Faktoidpodden avsnitt 12: Kanalerna på Mars

Här finns avsnittet som prat: Faktoidpodden avsnitt 12 – Kanalerna på Mars

Ofta är det lurigare än man kan tro att bedöma gårdagens faktoider och pseudovetenskaper. Som de berömda kanalerna på Mars. Vi vet att de inte finns och aldrig funnits. Men det är lätt för oss att säga. Vad hade vi sagt för lite drygt hundra år sedan? Hur såg kunskapsläget ut då? Hur argumenterade man för och emot dem? Och vad var konsensus bland etablerade astronomer – trodde de på kanalerna eller inte?

Det här kommer att bli ännu ett annorlunda avsnitt. Dels är det lite längre än vanligt, dels handlar det inte om faktoider så mycket som en pseudovetenskap.

Jag har skrivit några böcker. Att välja en personlig favorit är verkligen görsvårt, men om jag måste så ligger Blindspår bra till (den är utgiven på Leopard förlag 2012). Den har undertiteln "Vetenskap på villovägar", och mycket av innehållet går ut på att beskriva just sånt. Som när radioaktivitet var undermedlet för dagen, eller när Dag Stålsjö lät den så kallade västgötaskolan breda ut sig i tv med sina fantasier om Sveriges äldsta historia. Eller för den delen när man trodde sig se kanaler på Mars.

Kanalerna på Mars är en klassisk historia, i vetenskapen och pseudovetenskapen. Det är väl inte så mycket faktoid som just pseudovetenskap, men ämnena är ju nära släkt, och det är ju min podd … Så nu kör jag.

Det här ämnet kräver en och annan illustration för att komma till sin rätt. Bildmaterial finns naturligtvis på bloggen, där hela detta avsnitt, likt alla andra avsnitt av Faktoidpodden, finns som text.

*

[Klipp ur Welles]

Det där var en annan bok som anpassats till ett annat medium. Orson Welles radiodrama, eller vad man ska kalla den annorlunda produktionen, baserades på H. G. Wells bok War of the Worlds från 1898. Den skrämde upp en del lyssnare rejält, när de trodde att det hela var på riktigt. Omfattningen av Mars-hysterin kvällen den 30 oktober 1938 har dock överdrivits, kraftigt. Det var definitivt ingen landsomfattande panik, och påståenden om trafikstockningar och liknande är rena sagor. Men det var ju ingen slump att Wells och Welles valde att beskriva ett angrepp från just planeten Mars. Idén om marsianer, som kanske var mer eller mycket avancerade än någon jordisk civilisation, låg i tiden; mer 1898, det ska sägas, men ännu 1938 var den sannerligen inte helt bortglömd. På andra sidan kriget skulle den återuppväckas när folk såg flygande tefat överallt, och när dess piloter identifierades så låg små gröna män från Mars ofta bra till. Det är först de senaste årtiondena som Mars fallit ur bruk i den godtrogna sektorn, samtidigt som den blivit allt hetare inom den vetenskapliga. Berättelserna om kanalerna på Mars ligger dock närmare vetenskapen än pseudovetenskapen, det ska sägas, utan att riktigt höra hemma helt i någon av dem. Det är kanske det som gör den så intressant.

Avståndet mellan jorden och planeten Mars varierar med en faktor sju. Den som vill studera den röda planeten här på håll gör därför klokt i att passa på under de så kallade oppositionerna, som det heter då vi är som närmast. Oppositionerna varierar dessutom i "kvalitet" så att säga, eftersom Mars när den i sin ovala bana är som närmast solen blir påtagligt mer belyst än när den är längre bort. De här optimala oppositionerna inträffar i perioder om 15–17 år. Av denna anledning gick Marsforskningen, när den till största delen bedrevs från jorden, länge i cykler. Under "goda" år ökade intresset för planeten, man gjorde fler och bättre observationer och kunde längre fram även ta bättre fotografier.

När teleskopen blev allt bättre och Mars växte från en prick till en allt större och tydligare skiva, började man ana strukturer på dess yta. Den allra första gången kanalerna dök upp i den så kallade areografin – det är geografi fast på Mars, efter gudens grekiska namn Ares – det var 1858. Astronomen Angelo Secchi var verksam på Vatikanens observatorium – Vatikanen utmålas ibland som vetenskapens motsvarighet till antikrist, ett tillhåll för religion, vidskepelse och andra dumheter, men man har, bland annat, ett astronomiskt observatorium, där en hel del god vetenskap bedrivits genom åren. Av olika halt såklart, men det är den inte ensam om. Angelo Secchi gjorde en karta över Mars. Där lade han in ett antal linjer. Han kallade dem canali, det vill säga kanaler på italienska.

Karta av Schiaparelli från 1881. Notera att söder
är uppåt. Så såg många Mars-bilder ut, vilket berodde
på att teleskopen gav en vänd bild.

1877 inföll en särskilt gynnsam opposition. Då riktade många astronomer sin uppmärksamhet mot Mars. En av dem var Giovanni Schiaparelli, föreståndare för Brera-observatoriet i Milano. Han gjorde en detaljerad karta. Många av namnen han skrev in hämtades från antiken och dess mytologi, och många av dem används än idag: som Chryse (som här på jorden är en ö i Egeiska havet), Elysium (det är den latinska formen av de paradisiska elyséiska fälten), Syrtis Major (som är Sidrabukten i Libyen), Thyle (det är nordiska Thule, som på Mars dock förlades till det södra halvklotet) och så vidare. Där fanns inte bara fler detaljer än på någon tidigare karta, utan även många fler canali. Schiaparelli skulle senare utöka kanalernas antal allt eftersom, för att så småningom komma fram till 113 stycken. Som jämförelse skulle de mest detaljerade kartorna från Flagstaff, som vi senare ska berätta om, så småningom rymma över 400 kanaler. Efter oppositionen 1890 avslutade Schiaparelli sin karriär som observerande astronom på grund av sviktande syn. För dåtidens astronomer observerade ju inte via kameror, utan med sina ögon.

Nu kommer vi in på en ofta uppmärksammad språkfråga. På italienska kan en canale vara såväl naturale som artificiale, men på engelska och, vilket inte är oviktigt, franska är en canal alltid konstgjord. En vanlig "förklaring" av kanalhistoriens uppkomst är att Schiaparelli inte gjorde klart vilken sorts canale han menade, att han mycket väl kan ha tänkt sig naturliga flodfåror, men att amerikanen Lowell tolkade ordet i dess konstgjorda betydelse. Men dels kände Lowell mycket väl till det italienska ordets olika betydelser, dels hade Schiaparelli inget emot den syn på kanalerna som etablerades. Och de båda herrarna, "kanalernas Columbus" och den störste aktive kanalskådaren, hade kontakt med varandra och utbytte ofta idéer och erfarenheter. De var inte alltid överens om kanalernas antal, utsträckningar och natur. Men Lowells "kanal-kultur" på Mars var definitivt inte resultatet av ett enkelt språkligt missförstånd.

Schiaparelli gjorde genom sina noggranna kartor kanalerna kända för världen, men han var inte den ende som såg dem. Kolleger som Charles Burton och John Dreyer rapporterade liknande observationer vid den här tiden, något senare Henri Joseph Perrotin med flera. Det skulle ändå dröja till slutet av 1880-talet innan idén började bli någorlunda etablerad, även om de som såg och trodde på dem alltid utgjorde en klar minoritet. Lowell anmärkte, helt utan ironi, att den namnförvirring som uppstått sedan flera astronomer gett olika namn åt Marsytans områden, aldrig blev ett problem beträffande kanalerna, eftersom det var så få som fick syn på dem.

Schiaparelli gav ut flera böcker om Mars. Det gjorde även den franske astronomen Camille Flammarion. Under senare delen av 1800-talet var hans populärvetenskapliga böcker lästa och uppskattade i flera länder. Camille hade skrivit om Mars tidigare, såväl rent vetenskapliga astronomiska redogörelser som funderingar om eventuellt liv där, och han tog tacksamt emot ett handfast belägg som han kunde använda i de fantasifullare delarna av produktionen.

En av Flammarions läsare som verkligen fångades var amerikanen Percival Lowell (han levde 1855–1916). Percival Lowell var en gentleman, med förmögenhet och kontakter, som kunde fördriva sin tid efter behag. Sedan han läst Flammarions bok Planeten Mars och dess livsbetingelser från 1892 bestämde han sig för att astronomi och i synnerhet Mars vore något att ägna sig åt. Han begav sig 1894 från New England till Flagstaff i Arizona, där han lät uppföra ett observatorium. Där skulle han bli kvar resten av livet.

Redan Newton föreslog att förlägga astronomiska observatorier till hög höjd, i ren och klar luft långt från städernas ljus och rök. Idag är det en självklarhet. På Lowells tid var det sannerligen ingen självklarhet, men han var en av de som insåg fördelarna. Han formulerade det som att platsen var viktigare än linsen. Fast man kan fundera på hur väl han följde sin egen princip. Kolleger noterade att observatoriet visserligen låg på en höjd men inte uppe i bergen. Däremot hade det öken och höga berg i närheten, båda turbulensskapande miljöer som är dåliga för observationer. Astronomen Andrew Douglass, som inledde sin karriär som assistent för Lowell, menade att av alla platser i Arizona han rekognoscerat var Flagstaff näst sämst. Den enda fördelen var att staden låg nära en järnvägsstation.

Men Lowell talade sig åtminstone varm för vikten av att förlägga observatorier till lämpliga platser. Att det var så få kolleger som lyckades få syn på de spindelvävstunna kanalerna – någorlunda synliga bara under perfekta omständigheter – tillskrev han illa placerade observatorier. Det var därför, menade Lowell, som man inte såg kanalerna i ett teleskop med 66 cm spegel i Washington D. C., samtidigt som han kunde se dem i ett teleskop med 45 cm lins (som han använde 1894–95) och Schiaparelli i ett teleskop med 22 cm lins.

Lowell gav ut tre böcker om sin favoritplanet: Mars 1895, Mars and its canals 1906 och Mars as the abode of life 1908. Den tredje boken skiljer sig genom att vara en översiktlig genomgång av en rad ämnen inom olika vetenskaper han haft anledning att fundera över, från solsystemets bildning till livets utveckling. Det är den är avgjort intressantaste och samtidigt tillgängligaste av dem. De två första böckerna är delvis lättlästa och engagerande. Men alla tre fick stor spridning och stort genomslag.

Idag kan man läsa dem som en sorts science fiction, försök att kartlägga det liv och dess civilisation på Mars man tänkte sig, så långt det bara var möjligt med tidens teknik. Men de var allvarligt menade, och när de kom ut sågs de av många, åtminstone bland amatörastronomer och allmänhet, som högst seriösa verk. Den vetenskapliga grundtonen var uppenbar – det här var ingen virrig ockultist, bedragare eller något i den stilen, utan en person som behärskade astronomi och matematik, kunde mäta bågsekunder och vinkelhastigheter, analysera spektroskopiska mätningar och så vidare. De spekulativaste delarna rörande marsianer är kortare än många idag, och säkert även på den tiden, fått för sig. Tyngdpunkten ligger på observationer. Det är många långa kapitel, fyllda med beskrivningar av den ena företeelsen efter den andra, hur de observerats och kartlagts i Flagstaff. De här tråkiga beskrivningarna drevs nog av en kombination av pliktkänsla, upptäckarglädje och hybris: Det var ju en helt ny värld han beskrev!

Framställningarna lättas upp avsevärt av allmänbildande utläggningar, som till exempel jämförelser mellan jordens och Mars geologi, klimat och så vidare – en del av dem är mer insatta och korrekta, även jämfört med dåtidens kunskapsläge, än andra. Ibland slog han rentav an en lättsam ton som muntrade upp stämningen och gjorde texterna betydligt aptitligare. Det är inte för inte som Percival Lowell jämförts med Carl Sagan, åtminstone vad den pedagogiska och entusiasmerande förmågan beträffar, om kanske inte den vetenskapliga stringensen. Jag ska återge ett prov som exempel, ur den första boken Mars:

När vi sett hur atmosfären på Mars förmodligen är, kan vi göra några intressanta jämförelser beträffande dess möjligheter att göra livet bekvämt. Den första konsekvensen är att Mars har underbart lite väder. Till skillnad från New England, som har mer än det kan hantera, har Mars just ingenting av varan. Vad tanklöst folk konverserar om istället är ännu ett av de olösta marsianska mysterierna.

Hos allmänheten skulle Lowells böcker, och de positiva reaktionerna på dem, cementera bilden av att det fanns liv på Mars. I det astronomiska facket möttes de mestadels med misstro. Lowell utgick från observationer av Mars yta – färgförändringar, kanaler och så kallade oaser – och resonerade sig fram till en rätt avancerad bild av livet och civilisationen på planeten. Men hur skulle en astronom ställa sig till det hela som inte ens kunde se kanalerna?

Lowell hade dock försvarare även bland utbildade astronomer; själv var han ju faktiskt amatör på området, om än av synnerligen avancerat slag. Flera av dem ingick tidvis i hans personal, som Earl Slipher, Carl Otto Lampland, William Pickering och Andrew Douglass. Ibland bidrog de med egna upptäckter, som när Pickering och Douglass fick syn på kanaler även i de mörkare regionerna på Mars. Eftersom dessa var ännu svårare att observera fick de aldrig samma uppmärksamhet, ens i Lowells arbeten.

Ett namn som ska nämnas särskilt är den märklige Spiridon Gopčević, mer känd under sin pseudonym Leo Brenner, som vid samma tid satt i Lussinpiccolo i Österrike-Ungern; idag heter staden Mali Lošinj, den ligger på en ö utanför Kroatiens kust. Med sitt förhållandevis enkla teleskop lyckades Brenner observera alla Schiaparellis och Flammarions kanaler och några till, och rentav upptäcka broar på Mars – hur det nu gick ihop. Han beskrev sina rön och det troliga livet på Mars i flera yviga böcker. Han har kallats en Lowell på tyska, vilket är djupt orättvist mot originalet (som förresten hälsade på Brenner vid ett tillfälle). När hans allt fantasifullare artiklar inte längre accepterades av etablerade tidskrifter startade han 1899 sin egen tidskrift, Astronomische Rundschau hette den. Det bildade ett mönster som är populärt än idag, när pseudovetare har svårt att få ut sina artiklar.

Det spelade nog mindre roll för Schiaparelli, Flammarion och Lowell än för allmänheten, men faktum var att stora kanaler, med betydelse för hela världsekonomin och en del annat, låg i tiden. Suezkanalen grävdes 1859–1869, och på 1880-talet gjordes det första försöket att gräva en kanal över Panamanäset; som visserligen avbröts sedan tiotusentals arbetare dött. Men sådana övningar var naturligtvis ingenting jämfört med de gigantiska systemen på Mars. Marsianerna måste ha haft en mycket god anledning att lägga ner så ofantligt mycket arbete – men vilken? Så småningom kom man på svaret.

Norra iskalotten. Bild från Flagstaff 1905, ur Mars and its canals.

Man hade sedan länge känt till att polarområdena på Mars var täckta med is. Man kände även till att planetens axellutning gav årstider, som åtminstone beträffande vissa aspekter borde kunna jämföras med våra. Dessutom innebar planetens mer ovala bana att skillnaderna i uppvärmning, när den låg närmast solen respektive längst bort, är betydligt större än motsvarande skillnader på jorden. (På Mars södra halvklot är vintern längre och kallare än på norra, liksom sommaren kortare och svalare.) Sommarvärmens mest konkreta resultat var också tillräckligt stort för att kunna ses på håll: Polarkalotterna smälte ihop markant, och kunde vissa år rentav försvinna. När Lowell 1894 betraktade hur sommaren på Mars södra halvklot minskade dess sydliga polarkalott jämförde han det med det hav som man letat efter i Arktis, något som jag förresten också skriver om i Blindspår: "Det är något av ödets ironi att ett öppet polarhav upptäckts på Mars innan upptäcktsresande lyckats med den saken på jorden", skrev han. Det kan nämnas att en av förutsättningarna för att hav ska existera är att trycket inte är för lågt. Men det var inga problem eftersom man på observatoriet i Flagstaff räknat ut att Marsatmosfären nog höll ett tryck på omkring 14 % av jordens. Jag ska senare återkomma till exakt hur fel den uppgiften är.

Men även när isen inte försvann helt, så smälte tillräckligt mycket bort för att skapa översvämningar som måste ha varit fullkomligt apokalyptiska, och dessutom årliga. Man kan bara försöka föreställa sig följderna när de ofantliga vattenmassorna strömmade ut på planetens, såvitt man visste, jämförelsevis platta yta. Därför drog man slutsatsen om vad som måste vara kanalernas primära syfte: att bemästra sommarfloderna. Om planeten dessutom mestadels var torr, vilket analyser av atmosfären antydde, så fanns det ytterligare en anledning att anlägga storskaliga kanalsystem: Att ta vara på vattnet. Vattnet på Mars var livsfarligt och livsnödvändigt på samma gång.

Den platta Marsytan ja … När man observerat Mars hade åtminstone en del astronomer sett kanaler. Men ingen hade sett några skuggor. Därför hade man dragit slutsatsen att det inte fanns några nämnvärda berg på Mars. Idag vet vi att höjdskillnaderna tvärtom är mycket stora. Det finns flera berg på Mars som är betydligt större än några berg på jorden. Det allra största, Olympus Mons, är med sina 25 kilometers höjd – det är tre gånger Mount Everest, det – rentav det högsta kända berget i hela solsystemet.

 Yta som förändras efter årstiden.

De mörka ytorna på Mars kallades, likt sina motsvarigheter på månen, för hav, vare sig man trodde att de var bokstavliga hav eller inte. På Flagstaff-observatoriet fann man snart flera anledningar till att de inte kunde vara hav. Den mest intressanta egenskapen var att deras färger förändrades efter årstiderna. Än var de brunaktiga, än fick de en blågrön ton. De måste vara täckta av växter! Om inte skog eller liknande, så kanske någon form av alger som täcker stora ytor, ungefär som savanner här på jorden. De ljusa fälten hade konstanta färger och var uppenbarligen öknar. Den som allra först beskrev företeelsen var den tidigare nämnde Secchi. Han upptäckte ett område han kallade "Atlantiska kanalen" på grund av dess tidvis blåa ton. Schiaparelli gjorde likadana observationer, som också bekräftades 1894 av observatoriet i Flagstaff. Där studerade man dem betydligt noggrannare och upptäckte att de inte bara följde årstiderna. De kunde börja vid en punkt eller "kust" för att sedan breda ut sig. Sådana fenomen var uppenbarligen resultat av det marsianska vattnets livgivande framfart. Lowell tänkte sig en civilisation som liksom Egypten höll till i smala band mellan det livgivande vattnet och den livlösa öknen. En gång i tiden hade Nilens årliga översvämningar varit en förutsättning för liv och civilisation i Egypten. Nu konstaterade Lowell att något liknande gällde på Mars – men i oerhört större skala, över hela planetens yta.

Eumenides-Orcus.

Lowell poängterade ofta att det inte var själva kanalerna man observerade. Även om dessa säkert var mycket väl tilltagna, så var de inte i närheten så stora att de kunde observeras från jorden. Det man kunde se från jorden var den vegetation som kanalerna omgavs av och bevattnade. Hur breda de här fälten var var svårt att avgöra, hans beräkningar varierar från 50 km ner till kanske så lite som 2–3 km; ju bättre instrument han fick tillgång till, desto smalare framstod de, varför de lägre talen är från de senare böckerna. En gång satte man i Flagstaff upp en lång telegraftråd på knappt 2 mm tjocklek, och konstaterade att den inte blev fullständigt omöjlig att upptäcka förrän på 700 meters avstånd. Vad längderna beträffas var den längsta kanalen Eumenides–Orcus som mätte över 5 500 km, motsvarande en fjärdedel av planetens ekvator. Och för att jämföra med jordiska mått, så är det ungefär lika långt som avståndet mellan London och New York. Det är ingen dålig kanal, det. De kortare kanalerna kunde vara något hundratal kilometer, och var som regel raka som linjaler. De längre utgjorde delar av storcirklar, det vill säga det kortaste avståndet mellan två punkter på en sfär. Sådant uteslöt givetvis alla naturliga förklaringar man tänkt ut, som att kanalerna egentligen var sprickor eller spår av meteoriter som slagit ner med flacka banor. Lowell gjorde sig lustig över sådana långsökta försök att bortförklara det uppenbara. Och efter att ha löpt tusentals kilometer, utan minsta avvikelse, så kunde en kanal stråla samman med som mest sexton lika snörräta kanaler. Som ingenjörskonst var det närmast ofattbart. Den marsianska civilisationen var uppenbarligen mycket, mycket avancerad.

 

 Oas i dubbelkanal: "Ascraeus Lucus and Gigas.—March. 2. 1903."

Bland kanalernas alla streck uppmärksammade Lowell cirkelrunda fläckar. De kunde han kalla lacus, som betyder "sjö", eller oaser. Sådana oaser fanns där kanaler möttes, och där kanaler möttes fanns, med några få undantag, alltid oaser. I 1895 års sammanställning räknade han ihop ett 50-tal, 1908 hade antalet växt till över 180. De allra minsta oaserna, nätt och jämnt skönjbara, mätte, beräknade han, 25–40 km i diameter. Av de större var många påfallande lika i storlek: ca 200–250 km i diameter, eller ungefär lika stora som ön Taiwan. Även om de på sätt och vis var större än kanalerna så var de ändå svårare att se, och hade därför upptäckts senare än kanalerna. Dessa uppodlade områden var uppenbarligen planetens befolkningscentra, marsianernas storstäder. Tydligheten hos såväl kanaler som oaser varierade framför allt efter årstiderna: När vattnet kom blev de mörkare och tydligare, och annars mer eller mindre osynliga strukturer kunde bli jämförelsevis lätta att se. Det var ju inte själva vattnet som syntes, utan vattnets effekter på vegetationen. Men det fanns också tillfällen då strukturer försvann och dök upp utan att det kunde kopplas till vattnet. Inte heller hade det med avståndet till observatören att göra: En kanal kunde försvinna när Mars var som närmast jorden men dyka upp senare.

Lowell: Dubbla kanaler.

Redan Schiaparelli hade observerat vad han kallade geminering, tvillingskapande: En kanal som plötsligt kunde få en parallell följeslagare. De här tvillingarna var alltid lika breda som sina huvudkanaler och löpte fullkomligt parallellt med dem, på 250–350 km avstånd. Kanske det fanns reservkanaler som togs i bruk när det flödade ovanligt mycket vatten? Lowell intresserade sig särskilt mycket för det här fenomenet, som han menade var ett av de största olösta mysterierna. En annan observation han funderade över var de triangelformade tingestar som fanns i början på en del kanaler; kanske det rörde sig om någon sorts pumpstationer? Och varför försvann kanaler under flera år, för att sedan dyka upp som om ingenting hänt?

Ja, det fanns gott om problem som höll kanalskådarna sysselsatta. De funderade, diskuterade, räknade och stirrade i sina teleskop, förvissade om att framtidens allt bättre konstruktioner skulle ge allt mer kunskaper om kanalerna, och så småningom lösa de flesta eller kanske alla gåtorna kring dem.

Det intressantaste med Mars var naturligtvis inte kanalerna utan de som grävt dem. Vad visste man om marsianerna? Eller åtminstone trodde sig veta.

En hel del kunskap om livet på Mars kunde härledas från det enkla faktum att Mars var mindre än jorden. Det innebar till exempel att den en gång i urtiden svalnat fortare, och att livet därmed kunnat uppstå tidigare, kanske mycket tidigare. Om så var fallet, hade livet på Mars ett evolutionärt försprång framför livet på jorden. Vidare så hade erosionens utjämnande kraft verkat på Mars under längre tid, och det var därför Marsytan var så platt – det här var innan idén om kontinentaldriften slog igenom, och man kunde mycket väl tänka sig att kontinenter, hav och bergskedjor på jorden var nästan lika gamla som själva planeten. Vidare hade vattnet på Mars haft längre tid på sig att rinna ner i sprickor och ansamlas i planetens inre, och att det var därför den var så torr – många menade att samma förlopp på jorden lett till allt mindre hav här. Kort sagt, om jorden befann sig på livets middagshöjd, var Mars i dess skymning. Vad vi såg var en döende värld, vars invånare lyckats ge sig själva en frist genom att uppnå en tillräckligt hög teknisk nivå. På det här sättet skapade man utifrån några enkla observationer en hel världsbild.

Betraktades då idéerna om kanaler på Mars som vetenskap? Ja, det beror på vem man hade frågat.

Innan fotografering blev det självklara sättet att utöva astronomi på hängde allt på observatören, hans förmåga att urskilja helhet och detaljer, och att återge dem så väl som möjligt på papper. När det gällde att följa förändringar över längre perioder, poängterade Lowell vikten av att under de upprepade observationerna låta samma observatör använda samma teleskop, och så långt det var möjligt under samma atmosfäriska förhållanden – det kunde alltså vara värt att hoppa över dagar med turbulent väder. Han skrev att "ögat lär sig att urskilja vad det ser, och hjärnan ger bättre beskrivningar när den blir bekant med budskapet". Han nämner även detta som en fördel med sina böcker, där förresten samtliga illustrationer är hans.

"Hjärnan ger bättre beskrivningar när den blir bekant med budskapet" – det skulle kunna formuleras som att man ser det man förväntar sig. Är det en ledtråd till det främsta problem vi tänker på när vi hör talas om kanalerna på Mars: Vad var det egentligen de såg?

Den vanligaste förklaringen av kanalerna var, och är än idag, att ögat på egen hand har en tendens att sammanbinda fläckar – fläckar som kratrar, berg, och gränser mellan olikfärgade områden – med heldragna linjer. Den förste som föreslog den lösningen var astronomen Nathaniel Green. En annan astronom, Charles André, kallade kanalerna "instrumentella", det vill säga synvillor skapade av instrument, ögon och psyken.

En särskilt intressant serie experiment genomfördes 1902–1903 av astronomerna Joseph Evans och Edward Maunder. De satte upp bilder längst fram i klassrum och bad eleverna att rita av dem så noggrant de kunde. Astronomerna berättade inte att bilderna var marskartor, från såväl kanalseende som icke-kanalseende astronomer, med fläckar utsatta men inga kanaler. De sade i synnerhet ingenting om att rita några streck i bilderna. Ändå var det vid varje försök flera elever som drog raka streck mellan fläckarna. Ibland lyckades de till och med att återskapa delar av Schiaparellis och Lowells kanalsystem. En särskilt intressant omständighet var att detta "kanalseende", så att säga, var vanligast på visst avstånd, när fläckarna var aningen för små för att kunna urskiljas ordentligt. Kamrater som satt närmare bilderna, eller längre bort från dem, kunde se färre streck eller inga alls. De som gjorde de bästa avbildningarna tenderade också att lägga in flest kanaler. De som såg kanaler var ofta överens om var de gick. Och sist men inte minst: Det var lättare för den som en gång fått syn på kanalerna att få syn på dem igen.

Lowell gillade inte det här experimentet. Han gav teorin det förklenande namnet "småpojksteorin" – experimenten hade genomförts i pojkskolor – och hänvisade istället till en upprepning av experimentet som Flammarion skulle ha utfört, där pojkarna inte försett sina bilder med kanaler.

Vid den här tiden, kring sekelskiftet 1900, utvecklades astronomins förutsättningar kraftigt och på flera områden. Fotografering började bli ett användbart verktyg, inte bara för att få fram vackra bilder av månkratrar utan även för professionellt bruk. Lowell gillade inte fotografi. Han förklarade att fotografering visserligen lämpade sig för att studera stjärnor men – och det här säger han helt utan ironi – hade visat sig nästan värdelös på att dokumentera de fina detaljer på Mars som han var intresserad av. "Nästan värdelös?", kan man här inflika. Ja, han beskrev i detalj hur assistenten Lampland efter flera års försök 1905 lyckades få fram bilder där kanaler, citat "förvisso kunde ses"; faktiskt hela 38 stycken, varav en dubbel. Trots detta finns inget sådant fotografi med i någon av Lowells böcker. Att Lowell drog sig för att publicera bilderna kan enbart bero på att han insåg hur klena belägg de utgjorde. Att han samtidigt hyllade dem i text är det mest flagranta exemplet jag hittat på att han verkligen utövade vetenskaplig dubbelmoral.

Den utveckling som betydde mest för kritiken av kanalerna var att teleskopen blev större. Schiaparellis teleskop från 1877 hade som sagt en lins på knappt 22 cm. Den som Lowell använde från 1896 mätte 61 cm. Det ger drygt sju gånger så stor yta och därmed sju gånger mer ljus, som är vad som ytterst avgör bildens upplösning och kvalité. Det ska sägas att dessa teleskop inte var anmärkningsvärt stora för tiden. När det var dags för oppositionen 1909 hade världens största teleskop just installerats i observatoriet på Mount Wilson i Kalifornien: Det hade en spegel på hela 1,5 meters diameter, med mer än 270 gånger så stor yta som Schiaparellis teleskop. Astronomer som Edward Barnard, Eugène Antoniadi och Flammarion riktade sina teleskop mot den röda planeten. Nu var intresset större och förutsättningarna bättre än någonsin för att studera och kartlägga kanalerna. Men ingen lyckades få syn på dem.

Nu fick de skeptiska rösterna genomslag även bland anhängarna. Kanalerna började definitivt lämna vetenskapen. I det sista numret av Astronomische Rundschau 1909 kungjorde redaktören, doktorn, professorn och nu faktiskt även greven Gopčević/Brenner att han tröttnat på astronomi. Inte för att han var doktor, professor eller ens greve, och hans mytomana tidning fick i själva verket läggas ner på grund av ekonomiska problem. Men det är talande att den fick läggas ner det år som skulle ha inneburit kanalernas genombrott. Om de hade funnits.

Fler Lowell-kanaler

Det finns en serie av astronomiska observationer, det vill säga teckningar, som leder över diskussionen till ett annat spår. Det var Percival Lowell som höll i pennan, och hösten 1896 ritade han upp stora, varierande och rätt avancerade system av mönster på en planets yta. Inte Mars den här gången, utan Venus. Nu måste även Lowells mest hängivna anhängare stanna upp. För betraktar man Venus, i ett aldrig så stort och bra teleskop, så ser man dess tjocka moln och absolut ingenting annat. Hur kunde då Lowell se "kanaler", eller vad det nu var? Som till råga på allt såg likadana ut dag efter dag, som om Venus ständigt vände samma sida mot jorden? Vilket man var fullkomligt säkra på att den inte gjorde. Lowell blev själv förbryllad – den nivån låg det på – och riktade teleskopet mot andra himlakroppar. Överallt såg han likadana streck: På Merkurius, på Jupiters månar och på Saturnus ringar.

Om det astronomiska etablissemanget haft en sval inställning till hans marsianska visioner så blev det nu tvärstopp. Ingen annan hade sett "kanalerna" på Venus, man kunde förklara varför de varken kunde finnas i molnen eller på planetens yta, och Lowells förslag att Venus ständigt vände samma sida mot jorden stod inte bara i strid mot all astronomisk kunskap utan var direkt vrickad. Lowell fick till slut ge med sig, och sade 1902 att han haft fel – för att året därpå kungöra att han åter sett kanalerna på Venus. Nu var han spiksäker, och skulle hålla fast vid sin åsikt resten av livet.

Kanalerna på Mars som vetenskap var slutgiltigt över 1930. Då kom Antoniadis La planète Mars som skulle bli sin tids standardverk i ämnet. I den hävdade han att planetobservationer ska göras med lågt ställd bländare, det vill säga stort ljusinsläpp: Att man får sämre skärpa kompenseras av att man får mer ljus, bättre kontraster och bättre färger. Han kritiserade Lowells vana att skruva upp bländaren, det vill säga minska öppningen, för att maximera skärpan, eftersom helheten försämrades.

Lowells inställning av sitt teleskop kan ha lurat honom grundligare än så. Ögonläkare har konstaterat att en så högt ställd bländare som han använde gör att teleskopet får en oftalmoskopisk förmåga. Eller på svenska: När Lowell tittade i okularet, så såg han inte bara stjärnor och planeter, utan även blodådrorna i sitt eget öga. De så kallade kanalerna syntes också bäst när bländaröppningen var så liten som möjligt. De kartor han lade ner så mycket arbete på utgörs av Mars faktiska yta med inbillningskanaler, plus avbildningar av hans eget öga.

Lowell själv gick naturligtvis igenom en rad felkällor. Kanske kanalerna var naturliga sprickor? Eller psykologiska fenomen? Eller synvillor? Det i hans tycke bästa beviset för att de inte var inbillning var att kanalerna han såg i stort sett stämde överens med Schiaparellis – men inte helt och hållet. Om de varit inbillning, så borde han väl ha sett exakt samma kanaler? Och eftersom han inte gjorde det, så måste de vara verkliga. Lowell var verkligen inte omedveten om problematiken och den skepticism som hans rapporter mötte, men efter att ha övervägt det hela kom han fram till att det han tyckte sig se var verklighet. Vi vet naturligtvis att han hade helt fel, men det är uppenbart, även utifrån andra observationer, att illusionen var mycket övertygande. Den kan också vara såpass komplicerad att en enda förklaring inte räcker.

I efterhand kan striden om kanalerna på Mars verka enkel nog: pseudovetenskap mot vetenskap. Men en sådan slutsats, dragen utifrån oskarpa observationer och med en god uppfattning om vad man förväntar sig, vore lika felaktig som Lowells marsianska högkultur. Hans tankevärld var ingalunda resultatet av slarv, utan av hårt och noggrant arbete under långa perioder, mängder av mödosamma observationer, jämförelser, räknande och funderande. Kanalerna på Mars utgjordes inte av oöverlagda fantasier, utan av komplexa och övertygande illusioner som fick flera intelligenta och skickliga personer i sitt våld.

Mars rykte som en levande planet överlevde kanalerna. Kanalerna var som sagt förbehållna för en delmängd av alla astronomer. De mörkare regionerna, med sina färger som förändrades, kunde vilken astronom som helst se, och de kunde bara tolkas på ett sätt. Som när Secchi 1858 upptäckte en triangulär formation som han kallade "den blå skorpionen" – det namnet kunde gärna fått hänga med – och Lowell följde de blågröna skiftningarna med stort intresse. Ännu på 1940-talet kunde en synnerligen etablerad och respekterad forskare som George Gamow nämna växtlivet på Mars i förbigående, som ett okontroversiellt faktum. Jag citerar: "Även om det definitivt finns vegetation på Mars så är bevisen för eller emot ett djurliv naturligtvis en mycket svårare fråga." – Detta enligt George Gamow.

Idag vet vi att de ljusare och mörkare regionerna på Mars utgörs av olika berggrund. Skillnaderna är mycket tydliga även på marken. Och de mörka ytorna i söder är inte bara absolt kruttorra, utan även högre belägna än de ljusa ytorna i söder.

Ironiskt nog var de kanalskådare, som omsorgsfullt studerade hundratals inbillade kanaler, okunniga om den överlägset största verkliga kanalliknande formationen på Mars. Där de ritade in kanalen Agathodaemon ligger i verkligheten Valles Marineris, en gigantisk dalgång som får Grand Canyon att likna ett dike.

När detaljer tidvis blev suddiga eller försvann helt, tillskrevs de bland annat moln och dimmor. Idag vet vi att det beror på sandstormar, som när de är som störst kan omvärva hela planetens yta månader i sträck. Moln förekommer verkligen i Mars atmosfär, men är inte i närheten så vanliga och dominerande som på jorden. De är dessutom begränsade till området vid ekvatorn, och uppträder oftare i vissa områden än andra. Kanske Secchis "blå skorpion" utgjordes av molnbildningar över den mörka Syrtis Major.

De oväntade färgtonerna kan nog förklaras av moln och sandstormar. Mars har ju relativt stora skillnader i soluppvärmning under året, och stormarna är vanligare och kraftigare under somrarna. Vindarna kan visserligen vara mycket snabba, men det låga lufttrycket innebär att de inte är i närheten lika kraftiga som motsvarande vindar skulle vara på jorden. Eftersom det varken finns regn eller dagg så hänger det fina stoftet dessutom kvar i luften betydligt längre tid än vi jordbor är vana vid. Vid sällsynta tillfällen kan även cykloner uppträda. När större eller mindre stormar periodvis breder ut sig över mörkare områden, ger de upphov till skiftningar som i svagare teleskop kan uppfattas som färgförändringar. På Flagstaff följde man flera sådana stormar och kartlade så noggrant som möjligt vad man trodde var förändringar i Marsvegetationen.

Flera idéer om Mars som först lades fram som allvarligt menade teorier kom att leva kvar i det allmänna medvetandet långt efter att de försvunnit från den vetenskapliga dagordningen. Inte sällan fick de hjälp av litteratur och film. Utöver kanalerna, och marsianerna själva då, så finns till exempel tanken på en döende värld, som först lades fram i Lowells Mars från 1895. Några år senare skrev H. G. Wells Världarnas krig där marsianer med mycket avancerad teknik beger sig till jorden, kanske för att de inte kan bo kvar hemma. Vi har också Edgar Rice Burroughs, han är mest känd för Tarzan, som 1912 började skriva berättelser om Barsoom; det var vad hans marsianer kallade sin ökenartade planet.

De första närbilderna på Mars, som förresten var de första närbilderna på en annan planet över huvud taget, levererades av rymdsonden Mariner 4 när den passerade planeten i juli 1965. Samtidigt gjorde den mätningar som visade att atmosfärens tryck var en halv procent av det på jorden, alltså en tvåhundradel av det tryck som du och jag känner just nu, och alldeles för lågt för att möjliggöra vatten i flytande form: Vattnets kokpunkt ligger så nära smältpunkten att vattnet går direkt mellan is och vattenånga. Det finns en fantastisk karta över en del av Mars, där NASA följde sondens korta färd förbi planeten och ritade in de områden som de tagna bilderna visade. På den kartan kan man även se oaser och kanaler som Lowell ritade ut. Hans arv levde kvar ännu på 60-talet.

Trots att Mars är dödare än Lowell någonsin trodde så lever fortfarande frågan om marsianskt liv. Vi vet nu att det en gång funnits stora mängder flytande vatten på dess yta. Kanske det en gång i tiden funnits liv på Mars? Finns det fossil som väntar på att bli upptäckta? Eller kanske livsformer överlevt djupt nere i marken?

Så hittills har Lowell på sätt och vis faktiskt fått rätt, när han i Mars från 1895 skrev: "Att det verkar finnas liv på Mars är inte det sista, men första ordet i frågan."