2022-03-31

Luddes Pommac-vals

Våren på sina kransar oss bjudit till dans
Björkarna sig för vindarna böja
Sommarn har än i sällskap i solgylln'e glans
Sångfåglar redan tonerna höja

Speleman tar fiolen och logen är klädd
Ett par redan börjat i flygande fläng
Och om du vill bli förälskad, förlorad, förledd
Så lyd bara sommarns refräng

- Åke Grönberg med Salongsorkestern framför en reklamvals 1938 (musik Jules Sylvain, text Joker)

Sånt har man ju hört förr: En text som inte kommer att hyllas i kulturspalterna men som är nog så professionellt tillsnitsad, framförd med en lika proffsigt komponerad Sylvain-melodi. Finns här någonting anmärkningsvärt?

Vi fortsätter till refrängen:

Först ska man ha en flicka
Hå hå ja ja
Se'n någonting att dricka
Hå hå ja ja
Kom lilla flicka kom, ack
Hå hå ja ja
Jag har en flaska Pommac
Hå hå ja ja

Ja, den melodin har man defintivt hört förr. Däremot är "Här kommer lille Ludde" inte en senare text, som jag först skrev här – jag blev lurad av en artikel. En snabb kontroll gav betydligt äldre belägg för lille Ludde, och en melodi som sjöngs med en ännu äldre text:

När de der smårätterna, hvilka ingå i de antagna "sex rätter med vin" serveras högtidligt af de nätta, väl inöfvade uppasserskorna, faller en i minnet visan om "Lille Ludde": Melodi: "Nu är man på maskraden".

"Här kommer lille Ludde, hå hå, ja ja, bärande på en kudde hå, hå, ja, ja.
"Här kommer Luddes "kussin" hå, hå, ja, ja, bärandes på ett russin hå, hå, ja, ja."

Så "bäres" här fram en skifva ost på en flat tallrik, eller utgör ett ensamt förloradt ägg anledning att draga ner en tallrik.

- Sydsvenska Dagbladet 13 april 1902


Valsen följdes upp med en serie annonser i dagspress, här från DN 27 maj.



2022-03-30

Dummare än tåget

- Prins August, 1864

Prins August (1831–1873) var inte den skarpaste kniven i lådan – självaste Familjeboken konstaterar några år efter hans död att han var "i själsgåfvor underlägsen sina bröder", vilket väl är så nära majestätsbrott man kan komma i en sådan publikation. Och så sägs det att den, som ville förklara att någon var riktigt dum, kunde jämföra densamme med prinsen. Om inte direkt så åtminstone via det ånglok han fick uppkallat efter sig. Det var en ära som vederfors mången högvälboren vid den tiden, då Sverige fick sina första ånglok. Och därifrån kommer, sägs det, uttrycket "dummare än tåget".

- Prins August, ca 1960. Det ursprungliga dummare än tåget-tåget?

Denna berättelse förekommer lite varstans. Är den sann?

Sedan Dick Harrison tagit upp den i sin historiespalt kontaktades han av en ej närmare identifierad f.d. järnvägshistoriker på Sveriges Järnvägsmuseum och Banmuseet. Denne konstaterade att det förvisso finns ett ånglok uppkallat efter prinsen, men att detta inte uppmärksammades av sin samtid. Få utanför den närmaste kretsen visste att det alls fanns ett ånglok som hette prins August. Det var först 1906, då loket blev museiföremål, som det fick nämnvärd uppmärksamhet, och än mer när det 1956 försattes i körbart skick.

Järnvägshistorikern hade även funderat på uttryckets ålder: "Jag har försökt ställa frågan till flera språkforskare utan framgång. Själv gissar jag att uttrycket är från 1920-talet eller senare." Sedan jag grävt lite och funnit belägg i tryckta texter från 1960-talet, men inte längre tillbaka, lutar jag åt att det inte är mycket äldre än så. (Sedan är det en annan sak att Wikipedia upphöjt gissningen till en officiell datering av Sveriges Järnvägsmuseum …)

Så "dummare än tåget" har, så vitt vi vet, ingen kunglig koppling.


Källa: Dick Harrison, Dummare än tåget, igen, SvD 7 april 2015


Idag finns B-loket Prins August i detta strålande skick på Järnvägsmuseet i Gävle. Faktum är att det är världens äldsta ånglok som fortfarande kan köra med sin originalteknik. Det är långt intressantare än den påhittade historien om "dummare än tåget".


2022-03-29

Le i mugg i mjugg

Här kan man verkligen tala om att "le i mugg". Annars heter det inte riktigt så. Bara nästan.

Var havren god i Nackabyn,
så slog den fel i Backabyn.
Då blev Per Persa vred,
då svor i mjugg Per Persa,
då gren och flen Jan Ersa,
så mun gick halvt ur led.

- Gustaf Fröding, "Jan Ersa och Per Persa" (1891)

Sedan rätt länge syns uttrycket "mjugg" väl enbart i frasen le i mjugg. Men det har även kombinerats med andra aktiviteter, som demonstreras i Frödings klassiska dikt om processarna. Där är det dessutom rätt stavat.

Ett ord som enbart finns i en enda, stående fras lever farligt. Särskilt när det liknar ett annat och mycket vanligare ord. Jag talar naturligtvis om le i mugg. Varianten har säkert blivit vanligare på sistone men är ingalunda ny. Hur "mugg" ska tolkas i sammanhanget är en öppen fråga. Men vad spelar det för roll om man i ett fast uttryck ersätter ett obegripligt ord med ett annat?

… Kunde jag inte låta bli att le i mugg.

- "Helsingfors välkomnar Kanadaregler", DN 22 december 1968

Att "le i mjugg" innebär att man ler i smyg, för sig själv. Om ordet numera sällan syns i andra kombinarioner syns det väl aldrig någonsin i sammansättningar, men sådana har en gång funnits. Som den fina glosan "muggmördare", som inte innebär destruktion av porslin utan är ett annat ord för lönnmördare.

Förväxlingen mugg/mjugg blir snäppet ironisk när man ser att "mjugg" nog kommer från dialektala "mugg", som förekommit i såväl Sverige som Norge. Men inte heller det har något att göra med muggar man dricker ur. Exakt vad det betydde är inte glasklart – passande för ett sådant ord? – men det lutar åt något "mjuggigt"; fördolt, gömt, dolt.



2022-03-28

Lördagsfråga 699: Noak och söner

  1. Kung Noa var en kung som festade och syndade, och uppmanade andra att göra detsamma. Här blir han utskälld för detta av profeten Abinadi, som kommer att få plikta med livet för den skrapan. – Nu letar man visserligen förgäves efter Noa i vanliga listor över kungligheter, även de som inkluderar bibliska monarker. "Källan" till denna kunskap utgörs nämligen av Mormons märkliga bok, närmare bestämt Mosiah kap 11–19.
  2. Homer Simpson med en fin skinka.
  3. Elise Sem (1870–1950) blev 1901 Norges och hela Europas första kvinnliga advokat.
  4. Japhet Korir, kenyansk långdistansare med karriärtopp för en 10 år sedan.

Gubben Noa(k) med sönerna Ham, Sem och Jafet. Den satte flera, Tomas allra först.


2022-03-27

Faktoidpodden avsnitt 14: Krig

Här finns avsnittet som prat: Faktoidpodden avsnitt 14 – Krig

Ligger Sverige och San Marino i krig med varann? Angrep polska kavalleriet tyska stridsvagnar? Liksom några icke-faktoider, som folk ibland tagit för faktoider. Liksom ett par klurigare frågor. Som vad Per Albins "beredskap" innebar. Eller vad som menas med bomber som ser ut som leksaker.

Den sista tiden har det blivit mycket Ukraina. Det har blivit mycket Ryssland. Det har blivit mycket krig. Det har det. Så då kändes det passande att göra ett avsnitt, som jag ändå tänkt göra förr eller senare. Inte för att fokusera på kriget i Ukraina, men på krigiska faktoider genom historien.

Som så ofta finns det sannerligen ingen brist på material. Omfånget jag bestämt för de här avsnitten räcker bara för en bråkdel av allt jag har att berätta inom det ena eller andra området. Så ett andra avsnitt med krigs-faktoider lär dyka upp förr eller senare, förmodligen förr.

Hur som helst. Nu kör jag.

Ett känt citat har cirkulerat extra ofta dessa dagar. Som vanligt när det gäller citat tillskrivs det ett antal olika personer. Och som vanligt i sådana fall, åtminstone när citatet är på engelska, så går jag till Garson O'Toole och hans eminenta Quote Investigator för att se om han rett ut citatet. Och det hade han. Citatet är: "krigets första offer är – gissa vad – sanningen". Detta sanna citat tillskrivs en rad mer eller mindre kända personer: Aiskylos, Hiram Johnson, Arthur Ponsonby med flera. Det första belägget som grävts fram på Quote Investigator är från augusti 1915. Då hade man ett betydligt större och mer komplicerat krig att hålla reda på. Den som sade det hette Ethel Snowden. Hon sade så här: "Någon har uttryckt det fint: 'Sanningen är det första offret i krig'". Ja, hon påpekade alltså att det inte var hon som myntat uttrycket, utan någon som hon inte kände till vem det var. Och eftersom det där är det första belägget vi känner till, så vet inte vi heller vem det var. Så "krigets första offer är sanningen" är ännu ett bevingat ord – de är legio, ty de är många – som vi får tillskriva en anonym förmåga. Så var det med det.

Det finns ett välkänt krigsrelaterat citat – ja, välkänt i Sverige åtminstone – vars upphovsman det inte råder någon tvekan om – det är inte det som är problemet, kan man säga. Det var den 27 augusti 1939 som Stockholms fackliga centralorganisation och tidningen Social-Demokraten anordnade sin årliga familjedag på Skansen, en "folkfest" som de skriver i reklamen. Det var teater och musik, dans och tjosan. Man förstår att man länge såg en munter heldag framför sig.

Världsläget ville något annat. När det blev dags för statsministern att hålla sitt tal, så fokuserade han, givetvis, på den annalkande kriget. Det skulle visserligen inte bryta ut än på några dagar, men alla förstod vartåt det barkade. Det var då och där han bland annat sade följande:

Regeringen har vidtagit alla anstalter för vakthållning och skydd, som nu kunna anses påkallade. Dessa komma att utvidgas och stärkas i den mån så befinnes nödvändigt. Vår beredskap är god.

Där har vi citatet i sitt sammanhang. Och av det sammanhanget är det uppenbart, tycker åtminstone jag, att han syftar på det militära försvaret. Det är också så citatet brukar uppfattas. Och Sveriges militära beredskap, den var inte god i augusti 1939. Det brukar också påpekas när citatet citeras. Per Albin ljög. Inte för att han hade kunnat göra något annat.

Nu är det flera som sagt att Per Albins "vår beredskap är god" inte avsåg den militära beredskapen, utan försörjningen. Beredskapen med livsmedel, kol och bensin, kläder och skor och så vidare.

Förvisso tog han upp försörjningen i talet. Det hade han anledning till. Under den senare delen av första världskriget hade Sverige haft väldiga problem just med försörjningen, av såväl livsmedel som det mesta man kan tänka sig. Den tiden ville man inte ha tillbaka. När ett nytt världskrig närmade sig var det självklart att försörjningsfrågan kom upp på dagordningen. Och Per Albin förklarade saker som att det fanns spannmålslager för två år, med mera. Också – utöver att tala om "vakthållning och skydd".

Läser man talet innantill, och tar del av samtida kommentarer, så är det glasklart – tycker jag, som sagt – att han tar upp det militära läget och försörjningen. Och att han påstår att båda "beredskaperna" är goda. Att Sveriges självhushållning 1939 var åtminstone mycket bättre än under det förra kriget, det var ett faktum. Liksom att den militära beredskapen inte var god.

Faktoiden här är därmed lite ovanlig, om det nu alls är en faktoid. Den allmänna tolkningen av "vår beredskap är god" är att uttalandet syftar på militär beredskap, och den håller jag med om. Men det finns också en uppfattning, och den verkar vara vanlig eller rentav dominera bland historiker, om att "vår beredskap är god" syftar på försörjningen. Den uppfattningen, menar jag, är en faktoid.

Bland de namnkunniga historiker som menar att Hanssons beredskap gällde försörjningen återfinns bland annat Dick Harrison och Peter Englund. Jag hyser största respekt för dessa herrar och deras lärdom, men i just den här frågan tycker jag att de har fel, och har uppenbart fel. Inte för att någon behöver hålla med mig. Men, ta del av Per Albins tal, såväl det från den 27 augusti som det som sändes i radio den 1 september. Ta del av samtida kommentarer och se hur man tolkade talet 1939. Och ta givetvis del av det som sagts i ämnet.

Polska kavalleriet mot tyska stridsvagnar

 Myten återgiven på film, i tyska Kampfgeschwader Lützow (1941) ...

Den 1 september 1939 – den dagen har sannerligen gått till historien. Inte för Per Albins tal i radio, utan för att det var då Tyskland invaderade Polen, vilket ju var startskottet för andra världskriget i Europa. Då inträffade även en händelse som sannerligen gått till mythistorien. Det sägs nämligen att de tappra, desperata och illa rustade polackerna slogs så förtvivlat mot angriparna, att de tog det bästa de hade – kavalleriet, det som gjort ifrån sig så väl genom historien, även mot svenskar flera gånger. Men det där var på 1600-talet. Vad kunde kavallerister med lansar göra mot stridsvagnar? Ingenting, såklart. Så gick det som det gick.

Denna myt bygger på en verklig händelse. Den utspelades den 1 september som sagt, nära byn Krojanty i den så kallade polska korridoren utanför Gdansk, eller Danzig på tyska; staden var ju tysk just då. Den polska truppen utgjordes av 250 ulaner, alltså lätt kavalleri. De upptäckte tyskt infanteri på ett fält intill, och gick till anfall. Nu utfördes andra världskrigets första kavallerichock. Den var mycket effektiv – en mängd hästar som stormar fram mot överraskade fotsoldater på nära håll är en effektiv taktik, eller fruktansvärd syn, beroende på vems perspektiv man tar. Några tyskar svarade med eld, men de flesta av dem var fullt upptagna med att försöka hinna undan – vilket är en naturlig och hälsosam reaktion i den situationen.

Men så passerade ulanerna en kurva, och fann sig plötsligt stå öga mot öga med tyska pansarfordon – inte stridsvagnar, än så länge. Dessa öppnade eld. 25 polacker, ungefär, stupade, och 50, ungefär, sårades. Ja – det var det … Skulle man kunna tro. Ja, militärt sett finns det inget mer att säga.

Men nu lämnar anfallet vid Krojanty militärhistorien, och övergår till att bli myt och sägen. För senare samma dag kom några italienska journalister till platsen. De såg stupade ulaner och hästar, och några tyska stridsvagnar som just anlänt. De lade ihop två och två, och skrev om tappra polacker som angripit stridsvagnar med lansar och svärd. Den tyska propagandan tog genast upp historien, men med en helt annan sens moral: Här såg man hur efterblivna polackerna var, menade de. Sedan dess har myten använts på dessa två helt olika sätt, där polackerna utmålas som antingen tappra eller efterblivna.

… Och polska Lotna (1959). Ja, han hugger på kanonröret.

Om händelsen inträffat så som den beskrivits så hade man fått ge tyskarna rätt. En krigsmakt som 1939 inte begrep sig på stridsvagnar – det går ju inte att tänka sig. Men så var det ju inte. De polska ulanerna red mellan slagen, men slogs som regel till fots, med alla moderna vapen de hade tillgängliga. De utförde sällan kavallerichocker – om det inte, som vid Krojanty då, erbjöds tillfällen då en kavallerichock var just vad som behövdes.

Anfallet vid Krojanty var en drabbning bland otaliga dessa dagar, då över 40 000 tyska soldater och 200 000 polska dog eller sårades. Det enda som utmärker den var det ovanliga angreppssättet. Om händelsen inte hade missuppfattats så hade den säkert varit helt bortglömd idag.

Churchill lät tyskarna bomba Coventry

En annan faktoid från andra världskriget rör ett evigt militärt problem som dykt upp många gånger i historien. Det har, utan tvivel, gett den här faktoiden extra kraft. Men det gör inte just detta exempel sannare för det. Det handlar om bombningen av Coventry. Den engelska staden har inte bara en viktig roll i landets historia utan även i dess industri. Under kriget var den definitivt krigsviktig, och det var därför den bombades flera gånger. Det tillfälle man oftast hör talas om inträffade natten mellan den 14 och 15 november 1940. Då fällde tyskarna 500 ton bomber över Coventry. Man förstörde tusentals hem, infrastruktur som vägar och elnät, och flera oskattbara historiska byggnader, framför allt katedralen från 1300-talet. Knappt 600 dödades, enligt uppskattningar, och över tusen blev lätt eller svårt sårade. Det ska sägas att de uppgifterna är överraskande låga med tanke på bombandets intensitet och förstörelsen i övrigt.

Nu ska jag göra ett litet hopp. Ett nyckelår i andra världskrigets historieskrivning är 1974. Då avslöjade kapten Frederick Winterbotham en av krigets största hemligheter: Ultra. Britterna hade lyckats knäcka flera krypteringsmaskiner av högsta klass. Ultra utgjorde avlyssnandet och dekrypterandet av de tyska Lorenz-maskinerna, de svenska Hagelin-maskinerna, och, inte minst, Enigma. Enigma har tenderat att få all uppmärksamhet, särskilt i populära beskrivningar av det hela, men den var alltså inte ensam. Och denna viktiga och användbara källa, Ultra, var alltså en statshemlighet fram till 1974. Då fick man skriva om historieböckerna! – och den här gången var den slitna klichén verkligen sann.

Att ha tillgång till fiendens hemliga kommunikation, utan att fienden känner till det, är naturligtvis fullkomligt ovärderligt. Men det är inte oproblematiskt. Framför allt måste man se till så fienden aldrig någonsin får reda på att hans hemliga kommunikation inte är så hemlig som han tror. Om tyskarna fått minsta hint om att Churchill och Montgomery satt och läste deras störtviktiga budskap till generaler och Standartenführer, så hade de snabbt som ögat kunnat lägga om nycklar, strama upp rutiner, eller rentav låta bygga om maskinerna. Då hade plötsligt deras hemliga kommunikation verkligen blivit hemlig, åtminstone för tillfället. Ultra-folkets magiska källa skulle tystna – kanske för gott. (Det var också vad som så småningom hände, men då var det så dags.)

Det är därför inte svårt att tänka sig Churchills vånda, när han får reda på att Coventry ska bombas. Ska han sätta in så effektiva motåtgärder som informationen medger, och därmed riskera att avslöja Ultra? Eller ska han låta Coventry bombas – vilket i längden kanske vore ett högst obetydligt offer, jämfört med alternativet? Det är detta som är faktoiden: Att Churchill lät tyskarna bomba Coventry.

Detta dilemma har gett myten livskraft, för en myt är vad det är. Det framställs som om Churchill fick ett tydligt besked, men det fick han aldrig. I den tyska trafiken kunde man urskilja meddelanden om en storskalig insats. Man fick även reda på att ett antal städer, bland annat Coventry, var kommande bombmål. Att dessa två uppgifter hörde ihop var det ingen i den brittiska organisationen som visste – inte Churchill heller. Så är det ofta med dekrypterad information; man får fragment, omskrivningar och antydningar, snarare än de klara, raka besked många tänker sig. Såvitt Churchill förstod skulle den stora insatsen natten mellan den 14 och 15 november riktas mot London. Det var också där han befann sig – Churchill gillade att vara i händelsernas mitt – när Coventry bombades.


Nu går vi till ett annat krig. Och en bild. En av de mest berömda krigsbilderna som finns, faktiskt – och en av de mest berömda anti-krigsbilderna som finns. Alla har sett den. Vi är någonstans i Vietnam, under Vietnamkriget. Vi ser en väg. Den försvinner i rök. Där är några soldater som går emot oss. Och så några springande barn, skrikande och gråtande. Vad är det som har hänt? Inne i röken finns en by som bombats med napalm. Vet alla vad det är? Napalm är bensingelé, som klibbar fast vid saker och ting, och vid folk – samtidigt som det brinner. Bland barnen finns en flicka som är naken, hon har slitit av sig sina brinnande kläder men ändå fått svåra brännskador som mycket väl hade kunnat ta livet av henne. Det är en riktigt, riktigt obehaglig bild det här. Den togs av fotografen Nick Ut den 8 juni 1972 utanför byn Trang Bang i södra Vietnam, Republiken Vietnam som det hette på den tiden. Bomberna hade fällts av plan i 518. skvadronen i VNAF, det sydvietnamesiska flygvapnet. Det var alltså inte USA som bombade, utan vietnameser. Dessutom bombade de sina egna, friendly fire som det kallas. Utöver barnen på bilden råkade nämligen även några sydvietnamesiska soldater ut för napalmen från sina egna plan.

Bilden är alltså en nog så god illustration av krigets grymhet och vansinne. Vad den däremot inte visar är resultatet av USA:s bombningar av Nordvietnam. Trots det används den än idag som exempel på sådant.

Bilder med faktoider av ena eller andra slaget kopplade till sig är en rik genre som exploderat de senaste åren, sedan vi alla börjat bära kameror med oss vart vi går, och sedan kan dela bilderna med världen så lätt som aldrig så. Sådant skulle jag kunna ta upp i ett särskilt avsnitt. Bilden med barnen i Trang Bang är inte fifflad med på det sättet; där är tankefelen lurigare.

När jag tar upp faktoider tar jag också gärna upp saker som inte är faktoider, men som många tror är mer eller mindre faktoida, på ena eller andra sättet. Det är också en del av det kunskapsmässiga renhållandet.

Så nu ska jag gå in på två berömda bilder som oriktigt misstänkliggjorts. Båda är från intressanta historiska skeden och nog så intressanta i sig. Båda är från andra världskriget. Och båda visar flaggresningar. Alla har vi sett dem. Den första är resandet av flaggan på Iwo Jima. Det har sagts att den här ikoniska bilden inte var spontan utan regisserad, eller tillfixad på något annat sätt. Det går tillbaka, dels på dess höga kvalité, liksom ett enkelt faktum: Det var en omtagning. Först reste sex marinsoldater USA:s flagga på toppen av berget Suribachi, i ena änden av den annars tämligen platta vulkanön Iwo Jima. Väl utfört fotograferades den flaggan. Det blev några ordinära bilder utan bett. Sedan kom marinminister James Forrestal förbi. Han ville ha flaggan, sa han. Vad soldaterna tyckte om det kan man räkna ut. Å andra sidan kunde de nu sätta upp en större flagga. Det var också vad de gjorde, några timmar senare. Och nu tog fotografen – samme fotograf, Joe Rosenthal hette han – en av de mest kända bilder som finns. Den är så bra att många misstänkt att den regisserats. Det har den inte. Däremot tycker jag att man kan göra en större poäng av att striderna den 23 februri 1945 bara hade pågått i fyra dagar. De amerikanska trupperna hade nått toppen av Suribachi, men det återstod väldigt mycket att göra på ön, där över 20 000 japaner fortfarande höll till i mängder av stridsgravar, skyttevärn, tunnlar och så vidare. Efter den andra flaggresningen skulle det ta över en månad innan Iwo Jima var slutgiltigt amerikanskt.

Det var den första bilden. Den andra bilden visar resandet av flaggan på riksdagshuset i Berlin. En soldat bär fram den sovjetiska flaggan på husets krön, högt över den rykande, sönderbombade huvudstaden. Den är också så bra, på flera sätt, att folk misstänkt att den, så att säga, är för bra för att vara sann, eller åtminstone för bra för att vara autentisk. Lustigt nog visar även denna bild den andra flaggresningen av två. Den första gjordes den 30 april – det var förresten samma dag som Hitler sköt sig – men den flaggan togs ner av tyska soldater den 2 maj. Vilket ju visar att Röda armén inte hade 100 % kontroll över Berlin, även om det var bra nära. Samma dag, 2 maj 1945 alltså, gjordes processen om. Då fotograferades den. Och det är bilden på den som vi sett.

Har den bilden retuscherats? Ja, på åtminstone en eller två ställen. Dels lade man till rök över staden, för att göra vyn ännu mer dramatisk. Dels tog man bort en klocka. Inte en väggklocka eller så, utan ett armbandsur. Den andra soldaten i bilden, han som håller i flaggresaren, har nämligen en klocka på var handled – det syns tydligt på oretuscherade bilder, som förvisso förekommer. Två klockor kan låta märkligt för den oinsatte, men det rymmer en historia som inte är av det trevligare slaget – om än inte i närheten så otrevlig som mycket annat som hände under kriget och slutstriden. Ryska soldater hade nämligen som rutin att plundra och råna tyskar på allt de kunde bära. Armbandsur stod högt i kurs. Soldaten med två klockor har alltså stulit det ena, eller varför inte båda. Ja, det har föreslagits att den ena klockan i själva verket var en kompass – det är väl inte helt omöjligt, men mindre sannolikt, och alla på den tiden som hade koll, de tänkte samma tanke när de såg den. Så bilden retuscherades, klocka bort och moln till, men i övrigt just inget av betydelse. Så bilden vi ser är så äkta man kan begära. Särskilt om soldaten har två klockor.

Nu kommer vi till en betydligt mer komplicerad faktoid, där såväl myten som sanningen är nog så dystra. Den kan formuleras så här: bomber och minor som ser ut som leksaker.

Ja, jag inledde det här avsnittet med det välkända citatet, att sanningen är krigets första offer. Så är det – och om det kan vara nog så svårt att reda ut vad som faktiskt gjorts och hänt i krig, så blir det ännu besvärligare när man närmar sig eller passerar gränsen för krigsbrott. Men vi gör ett försök. Så: Har man, någonsin någonstans, tillverkat bomber eller minor som ser ut som leksaker?

Nu går det ju inte att ta reda på allt vad folk har haft för sig, överallt, jämt. Folk har, förvisso, en mer än väldokumenterad förmåga att hitta på djävulskap. Man kan naturligtvis inte stå och säga att "nej, det här har aldrig hänt". Vad man kan göra är att ta reda på vad som påståtts och försöka att reda ut verkligheten bakom, så gott det går. Vilket många försökt sig på, även i det här fallet – jag är sannerligen inte den ende, absolut inte. Vad har då man, och jag, kommit fram till?

Utöver allt annat finns här ett grundläggande missförstånd. Vad menar man med att något "ser ut som leksaker"? Det kan tolkas på två olika sätt: 1) något som ser ut som dockor, teddybjörnar eller leksaksbilar, det vill säga med flit utformats som leksaker. Det kan också tolkas som 2) något som inte utformats för att se ut som leksaker, men vars storlek, material och form gör att de påminner om leksaker. Detta missförstånd, menar jag, ligger till grund för en stor del av myten om "leksaksbomberna". För även om jag inte kan avfärda den helt – hur skulle jag kunna göra det – så är "leksaksbomberna", menar jag, en myt, så långt vi kan reda ut det hela.

Ett exempel på hur det grundläggande missförståndet spelat in är så kallade klusterbomber. Det är små eller åtminstone relativt små bomber som i mängd sprids ut över stora ytor. De kan vara utformade som bollar av plast eller metall, säg fem till tio centimeter i diameter. När man ser sådana inser man direkt att barn kan lockas av dem. Samtidigt är det svårt att se hur klot i den storleken skulle kunna utformas för att inte så mycket som påminna om leksaker.

Håller man det här i bakhuvudet när man läser vad som yttrats i frågan, ser man hur de olika tolkningarna kan tillämpas samtidigt på olika yttranden. Folk som avsett det ena eller det andra, skriver saker som kan tolkas på det ena eller det andra sättet.

Sovjetiska PFM-1

Klusterbomber, som sagt. Ett annat vapen som ofta nämns i det här sammanhanget är så kallade fjärilsminor. Det är en personmina som USA använde under Vietnamkriget, och en sovjetisk kopia [bilden] som användes i Afghanistan. De spreds av flygplan. För att få spridning på dem, att de inte bara ramlade rätt ner i backen, så hade de två vingar; med lite fantasi kan man likna dem vid en stiliserad fjäril. De här vingarna gjorde att de inte föll rakt ner utan snurrade, lite som lönnarnas vingförsedda frön, lönnäsor. Återigen har något fått en funktionell utformning – som man kan tycka vad som helst om – som inte gått ut på att se ut som en leksak, men som ändå kan attrahera barn. Sen är det egendomligt att läsa om folk i USA som skriver om ondskefulla kommunister som lägger ut leksaksbomber, när "bomberna" i själva verket är kopior av amerikanska minor …

När man varnat för leksaksbomber har man ibland även nämnt bomber som skulle se ut som pennor. Till exempel varnades folk, särskilt barn då, i krigets och efterkrigstidens London och Bulgariens huvudstad Sofia – det är två exempel jag hittat – för sådana penn-bomber. Vad var det? Ja, det var inte bomber eller ens detonatorer, men en sorts tidsinställningar, motsvarande stubiner. Inte heller var de pennor, eller såg särskilt penn-lika ut, men deras utformning har gjorts att de jämförts med pennor. De var pinnar av mässing eller aluminium som bland annat innehöll en hoptryckt fjäder och lite syra. Den här anordningen placerades mot detonatorn i en bomb. När syran i pinnen frigjordes började den att fräta på en metalltråd. Efter en stund – det kunde vara minuter, timmar eller ett helt dygn – gick tråden av. Då löstes fjädern ut och dängde till detonatorn, som i sin tur sprängde bomben. Sådana tidsinställningar framställdes i miljoner under andra världskriget. En sådan "penna" var naturligtvis helt ofarlig i sig. Men om man hittade den, var det väl som regel i bomber, som det var synnerligen motiverat att varna för. Att de i halvsägnen, eller vad man ska kalla det, blivit till penn-bomber – ja, det är ju en annan sak.

Något som jag inte tagit upp här är så kallad försåtminering, när man till exempel gjort så att ett föremål som lyfts upp utlöser en mina. Om försåtminerade leksaker förekommit – i verkligheten, snarare än i propagandan – ja, det är ännu svårare att reda ut än leksaksbomberna.

Innan jag avrundar denna fråga så kan det vara på sin plats att nämna att klusterbomber, eller multipelvapen som de kallas inom det militära, är förbjudna i många länder, även Sverige. Personminor, truppminor inom det militära, är också förbjudna i många länder, även Sverige. Numera kallas de försvarsladdningar här i landet, och måste utlösas av en person intill – vilket innebär att de inte kan ligga kvar i åratal och döda vem som helst som råkar komma förbi.

Många faktoider jag tar upp passar i mer än ett avsnitt. Som till exempel en ingrodd och väl etablerad faktoid som jag tog upp förra gången, då jag pratade om djur. Men myten om älgkavalleriet passar även i det här avsnittet om krigiska faktoider. Eftersom jag redan rett ut exakt hur fel den är, i alla sina varianter, så ska jag inte göra det om här. Här och nu nöjer jag mig med att konstatera, att Sverige aldrig haft något älgkavalleri. Inte under Karl XI, inte under Karl XII eller någon annan kung. Den svenska krigsmakten har heller aldrig gjort några försök med älgkavalleri eller, så vitt någon vet, ägnat frågan någon nämnvärd uppmärksamhet. Så är det med den saken.

Faktoider om krig – det låter inte som något underhållande ämne, och är det heller inte särskilt ofta. Men trots ämnets allvar så finns här en och annan myt som kan roa. Det finns rentav en helt liten genre med underhållande krigsmyter; otroligt men sant. De faktoiderna går ut på att två länder, som en gång i tiden låg i krig mot varandra, fortfarande gör det – ja, inte i egentlig mening då, men på så sätt att freden aldrig slöts. Och så har man, sägs det, två länder som är i krig med varann, utan att veta om det

(En parentes här: Det där måste väl vara den bästa sortens krig? Som existerar, men inte mer än så. Ett krig där inte ett skott avlossas, en enda granat fyras av, eller ett enda pressmeddelande fantiseras ihop, och så vidare. Slut parentes.)

Alltså: Länder som är i krig med varandra utan att veta om det. Av någon anledning är ofta det ena landet litet eller mycket litet. Kanske det beror på att ett aldrig så bortglömt krig mellan till exempel, vad ska vi ta, Kina och USA, på något sätt låter mycket otrevligare än om den ena parten är ett miniatyrland. En annan sak som de bortglömda krigen har gemensamt är att de pågått mycket länge, gärna flera hundra år. Där tänker jag mig att krig snabbt blir obehagligare ju närmare de ligger oss i tiden. Ett krig vi betraktar som inträffade på 1600-talet blir svårligen lika obehagligt som ett krig på 1900-talet, eller ännu värre, på 2000-talet. Det går att skoja om gamla krig och foga in dem i skojiga anekdoter, på ett sätt som blir mycket mer problematiskt när vi närmar oss nuet.

En liten genre med krigsmyter, som sagt. En handlar om kriget mellan Nederländerna och Scillyöarna. Scillyöarna är en mycket liten engelsk ögrupp, deras sammanlagda yta är på 16 kvadratkilometer. De, sägs det, skulle ha varit i krig mot Nederländerna under sammanlagt 335 år. Hur gick det till? Ja, detaljerna är lite komplicerade. Det skulle åtminstone ha börjat 1651, under det engelska inbördeskriget. I korthet sägs det att parlamentet, det var den ena sidan det, förklarade krig specifikt mot Scillyöarna, och rojalisterna, det var den andra sidan, var allierad med Nederländerna. Kort därefter slöts fred, åtminstone mellan rojalisterna och parlamentet. Men Scillyöarna och Nederländerna hade ju också varit med, på respektive sida; men freden mellan dem, ja, den glömdes bort. Det var inte förrän 1986 som en lokal historiker fick Nederländernas ambassadör i landet att hälsa på och skriva under ett fredsavtal, under gemytliga former.

Är det här sant? Om man ska vara petig, så håller historien inte hela vägen. Den detalj, eller vad det nu är, som det faller på är krigsförklaringen mot Scillyöarna; han som gjorde det hade nämligen inte befogenhet att göra det. Så det separata kriget mot Scillyöarna inträffade aldrig, varför någon separat fred heller inte behövdes. Om man ska vara petig … Måste man vara så petig då? Nej, det måste man inte. Men – om man köper en historia, vars själva poäng är att två parter är i krig med varann enbart för att två gubbar inte klottrat på samma papper – ja, då tycker jag nog att man är rätt långt ute i petigland. Tycker jag.

Och så finns det en svensk version av myten: Sverige och San Marino ligger i krig, är vad den går ut på. Det skulle vi ha varit sedan trettioåriga kriget, sägs det – en annan version nämner Napoleonkrigen men den är mindre populär, vad jag funnit. Trettioåriga kriget avslutades ju med den westfaliska freden 1648. Det var en vansinnigt komplicerad historia; inte lika komplicerad som själva kriget, men vansinnigt komplicerad som sagt. Och där sägs det att sanmariniern tröttnade och reste hem innan allt var klart, eller om han glömdes bort, eller vad som nu hände. Ja, något hände åtminstone, som innebar att bland myriader underskrifter mellan tallösa deltagare saknades just de som innebar att Sverige och San Marino slöt fred med varann.

Är den där berättelsen sann, i en eller annan variant? Det vet jag inte. Däremot vet jag att det inte spelar någon roll, liksom i fallet med Scillyöarna och Nederländerna. På samma sätt som man inte behöver förklara krig för att krig ska uppstå – det är bara att sätta igång – så måste man inte förklara fred för att fred ska uppstå – det är bara att sluta kriga. Att man brukar förklara fred med pappersarbete och underteckningar och grejs beror ofta på att freden innebär att någon vunnit och någon förlorat, att den ene vill ha något av den andre, och att det är detta som regleras i fredsförklaringen. Om ingen vunnit eller förlorat land eller pengar eller så, så behövs i stort sett inget pappersarbete. Ofta är saker mer komplicerade än man tror, men ibland är de enklare än man tror, och det här kan vara en sådan: Om två länder inte anser sig vara i krig med varandra, så är de inte i krig med varann.

Ibland avrundas den här myten med att freden Sverige-San Marino undertecknades någon gång i modern tid. Kanske på 1970-talet? Eller 1985? Men utrikesdepartementet, som definitivt ska ha koll på sånt här, har inga uppgifter om någon sluten fred på 1970-talet. Och vad freden 1985 gäller: Den nämns enbart i Aftonbladet den, få se – 1 april det året.

Man kan också fråga sig vad en utebliven fred skulle innebära. Skulle det vara ett problem på något som helst sätt, eller vad?

Det finns ett känt exempel på ett krig som avstannat utan att avslutas, och som formellt sett fortfarande pågår. Det är Koreakriget. Det började 1950. 1953 fick man till en vapenvila, dock inte fred; och därvid har det blivit. Men den situationen är mycket speciell. Den har ingen som helst koppling till de här "bortglömda krigen" mellan Sverige och San Marino, Scillyöarna och Nederländerna och så vidare. Koreakriget är allt annat än bortglömt. Och eftersom Nordkorea och Sydkorea absolut inte anser sig vara i fred med varandra, så är de fortfarande i krig med varandra.


 


 

2022-03-25

Ryska fältkrematorier

Den första uppgiften från kriget som kittlade mina faktoid-nerver hade börjat cirkulera strax innan: Att ryssarna skulle ha med sig mobila krematorier i fält. Det skulle kunna ha flera syften: Slippa hantering av generande och möjligen opinionsruckande kistor med hempermittenter, dölja krigsbrott …

Russian forces have prepared a mobile crematorium for use in any future conflict with Ukraine in what Britain’s Defence Secretary has described as “chilling”.

The MoD released footage of a vehicle-mounted crematorium with room to “evaporate” one human body at a time, which has been seen trailing Russian forces and is expected to follow any troops into Ukraine.

Ben Wallace, the Defence Secretary, suggested the use of such a system may be a way for the Kremlin to cover up any future combat losses, fearing a repeat of the criticism at home when Russia first invaded Ukraine in 2014.

- Russia deploys mobile crematoriums to follow its troops into battle, Daily Telegraph 23 februari 2022

Arve Hansen, rådgiver ved Den Norske Helsingforskomite, er ikke overrasket over påstandene.

- Regimet er såpass kynisk at det å brenne og tilintetgjøre kropper for å skjule tapene ikke overrasker meg.

- Hevder russerne har mobile krematorier, Dagbladet 27 februari 2022

Visserligen var inte uppgiften så ny som den såg ut. Åtminstone 2015 cirkulerade uppgifter om fältkrematorier i hittepå-länderna Luhansk och Donetsk – men då var det intressant nog "utbrytarna" som tillskrev dem den ukrainska regeringen. (Här återges uppgiften från en källa som jag annars drar mig för, men i detta fallet ser jag ingen anledning att misstro den.)

Den politiska ledningen för utbrytarrepubliken Donetsk i Ukraina uppger att regeringssidan använder mobila krematorier för hemlig förstörelse av mänskliga kvarlevor, rapporterar Ria Novosti.

- "Mobila krematorier hittade i Donetsk", Fria Tider (jo, jag vet) 23 januari 2015

Om rykten från 2015 ser lite ålderstigna ut idag, så ska man veta att det footage som Storbritanniens försvarsminister hetsade upp sig över 2022 lades ut redan 2013. Det utgjordes av en film på Youtube från firman Turmalin (www.turmalin.ru). De tillverkar anläggningar för lite mer avancerad sophantering, skulle man kunna säga: biologiskt, medicinskt och kemiskt avfall, saker som kontaminerats med otäckheter, och så vidare.

Utprovning av anläggning för värmedestruktion (förbränning) av biologiskt avfall – det mobila krematoriet крематория IN-50.1K, som har genomgått omfattande reparationer och modernisering. [maskinöversatt]

- zaoTurmalin: Мобильный крематорий ИН-50.1К (Youtube 26 augusti 2013)

Detta visar naturligtvis ingenting i sig. En IN-50.1K skulle säkert kunna hantera en människokropp, och om inte, så kan Turmalin visa upp andra anläggningar.

Ett sånt här påstående kan bemötas på en rad olika sätt. Man kan göra som Snopes: Is Russia Using Mobile Crematoriums to Hide Evidence of Casualties in Ukraine? och studera källornas pålitlighet samt bildmaterialets ursprung och ålder. Man kan fundera på hur ryska soldater skulle reagera, om krematorierna var avsedda för dem.

Ett tungt motargument har jag inte sett bemötas alls. Det är religiöst: Den ryska ortodoxa kyrkan tillåter inte kremeringar, punkt. Inte för att det vore det första brottet mot lite av varje på det ryska ledarskapets konto. Och man kanske kan tänka sig att bränna fiender, även bröder och systrar i tron, medan de levde då (2/3 av Ukrainas befolkning är ortodoxa)? Skulle Putin inte kunna få till en specialvälsignelse av patriark Kirill? Ja, inte vet jag. Men det är åtminstone värt att ta med som argument.

Under den månad som nu gått verkar inga fler uppgifter om några fältkrematorier ha kommit in. Kanske de slets ut.


(Liten utläggning: Vilka argument mot, eller för den delen för, tänker man ut när man hör talas om en sån här omstridd uppgift? Det säger en del om en själv. Den som har egna erfarenheter av militär verksamhet tänker på hur folk i fält skulle reagera, befäl som soldater. Andra funderar över de stupade ryssarnas familjer och hur de skulle reagera. Att ens fundera över den religiösa aspekten verkar kräva att man antingen har erfarenheter av kulturen eller själv är religiös. Eller åtminstone, som i mitt fall, får tipset av någon annan.)



2022-03-24

Fri rapportering – bakom järn och stål

- "Kriget i Ukraina", svt.se den 24 mars 2022

Vi svenska journalister ha det kanske svårare än alla andra, schweizarna undantagna, eftersom det för oss gäller att ge en publik, för vilken begreppen censur och dettas praktiska konsekvenser äro okända, en så noggrann bild som möjligt av den verkliga situationen. Många svenskar ha säkert lärt sig läsa mellan raderna i utlandskorrespondenternas artiklar.
- Arvid Fredborg, s 9

SVT har en korrespondent i Moskva, Bert Sundström. Den 4 mars, en dryg vecka efter krigsutbrottet, togs han hem på grund av den hårdnande censuren, och det för oberoende media allt svårare läget över huvud taget i terrorist-tsarens rike.

Den 21 skickades Sundström tillbaka till Moskva. Inte för att läget blivit bättre, men man tyckte sig väl åtminstone förstå det bättre. Justeringar i arbetet nämndes – något annat hade varit märkligt. Till exempel är det ju i Ryssland förbjudet att kalla kriget för ett krig. Även om den lagen främst är riktad mot ryska medborgare så gör nog även utländska medborgare bäst i att följa den, åtminstone om de vill stanna i landet, slippa nattliga herrbesök, etc.

– Det gör ju att jag bör beskriva det som händer i Ukraina som "en speciell militär operation", och det får jag då finna mig i att göra, för det är det man säger officiellt, sade han i SVT:s Aktuellt på tisdagen.

- SVT: SVT:s reporter tillbaka i Ryssland, GP 23 mars 2022

Eftersom uttalandet kunde missförstås, och följaktligen missförstods, förtydligade han sig senare:

– Jag kommer att rapportera från Ryssland precis som vanligt, men jag måste visa extra omsorg om de ryssar jag intervjuar. Det är svårt att nu överblicka vilka risker ryska medborgare löper när de uttalar sig om kriget i Ukraina. Också inför en svensk tv-kamera, säger han till SVT.

– Självklart kommer jag att beskriva det som sker i Ukraina som ett krig.

- Ibid.

Svårare varianter av missförståndet, gjorda med eller utan flit, går ut på att "speciell militär operation" därmed skulle bli påbjudet noa-ord istället för "krig" på hela SVT, eller än värre, att SVT hädanefter enbart ska återge rysk propaganda. Vad exempelvis ovanstående skribent tror är jag inte helt säker på, men lutar åt att det är åtminstone det förstnämnda som visar sig. Det är definitivt lätt att tolka det så och därmed sprida missförståndet, vilket är särskilt tacksamt i kretsar som redan hyser misstankar eller direkt agg mot SVT och public service över huvud taget.

Att missförståndet är just ett missförstånd visas enklast med ett besök på svt.se. Rubriken "Kriget i Ukraina" står fast, kriget kallas krig i artiklar, osv.

Jag ser flera röster, även annars omdömesgilla, som tycker att det är fel att skräda orden (vare sig de placerar självcensuren hos en enskild korrespondent eller hela SVT), även under nämnda omständigheter. Jag håller inte med. Det är värdefullt att ha folk på plats i en krigförande huvudstad. Det minskar inte värdet att varken de eller invånarna kan säga vad som helst, inte minst just därför.

Uppdatering: Kvällen den 24 mars, när kriget fyllde en månad, hade Aktuellt en temasändning om kriget och flyktingläget (rekommenderas varmt, ett mycket speciellt program). Givetvis fick deras man i Moskva vara med.

Det krig som är brutalt, som de nu för […] Som ju fortfarande säger att det här inte är ett krig utan en militär operation vilket ju är lögn; det är ett brutalt krig som Ryssland för i Ukraina.

- Bert Sundström i SVT, 24 mars 2022

Så var det med det.


*


Jag anlägger ofta och gärna ett historiskt perspektiv på saker och ting. Anledningarna är flera. Det är intressant i sig, dået är alltid närmare än vi tror (skulle 80 år vara något att snacka om?), och märkvärdigt många placerar ofta och gärna sig och sina egna erfarenheter i universums centrum: "Om jag aldrig sett något liknande, så har något liknande aldrig hänt".

Här kommer ett längre stycke ur Arvid Fredborgs Bakom stålvallen. Fredborg var SvD:s korrespondent i Berlin 1941–1943. Hans beskrivning av den tiden är välskriven, intressant och mycket läsvärd. I kapitlet "Censur och övervakning" tar han upp sådana aspekter av rapporterandet från den krigförande huvudstaden.

Någon förstahandscensur existerar ej. Nazisterna ha gjort ett första klassens propagandanummer av detta. Idén är också utomordentligt god. Genom att inskärpa vissa förhållningsregler för utlandskorrespondenterna och i efterhand göra dem ansvariga för vad som står i vederbörande tidning tvingar man dem att anpassa sig efter den tyska propagandalinjen och t. o. m. framställa propagandan i sådan form, att den blir njutbar. Det var detta som nazisterna med stor stolthet kallade die freie Berichterstattung ["fri rapportering"]. Det skall också villigt erkännas, att den tyske rikspresschefen Dietrichs system hade vissa fördelar för korrespondenten. Framförallt sparades tid.

[…]

Dagen efter publicerandet väges varje ord i de svenska Berlin-korrespondenternas artiklar av både tyska legationen i Stockholm och ministerierna i Berlin. Det gäller då att befinna sig på den rätta sidan om den osynliga men farliga linjen. Många gånger kan man klara upp ett intermezzo genom att skylla på att redaktionspersonalen i Stockholm dragit ihop artikeln för mycket eller hört fel i telefon – alla de svenska korrespondenterna telefonera nämligen (postcensuren i propagandaministeriet arbetar visserligen ganska snabbt, men det är likväl endast i undantagsfall, som man kan använda posten). Många gånger råkar man däremot illa ut. Det kan ha varit ett meddelande, som kom till i största hast, kanske formulerat direkt i telefon, det kan också ha varit en felbedömning. Ingen kan värja sig för misstag.

[…]

Har man överstigit gränsen sättes ett helt maskineri i gång. I allmänhet sköter propagandaministeriet om bestraffningarna, men på Schmidts [Paul, chef för A–A:s pressavdelning] begäran kunna referenterna i Auswärtiges Amt [utrikesministeriet] också leverera ovett vid behov. Är det en mindre förseelse kan straffet bli en skrapa per telefon av propagandaministeriets referent. I svårare fall kallas man till honom och får lyssna till magisterns ord – man känner sig faktiskt som en skolpojke. I ännu svårare fall får man göra personliga besök hos dr Brauweiler [Ernst, chef för utlandspressavdelningen]. Då brukar han meddela, att någon av de svårare bestraffningarna tillgripits. De äro i allmänhet av följande fem slag:

  1. skriftlig varning.
  2. telefonspärr för längre eller kortare tid.
  3. uppmaning att så småningom lämna landet.
  4. utvisning inom 48 à 72 timmar.
  5. häktning och anklagelse för högförräderi, spionage etc.

[…]

[Bestraffningarna äro] ofta allt annat än rättvisa. Utlandskorrespondenterna har mer än de flesta anledning att besinna det latinska ordspåket: "Quod licet Jovi, non licet bovi" [tillåtet för Jupiter, förbjudet för boskapen]. Förseelserna graderas både efter vilken nation syndaren tillhör och vilken tidning han arbetar för, ja, naturligtvis även efter uppfattningen av hans politiska inställning och hans förhållande till de bestämmande ämbetsmännen personligen.

- Arvid Fredborg, Bakom stålvallen (Norstedt 1943), s 36–39


*


För övrigt så medförde ett tillfälligt skov radiotystnad på bloggen (dock inte på en mer lättsmält kanal som Twitter: faktoider). Det läget har nu förbättrats.


2022-03-19

Lördagsfrågan utgår

 Ingen lördagsfråga idag p g a medicinskt.

2022-03-18

Den döende svanen

- "Bolsjoj på Bolsjoj": Bolsjojbaletten framför Svansjön på Bolsjojteatern i Moskva 1989

Jag slog på TV:n och såg svanarna dansa. I fem minuter, tio, en timme. Då insåg jag att något hänt.

- Sergej Filatov minns händelserna 1991

Den 10 november 1982 dog Leonid Iljitj Brezjnev, generalsekreterare i Sovjetunionens kommunistiska partis (till skillnad från landets alla andra partiers) centralkommittés politbyrå, etc. Alla TV-sändningar bröts – för att visa en uppsättning av Svansjön. Först sedan man bestämt sig för att Jurij Andropov skulle efterträda, avbröts Svansjön för ett kungörande av den store ledarens död och den nye ledarens tillträdande.

Den 9 februari 1984 dog Jurij Andropov. Alla TV-sändningar bröts – för att visa en uppsättning av Svansjön. Osv.

Den 10 mars 1985 dog Konstantin Tjernenko. Osv.

Fast det mest kända tillfälle, då Tjajkovskijs Svansjön fått skyla över politiken när den blivit alldeles för spännande för de otvättade massorna, var den 19 augusti 1991. Det var då några generaler bestämt sig för att störta Gorbatjov och därmed rädda Sovjetunionen; istället blev det början på det definitiva slutet för Sovjetunionen. Istället för att meddela att en statskupp pågick valde tv-ledningen att avbryta alla ordinarie tv-sändningar för att visa en uppsättning av Svansjön.

Det är därför många, i som utanför Ryssland, när händelserna motiverar det väntar på att rysk tv ska avbryta sina ordinarie sändningar för att visa en uppsättning av Svansjön. Inte bara i sin fulla längd på uppemot tre timmar, utan om och om igen, i flera dagar. (NPR återger en person som pratar om 15–20 minuter vilket inte går ihop med exempelvis Filatovs vittnesmål.) I efterhand medgav en av kuppledarna att blockeringen av tv-kanalerna var ett misstag.

Källor:

 

Not: Rubriken sattes eftersom kopplingen mellan svan, döende och textens innehåll var så tacksamt att någon annan rubrik inte kom på fråga. Det ska dock poängteras att Den döende svanen är ett annat verk än Tjajkovskijs Svansjön. Verken blandas mycket ofta ihop.


2022-03-15

Pennbomber och andra leksaker

An array of World War 2 pencil detonators […] A pencil detonator or time pencil is a time fuze designed to be connected to a detonator or short length of safety fuse. They are about the same size and shape as a pencil, hence the name.

- Wikipedia: Pencil detonator

På hemsidan har jag tagit upp företeelsen "Leksaksbomber" – citationstecknen kanske borde finnas där med – alltså när folk talat om bomber och minor som sett ut som leksaker. Som, såvitt jag kommit fram till, ska tolkas som "bomber och minor som händelsevis ser ut som leksaker, dvs saker som barn dras till och vill leka med", snarare än "bomber och minor som med flit ser ut som leksaker, dvs dockor, gosedjur etc". Det är två olika tolkningar som kanske liknar varann men som är fundamentalt olika. Icke desto mindre har folk blandat ihop dem, länge, ofta, och till synes utan att vara medvetna om det.

Här några exempel på bomber som händelsevis även utgör ting som barn dras till och vill leka med. Så kallade klusterbomber är förvisso förbjudna på många håll. Men att de på bilden, i barns ögon, utgör fina bollar som inbjuder till lek och sport är åtminstone inget man gjort med flit, utan är en konsekvens av en ändamålsenlig utformning. Går det att utforma dem utan att de ser "lek-mässiga" ut?

När "leksaksbomber" tagits upp, har en nära släkting då och då dykt upp: pennbomber.

As kids in London uk post ww II we were warned not to touch pens, dolls etc that we found because they could be explosives.

- @rikkilewin 9 mars 2022

… There's this overwhelming local opinion that during the WW2 allied bombardments over our capital Sofia […], the Allies dropped bombs disguised as toys such as pens as well as stuff that looked like gifts so civilians would pick them up and get injured.

- BoyanZ på reddit, 2020

The types of booby-trap toys encountered include those resembling pens, harmonicas, radios or matchboxes, and little bombs shaped like a bird.

- Rapport (1985) till FN:s kommission för mänskliga rättigheter, ledd av Felix Ermacora, om läget i Afghanistan; citerad i "Soviet Toys of Death", New York Times 10 december 1985

"Fåglarna" tar jag upp på faktoider.nu; de utgjordes av en sorts truppminor, som ironiskt nog var en sovjetisk kopia av en amerikansk design. De övriga prylarna, som uttryckligen beskrivs som försåtminerade objekt, är andra frågor som får tas för sig.

Men sedan jag sett mönstret med de återkommande pennorna blev jag nyfiken. Vad kunde det röra sig om? Och hittade snabbt svaret ovan.

"Penn-detonatorerna" var alltså inga bomber, minor eller ens detonatorer (motsvarande den känsligaste delen på en patron, som vid en stöt sprängs och utlöser en betydligt större explosion i krutet). De var som sagt time fuzes, en sorts avancerade stubiner. De innehöll bl.a. en hoptryckt fjäder och lite syra. De placerades mot detonatorn i en bomb. När syran frigjordes började den att fräta på en metalltråd. Efter en stund, vars längd angavs med färgkoder, gick tråden av. Då löstes fjädern ut och slog till detonatorn, som i sin tur sprängde bomben.

En sådan "penna" var förvisso ofarlig i sig. Men jag antar att man sällan hittade dem ensamma, desto oftare i eller vid högst varnings-värda blindgångare. Att "pennorna" i halvsägnerna, eller vad man ska kalla dem, blivit till penn-bomber – ja, det är en annan sak.


2022-03-14

Lördagsfråga 698: Hans Christian

  1. Svan heter cygnus på latin. Därifrån kommer ett av mina engelska favoritord: cygnet, svanunge. Svanungen på bilden är Aston Martins och lanserades 2011. Efter usel försäljning lades den ner två år senare.
  2. Den lilla sjöjungfrun på en sten intill en av Köpenhamns strandpromenader. Dess huvud har ballerinan Ellen Price som förlaga, resten skulptörens fru Eline Eriksen. Statyn bekostades av Carl Jacobsen, det vill säga Carlsberg – den har druckits fram – och invigdes 1913. På danska Wikipedia (Den lille Havfrue) är själva statyn inte med, med hänvisning till någon sorts upphovsrätt.
  3. Snömonstret Marshmallow ur Disneys Frost (2013).
  4. Näktergalen Jenny Lind, lite äldre än man brukar få se henne, med Otto Goldschmidt; han var först hennes pianist, sedan hennes make.

Den fula ankungen som var en svan, Den lilla sjöjungfrun, Snödrottningen som Frost inspirerades av, och Näktergalen som lär alludera på författarens välbelagda olyckliga kärlek till Jenny Lind – ja, det är ju H. C. som är den gemensamma nämnaren. Den sattes snabbt av flera; målfoto med pazuzu och Spito avgjorde till den förres fördel.


2022-03-13

Faktoidpodden avsnitt 13: Djur

Här finns avsnittet som prat: Faktoidpodden avsnitt 13 – Djur

Hur dåligt minne har guldfiskar? Stoppar strutsar huvudet i sanden? Kan humlor verkligen flyga, även på papperet? Hur dåligt minne har guldfiskar? Har Sverige haft ett älgkavalleri? Är ris farligt för småfåglar? Hur kokar man en groda? Och hur dåligt minne har guldfiskar, egentligen?

Temat för det här avsnittet är djur. Det blir djuriska faktoider. En del av dem handlar om djurens beteenden eller egenskaper. Fast då är det ofta som liknelser; den som nämner strutsar som stoppar huvudet i sanden är inte så intresserad av själva strutsarna som om de personer som anses bete sig på det viset, bildligt talat. Andra djuriska faktoider handlar om de relationer vi människor har till dem, vare sig det gäller att bygga hus åt dem eller att äta upp dem eller vad det nu gäller. Som vanligt finns det gott om material, men det som slår mig när jag tittar på listan jag gjort upp med djuriska faktoider är hur många klassiker som finns med. Här finns flera riktigt fina feta faktoider, välkända, spridda och etablerade. Så nu kör jag.

Många klassiker som sagt, och jag börjar med en sådan. En som alla hört talas om – väl? – och som jag ofta tar som exempel när jag ska beskriva vad faktoider är. Alla fattar, och många blir förvånade över att något så välkänt och spritt är så fel.

Den här faktoiden kan uttryckas som ett ord: Guldfiskminne. Nån som minns vad det handlar om..? Ja, det handlar ju om att guldfiskar skulle ha så oerhört kort minne. Var det på sju sekunder kanske? Eller tre..? En fördel man tänkt ut med sånt görkort närminne skulle varit att guldfiskar som simmade runt i såna där klassiska guldfiskskålar inte skulle bli så uttråkade som man kan tro, eftersom de inte minns mer än senaste varvet.

Det här ordet, guldfiskminne, finns rentav i SAOL, Svenska Akademiens Ordlista, liksom deras ordbok, Svensk Ordbok. Svensk Ordbok är en väldigt trevlig ordbok förresten, jag har rekommenderat den förr och gör det gärna igen. Inte för att den är komplett. När den definierar "guldfiskminne", så är det, naturligtvis, hur ordet används: "mycket dåligt eller kort minne", som det står. Ja, det är så ordet används. Men det har inget med verkligt guldfiskminne att göra. Det så kallade guldfiskminnet är en tvärmyt.

Faktum är att guldfiskar använts sedan åtminstone 60-talet när man forskat på djurs minnen, bland annat just för att de har såpass bra minnen. Man har satt dem i labyrinter, man har lagt ut hinder som de får simma runt, den stilen. Och där har guldfiskar uppvisat minnesförmågor i klass med råttor, faktiskt. Råttor brukar vi ju tänka på som tämligen smarta djur.

Fast när man 2007 förbjöd de här klassiska guldfiskskålarna för levande fisk så berodde det inte på uttråkade guldfiskar, utan på att syresättningen blir sämre i klotformiga akvarier.

Det roligaste med att studera den här faktoiden om guldfiskminnet är att se hur sanningen då och då avslöjas i media, varje gång med lika förvånade rubriker och reaktioner. Nämen titta här! Guldfiskar har jättebra minnen! Oj! … Och så går det några år, och så: Nämen titta här! Guldfiskar har jättebra minnen! Oj! … Och så går det några år, och så: Nämen titta här! … Och så vidare. Man kan fråga sig vem som egentligen har sämst minne, vi eller guldfiskarna …

Det var en klassisk faktoid det. Här kommer ännu en klassisk faktoid: Humlor kan inte flyga. Fast det vet de inte, så de flyger ändå … Ja, givetvis kan humlor flyga. Faktoiden går ju ut på att forskare skulle ha kommit fram till att humlor inte borde kunna flyga, att de inte kan flyga – enligt vetenskapen. Att de är för tunga, har för svaga vingar, att aerodynamiken inte skulle tillåta humlor att flyga, något sådant. Så det här är inte en faktoid om humlor utan om synen på vetenskap: Att vetenskapen skulle kunna titta på något som bevisligen inträffar och säga "det där är omöjligt".

Att humlor bevisligen kan flyga räcker det att konstatera. Hur har då folk fått idén att någon skulle ha "bevisat" att humlor inte kan flyga?

En forskare har spårat historien till 1930-talet och den tyske aerodynamikern Ludwig Prandtl. På en middag frågade någon honom om humlans flygförmåga. Prandtl en servett och räknade ut humlans så kallade Reynolds-tal. Reynoldstalet kan, förenklat, indikera vilken lyftkraft ett föremål har i strömmande gas, eller vätska för den delen. Prandtl kom fram till att humlan har ett lägre Reynoldstal än såväl fåglar som flygplan. Vilket innebär att den har lägre lyftkraft än fåglar och flygplan. Vad betyder det? Det betyder att humlor inte kan glidflyga, vilket stämmer. Vilken roll spelar då Reynoldstalet för humlans flygförmåga? Ingen alls; humlor använder en flygmetod där Reynoldstalet inte spelar in, så det är irrelevant i sammanhanget. Men det konstaterandet kunde, tydligen, av illvilja eller dumhet, förvrängas till att vetenskapen bevisat att humlor inte kan flyga.

En annan faktoidforskare hittade den tyske biologen Reinhardt Demoll. Han jämförde 1918 olika flygmetoder, bland djur då, och kom bland annat fram till att om flugor skulle flyga på samma sätt som flygplan och glidflygande fåglar, så skulle de behöva 42 gånger större vingar än vad de faktiskt har. Än en gång har vi en forskare som inte visat något annat än att han inte visste hur flugor, i det här fallet, flög, vilket han naturligtvis insåg – alltså, självklart insåg han det. Men det konstaterandet kunde tydligen, återigen, av illvilja eller dumhet förvrängas till att vetenskapen bevisat att flugor inte kan flyga.

Så var det med det så kallade "beviset". Men vad spelar sanningen för roll när man har en fin historia på gång?

Sen är det en helt annan sak att det verkligen tog ett bra tag innan man kom på hur humlor flyger. Att det finns olika sätt att flyga är ingen hemlighet. Fåglar och flygplan använder ju olika metoder, liksom fladdermöss, maskrosfjun och olika insekter, som till exempel humlor.

Något som också är en helt annan sak, och på sätt och vis intressantare, är hur den här faktoiden använts genom åren. Den har använts av folk som gör sådant som de, enligt normer och grejer, inte borde kunna göra, men som de gör ändå. Ett exempel var när Göran Persson var statsminister och höll ett tal där han konstaterade att svensk socialdemokratisk ekonomi inte borde kunna "flyga", så att säga, men att den ändå gjorde det. Och så vidare.

Det här kan man väl bara kommentera med att visst är det bra om folk klarar av svåra saker, men varför ska man blanda in en förvrängd syn på vetenskap?

Att den här faktoiden är intressant beror ju inte på humlorna och deras flygförmåga, utan på att den handlar om synen på vetenskap och dess utövare. Att man inte kan förklara något som bevisligen inträffar innebär naturligtvis inte att man "bevisat att det inte går". Icke desto mindre finns det massor av människor som går omkring och har denna fundamentalt felaktiga bild av vetenskap och forskare; som om man måste vara lite dum i huvudet, fast på ett smart sätt såklart, för att kunna kalla sig forskare. Sådana besynnerliga världsbilder tycker jag är väldigt intressant.

Vi tar en klassisk faktoid till. Det finns ju att välja på, som sagt. Vad kännetecknar kameleonter mer än någonting annat? Ja, det är ju naturligtvis deras förmåga att byta färg, i sin helhet eller fläckvis. Hur använder de då denna förmåga? Den använder de till flera olika saker. De kan kommunicera med andra kameleonter, genom att med olika färger visa om de är arga eller på defensiven eller vad de nu är. De kan byta färg efter omgivningens temperatur. Det kan vara nog så värdefullt när man är växelvarm; en mörkare kameleont behåller värmen bättre, en ljusare kameleont håller sig svalare. Ja, och så finns det en poäng till: Några kameleontarter kan använda den här superkraften som kamouflage, och ändra färg för att smälta in i omgivningen. Men av över 200 arter i kameleontfamiljen så gäller det här ett fåtal. Faktum är att det finns fler kameleontarter som inte kan byta färg alls än som byter färg för att kamouflera sig. Så även om kopplingen mellan kameleonter och kamouflage inte är helt påhittad, så har den överdrivits kraftigt, i filmer, tecknade serier och allt vad det är. Om man, till exempel, sätter en kameleont på ett schackbräde så blir ödlan inte rutig.

Det finns många djur som kan ändra färg ungefär lika bra som kameleonterna, och som använder förmågan på ungefär samma sätt. Men så finns det också de som är mycket, mycket bättre, och verkligen kan anpassa sitt utseende efter omgivningen, på det sätt som många förknippar med kameleonter, och faktiskt lite till. Det är vissa arter av bläckfiskar. Sätter man en sån i en miljö med vissa färger och mönster, så kan de anpassa sig, snabbt och absolut häpnadsväckande bra – om du aldrig sett det här, leta reda på en filmsnutt, det är görfräckt. [T ex The Insane Biology of the Octopus] De kan rentav anpassa sig kontinuerligt när de simmar över havsbottnen, eller anpassa strukturen på sin hud och göra den slät eller skrovlig, allt efter omgivningen. Där snackar vi verkligen om en superkraft.

Jag nämnde något om relationer mellan människor och djur, när det kan gå snett, på olika sätt och i olika sammanhang. Här är ett sådant sammanhang: Vi vill göra en fågelholk. Ja, då får vi ju tänka på att ha rätt storlek på den och form, på holk och ingångshål, för fåglarna vi vill fixa bostad åt … Och så en sittpinne. Sådana har man ju sett. Finns på alla holkar. Eller hur.

Nej. Sätt inte sittpinnar på fågelholkar. De är helt onödiga för de fåglar som ska bo i holken. De klarar sig utmärkt ändå. De som har glädje av sittpinnar är ekorrar, katter, vesslor och andra rovdjur, som med sittpinnen får hjälp att ta sig in i fågelholken. Liksom större rovfåglar, som gärna förser sig när det dyker upp smaskiga fågelungar. Så gör gärna fågelholkar, men låt bli sittpinnarna.

Ett helt annat sammanhang där djurfaktoider kan dyka upp är när vi ska äta upp dem. Som musslor. Vet alla hur man kokar de här små goda skaldjuren? Det är absolut busenkelt. En grej bara: Innan man kokar dem så ska man ta musslor som inte har slutit sig och knacka på dem, eller knacka dem i bordet. De som då inte sluter sig, ska kasseras. Här är det inget snack: Du vill inte ha med döda musslor i ditt kok. Sedan kokar man musslorna, rejält i 3–5 minuter eller så, gärna med en slurk vitt vin och kanske lite lök och kryddor. Och så är det klart.

Och nu kommer det grepp som vi ska studera: Många recept anger att man efter kokningen ska gå igenom de färdigkokta musslorna och kassera de som inte öppnat sig. Det är onödigt.

Varför skulle man slänga de musslorna, som inte öppnat sig? Resonemanget man kan få höra går ut på att musslor som inte öppnat sig vid koket var döda när de hamnade i grytan. De kanske var döda långt innan? I vilket fall de ju lätt kunnat bli så där ruggigt ohälsosamma som bara skaldjur kan bli.

Men även om musslan är vid liv när den åker i grytan så dör den sedan mycket fort. När den några minuter senare öppnar sig så beror det, enkelt uttryckt, på att musklerna som håller skalet stängt kokat sönder. Och om de inte kokat sönder, vilket inte är ovanligt, så har det ingenting med dess ätbarhet att göra.

Om en mussla är dålig så känner man det på lukten. Icke-experter behöver inte vara oroliga för det är inte precis några nyanser, en mussla som luktar illa luktar verkligen illa. Det är en mycket enklare och säkrare metod för att hitta dåliga musslor än den där irrelevanta som lärs ut i recepten.

När dök egentligen det här hysset upp i recepten? Den australiensiske marinbiologen och musselexperten Nick Ruello gick igenom recept på musslor från de senaste decennierna. I kokböcker från 60-talet hittade han enstaka exempel på det här onödiga kassera-oslutna-musslor-rådet. I kokböcker från 70-talet fanns de med i en sjättedel av recepten, i kokböcker från 80-talet en tredjedel, och i kokböcker från 90-talet praktiskt taget alla. Under denna tid spred sig alltså musselfaktoiden som en farsot och infekterade kök och kokböcker.

Det behöver visserligen inte ha berott på att man var oroliga för att få med dåliga musslor – det kanske inte hade med resonemanget jag nyss nämnde att göra. Det kan ha varit så enkelt som att man inte vill sitta och slabba med kniv när man ska äta musslor. På restauranger vill man definitivt inte tvinga gästerna till sådant. Men någonstans på vägen så kanske man förväxlade orsakerna, och så kom ett praktiskt tips, särskilt praktiskt för restauranger då, att förknippas med oätlig mat. Och då var det ju kört. Trots att det inte var sant.

Så det där med att kassera musslor efter koket, det är inget man behöver bry sig om. Ifall inte om man inte har något emot att behöva plocka fram kniven någon gång ibland när man sitter med sina musslor.
Nu när vi är inne på kokta djur så dyker en riktig faktoid-klassiker upp. Vi har en groda och en kastrull med vatten – jag tror de flesta fattar vart vi är på väg. Om vi lägger grodan i varmt vatten så hoppar den iväg direkt. Men om vi lägger grodan i kallt vatten, och sedan sakta värmer upp alltihop – vad händer då? Jo, då sägs det att grodan inte märker att det blir varmare! Utan, sägs det, fortsätter vi att värma vattnet kommer den att kokas ihjäl, utan att ens försöka fly. – Det här är alltså en myt. Så där beter sig grodor i sagan – så där beter sig grodor inte i verkligheten.

Myten om den kokta grodan används visserligen aldrig för att diskutera grodors värmereceptorer och liknande. Myten om den kokta grodan används alltid som liknelse. Och det som man liknar den vid är ju folk. Det är ju vi människor som sägs vara lika bra på att uppfatta snabba omställningar som grodan, men lika dåliga på att uppfatta långsamma omställningar som grodan – eller den tänkta grodan då. Om vi därför hamnar i en situation där man till exempel, vad ska vi ta, lagstiftningen på något område ändras – inte drastiskt utan gradvis, i små steg – ja, är stegen tillräckligt små så märker vi dem inte. Så sitter vi lika aningslöst som grodan i kastrullen, och kokas visserligen inte ihjäl, men hamnar utan att klaga i ett läge som vi aldrig skulle accepterat om det dragits fram som ett färdigt faktum.

Ja, nu blev det en hel liten historia här – myten om den kokta grodan är lite mer avancerad än de flesta faktoiderna, åtminstone i det här avsnittet. Men en myt och faktoid är det. Visserligen är det ju ett faktum att långsamma förändringar är svårare att uppfatta än snabba, men lika sant är det att om en groda befinner sig i vatten som är för varmt för den, så hoppar den iväg, oavsett hur snabbt eller långsamt vattnet värmts upp. Det här har forskning visat. Inte så att man testat myten men väl när man undersökt hjärtaktiviteten på grodor vid olika temperaturer.

Hur väl faktoiden fungerar som liknelse för folk … Är en helt annan sak. Den frågan överlämnar jag som uppgift åt lyssnarna.

Nästa faktoid! Nu ska jag ta upp älgryttare. Alltså ett kavalleri, uppsuttna soldater, men istället för att sitta på hästar så sitter de på älgar. Då och då dyker det här påståendet upp, att man i Sverige skulle ha använt sådana älg-kavallerier, eller i alla fall försökt med det, eller i alla fall planerat att införa det eller försöka med det.

Man kan konstatera att vad som verkligen gjorts i älgryttarfrågan är att folk flera gånger föreslagit det. Alltså som en ren skrivbordskonstruktion. Om man hos krigsmakten någonsin lagt så mycket som två strån i kors för att se om älgrytteri kan vara något att ha så känner jag inte till det. Och den svenska krigsmakten har definitivt aldrig haft ett älgrytteri.

Men skulle fakta kunna hindra en god historia? Ha! Den första relaterade faktoiden förekommer i Olaus Magnus mycket speciella verk Historia om de nordiska folken från 1555. Det där är ett storverk där sanning och saga samsas på ett riktigt otvunget sätt. Det är en fantastisk bok faktiskt, som verkligen rekommenderas, i alla fall de lättlästare styckena. Bland tiotusen andra ting nämner Olaus en lag mot älgridning. Den skulle ha stiftats för att förhindra att brottslingar kom över de här användbara djuren och använde dem för flykt. En sådan lag finns inte, åtminstone inte i Sverige, och har aldrig funnits här. Icke desto mindre har folk, som läst om lagen och haft lättare för fria funderingar än efterforskningar, tillskrivit Gustav Vasa den här icke-existerande lagen, eftersom det var på hans tid som den blev omskriven. Även sonen Karl IX har tillskrivits älgförbudet, liksom givetvis Karl XII, den kung som förknippas med fler faktoider än kanske alla andra ihop.

Men annars är Karl XI den kung som oftast förknippas med det här påstådda älgrytteriet. Han brukar inte dyka upp i faktoider sådär jätteofta, så man kan förstå att här finns det en särskilt anledning. Den anledningen ligger i Kungsör: En kungsgård där Karl XI ofta vistades. Där finns en hage som heter Älghagen. Ett sådant namn inbjuder naturligtvis till spinnande av sägner. Alla som hört en turistguide vet att ingen sådan värd sitt namn skulle försitta chansen att, när man kommer till Älghagen, dra någon historia om Karl XI:s älgar, hur man där tränat halvtama älgar till att bära ryttare, och vad man nu kommer på. Finns det historiska belägg för att sådan älgdrift förekommit i Kungsör, på kungsgården och i Älghagen? – Nej. Och inte någon annanstans, för den delen.

Något som bidragit till myten är de många som försökt sig på att föda upp älgar som om de vore stora hästar – och ibland lyckats. Synen av någon som rider på en älg måtte ha varit oförglömlig, och inspirerat många till idéer om älgkavallerier, antingen som något som borde finnas eller något som borde ha funnits.

Men verkligheten är, som så ofta, något helt annat. Djur har olika personligheter, kan man säga; som arter och som individer. Även om det finns enskilda älgar som funkar bättre eller sämre med folk, så kan man för älgen som art konstatera att de inte funkar särskilt bra med folk. Om vi tar hästar så är de flockdjur, de är vana vid att leva i en hierarki, och människor som hanterar dem ses som en sorts ledardjur. Det är därför vi kunnat tämja hästar, inte bara enstaka individer utan arten. Men så fungerar inte älgar, alltså älgar som art, älgar i allmänhet; de är inte flockdjur, och ser inte människor som ledardjur. Enstaka älgar kan kanske hanteras och rentav ridas på, men inte älgar i allmänhet. Och inte älgar i det antal som även ett begränsat älgkavalleri skulle kräva.

Visserligen har folk försökt sig på lite av varje, inte minst när det gällt militära projekt, sannerligen! Men älgrytteri hör inte till dem. Trots allt som sägs.

Jag antydde något om en riktigt klassisk faktoid förut, och här kommer den: strutsen stoppar huvudet i sanden. Det där har ju blivit ett talesätt, som folk kanske använder sig av utan att reflektera över vilken koppling den kan ha till verkligheten. Fast här vet jag inte; verkligen inte, ärligt talat. Folk som liknar folk vid strutsar som stoppar huvudet i sanden, funderar de någonsin på om strutsar verkligen stoppar huvudet i sanden? Gör du det?

En sak vet jag, och det är att strutsar inte stoppar huvudet i sanden. Jag antar att resonemanget bakom är att strutsen är så dum, att den tror att om den inte ser lejonet, eller vad det nu är, så ser lejonet inte den. Om sådant beteende någonsin förekommer i djurriket, så ser den vise Darwins mekanismer till att eliminera det, snabbt och effektivt.

Det finns en förklaring som utgår ifrån ett faktiskt struts-beteende: Att om fara hotar kan de lägga sig ned och sträcka ut halsen utmed marken. Det här skulle, på något sätt, ha övergått till strutsen-stoppar-huvudet-i-sanden-bilden. Jag har lite svårt för att köpa den förklaringen. Det beror inte minst på att liknelsen förekommit om andra djur. Som i Olaus Magnus Historia om de nordiska folken, igen. Där nämns att rapphönan är så dum, att hon tror att hon är gömd om hon lyckas gömma huvudet nånstans; eftersom hon "menar att, när hon själv icke ser någon, ingen heller ser henne". Jag tror inte att något faktiskt beteende hos rapphöns ligger bakom den här beskrivningen, hur spridd nu uppfattningen kan ha varit. Fast jag tycker nog att det här mystiska mytiska beteendet passar rapphönan bättre än strutsen. Om en struts utsätts för ett hot så ligger det närmare att försvara sig eller fly. Båda manövrarna är ju strutsarna bra på; de springer riktigt fort, och vad självförsvaret beträffar är de ju bamsestora fåglar som kan dela ut absolut livsfarliga sparkar som även lejon passar sig för. Inte för att överdriva åt något håll, men strutsar är bra mycket tuffare än rapphöns, så mycket är säkert.

En struts som verkligen stoppar huvudet i sanden när fara hotar, ja, det vore ett djur som vore för korkat för tillvaron.

Av alla faktoider jag skrivit om i olika sammanhang är en av de allra mest lästa den som handlar om ris och småfåglar. Är alla med på vad jag tänker på? Det sägs så här: Om fåglar äter okokt ris så sväller det i deras små magar så att de dör. En version av myten har gett avkall på sannolikheten för att förstärka intrycket, för där exploderar rentav de stackars fåglarna av det svällande riset.

För en myt är det – givetvis. Annars skulle man ju årligen höra rapporter om massdöd när hungriga flockar försett sig vid risfälten, till förfäran för småfåglarnas vänner och till glädje för risbönderna. Och hur, kan man fråga sig, skulle fröätande djur kunna existera om de skulle dö av att äta frön?

Den här myten har nog förstärkts av litteratur. Närmare bestämt Vilhelm Mobergs Utvandrarna, från 1949. Där finns en episod som säkert satt sig i minnet på många av de många läsarna. Karl Oskar och Kristinas dotter Anna föräter sig på korngrynsgröt och får svåra plågor. En klok gumma förklarar att gröten svällt upp till dubbla storleken och spräckt magsäcken på den stackars flickan. Som dör, så klart. Jag har ingen aning om något sådant kan inträffa i verkligheten, och i det här fallet spelar det ju ingen som helst roll. Om fallet Anna inträffat i verkligheten hade man kanske snarare misstänkt att mycket mat efter en svältperiod kan fresta på – men det vet jag ju inte.

En sak vet jag, och det är att i verkligheten skadar okokt ris definitivt inte de fåglar som äter upp den – tvärtom. Riset sväller inte upp i deras magar. När man kokar ris så sväller det upp till flerdubbla volymen, det gör det, men vad det skulle ha med matsmältningen att göra vet jag verkligen inte. Lägger man okokt ris i kallt eller tempererat vatten så händer ingenting.

Att den här myten hålls vid liv beror naturligtvis på det enda tillfälle i livet då folk i allmänhet kan ha anledning att fundera på lämpligheten att småfåglar äter okokt ris. Det är vid bröllop, en ritual som är förknippad med nog så många myter och påhitt, och här har vi en till: Att det skulle vara farligt för fåglar att kasta ris utomhus. Det har växt upp en hel liten marknad med alternativ till riskastning, där man kastar konfetti eller blomblad, eller blåser såpbubblor eller vad man nu hittar på. Inget fel i det, absolut inte – men det har ingenting med riskastandets risker för fåglar att göra, för de finns inte.

Här och var har riskastande rentav förbjudits. Det kan ju bero på folk som gått på myten, men behöver inte göra det. Andra anledningar till att förbjuda riskastning vid bröllop – varför inte säga riktiga anledningar till att förbjuda riskastning vid bröllop – är att riset kan komma i ögonen på folk eller fastna i hår eller kläder. Eller en avancerad frisyr med mycket hårgelé som får en näve risgryn över sig, och som lär kunna ge ett … Ska vi säga intressant resultat. Kyrkvaktmästare och liknande slipper gärna riskastning eftersom det kan vara besvärligt att städa upp efteråt. För städa upp riset, det vill man, eftersom man inte vill mata smådjur – inte småfåglarna då, utan möss och råttor, som förresten också mår kalasfint av okokt ris.