Atombombernas rökstreck

The question I get asked most frequently about this web site is ”What are those funny lines in those pictures of nuclear tests”? This page explains what those lines are, and why they are there.

- Carey Sublette: Smoke Trails and Nuclear Tests, The Nuclear Weapon Archive

Linjerna utgörs av rök. De är ingen naturlig konsekvens av jättesmällarna eller så, utan har skapats av raketer. Syftet har med mätning att göra.

Det hela började den 16 juli 1945. Känns datumet igen? Då hände något som aldrig hänt förut: Världshistoriens första atombomb sprängdes.

Smällen dokumenterades naturligtvis, intensivt. På flera bilder kan man se en vajer till en spärrballong.

Vajern är strecket längst till höger. På dessa bilder är vajern längre från oss än bomben. I denna bild har det, som synes, gått 62 ms sedan smällen började …

… Och här 90 ms. Och tittar vi på vajern ser vi något märkligt. Vi förstorar …

En märklig ”glugg” har uppstått. Har vajern gått sönder? Nej, på senare bilder är den hel, innan den förångas några millisekunder senare. Vad vi ser är ett optiskt fenomen: När tryckvågen passerar böjer den ljuset på ett egendomligt sätt. (Det handlar alltså inte om någon fysisk påverkan av röken.)

Folk som analyserade testet insåg snart vad det var de såg på bilderna. De insåg också att de här fått lösningen på ett problem. När man gjort ett kärnvapentest vill man ju veta så mycket som möjligt om allt som hänt. Bland annat vill man veta hur stark tryckvågen var, hur snabbt den rörde sig, med mera. Sådant kan man visserligen ta reda på med tryckmätare. Men sådana är tydligen besvärliga att rigga upp annat än på markytan, och då påverkas mätningarna av närheten till marken. Men vajerns ”glugg” visade att åtminstone vissa aspekter av tryckvågen kunde mätas på ett så enkelt sätt som att titta på bilder. Det enda som krävdes var att det fanns något som tryckvågen kunde avteckna sig mot. Som vajrar till spärrballonger … Eller röklinjer.

Det dröjde inte länge förrän rökraketer blev rutin i kärnvapenprover. Åtminstone i USA – i bildsviten som inleder denna bloggpost är alla bilder amerikanska utom #3 (Australien 1956). Några sekunder före detonationen sköts raketerna iväg och ritade upp en rökridå. På den kunde man senare se stötvågen avteckna sig, under några millisekunder eller så.

Här är ett exempel. Den 7 mars 1955 utfördes kärnvapenprovet Turk i Nevada Test Site, som en del i Operation Teapot. Här kan man följa tryckvågens ”gluggar” över röklinjerna. Tillsammans med andra data, som bildernas tidpunkter och avstånden i bilderna, kan folk som begriper sig på fysiken räkna ut åtskilligt.

Huvudkällorna för denna bloggpost utgjordes av Sublettes välinformerade sida samt följande filmsnutt:

-  What are those LINES near nuclear explosions?, atomicarchive (Youtube) 

Hur högt går gravitationen?

Det franska rymdturismbolaget Zephalto har en ny affärsidé: lyxmiddagar i rymden. Eller åtminstone mycket högt upp.

Sex gäster kliver in i en stratosfärisk ballong som stiger till 25 kilometers höjd där den sedan uppehåller sig under några timmar medan gästerna serveras en flerrättersmiddag tillagad av en Michelinbelönad kock.

Citatet kommer från en krönika i SvD som ifrågasätter konceptet. Inte utifrån vad krönikören kallar ”världsfrånvänt vansinne”, utan med tanke på matförgiftningar.

Toalettbesök i rymden är komplicerade saker. Tyngdlösheten gör att grejerna inte faller neråt som vi är vana vid här nere på jorden. Astronauter drillas i konsten att kissa i en tratt som är kopplad till en dammsugarliknande slang – och att spänna fast låren med bälte och trycka ner skinkorna stenhårt mot den pyttelilla sitsen, så att rymdtoalettens vakuum får utrymme att göra sitt jobb.

- Hugo Rehnberg: En Michelin-krog i rymden är en dålig idé, SvD 26 maj 2023

Vänta nu … Var kom tyngdlösheten in? ”Restaurangen” skulle inte ligga i någon rymdstation à la ISS utan i en ballong. Tror krönikören att man är tyngdlös i en ballong?

Detta är en variant på en klassisk faktoid, som går ut på att man skulle vara tyngdlös i rymden. Även om man så befinner sig i omloppsbana på 400 km höjd, där ISS ligger. Liksom, åtminstone enligt denne krönikör, på futtiga 25 km höjd (rymdens början förläggs som regel till den tämligen godtyckligt valda höjden 100 km). Det är bara två och en halv gång högre än trafikplanens rutter. Och om man känner sig märkbart lättare ombord på ett sådant, så beror det på att planet sjunker. Vilket faktiskt ligger nära fenomenet med tyngdlöshet på rymdstationer.

Att man är tyngdlös i rymdstationer beror inte på att man befinner sig utanför jordens gravitationsfält, för det gör man inte. Om man jämför dess höjd på (för att ta ISS som exempel) 400 km med jordens diameter på drygt 12 700 km inser man att man nätt och jämt lämnat jordytan. Noga räknat är gravitationen ombord på ISS ca 88 % av den gravitation du och jag känner just nu (ännu noggrannare räknat känner du och jag nog inte exakt samma gravitation, för den varierar från punkt till punkt på jordytan). Nej, att man är tyngdlös i ISS beror på att man faller ner mot jorden. Att avståndet inte minskar beror på att man samtidigt flyger fram utmed jordytan, så fallet följer jordytans kurvatur.

Redan Newton visade att satelliter faller. Han gjorde ett tankeexperiment med en kanon, placerad vid V. En relativt liten krutladdning gör att kulan landar vid D, en större att den landar vid E, en ännu större vid F … Och laddar man kanonen tillräckligt mycket flyger kulan, åtminstone i teorin, så långt att fallet följer markens kurvatur, hela vägen runt, varv på varv på varv … (Vi bortser från luftmotståndet.) Då har den hamnat i omloppsbana runt jorden.

Jag har tagit upp denna myt helt kort på faktoider.nu: Tyngdlöshet i rymden.

(För övrigt föredrar jag den rubrik som krönikan först fick, och som bevarats i sidans URL och HTML-titel: ”I rymden kan ingen höra dig kräkas”.)

Globala kompasser

Kompassen Expedition Global är ditt bästa val om du vill ha en traditionell linjalkompass med många egenskaper som du kan använda över hela världen.

- Silva: Expedition Global

Vadå ”över hela världen”? Finns det kompasser som man inte kan använda jorden runt?

Ja – det är ingen gimmick utan beror på en faktisk egenskap hos jordens magnetfält.

Alla vet väl hur jordens magnetfält är funtat? Jag fick leta lite efter en bild som visar en egenskap som oftast hoppas över: Magnetfältet lutar olika mycket på olika breddgrader. Vid de magnetiska polerna är fältlinjerna vertikala, vid den ”magnetiska ekvatorn” horisontella. Eftersom klotformade kompasser är ohanterliga så är nålen försedd med en vikt som ser till att hålla den horisontell. Den viktningen är anpassad till det halvklot och de breddgrader där kompassen är tänkt att användas. Ska man använda kompass någon annanstans får man skaffa en som har rätt viktning, eller en ”global kompass” som man ställer in.

De flesta kompasser är balanserade för en av jordklotets tre zoner. Om du använder kompassen i “fel” zon kommer nålen att luta och kompassen kan komma att visa inkorrekt norr. Några av Silvas populäraste kompasser har utrustats med en global nål som kan användas i alla tre zoner på jordklotet. Den globala nålen gör att du får en flexibel kompass som kan användas över hela världen.

- Ibid.

This compass is balanced for use in the southern hemisphere.

- Exempel på nätet, här en kompass såld på Nya Zeeland

- Världskarta över main field declination, utgiven december 2014

Magnetfältens lutning är alltså något helt annat än den magnetiska missvisningen eller deklinationen, som främst, men inte enbart, utgör skillnaden mellan de geografiska och magnetiska polerna. Man får vara medveten om att de sällan sammanfaller, och eftersom de senare dessutom rör på sig, och fälten påverkas av andra faktorer, så får den som kräver små toleranser hålla sig uppdaterad. Skillnaden beror på var man befinner sig; 2015 gick den exempelvis från noll i västligaste Norge till 14° vid finska gränsen, och har man ärenden till någon av de magnetiska polernas närhet så kan avvikelserna vara hur stora som helst. I det läget hjälper inget nålviktande.

Myten om laviner och höga ljud

Greppet är välkänt från böcker och serietidningar, tv och film: Tanklösa människor bland snöiga berg väsnas, och ger därmed upphov till en lavin.

Someone in the mountains triggers an avalanche by shouting or making another loud noise (shooting a gun, detonating an explosion, sneezing), especially if other characters have warned him about this before.

- tvtropes.com: Hair-Trigger Avalance

Funkar det så i verkligheten? Kort svar: Nej.

Note that, contrary to popular myth, this does not happen in Real Life - the pressure caused by even very loud sounds is far too small to cause an avalanche.

- Ibid. (ibidem, "på samma ställe" som ovan, dvs tvtropes-artikeln)

Lite utförligare:

Snötäcket på en fjällsluttning har ju en viss hållfasthet. Det finns olika krafter i rörelse som gör att snön antingen sitter kvar på plats eller vill åka iväg. Men det krävs ju någon fysisk belastning för att påverka snötäckets stabilitet – inte ett ljud.

- Mattias Tarestad, lavinexpert på Naturvårdsverket, i Sant eller falskt: Kan starka ljud orsaka laviner? SVT 10 december 2021

En till, plockad på måfå bland otaliga debunkningar av denna klassiska myt:

It's just one of those myths that refuses to die. Noise simply does not have enough force unless it's an extremely loud noise such as an explosive going off at close range. In 90 percent of avalanche fatalities, the avalanche is triggered by the weight of the victim, or someone in the victim's party.

- Avalanche dangers: myths and realities, Deseret News 31 december 2008

Det omsorgsfullaste avlivandet av denna myt jag sett är ett paper av Benjamin Reuter och Jürg Schweizer på institutet för snö- och lavinforskning i Davos. Man behöver inte begripa sig på differentialekvationer för att ha nytta av det, men det skadar inte heller.

- Ur Reuter & Schweizer: Avalanche triggering by sound: myth and truth [PDF], proceedings från snövetenskaplig workshop i Davos 2009

De konstaterar bland mycket annat att skrikande o dyl, vars tryck uppgår till enstaka Pascal, är minst två storleksordningar svagare än kända lavin-utlösare. Bland ovanligare sådana nämns jordbävningar och ljudbangar från flygplan. Sistnämnda undersöktes på 1970-talet i den intressantaste lavinforskning jag hört talas om: Man lät jetplan flyga fram och tillbaka genom dalar i franska alperna, då och då passerande ljudvallen. Sammanlagt tjugo överflygningar gav tryck på 200–500 Pascal, men skapade ändå "bara" en lavin. Tydligen är ljudbangar en dålig metod för att framkalla laviner (Perroud & Lecomte 1979).

Reuter & Schweizer nämner även att när man utlöser laviner genom att spränga i snön så är det explosionens pressure wave som verkar, inte den shock wave som absorberas fort. Jag vet inte vad det är för skillnad på begreppen.

Salt vatten kokar inte snabbare

Det finns ett gammalt påstående om att vatten kokar snabbare om man saltar det. Stämmer det? Det enkla svaret är nej. Det fullständiga är mer komplicerat.

Salt värms upp mycket snabbare än vatten (med ett tekniskt ord har salt lägre värmekapacitet). Det innebär att saltvatten verkligen värms upp fortare än sötvatten. Detta faktum ligger kanske bakom det ursprungliga påståendet; det används ofta för att motivera att det är sant. Men skillnaden är bara påtaglig om man saltar riktigt mycket. Eller rättare sagt, om man ersätter vatten med salt. 1 kg saltvatten kokar (lite) snabbare än 1 kg sötvatten, men det beror på att en del av saltvattnet utgörs av salt. Tar man 1 kg sötvatten och häller i exempelvis 1 dl salt så får man 1,1 kg saltvatten som inte kokar fortare än 1 kg sötvatten.

Dessutom får man använda mycket salt för att märka någon skillnad. När forskaren Mike Dammann räknade jämförde han rent sötvatten med vatten med 20 % salt. I det fallet kokade saltvattnet hela 25 % fortare än sötvattnet. Men vatten med 20 % salthalt är mycket salt. Havsvatten har cirka 3,5 % salt, och redan det är saltare än många av oss använder vid matlagning. (Utom när man kokar pasta, då mycket salt rekommenderas. Av någon anledning.)

En annan skillnad mellan sött och salt vatten kan också nämnas, trots att den är ännu mindre: Saltet höjer vattnets kokpunkt. Inte mycket, men lite; i exemplet med 20 %-ig salthalt stiger kokpunkten från 100º till 102º.

För att sammanfatta: Saltvattnet värms upp (lite) fortare än sötvatten, men måste bli (lite) varmare än sötvatten för att koka. I praktiken är skillnaderna för små för att spela någon praktisk eller ens märkbar roll.

Källa: Michael J. Dammann, chef för oorganiska sektionen på avdelningen för kemi och ingenjörskemi, Southwest Research Institute: "Does water boil faster if you put salt in the water?", 7 september 2007

Skedar och champagnebubbel

Det roligaste med detta påstående vore om det lever kvar pga att det aldrig prövas

Det finns nog dummare myter. Det finns definitivt besvärligare och farligare myter. Men jag kommer inte på något mer irriterande fnoskigt påstående än att en vertikal sked skulle kunna förhindra bubblor att passera.

Vilket inte hindrar att det ska prövas. Och "champagneskeden" har prövats flera gånger. Ett test som ser särskilt pålitligt ut var när Hans-Uno Bengtsson (salig fysiker som alla läsare av denna blogg bör känna till) och Mischa Billing (vinexpert) testade och tyckte att det fungerade. Hans-Uno kom fram till att det nog berodde på att skeden påverkade luftströmmarna så att de blev mindre effektiva på att transportera bort koldioxiden.

En besvärlig omständighet är att det inte verkar finnas något mekaniskt, neutralt sätt att mäta bubbligheten; man får känna efter. Vad är en sådan metod värd när folk tyckt att flaskor som varit öppna ett dygn varit mer bubbliga än oöppnade flaskor?

Leaving the bottle open and untreated worked better than hanging a spoon inside. In fact, the two bottles left open in the refrigerator for 26 hours averaged a higher score than any other treatment - including just-opened champagne.

Upplevelsen har rapporterats av såväl Mythbusters som (ovan) när några förmågor på Stanford försökte sig på experimentet 1994 (Champagne bubble myth: Forget the silver spoon). I ljuset av sådant låter varken bekräftande eller avfärdande särskilt övertygande.

Jag har heller inte sett någon som provat med annat än champagne. Vad det nu kan bero på … Men om man antar att skedens påverkan skulle vara fysisk och oavhängig de inblandade materialen, så borde det  fungera lika bra eller dåligt med sockerdricka som Bollinger.

Mach & Machister

Hört någon skällas för "machist" på sistone?

In his book [Materialism och empiriokriticism (1909)] Lenin criticized the idealism of the Machists on questions of knowledge about society and further developed historical materialism. He exposed the reactionary nature of the biological theories of society and showed that the Machists, with their pretentious and empty energetistic and biological verbiage, wanted to conceal the irreconcilable class contradictions in capitalist society and to prove that this society would achieve total peace and prosperity by virtue of people’s "psychological tendency toward stability."

- The Great Soviet Encyclopedia: Materialism and Empiriocriticism: Critical comments on a reactionary (1977)

Machister har inte med machismo att göra utan är – var? – anhängare av en kunskapsteoretisk skola som utvecklades av Ernst Mach (1838–1916). Sånt begriper jag mig inte på men så här beskrivs den:

He originally saw scientific laws as summaries of experimental events, constructed for the purpose of making complex data comprehensible, but later emphasized mathematical functions as a more useful way to describe sensory appearances. Thus scientific laws while somewhat idealized have more to do with describing sensations than with reality as it exists beyond sensations.

- Wikipedia: Ernst Mach/Empirio-criticism

En intressant passage i samma artikel nämner att Machs kritik av Newtons fysik inspirerade Einstein, men att Einstein senare insåg att kritiken snarare byggde på filosofi än på fysik.

Men att Machs namn brukas än idag beror förvisso varken på Lenin, Newton eller ens Einstein. Det beror på hans andra karriär. Fysikprofessorn studerade chockvågor: När något färdas fortare än ljudet komprimerar det luften framför sig.

Bild på kula med chockvåg, tagen av Mach 1887. Att man kunde ta sådana bilder på den tiden finner jag lika fascinerande som de relaterade tankeövningarna.

Det var för att hedra professorns arbete i ämnet som ljudhastigheten 1929 fick beteckningen Mach (eller rättare: föremålets hastighet dividerad med ljudhastigheten på platsen). Inom den s.k. strömningsmekaniken finns det en lång rad s.k. dimensionslösa tal som används för att beteckna saker och ting. Några av dem har namn efter kändisar som Arkimedes och Galilei, men det är bara ett som tillhör allmänbildningen.

Dagens bloggpost skrevs med anledning av Chuck Yeagers bortgång, den förste som färdades fortare än ljudet.

Feynman räknar fel

Den allmänna relativitetsteorin rymmer många "anomalier", eller vad man ska kalla saker som är så ointuitiva så det skriker. Som svarta hål, eller tvillingparadoxen: Om tvilling 1 skickas ut i nära ljushastigheten ett litet – för densamme – tag, så kommer tvilling 2 att ha åldrats rejält vid hemkomsten.

Tiden går alltså långsammare vid högre hastigheter, liksom vid högre gravitation. Detta är inget som rör oss till vardags, om man inte räknar GPS:er; ingenjörerna som kalibrerade systemet fick ta hänsyn till Einsteins ekvationer för att få till precisionen. Inte som vetenskaplig kuriosa utan konkreta problem som behövde lösas. Även om tidsskillnaderna är mycket små så medförde de rejält mycket sämre positionsdata än de korrigerade som varenda mobil kan leverera till oss.

Den plats på jorden där gravitationen är som lägst är i mitten. Det innebär att jordens kärna, allt annat lika, är något yngre än ytan. Skillnaden är inte stor; varje sekund där är nästan lika lång här. Å andra sidan talar vi om en tidsperiod på miljarder år. Hur mycket blir jättelite multiplicerat med jättemycket?

På 1960-talet höll den store fysikern Richard Feynman en serie föreläsningar på Caltech. I en av dem nämnde han, vad jag förstått i förbigående och utan att lägga alltför mycket vikt på påståendet, att åldersskillnaden var en dag eller två. Uppgiften kom sedan att återges lite varstans. Som kuriosa, såklart.

Långt senare var den danske fysikern Ulrik Uggerhøj i färd med att skriva en lärobok i ämnet. Han tänkte ta med anekdoten i boken, och för säkerhets skull räknade han efter – rutin inom vetenskapen. Han kom fram till ett helt annat resultat – också rutin. Han dubbelkollade, frågade kolleger, och till slut blev det ett paper.

We treat, as an illustrative example of gravitational time dilation in relativity, the observation that the center of the Earth is younger than the surface by an appreciable amount. Richard Feynman first made this insightful point and presented an estimate of the size of the effect in a talk; a transcription was later published in which the time difference is quoted as 'one or two days'. However, a back-of-the-envelope calculation shows that the result is in fact a few years.

- Ulrik I Uggerhoj, Rune E. Mikkelsen, Jan Faye: The young centre of the Earth, 19 april 2016

Facit (hittills) är 2,5 år.

Det fina i denna historia är inte att den berömde fysikern, nobelpristagaren etc etc räknade fel med fler storleksordningar än man vill räkna fel. Det fina, tycker jag, är att uppgiften förmedlats så länge utan att kontrolleras. Uggerhøj gjorde en rutinkontroll av ett spritt och, åtminstone i kretsarna, välkänt "faktum", och kom fram till att något var fel. Jag vet inte hur många sådana rutinkontroller av spridda och m e m välkända "fakta" jag gjort, för att komma fram till att de är rena faktoider.

Se även Jacob Aron: Earth's core is two-and-a-half years younger than its crust, New Scientist 22 april 2016

De tre som förstår relativitetsteorin

- The Times, 7 november 1919

Arthur Eddington är ett viktigt namn i den morderna fysiken. Allra mest känd är han nog ändå för de mätningar som utfördes vid solförmörkelsen den 29 maj 1919. Där kunde man se att stjärnor som befann sig nära den (förmörkade) solen verkade ha flyttat på sig, eftersom ljuset böjdes av solens gravitation – och det närmast exakt så mycket som Einsteins allmänna relativitetsteori förutspådde, eller en god bit mer än det skulle ha gjort enligt Newtons fysik. Det var det finaste bevis man sett för att den allmänna relativitetsteorin stämde: "Our former belief that the foundations of science had been laid for all time has been shattered", som Royal Society formulerade det.

Sällskapet träffades samma höst för att ta del av berättelsen om mätningarna och expeditionerna (man hade för säkerhets skull skickat folk till både västafrika och Brasilien). Efteråt gick man runt, minglade och gratulerade. En av deltagarna var Ludwik Silberstein, som bland mycket annat skrivit en lärobok om (den speciella) relativitetsteorin. Han bytte några ord med Eddington och frågade om ett påstående som cirkulerat – naturligtvis på skoj – om det är sant att det bara finns tre personer som förstår relativitet?

Eddington funderade ett ögonblick. Silberstein frågade igen: "Professor Eddington, du måste vara en av de tre personerna i världen som förstår den allmänna relativitetsteori?" eller "Var inte så blygsam!". På vilket Eddington svarade: "Inte alls, jag försöker att komma på vem den tredje skulle vara." Vilket kan tolkas som att antingen Silberstein, Eddington själv eller rentav Einstein inte förstod sig på den allmänna relativitetsteorin ...

Detta fråga/svar-citat är, såvitt jag kunnat finna i trovärdiga källor, sant. Däremot var det givetvis inte på allvar, vare sig frågan eller svaret. Det blir desto bättre av att Eddington på stående fot gjorde om en poänglös fråga till en riktig lustighet.

Källor:

• Jean Eisenstaedt, The Curious History of Relativity: How Einstein's Theory of Gravity Was Lost and Found Again (Princeton University Press 2006)
• Thibault Damour, Once Upon Einstein (Taylor & Francis 2006)

The trench effect

Den 18 november 1987 bröt en explosiv brand ut på King's Cross tunnelbanestation i London. 31 människor dog. Förloppet var så snabbt och intensivt att man först misstänkte IRA. Men snart fick teorier om en bomb eller mordbrand läggas åt sidan. Man visste att en liten eld hade brunnit i rulltrappan under flera minuter, för att sedan plötsligt förvandlas till en kaskad av eld som slog upp utmed trappan och in i biljetthallen. Det var vad som hänt; men hur hade det gått till?

Man skickade vidare frågan till Oxford. Där fanns det folk som kunde simulera saker och ting. De gjorde en digital modell av stationen och startade en digital eld i den digitala rulltrappan (de verkliga rulltrapporna var för övrigt gjorda av trä).


De såg något mycket märkligt: När elden började växa till sig följde den rulltrappan. Värmen steg inte rakt uppåt, utan i trettio graders lutning. Var det en bugg?

När jag först visade folk frågade de om jag hade gravitationen åt rätt håll.

- Suzanne Simcox

Men om det fanns något fel i simuleringen så kunde de inte hitta det.


Efter att ha brunnit på sniskan i trettio sekunder spred sig den digitala branden plötsligt och explosivt uppåt. Det var definitivt vad som hade hänt på riktigt. Men hur var det med snedbranden? Hade den också inträffat på riktigt?


För att undersöka saken i verkligheten byggde man en skalenlig modell av stationen, med samma material som på riktigt, och packade den med kameror och värmesensorer. Sedan anlade man en eld på rätt ställe. I flera minuter brann den så som vi är vana vid att eld brinner. Man uppskattade att det skulle ta en timme för den att nå trappans topp.


Men så hände något. Elden och värmen började följa rulltrappan, precis som i simuleringen. Värmen steg snabbt och trappan började avge brännbara gaser. När förbränningstemperatur uppnåtts exploderade det. En kaskad av eld slog upp utmed den lilla trappan och in i den lilla biljetthallen.

Vad man hade upptäckt var hur två välkända effekter kunde samverka:

• The Coandă effect is the tendency of a fast stream of gases to bend towards, and adhere to, nearby surfaces. The stream's static pressure tends to decrease, which creates a pressure difference between the surface and areas far from it. This bends the stream towards the surface and tends to keep it attached to that surface.
• Flashover is a sudden widespread fire, which occurs when most surfaces in a space are heated until they emit flammable gases hot enough to auto-ignite. Before flashover, flammable gases may be emitted but are too cool to ignite.

- Wikipedia: Trench effect

Simuleringen hade varit korrekt utförd. Den visade precis vad som hände.


Wikipedia: King's Cross fire
Bilder från Youtube: King's Cross – Seconds from disaster

Miraklet med korset i Notre Dame

After all the aftermath and destruction of the Notre Dame fire, the altar and cross remained untouched. Please explain to me how you don't believe in God after seeing this.

- Twitter

Man kan fundera på vilken bisarr, för att inte säga helgalen, övernaturlig intelligens folk kan acceptera, som låter såväl katedraler som städer, länder och folk brinna, inklusive myriader symboler för varjehanda gudomligheter, men som sätter stopp vid ett kors på det här sättet.

Eller så kollar man med fysiken, och finner vid en enkel slagning att trä brinner vid ca 600° C, men guld smälter först vid drygt 1060° C. Även om vardagens fysik skiljer sig från laboratoriets så går det inte att förstöra guld bara genom att utsätta det för brinnande trä på håll. Och även om träkol ger betydligt mer värme, uppemot 1100° C, så funkar det ändå inte i ett öppet utrymme.

Man kan fråga sig hur många "mirakler" genom åren som haft så här enkla förklaringar.

Eddingtons talmystik

I believe there are 15 747 724 136 275 002 577 605 653 961 181 555 468 044 717 914 527 116 709 366 231 425 076 185 631 031 296 protons in the universe and the same number of electrons.

- Arthur Eddington föreläser om "The Philosophy of Physical Science", Trinity College, Cambridge (1938)

Eddington är mest känd för att han strax efter första världskriget gjorde observationer som bekräftade Einsteins (allmänna) relativitetsteori. Han var också den förste som föreslog att stjärnorna drivs med kärnkraft.

Andra idéer är lite mer ... Speciella.

Jag har sett påståendet ovan förut och alltid utgått ifrån att det var ett skämt. Hur skulle det kunna vara något annat? Men nu är jag inte lika säker.

Eddington kom fram till det stora och mycket exakta talet på en underlig väg. Han tog den så kallade finstrukturkonstanten, en märklig naturkonstant som dyker upp på lite olika ställen i fysiken. Vad Eddington föreslog var att den även var kopplad till antalet partiklar i universum. Eftersom konstanten α, så vitt han visste, var 1/136 så utgick han ifrån 136. Sedan multiplicerade han det talet med 2²⁵⁶. Varifrån han fick detta tal har jag inte lyckats få reda på. Följande beskrivning är den mest konkreta jag hittat:

Because particles cannot be considered in isolation, Eddington argued, any theory of the electron has to deal with at least two electrons. Applying his new mathematics [vad nu det innebär], each could be described using 16 E-numbers [som väl är en grej inom hans nya matte]. Multiplying 16 by 16 gives a total of 256 different ways in which electrons can combine into a single system. He then showed that, of these 256 ways, only 136 are actually possible; 120 are not.

- Arthur I. Miller, Empire of the Stars (Houghton Mifflin Harcourt, 2005), s 70

Kan det vara så att Eddington var delvis geni, delvis förvirrad drömmare? Sådana har funnits såväl förr som senare. Det skulle förklara den förvirrade tystnad som jag tycker mig skönja kring hans mystiska tal, som när Wikipedia mumlar något om "aesthetic and numerological considerations".

Det är även typiskt för sådana drömmare att de inte låter sig besväras av verkligheten. När finstrukturkonstanten förfinades till 1/137 så justerade Eddington sitt "bevis" till att fungera lika bra för 137 som 136. Däremot ville han inte veta av decimaler; hans finstrukturkonstant skulle vara ett heltal.

Idag anges finstrukturkonstanten till 1/137,035999 ... Antalet väteatomer (och därmed protoner och elektroner) i det observerbara universum estimeras till 10⁸⁰. Det har ingen som helst koppling till vilken finstrukturkonstant som helst.

Däremot finns det ett annat Eddington-tal. Det lanserades av samme Arthur, har inte ett dugg med fysik att göra, är långt mer konkret och används verkligen av berörda entusiaster.

The Eddington number in the context of cycling is defined as the maximum number E such that the cyclist has cycled E miles on E days. For example, an Eddington number of 70 would imply that the cyclist has cycled at least 70 miles in a day on 70 occasions.

 - Wikipedia: Arthur Eddington#Eddington_number_for_cycling

Nollpunktsenergi

Helium som ändå flyter

Nollpunktsenergi, zero-point energy, är en stor grej i vissa förvillade kretsar. Den förknippas med flygande tefat, Nikola Tesla och konspirationer från Makterna™ som håller potentiellt världsförbättrande kunskap borta från massorna.

Nu är nollpunktsenergi inget påhitt utan högst verklig, och ingår i den av pseudovetenskapen grovt missbrukade och missförstådda kvantfysiken. Enkelt uttryckt är nollpunktsenergin den energi som återstår i ett "system" sedan man tagit bort så mycket energi som möjligt. Hur mycket man än kyler ner en atom så bibehåller den en viss energi. Ett påtagligt exempel är helium som håller sig flytande oberoende av temperatur (däremot inte oberoende av tryck).

Men det innebär inte att nollpunktsenergi någonsin kan komma till användning. Huruvida det är teoretiskt möjligt är inte säkerställt men ...

As to whether zero-point energy may become a source of usable energy, this is considered extremely unlikely by most physicists, and none of the claimed devices are taken seriously by the mainstream science community.

- The Calphysics Institute: Zero-Point Energy

Nämnda "claimed devices" är en ständig ström av uppfinningar vars konstruktörer oftast, vad jag förstått, är fullkomligt ärliga i sina förvillelser; de hävdar och tror att grejorna fungerar trots att de inte gör det. Det är en modern form av evighetsmaskiner och de vises sten.

Wikipedia: Zero-point energy

Stephen Hawking citerad..?

Stephen Hawking (1942-2018) har länge varit en av vår tids mesta citatmagneter, en person som tillskrivs diverse citat som man tycker passar densamme. När han nu gått bort, 55 år sedan han fick två år kvar att leva av läkarna, lär antalet slentrian-tillskrivningar öka. Liksom cirkulationen av äkta varor; för förvisso kläckte han flera väl formulerade och uttänkta ting som gärna låter sig citeras.

Goda citat-kollaren Quote Investigator har för tillfället bara två SH-taggade inlägg men båda är fina:

The Greatest Obstacle to Discovery Is Not Ignorance — It Is the Illusion of Knowledge

Nej: QI har funnit citatet tillskrivet Hawking sedan 2001, har ej funnit belägg för att Hawking använt det, funnit belägg för att en viss Daniel J. Boorstin använt det 1984 och flera andra tillfällen.

The Best Evidence That Time Travel Is Not Possible Is That We Have Not Been Invaded By Hordes of Tourists from the Future

Ja: QI har funnit belägg för att Hawking använde citatet 1991, ej funnit tidigare belägg.

Inte sagt av Niels Bohr

Niels Bohr (1885-1962) är en av de jättar på vars axlar den moderna fysiken vilar*. Han har också blivit en pålitlig citatmagnet att ta till när man tycker att Einstein är för uttjatad och Feynman m.fl. lite för avancerade.

Här är en som försökt att hitta klatschiga soundbites hos Bohr:

En gång försökte jag lära ut lite kvantmekanik för en klass med juriststudenter, filosofer och konsthistoriker. När jag gjorde reklam för kursen satte jag ihop de mest iögonenfallande citaten jag kunde hitta från de största auktoriteterna på fältet. Heisenberg var en guldgruva: "Tanken på en objektiv verklighet med elementarpartiklar har sålunda gått upp i rök ..."; "tanken på en objektivt verklig värld vars minsta partiklar verkligen finns, på samma sätt som stenar och träd finns, oberoende av huruvida vi observerar dem eller inte [...] är omöjlig". Feynman bidrog också: "Jag vill påstå att ingen förstår kvantmekanik." Men jag misslyckades med att hitta någonting jämförbart i Bohrs texter. Andra tillskrev honom spektakulära uttalanden, men när han själv skrev verkar han med flit ha undvikit att antyda någonting dramatiskt. Du står inte i en föreläsningssal och avfyrar citat som "Kvantfenomenens odelbarhet resulterar i omständigheten att varje definierbar underavdelning skulle kräva en förändring av det experimentella arrangemanget för varje nytt individuellt fenomen" eller "komplementaritetens vidare ram uttrycker direkt vår position beträffande beskrivningen av de fundamentala egenskaper hos materien som förutsätts i klassiska fysiska beskrivningar men är utanför dess fält"**.

Jag var därför på jakt efter guldklimpar när jag satte mig att recensera dessa tre volymer: en återutgivning av Bohrs samlade essäer om kvantteorins revolutionära epistemologi och om implikationerna för andra vetenskapliga och icke-vetenskapliga fält (originalen gavs först ut 1934, 1958 och 1963). Men den mest radikala formuleringen jag kunde hitta i dem var detta: "... Fysik ska inte ses så mycket som studiet av något givet a priori, utan snarare utvecklandet av metoder för att få struktur och översiktlighet av människors upplevelser". Inga guldklimpar för icke-forskare.

- N. David Mermin, fysiker på Cornell University***

Den fina forskningen finns på pålitliga Wikiquote. Här följer några påstådda Bohr-citat som utreds där och annorstädes.

Den som inte blir chockerad av kvantfysiken har inte förstått den

Tillskrivs Bohr högt och lågt i en rad varianter. Ännu verkar ingen ha lyckats hitta det hos Bohr, vare sig i ursprunglig eller ens citerad form.

Det är svårt att sia, särskilt om framtiden

För att citera mig själv: "Ett spritt citat som tillskrivits ett antal förmågor, varav ingen är den som ursprungligen myntade det." Omsorgsfulla Quote Investigator kommer fram till att citatet nog myntades på danska, men av en anonym förmåga; säkerligen inte den väldokumenterade Bohr, som tillskrevs det första gången flera år efter sin död.

Sluta tala om för Gud vad han ska göra

Den berömda (äkta) utsagan från Einstein, om att Gud inte spelar tärning (= kritik av kvantmekaniken som inte bara skenbart utan fundamentalt osäker), fick ett lika berömt svar ... Sägs det.

Naturligtvis inte ... Men jag har hört att det fungerar även om man inte tror på det.

En rolig och mysig anekdot berättar om besökaren hemma hos Bohr som noterade en upphängd hästsko; trodde verkligen den store fysikern på sådant? – Vilket skulle ha besvarats som ovan. Quote Investigator har lokaliserat historien till 1956 vilket stämmer rent kronologiskt, men däremot inget som antyder att den skulle vara mer än en rolig historia.


* För att ta till ett citat från Newton som visserligen är äkta men kan ha en annan tolkning än den man brukar tänka sig; se Faktoider: Newton och jättarnas axlar.

** Mina o-auktoriserade översättningar av Mermins engelska översättningar av Bohr (om det nu inte var engelska till att börja med); men poängen framgår.

*** Nathaniel David Mermin myntade det fina (och äkta) citatet "shut up and calculate!" som sammanfattning av den så kallade Köpenhamnstolkningen av kvantmekaniken. Han har även föreslagit att enheten fot ska definieras som en ljusnanosekund.

Magnetiska kullar

Nog ser det här ut som en nedförsbacke?

Fenomenet låter sig sällan fångas på bild utan är något som ska upplevas på plats (jag har ännu inte haft den äran). Men en ovanligt fin "magnetisk kulle" i skotska Ayrshire är ett undantag. Vägen på bilden sluttar alltså uppåt. Om bilen fått rulla fritt skulle den rulla framåt, till synes i strid mot gravitationen.

Backen har begåvats med det fina namnet Electric Brae (brae = backe) och en sten (bredvid bilen) där den optiska illusionen beskrivs utförligt och korrekt.

The ELECTRIC BRAE, known locally as 'CROY BRAE'
This runs the quarter mile from the bend overlooking Croy railway viaduct in the west (286 feet Above Ordnance Datum) to the wooded Craigencroy Glen (303 feet A.O.D.) to the east. Whilst there is this slope of 1 in 86 upwards from the bend to the Glen, the configuration of the land on either side of the road provides an optical illusion making it look as if the slope is going the other way. Therefore, a stationary car on the road with the brakes off will appear to move slowly uphill. The term "Electric" dates from a time when it was incorrectly thought to be a phenomenon caused by electric or magnetic attraction within the Brae.

Magnetiska kullar finns lite varstans i världen. Det är inte alla som beskrivs lika korrekt som Electric Brae.

A hill near picturesque Leh has magnetic properties which attracts metallic objects, making vehicles move up at a speed of about 20 km per hour with their engines off. [...] Locals and the Indo-Tibetan Border Police (ITBP) personnel, who man the Ladakh border with China, even claim that to escape the magnetic impact of the hill, helicopters and aircraft have to fly at a relatively greater height. And aircraft which come into the radius of the "Magnetic Hill" face jerks, similar to those witnessed during turbulence.

- Magnetic Hill: A wonder in Ladakh, The Hindu, 7 juni 2003

Det ska påpekas att The Hindu inte är någon slasktidning utan högst respektabel. Vilket tydligen inte hindrar galenskaper som ovan.


Wikipedia: List of gravity hills; Electric Brae
Undiscovered Scotland: Electric Brae

Etern i populärversion

Nu trodde den store naturforskaren Newton att [...] solstrålarna utgjordes av mycket små partiklar, som utkastades af solen och som underhöllo ett ständigt bombardemang mot våra ögon. Det är lätt att förstå, att detta skulle låta oss se ljus och känna värme, på samma sätt som ett slag på ögat kommer oss att se stjernor eller ett slag på kroppen kommer oss att känna värme; och under ganska lång tid antogs denna förklaring vara riktig. Men nu vet man, att det gifves många företeelser, hvilka icke låta förklara sig med denna teori, ehuru vi icke här kunna redogöra för dem.

- A. Buckley*, Vetenskapens sagoland (1886), kap 2; originalet The Fairy-Land of Science (1879)

Några företeelser som tydligen icke låter förklara sig med partikel-ljus, även om Newton naturligtvis försökte, är diffraktion (att ljus som går genom en öppning sprids), brytning (i linser t.ex.) och effekter som har med polariserat ljus att göra. De förklaras desto bättre med våg-ljus. Man kan till och med använda dem för att ta reda på våglängden hos ljus.

Vid ungefär samma tidpunkt, då Newton skref, uppträdde en holländare vid namn Huyghens med det antagandet, att ljuset kommer från solen som små vågor, hvilka färdas genom mellanrummet nästan på samma sätt som krusningarna på en vattenyta fortskaffa sig tvärs öfver denna. Den enda svårigheten var att förklara, i hvilket ämne dessa vågor kunde finnas: i vatten kunde det icke vara, ty vi veta, att det icke gifves något vatten i verldsrymden; i luften icke heller, ty luftkretsen slutar på ett jemförelsevis litet afstånd från vår jord. Det måste derför finnas ett ämne, som fyller tomrummet mellan oss och solen och som är tunnare än så väl vatten som luft.

Huygens var inte den ende som föreslog att ljus är en våg. Newton hade å sin sida idéer om ett "eteriskt medium" som förmedlade värme, som han tänkte sig som en annan sorts strålning än ljus. Men frågan var inte helt enkel att greppa, ens med de allt mer sofistikerade och kluriga experiment som utfördes för att utforska ljusets natur. Partikelförklaringen hade länge övertaget, Newtons auktoritet spelade säkert in en hel del, men framåt 1800-talet slogs det fast att ljus och annan elektromagnetisk strålning är vågor. Och vågor behöver något att vara vågor i: "den ljusbärande etern"** blev fastslagen.

Och nu vill jag bedja dig taga hela din inbillningskraft till hjelp: jag kommer nämligen att fordra af dig, att du skall med inbillningen se någonting som är fullkomligt lika osynligt som kejsarens nya kläder i Andersens saga; skillnaden är bara den, att det här osynliga något är i hög grad lifaktigt; och ehuru vi hvarken kunna se eller röra vid det, känna vi det genom dess verkningar. Föreställ dig således ett tunnt ämne, som fyller allt rummet mellan oss och stjernorna! Ett ämne så fint, att det icke blott är osynligt, utan kan genomtränga fasta kroppar sådana som glas, is, ja, äfven trä eller tegelstensmurar. Detta ämne kalla vi eter. Jag kan icke här redogöra för skälen, hvarför vi måste antaga, att ett sådant ämne finns utbredt i allt rum. Du måste tills vidare antaga det på utsago af sådana män som Sir John Herschel eller professor Clerk-Maxwell, tills du kan studera fråga på egen hand.

Etern medförde förvisso en mängd problem. Hur kunde, för att bara ta ett exempel, ett ämne vara så massivt att det snabbt och förlustfritt förmedlade de mycket snabba ljusvågorna, samtidigt som det var så "eteriskt" att hela planeter utan vidare kunde röra sig tvärs genom det? Men sådana problem är inte mycket att orda om i sig; jämför med de bisarra anomalier som kvantfysiken ger upphov till. Då var det ett betydligt större problem att en lång rad experiment som utfördes för att utforska etern inte gav några resultat. Det var som om ... Den inte var där.

Samma år som Buckleys fina bok om naturvetenskap för barn gavs ut föddes Albert Einstein. Han var 26 år när han gav ut det arbete som inte bara gav världen E = mc² utan även utgjorde eterns gravsten. Ljuset var partiklar (som inte behöver något medium) och vågor, samtidigt; hur detta gick ihop återstod att utforska, men att så var fallet var klarlagt.

Detta var förvisso ett nytt paradigm, men togs inte alls emot med så stort motstånd bland fysiker som folk gärna inbillar sig. Vid det laget var eter-teorin mogen att kasseras. Den hade haft sin tid som nödvändig förklaring; även om den visade sig vara felaktig så var den ingalunda dålig vetenskap.


* Arabella Buckley (1840-1929) var sekreterare för ingen mindre än Charles Lyell, geologins fader. När han dog 1875 började hon att hålla populärvetenskapliga föreläsningar och ge ut dem i bokform. Det blev en rad fina böcker varav några översattes till flera språk.

** Själva ordet kommer från klassisk grekiska och avser den "högre" atmosfären, till skillnad från den lägre. Det fick också ge namn åt det hypotetiska element man tänkte sig fyllde världsrymden.

Wilhelm Reich och hans orgon

Det var länge sedan man såg något om Wilhelm Reich eller hans underbara orgon i nyhetsflödet. Men så händer det:

Aktivisten, som vill vara anonym, hävdar att hon tillsammans med andra, placerar ut orgoner [ska vara orgoniter] inte bara vid master, utan också i bostadsområden runt om i Sverige.
– Vi gör det för att skydda mot elektromagnetiska fält. I nästan varenda hem finns det till exempel routers och dataskärmar som strålar ut kraftfält, och vi placerar ut orgonerna för att skydda folk.

- Aktivisten: Ingen bomb - det var en orgonit, SVT Uppsala, 19 maj 2016

"Orgoniterna" är inte Wilhelm Reichs idé utan en vidareutveckling av hans "forskning". Men låt oss börja med Reich ...

(Det som följer var sannerligen inte avsett att bli någon sorts sammanfattning av Reichs liv & dåd utan bara exempel på några av hans mer anmärkningsvärda prestationer inom olika fält. Men eftersom han levererade så många sådana så blev det lite längre än tänkt.)

Wilhelm Reich föddes 1897. Han växte upp i en by i Bukovina, ett område som vid den tiden ingick i Österrike-Ungern, idag är delat mellan Rumänien och Ukraina (Reichs by ligger, åtminstone för tillfället, i Ukraina). Han deltog i första världskriget vid den italienska fronten. Efter kriget började han studera i Wien. Där träffade han Sigmund Freud som fann den unge studenten begåvad och lovande. Reich började idka psykoanalys. Under 20-talet steg hans anseende snabbt. Han skrev böcker om karaktärsanalys och annat freudianskt som användes under lång tid, rentav än i våra dar minsann, efter vad jag hört. Han kombinerade psykoanalysen, som ju är rätt sexfixerad till att börja med, med mer sex, marxistiska analyser, och ännu mer sex.

Föredrag av dr Wilhelm Reich: Ungdomens sexuella fråga i det borgerliga samhället, eller hur det nu översätts – Die Rote Fahne den 30 januari 1930.

När 1920-talet övergick till 1930-talet blev Reichs idéer snabbt allt mer inkompatibla med såväl verkligheten som samtiden. I september 1933 publicerade han Fascismens masspsykologi vari han analyserade exakt hur ett så sorgligt gäng som nationalsocialisterna kunde komma till makten Tyskland. Även om marxistiska texter uppnår en ny dimension av oläsbarhet så finns där några fina passager, som när han beskriver några av fascisternas lockbeten: "uniformens sexuella verkan, den erotiskt retande verkan av paradmarscherna (på grund av deras rytmiska fulländning), det militäriska uppträdandets exhibitionistiska karaktär" ... Det var inte så konstigt att de under den "nationella revolutionen" våren 1933 lämnade landet. Lite mer udda var att han samtidigt gjort sig oönskad hos kommunisterna, främst på grund av hans fokus på Jugend i sexuelle Frage.

Reich har fortfarande en viss status i vissa röda kretsar. Hans status inom den tämligen väldebunkade freudianska skolan känner jag inte till.

Det var i den vevan, i slutet av 1930-talet, som Reich lämnade Riket och flyttade till Danmark, Sverige (Malmö som var "bättre än ett koncentrationsläger") och framför allt Norge. Det var nu som han började komma de riktigt stora grejorna på spåren. Han upptäckte "bioner" som han trodde var en sorts livets byggstenar, länken mellan levande och död materia. Folk som verkligen begrep sig på sådant och iddes ta del av resultaten förklarade att de var bakterier.

"Gräsbioner": Från ett multnande grässtrå A) kommer bioner som B) klumpar ihop sig, C) bildar ett membran runt sig och till sist D) simmar iväg genom att dra ihop och förlänga kroppen. (Från Orgonics™)

Reich tyckte sig identifera två sorters bioner. De röda förknippades med död och fick heta T-baciller efter Tot, de blå fick heta PA-bioner (efter "paket", av någon anledning). Så småningom insåg han att det var det blåa skimret som var grejen: Det var energi av en fundamental och världsviktig sort som ingen annan någonsin sett före honom. Han kallade den orgon. Det var Wilhelm Reichs livs upptäckt.

För att sammanfatta så är orgon enligt Reich den grundläggande kosmiska energin. Den svarar för "the color of the sky, gravity, galaxies, the failure of most political revolutions, and a good orgasm" (Skeptic's Dictionary). Den kunde användas av så kallade cloudbusters för att få molnen att ge av sig regn.

Mest känd blev den genom orgon-ackumulatorer, skåp eller garderober byggda för att ansamla välgörande orgonstrålning och rikta den mot det eller den som befinner sig inuti. Här kan man sitta och gona sig, obs inte för länge. En annan grunka samlade ihop orgon som sedan kunde riktas i en stråle mot målet.

Reich själv tillbringade resten av livet med att allt mer frustrerad predika orgonets välsignelser. Då de värdelösa prylarna marknadsfördes som verksamma mot allehanda sjukdomar lade USA:s läkemedels- och livmedelsverk FDA 1954 beslag på en mängd ackumulatorer och orgon-litteratur och förstörde alltihop. Detta gav anhängarna möjlighet att sedan dess spela Galilei-kortet.

Reich och hans orgon fick ett uppsving från 1968 och några år framåt. Ackumulatorerna var som populärast på 1970-talet tror jag. Sedan dog de ut på det sätt som vanföreställningar brukar dö ut: Inte vederlagda av övertygande motbelägg utan på grund av människors nycker, långsamt bortglömda och ersatta av nya vansinnigheter som för ögonblicket verkar mer spännande.

Men trots att det som sagt är länge sedan orgon fick någon större uppmärksamhet så finns det några som fortfarande arbetar med det. En nyutveckling (resultatet av "forskning", tvivelsutan) utgörs av orgoniter: orgonstenar, klumpar som utsöndrar orgon. De består av plast med aluminiumspån och en och annan kristall. De har ett säreget utseende och är kanske dekorativa i rätt sammanhang.

En av brevpressarna som beskrivs på orgoniter.se kallas "the holy handgrenade". Hur man nu ska tolka det.

På en sida som säljer orgoniter hittar man bland annat denna skapelse, där den magiska pyramidformen tagits med i ekvationen. Det är även på orgonitshop.se som man hittar följande anvisningar för hur de kan användas:

Placera åtminstone en orgonit så nära du kan varje mobilmast som du hittar inom 5 km avstånd från din bostad. Det ger bäst effekt att omvandla negativ energi så nära källan som möjligt. Har du högspänningsledningar eller ställverk i närheten så kan du placera 2-3 orgoniter alldeles under/intill dem. Observera att orgonit inte försämrar funktionen hos utrustning som den placeras vid, endast kvalitén hos den emitterade energin förbättras. Orgoniter används framförallt på ställen där skadliga energifält kan lokaliseras, t.ex. nära kraftledningar, mobilmaster, strålkällor som wifi, routrar, husets säkringsskåp mm. Kan placeras i sovrummet om man plågas av störd sömn, i växthus, djurstallar mm.

Även om tyngdpunkten läggs på "elstrålning" så kan man ana spår av äldre orgonteorier, där den underbara blåa strålningen ligger bakom allt som är bra:

Eftersom orgoniter generellt omvandlar negativ energi till positiv finns det mängder med tillämpningar där man vill uppnå samma syfte. Exempelvis områden där det ofta sker olyckor eller områden med hög förekomst av kriminalitet har med hög sannolikhet brist på positiva energiformer.

Vad som hänt är att Reichs tråkiga passé pseudovetenskap korsats med den moderna spännande pseudovetenskapen om skadlig "elsmog" och "mobilstrålning". Det är det pålitligaste sättet för villoläror att överleva och komma vidare: Inte att utvecklas i sig utan att korsbefruktas med andra villoläror.


Källor:

• Martin Gardner, Fads and Fallacies in the Name of Science (1957), kap. 21 Orgonomy
• Robert Todd Carroll: orgone energy, Skeptic's Dictionary
• Wikipedia (eng.): Wilhelm Reich; Orgone
• RationalWiki: Orgone energy
• Orgonics™: What is Orgone Energy & What is an Orgone Energy Accumulator?

Hur långt är ett kvantsprång?

Begreppet "kvantsprång" har aldrig blivit lika vanligt i svenskan som salto cuántico i spanskan, Quantensprung i tyskan, eller quantum leap i engelskan. Men då och då förekommer det, om inte annat i översättning. Och det som avses är ett stort hopp, ett plötsligt framsteg, något i närheten av det berömda paradigmskiftet.

Trots att ett kvantsprång är något av det minsta som finns ... Fast hur litet, egentligen? Hur långt är ett kvantsprång?

Här har vi en atom uppritad enligt den så kallade planetära atommodellen, där elektronerna cirkulerar som mycket små planeter kring atomkärnans sol:

En elektron i "bana 3", det tredje så kallade elektronskalet, får för sig att hoppa ner till elektronskal 2. Det är detta hopp mellan elektronbanorna som är kvantsprånget. Det intressantaste är att atomen ger ifrån sig strålning (eftersom lägre elektronskal innebär en lägre energinivå får elektronen göra sig av med överskottsenergin) vilket, när man började inse vad som hände, fick mycket stora konsekvenser för partikelfysiken. Att kvantsprånget tydligen är ögonblickligt, det tar ingen tid alls, var en kuriositet som man verkar ha tagit med jämnmod. Det var ju ändå bara en modell av en verklighet som man just hade börjat kartlägga.

Avståndet mellan "banorna" är n²a_B, där a_B (den så kallade Bohrradien) är 52,9 pikometer. Eftersom 1 pikometer är 1 miljarddels millimeter kan vi bilda oss en uppfattning om storleksordningen för kvantsprång.

Å andra sidan ... Den planetära modellen, framlagd av Niels Bohr 1913, har sina klara poänger. Den var avgjort värd Nobels fysikpris 1922 och den används än idag när folk ska invigas i kärnfysikens mysterier. Men inom själva kärnforskningen dröjde det inte länge innan man tog fram avsevärt krångligare och mer verklighetstrogna modeller.

Här har vi modeller för en atom med elektroner i olika "elektronskal", eller snarare så kallade orbitaler. Dessa anger inte några elektronbanor utan de områden där respektive elektron med 90% sannolikhet befinner sig i varje givet ögonblick. Att elektroner "hoppar mellan banor" är egentligen en liknelse för att deras orbitaler förändrar form. Som synes är det här meningslöst att tala om "avstånd mellan banor". (Jag vet inte hur den moderna partikelfysiken tolkar Bohrradien, en enhet som fortfarande används.) Vad man kan tala om är skillnader i energinivåer och frekvensen på strålning. [Uppdaterat: Den färgglada bilden jag använde tidigare visar inte orbitaler utan något annat.]

Den största överraskningen var dock att begreppet quantum leap eller jump inte verkar ha myntats förrän långt efter att de var fysikaliskt relevanta:

Introduced in physics directly from Latin by Max Planck, 1900; reinforced by Einstein, 1905. Quantum theory is from 1912; quantum mechanics, 1922; quantum jump is first recorded 1954; quantum leap, 1963, often figurative.

- Etymonline: quantum


(Jag har tagit upp frågan på denna blogg förut, men med mycket färre detaljer.)

[Uppdaterat: Det här är inte orbitaler utan orbitalernas "vinkelberoenden. Jfr bosjos kommentarer.]

Om kvantteorin vid den absoluta nollpunkten

Känns den här igen: Finstrukturkonstanten. Det är en fundamental konstant som i princip anger hur stark den elektromagnetiska kraften är. Sysslar man med kvantmekanik lär man sig snart känna igen värdet på nära nog 1/137. (Huruvida den i själva verket inte är konstant utan kan ändras lite grann under lång tid är en helt annan fråga som väckt mycket uppståndelse.)

Den absoluta nollpunkten torde vara allmänt känd, den som ligger vid -273° C eller aningen svalare; kallare än så blir det inte.

Ser ni sambandet?

137 * 2 = 274

Kan detta vara en slump? Hade naturligtvis kunnat vara, men är det inte. Detta visade Hans Bethe (som senare skulle få nobelpriset i fysik) med kollegerna Guido Beck och Wolfgang Riezler i en notis som 1931 publicerades i den ansedda tidskriften Die Naturwissenschaften.

Märkligt nog har jag inte lyckats hitta denna viktiga text på svenska. Därför har jag yxat till en översättning på egen hand.

Anmärkningar på kvantteorin vid den absoluta nollpunkten

av G. Beck, H. Bethe och W. Riezler

Låt oss betrakta ett sexkantigt kristallgitter. Den absoluta nolltemperaturen kännetecknas av villkoret att alla grader av frihet är låsta. Det innebär att alla inre rörelser i gittret upphör. Detta gäller naturligtvis inte för en elektron i en Bohr-orbital. Enligt Eddington har varje elektron 1/α frihetsgrader, där α är Sommerfelds konstant [äldre beteckning på finstrukturkonstanten]. Förutom elektronerna innehåller kristallen endast protoner för vilka antalet frihetsgrader är desamma, eftersom protonen enligt Dirac kan ses som ett hål i elektrongasen. För att få ner temperaturen till den absoluta nollpunkten måste vi därför ta bort 2/α - 1 grader av frihet per neutron. (Kristallen som helhet antas vara elektriskt neutral; 1 neutron = 1 elektron + 1 proton. En grad av frihet blir kvar på grund av omloppsrörelsen.)

För den absoluta nolltemperaturen får vi därför

T₀ = -(2/α - 1) grader

Om vi tar T₀ = -273 får vi för 1/α värdet 137, vilket överensstämmer med det värde som erhållits genom en helt annan metod. Det kan enkelt visas att detta resultat är oberoende av val av kristallstruktur.

G. Beck, H. Bethe, W. Riezler
Cambridge, 10 december 1930

Bland allt annat kan det påpekas att neutronen vid det här laget ännu inte var experimentellt fastslagen.

Notisen är visserligen kort men inom ett område och på en nivå där det lätt blir fel. Som vanligt är jag tacksam för att få ev. fel och underligheter utpekade.

Fysikern som ung gosse: Hans Bethe med sina föräldrar i hemstaden Strassburg. Året är 1918 och som synes är det tillräckligt varmt för att sitta ute. Samma höst skulle freden äntligen bryta ut. Den 22 november kommer general Gouraud att leda in franska trupper i den stad som nu åter skulle bli franska Strasbourg.