Faktoidpodden: Kalla kriget II – Spökplan

Lyssna här: Faktoidpodden: Kalla kriget II – Spökplan

Jag fortsätter på temat Kalla kriget med två händelser från stridsflygets värld. Här missförstår man i öst och väst vad den andre håller på med, anpassar sig, varefter fienden i sin tur anpassar sig … Om och om igen. Jag tror att man inte behöver vara särskilt intresserad av militär teknik för att uppskatta sådant. Även om det kanske underlättar.

I det förra avsnittet tog jag upp den rena pseudovetenskap som frodades i det kalla krigets mycket speciella atmosfär. Jag utgick ifrån boken Psykiska upptäckter bakom Järnridån, en rik källa till dumheter som när den publicerades 1970 väckte en hel del uppmärksamhet av olika slag, när man i väst fick för sig att man ännu en gång hade blivit omsprungna av öst. Jag inledde avsnittet med att rita upp ramberättelsen i stora drag, det kalla kriget i sig. Det började ju, på sätt och vis, med atombomben, som ju sedan kom att prägla kriget och tidsperioden över huvud taget: Det största hotet någonsin mot mänskligheten och planeten satte spelreglerna, och var drivkraften bakom mycket av allt som hände.

(Innan jag fortsätter ska jag först reda ut en detalj, språklig och militärteknisk: Begreppen ”atombomb” och ”kärnvapen”. Ofta ser man dem använda som synonymer. Så slarvig ska jag inte vara här. ”Atombomber” syftar på bomber med uran eller plutonium. De utgjorde den första generationens kärnvapen, som de som användes 1945. ”Kärnvapen” är ett bredare begrepp: Det syftar på alla vapen som använder kärnenergi, alltså såväl atombomber som vätebomber. Vätebomber är mer komplicerade konstruktioner än atombomber och framför allt oerhört mycket kraftigare. Vill man vara ännu lite petigare kan man påpeka att ordet ”bomber” avser projektiler som släpps från flygplan, och inte stridsspetsar i robotar. – Så, nu fick jag det sagt. Då fortsätter vi.)

Ja, kärnvapen var det kalla krigets stora drivkraft, och de var även drivkraften bakom det som jag nu ska ta upp: Två militära faktoider under det kalla kriget. Ska man lyssna på det här avsnittet underlättar det om man är en sån där militärt överintresserad person, men jag tror att även den som inte är allra mest intresserad av sånt kan fascineras av det faktoida trassel som kan uppstå när två fiender missförstår vad den andre håller på med – precis som i förra avsnittet förresten – och missförstånden sedan ligger till grund för nya missförstånd, i en besynnerlig vrickad kapprustning, vars underhållningsvärde dämpas när man begrundar hur fruktansvärt mycket det kostade.

Kärnvapen, som sagt. De första, och hittills enda, atombomberna som använts skarpt levererades ju med flyg. Under flera år var också flyg den enda metod som var aktuell för de stora, tunga bomberna. Vid den här tiden vägde de sisådär 4–5 ton styck, vilket var nästan lika mycket som de allra största konventionella bomberna som använts under kriget.

En skillnad jämfört med Japan 1945 var att de mål som sedan dess blivit aktuella hade en helt annan stridsberedskap, särskilt i luften. Naturligtvis vill man ju inte att fienden ska skjuta ner några bombplan alls för oss, men om man nu har ett bombplan som man verkligen inte vill att det ska skjutas ner, vad gör man då? Ett sätt var att flyga jättesnabbt, ett annat att flyga jättehögt, och kunde man kombinera fart och höjd, så vore det riktigt bra.

B-70 Valkyrie

Därför började man i USA att på 50-talet ta fram ett bombplan som inte bara var snabbare än någonsin förr utan även snabbare än någonsin senare. Det fick heta B-70 Valkyrie. Planen var att få ett bombplan som kunde flyga högre och snabbare än några jaktplan Sovjet kunde skicka efter det, och inte heller skulle deras luftvärn utgöra något större problem. Där har man en att-göra-lista som heter duga. Man gnetade på, man forskade, räknade, ritade, byggde och testade. Lätt var det inte. Billigt var det verkligen inte. Att utveckla stridsplan är alltid krävande, i tid och i pengar, och att utveckla riktigt avancerade stridsplan kräver ännu längre tid och ännu mer pengar. Man stötte på det ena problemet efter det andra. Och så en dag stötte man på ett problem av ett helt annat slag, som hotade själva förutsättningarna för alltihop.

Om vi hoppar tillbaks till 45 igen … När andra världskriget tog slut utgjorde ett av de värdefullaste krigsbytena tyskarnas raketteknik; de var den bästa i världen, helt utan konkurrens. Den kunskapen, eller närmare bestämt gubbarna som bar på den, var hett eftertraktad av supermakterna, och de samlade på sig varenda expert de kunde få tag på. Sedan supermakterna byggt sina lag med forskare och ingenjörer strävade de efter att göra raketer som var bättre och bättre, större och starkare och pålitligare och allt vad det var. Syftet var naturligtvis militärt. Men denna kapprustning fick en åtminstone skenbart fredlig tvilling i form av rymdkapplöpningen. Samtidigt arbetade andra forskare och ingenjörer med att få fram bättre och bättre kärnvapen, kraftigare och mindre och allt vad det var.

En vacker dag – eller vad det nu var – hade man så en raket och ett kärnvapen där den förra kunde ta ombord den senare. Man hade skapat den nukleära interkontinentala roboten. Nu kunde man skicka kärnvapen till fienden utan att dona med långsamma bökiga flygplan. I ett slag förändrades krigets förutsättningar, för vilken gång i ordningen det nu var. Plötsligt var aldrig så avancerade kärnvapenbärande flygplan lika passé som riddare i rustning. Valkyrian behövdes inte längre. B-70 lades i princip ner 1961. Då hade man bara fått fram två prototyper av XB-70, som testplanen kallades (bokstaven ”X” stod för experimentella plan). Det var först 1964 som fick man upp den i luften. Då var det en flygande anomali, ett plan utvecklat i en annan tid under förutsättningar som inte längre var aktuella och som aldrig mer skulle bli det.

Det hindrade inte att konceptet fortsatte att ge oväntade ekon i utvecklingen. Och nu börjar det bli intressant. Även om man, som sagt, inte är så intresserad av den militärtekniska utvecklingen i sig.

När man i Sovjet hörde att man i USA utvecklade jättesnabba bombplan, ja, då fick man naturligtvis svara med att ta fram jättesnabba jaktplan. Resultatet fick luft under vingarna samma år som valkyrian flög för första gången, alltså 1964: Planet hette MiG-25, i NATO-kretsar har den det så kallade rapporteringsnamnet Foxbat.

MiG-25

När de första spionbilderna visades upp för USA:s befälhavare blev de riktigt bekymrade. Planet hade stora vingar och stora roder. Tydligen var det mycket lättmanövrerat, och skulle därmed bli farligt i kurvstrid, som det heter på svenska – engelska dogfight är nog mer känt som begrepp för närstrid med stridsplan. Sådana luftstrider hade man dåliga erfarenheter av från Vietnam. De amerikanska planen hade stått sig dåligt mot diverse MiG-modeller. Tidvis förlorade USA fler plan än Nordvietnam. Därför gick den amerikanska utvecklingen mot lättrörligare plan. När man nu såg samma trend i detta nya plan, ja, då visade det att Sovjet tänkte behålla sitt försprång.

En förvarning om det nya planets egenskaper fick man från mellanöstern. MiG-25 användes i Egypten (som vid den här tiden fortfarande var kompis med Sovjet) och det flög ifrån varenda plan och robot som man skickade efter dem. Tydligen var det inte bara lättmanövrerat, utan även snabbt. Vad var det egentligen för superplan som ryssarna tagit fram?

Som vanligt hade man i USA några olika stridsplan under utveckling. Några av dem lades ner. Andra, som F-15, gjordes om för att bemöta det nya tänkta hotet. Nu är ju utveckling av moderna vapensystem bland de mest resurskrävande projekt som mänskligheten över huvud taget ägnar sig åt. Även en marginell påverkan av den militära flygbranschen innebär att väldigt mycket verksamhet, och inte minst väldigt mycket pengar, tog andra vägar än de annars skulle ha gjort.

Jordsmak vid Hakodate

Så kom den 6 september 1976. Löjtnant Viktor Belenko i Sovjetunionens flygvapen tog avsked från arbetarnas paradis, flög sin MiG-25:a till Japan, och landade på ett flygfält … Liksom en bit utanför, eftersom landningsbanan inte riktigt räckt till för det snabba, tunga, superplanet. Men Sovjet fick tillbaka sitt plan, två månader senare – nedplockat i småbitar som analyserats omsorgsfullt, ner till minsta skruv.

Det visade sig att man i USA hade missuppfattat MiG-25:an. Det var inte alls byggt för tajta dogfights. Det var byggt för att flyga högt och framför allt snabbt. Det var byggt för att bemöta hot som B-70 Valkyrie.

För att ta det lite mer detaljerat … MiG-25 har beskrivits som en flygande jetmotor, med cockpit och annat pynt ditsatt som en eftertanke. Det har en toppfart över Mach 3 – om det verkligen behövs, för motorerna pajar – och även om max flyghöjd anges till drygt 20 000 meter så har man regelbundet gått högre än så. På 70-talet fick en sovjetisk pilot upp en MiG-25:a med specialmotor till nästan 37 kilometer. Det är ett av planets många rekord som står sig än idag. – Och här måste jag inflika att rekordsättande inte var någon sorts marginella muntrationer utan en del av det kalla kriget. Att lägga ner tid och pengar, och i det här sammanhanget finns inga små pengar, på att anpassa jaktplan och ta fram specialbyggda varianter av dem enbart för att få med några rader i Guinness rekordbok – ja, det tyckte makthavare i såväl öst som väst var god politik. Prestige, som sagt.

Och hur var det då med de stora vingarna med de stora rodren? Jo, de behövdes för att hålla det stora, tunga planet i luften. En tankad och startklar MiG-25 väger över 36 ton; det är 2–3 gånger så mycket som en startklar Gripen. Eller nästan dubbelt så mycket som en startklar Viggen, för att jämföra med ett samtida medeltungt stridsplan. En sådan dunderklump är inte i närheten så farlig i kurvstrid som amerikanerna hade fått för sig. Men det var den, som sagt, heller inte gjord för.

Historien om B-70 och MiG-25 handlar om hur amerikaner och ryssar oavsiktligt lurade varandra. Det är därför jag tycker att den är mycket intressantare än själva vapentekniken. Och det är därför man inte behöver några MÖP-anlag för att uppskatta den.

Men det allra märkvärdigaste med historien är att den inte är ensam. För här kommer en till, som till stora delar är en repris. Bortsett då från att den inträffade tidigare.

Ambassadör de Sadeski: The deciding factor was when we learned that your country was working along similar lines, and we were afraid of a doomsday gap.

President Muffley: This is preposterous, I've never approved of anything like that.

de Sadeski: Our source was the New York Times.

- Dr Strangelove (1964)

Det där var ur Stanley Kubricks Dr Strangelove från 1964 – där har vi det året igen. Sovjets ambassadör de Sadeski talar med USA:s president och nämner då a doomsday gap, en ”domedags-lucka”. Det är den skillnad man i Sovjet tänker sig mellan supermakternas förmågor att frammana apokalypsen och utplåna civilisationen. Detta med anledning av den nya domedagsmaskin som man i Sovjet tagit fram och precis satt i bruk, faktiskt så nyligen att man ännu inte berättat om det … Ja, allt det där framgår i filmen, som väl de flesta av er har sett. Och har ni inte det, gör det, den är precis hur bra som helst.

Strax innan klippet vi hörde nämnde ambassadören några av supermakternas kapplöpningar: kapprustningen, rymdkapplöpningen, och the peace race. Så utkämpades det kalla kriget: Istället för att ösa bomber och granater över slagfält och städer sökte man segrar av andra slag. Även om få människoliv gick till spillo, och varje sådan kapplöpning förvisso var billigare än ett världskrig, så kunde ingen förneka att det drog en hel del pengar. Och man var väl medvetna om luckorna, när den ene drog ifrån den andre. För det mesta var det USA som ledde. Men undantag fanns. När Sovjet sköt upp Sputnik, Laika och Gagarin, så överraskades världen och huvudmotståndaren, så till den grad att det gav kraft till en rymdkapplöpning som slutade med stjärnbaneret på månen. Och man följde oroligt förloppen på otaliga andra områden. Då och då kom dåliga nyheter som motiverade kostsamma uppryckningar. Man forcerade fram forskning och utveckling, prioriterade och äskade pengar, för att eliminera luckorna. Då och då fick USA se sig omsprunget av Sovjet även på klassiska militära områden, alltså inte bara rymden eller parapsykologi. Som den gången man upplevde en lucka inom strategiskt bombflyg – en bomblucka, alltså.

Vi kan börja den första maj 1954. Första maj var ju en av Sovjets nationaldagar. På torg bakom järnridån hölls myriader ändlösa parader, och naturligtvis var den på Moskvas Röda torg störst, bäst och vackrast. En anledning till att många i väst följde uppvisningarna, i synnerhet den i Moskva, var att man där kunde få de första glimtarna av nya påfund. Första maj 1954 väntade många på ett plan om vilket man inte visste mycket, men det lilla man trodde sig veta var illa nog. Det talades om ett bombplan som kunde ta ombord atombomber, som ju Sovjet haft sedan 1949, och kanske även vätebomber, som man haft sedan året innan, och som ju var ännu tyngre klunsar än atombomberna. Sedan skulle det här planet kunna ta bomberna långt, och riktigt fort. Med sådana bombplan skulle Sovjet kunna fälla sådana bomber över USA, utan att USA skulle kunna göra mycket åt saken. Det var helt enkelt Sovjets motsvarighet till B-70 Valkyrie. Oron spred sig bland militärer och politiker.

Vid den här tiden hade man i USA just tagit ett nytt strategiskt bombplan i bruk, B-52 (det är för övrigt fortfarande igång, 70 år senare). Som all någorlunda avancerad teknik uppvisade det en del barnsjukdomar. Om ryssarnas B-52:a hade liknande problem så kände man inte till dem. Och eftersom man var så osäkra på så mycket rörande Mjasisjtjev M-4 Molot, som betyder ”hammare”, som bombplanet hette – med reservation för uttalet – kunde det tillskrivas fördelar men inga nackdelar. Och det som är uppmuntrande när det gäller den egna sidans projekt är lika nedslående när det gäller fiendens.

Och så dundrade flygplanen in över Moskva. Efteråt rapporterade tidningar om att flygvapnet hade stulit föreställningen. En rad konstruktioner visades upp, bland annat hela tre nya plan. Alla var jetdrivna såklart, med moderna bakåtsvepta vingar. Och ett av dem var ett stort, tungt och snabbt bombplan. Det skulle med lätthet bära såväl atombomber som vätebomber. Hur långt det kunde ta dem var inte lika enkelt att avgöra. Men det for från horisont till horisont på trettio sekunder.

Ett år senare tillskrevs M-4 en maxlast på 9 ton och, framför allt, en räckvidd på knappt 10 000 km. Det var tillräckligt för att ta en stor, tung vätebomb till vilken plats som helst i USA. Om det hade en toppfart på drygt 1000 km/h, som det ryktades om, så innebar det att den som ville sabotera leveransen hade avgjorda problem.

En annan högtidsdag som väckte intresse även i väst var det Sovjetiska flygvapnets dag den 3 juli. Då visade man upp det bästa man hade. Utländska besökare var inbjudna för att få en glimt från ett förbjudet område i ett förbjudet land, och förhoppningsvis förmedla budskapet om landets överlägsenhet på en rad punkter. 1955 förväntades sig dessa att få se M-4:or i luften. Och det fick man.

The most disquieting planes sighted over Moscow were the two long-range bombers above. Prototypes of the T-37 Bison and T-39 Badger, as NATO labeled them, had been seen before. But now the number indicated Russia was putting increased emphasis on their production.

- ”Artists impressions” av ”two startling Soviet bombers”, LIFE 6 juni 1955, s 143. ”T-37 Bison” var vad planet kallades i väst.

När man läser om den här dagen kan man ta del av en riktigt fin berättelse. Det sägs att hela tio M-4 flög förbi åskådarna, i formation – det måste ha varit en upplevelse. Sedan flög de förbi igen, samma plan men i en annan formation, vilket gav intryck att det var andra plan. Helt enkelt ett klassiskt och busenkelt trick. Tack vare det fick världen ett intryck av att ett begränsat antal plan var … Ja, hur många trodde man att det var egentligen?

En fin berättelse, som sagt. Jag har ännu inte hittat de förväntade spåren av den i samtida artiklar. Där får man ett helt annat intryck. Uppvisningen blev omskriven jorden runt, det var ju syftet med det hela, men jag har ännu inte hittat någon som nämner så många plan som 20 eller fler. Däremot nämns märkligt olika antal plan: Svenska Dagbladet skriver om fyra stycken M-4, Dagens Nyheter tolv, Daily Herald också tolv, och så vidare.

Hur som helst. Poängen med att visa upp ett visst plan i en viss mängd var att de inte var enstaka prototyper, utan att de serietillverkades. I USA fick man gåshud och krävde mer information. Nu fick man användning av landets senaste flygande underverk: Spaningsplanet U-2. Det flög på så hög höjd, över 20 000 m, att det inte kunde bekämpas med den teknik som Sovjet hade vid den tiden.

I juli 1956 fotograferade en U-2:a ett flygfält utanför Leningrad. Där stod ett antal jetbombplan av modellen M-4; faktiskt hela 30 stycken. Fram med räknestickorna! Trettio plan i Leningrad, det borde innbära si och så många i Moska, i Novosibirsk, Jekaterinburg, Omsk … Och så vidare. Det visade även att det fanns goda förutsättningar för att producera ännu fler, i hög takt. Efter att ha räknat och funderat drog man utifrån bilden på flygfältet slutsatsen att det framåt 1960-talet skulle kunna finnas 600 M-4 i drift. Ett Sovjet utrustat med hundratals snabba, interkontinentala M-4, laddade med vätebomber – där har vi en vision som höll folk vakna om natten.

Hur skulle man bemöta detta hot? Man ökade naturligtvis produktionen av jaktplan, som åtminstone kunde försöka att mota bort jetbombare på ingång. Ett annat motmedel utgjordes av avskräckning. USA hade kanske inte fullt lika häftiga plan som M-4, men de hade åtminstone B-52, dess närmaste motsvarighet i den fria världen. Så man skruvade upp produktionen av dem. Allt det här kostade naturligtvis fantastiska summor, men det gällde ju ett hot mot landets existens och sånt måste ju få kosta. Fattas bara.

Inte för att alla var övertygade. I ljuset av vad man lade på bombflyg, inte minst med tanke på vad man hade kunnat lägga pengarna på istället, krävde några belägg för Sovjets överlägsenhet. Man kan förmoda att tvivlet var starkast i andra vapengrenar än flygvapnet, det är så det brukar fungera. U-2-plan skickades upp för att fotografera nyckelpunkter i flygvapnets Sovjet. Om nu landet kryllade av M-4, så borde man där kunna se åtskilliga exemplar. Piloterna kom tillbaka och bilderna framkallades: Inga M-4! Inte heller framgick den produktionskapacitet som man tänkt sig. Den röda hammaren gick upp i rök.

Vad var det som hänt?

När Vladimir Mjasisjtjev utvecklade M-4 hade han fått en diger lista med högt ställda krav. Han hade lyckats uppfylla en del av dem, men inte alla. Man tog fram varianter som uppfyllde det ena målet eller det andra, men inget plan som uppfyllde alla. Ett centralt mål var att kunna flyga Sovjet–USA tur och retur; det uppfylldes aldrig. Den sovjetiska amerikabombare man drömde om i Moskva, och hade mardrömmar om i Washington, fanns aldrig. Man hittade uppgifter åt planen man hade på olika ställen i flygvapnet, men det producerades bara i drygt hundra exemplar.

I USA hade man fått en helt annan bild av M-4, av dess prestanda och produktion. Och tror man tillräckligt mycket på något, så är det lätt att lura sig själv. Man hade fotograferat 30 M-4 vid Leningrad, det stämmer. Men dessa var alla M-4 som var i drift vid den tiden. Det tricket hade man inte kunnat räkna ut i Sovjet; där satte amerikanerna krokben för sig själva. Oavsett hur det låg till med flyguppvisningen 1955.

Men så småningom mötte M-4:an ett större hot än några amerikanska plan: Raketer som kunde bära kärnvapen. Jag nämnde ju nyss hur interkontinentala robotar blev slutet för USA:s strategiska bombplan B-70. I Sovjet blev de slutet för M-4. Bombplan med kärnvapen var historia. Framtiden tillhörde de interkontinentala missilerna. Nu kunde man börja oroa sig för en ”robotlucka”, missile gap. Och ”bombluckan”, the bomber gap, där USA låg efter Sovjet – ja, den hade aldrig funnits.

Det nästa stora flyguppvisningen i Sovjet ägde rum 1956. Där visades inga tunga jetbombplan upp. Enligt generalsekreterare Chrusjtjov berodde det på att de inte ville betona anfall utan försvar. Tro't den som vill.

*

Jag avrundar de här två avsnitten med en evig sanning: Det finns inga vapen som kan mäta sig med de inbillade. De mest kända ”inbillningsvapnen” är andra världskrigets tyska undervapen, Wunderwaffen. Den regimen använde dem för att gjuta mod i det egna folket och skräck i fienden, som en enkel och billig besvärjelse. Inte för att alla var ren luft. Många Wunderwaffen var konstruktioner på utvecklingsstadiet som inte hade en chans att komma i närheten av fältet innan kriget tog slut, eller rena idéer som inte hade en chans att komma i närheten av att utvecklas. Men även under andra krig har inbillningsvapen förekommit, som medveten propaganda eller så bara för att, ja, det är så folk tänker. USA lanserade inte B-70 som ett inbillningsvapen, lika lite som Sovjet tänkte ut MiG-25 eller M-4 som propaganda och Wunderwaffen. Men ändå lyckades båda lura fienden. De fick dem att göra saker som de annars inte skulle ha gjort – liksom att inte göra saker som de annars skulle ha gjort.

*

Det här var ett avsnitt av Faktoidpodden. Jag som pratat heter Peter Olausson. Vi hörs!

Faktoidpodden: Kalla kriget I – Psi bakom järnridån

Lyssna här: Faktoidpodden: Kalla kriget I – Psi bakom järnridån

Hur en bluff fick Sovjet att tro att USA bedrev parapsykologisk forskning för militärt bruk, varför Sovjet naturligtvis fick börja bedriva parapsykologisk forskning för militärt bruk, varför USA naturligtvis fick börja bedriva parapsykologisk forskning för militärt bruk.

Eller så här …

I två avsnitt ska jag nu gå igenom några faktoida episoder från det kalla krigets dagar. I det första ska jag ta upp den besynnerliga historien om ”psi-kapplöpningen”, när man i öst och väst försökte dra nytta av övernaturliga fenomen i ett krig som ofta bedrevs överallt utom just på slagfältet.

En del material har synts förr här på bloggen (för detta avsnitt noterar jag Pyramider och rakblad, Kirlians löv och ända från 2013 Pavlitas psykotroniska mojänger). Men mer än något annat är det en artikel i VoF:s tidning Folkvett 2013-4 som fräschats upp och gjorts podd av. Genom åren har jag gett ut en hel del i en kanal men inte andra. Så varför inte återpublicera för en delvis ny och (förhoppningsvis) större publik? Lite som bloggposterna som blivit tidningsartiklar eller bokkapitel, och så vidare …

Faktoider trivs olika bra i olika miljöer. Som när stora värden står på spel, när nervositeten är stor och osäkerheten större; då frodas faktoiderna. Av det förstår man att de trivs bättre i krig än i fred. Vilket vi ju tyvärr kan se idag. Och de krigen kan vara såväl varma som kalla. Under det kalla kriget cirkulerade också en hel genre med myter, i öst och i väst. Jag ska ta upp några av dem här i podden, två avsnitt blev det faktiskt. I detta första avsnitt ska det handla om när den militära sektorn ett tag intresserade sig för den godtrogna branschen, som jag kallar den: parapsykologi, new age, slagrutor och liknande. För att den berättelsen ska komma till sin rätt, så ska jag börja med det kalla krigets början, med fokus på teknik; vapenteknik och relaterat.

Så vi går till 1945. Atombomber över Japan gör slut på det andra världskriget – och vad ska komma sedan? Redan nu kan man ana det kalla kriget. Från första början insåg de allra flesta att Sovjet förr eller senare skulle skaffa sig en atombomb, på ett eller annat sätt. Att det bara tog fyra år blev en överraskning. I USA snabbade man då på arbetet med nästa bomb, vätebomben. Den var inte bara mycket kraftigare än de tidigare atombomberna – som om de inte var förödande så det räckte – utan kunde dessutom bli långt mycket kraftigare ändå. Av fysiska orsaker kan bomber gjorda på uran eller plutonium inte bli hur kraftfulla som helst. Bomber som använder väte har inga sådana begränsningar; där behöver man bara förhålla sig till vad som är praktiskt och politiskt möjligt. Den tekniken stod klar 1952. Nu var USA världens första kärnvapenmakt med vätebomber. Döm om världens förvåning, och chocken i USA, när Sovjet redan året därpå, inte ens tolv månader senare, sprängde sin första vätebomb. I vilken mån de sovjetiska kärnvapenprogrammen byggde på spioneri respektive eget arbete är ingen enkel fråga. Men 1952 var det en enkel fråga: Då togs det som en självklarhet att ryssarna kopierat amerikanerna rätt av.

Det är i det perspektivet man ska se reaktionerna när jorden i oktober 1957 fick sin första konstgjorda satellit. Världens förundran inför mänsklighetens första steg ut i världsrymden överträffades av förvåningen över att det var Sovjetunionen som tog det. Den här gången apade man uppenbarligen inte efter USA. Man var först. Och även om många inte tänker på det idag, så var de militära tillämpningarna det allra första många tänkte på 1957: Om Sovjet kan skicka en grunka runt jorden, som obekymrat passerar över såväl Moskva som Peking, London och Washington – vad hindrar dem då från att skicka en atombomb samma väg?

De kommande månaderna blev sannerligen inte bättre, ur västvärldens perspektiv då. Många hade trott och hoppats på att sputniken var en sorts lyckträff, en enstaka insats som kommunisterna inte skulle göra om i det första. Men redan månaden därpå skickade de upp ännu en satellit! Den var därtill betydligt större och mer avancerad; och som om det inte räckte hade den en levande varelse ombord. Sovjet tog ännu en vinst i rymdkapplöpningen; de hade ännu en gång slagit USA på fingrarna.

I december var det så dags för USA att skicka upp sin första satellit. Den var betydligt mindre än Sputnik, vilket motiverade öknamnet ”Grapefruitnik”. Och så, efter en rad uppskjutningar – hö hö – lyfte så äntligen raketen … För att efter en dryg meter tappa kraft, falla ner och explodera. Vilket motiverade öknamnet ”Kaputnik”. Förödmjukelsen var fullkomlig.

Så småningom fick ju USA rutin på sina satelliter. Men våren 1961 var det dags igen: Den första människan i rymden var inte en astronaut utan en kosmonaut. Och när USA kort därpå skickade upp sin första astronaut gjorde han inte ens ett varv, som Gagarin, utan skickades ut i en mycket kortare kastbana över Atlanten. Det var plågsamt tydligt vilka som ledde och vilka som haltade efter.

Det är svårt att föreställa sig vilket intryck detta gjorde, särskilt i USA, och vad som skulle kunna göra ett motsvarande intryck idag. I USA hade fienden förknippats med primitiv teknik och dåliga kopior. Nu hade Sovjet, plötsligt och oväntat, gjort flera historiska genombrott inom ett område som var avancerat, militärt – för det verkliga syftet med raketforskningen var ju inte att åka till månen utan att ta fram kärnvapenbärande missiler – och som dittills inte fått så värst mycket uppmärksamhet. Man hade även vunnit prestige. Och det ska sägas, att i det kalla kriget kunde prestige vara minst lika viktigt som konkreta framsteg.

Det var så scenen såg ut när John F. Kennedy 1961 förklarade att man innan årtiondet var slut skulle ha satt en amerikan på månen. Det var den energin som drev rymdkapplöpningen. Det var först i och med månlandningen 1969 som USA kunde känna att man verkligen lyckats ge igen. Och nu har jag kommit fram till det som det här avsnittet egentligen ska handla om.

För året därpå, 1970, kom en bok som fick många att minnas rymdkapplöpningens inledning. Kopplingen var given och gjordes ideligen, i bokens text, i recensioner och artiklar. Baksidestexten på den svenska utgåvan sammanfattade det i tre ord: ”Ryssarna kom först!” Jaha … Vad var de först med den här gången?

I väst hade man länge kunnat läsa om udda företeelser öster om järnridån. En del av dem kunde klassas som parapsykologiska. Några väckte lite uppmärksamhet, men inte mer. Ofta gick tankarna till förmågor som Rasputin eller Blavatsky. Rysk ockultism förknippades snarare med det gamla tsardömet än den moderna kommunismen. Den hörde medeltiden till, inte framtiden.

Men 1970 avslöjades i ett slag en hel värld av parapsykologisk forskning. Kommunisterna hade åter visat sig vara världsledande inom ett fält som man i väst behandlat nedlåtande, om alls. För bakom järnridån, ser ni, där togs denna nya vetenskap på allvar. Där fick den resurser och status, där ägnade sig namnkunniga forskare åt den i ambitiösa projekt på ansedda institutioner. Och vilka resultat man fick! Tiden var mogen – vilken dag som helst kunde nästa ”sputnik” kungöras. Och denna gång skulle nyheten vara av en så världshistorisk magnitud att alla andra framsteg skulle blekna. Kanske skulle det vara det viktigaste vetenskapliga genombrottet någonsin. Det kunde mycket väl ha militär betydelse. Och det skulle ske på fel sida av järnridån.

Ivan T. Sanderson var en välkänd gök som gjorde många
insatser i knasbranschen. Vilka som var ärliga misstag och
vilka som var förvillande med flit är kanske omöjligt att avgöra.

Boken där man kunde läsa om allt detta hette PSI – Psykiska upptäckter bakom Järnridån. [original: Psychic Discoveries Behind the Iron Curtain ]. Den skrevs av Sheila Ostrander och Lynn Schroeder. Sommaren 1968 hade de rest runt i Sovjet, Bulgarien och Tjeckoslovakien. Där de besökt den första årliga parapsykologiska konferensen i Moskva, träffat mängder med intressanta människor, och hört talas om fantastiska ting. Vi får kortfattade men upphetsade och förväntansfulla beskrivningar av en mängd studier och anekdoter. Det är såväl gamla väldokumenterade experiment, så beskrivs de åtminstone, som spännande nyheter. Till de senare hör paret Kirlians färggranna bilder av ”auran”, eller vad det nu är, och de mystiska krafterna i pyramider för hemmabruk. Dessa är även exempel på idéer som här presenteras för västvärlden för första gången. Jag ska därför beskriva dem lite närmare.

”When your friends are so amazing you all wear pyramid technology around town, to the post office and out to lunch. :-) Change to world [sic], do what feels right for you! @pyradyne we love you!” – Instagram-hyllning av modern pyramid-byggare. Pyradynes The Pyradome™ kostar för övrigt $199/styck.

Den mest kända grejen i det här avsnittet, eller åtminstone minst okända, är kanske den om pyramidens undergörande förmågor. Den gick ut på att Cheopspyramiden, den största egyptiska pyramiden, fått underbara egenskaper enbart genom sin form. Om man tillverkar en modell med rätt proportioner, oavsett storlek och material, ja, då kan man verkligen få se underbara ting. Det sades att färskvaror som placeras i en sådan pyramid får mycket längre hållbarhet. Om man sätter ett uttjänat rakblad i pyramiden, så får det skärpan åter. Och pyramidala hattar sägs vara bra för lite av varje: Pigga upp, balansera chakran och energier, underlätta meditation, eller vad man nu kommit fram till. Ofta förekommer påståenden om orgon, den mystiska livskraft som uppfanns, eller vad säger jag! jag menar upptäcktes av Wilhelm Reich – alltså en kombination av två läror som var som störst på 1970- och 1980-talen.

En särskilt intressant detalj, tycker jag, är påståendet om rakbladen. De säger mer om pyramidlärans ursprung än man som västerlänning kan ana. I den sovjetiska planekonomin prioriterades militär produktion framför civil. Kvalitetsstål, sådant som man vill ha i rakblad, gick i första hand till militära prylar. Det innebar att rakblad med lite kvalité var svåråtkomliga och dyrbara. I väst var kvalitetsrakblad billiga och fanns överallt, där var skärpning av rakblad en kuriositet. I Sovjet, där rostiga Нева var en del av mången mans vardag, så var metoden tvärtom högst värdefull och användbar. Om den hade fungerat, vill säga. Som argument för att sälja in pyramidmodeller hos den målgruppen var det på pricken.

De här pyramidmodellerna har som sagt sin storhetstid långt bakom sig, men de förekommer fortfarande på sina håll. Och även bland de som tror på dem är det nog få som vet att idén kommer från Sovjet.

Kirlian-fotograferade mynt

Den andra pseudoläran jag ska ta upp lite närmare rör Kirlianfotografier. Dem hör man sällan talas om nu för tiden. Möjligen som så kallad aurafotografering, men sedan rätt länge avser det begreppet absolut oftast en helt annan teknik, som är mycket enklare och snabbare men som ger tråkigare resultat. Riktiga kirlianfotografier var länge en stapelvara i den godtrogna branschen. För att ta sådana används ingen kamera utan man lägger det som ska fotograferas direkt på filmen. Sedan kopplas föremålet till en strömkälla, med hög spänning och hög frekvens. Det hela får ligga så en stund. När man sedan framkallar fotografiet syns inte mycket av själva föremålet, men desto mer av dess kontur, återgiven på ett färgsprakande och karakteristiskt sätt. Så som många tänker sig ”auran”.

Illustration ur Hubacher, ”The Phantom Leaf Effect:
A Replication, Part 1”, The Journal of Alternative and
Complementary Medicine vol 21, nr 2 (februari 2015) 

Bilderna är ofta dramatiska och dekorativa, vilket avgjort bidrog till dess popularitet. Men den främsta anledningen till att kirlianfotografering blev en grej utgörs av den så kallade fantomeffekten. Så här går det till: Först kirlianfotograferar man något lämpligt föremål, till exempel ett löv. Man får fram en bild där lövets kontur och ådring tydligt framgår. Inget märkvärdigt så långt. Sedan skär man bort en bit av lövet. Och så fotograferar man det igen. Och får fram en bild på lövet, där den bortskurna bitens aura fortfarade syns! Hur go e den?

Det, menade många, visade att Kirlianfotografiet registrerade auran eller själen, och därmed var ett bevis för att livet är något mer än kroppen, oavsett om denna utgörs av ett löv eller en människa.

De som överväldigades av fantomeffekten var, som så ofta, så överväldigade att de sällan letade efter andra förklaringar. Som den här: När man lägger lövet på glasskivan, så kommer lite fukt från det att avsätta sig på glaset. Sedan skär man bort en bit av lövet, utan att flytta på det. Fukten finns kvar med opåverkad form, och kommer att synas på nästa bild. Där har ni förklaringen till Kirlianfotograferingens fantomeffekt, och dess avgjort största claim to fame.

Att man, så att säga, kan fotografera med elektricitet istället för ljus upptäcktes rätt tidigt. Just den här tekniken utvecklades av Semjon och Valentina Kirlian, som bodde i ryska Krasnodar. De började med det här redan 1939, och tjugo år senare tyckte de att de kommit fram till något som var värt att rapportera. Jag vet inte hur stor grej det här var i Sovjet på sin tid, men utanför järnridån var det fullkomligt okänt. Fram till 1970 då, och Ostrander & Schroeders bok.

Pyramider och aurafotografering – där har vi två fantastiska ting som västvärlden fick reda på genom denna bok. Men den innehåller mycket, mycket mer. Som de lyckade telepatiska övningarna på långa avstånd som tydligen var rutin, kosmonauterna som tränades i telepati och prekognition, astrologisk födelsekontroll, statlig healing … Gränsen för det orimliga flyttas längre och längre fram. Vi får höra om mediet som fick bacillerna att avslöja vad de hette, Hitlers anor från Atlantis, konstklassen där Rafael reinkarnerats i inte mindre än fyra elever, eller min favorit: ”Studiet av en man som använder psykokinesi för att förflytta en cigarrett vertikalt i ett glas, men bara när han är full”.

Klassfoto

Här känner jag något märkligt. Knasigheterna förstör inte boken för mig, utan får snarare allt annat att verka lite trovärdigare. För jämfört med fyrdubbla Rafael verkar exempelvis telepati tråkig, vardaglig och därmed troligare. Och även när man hittar sådana befängda exempel så kan stora mängder av påståenden ha en vagt övertygande effekt genom sin blotta mängd. Ju fler uppgifter man läser, och här är de hundratals, desto svårare blir det att tänka sig att alla skulle bero på slarv eller fusk. Och om så bara en av tio skulle stämma, eller en av tjugo – vore inte redan det en revolution? Att kvantitet kan övertrumfa kvalitet är ett gammalt grepp, medvetet eller ej. Det som särskiljer denna samling är att den beskriver läget i ett område som inte bara var förborgat och fientligt, utan som även hade överraskat världen helt nyligen. Man kan säga att Sovjet passade parapsykologerna i väst på ungefär samma sätt som exempelvis Tibet passat deras föregångare: Ett mystiskt och svåråtkomligt område dit man kunde förlägga diverse underverk och fantasier. Och i öst kunde man på samma sätt förlägga underverk i väst …

Järnridån blev pseudovetenskapens resonansbotten: Troende på ömse sidor spred och förstärkte varandras rykten tills även den någorlunda skeptiske betraktaren kunde börja vackla. När det kom så många och övertygande uppgifter från olika håll så måste det väl ligga åtminstone ett korn av sanning i åtminstone några av dem? Bevisbördan flyttades från den troende till skeptikern. I det kalla krigets paranoida skuggvärld krävdes en stark övertygelse om fenomenens icke-existens för att kunna stå emot. Och det var än svårare att övertyga andra.

Det fanns visserligen rykten som även de öppensinnade kunde finna lite väl hårdsmälta. Men när bara de allra mest ogenerade påståendena bemöttes med sådan skepticism, så gällde det omvända för de mindre iögonenfallande uppgifterna.

Ett talande exempel är en demonstration som, får vi veta, utförts så ofta och träffsäkert att det inte bara gått rutin utan rentav slentrian i, som de formulerar det, ”ryssarnas mest beprövade och fulländade bidrag till den internationella parapsykologin”: den telepatiska knockouten, förmågan att på avstånd, eller stort avstånd, försänka någon i hypnotisk sömn. Företeelsen hade upptäckts på 1920-talet, för att sedan utforskas och finslipas under Stalins tid, som för den sovjetiska parapsykologin var mörka år – jag ska återkomma till detta. Så småningom hade den 1960 lanseras på bred front av Leonard Vasiljev. Som knockouten beskrivs av Ostrander och Schroeder är effekten omedelbar och högst konkret: offret faller ögonblickligen i sömn, ”mitt i ett steg”. När man kontrollerar med Vasiljevs publicerade studier är skillnaderna så stora att det är svårt att tro att det är samma studier som beskrivs. Hans försökspersoner föll i sömn på si och så många minuter, eller si och så många minuter fortare än de i kontrollgruppen som inte utsatts för telepatisk hypnos. Men ryktesvägen kunde en aningen uppsnabbad insomning bli till en hård och omedelbar ”knockout”. Vad det hela egentligen var frågan om är naturligtvis en helt annan fråga.

Demonstration av telekinesi – Bredvid Edward Naumov, nämnd längre fram

En stjärna man gjorde en stor affär av hette Nina Kulagina. I tv visade man svartvita filmsnuttar där hon sitter vid ett bord och utövar telekinesi, konsten att flytta saker och ting på avstånd med psykisk energi. Till exempel förde hon händerna över en kompass, varpå nålen började snurra vilt. Detta presenterades inte som ett slitet exempel på tricksande, utan som ett värdefullt utsmugglat prov på den avancerade och påkostade mystiska forskningen i Sovjet.

Några av Pavlitas psykotroniska generatorer

Ett annat exempel, som icke går att ifrågasätta, betecknas av Ostrander och Schroeder som en av höjdpunkterna på deras parapsykologiska odyssé: Robert Pavlitas ”psykotroniska generatorer”. De utgjordes av egendomligt formade metallföremål; de hade kunnat vara talismaner, modern konst eller kanske ”reservdelar till maskiner som ännu inte fanns”. På något sätt kunde de samla energi och strålning, inte av kända och mätbara slag utan esoteriska, och fokusera dem, med högst påtagliga resultat: De kunde få växter att växa bättre och metallhjul att snurra, de kunde rena vatten och ha ihjäl flugor som flög in i ”kraftfältet”. Tänk om man byggde sådana generatorer tusen eller tiotusen gånger större? Vilka tillämpningar skulle inte sådana kunna få, civila eller militära? Så långt kom man nu aldrig i diskussionen. Ostrander och Schroeder igen: ”Innan vi hann gå närmare in på denna dödsstråle för flugor, anlände fler personer och sällade sig till vår grupp.” – Denna korta mening är typisk och avslöjande, för boken och för ämnet. Alla som lever i en diktatur vet att det inte går att tala med vad som helst med vilka som helst. Om en grupp talar om ett visst ämne, och ”fel” person, eller en okänd person, ansluter till gruppen, så börjar de övriga omedelbart att tala om något annat, utan minsta tvekan eller utbytande av ögonkast eller generad tystnad; sådant som vi naiva västlänningar kan hålla oss med.

På sådana sätt nådde åtskilliga uppgifter om den parapsykologiska forskningen i öst västvärlden: som rykten, viskningar och skvaller i förtroende. Mer erkänd än så var tydligen inte forskningen, trots allt.

Att parapsykologin bakom järnridån var föremål för hemlighetsmakeri är visserligen inget märkvärdigt. I Sovjet var det mesta föremål för hemlighetsmakeri, och följaktligen även ryktesspridning. Men hur intressanta är hemligheter som är värdelösa? Kanske alla uppgifterna som spreds i själva verket var desinformation för att skrämma imperialisterna, och få dem att ödsla resurser på värdelös forskning? Vad trodde man egentligen om parapsykologi i Sovjet?

1938 rådde den stora terrorn, även kallad jezjovsjtjinan, ry. Ежо́вщина. Här har vi förresten ett försäkringsbolag vid Lubjankatorget i Moskva. Ungefär så här såg byggnaden nog ut även 1938, innan KGB:s högkvarter byggdes ut. Detta är förresten Moskvas högsta byggnad – jodå! – man kan nämligen se Sibirien från källaren …

Parapsykologi hade bedrivits i såväl tsarens Ryssland som i det unga Sovjet. Under 1920- och 30-talen studerades bland annat hypnos och förmodad telepati med såväl människor som djur. Allt det tog tvärt slut 1938. Då började de ”mörka åren” jag nyss nämnde. Forskningen upphörde, utresetillstånd gavs inte längre till parapsykologiska konferenser, tidningar och rapporter som skickades från utlandet returnerades. Skälet var – vad tror ni? – politiskt.

Det största problemet för parapsykologiska forskare bakom järnridån var aldrig besvärliga data, vetenskapliga skeptiker, brist på resurser, hånfulla kolleger eller en oförstående omvärld. Deras största problem var politik. Enligt den materialistiska kommunismen är världen enbart fysisk. Det övernaturliga kan, per definition, inte existera. Sådant gränsar till den bannlysta religionen. Liksom andar, själar, liv efter döden och liknande. Och det var ju just sådant som parapsykologin ägnade sig åt, ”en religion utan kors” som Mao hånfullt kallade den. Eller när den Stora sovjetencyklopedin i 1950-talets utgåva beskrev telepati som ”en anti-socialistisk, idealistisk fiktion om människans övernaturliga förmågor”.

Sådant behöver förvisso inte ha varit det enda skälet till att parapsykologin länge var förbjuden i Sovjet. Men även sedan den åter blivit tillåten så var parapsykologerna angelägna om att hålla sina undersökningar och rapporter politiskt korrekta. Ett exempel är beteckningen ”psykotronik”. Den var konstruerad som ersättning för ”parapsykologi” av just politiska skäl. Inställningarna varierade från land till land, den mest positiva inställningen fanns i Bulgarien, den mest negativa i Östtyskland. Och naturligtvis varierade den även över tid. Och då är vi framme vid den sovjetiska parapsykologins återkomst.

I januari 1954 inträffade en av det kalla krigets viktigare händelser: USA sjösatte världens första atomubåt, USS Nautilus. För att förklara hur viktig den var behöver jag förklara hur traditionella ubåtar fungerar. I undervattensläge används elmotorer. När deras batterier behöver laddas får man gå upp i övervattensläge, så att man kan köra de luftkrävande dieselgeneratorerna. Ubåtarna var alltså begränsade av tillgången på bränsle och batterikapacitet. När det gäller luften så har man såväl syre på flaska som apparater som renar luften från koldioxid och annat, så det är inget större problem. Men begränsningarna gör att traditionella ubåtar inte kan åka hur långt som helst utan att tanka, och heller inte åka runt i undervattensläge hur länge som helst utan att gå upp till ytan. För Nautilus gällde ingen av dessa regler. Hon hade en kärnreaktor vars bränsle räckte i praktiken hur länge som helst, så hon kunde åka runt i u-läge hur länge som helst.

Det här gav inte samma propagandavinster som Sputniken, men det var av minst lika stor omedelbar betydelse: Det ritade om den militära kartan. Ingen visste hur man skulle skydda sig mot en atomubåt. För att understryka USA:s övertag, vilket var särskilt viktigt i den rymdålder som just börjat, genomfördes 1958 den första färden till nordpolen under vattnet. Året efter de första sputnikarna var en sådan demonstration talande: USA visade att de inte bara hängde med utan ledde utvecklingen på åtminstone ett område.

Nautilus hade bara två begränsningar. Den ena var tillgången på mat, men man får plats med väldigt mycket mat ombord på en ubåt. Då var det värre med den andra begränsningen, som var kommunikation. Eftersom radiovågor blockeras av vatten fick man gå upp till ytan för att kommunicera, eller åtminstone gå så nära ytan att man kunde skicka upp en antenn så man kunde kommunicera. Och då kunde man avslöjas. Det var en svag punkt i atomubåtens annars så starka rustning. (Det ska sägas att kommunikation med ubåtar än idag är ett problem, som lösts på flera olika sätt. Inget av dem är optimalt.)

Men tänk om man kunde använda telepati? Så vitt man visste fungerar denna mystiska form av kommunikation oavsett avstånd eller hinder. Om man kunde kommunicera telepatiskt med Nautilus och andra atomubåtar, så skulle man kunna hålla kontakten med dem även när de var i u-läge. Då skulle de bli ännu starkare och farligare. Nu snackar vi verkligen inte om något flum i marginalen: Det skulle fått såväl militära som politiska följder, och förändrat maktbalansen under det kalla kriget.

”Märklig upplevelse ombord på Nautilus” – Science et Vie, februari 1960
”The Great Nautilus ESP Hoax” – This Week, bilaga i
The Washington Sunday Star, 8 september 1963

Den etablerade franska populärvetenskapliga tidningen Science et Vie, ”vetenskap och liv”, hade i februarinumret 1960 en artikel där ett sådant experiment beskrevs. En ”sändare” i land hade lyckats överföra tankar till en ”mottagare” ombord på Nautilus. För att citera artikeln: ”Är telepati ett nytt hemligt vapen? Kommer ESP att avgöra framtidens krig?” En som tog emot artikeln med glädje var Vasiljev, den gamle telepatiforskaren. Nu var han sannerligen etablerad, om än inte i telepati då: Han var professor i medicin, medlem i Sovjetiska akademien för medicinska vetenskaper och innehavare av Leninorden. Uppbackad av den franska artikeln berättade Vasiljev öppet om sina lovande resultat tjugofem år tidigare. Han berättade att telepati uppenbarligen var något högst verkligt, något som hörde hemma i den fysiska världen, där även rättrogna materialistiska kommunister kunde studera den. Några år tidigare hade Chrusjtjov inlett rehabiliteringen efter Stalin. Politiska fångar hade strömmat ut ur fängelser, det nyss otänkbara hade blivit tillåtet. Nu var tiden mogen för en parapsykologisk rehabilitering. Och det var hög tid, om man inte skulle bli omsprungna av amerikanerna … Det tog skruv, som Ostrander och Schroeder märkte tio år senare.

Vid det laget beskrev de skillnaderna mellan parapsykologi, eller ”psi” som man kallade det, i öst och väst i åtta punkter:

1. I väst försöker man fortfarande att statistiskt säkerställa psi. I öst använder man den.
2. I öst är psi ett etablerat och ansett fält inom naturvetenskaperna.
3. I öst samarbetar specialister från många områden inom psi.
4. I väst vet man inte vad som händer i öst. I öst vet man vad som händer i väst.
5. I väst är psi statistisk, psykologi och filosofi. I öst är psi fysik.
6. I väst publiceras forskning i udda publikationer med få läsare. I öst publiceras artiklar om psi i vanliga vetenskapliga journaler.
7. I öst är psi-forskarna entusiastiska, inte skeptiska.
8. I väst har psi-forskningen esoteriska motiv. I öst har psi-forskningen världsliga motiv.

Om man gillar ”psi” låter det där ju nog så bra. Men som så ofta i Sovjet var utvecklingen allt annat än rak och enkel. Redan under Ostrander och Schroeders korta vistelse fick de indikationer på att inte ta för mycket för givet, ens i psi-forskningens förlovade land: Mitt under den parapsykologisk konferensen i Moskva kom ett nummer av Pravda ut där Nina Kulagina kritiserades öppet. Just sånt som får folk att börja tala om annat. Ostrander och Schroeders främste kontaktperson var en viss Edward K. Naumov, den sovjetiska parapsykologins ambassadör. I mitten av 1970-talet fick han tillbringa ett år i fångläger. Rimligen spelade hans många kontakter med utlänningar en stor roll för den domen, men såväl hans öde som andra exempel på ”tö och frost” kan ha ingått i de oräkneliga maktstriderna mellan olika organisationer, myndigheter, utskott och enskilda som ständigt pågick i den kommunistiska sfären. 

Detta ska understrykas: Om en person eller myndighet uppmuntrade eller kritiserade parapsykologi behövde inte ha mycket att göra med hur de uppfattade företeelserna i sig. Det sades om Sovjet att ”allt är politik” – och det var sannerligen ingen tom klyscha.

Samtidigt hade föreställningen om den hyllade och prioriterade parapsykologin bakom järnridån redan lett till att man inlett motsvarande arbete i USA, för att inte komma efter i ESP-kapplöpningen.

Mot slutet av 60-talet hade CIA med flera blivit tillräckligt nyfikna och oroade av utvecklingen för att inleda några forskningsprogram med klärvoajans och remote viewing, det är konsten att sitta på en plats och låta sin själ, eller vad det nu är, studera saker och ting någon helt annanstans. Så kom Ostrander och Schroeders bok hösten 1970 och blev en bestseller. Med tanke på allt det otroliga de fått reda på i detta hemlighetsfulla land, så kunde man fundera på vilka framsteg som de inte fått höra talas om. När de till exempel rapporterade om de 12–13 miljoner rubel som tjugotalet parapsykologiska forskningscentra över hela Sovjet årligen delade på, alltså i öppen finansiering, hur mycket mer borde rimligtvis inte gå till hemlig forskning? Man kan jämföra med en uppgift, källkritiskt högst vansklig men ändå, om att Sputnik-programmet hade gått på 15 miljoner rubel. Rent militära projekt, som utvecklingen av kärnvapen, fick förvisso långt mer, så de där 12–13 miljonerna känns bra lågt i sammanhanget. Hur som helst: Kärnfrågan var vad USA behövde göra för att inte bli hopplöst efter i psi-kapplöpningen.

General Hopgood läser Ostrander & Schroeder – ur The Men Who Stare at Goats (2009)

Där har vi grunden till Stargate. Stargate var en samling forskningsprogram som från 70-talet finansierades av flera myndigheter i USA för att se om parapsykologiska fenomen kunde få militära tillämpningar. Under flera år lades ett antal dollarmiljoner ner på parapsykologisk forskning med sikte på eventuella militära tillämpningar. Det var experiment med telepati, remote viewing där synska personer satt på ett kontor och försökte att i anden färdas till exempelvis sovjetiska militärbaser och upptäcka saker, världens meste skedböjare Uri Geller fanns med på ett hörn, liksom ännu mer bisarra övningar. Där finns material till ett matigt avsnitt av denna podd … Allt detta beskrivs av Jon Ronson i boken The Men Who Stare at Goats som även blivit en film. Den är värd att se, särskilt om man satt sig in i bakgrunden, med Stargate, First Earth Battalion (eller New Earth Army som den kallas i filmen) med mera.

Bob Wilton: What other … Powers would you practice?

Lyn Cassady: Invisibility.

BW: … Invisibility.

LC: Yeah. That was level 3.

- The Men Who Stare at Goats

Vad som är allra mest otroligt är kanske att spektaklet lades ner först 1995. Och allt detta var USA:s svar på ett inbillat hot från Sovjet, som i sin tur börjat som ett svar på ett inbillat hot från USA … Ibland är vår värld verkligen fantastisk.

Stargate är en standardingrediens i konspirationsteoriernas än mer fantastiska värld. Där poängen är att projektet skulle ha lyckats långt bättre än vad de ansvariga velat avslöja. Ja, där har ni grundkonceptet.

Hade Stargate blivit till även utan Ostrander och Schroeders bok? Det är tydligt att boken påverkade beslutsfattare även på högre nivåer. I en rapport från den militära underrättelsetjänsten DIA 1975 nämns att kommunisterna var långt före västvärlden inom parapsykologin. Man nämner ett experiment där kaninungar dödades ombord på en ubåt för att se om deras mor på land påverkades, liksom en enkel apparat från Tjeckoslovakien vars blotta form fokuserade mental energi och som bland annat kunde döda flugor. – Där har vi skvallret från 1968, upphöjt till en nivå där det kunde få folk att ta beslut som de kanske inte skulle ha tagit om de känt till uppgifternas tvivelaktiga härkomst.

Däremot verkar det helt osannolikt att Stargate skulle ha blivit av om det inte varit för den parapsykologiska våren bakom järnridån, den som inleddes av Vasiljev sedan han läst om experimentet på Nautilus.

Författaren till en av huvudkällorna för denna artikel hette Martin Ebon. Han trodde på mängder av pseudovetenskap. Å andra sidan var han betydligt noggrannare än de flesta i facket. Han blev nyfiken på Nautilus-artikeln från 1960 och tog kontakt med vetenskapsjournalisten som skrivit den. Han hette Gerald Messadié, och var en etablerad och ansedd skribent. Han berättade, det här var 1980, om ett misstag han gjort tjugo år tidigare, och som han fortfarande ångrade: Han hade fått ett tips från en källa som han vid det laget ännu hade förtroende för. Jacques Bergier hette mannen som levererade materialet till Nautilus-knäcket. Samma år, 1960, publicerades en bok han skrivit tillsammans med en viss Louis Pauwels. Den hette Le Matin des Magiciens, ”Magikernas morgon” – på svenska fick den titeln Vår fantastiska värld (1969). I korthet påstår den att massor av saker som inte finns finns, och att massor av saker som inte är sanna är sanna. Boken blev snabbt en pseudovetenskaplig klassiker. Och den visade, med eftertryck, att Bergier inte förtjänade något som helst förtroende.

Mindre känt är att Bergier, som jag beskrivit, indirekt bidrog till att få igång den parapsykologiska forskningen i Sovjet, och därmed även Stargate – så kan det gå. Kanske bidrog han därmed även till den ökning och normalisering av pseudovetenskap och kvalificerad vidskepelse i samhället som gav en grupp skeptiker, bland annat Carl Sagan, idén att 1976 bilda föreningen Committee for Skeptical Inquiry, CSICOP? (Eller som de senare kallade sig, CSI.) Eller när man i Sverige några år senare, i samma anda, grundade föreningen Vetenskap och Folkbildning.

Gen Hopgood: It looks like they found out about our attempt to telepathically communicate with one of our nuclear subs, the Nautilus, while it was under the Polar cap.

MG Brown: What attempt?

Gen Hopgood: There was no attempt. It seems the story was a French hoax. But the Russians think the story about the story being a French hoax is just a story, sir.

MG Brown: So, they've started doing psi research because they thought we were doing psi research, when in fact we weren't doing psi research?

Gen Hopgood: Yes, sir. But now that they are doing psi research, we're gonna have to do psi research, sir. We can't afford to have the Russians leading the field in the paranormal.

- The Men Who Stare at Goats (2009)

*

Det här var ett avsnitt av Faktoidpodden. Jag som pratat heter Peter Olausson. Vi hörs!

Neutronbomben, fredsrörelsen och Moskva

Salt är tåren

– En neutronbomb! Så amoraliskt!

- SvD 14 augusti 1977 – rubriken anspelar väl på SALT II, Strategic Arms Limitations Talk, som var en annan av tidens storpolitiska frågor; t v Leonid Brezjnev, t h kanske försvarsminister Ustinov?

För drygt 40 år sedan var neutronbomben en av frågorna för dagen. Och om neutronbomben var frågan, så var svaret nej, med emfas. Visserligen var nog så många redan emot vanliga kärnvapen. Men det var något hos neutronbomben som gjorde den extra otäck och omänsklig. Detta berodde på en märklig egenskap som den tillskrevs – obs!

I slutet av 70-talet blev det känt att USA hade utvecklat en billig och ren bomb, som endast dödade människor, djur och växter. Annan egendom skulle förbli oskadad.

- Harriet Johansson Otterloo, Nato och kärnvapen i Sverige – nej tack!, ETC 3 maj 2022

I detta resonemang hänger jag inte med. På vilket sätt är det värre med en bomb som inte skadar ”annan egendom” än en bomb som gör det? Inte för att det är mätbart bättre, men värre? Men när det begav sig var det många som höll med. Många protesterade mot USA:s neutronbomb. Ja, för av någon anledning var det enbart USA:s arbete med att ta fram neutronbomber som uppmärksammades. Vare sig Sovjet hade sådant för sig eller inte (det hade de, men talade naturligtvis inte om det) så togs den sidan av saken aldrig upp.

Innan vi fortsätter ska vi ta en titt på vad neutronbomber egentligen är och vad de gör. För beskrivningen ovan stämmer inte.

Vi kan börja med Nationalencyklopedins hela artikel om neutronbomber:

neutronvapen, kärnvapen (artillerigranat eller kortdistansrobot) där största möjliga andel – kanske 40 % mot normalt 5 % – av explosionsenergin avges som neutronstrålning.

Neutronvapnet är en fusionsladdning med låg styrka, 1–10 kt, och minsta möjliga fissionsandel. Neutronvapen var avsedda att användas mot bepansrade mål, där pansaret ger gott skydd mot alla former av kärnvapenverkan utom neutronstrålning. De blev dock aldrig förbandslagda.

- NE.se: neutronvapen

Få se: ”låg styrka”. Hur låg är ”låg”? – Låg jämfört med andra kärnvapen. Det är bara i sådana sammanhang 10 kiloton – en sprängkraft motsvarande tio tusen ton TNT – kan anses ”lite”. All ”annan egendom” som utsätts för en sådan bomb jämnas med marken, med mindre än att den utgörs av atombombssäkra bunkrar o dyl. Om detta har jag skrivit på faktoider.nu: Neutronbomben. (Det radioaktiva nedfallet är också mindre än det från konventionella kärnvapen, men inte obefintligt.)

President Carter eventually set the plan aside, but last summer the Reagan Administration decided to go ahead with it.

[Bildtexter:] Within 25 acres, virtually every unshielded living thing would be killed instantly in the blast; all buildings and some tanks, destroyed or damaged.

A misunderstanding about the bomb, says a Federal report, is that ”it kills people and leaves buildings undamaged.”

- ”Neutron bomb: An explosive issue”, New York Times 15 november 1981

Ett rakt facit från NYT, tillsammans med lite historik. Bomben hade tagits fram på 1960-talet. På 1970-talet lät Carter sätta utvecklingen på vänt efter omfattande protester (startskottet var en artikel i Washington Post 1977, samma tidning som avslöjat Watergate). Sedan drog Reagan som sagt åter igång det hela 1981. Tills han 1983 kungjorde Strategic Defense Initiative – ”Star Wars” – som snabbt drog åt sig uppmärksamheten, från duvor som hökar.

Syftet med neutronbomben var att möta sovjetiska stridsvagnar. Dessa skulle, med hög sannolikhet, under ett tredje världskrig välla in från öst till väst. Man såg minst två problem med att använda traditionella taktiska kärnvapen mot de kolonnerna: Pansar ger ett relativt gott skydd mot tryckvågor, värme och strålning, och så skulle bomberna sprängas i ”egna” länder som Västtyskland. Neutronvapen, eller enhanced radiation weapons (ERW), utformades för att ge ifrån sig maximal mängd strålning av den sort som pansar skyddar sämst mot. (Ett annat användningsområde var som anti-missil: Neutronstrålningen skulle oskadliggöra inkommande missiler.)

Så när fredsrörelsen på 1970- och 80-talen tog upp neutronbomben som en stor och viktig fråga; när man lyckades framställa en bomb som ”bara” dödade som något extra vidrigt; när man kallade den ”kapitalistbomb”; med mera – var man då mycket mer än Moskvas talrör?

[ Uppdaterat: Det fanns en annan anledning till att neutronbomber var riskablare än traditionella kärnvapen: Eftersom de var mindre, var tröskeln för att använda dem lägre. Trots att detta motargument var betydligt mer rationellt än icke-argumentet ovan användes det mycket mindre, såpass mycket mindre att jag inte sett det förrän jag upplysts om dess existens. ]

Att Sovjet höll i trådar i sammanhanget är ingen nyhet; mycket fredsprat hade varit i säck innan det kom i påse. Protesternas omfattning kan tas som inteckning för hur hotat Sovjet kände sig av neutronbomben (tills SDI kom, som man uppfattade som ett ännu större hot).

Därför kan det kanske överraska att felaktiga beskrivningar som ”dödar folk men sparar byggnader” ursprungligen inte kom från öst utan från väst.

Such a bomb has been described as producing death without destruction of material matter …

- AP i exvis Evening Star (Washington DC) 1 november 1961

[Senator Thomas J.] Dodd […] said in a Senate speech Wednesday that the bomb ”would do next to no physical damage. It would result in no radioactive contamination. But it would immediately destroy all life in the target area.

- AP i exvis The Nome Nugget, 19 juni 1961

Bomben – stundom kallad ”dödsstrålen” – kan tillintetgöra ”den mänskliga faktorn” men samtidigt lämna maskiner och byggnader oskadda.

- SvD 24 maj 1960 har läst U. S. News and World Report, en vid denna tid ansedd och relativt (…) pålitlig tidning; men oj vad jag stör mig på ”dödsstråle”..!

Militära ämnen brukar vara hemligare än andra, och nya kärnvapen ännu hemligare än så. Därför är det kanske inte så konstigt att det blev fel. Kanske man ville sälja in det nya vapnet? Att en av de citerade uppgifterna gått via en senator kan vara talande …

Poängen med denna bloggpost är inte så mycket faktoidens ursprung som dess existens. Även om den onekligen luftas sällan numera. Visserligen ser man ibland kommentarer i stil med ”ser ut som om en neutronbomb slagit ner” om folktomma platser. Men i stort sett är faktoiden om neutronbomber en faktoid som glömts bort. Därför kan den vara lurigare när den väl dyker upp.

En källa jag använt är Wikipedia: Neutron bomb, en annan John T. Corrells encyklopediska artikel The Neutron Bomb i Air & Space Forces Magazine 30 oktober 2017.

Bonus:

- The Simpsons, ”Treehouse of Horror VIII” s9ep04

Som vanligt har Simpsons-gänget koll: Frankrike är ett av få länder som man vet framställt neutronbomber (provsprängning 1980). Även om man sedan valde att inte sätta dem i serietillverkning. Om nu det stämmer.

Johnny Cash och Stalins död

Början på en passabel lördagsfråga?

John R. Cash tillbringade åren 1950–1954 i US Air Force. Han var signalist, placerad på tyska flygbasen Landsberg/Lech (Cash är känd för sin relation till fängelser; jag vet inte om han gjort något om det i Landsberg). Där fick han lyssna på sändningar österifrån och skriva ner dem. Han hade alltså fått lära sig rysk morsekod; inte för att skillnaderna mot den vanliga är många eller stora.

Så en dag – sägs det – snappade han upp ett meddelande av en helt annan dignitet än vanligt …

On March 5th, 1953, Staff Sgt Cash was manning his post when he intercepted an important communique from the Soviets. He hastily transcribed a message explaining that Joseph Stalin was in poor health. For the Americans, the health of the Soviet leader was of critical importance to both the military and intelligence services – as it was to all the Western powers. Cash continued transcribing morse code messages throughout the night until he eventually recieved word that Stalin had been pronounced dead. Stunned by what he had just heard, he relayed the message to his superiors, who in turn relayed it to President Eisenhower. And with that, a new chapter of the Cold War began.

- Sam Kemp, How did Johnny Cash become the first American to learn of Joseph Stalin’s death? Far Out Magazine 9 mars 2022

(Till ovanstående kan tilläggas att Stalins sista ohälsa inleddes den 1 mars då han fick vad som diagnostiserades som en hjärnblödning. Han avled den 5 mars kl 21:50, Moskva-tid, vilket motsvarar 19:50 i Oberbayern.)

Så: Den förste i väst som fick reda på att uncle Joe gått hädan var … Johnny Cash. Hur go e den?

Är det sant?

Enligt dottern Roseanne återgav Johnny episoden många gånger genom åren. Så källan är han själv – vackert så. Men vad var det egentligen han berättade?

Man kan tänka sig att utformningen varierat genom åren. Men följande var vad han lät sätta på pränt 1997:

I was who they called when the hardest jobs came up. I copied the first news of Stalin's death.

- Johnny Cash, Cash: The Autobiography (1997)

Är det sant? Kan det vara sant?

Efter att ha begrundat några påstådda episoder i det militära – hur Cash sade sig ha gett kolleger smörj och hotat överordnade, vilket på något mystiskt sätt renderade noll uppföljningar, och trots att kamrater från tiden beskrivit honom som stillsam och timid – kommer Turner till Stalins död:

While he was, in fact, at Landsberg on March 5, 1953, the day Joseph Stalin died, his comment in Cash: The Autobiography that ”I was who they called when the hardest jobs came up. I copied the first news of Stalin's death” brings a wry smile to the faces of those who worked with him. ”That's nonsense,” says one. ”He didn't understand Russian, and if it came in code we wouldn't have been able to decipher it anyway. It created a certain aura about his skill that in my view was directly related to his celebrity.”

- Steve Turner, The Man Called Cash (2004)

Nu kan visserligen ”copied” tolkas som att han tog emot meddelandet och skrev ner det – även om han först i efterhand fick reda på innehållet. Transcribed, inte translated. Visserligen behöver man inte vara språkkunnig för att känna igen nyckelord som Сталин Stalin och смерть smert. Men nog är sannolikheten hög för att ett så brännande budskap krypterades. Och även en aldrig så tunn kryptering skulle ha hållit stabssergeant Cash ovetande. [ Uppdaterat: Texten ”USAFSS 1948 - 1979 Facebook Page” av Bob Haines, som Hans tipsar om, klargör att det var kod som gällde, aldrig klartext. ]

Inte för att sådana petitesser behöver störa ryktena. Tvärtom kan de förbättra dem, när de medverkande förses med den ena förmågan efter den andra som ingen haft en aning om. Som här, där Johnny Cash inte bara är kunnig i ryska utan dessutom en begåvad dekryptör:

Cash proved so talented at deciphering enemy Morse code messages that he was made a radio-intercept operator and assigned to monitor the Russians. One of his lesser-known distinctions: Cash was the first Westerner to learn of Joseph Stalin's death in 1953 because he intercepted and decoded a communiqué sent to Moscow.

- Brad Dunn, When they were 22 (2006)

Pyramider och rakblad

En munter man med en sorts huvudbonad av pianotråd formad som en pyramid, och sovjetiska rakblad. Hur hänger de ihop?

Den aktuella pyramidläran går ut på att den stora Cheops-pyramidens främsta hemlighet utgörs av dess form. Skapar man en pyramid med rätt proportioner, oavsett material (även om firma Pyradyne verkar föredra ädla metaller — deras Pyradome™på bilden går för futtiga $185, jämför med deras Chrysilladome™ i titantråd med diamantdamm för $1250) så kan förunderliga ting inträffa i dess inre. Färskvaror får betydligt längre hållbarhet, använda rakblad blir åter vassa, och bär man konstruktionen som en hatt kan man (notera fega brasklappen) få följande förbättrade förmågor:

Benefits May Include

• experiencing deeper relaxation and meditation
• mood boosting
• reducing head tension
• promoting tranquility and well-being

- Pyradyne: Pyradome™ – deras Chrysilladome™ är givetvis betydligt vassare

Denna hemlighet togs fram bakom järnridån. Den avslöjades för västvärlden av Sheila Ostrander & Lynn Schroeder i deras Psychic Discoveries Behind the Iron Curtain (1970). Det aktuella kapitlet heter förresten ”Pyramid Power and the Riddle of Razor Blades”.

Det är ett tag sedan jag läste boken, och jag minns inte om författarinnorna antydde att de förstod hela poängen med rakbladen. Saken är den, att i den sovjetiska planekonomin prioriterades militär produktion framför civil. Kvalitetsstål, sådant som man vill ha i rakblad, gick i första hand till militära prylar. Det innebar att goda rakblad var exklusiva dyrbarheter. Att skärpa rakblad må ha setts som en kuriositet här i väst, där rakblad var billiga (detta var innan bolagen började klossa ihop flera blad och sälja dem till fantasipriser) och lätt åtkomliga. I öst, eller åtminstone Sovjet, var rostiga Нева mången mans vardag. En metod att skärpa till använda rakblad var sannerligen ingen kuriositet, utan något man hade stor och konkret nytta av. Eller, skulle ha haft, om det fungerat. Som argument för att kränga pyramidmodeller bakom järnridån var det på pricken.

Pyramiderna på Kola … Färöarna

The discovery of the world's earliest pyramids on the Kola Peninsula may confirm the existence of an ancient civilisation on Russian territory. The civilization likely predates the Egyptian civilization by a long time. Archaeological excavations of the Kola Peninsula's pyramids, which are believed to be at least two times older than Egyptian pyramids, have been resumed last year. It is still not known by whom or how they were built.

- Påståenden som cirkulerar

En civilisation på rysk mark … Låter som en god idé? Men man kan fråga sig var de där "arkeologiska utgrävningarna" höll till. För bilden, som inte är ny men som fick förnyad kraft nyligen – om det nu finns drivkrafter bakom eller bara är sånt som händer – är inte från Kolahalvön utan Färöarna.

Hiking to the top of the Klakkur mountain near Klaksvík, the second largest town of the Faroes behind Tórshavn, located on Borðoy Island, Norðoyar, Faroe Islands

- Adobe Stock: 527268352; foto "Luis"

Bilden är tagen strax på berget Klakkur, ovanför samhället Klaksvík (Färöarnas näst största). Bergen heter Háfjall (647 m hög, den bortre toppen) och Hálgafelli (503 m).

 - Google Earth, satellitbild daterad 3 juni 2016

Det går ju att fiska fram foton ur alla möjliga vinklar men för detta ändamålet funkade Google Earth bättre … Även med lågupplöst topografi ser man att Háfjalls topp inte utgörs av en spets utan en ås. Notera närheten till Klaksvík; även på Adobes bild skymtar lite bebyggelse på andra sidan viken.

Det äldsta belägget jag hittills sett för att bergen ifråga utpekats som pyramider är från 2014 (tog med två bilder):

This is a Giant Pyramid on one of the Faroe Islands (or should I say Pharao Islands?) […] Could this be a super-ancient Pyramid that has merely been overgrown and eroded to a point where we do not recognize it as artificial anymore? Your guess is as good as mine.

- "Jag bara frågar" på Giant Pyramid on the Faroe Islands? Above Top Secret 1 juni 2014

Se även den följande diskussionen, där påpekanden om vulkaniska lagerföljder och erosion ligger intill bludder av typiskt ATS-slag. Däremot ser jag ingen som drar de uppenbara parallellerna med den inbillade pyramiden i Bosnien (se Den galne bosniern på Linnéuniversitetet). Kanske den är såpass känd på ATS, eller vad det åtminstone 2014, att det inte behövs.

Sedan jättepyramiden på Färöarna drömts fram fick någon idén att koppla bilderna till ryskt territorium och sägnernas Hyperborea. Då kunde man även få med Alexander Bartjenko (1881–1938) i soppan. Han var en yvig herre som försökte att forska i telepati, hypnos och spår efter Hyperborea – på rysk mark, såklart. (Under den stora terrorn jezjovsjtjinan greps han, anklagad för att ha försökt att bilda en kontrarevolutionär frimurarorganisation – något sådant. Sen gick det som det brukade.) Man har även tagit med bilder varav åtminstone några kommer från hemsidan yperboreia.org, som är precis så tung källa som det låter.

Да! Люди и динозавры жили в непосредственном контакте!

Ja! Människor och dinosaurier levde intill varandra!

- yperboreia.org, "Artefakter"

Pyramider och mammutar. Frågor på det? Den avlägsna grejen skulle kunna vara en sorts slavisk Irminsul (världspelare, nära släkt med världsträd som Yggdrasil) i Franklin Mints version ...

Det känns rimligt att avrunda en bloggpost som denna med ett typiskt orimligt verk av Vsevolod B. Ivanov (konstnären född 1950, förväxlas ej med författaren Vsevolod Ivanov (1895–1963)). Han har producerat en mängd tavlor i den här stilen: Rysk nationalism på 300 % med en nypa Tolkien och en skopa von Däniken, allt kört genom ett Thomas Kinkade-filter.