Fri rapportering – bakom järn och stål

- "Kriget i Ukraina", svt.se den 24 mars 2022

Vi svenska journalister ha det kanske svårare än alla andra, schweizarna undantagna, eftersom det för oss gäller att ge en publik, för vilken begreppen censur och dettas praktiska konsekvenser äro okända, en så noggrann bild som möjligt av den verkliga situationen. Många svenskar ha säkert lärt sig läsa mellan raderna i utlandskorrespondenternas artiklar.

- Arvid Fredborg, s 9

SVT har en korrespondent i Moskva, Bert Sundström. Den 4 mars, en dryg vecka efter krigsutbrottet, togs han hem på grund av den hårdnande censuren, och det för oberoende media allt svårare läget över huvud taget i terrorist-tsarens rike.

Den 21 skickades Sundström tillbaka till Moskva. Inte för att läget blivit bättre, men man tyckte sig väl åtminstone förstå det bättre. Justeringar i arbetet nämndes – något annat hade varit märkligt. Till exempel är det ju i Ryssland förbjudet att kalla kriget för ett krig. Även om den lagen främst är riktad mot ryska medborgare så gör nog även utländska medborgare bäst i att följa den, åtminstone om de vill stanna i landet, slippa nattliga herrbesök, etc.

– Det gör ju att jag bör beskriva det som händer i Ukraina som "en speciell militär operation", och det får jag då finna mig i att göra, för det är det man säger officiellt, sade han i SVT:s Aktuellt på tisdagen.

- SVT: SVT:s reporter tillbaka i Ryssland, GP 23 mars 2022

Eftersom uttalandet kunde missförstås, och följaktligen missförstods, förtydligade han sig senare:

– Jag kommer att rapportera från Ryssland precis som vanligt, men jag måste visa extra omsorg om de ryssar jag intervjuar. Det är svårt att nu överblicka vilka risker ryska medborgare löper när de uttalar sig om kriget i Ukraina. Också inför en svensk tv-kamera, säger han till SVT.

– Självklart kommer jag att beskriva det som sker i Ukraina som ett krig.

- Ibid.

Svårare varianter av missförståndet, gjorda med eller utan flit, går ut på att "speciell militär operation" därmed skulle bli påbjudet noa-ord istället för "krig" på hela SVT, eller än värre, att SVT hädanefter enbart ska återge rysk propaganda. Vad exempelvis ovanstående skribent tror är jag inte helt säker på, men lutar åt att det är åtminstone det förstnämnda som visar sig. Det är definitivt lätt att tolka det så och därmed sprida missförståndet, vilket är särskilt tacksamt i kretsar som redan hyser misstankar eller direkt agg mot SVT och public service över huvud taget.

Att missförståndet är just ett missförstånd visas enklast med ett besök på svt.se. Rubriken "Kriget i Ukraina" står fast, kriget kallas krig i artiklar, osv.

Jag ser flera röster, även annars omdömesgilla, som tycker att det är fel att skräda orden (vare sig de placerar självcensuren hos en enskild korrespondent eller hela SVT), även under nämnda omständigheter. Jag håller inte med. Det är värdefullt att ha folk på plats i en krigförande huvudstad. Det minskar inte värdet att varken de eller invånarna kan säga vad som helst, inte minst just därför.

Uppdatering: Kvällen den 24 mars, när kriget fyllde en månad, hade Aktuellt en temasändning om kriget och flyktingläget (rekommenderas varmt, ett mycket speciellt program). Givetvis fick deras man i Moskva vara med.

Det krig som är brutalt, som de nu för […] Som ju fortfarande säger att det här inte är ett krig utan en militär operation vilket ju är lögn; det är ett brutalt krig som Ryssland för i Ukraina.

- Bert Sundström i SVT, 24 mars 2022

Så var det med det.

*

Jag anlägger ofta och gärna ett historiskt perspektiv på saker och ting. Anledningarna är flera. Det är intressant i sig, dået är alltid närmare än vi tror (skulle 80 år vara något att snacka om?), och märkvärdigt många placerar ofta och gärna sig och sina egna erfarenheter i universums centrum: "Om jag aldrig sett något liknande, så har något liknande aldrig hänt".

Här kommer ett längre stycke ur Arvid Fredborgs Bakom stålvallen. Fredborg var SvD:s korrespondent i Berlin 1941–1943. Hans beskrivning av den tiden är välskriven, intressant och mycket läsvärd. I kapitlet "Censur och övervakning" tar han upp sådana aspekter av rapporterandet från den krigförande huvudstaden.

Någon förstahandscensur existerar ej. Nazisterna ha gjort ett första klassens propagandanummer av detta. Idén är också utomordentligt god. Genom att inskärpa vissa förhållningsregler för utlandskorrespondenterna och i efterhand göra dem ansvariga för vad som står i vederbörande tidning tvingar man dem att anpassa sig efter den tyska propagandalinjen och t. o. m. framställa propagandan i sådan form, att den blir njutbar. Det var detta som nazisterna med stor stolthet kallade die freie Berichterstattung ["fri rapportering"]. Det skall också villigt erkännas, att den tyske rikspresschefen Dietrichs system hade vissa fördelar för korrespondenten. Framförallt sparades tid.

[…]

Dagen efter publicerandet väges varje ord i de svenska Berlin-korrespondenternas artiklar av både tyska legationen i Stockholm och ministerierna i Berlin. Det gäller då att befinna sig på den rätta sidan om den osynliga men farliga linjen. Många gånger kan man klara upp ett intermezzo genom att skylla på att redaktionspersonalen i Stockholm dragit ihop artikeln för mycket eller hört fel i telefon – alla de svenska korrespondenterna telefonera nämligen (postcensuren i propagandaministeriet arbetar visserligen ganska snabbt, men det är likväl endast i undantagsfall, som man kan använda posten). Många gånger råkar man däremot illa ut. Det kan ha varit ett meddelande, som kom till i största hast, kanske formulerat direkt i telefon, det kan också ha varit en felbedömning. Ingen kan värja sig för misstag.

[…]

Har man överstigit gränsen sättes ett helt maskineri i gång. I allmänhet sköter propagandaministeriet om bestraffningarna, men på Schmidts [Paul, chef för A–A:s pressavdelning] begäran kunna referenterna i Auswärtiges Amt [utrikesministeriet] också leverera ovett vid behov. Är det en mindre förseelse kan straffet bli en skrapa per telefon av propagandaministeriets referent. I svårare fall kallas man till honom och får lyssna till magisterns ord – man känner sig faktiskt som en skolpojke. I ännu svårare fall får man göra personliga besök hos dr Brauweiler [Ernst, chef för utlandspressavdelningen]. Då brukar han meddela, att någon av de svårare bestraffningarna tillgripits. De äro i allmänhet av följande fem slag:

1. skriftlig varning.
2. telefonspärr för längre eller kortare tid.
3. uppmaning att så småningom lämna landet.
4. utvisning inom 48 à 72 timmar.
5. häktning och anklagelse för högförräderi, spionage etc.

[…]

[Bestraffningarna äro] ofta allt annat än rättvisa. Utlandskorrespondenterna har mer än de flesta anledning att besinna det latinska ordspåket: "Quod licet Jovi, non licet bovi" [tillåtet för Jupiter, förbjudet för boskapen]. Förseelserna graderas både efter vilken nation syndaren tillhör och vilken tidning han arbetar för, ja, naturligtvis även efter uppfattningen av hans politiska inställning och hans förhållande till de bestämmande ämbetsmännen personligen.

- Arvid Fredborg, Bakom stålvallen (Norstedt 1943), s 36–39

*

För övrigt så medförde ett tillfälligt skov radiotystnad på bloggen (dock inte på en mer lättsmält kanal som Twitter: faktoider). Det läget har nu förbättrats.