2023-09-23

Faktoidpodden: Kalla kriget I – Psi bakom järnridån

Lyssna här: Faktoidpodden: Kalla kriget I – Psi bakom järnridån

Hur en bluff fick Sovjet att tro att USA bedrev parapsykologisk forskning för militärt bruk, varför Sovjet naturligtvis fick börja bedriva parapsykologisk forskning för militärt bruk, varför USA naturligtvis fick börja bedriva parapsykologisk forskning för militärt bruk.

Eller så här …

I två avsnitt ska jag nu gå igenom några faktoida episoder från det kalla krigets dagar. I det första ska jag ta upp den besynnerliga historien om ”psi-kapplöpningen”, när man i öst och väst försökte dra nytta av övernaturliga fenomen i ett krig som ofta bedrevs överallt utom just på slagfältet.

En del material har synts förr här på bloggen (för detta avsnitt noterar jag Pyramider och rakbladKirlians löv och ända från 2013 Pavlitas psykotroniska mojänger). Men mer än något annat är det en artikel i VoF:s tidning Folkvett 2013-4 som fräschats upp och gjorts podd av. Genom åren har jag gett ut en hel del i en kanal men inte andra. Så varför inte återpublicera för en delvis ny och (förhoppningsvis) större publik? Lite som bloggposterna som blivit tidningsartiklar eller bokkapitel, och så vidare …

Faktoider trivs olika bra i olika miljöer. Som när stora värden står på spel, när nervositeten är stor och osäkerheten större; då frodas faktoiderna. Av det förstår man att de trivs bättre i krig än i fred. Vilket vi ju tyvärr kan se idag. Och de krigen kan vara såväl varma som kalla. Under det kalla kriget cirkulerade också en hel genre med myter, i öst och i väst. Jag ska ta upp några av dem här i podden, två avsnitt blev det faktiskt. I detta första avsnitt ska det handla om när den militära sektorn ett tag intresserade sig för den godtrogna branschen, som jag kallar den: parapsykologi, new age, slagrutor och liknande. För att den berättelsen ska komma till sin rätt, så ska jag börja med det kalla krigets början, med fokus på teknik; vapenteknik och relaterat.

Så vi går till 1945. Atombomber över Japan gör slut på det andra världskriget – och vad ska komma sedan? Redan nu kan man ana det kalla kriget. Från första början insåg de allra flesta att Sovjet förr eller senare skulle skaffa sig en atombomb, på ett eller annat sätt. Att det bara tog fyra år blev en överraskning. I USA snabbade man då på arbetet med nästa bomb, vätebomben. Den var inte bara mycket kraftigare än de tidigare atombomberna – som om de inte var förödande så det räckte – utan kunde dessutom bli långt mycket kraftigare ändå. Av fysiska orsaker kan bomber gjorda på uran eller plutonium inte bli hur kraftfulla som helst. Bomber som använder väte har inga sådana begränsningar; där behöver man bara förhålla sig till vad som är praktiskt och politiskt möjligt. Den tekniken stod klar 1952. Nu var USA världens första kärnvapenmakt med vätebomber. Döm om världens förvåning, och chocken i USA, när Sovjet redan året därpå, inte ens tolv månader senare, sprängde sin första vätebomb. I vilken mån de sovjetiska kärnvapenprogrammen byggde på spioneri respektive eget arbete är ingen enkel fråga. Men 1952 var det en enkel fråga: Då togs det som en självklarhet att ryssarna kopierat amerikanerna rätt av.

Det är i det perspektivet man ska se reaktionerna när jorden i oktober 1957 fick sin första konstgjorda satellit. Världens förundran inför mänsklighetens första steg ut i världsrymden överträffades av förvåningen över att det var Sovjetunionen som tog det. Den här gången apade man uppenbarligen inte efter USA. Man var först. Och även om många inte tänker på det idag, så var de militära tillämpningarna det allra första många tänkte på 1957: Om Sovjet kan skicka en grunka runt jorden, som obekymrat passerar över såväl Moskva som Peking, London och Washington – vad hindrar dem då från att skicka en atombomb samma väg?

De kommande månaderna blev sannerligen inte bättre, ur västvärldens perspektiv då. Många hade trott och hoppats på att sputniken var en sorts lyckträff, en enstaka insats som kommunisterna inte skulle göra om i det första. Men redan månaden därpå skickade de upp ännu en satellit! Den var därtill betydligt större och mer avancerad; och som om det inte räckte hade den en levande varelse ombord. Sovjet tog ännu en vinst i rymdkapplöpningen; de hade ännu en gång slagit USA på fingrarna.

I december var det så dags för USA att skicka upp sin första satellit. Den var betydligt mindre än Sputnik, vilket motiverade öknamnet ”Grapefruitnik”. Och så, efter en rad uppskjutningar – hö hö – lyfte så äntligen raketen … För att efter en dryg meter tappa kraft, falla ner och explodera. Vilket motiverade öknamnet ”Kaputnik”. Förödmjukelsen var fullkomlig.

Så småningom fick ju USA rutin på sina satelliter. Men våren 1961 var det dags igen: Den första människan i rymden var inte en astronaut utan en kosmonaut. Och när USA kort därpå skickade upp sin första astronaut gjorde han inte ens ett varv, som Gagarin, utan skickades ut i en mycket kortare kastbana över Atlanten. Det var plågsamt tydligt vilka som ledde och vilka som haltade efter.

Det är svårt att föreställa sig vilket intryck detta gjorde, särskilt i USA, och vad som skulle kunna göra ett motsvarande intryck idag. I USA hade fienden förknippats med primitiv teknik och dåliga kopior. Nu hade Sovjet, plötsligt och oväntat, gjort flera historiska genombrott inom ett område som var avancerat, militärt – för det verkliga syftet med raketforskningen var ju inte att åka till månen utan att ta fram kärnvapenbärande missiler – och som dittills inte fått så värst mycket uppmärksamhet. Man hade även vunnit prestige. Och det ska sägas, att i det kalla kriget kunde prestige vara minst lika viktigt som konkreta framsteg.

Det var så scenen såg ut när John F. Kennedy 1961 förklarade att man innan årtiondet var slut skulle ha satt en amerikan på månen. Det var den energin som drev rymdkapplöpningen. Det var först i och med månlandningen 1969 som USA kunde känna att man verkligen lyckats ge igen. Och nu har jag kommit fram till det som det här avsnittet egentligen ska handla om.

För året därpå, 1970, kom en bok som fick många att minnas rymdkapplöpningens inledning. Kopplingen var given och gjordes ideligen, i bokens text, i recensioner och artiklar. Baksidestexten på den svenska utgåvan sammanfattade det i tre ord: ”Ryssarna kom först!” Jaha … Vad var de först med den här gången?

I väst hade man länge kunnat läsa om udda företeelser öster om järnridån. En del av dem kunde klassas som parapsykologiska. Några väckte lite uppmärksamhet, men inte mer. Ofta gick tankarna till förmågor som Rasputin eller Blavatsky. Rysk ockultism förknippades snarare med det gamla tsardömet än den moderna kommunismen. Den hörde medeltiden till, inte framtiden.

Men 1970 avslöjades i ett slag en hel värld av parapsykologisk forskning. Kommunisterna hade åter visat sig vara världsledande inom ett fält som man i väst behandlat nedlåtande, om alls. För bakom järnridån, ser ni, där togs denna nya vetenskap på allvar. Där fick den resurser och status, där ägnade sig namnkunniga forskare åt den i ambitiösa projekt på ansedda institutioner. Och vilka resultat man fick! Tiden var mogen – vilken dag som helst kunde nästa ”sputnik” kungöras. Och denna gång skulle nyheten vara av en så världshistorisk magnitud att alla andra framsteg skulle blekna. Kanske skulle det vara det viktigaste vetenskapliga genombrottet någonsin. Det kunde mycket väl ha militär betydelse. Och det skulle ske på fel sida av järnridån.

Ivan T. Sanderson var en välkänd gök som gjorde många
insatser 
i knasbranschen. Vilka som var ärliga misstag och
vilka som var 
förvillande med flit är kanske omöjligt att avgöra.

Boken där man kunde läsa om allt detta hette PSI – Psykiska upptäckter bakom Järnridån. [original: Psychic Discoveries Behind the Iron Curtain ]. Den skrevs av Sheila Ostrander och Lynn Schroeder. Sommaren 1968 hade de rest runt i Sovjet, Bulgarien och Tjeckoslovakien. Där de besökt den första årliga parapsykologiska konferensen i Moskva, träffat mängder med intressanta människor, och hört talas om fantastiska ting. Vi får kortfattade men upphetsade och förväntansfulla beskrivningar av en mängd studier och anekdoter. Det är såväl gamla väldokumenterade experiment, så beskrivs de åtminstone, som spännande nyheter. Till de senare hör paret Kirlians färggranna bilder av ”auran”, eller vad det nu är, och de mystiska krafterna i pyramider för hemmabruk. Dessa är även exempel på idéer som här presenteras för västvärlden för första gången. Jag ska därför beskriva dem lite närmare.

”When your friends are so amazing you all wear pyramid technology around town, to the post office and out to lunch. :-) Change to world [sic], do what feels right for you! @pyradyne we love you!” – Instagram-hyllning av modern pyramid-byggare. Pyradynes The Pyradome™ kostar för övrigt $199/styck.

Den mest kända grejen i det här avsnittet, eller åtminstone minst okända, är kanske den om pyramidens undergörande förmågor. Den gick ut på att Cheopspyramiden, den största egyptiska pyramiden, fått underbara egenskaper enbart genom sin form. Om man tillverkar en modell med rätt proportioner, oavsett storlek och material, ja, då kan man verkligen få se underbara ting. Det sades att färskvaror som placeras i en sådan pyramid får mycket längre hållbarhet. Om man sätter ett uttjänat rakblad i pyramiden, så får det skärpan åter. Och pyramidala hattar sägs vara bra för lite av varje: Pigga upp, balansera chakran och energier, underlätta meditation, eller vad man nu kommit fram till. Ofta förekommer påståenden om orgon, den mystiska livskraft som uppfanns, eller vad säger jag! jag menar upptäcktes av Wilhelm Reich – alltså en kombination av två läror som var som störst på 1970- och 1980-talen.

En särskilt intressant detalj, tycker jag, är påståendet om rakbladen. De säger mer om pyramidlärans ursprung än man som västerlänning kan ana. I den sovjetiska planekonomin prioriterades militär produktion framför civil. Kvalitetsstål, sådant som man vill ha i rakblad, gick i första hand till militära prylar. Det innebar att rakblad med lite kvalité var svåråtkomliga och dyrbara. I väst var kvalitetsrakblad billiga och fanns överallt, där var skärpning av rakblad en kuriositet. I Sovjet, där rostiga Нева var en del av mången mans vardag, så var metoden tvärtom högst värdefull och användbar. Om den hade fungerat, vill säga. Som argument för att sälja in pyramidmodeller hos den målgruppen var det på pricken.

De här pyramidmodellerna har som sagt sin storhetstid långt bakom sig, men de förekommer fortfarande på sina håll. Och även bland de som tror på dem är det nog få som vet att idén kommer från Sovjet.

Kirlian-fotograferade mynt

Den andra pseudoläran jag ska ta upp lite närmare rör Kirlianfotografier. Dem hör man sällan talas om nu för tiden. Möjligen som så kallad aurafotografering, men sedan rätt länge avser det begreppet absolut oftast en helt annan teknik, som är mycket enklare och snabbare men som ger tråkigare resultat. Riktiga kirlianfotografier var länge en stapelvara i den godtrogna branschen. För att ta sådana används ingen kamera utan man lägger det som ska fotograferas direkt på filmen. Sedan kopplas föremålet till en strömkälla, med hög spänning och hög frekvens. Det hela får ligga så en stund. När man sedan framkallar fotografiet syns inte mycket av själva föremålet, men desto mer av dess kontur, återgiven på ett färgsprakande och karakteristiskt sätt. Så som många tänker sig ”auran”.

Illustration ur Hubacher, ”The Phantom Leaf Effect:
A Replication, Part 1”, 
The Journal of Alternative and
Complementary Medicine vol 21, nr 2 (februari 2015) 

Bilderna är ofta dramatiska och dekorativa, vilket avgjort bidrog till dess popularitet. Men den främsta anledningen till att kirlianfotografering blev en grej utgörs av den så kallade fantomeffekten. Så här går det till: Först kirlianfotograferar man något lämpligt föremål, till exempel ett löv. Man får fram en bild där lövets kontur och ådring tydligt framgår. Inget märkvärdigt så långt. Sedan skär man bort en bit av lövet. Och så fotograferar man det igen. Och får fram en bild på lövet, där den bortskurna bitens aura fortfarade syns! Hur go e den?

Det, menade många, visade att Kirlianfotografiet registrerade auran eller själen, och därmed var ett bevis för att livet är något mer än kroppen, oavsett om denna utgörs av ett löv eller en människa.

De som överväldigades av fantomeffekten var, som så ofta, så överväldigade att de sällan letade efter andra förklaringar. Som den här: När man lägger lövet på glasskivan, så kommer lite fukt från det att avsätta sig på glaset. Sedan skär man bort en bit av lövet, utan att flytta på det. Fukten finns kvar med opåverkad form, och kommer att synas på nästa bild. Där har ni förklaringen till Kirlianfotograferingens fantomeffekt, och dess avgjort största claim to fame.

Att man, så att säga, kan fotografera med elektricitet istället för ljus upptäcktes rätt tidigt. Just den här tekniken utvecklades av Semjon och Valentina Kirlian, som bodde i ryska Krasnodar. De började med det här redan 1939, och tjugo år senare tyckte de att de kommit fram till något som var värt att rapportera. Jag vet inte hur stor grej det här var i Sovjet på sin tid, men utanför järnridån var det fullkomligt okänt. Fram till 1970 då, och Ostrander & Schroeders bok.

Pyramider och aurafotografering – där har vi två fantastiska ting som västvärlden fick reda på genom denna bok. Men den innehåller mycket, mycket mer. Som de lyckade telepatiska övningarna på långa avstånd som tydligen var rutin, kosmonauterna som tränades i telepati och prekognition, astrologisk födelsekontroll, statlig healing … Gränsen för det orimliga flyttas längre och längre fram. Vi får höra om mediet som fick bacillerna att avslöja vad de hette, Hitlers anor från Atlantis, konstklassen där Rafael reinkarnerats i inte mindre än fyra elever, eller min favorit: ”Studiet av en man som använder psykokinesi för att förflytta en cigarrett vertikalt i ett glas, men bara när han är full”.

Klassfoto

Här känner jag något märkligt. Knasigheterna förstör inte boken för mig, utan får snarare allt annat att verka lite trovärdigare. För jämfört med fyrdubbla Rafael verkar exempelvis telepati tråkig, vardaglig och därmed troligare. Och även när man hittar sådana befängda exempel så kan stora mängder av påståenden ha en vagt övertygande effekt genom sin blotta mängd. Ju fler uppgifter man läser, och här är de hundratals, desto svårare blir det att tänka sig att alla skulle bero på slarv eller fusk. Och om så bara en av tio skulle stämma, eller en av tjugo – vore inte redan det en revolution? Att kvantitet kan övertrumfa kvalitet är ett gammalt grepp, medvetet eller ej. Det som särskiljer denna samling är att den beskriver läget i ett område som inte bara var förborgat och fientligt, utan som även hade överraskat världen helt nyligen. Man kan säga att Sovjet passade parapsykologerna i väst på ungefär samma sätt som exempelvis Tibet passat deras föregångare: Ett mystiskt och svåråtkomligt område dit man kunde förlägga diverse underverk och fantasier. Och i öst kunde man på samma sätt förlägga underverk i väst …

Järnridån blev pseudovetenskapens resonansbotten: Troende på ömse sidor spred och förstärkte varandras rykten tills även den någorlunda skeptiske betraktaren kunde börja vackla. När det kom så många och övertygande uppgifter från olika håll så måste det väl ligga åtminstone ett korn av sanning i åtminstone några av dem? Bevisbördan flyttades från den troende till skeptikern. I det kalla krigets paranoida skuggvärld krävdes en stark övertygelse om fenomenens icke-existens för att kunna stå emot. Och det var än svårare att övertyga andra.

Det fanns visserligen rykten som även de öppensinnade kunde finna lite väl hårdsmälta. Men när bara de allra mest ogenerade påståendena bemöttes med sådan skepticism, så gällde det omvända för de mindre iögonenfallande uppgifterna.

Ett talande exempel är en demonstration som, får vi veta, utförts så ofta och träffsäkert att det inte bara gått rutin utan rentav slentrian i, som de formulerar det, ”ryssarnas mest beprövade och fulländade bidrag till den internationella parapsykologin”: den telepatiska knockouten, förmågan att på avstånd, eller stort avstånd, försänka någon i hypnotisk sömn. Företeelsen hade upptäckts på 1920-talet, för att sedan utforskas och finslipas under Stalins tid, som för den sovjetiska parapsykologin var mörka år – jag ska återkomma till detta. Så småningom hade den 1960 lanseras på bred front av Leonard Vasiljev. Som knockouten beskrivs av Ostrander och Schroeder är effekten omedelbar och högst konkret: offret faller ögonblickligen i sömn, ”mitt i ett steg”. När man kontrollerar med Vasiljevs publicerade studier är skillnaderna så stora att det är svårt att tro att det är samma studier som beskrivs. Hans försökspersoner föll i sömn på si och så många minuter, eller si och så många minuter fortare än de i kontrollgruppen som inte utsatts för telepatisk hypnos. Men ryktesvägen kunde en aningen uppsnabbad insomning bli till en hård och omedelbar ”knockout”. Vad det hela egentligen var frågan om är naturligtvis en helt annan fråga.

Demonstration av telekinesi – Bredvid Edward Naumov, nämnd längre fram

En stjärna man gjorde en stor affär av hette Nina Kulagina. I tv visade man svartvita filmsnuttar där hon sitter vid ett bord och utövar telekinesi, konsten att flytta saker och ting på avstånd med psykisk energi. Till exempel förde hon händerna över en kompass, varpå nålen började snurra vilt. Detta presenterades inte som ett slitet exempel på tricksande, utan som ett värdefullt utsmugglat prov på den avancerade och påkostade mystiska forskningen i Sovjet.

Några av Pavlitas psykotroniska generatorer

Ett annat exempel, som icke går att ifrågasätta, betecknas av Ostrander och Schroeder som en av höjdpunkterna på deras parapsykologiska odyssé: Robert Pavlitas ”psykotroniska generatorer”. De utgjordes av egendomligt formade metallföremål; de hade kunnat vara talismaner, modern konst eller kanske ”reservdelar till maskiner som ännu inte fanns”. På något sätt kunde de samla energi och strålning, inte av kända och mätbara slag utan esoteriska, och fokusera dem, med högst påtagliga resultat: De kunde få växter att växa bättre och metallhjul att snurra, de kunde rena vatten och ha ihjäl flugor som flög in i ”kraftfältet”. Tänk om man byggde sådana generatorer tusen eller tiotusen gånger större? Vilka tillämpningar skulle inte sådana kunna få, civila eller militära? Så långt kom man nu aldrig i diskussionen. Ostrander och Schroeder igen: ”Innan vi hann gå närmare in på denna dödsstråle för flugor, anlände fler personer och sällade sig till vår grupp.” – Denna korta mening är typisk och avslöjande, för boken och för ämnet. Alla som lever i en diktatur vet att det inte går att tala med vad som helst med vilka som helst. Om en grupp talar om ett visst ämne, och ”fel” person, eller en okänd person, ansluter till gruppen, så börjar de övriga omedelbart att tala om något annat, utan minsta tvekan eller utbytande av ögonkast eller generad tystnad; sådant som vi naiva västlänningar kan hålla oss med.

På sådana sätt nådde åtskilliga uppgifter om den parapsykologiska forskningen i öst västvärlden: som rykten, viskningar och skvaller i förtroende. Mer erkänd än så var tydligen inte forskningen, trots allt.

Att parapsykologin bakom järnridån var föremål för hemlighetsmakeri är visserligen inget märkvärdigt. I Sovjet var det mesta föremål för hemlighetsmakeri, och följaktligen även ryktesspridning. Men hur intressanta är hemligheter som är värdelösa? Kanske alla uppgifterna som spreds i själva verket var desinformation för att skrämma imperialisterna, och få dem att ödsla resurser på värdelös forskning? Vad trodde man egentligen om parapsykologi i Sovjet?

1938 rådde den stora terrorn, även kallad jezjovsjtjinan, ry. Ежо́вщина. Här har vi förresten ett försäkringsbolag vid Lubjankatorget i Moskva. Ungefär så här såg byggnaden nog ut även 1938, innan KGB:s högkvarter byggdes ut. Detta är förresten Moskvas högsta byggnad – jodå! – man kan nämligen se Sibirien från källaren …

Parapsykologi hade bedrivits i såväl tsarens Ryssland som i det unga Sovjet. Under 1920- och 30-talen studerades bland annat hypnos och förmodad telepati med såväl människor som djur. Allt det tog tvärt slut 1938. Då började de ”mörka åren” jag nyss nämnde. Forskningen upphörde, utresetillstånd gavs inte längre till parapsykologiska konferenser, tidningar och rapporter som skickades från utlandet returnerades. Skälet var – vad tror ni? – politiskt.

Det största problemet för parapsykologiska forskare bakom järnridån var aldrig besvärliga data, vetenskapliga skeptiker, brist på resurser, hånfulla kolleger eller en oförstående omvärld. Deras största problem var politik. Enligt den materialistiska kommunismen är världen enbart fysisk. Det övernaturliga kan, per definition, inte existera. Sådant gränsar till den bannlysta religionen. Liksom andar, själar, liv efter döden och liknande. Och det var ju just sådant som parapsykologin ägnade sig åt, ”en religion utan kors” som Mao hånfullt kallade den. Eller när den Stora sovjetencyklopedin i 1950-talets utgåva beskrev telepati som ”en anti-socialistisk, idealistisk fiktion om människans övernaturliga förmågor”.

Sådant behöver förvisso inte ha varit det enda skälet till att parapsykologin länge var förbjuden i Sovjet. Men även sedan den åter blivit tillåten så var parapsykologerna angelägna om att hålla sina undersökningar och rapporter politiskt korrekta. Ett exempel är beteckningen ”psykotronik”. Den var konstruerad som ersättning för ”parapsykologi” av just politiska skäl. Inställningarna varierade från land till land, den mest positiva inställningen fanns i Bulgarien, den mest negativa i Östtyskland. Och naturligtvis varierade den även över tid. Och då är vi framme vid den sovjetiska parapsykologins återkomst.

I januari 1954 inträffade en av det kalla krigets viktigare händelser: USA sjösatte världens första atomubåt, USS Nautilus. För att förklara hur viktig den var behöver jag förklara hur traditionella ubåtar fungerar. I undervattensläge används elmotorer. När deras batterier behöver laddas får man gå upp i övervattensläge, så att man kan köra de luftkrävande dieselgeneratorerna. Ubåtarna var alltså begränsade av tillgången på bränsle och batterikapacitet. När det gäller luften så har man såväl syre på flaska som apparater som renar luften från koldioxid och annat, så det är inget större problem. Men begränsningarna gör att traditionella ubåtar inte kan åka hur långt som helst utan att tanka, och heller inte åka runt i undervattensläge hur länge som helst utan att gå upp till ytan. För Nautilus gällde ingen av dessa regler. Hon hade en kärnreaktor vars bränsle räckte i praktiken hur länge som helst, så hon kunde åka runt i u-läge hur länge som helst.

Det här gav inte samma propagandavinster som Sputniken, men det var av minst lika stor omedelbar betydelse: Det ritade om den militära kartan. Ingen visste hur man skulle skydda sig mot en atomubåt. För att understryka USA:s övertag, vilket var särskilt viktigt i den rymdålder som just börjat, genomfördes 1958 den första färden till nordpolen under vattnet. Året efter de första sputnikarna var en sådan demonstration talande: USA visade att de inte bara hängde med utan ledde utvecklingen på åtminstone ett område.

Nautilus hade bara två begränsningar. Den ena var tillgången på mat, men man får plats med väldigt mycket mat ombord på en ubåt. Då var det värre med den andra begränsningen, som var kommunikation. Eftersom radiovågor blockeras av vatten fick man gå upp till ytan för att kommunicera, eller åtminstone gå så nära ytan att man kunde skicka upp en antenn så man kunde kommunicera. Och då kunde man avslöjas. Det var en svag punkt i atomubåtens annars så starka rustning. (Det ska sägas att kommunikation med ubåtar än idag är ett problem, som lösts på flera olika sätt. Inget av dem är optimalt.)

Men tänk om man kunde använda telepati? Så vitt man visste fungerar denna mystiska form av kommunikation oavsett avstånd eller hinder. Om man kunde kommunicera telepatiskt med Nautilus och andra atomubåtar, så skulle man kunna hålla kontakten med dem även när de var i u-läge. Då skulle de bli ännu starkare och farligare. Nu snackar vi verkligen inte om något flum i marginalen: Det skulle fått såväl militära som politiska följder, och förändrat maktbalansen under det kalla kriget.


”Märklig upplevelse ombord på Nautilus” Science et Vie, februari 1960
”The Great Nautilus ESP Hoax” – This Week, bilaga i
The Washington Sunday Star, 8 september 1963

Den etablerade franska populärvetenskapliga tidningen Science et Vie, ”vetenskap och liv”, hade i februarinumret 1960 en artikel där ett sådant experiment beskrevs. En ”sändare” i land hade lyckats överföra tankar till en ”mottagare” ombord på Nautilus. För att citera artikeln: ”Är telepati ett nytt hemligt vapen? Kommer ESP att avgöra framtidens krig?” En som tog emot artikeln med glädje var Vasiljev, den gamle telepatiforskaren. Nu var han sannerligen etablerad, om än inte i telepati då: Han var professor i medicin, medlem i Sovjetiska akademien för medicinska vetenskaper och innehavare av Leninorden. Uppbackad av den franska artikeln berättade Vasiljev öppet om sina lovande resultat tjugofem år tidigare. Han berättade att telepati uppenbarligen var något högst verkligt, något som hörde hemma i den fysiska världen, där även rättrogna materialistiska kommunister kunde studera den. Några år tidigare hade Chrusjtjov inlett rehabiliteringen efter Stalin. Politiska fångar hade strömmat ut ur fängelser, det nyss otänkbara hade blivit tillåtet. Nu var tiden mogen för en parapsykologisk rehabilitering. Och det var hög tid, om man inte skulle bli omsprungna av amerikanerna … Det tog skruv, som Ostrander och Schroeder märkte tio år senare.

Vid det laget beskrev de skillnaderna mellan parapsykologi, eller ”psi” som man kallade det, i öst och väst i åtta punkter:

  1. I väst försöker man fortfarande att statistiskt säkerställa psi. I öst använder man den.
  2. I öst är psi ett etablerat och ansett fält inom naturvetenskaperna.
  3. I öst samarbetar specialister från många områden inom psi.
  4. I väst vet man inte vad som händer i öst. I öst vet man vad som händer i väst.
  5. I väst är psi statistisk, psykologi och filosofi. I öst är psi fysik.
  6. I väst publiceras forskning i udda publikationer med få läsare. I öst publiceras artiklar om psi i vanliga vetenskapliga journaler.
  7. I öst är psi-forskarna entusiastiska, inte skeptiska.
  8. I väst har psi-forskningen esoteriska motiv. I öst har psi-forskningen världsliga motiv.

Om man gillar ”psi” låter det där ju nog så bra. Men som så ofta i Sovjet var utvecklingen allt annat än rak och enkel. Redan under Ostrander och Schroeders korta vistelse fick de indikationer på att inte ta för mycket för givet, ens i psi-forskningens förlovade land: Mitt under den parapsykologisk konferensen i Moskva kom ett nummer av Pravda ut där Nina Kulagina kritiserades öppet. Just sånt som får folk att börja tala om annat. Ostrander och Schroeders främste kontaktperson var en viss Edward K. Naumov, den sovjetiska parapsykologins ambassadör. I mitten av 1970-talet fick han tillbringa ett år i fångläger. Rimligen spelade hans många kontakter med utlänningar en stor roll för den domen, men såväl hans öde som andra exempel på ”tö och frost” kan ha ingått i de oräkneliga maktstriderna mellan olika organisationer, myndigheter, utskott och enskilda som ständigt pågick i den kommunistiska sfären. 

Detta ska understrykas: Om en person eller myndighet uppmuntrade eller kritiserade parapsykologi behövde inte ha mycket att göra med hur de uppfattade företeelserna i sig. Det sades om Sovjet att ”allt är politik” – och det var sannerligen ingen tom klyscha.

Samtidigt hade föreställningen om den hyllade och prioriterade parapsykologin bakom järnridån redan lett till att man inlett motsvarande arbete i USA, för att inte komma efter i ESP-kapplöpningen.

Mot slutet av 60-talet hade CIA med flera blivit tillräckligt nyfikna och oroade av utvecklingen för att inleda några forskningsprogram med klärvoajans och remote viewing, det är konsten att sitta på en plats och låta sin själ, eller vad det nu är, studera saker och ting någon helt annanstans. Så kom Ostrander och Schroeders bok hösten 1970 och blev en bestseller. Med tanke på allt det otroliga de fått reda på i detta hemlighetsfulla land, så kunde man fundera på vilka framsteg som de inte fått höra talas om. När de till exempel rapporterade om de 12–13 miljoner rubel som tjugotalet parapsykologiska forskningscentra över hela Sovjet årligen delade på, alltså i öppen finansiering, hur mycket mer borde rimligtvis inte gå till hemlig forskning? Man kan jämföra med en uppgift, källkritiskt högst vansklig men ändå, om att Sputnik-programmet hade gått på 15 miljoner rubel. Rent militära projekt, som utvecklingen av kärnvapen, fick förvisso långt mer, så de där 12–13 miljonerna känns bra lågt i sammanhanget. Hur som helst: Kärnfrågan var vad USA behövde göra för att inte bli hopplöst efter i psi-kapplöpningen.

General Hopgood läser Ostrander & Schroeder – ur The Men Who Stare at Goats (2009)

Där har vi grunden till Stargate. Stargate var en samling forskningsprogram som från 70-talet finansierades av flera myndigheter i USA för att se om parapsykologiska fenomen kunde få militära tillämpningar. Under flera år lades ett antal dollarmiljoner ner på parapsykologisk forskning med sikte på eventuella militära tillämpningar. Det var experiment med telepati, remote viewing där synska personer satt på ett kontor och försökte att i anden färdas till exempelvis sovjetiska militärbaser och upptäcka saker, världens meste skedböjare Uri Geller fanns med på ett hörn, liksom ännu mer bisarra övningar. Där finns material till ett matigt avsnitt av denna podd … Allt detta beskrivs av Jon Ronson i boken The Men Who Stare at Goats som även blivit en film. Den är värd att se, särskilt om man satt sig in i bakgrunden, med Stargate, First Earth Battalion (eller New Earth Army som den kallas i filmen) med mera.

Bob Wilton: What other … Powers would you practice?

Lyn Cassady: Invisibility.

BW: … Invisibility.

LC: Yeah. That was level 3.

The Men Who Stare at Goats

Vad som är allra mest otroligt är kanske att spektaklet lades ner först 1995. Och allt detta var USA:s svar på ett inbillat hot från Sovjet, som i sin tur börjat som ett svar på ett inbillat hot från USA … Ibland är vår värld verkligen fantastisk.

Stargate är en standardingrediens i konspirationsteoriernas än mer fantastiska värld. Där poängen är att projektet skulle ha lyckats långt bättre än vad de ansvariga velat avslöja. Ja, där har ni grundkonceptet.

Hade Stargate blivit till även utan Ostrander och Schroeders bok? Det är tydligt att boken påverkade beslutsfattare även på högre nivåer. I en rapport från den militära underrättelsetjänsten DIA 1975 nämns att kommunisterna var långt före västvärlden inom parapsykologin. Man nämner ett experiment där kaninungar dödades ombord på en ubåt för att se om deras mor på land påverkades, liksom en enkel apparat från Tjeckoslovakien vars blotta form fokuserade mental energi och som bland annat kunde döda flugor. – Där har vi skvallret från 1968, upphöjt till en nivå där det kunde få folk att ta beslut som de kanske inte skulle ha tagit om de känt till uppgifternas tvivelaktiga härkomst.

Däremot verkar det helt osannolikt att Stargate skulle ha blivit av om det inte varit för den parapsykologiska våren bakom järnridån, den som inleddes av Vasiljev sedan han läst om experimentet på Nautilus.

Författaren till en av huvudkällorna för denna artikel hette Martin Ebon. Han trodde på mängder av pseudovetenskap. Å andra sidan var han betydligt noggrannare än de flesta i facket. Han blev nyfiken på Nautilus-artikeln från 1960 och tog kontakt med vetenskapsjournalisten som skrivit den. Han hette Gerald Messadié, och var en etablerad och ansedd skribent. Han berättade, det här var 1980, om ett misstag han gjort tjugo år tidigare, och som han fortfarande ångrade: Han hade fått ett tips från en källa som han vid det laget ännu hade förtroende för. Jacques Bergier hette mannen som levererade materialet till Nautilus-knäcket. Samma år, 1960, publicerades en bok han skrivit tillsammans med en viss Louis Pauwels. Den hette Le Matin des Magiciens, ”Magikernas morgon” – på svenska fick den titeln Vår fantastiska värld (1969). I korthet påstår den att massor av saker som inte finns finns, och att massor av saker som inte är sanna är sanna. Boken blev snabbt en pseudovetenskaplig klassiker. Och den visade, med eftertryck, att Bergier inte förtjänade något som helst förtroende.

Mindre känt är att Bergier, som jag beskrivit, indirekt bidrog till att få igång den parapsykologiska forskningen i Sovjet, och därmed även Stargate – så kan det gå. Kanske bidrog han därmed även till den ökning och normalisering av pseudovetenskap och kvalificerad vidskepelse i samhället som gav en grupp skeptiker, bland annat Carl Sagan, idén att 1976 bilda föreningen Committee for Skeptical Inquiry, CSICOP? (Eller som de senare kallade sig, CSI.) Eller när man i Sverige några år senare, i samma anda, grundade föreningen Vetenskap och Folkbildning.

Gen Hopgood: It looks like they found out about our attempt to telepathically communicate with one of our nuclear subs, the Nautilus, while it was under the Polar cap.

MG Brown: What attempt?

Gen Hopgood: There was no attempt. It seems the story was a French hoax. But the Russians think the story about the story being a French hoax is just a story, sir.

MG Brown: So, they've started doing psi research because they thought we were doing psi research, when in fact we weren't doing psi research?

Gen Hopgood: Yes, sir. But now that they are doing psi research, we're gonna have to do psi research, sir. We can't afford to have the Russians leading the field in the paranormal.

- The Men Who Stare at Goats (2009)


*


Det här var ett avsnitt av Faktoidpodden. Jag som pratat heter Peter Olausson. Vi hörs!


2 kommentarer:

Mikael sa...

Noterbart är att Jacques Bergier uppges ha inspirerat till figuren Mik Ezdanitoff i Tintin-albumet "Plan 714 till Sydney" av Hergé https://www.tintin.com/en/albums/flight-714-to-sydney

Hexmaster sa...

Noterbart är vad det är! Jag är inte något Tintin-fan direkt, men brukar av nämna sådana kopplingar när de dyker upp. Finkultur-syndromet?

Kan sticka in en kompletterande upplysning: Materialet Ebon fick lär ha varit detsamma som trycktes i Matin-boken. Jag har inte dubbelkollat eftersom det hade varit alldeles för knöligt att klippa in i efterhand, och absolut inte värt jobbet. (Ännu ett område där text slår ljud. Titta här, här har jag redan gjort det!)