mängder av belägg, åtskilliga av god kvalité, om monstret inte samtidigt hade drabbats av motsvarande blygsel. De senaste årens digitala explosion med mobilkameror och webbkameror har bara gett oss ytterligare suddar att studera. Ett mycket vanligt fenomen numera är att fotografen inte säger sig ha märkt något särskilt när bilden togs, utan upptäckt den suspekta detaljen senare. Utöver andra förklaringar som nämns längre fram kan det vara en fågel som flyger förbi, där de höjda vingarna bildar ”monstrets” hals.

Kunde inte låta bli att ta med xkcd 1235: Settled här i bloggen …

Den viktigaste faktorn har kallats expectant attention: den förväntansfulla uppmärksamhet som även den mest skeptiske kan ha svårt att skaka av sig när sjön kommer i sikte. Inget vattendrag i världen torde studeras lika intensivt, och givetvis får myriader spänt granskande ögon förr eller senare syn på något. Och det som på andra sjöar är en icke-händelse blir här en nyhet. Som det formulerades en gång: ”Den enda anledningen till att någon kan påstå att filmen visar ett monster är att den togs vid Loch Ness” – det gällde en typiskt intetsägande film från 2007, vars upphovsman Gordon Holmes även säger sig ha filmat älvor. Likt UFO-rapporter kan de allra flesta observationerna ges någon standarddiagnos, en mindre andel kräver mer jobb, men hur man än anstränger sig så blir där alltid kvar några vittnesmål som inte kan ges en definitiv förklaring, med eller utan monster. Vilket oftare beror på bristfälliga data än spännande data – tyvärr.

Det kan poängteras att Loch Ness har såväl goda som dåliga egenskaper ur övervakningssynpunkt. Sjön är mycket långsmal och ligger mellan höjder. Det finns massor av goda utsiktsplatser. Är den stor eller liten? Tja, med en yta på 56 km² är den Skottlands näst största sjö. I Sverige hade den kommit på femtionde plats nånting. Exempelvis är vår långsmala Vättern trettio gånger så stor. Å andra sidan är Loch Ness hela 227 meter djup, det är en hel del, och sikten går mot noll bara några meter under ytan.

Innan jag går in på olika förklaringar av observationer så ska det sägas att de här fantastiska rapporterna — den ringlande sjöormen, den hornförsedda jätteödlan eller Spicers vandrande urtidsdjur — är ytterst få. Om det bara berott på dem så hade Loch Ness knappast varit ett fenomen än idag. De absolut flesta som har sett något berättar om en oformlig puckel, något oidentifierbart som höjer sig en smula över vattenytan, som regel på stort avstånd. Sådana observationer är också lättare att ge monster-lösa förklaringar, som sälar, uttrar och vågor.

Sälar ja. De var länge en tänkbar förklaring. Jag vet inte hur stora man brukar tänka sig gråsälar men de kan bli upp till tre meter långa. Problemet var att sälar, så vitt man visste, inte fanns i Loch Ness. Men 1985 slogs det slutgiltigt fast att sälar verkligen letade sig upp från havet – det är en dryg mil fågelvägen – på jakt efter fisk.

Uttrar är välkända invånare i sjön och har länge förekommit inom kryptozoologin. Den klassiska sjöormen med flera pucklar i rad kan förklaras med en rad sälar eller uttrar som simmat på rad och uppfattats som ett enda djur.

Det är ökänt svårt att uppskatta storleken på något man ser på håll. Det är ännu svårare när föremålet befinner sig vid vattenytan. Står man på en strand kan det vara vanskligare än man tror att avgöra om avståndet är exempelvis 25, 50 eller 100 meter. En säl på 25 meters håll kan lätt bli en betydligt större best om man tror att den är på 100 meters håll. Därtill kommer ett intressant fenomen, och det här är belagt, som gör att exempelvis djur kan växa i minnet; vi minns dem som större än vad de var. [ Se exempelvis Thomas Malm: Djur och odjur: Prolog till en tvärvetenskaplig kryptozoologi, Folkvett 2011/4 ]

Stockar har ofta nämnts. De kan ju såväl ligga på ytan, där grenar och rötter kan bilda suggestiva illusioner, eller driva runt nere i vattnet och ge utslag på ekolod. Ibland berättar man om stockar som kan stiga och sjunka i vattnet när förruttningsgaser bildas och släpps ut. Ibland skulle de där gaserna rentav kunna ge stockarna en sorts jet-drift. Det verkar dock vara en skrivbordskonstruktion. De som letat stockar på bottnen har hittat dem på ett fåtal grunda platser, men inte hittat några som uppvisat gasbildning. Däremot är ”halvsjunkna” stockar, som svävar mellan vattenytan och bottnen, vanliga. Sådana kan förklara många utslag på ekolod. Inte minst sedan man kommit på hur de kan röra sig, och det helt utan jet-drift. Då kommer vi in på ett fenomen som jag tror att de flesta inte känner till, det är något som kallas seiche. Jag ska förklara.

Loch Ness är som sagt en långsmal sjö. Det är en 35 km från Fort Augustus i sydväst till Lochend i nordost, men den är mindre än 2 km bred. Om vi tänker oss en vind som blåser utmed sjöns längd ett tag – och det är sannerligen inte ovanligt i de blåsiga högländerna – så pressas vattnet mot ena änden av sjön. Blåser det mot nordost så blir vattenståndet högre i nordost än i sydväst. Sedan mojnar vinden. Pressen upphör, och vattnet strömmar tillbaka. Och nu kan det bli som när man lutar på en balja vatten, och vattenytan börjar vicka. Det motsvarande fenomenet i sjön blir att vattnet strömmar fram och tillbaka. Och det kan hålla på med en lång stund. Oberoende av vinden, såklart. När en sådan seiche-våg går fram och tillbaka så kan föremål på vattenytan mycket väl driva omkring trots att det är vindstilla. Eller driva mot vinden.

Ett annat relevant fenomen är undervattensvågor mellan lager av kallare och varmare vatten. Sådana vågor är långsammare än några vågor på ytan, men också mycket större; i Loch Ness har man uppmätt tio meter höga undervattensvågor. Stockar under vattnet som sätts i rörelse av dem kan ge egendomliga utslag på ekolodet. Dessutom kan ekolod även ge utslag för skillnaden mellan vattenlagren – svaga utslag men ändå. Kanske det förklara en del observationer?

Ännu ett vågfenomen man diskuterat handlar om interferens. Säg att vi står vid Loch Ness en stilla dag. Vattnet är spegelblankt. Vi ser en båt som går utmed sjön; rätt god fart har den. Den bildar svallvågor som sprids ut, går mot stränderna, reflekteras och möts igen. När vågorna möts kan de kombineras till relativt höga vågsystem, mitt ute i sjön, och till synes utan orsak, eftersom båten som skapade dem vid det laget hunnit långt bort. Ja, vi har ju stått här en stund och sett båten passera, och vet hur det hänger ihop. Men tänk om vi kommit hit alldeles nyss, så vi sett vågsystemet mitt i sjön men inte båten som skapade svallvågorna. Då hade vi kanske blivit fundersamma: Vad kan de där konstiga vågorna bero på?

Vi lämnar hydrologin och går till zoologin, och kanske paleontologin? Den berömda plesiosauren. Ja, redan från början 1933 föreslogs att Nessie kanske var en svanödla. Men det kan nämnas att under Nessies första år varierade bilden av henne kraftigt. Folk såg något som liknade en val, eller en utter, eller något annat … Men senare blev bilden av Nessie som svanödla standard; det är så man föreställer sig och avbildar Nessie. Och till den bilden hör hypotesen, som vi snart ska gå in på är helt ohållbar, att de jättestora vattenlevande reptilerna (som förresten inte var dinosaurier) kanske inte alls dog ut för 65 miljoner år sedan, utan att minst en individ fortfarande simmade runt i Loch Ness. 1933 var för övrigt några år före den sensationella återupptäckten av kvastfeningen. Däremot hade man redan läst Conan Doyles En förlorad värld och sett den på bio. 1920-talets Jurassic Park handlar om dinosaurier och jämnåriga som otippat överlevt på en undangömd plats i Sydamerika, och där en expedition rentav lyckas forsla en brontosaurus ända till London minsann. Men sådana jättereptiler kan inte leva i Loch Ness, och det av flera anledningar. 1) Om vi antar att de var växelvarma reptiler, så är vattnet i Loch Ness för kallt för sådana djur i det aktuella formatet. 2) Djur som andas luft får gå upp till ytan då och då. Och visa sig ganska så mycket oftare än Nessies tvivelaktiga facit. 3) Loch Ness formades och skildes från havet i samband med den senaste istiden. För en sisådär 14 000 år sedan. Om Loch Ness så vart tusen gånger äldre än vad den är så hade den fortfarande inte varit i närheten av dinosauriernas tidsålder.

Två gånger har Loch Ness inventerats ordentligt. Den ena gången var 1987. Då genomfördes Operation Deepscan: Tjugofyra båtar med ekolod ställdes upp bredvid varandra, utmed den långsmala sjöns hela bredd. Sedan gick de över sjöns hela längd. Resultatet var frustrerande: Man fick ett svar som kunde ha varit monstret, eller kanske inte var det. Den andra gången var 2018. Då användes modernare teknik än någonsin. Man tog en mängd vattenprover, där man sedan undersökte DNA-prover. Varje djur som vistades i sjön lämnar ständigt efter sig små spår i form av lösryckta fjäll, avskavt skinn, rester från döda djur, och så vidare. Sammanlagt hittade man 500 miljoner DNA-sekvenser. Där hittade man gener från fisk, även större fiskar som haj, stör och mal. Man hittade inga spår av vattenlevande däggdjur, som säl eller utter, och inte heller några reptiler. En art man hittade många spår av var ål, vilket ledde till det närmaste man kom en konklusion: Om Nessie fanns, så kunde hon vara en mycket stor ål. Man hittade också många spår av landlevande djur, vilket visade att metoden kunde fungera för att inventera djurliv såväl i som kring sjöar. Det är ett verkligt bidrag till vetenskapen som letandet efter Nessie gett.

Nu har det blivit många argument mot Nessie här, men det finns åtminstone några argument mot Nessie som inte håller vid närmare granskning. Som det här: Att det inte skulle finnas tillräckligt med fisk för att hålla liv i ett rovdjur med nämnvärd storlek. Sjön är stor, men också näringsfattig. Det är ett argument mot Nessie som cirkulerat, och det håller inte. För då har man bara räknat fisk som aldrig lämnar sjön. Men det finns även vandrande fiskarter i Loch Ness, som som lax och ål. Och dem finns det rätt gott av. Så ett tänkt monster skulle åtminstone ha att äta. Det är inte problemet.

Det finns entusiaster som menar att vetenskapen blundar för monstret, på samma sätt som vetenskapen sägs ignorera – ja, UFO:n, parapsykologi, nära döden-upplevelser och så vidare, och så vidare. Det är helt enkelt inte sant. Att det skulle finnas ett stort och tidigare okänt djur i Loch Ness är inte sannolikt, men heller inte omöjligt. Det går inte att avfärda på förhand, och – och det här kan jag inte understryka nog – det har man heller inte gjort. Man har gjort en mängd ambitiösa eller mycket ambitiösa fältstudier, där man observerat sjöns hela yta under längre perioder eller omsorgsfullt letat under ytan. Vilket dessutom gett massor av information om sjöns biologi, geologi med mera. Bilder och vittnesmål har tagits på allvar, så långt det bara varit möjligt. Att det rimligtvis inte finns ett stort djur i Loch Ness är inte något som förstockade träskallar bestämt sig för bara sådär, det är en slutsats som dragits sedan den prövats riktigt ordentligt. Om det funnits, så hade vi hittat det.

Å andra sidan så kan man leta hur länge som helst efter något som inte finns. Den enda begränsande faktorn är folks intresse. Och det håller än. Loch Ness är världens mest tillgängliga och bekväma kryptozoologi, det är ju bara att åka dit och titta. Jämför med snömannen, eller Bigfoot. Sedan finns det förvisso, så klart, de som har intresse av att myten hålls vid liv. Adrian Shine heter en kändis i sammanhanget, han har kritiserats för sin skeptiska hållning; så här: ”Hur många kommer hit för att se den stora fisken i Loch Ness? Eller den stora vågen i Loch Ness?” Men som jag var inne på förut är de odramatiska observationerna i längden viktigare än de dramatiska. När enstaka personer sett något, varit med om något, som gjort så stort intryck på dem att de tillbringat resten av sitt liv med att försöka återfinna vad det än var. Så hålls historien vid liv.

Det påstådda monstret i Loch Ness skapades 1933. Och allt talar för att det kommer att leva kvar i det allmänna medvetandet i ytterligare 90 år – minst.

Tillägg

Från Loch Ness Exploration-gruppen alldeles nyss: Dave Halton kollar läget förmiddagen den 26 augusti 2023 

Ja, det där vart egentligen hela avsnittet det. Här kommer ett litet klipp inlagt i efterhand. För det var strax innan det här skulle läggas ut som jag fick reda på att man just denna helg, den 26 och 27 augusti 2023, ska inventera Loch Ness ordentligt. Det är alltså något som pågår samtidigt som detta läggs ut. I avsnittet nämnde jag att sådana ordentliga inventeringar gjorts två gånger tidigare: 1987 med Operation Deepscan och så 2018 års DNA-testande. Nu är det dags för en inventering motsvarande den 1987. Frivilliga från hela världen tillbringar två dygn kring sjön. De sitter på 16 platser och håller järnkoll på vattenytan. Utöver minst en kamera per person, kantänka, ska man använda infraröda kameror, drönare och en hydrofon. Om tidigare försök är något att gå efter så tippar jag att denna Surface Watch, som det hela kallas, kommer att vara till 99 % händelselös – men att man kommer att få någon enstaka observation av något som inte går att, som många uttrycker det, ”bortförklara”, det vill säga ges en förklaring som inte inbegriper en mycket stor varelse. Sannolikheten för sådant ökar när man har många deltagare med blandad utrustning. Men resultatet av det hela får jag återkomma till, på bloggen om inte annat – spana in faktoider.blogpost.com med bloggposten för detta poddavsnitt [dvs här]. Och det var det! Nu är jag klar!

*

Det här var ett avsnitt av Faktoidpodden. Jag som pratat heter Peter Olausson. Vi hörs!

Bonus: The Great Nessie Spotting, snart på BBC..?