Le i mugg i mjugg

Här kan man verkligen tala om att "le i mugg". Annars heter det inte riktigt så. Bara nästan.

Var havren god i Nackabyn,
så slog den fel i Backabyn.
Då blev Per Persa vred,
då svor i mjugg Per Persa,
då gren och flen Jan Ersa,
så mun gick halvt ur led.

- Gustaf Fröding, "Jan Ersa och Per Persa" (1891)

Sedan rätt länge syns uttrycket "mjugg" väl enbart i frasen le i mjugg. Men det har även kombinerats med andra aktiviteter, som demonstreras i Frödings klassiska dikt om processarna. Där är det dessutom rätt stavat.

Ett ord som enbart finns i en enda, stående fras lever farligt. Särskilt när det liknar ett annat och mycket vanligare ord. Jag talar naturligtvis om le i mugg. Varianten har säkert blivit vanligare på sistone men är ingalunda ny. Hur "mugg" ska tolkas i sammanhanget är en öppen fråga. Men vad spelar det för roll om man i ett fast uttryck ersätter ett obegripligt ord med ett annat?

… Kunde jag inte låta bli att le i mugg.

- "Helsingfors välkomnar Kanadaregler", DN 22 december 1968

Att "le i mjugg" innebär att man ler i smyg, för sig själv. Om ordet numera sällan syns i andra kombinarioner syns det väl aldrig någonsin i sammansättningar, men sådana har en gång funnits. Som den fina glosan "muggmördare", som inte innebär destruktion av porslin utan är ett annat ord för lönnmördare.

Förväxlingen mugg/mjugg blir snäppet ironisk när man ser att "mjugg" nog kommer från dialektala "mugg", som förekommit i såväl Sverige som Norge. Men inte heller det har något att göra med muggar man dricker ur. Exakt vad det betydde är inte glasklart – passande för ett sådant ord? – men det lutar åt något "mjuggigt"; fördolt, gömt, dolt.