2023-05-31

Kvinnliga svärmorsdrömmar

- ”So was I!” – Rex Morgan/Morton inleddes 1948 med att läkaren kom till sin nya mottagning och träffade syster June

Fast Dragos utan tvivel är förälskad i Diana och flickan lika otvetydigt är villig, kommer aldrig det förlösande ordet över den maskerade mannens läppar. Diana säger visserligen att hon är lycklig, men ingen kan förstå varför. För June Gale, dr Mortons privatsköterska, är situationen lika förtvivlad. Längre än till ett blekt leende, middag ute (med förkläde) och en hastig broderlig kram kan hon inte få honom. Denna duktiga, renhjärtade flicka är inkarnationen av en svärmorsdröm. Hon är inte ett ögonblick verklig.

- Tom Selander: ”Phoebe härjar i USA, Ingrid i Paris”, SvD 3 april 1966

Detta är det första belägget för ”svärmorsdröm” jag sett i KB:s lägg. Enligt Svensk Ordbok: svärmorsdröm är det nog – årtalet stämmer – det första belägget för ordet i svenskan över huvud taget, alltså med betydelsen ”person som varje förälder måste önska som partner åt sitt vuxna barn”, för att citera SO.

Därtill är det första och hittills enda gången jag sett en kvinna kallas svärmorsdröm. Nu täcks den möjligheten visserligen in av SO:s könsneutrala beskrivning. Men av någon anledning anses tydligen svärmödrar vara mer intresserade av blivande svärsöners egenskaper än -döttrars. Åtminstone i svenska språket.

Ifall någon blev förvirrad av citatet: SvD började 1942 att som första svenska dagstidning publicera en serie som de kallade Dragos, efter huvudpersonens ”civila” namn Hardy Dragos. Då hade den redan gått två år i Vecko-Journalen, där man valt att kalla Christopher Walkers alter ego Fantomen. Det ena namnet gick bättre hem än det andra … SvD höll ut till 1980, då de bestämde sig för att ”uppge vår förstfödslorätt [sic] och anpassa oss till internationell standard”. Vid det laget hade Fantomen/Dragos och Diana gift sig; det hände 1977.

Vad ”dr Morton” beträffar heter han Rex Morgan i original. Han och June gifte sig 1995, efter 47 års mycket långsamt ökat uppvaktande.


2023-05-29

Hur högt går gravitationen?

Det franska rymdturismbolaget Zephalto har en ny affärsidé: lyxmiddagar i rymden. Eller åtminstone mycket högt upp.

Sex gäster kliver in i en stratosfärisk ballong som stiger till 25 kilometers höjd där den sedan uppehåller sig under några timmar medan gästerna serveras en flerrättersmiddag tillagad av en Michelinbelönad kock.

Citatet kommer från en krönika i SvD som ifrågasätter konceptet. Inte utifrån vad krönikören kallar ”världsfrånvänt vansinne”, utan med tanke på matförgiftningar.

Toalettbesök i rymden är komplicerade saker. Tyngdlösheten gör att grejerna inte faller neråt som vi är vana vid här nere på jorden. Astronauter drillas i konsten att kissa i en tratt som är kopplad till en dammsugarliknande slang – och att spänna fast låren med bälte och trycka ner skinkorna stenhårt mot den pyttelilla sitsen, så att rymdtoalettens vakuum får utrymme att göra sitt jobb.

- Hugo Rehnberg: En Michelin-krog i rymden är en dålig idé, SvD 26 maj 2023

Vänta nu … Var kom tyngdlösheten in? ”Restaurangen” skulle inte ligga i någon rymdstation à la ISS utan i en ballong. Tror krönikören att man är tyngdlös i en ballong?

Detta är en variant på en klassisk faktoid, som går ut på att man skulle vara tyngdlös i rymden. Även om man så befinner sig i omloppsbana på 400 km höjd, där ISS ligger. Liksom, åtminstone enligt denne krönikör, på futtiga 25 km höjd (rymdens början förläggs som regel till den tämligen godtyckligt valda höjden 100 km). Det är bara två och en halv gång högre än trafikplanens rutter. Och om man känner sig märkbart lättare ombord på ett sådant, så beror det på att planet sjunker. Vilket faktiskt ligger nära fenomenet med tyngdlöshet på rymdstationer.

Att man är tyngdlös i rymdstationer beror inte på att man befinner sig utanför jordens gravitationsfält, för det gör man inte. Om man jämför dess höjd på (för att ta ISS som exempel) 400 km med jordens diameter på drygt 12 700 km inser man att man nätt och jämt lämnat jordytan. Noga räknat är gravitationen ombord på ISS ca 88 % av den gravitation du och jag känner just nu (ännu noggrannare räknat känner du och jag nog inte exakt samma gravitation, för den varierar från punkt till punkt på jordytan). Nej, att man är tyngdlös i ISS beror på att man faller ner mot jorden. Att avståndet inte minskar beror på att man samtidigt flyger fram utmed jordytan, så fallet följer jordytans kurvatur.

Redan Newton visade att satelliter faller. Han gjorde ett tankeexperiment med en kanon, placerad vid V. En relativt liten krutladdning gör att kulan landar vid D, en större att den landar vid E, en ännu större vid F … Och laddar man kanonen tillräckligt mycket flyger kulan, åtminstone i teorin, så långt att fallet följer markens kurvatur, hela vägen runt, varv på varv på varv … (Vi bortser från luftmotståndet.) Då har den hamnat i omloppsbana runt jorden.

Jag har tagit upp denna myt helt kort på faktoider.nu: Tyngdlöshet i rymden.

(För övrigt föredrar jag den rubrik som krönikan först fick, och som bevarats i sidans URL och HTML-titel: ”I rymden kan ingen höra dig kräkas”.)


2023-05-28

Liopleurodon: Reptilen som krympte

- BBC Walking with Dinosaurs: Sea Monsters, avsnitt 3 (2003)

Fossil är sällan så prydliga och kompletta som de man ser på museer. Luckor är regel, och en stor del av den paleontologiska vetenskapen går ut på att göra kvalificerade gissningar om saknade delar. Följdaktligen har måtten varierat på månget forntidsdjur, när data förbättrat eller ersatt skattningar. Men frågan är om någon varelse krympt lika mycket som Liopleurodon.

Liopleurodon var ett släkte marina reptiler under juraperioden. På bilden ovan ser vi en framställning av släktets största art, Liopleurodon ferox. De hörde till pliosaurierna, vars korta, tjocka halsar skilde dem från sina långhalsade kusiner svanödlorna, plesiosaurierna. (De var alltså inte dinosaurier – vi känner inte till några havslevande dinosaurier. [Uppdatering: Det har föreslagits att den 2022 beskrivna Natovenator levde i vatten]. Fossil har hittats i Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Ryssland.

Liopleurodon-bilden är från 2003. Vilket innebär att den har en koppling till Jurassic Park (1993) – under lång tid hade alla filmer som involverade dinosaurier eller andra forntidsdjur en eller annan koppling till JP. Men så var det också en revolutionerande film som få. Aldrig förr hade man sett så realistiska dinosaurier. Aldrig förr hade digitala medverkande fått så viktiga roller, och genomfört dem så väl – och på den vägen är vi fortfarande. Den revolutionerande datagrafiken i Jurassic Park får ofta så mycket uppmärksamhet att man glömmer bort den andra delen: Rörliga fysiska modeller, animatronics. De digitala och analoga framställningarna kunde vara nog så övertygande var för sig. Skickligt kombinerade uppstod magi.

Den magin kunde användas till annat än spelfilmer. BBC-producenten Tim Haines fick idén att göra naturprogram som utspelas i mesozoikum. Sammanfattningar av episoderna ser ut som sammanfattningar av vilka naturprogram som helst. Skillnaden är att Walking with Dinosaurs (1999) handlar om utdöda djur, återskapade med digital och analog teknik. Det kostade på – WWD har fortfarande rekordet i minutpris för dokumentärfilmer. Men investeringen betalade sig, på flera sätt. WWD blev en enorm publikframgång. Och naturligtvis grälade forskare om hur olika problem lösts i serien, eller åtminstone framställdes som om de hade lösts. Som när beteendet hos en Tyrannosaurus rex beskrivs i detalj, men det inte görs klart att dinosauriernas beteenden är ett område där gissningar är regel, odiskutabla fakta undantag. Eller när en Tropeognathus kallas Ornithocheirus.

Men det största felet, i dubbel bemärkelse, ser vi i det tredje avsnittet, Cruel Sea. Inledningen är minnesvärd – kanske du sett den som animerad GIF.

[Berättaren:] The most fearsome predator of the Jurassic is watching his prey. Peering through the water, the carnivore fixes on his unwary victim, waiting for the perfect moment to strike.

Nu var Eustreptospondylus visserligen inte pytteliten, men heller inte jättestor. Artens typexemplar är knappt fem meter långt och vägde i livet drygt 200 kg. Med tanke på samtida kämpar som Megalosaurus kunde väl Eustreptospondylus inte vara i närheten av most fearsome..?

Vi tittar vidare …

Nu händer något …

..!?! — Där har vi ”the most fearsome predator of the Jurassic”!

Den ofantliga besten är en Liopleurodon. Walking with Dinosaurs gjorde fornvärldens djurliv inne, och Liopleurodon var en av dess stjärnor. Det framställdes inte bara som det största rovdjuret under juraperioden, utan det största rovdjuret någonsin.

A complete skeleton of the largest predator of all time, a Jurassic sea monster that made Tyrannosaurus rex look like a featherweight, has been discovered in Mexico.

The fossilised bones, measuring 65 feet [21,6 m] from nose to tail, have been identified as those of Liopleurodon ferox, a fearsome carnivore that terrorised the oceans 150m years ago.

The marine behemoth, which was featured in the BBC series 'Walking With Dinosaurs', boasted teeth the size of machetes packed into 10ft jaws powerful enough to bite through granite.

It weighed more than 50 tons – seven times larger than T rex – and hunted the ancestors of modern sharks and aquatic reptiles such as ichthyosaurs. Had the species lived at the same time, it would have been capable of killing a blue whale.

- Irish Independent, 30 december 2002

De 50 tonnen kunde också bli uppemot 150 ton. Det motsvarar tjugo Tyrannosaurier, i en enda best. Och vad längden beträffar, låt oss ta en titt på BBC:s egen undersajt med material från, om och kring Walking with Dinosaurs:

Liopleurodon (LI-PLOO-ro-don) 
Size: 25m long
[…] 
Liopleurodon was the mightiest aquatic predator of all time. 
Until recently the longest confirmed adult specimen was 18 metres. But in 2003 a fossil pliosaur (possibly a Liopleurodon) was discovered in Mexico which was 18 metres long and still a juvenile - suggesting that they grew considerably larger than this.

- BBC Walking with Dinosaurs/Sea Monsters Fact File: Liopleurodon [arkiverad]

Årtalen kanske förvirrar, men det är samma mexikanska fynd som avses: Monstruo de Aramberri, ”monstret från Aramberri”, som kommunicerades ut över världen omkring årsskiftet 2002/2003. Men vad var det? Man behöver inte läsa mycket för att stöta på fler problem än årtal …

Även om fossilet verkligen är tämligen komplett, så är det lurigare att studera än man kan tro. Som storleken på hela det levande djuret – nog borde det räcka att dra fram ett måttband och mäta? Men måttet är beräknat utifrån mått på andra ben, på känt fossil-maner. I det här fallet har man tagit en bröstkota på 22 cm, och utifrån den beräknat längden på hela djuret till 15 meter. Andra gånger har man haft delar av kraniet, och utifrån tumregler som att kraniet utgör 1/6 av djuret, eller 1/7 eller vad man nu tillämpat, beräknat dess hela längd. Sådana beräkningar ledde såväl vetenskap som press vill. De senare lät sig säkert inte förledas motvilligt, eller hur det nu gick till när ”monstret” blev 18 meter i några tidningar, 21,6 i andra. Och då pratar vi fortfarande om just den individ som blev fossiliserad. Länge trodde man att fossilet kom från en ung Liopleurodon. Nu är det så, att reptiler växer livet ut. Vem vågar gissa hur stor en vuxen Liopleurodon kunde bli? Eller en gammal? Eller en urgammal..? Men allt det faller när man beaktar att monstret från Aramberri nog inte alls är en Liopleurodon. Åtminstone om det är Liopleurodon man är ute efter. (Min favorit i rapporteringen är detaljen om att Liopleurodon skulle tugga sten – jag antar att den härrör från stenarna man hittade i monstrets mage.)

Sådan felrapportering i pressen känns mer 1800-tal än 1900-tal. Och vad har den på 2000-talet att göra? Men även om det är illa nog om 15 meter blir 25 i pressen, så är det en helt annan sak om samma godzillafication sker i vetenskapen. Hur kunde forskare tro att Liopleurodon ferox kunde bli uppemot 25 meter lång? Och väga 150 ton? Men det var precis vad åtminstone några av dem gjorde. Som David Martill. Han var dessutom en av de vetenskapliga rådgivarna för Walking with Dinosarus.

I got the size of Liopleurodon horrendously wrong. I based my calculations on some fragmentary material which suggested a Liopleurodon could grow to a length of 25 metres, but the evidence was scant and it caused a lot of controversy at the time.

Giants of the Jurassic seas were twice the size of a killer whale, ScienceDaily 10 maj 2023

Professor (som han är numera) Martill har haft många tillfällen att säga det där sedan 1999. Det senaste är helt färskt, och föranlett av en upptäckt som jag hoppas rapporteras bättre än Aramberri-monstret 2002.

Artwork by study coauthor Megan Jacobs imagines what a large Late Jurassic-age pliosaur would have looked like.

Topographic scans showed the reptile might have grown to between 9.8 and 14.4 meters (roughly between 32 and 47 feet) long, the authors wrote.

“Although not yet on a par with the claims made for Liopleurodon in the iconic BBC TV series ‘Walking with Dinosaurs,’” Martill added, “it wouldn’t surprise me if one day we find some clear evidence that this monstrous species was even bigger.”

Size of a Jurassic sea giant found due to fossil discovery, study says, CNN 16 maj 2023

Hur stor menar då vetenskapen idag att Liopleurodon ferox kunde bli?

The largest known skull, NHM R3536, about 1.265 m (4.15 ft) long would have belonged to an individual measuring approximately 6.6 m (22 ft) long and weighing 3.3 t (3.6 short tons).

- Wikipedia: Liopleurodon#Description, mina markeringar


2023-05-17

Studentsångens början

Tänk att så mycket kan rymmas i några få ord … Om de nu är fyra eller fem? Redan där finns att gräva i.

- Sjungom/dar, Svenska tidningen 13 september 1853

- Sjung om/dar, Aftonbladet 22 december 1860 – ang ”Student-Polkan”, jämför Polkavågen 1844

1: Sjung om eller sjungom? Två ord eller ett?

”Sjungom” må låta mer gammeldags, men det har vi inget för. När texten skrevs 1851 fungerade båda formuleringarna lika bra. De betydde dessutom samma sak: Låt oss sjunga om studentens osv. Ordet finns förklarligt nog i en hel del sånger, och ett exempel där betydelsen framgår tydligt är psalmens ”lovsjungom Gud i himmelshöjd” = låt oss nu sjunga Guds lov. Till sist låter alternativen exakt likadana, då som nu.

Nu är det så, att det finns ett standardverk i den fråga som denna bloggpost tar upp. I forskningstidskriften Språk och stil har Folke Bohlin gått igenom de första orden i Studentsången inte mindre än två gånger: ”Hur börjar Studentsångens text?” (1993) och ”Studentsångens början än en gång” (1997). I den senare konstaterar han att den allra första källan, från kompositören och beställaren, ”med största sannolikhet” börjat med ”Sjung om” – två ord, inte ett. Men även att den ordalydelsen ”inte kommit till otvetydigt uttryck” i slutresultatet. Vilket jag tolkar som att någon skillnad inte går att höra.

- Sjungom/dag, Post- och inrikes tidningar 17 mars 1852


- Sjung om/dag, Norrköpings tidningar 30 juli 1853

2: Lyckliga dag eller dar?

Studentsången sjunges ju när studenten tagits. ”Lyckliga dag” avser givetvis dagen ifråga. Vad annars?

Men tittar man på texten i stort ser man att den inte syftar på någon särskild dag. Den ”klassiska” studentexamen vi tänker oss fanns inte ens 1851 – den inrättades som slutexamen till läroverket 1862. Sedan tog det ytterligare tid innan traditioner och ting som mösspåtagning etc blev vad de är idag, då de kan kännas nästan hur gamla som helst.

Sådant bekymrade inte låtmakarna 1851. I kompositörens nämnda första källa står också ”dar”. Vilket inte hindrade att varianter med ”dag” blev vanliga från första början. Hur man nu tänkte.

Det om språket. Nu lite om kompositören, han som kallas ”G —” eller ”G*****” ovan.

De står för Gustaf – som i prins Gustaf av Sverige och Norge, lillebror till blivande Karl XV. Tillnamnet ”sångarprinsen” är inte överdrivet. Han skrev en rad kompositioner, där den andra som är riktigt välkänd än idag är ”Vårsång”. Där nog titeln är mindre känd än inledningen: ”Glad såsom fågeln i morgonstunden …” Texten till såväl vår- som studentsång skrevs förresten av en och samme Herman Sätherberg, annars verksam som läkare.

Gustaf blev bara 25 år. Han dog i tyfoidfeber 1852, samma år som studentsången gavs ut och fick sitt officiella premiäruppförande i Uppsala. Det var förresten den 18 mars, på Carolina Redivivas vårkonsert.


En utläggning som denna avrundas lämpligtvis så här:

Kantom studjosi extrabon sjur!
Lassom galeja in spring juvenar,
nock funkar kordan kum san’ bravur,
kaj futura blondina üst var.
Nolla furii
in va psykosan sit,
esperan v’ami,
promissan va kredit,
kum voj knopa bandage in plantage,
kvo dulkissan diploma florit,
kvo dulkissan diploma florit.

Hojlah!

Frågor? Se bloggposten Transpiranto.


2023-05-15

Lägesrapport

Nu blir det dåliga nyheter.

Det var sensommaren 2019 som jag, till slut, fick min diagnos: Cancer, obotlig. Den gick att motarbeta såklart, men mer var inte att vänta.

Så jag fick en kur som slog tillbaka tumör och metastaster. Ett tag, tills den tappade kraft – cancer är en flexibel sjuka som kan lära sig att hantera läkemedel.

Så jag fick en kur till. Som slog tillbaka tumör och metastaser ett tag, tills den tappade kraft.

En kur till. När den också tröttnade hamnade jag i en studie där en ny metod utprovades. Den funkade inget vidare ens till att börja med. Och fler effektiva, relevanta kurer finns tyvärr inte. (Strålning och kniven har aldrig varit aktuellt.)

Nu ska jag få en behandlig som motarbetar cancern. Men som läkaren sade, de sätter inte in de bästa medlen sist. Det är en bättre än ingenting-kur.

Därvid är det.


Jag kommer att fortsätta blogga. Något ska man sysselsätta sig med, och när ork finnes är ju mina favoritsysslor redan att läsa och skriva om allt möjligt. Men oregelbundet kommer att bli normen. En och annan lördagsfråga kan dyka upp, åtminstone en och annan lördag. Och så har jag några avsnitt till poddens andra säsong i pipen, där är det inte mycket jobb som återstår.

Sådan är planen för närvarande.


2023-05-10

Bloggen tar en paus …

 … Av hälsoskäl. Igen.


2023-05-09

Barn och blomma

- Craiyon (f.d. DALL·E mini) fick illustrera

”Barn och blomma”! Är uttrycket bekant?

Ja, ni sliter inte precis ut det, o svenska språkbrukare. Enligt KB:s lägg har det använts 18 gånger i svensk dagspress under de senaste hela tio åren (söklänk här), och minibloggen Twitter uppvisar inte ens ett belägg per år.

Men då och då dyker det upp, om inte annat så i lite äldre källor. Betydelsen torde framgå av sammanhanget. Men jag inleder ändå med ett undervisande exempel.

De senaste 18 åren har kungen haft barn och blomma vinkande från ett av Slottets fönster. I år fick han nöja sig med enbart ”blomman”, drottning Silvia.

- ”Kungssången väckte solen”, SvD 2 maj 1997

Ta med dig barn och blomma
För de får jämt sitta hemma och less
Dom ska komma
Hit till vår glada adress

- ”Ta med dig barn och blomma”, Sten-Åke Cederhöks översättning (1982) av Marvin Scott och Malcolm Lockyear, ”Friends and neighbours”

Ferdinand    Så sant jag hoppas/på långt och fridsamt liv med barn och blomma

- Shakespeare, Stormen (akt IV, scen 1; övers. Hagberg, 1851)


Men så går man till den oöverträffade källan för bevingade ord och uttryck. Och vad hittar man väl där?
Barn och blomma; eg. tautologi (blomma = blomstrande barnaskara); ofta missuppfattat såsom: barn och maka.

- Pelle Holm, Bevingade ord (1962)

”Ofta missuppfattat” skulle nog kunna justeras till ”alltid”. När jag letade exempel på hur ”barn och blomma” används med någon annan betydelse än ”barn och maka” fick jag gå till källor som är betydligt äldre än 1962.

Du skulle […] födha tin man barn och blomma

- Andreas Johannis Prytz, Olof Skottkonung (1620)

Ett av exemplen på ”barn och maka” visade sig tvärtom använda ”barn och blomma” i den äldre betydelsen ”blomstrande barnaskara”. För även om man i pjäsen pratar om Ferdinand och Mirandas gemensamma framtid vid tillfället, så nämns den senare inte i den förres replik:

Ferdinand    As I hope/For quiet dayes, faire Issue, and long life

- Shakespeare, The Tempest (1623, First Folio)


*


Så långt uttrycket ”barn och blomma”. Nu en liten utläggning utifrån Holms anmärkning om att det är ”ofta missuppfattat”.

Språk är demokratiska. Om ordet eller uttrycket X har betydelsen Y, men en kvalificerad majoritet av språkets brukare kommer överens om att det har betydelsen Z, så är det Z som gäller. Om detta är bra eller dåligt, önskvärt eller inte osv kan man diskutera, men det är så det är. Detta har språkvetare påpekat hur många gånger som helst. Språkvetenskapen är deskriptiv, inte normativ, som det också heter. Den går inte ut på att stifta lagar utan att berätta hur språket ser ut.

Så är det åtminstone nu för tiden – det är vår tids paradigm. Förr har det varit annorlunda. När nu ”förr” inträffade … Jag vet inte när språkvetarna började gå från det normerande till det deskriptiva. Men det låg nog närmare för Pelle Holm (1888–1980) att klassa det allmänna bruket av uttrycket som missuppfattning än vad det skulle gjort för senare språkvetare i liknande situationer.

barn och blomma hela barnskaran eller avkomman, (ibland) hela familjen, hustru och barn

- Johan Palmér och Herbert Friedländer, Ord för ord (1984) beskriver uttrycket utan att bedöma


2023-05-08

Lördagsfråga 753: Hugor

  1. Astronauten Kjell Lindgren (född på Taiwan, rymdflyger för USA, men den som gissar att där finns svenska anor har rätt) och Hawk Osby med en av 2017 års Hugo-priser.
  2. Känns det igen? Här är hela vårt DNA, utskrivet och inbundet. Arbetet med att kartlägga DNA-sekvensen hos Homo sapiens utfördes av Human Genome Organisation, förkortad HUGO.
  3. Sofia Wistam som Soff-i-propp var barnprogramledare i TV 4:as Nyhetsmorgon. Bland annat höll hon i det ångestladdade inslag där inringande barn fick försöka spela tv-spelet Hugo genom att trycka på telefonens knappar.
  4. Joaquin Phoenix som Jokern i filmen Joker (2019). Skurken inspirerades ursprungligen av Gwynplaine, huvudpersonen i Victor Hugos Skrattmänniskan (1869), och i synnerhet Conrad Veidts tolkning 1928.

Den satte team Wulfahariaz & Parkvall.


2023-05-07

Faktoider om gamla borgar: Kokande olja

- En mer eller mindre historisk belägring, återskapad i Lego

När vissa ämnen kommer på tal, är det tradition att vissa uppgifter ska nämnas. Om man till exempel tar upp slott och borgar, så dröjer det inte länge innan standarduppgift #1 luftas: När en borg angreps, kunde försvararna hälla kokande olja över angriparna.

Är det sant?

När man läser vad som skrivits i ämnet, stöter man snart på en lista med tillfällen då kokande, eller åtminstone mycket het, olja ska ha använts: Vespasianus belägring av Yodfat, Palestina 67 e.Kr. (där deltog Josefus), belägringen av Orléans 1428–1429 (hundraårskriget), Malta 1565 … Med flera. Så visst förekom det. Men het olja var inte vad försvararna valde i första hand.


- Vegetius, De re militari, bok IV (1532)

I första hand använde man kokande vatten. Het sand nämns ofta. Eller så tog man något så enkelt som tunga stenar och hävde ner på angriparna, som på illustrationen ur Flavius Vegetius standardverk. Eller vad som helst man hade liggande som man kunde undvara . Varför krångla till det? Olja var naturligtvis effektivt, men var också mycket dyrare än vatten, sten eller sand. Och är man under belägring, och alla resurser är begränsade, så tar man hellre till sådant man kan undvara än sådant man kan ha nytta av till annat. Inte minst för att laga mat.

(En parentes: Jag har alltid utgått ifrån att såväl nutida som dåtida källor avsett sådana oljor som även kan användas som livsmedel. När jag tagit del av nutida diskussioner så inser jag att många, åtminstone idag, tänker på bergoljor, petra oleum. Jag tror inte att det fanns en medeltida handel med petroleum för belägringsändamål.)

Att försvarare hällde het/kokande olja på angripare är alltså inte så mycket myt som ett överdrivet påstående. Jag skulle inte ta upp det här om det inte varit så att det så ofta nämns med just kokande olja i huvudrollen.




2023-05-05

Järnnävens schwabiska hälsning

Det är naturligtvis så här man ska se pjäsen: På plats i Burg Jagsthausen, Baden-Württemberg.

”Kyss mig i röva!” – Uttrycket användes naturligtvis före 1500-talet. Men den som gav det vingar var Reichsritter Götz von Berlichingen (1480–1562). Särskilt sedan Goethe tog med det i sin pjäs om riddaren, legosoldaten och poeten. Visserligen i ett annat sammanhang än det som Götz nämner i sin självbiografi, men å andra sidan i original – vilket skulle visa sig vara lite för mycket för många.

- Wolfgang von Goethe, Götz von Berlichingen (utgåva 1774)

I tredje akten befinner sig Götz under belägring i sin hemborg, Burg Jagsthausen. Fienden uppmanar honom att ge upp. ”Ge upp!? Vet du vem du talar med?” ryter Götz åt budbäraren. ”Säg åt ditt befäl, att jag hyser ständig vördnad för hans kejserliga majestät, men för hans egen del kan han slicka mig i arslet!”

Uttrycket skrevs ut just så i de första utgåvorna. Det varade inte länge.

Götz von Berlichingen (utgåva 1826)

Det blev snart kutym att Götz hälsar befälet att ”— — —”. Jag vet inte vad de som spelade honom förväntades säga.

Götz von Berlichingen (utgåva 1896)

Märkligt nog återges LMA (som förkortningen även blir på engelska) med streck streck streck än i våra dar minsann.

Götz von Berlichingen (utgåva 2012)

Jag antar att denna plakett i Weisenheim am Sand är tämligen modern.

Detta om schwäbischer Gruß. Men Götz von Berlichingen vill jag inte riktigt släppa. Det finns hur mycket fascinerande fakta som helst om denne äventyrare. För att bara ta en sak i högen …

Under en strid förlorade Götz sin högra hand. Då fick han en protes, i järn. Den första var en enkel modell. Den andra var betydligt mer avancerad, och det var den som blev berömd. Bara en sådan sak som att det fullständiga namnet på Goetehs pjäs är Götz von Berlichingen mit der eisernen Hand. Med sin järnnäve kunde Götz hålla i sköldar och tömmar, och i stort sett fungera lika väl som innan – men med en extra pondus som slår det mesta. Näven finns utställd på Burg Jagsthausen.

(Sidofundering: Månne järnnäven fanns i tankarna när en viss pansarnäve långt senare fick sitt namn?)

Det mest förbluffande med Götz von Berlichingen är ändå att han blev över 80 år.

Wikipedia: Götz von Berlichingen


2023-05-04

Amnesty gör bort sig (igen)

I samband med Rysslands invasion av Ukraina lyckades Amnesty göra bort sig (”Ukrainas militära taktik äventyrar civilia”, för att låna deras egen rubrik). Där förlorades mycket anseende. Nu är det dags igen. Man ser åtminstone till att förnya sig – detta klavertramp har inga likheter med det gamla.

- Foto: Oxi.Ap, hämtad från Wikimedia Commons

För två år sedan bröt protester ut i Colombia. De riktades mot president och regering, och likt många sådana protester gällde de lika mycket enstaka politiska beslut som styret i sin helhet.


- Foto: Fernando Vergara

Protesterna slogs tillbaka, med kraft. Folk misshandlades, dödades, försvann.

Nu har två år gått. Norska Amnesty gjorde en kampanj på Twitter för att uppmärksamma händelserna. Gott så …

… Men så valde man att illustrera det hela med syntetiska bilder (detta är en av flera). Med onödiga fel. Som flaggan (för facit, se Oxi.Ap:s foto).

Vad skulle det vara bra för?

Som om det inte fanns äkta material?

Har Amnesty inte hängt med i frågor om tillförlitlighet, fake news och allt vad det är?

När sådana frågor ställts har det officiella svaret blivit att man vill skydda folk:

”As part of its campaign for police reform in the Colombia, Amnesty International decided to use artificial intelligence images as a means of illustrating the grave human rights violations committed during the 2021 National Strike without endangering anyone who was present,” an Amnesty International spokesperson told Motherboard in a statement. “Many people who participated in the National Strike covered their faces because they were afraid of being subjected to repression and stigmatization by state security forces. Those who did show their faces are still at risk and some are being criminalized by the Colombian authorities.”

- Jason Koebler: Amnesty Uses Warped, AI-Generated Images to Portray Police Brutality in Colombia, Vice 1 maj 2023

Vilket naturligtvis hade kunnat lösas på flera sätt. Utan att dra in syntetiska bilder med fåniga fel.

Man kan tycka att Amnesty hade problem så det räckte.


2023-05-03

Blodpudding och juice

Det är ett faktum att vitamin C ökar järnupptaget. Men inte upptaget av vilket järn som helst.

Järn i maten kan vara hemjärn eller icke-hemjärn. Det syftar på hemgrupper (med långt e), en viktig del av blodets hemoglobin, musklernas myoglobin m.m. Som man kan gissa är hemjärn väl representerat i kött och blodmat, medan icke-hemjärn främst hittas i vegetabilier.

C-vitamin ökar upptaget av icke-hemjärn. Det påverkar inte upptaget av hemjärn. Eftersom järnet i blodpuddingen är hemjärn påverkas det inte av apelsinjuice.

Detta är en klassisk matmyt som tagits upp lite här och var då och då. Som hos Svenskt kött: Ska man dricka juice till blodpuddingen för att få ett bättre upptag av järn?, eller näringsfysiologen Linda Bakkman som knäckt den i Myter och Sanningar om Järn på egna bloggen 22 juli 2008, och i Bör vi dricka juice till blodpuddingen?, SvD 10 december 2018 med repris häromdagen.

Det finns ett köttrelaterat tips i sammanhanget, som branschorganisationens sajt givetvis inte underlåter att meddela:

Du kan servera rökt skinka eller stekt bacon till blodpuddingen för att med köttfaktorn hjälpa kroppen att ta upp järnet.

”Köttfaktorn”, meat protein factor (MPF), är den mekanism som ökar järnupptaget. Vad den beror på vet man faktiskt inte.


2023-05-02

Nessie 90 år

- Gino D’Achilles tolkning av paret Spicers observation

Idag fyller Nessie 90 år. Det kanske överraskar en del som tror att han/hon/den/det är mycket äldre, om inte som verklig varelse så åtminstone som sägen. Men nej – i praktiken var det den 2 maj 1933 som världens mest berömda kryptozoologiska fantasi såg dagens ljus. Om det skrev jag i en artikel som publicerades i Vetenskap och Folkbildnings medlemstidning Folkvett i samband med 80-årsminnet 2012. Och som jag nu lägger ut här, lätt putsad.

*

Om man ska tro allt som sägs har näst intill varje loch i Skottland åtminstone tidvid hyst ett sjömonster av något slag. Men det är bara ett av dem som blivit världsberömt.

När man ska beskriva det eventuella monstret i Loch Ness så finns det en tidig berättelse som är obligatorisk i sammanhanget: Den om hur missionären Sankt Columba på 500-talet i kraft av sin helighet motade bort ett monster. Bortsett från att händelsen som den beskrivs utspelades i floden Ness (som rinner från sjön ner till havet) och nedtecknades över hundra år efter att den skulle ha inträffat, så är det största problemet att sådana så kallade hagiografier över heliga män och kvinnor har det sämsta rykte som källor. Dels är de schematiska och lika varandra på ett sätt som inte ger intryck av berättelser ur verkligheten, dels kryllar de av monster, demoner, änglar och mirakler. Om det funnits en gammal och levande tradition om ett monster i eller vid Loch Ness så får man leta efter den någon annanstans än i Vita Columbæ.

Går man till folksägnerna hittar man en mängd berättelser om så kallade kelpies och each-uisges. De är direkta motsvarigheter till den skandinaviska bäckahästen, den som kan anta hästskepnad för att lura ner folk i djupet. Man har berättat om sådana i Loch Ness … Men även i Loch Arkaig, Loch Lochy, Loch Lomond, Loch Morar, Loch Maree, Loch Oich, Loch Quoich och Loch Shiel, för att bara nämna några. Många av observationerna i de andra sjöarna gjordes före 1900-talet och är därmed äldre än monstret i Loch Ness.

För det var i Inverness Courier den 2 maj 1933 som man för första gången kunde läsa om ett monster i Loch Ness. En ej namngiven person (hon hette mrs Aldie Mackay) hade på håll skymtat en val-liknande puckel som rört sig i vattnet. När hennes berättelse återgavs myntades begreppet, och typiskt nog fick det redan från början en påhittad bakgrund: ”Loch Ness has for generations been credited with being the home of a fearsome monster …” Reportern Alexander Campbell skulle bli en framträdande figur i Nessies historia. Han var även traktens water bailiff, tillsyningsman för vattendrag, och tillbringade sålunda mycket tid på och kring Loch Ness. Enligt egen uppgift såg han monstret hela 18 gånger.

Efter den första artikeln följde ett antal insändare i tidningen från folk som plötsligt kommit på att de hade sett saker, eller hört andra som berättat om saker som de hade sett. Många av breven var anonyma. Campbell misstänks ha skrivit flera av dem.

I augusti kunde man läsa den mest dramatiska beskrivningen dittills. Några dagar tidigare hade herr och fru Spicer kommit körande då ett mycket stort och mycket underligt djur gått över vägen en liten bit framför dem. De uppskattade dess längd till 7,5 meter och höjden till 1,2 meter. Djuret hade haft en lång hals och rört sig ryckigt. Vad paret Spicer än såg eller trodde sig se, så var detta den första artikeln om fenomenet som fick verklig uppmärksamhet. Det var nu som hypen satte igång; det var nu Loch Ness blev ett begrepp.

Höjdpunkten i Nessies karriär inträffade nog kring årsskiftet 1933–1934. I mitten av december 1933 skickade Daily Mail en grupp utvalda till Loch Ness för att leta reda på monstret en gång för alla. Ledaren, Marmaduke A. Wetherell, anlitades på grund av sina erfarenheter som storviltjägare i Afrika – han anlitades inte, får man förmoda, på grund av sina erfarenheter som skådespelare och filmregissör.

Jägaren fick snart upp spåret. På stranden hittades stora, tydliga fotavtryck. Djuret måtte ha varit uppemot sex–sju meter långt, trodde han. Dagarna före jul skickades gipsavgjutningar till experterna i London. Under hela helgen belägrades Loch Ness med omnejd av journalister, monsterjägare och sensationslystna. Efter nyår fick man resultatet: Fotspåren kom från en flodhäst. Dessutom var alla avtrycken identiska.

På den här tiden var det inte ovanligt med askfat, paraplyställ och liknande som tillverkats av fötter från exempelvis flodhästar. Det var uppenbart att någon nyttjat ett sådant tillhygge för att förfalska spåren. Wetherell blev utskrattad. Vem som låg bakom lär vi aldrig få veta.

Däremot vet vi vem som låg bakom den mest berömda föregivna bilden på monstret. Wetherell var förbittrad på Daily Mail och arrangerade ett fototillfälle: ”De ska få sitt monster!” En fjäderdriven leksaksubåt försågs med en konstgjord dinosaurieliknande hals med huvud. Läkaren Robert K. Wilson blev ombedd att förse tidningen med bilden och en hopdiktad berättelse om hur den togs. Han gick med på detta men ville inte få sitt namn förknippat med bilden, som därför kallas ”kirurgens bild”. (I serien finns en mindre lyckad andra bild som inte blivit i närheten lika känd.) En av de inblandade avslöjade det hela på 1970-talet, ett avslöjande som märkligt nog inte uppmärksammades förrän 1999. Innan dess hade en rad andra monster-lösa lösningar funderats ut. Den originellaste gick ut på att bilden visade en simmande elefant som använde snabeln som en snorkel.

Det som är mest talande är nog att så enkla förfalskningar som ”kirurgens bild” och Stuarts höbalar kunde lura så många så länge.

- Hugh Gray (1933)

Den första bilden har fått relativt lite uppmärksamhet. Det är svårt att dra några särskilda slutsatser om den.

Här är ett förslag. Jag ger inte mycket för det, men det är svårt att skaka bort när man sett det. Därför lägger jag in det som vit text, markera för att läsa: [ Vi ser huvudet på en hund som simmar emot oss med en pinne i munnen ]

- ”Kirurgens bild” (1934)

Ett av de mest berömda fotografier som finns är kraftigt beskuret. Skalan framgår bättre i den obeskurna bilden, där Nessie ser närmast ynklig ut.

När den föregivne fotografen sålde bilden till Daily Mail ville han inte skylta med namn. Istället tog man till hans yrke. Det är den är känd som the surgeon's photo (egentligen var Wilson gynekolog). Att han var läkare spelade in för trovärdigheten; inte skulle väl en sådan person hålla på med fejk och fusk? 

- Lachlan Stuart (1951)

Platsen där bilden togs har identifierats: ”pucklarna” ligger i decimeterdjupt vatten. Fotografen berättade för en bekant att han använt höbalar.

- Fen-bilden (1972)

En undervattenskamera tog en mängd bilder med bubblor och slam. En av dem ”förbättrades” och retuscherades till en tydlig fena.

En omständighet som till synes talar för monstrets existens är mängden vittnesmål. Alla rapporter kan ju inte vara missuppfattningar, inbillningar eller påhitt? Men den som accepterar dem på grund av deras antal får genast ett nytt problem. Många vittnesmål låter sig inte kombineras med varandra. Kanske det finns eller funnits flera monster? (Att Nessie dött är en lösning som lanserats.) Eller har det undergått kraftiga förändringar, såväl fysiska som beteendemässiga? På 1930-talet sågs det flera gånger på land, men sedan dess har det varit nog så svårt att få ens dåliga bilder på det i vattnet. Förr kunde observationer vara uppemot en halvtimme, det senaste halvseklet har man fått vara glad för en sekundglimt på kilometers avstånd. Fotografier är otydliga, fejkade eller både och – åtminstone de som vi hittills fått se. Strömmen av kameraförsedda turister till Loch Ness, som varit stadig ända sedan 1933, borde rimligtvis ha gett mängder av belägg, åtskilliga av god kvalité, om monstret inte samtidigt hade drabbats av motsvarande blygsel. De senaste årens digitala explosion med mobilkameror och webbkameror har gett en suddig rännil av bilder. Ofta säger sig fotografen inte ha märkt något särskilt när bilden togs utan upptäckt den suspekta detaljen senare. Utöver andra förklaringar som nämns längre fram kan det som fotograferats ha varit en fågel som flyger förbi, där de höjda vingarna bildar ”monstrets” hals.

Den viktigaste faktorn har kallats expectant attention, den förväntansfulla uppmärksamhet som även den mest skeptiske kan ha svårt att skaka av sig när sjön kommer i sikte. Inget vattendrag i världen torde studeras lika intensivt, och givetvis får myriader spänt granskande ögon förr eller senare syn på något. Och det som på andra sjöar är en icke-händelse blir här en stor nyhet: ”Den enda anledningen till att någon kan påstå att filmen visar ett monster är att den togs vid Loch Ness.” (Kommentar av en typiskt intetsägande film från 2007; upphovsmannen Gordon T. Holmes säger sig även ha filmat älvor.) Likt UFO-rapporter kan de allra flesta observationerna ges någon standarddiagnos, en mindre andel kräver mer jobb, och hur man än anstränger sig så blir där alltid kvar några vittnesmål som inte kan ges en definitiv förklaring, med eller utan monster.

Det kan poängteras att Loch Ness har såväl goda som dåliga egenskaper ur övervakningssynpunkt. Sjön är mycket långsmal och omgiven av höjder. Man har särskilt god utsikt från den nordvästra sidan (Stuarts bild är tagen från den sydöstra stranden tvärs över sjön). Ytan på 56 km² motsvarar en trettiondel av Vättern. Å andra sidan är sjön 227 meter djup, och sikten går mot noll bara några meter under ytan.

Innan vi går in på olika förklaringar av observationer så ska det sägas att de spektakulära detaljerade rapporterna — den ringlande sjöormen, den hornförsedda jätteödlan eller Spicers vandrande urtidsdjur — är ytterst få. Om det bara berott på dem hade Loch Ness knappast varit ett fenomen än idag. De absolut flesta som har sett något berättar om en oformlig puckel, något oidentifierbart som höjer sig en smula över vattenytan, som regel på stort avstånd. Sådana observationer är också lättare att ge monster-lösa förklaringar, som sälar, uttrar och vågor.

Sälar var länge en tänkbar förklaring (gråsälar kan bli upp till tre meter långa) med problemet att sälar, så vitt man visste, inte fanns i Loch Ness. Men 1985 slogs det slutgiltigt fast att sälar verkligen letade sig upp hela vägen från havet på jakt efter lax. Uttrar är välkända invånare i sjön och har länge förekommit inom kryptozoologin. Den klassiska sjöormen med flera pucklar i rad kan förklaras med en rad sälar eller uttrar som simmat på rad och uppfattats som ett enda djur.

Det är ökänt svårt att uppskatta storleken på något man ser på håll, än svårare när föremålet befinner sig vid vattenytan. Står observatören på stranden kan det vara vanskligare än man tror att avgöra om avståndet är exempelvis 25, 50 eller 100 meter. En säl på 25 meters håll kan lätt bli en betydligt större best om man tror att den är på 100 meters håll. Därtill kommer vår tendens att minnas saker som större än de var.

Stockar har ofta föreslagits som förklaring, såväl flytande på ytan (där grenar och rötter kan bilda suggestiva illusioner) som nere i vattnet (där de ger utslag på ekolod). En spridd förklaring går ut på att stockar som hamnat i sjön stiger och sjunker på grund av förruttningsgaser som bildas och släpps ut. Ibland ska de rentav kunna ge stockarna en sorts jet-drift. Detta verkar dock vara en skrivbordskonstruktion. De som letat stockar på bottnen har hittat dem på ett fåtal grunda platser, men inga som uppvisat gasbildning. Däremot är det vanligt med ”halvsjunkna” stockar som svävar mellan vattenytan och bottnen. Dessa kan förklara många utslag på ekolod, inte minst sedan man kommit på hur de kan röra sig.

Redan i början av 1900-talet upptäcktes så kallade seicher i Loch Ness. När vinden blåser utmed sjöns längdriktning pressas vattnet mot den ena änden. När vinden mojnar så strömmar vattnet tillbaka. Hela vattensystemet hamnar i svängning, som när man lutar på en balja vatten. Ibland kan en stående våg uppstå som sträcker sig över hela sjöns längd. Själva vågen går inte att se med blotta ögat, men en effekt är att vattnet strömmar fram och tillbaka mellan sjöns ändar. I mitten av sjön är vattennivån konstant men strömningshastigheten störst. Under sådana omständigheter kan föremål på vattenytan mycket väl driva mot vinden.

Liknande vågor som böljar fram och tillbaka kan även uppstå under vattenytan, mellan lager av kallare och varmare vatten. De är långsammare och betydligt större än några vågor på ytan; i Loch Ness har man uppmätt tio meter höga undervattensvågor. Stockar under ytan som sätts i rörelse av dem kan ge egendomliga utslag på ekolodet. Dessutom kan ekolod även ge (svaga) utslag för skillnaden mellan vattenlagren, och därmed även för de väldiga undervattensvågorna. Kan det förklara en del märkliga observationer?

Ett annat vågfenomen som föreslagits handlar om interferens. En stilla dag färdas en båt med god fart i sjöns längdriktning. Svallvågor bildas, går ut mot stränderna, reflekteras och möts igen. Interferensmönstren kan då bilda relativt höga vågor, mitt ute i sjön och till synes utan orsak, eftersom båten vid det laget är långt borta. Sådana vågor skulle kunna förklara en del pucklar som dykt upp och försvunnit.

- Urtidsmonster låg i tiden: En Stegosaurus från King Kong (1933), som mot hösten hade skotsk premiär (Kinematograph Weekly 7 september 1933)

Hur är det då med den berömda plesiosauren? Redan 1933 föreslogs att svanödlorna kanske inte alls dog ut för 65 miljoner år sedan, samtidigt med dinosaurierna, utan att minst en individ fortfarande simmade runt i Loch Ness. (Detta var för övrigt några år innan det sensationella fyndet av en livs levande kvastfening, som man dittills trott dött ut för just 65 miljonrer år sedan.) Men en sådan jättereptil kan inte finnas i Loch Ness av flera anledningar. Vattnet är för kallt för stora växelvarma djur (om de nu var växelvarma?), djur som andas luft får gå upp till ytan långt oftare än Nessies tvivelaktiga facit, och till sist så formades Loch Ness i den senaste istiden och skildes från havet för sisådär 14 000 år sedan.

Om det finns ett monster, av ett eller annat slag, i Loch Ness så går det att bevisa genom att visa upp det. Om det inte finns något monster i Loch Ness så är det mycket besvärligare att bevisa eftersom man i allmänhet inte kan bevisa icke-existens.

Ett potentiellt tungt argument som lagts fram mot Nessie går ut på att det i den näringsfattiga sjön inte finns tillräckligt mycket fisk för ett rovdjur av nämnvärd storlek. Men då har man bara räknat fisk som aldrig lämnar sjön, inte vandrande arter som lax och ål. Eftersom de senare utgör den absolut största mängden fisk i Loch Ness så finns det mer än gott om mat åt det tänkta monstret.

Det finns entusiaster som menar att vetenskapen blundar för monstret, på samma sätt som vetenskapen sägs ignorera UFO:n, parapsykologi, nära döden-upplevelser och så vidare. Det är helt enkelt inte sant. Att det skulle finnas ett stort och tidigare okänt djur i sjön är inte sannolikt men heller inte omöjligt; det går inte att avfärda på förhand. En rad mycket ambitiösa fältstudier har gjorts, såväl sådana där man observerat sjöns hela yta under längre perioder som sådana där man omsorgsfullt undersökt och letat igenom sjön (och dessutom fått reda på en hel del om dess biologi, geologi med mera). Bilder och vittnesmål har tagits på allvar, så långt det varit möjligt. Att det rimligtvis inte finns ett stort djur i Loch Ness är en slutsats som dragits sedan den prövats ordentligt.

Å andra sidan kan man leta hur länge som helst efter ett monster som inte finns. Den enda begränsande faktorn är hur länge folk orkar intressera sig — och det finns inget som tyder på något minskande intresse. Som världens mest tillgängliga och bekväma kryptozoologi, det är bara att åka dit och titta, har Nessie klara fördelar jämfört med andra superstjärnor som snömannen och Bigfoot. Det finns förvisso de som har intresse av att myten hålls vid liv, Adrian Shine vid Loch Ness Centre har kritiserats för sin skeptiska hållning: ”Hur många kommer hit för att se den stora fisken i Loch Ness, eller den stora vågen i Loch Ness?” Minst lika viktigt på lång sikt är när enstaka personer då och då har sett något som gjort så stort intryck på dem att de tillbringat resten av sitt liv med att försöka återfinna vad det än var. Och så hålls historien vid liv.

Allt talar för att monstret i Loch Ness kommer att leva kvar, om inte i sjön så åtminstone i det allmänna medvetandet, i ytterligare 80 år – minst. [för att inte säga 90]


Källor & lästips:

  • Adrian J. Shine, www.lochnessproject.org, Loch Ness & Morar Project — undersökningar av två sjöar
  • Adrian J. Shine och David S. Martin, ”Loch Ness habitats observed by sonar and underwater television”, The Scottish Naturalist 1988, s 111–199
  • Dick Raynor, www.lochnessinvestigation.com
  • Roland Watson, lochnessmystery.blogspot.com — påläst och energisk anti-skeptisk monsterforskare som vill ”reclaim the monster”
  • Bengt Sjögren, Berömda vidunder (Settern 1980)
  • Tage la Cour, Myter och mysterier (Bra Böcker 1973), s 229–244
  • Myter och Mysterier (Det Bästa 1984), s 141–145
  • Steven McKenzie, Monsters Inc: Scottish lochs and their creatures, BBC 4 mars 2013
  • Emma Ailes, Loch Ness Monster: Is Nessie just a tourist conspiracy?, BBC 14 april 2013
  • Martin J. Pitt, ”Should we believe in the Loch Ness Monster?”, The Pantaneto Forum, nr 9 2003
  • Thomas Malm, ”Djur och odjur: Prolog till en tvärvetenskaplig kryptozoologi”, Folkvett 4/2011
  • Dokumentärfilmen ”Death of Loch Ness”, serien MonsterQuest på History Channel, 4 februari 2009
  • Wikipedia (eng.): Loch Ness; Loch Ness Monster


2023-05-01

Lördagsfråga 752: Drakar

  1. En beriden soldat som strider till fots kallas dragon. Den exakta definitionen har varierat, men själva begreppet har en långt och stolt tradition i den svenska krigsmakten. Namnet används också fortfarande, t ex i Norrlands dragonregemente K 4, trots att de inte håller sig med hästar.
  2. På många språk används det ursprungligen arabiska ordet varan om världens största ödlor. Andra talar om ”Komodo-drakar” (som finns på några öar utöver Komodo).
  3. Draktänder är ett stridsvagnshinder som använts sedan andra världskriget. Denna uppsättning står i Surrey. I Norge finns en uppsättning som står kvar sedan kriget, den kallas ”Hitlertennene”.
  4. Vlad II (ca 1390–1447) var vojvod (härskare) av rumänska Valakiet. Som ung vistades han hos Sigismund av Luxemburg. Denne hade grundat Drakorden, där herrar med rätt anor och inställning samlades för att bekämpa turken. Där blev Vlad medlem. Det var då och därför han fick sitt tillnamn, ”Draken”, och ätten han grundade fick heta Drăculești. Drakens son Vlad III fick tillnamnet ”Drakens” i genitiv, eller som det blir på rumänska: Dracula.

Den lätte satte Löjliga familjen. På fem minuter, så …