Fossil biprodukt

- Dickinsonia, som läckert fossil samt i en konstnärlig tolkning

Släktet Dickinsonia är fascinerande. Det levde för ca 600 miljoner år sedan och är en av de första större livsformerna vi känner till. ”Större” är ingen överdrift; funna fossil har mätt från några millimeter upp till 140 cm. Ja, fossilen är inte förstenat ben eller brosk – sånt var inte uppfunnet än – men avtryck som bildats och förstenats långt efter att de fragila organismerna försvunnit.

Klassificeringen av så avlägsna varelser, såväl i tiden som släktskapet, är ingen enkel sak. Sedan den upptäcktes efter andra världskriget har den tidvis klassats, med varierande grader av osäkerhet, som en mycket tidig form av olika växter, lav, manet, korall … Eller hörde den kanske till en helt egen gren på livets träd? Kanske en egen stam? Men 2018 kungjordes en upptäckt som inte bara var en paleontologisk sensation utan sensation över huvud taget. Wikipedias artikel Dickinsonia#Classification har en fin liten filmsnutt där Ilja Bobrovskij berättar om hur han lyckades isolera molekyler som en gång suttit i Dickinsonia. Och bland dem hittades ämnen som kännetecknar animalier, dock inte andra kungariken som svampar. Därmed hade man bevisat att de var djur, därtill de första större, komplexa djuren vi känner till. (Äldsta djuren på jorden har identifierats, SvD 20 september 2018)

Dickinsonia levde i senare delen av en period som kallas Ediacara. (Den blev förresten officiellt godkänd som period först 2004, vilket var den första nya perioden på över hundra år att införas i rullorna.) På den tiden såg såväl livet som jordytan annorlunda ut. Det är kanske inte så konstigt att varelser som då kunde vara samlade idag återfinns utspridda. På den här gamla kartan har jag prickat ut de platser där man hittills hittat Dickinsonia.

I Indien har jag satt en ring. I Madyar Pradesh ligger ”Bhimbetka rock shelters”, ett område känt för sina många och märkvärdiga grottor. Jag har inte mycket till övers för UNESCOs allt längre lista med världsarv, men att grottorna finns där (länk) är onekligen en lättbegriplig indikation på att här finns något utöver det vanliga. Grottorna är dessutom högintressanta på flera sätt. Där har man hittat spår av mänsklig verksamhet för över 100 000 år sedan, vilket är de äldsta beläggen för folk i Indien över huvud taget. Där finns spännande grottmålningar från äldre stenålder och ända fram till historisk tid. Eftersom geologin också är intressant var det ett utmärkt ställe för geologiska konferenser. Men den som planerades till mars 2020 sköts upp, sköts upp igen, och ställdes sedan in – någonting om ett virus … Några deltagare som redan infunnit sig fick plötsligt gott om egentid. Ett besöksmål var givet – de tog en tur i grottorna. Kanske mer som turister än forskare? Men så fick de syn på något …

I en grotta, ”hiding in plain sight”, hittades ovanstående formation. Tillkallad expertis identifierade den som tre fossila exemplar av D. tenuis. De var de första Dickinsonia man hittat i Indien. Utöver information man kunde få fram om djuret i sig så gav dessa de allra första kända indierna även intressanta ledtrådar om annat som vetenskapen grubblat över. Som åldern på de dittills fossillösa lagren de hittades i, eller den indiska halvöns kontakter med resten av superkontinenten Gondwanaland.

Revised distribution of fossils and facies allows reevaluation of a problem that has long plagued continental reconstructions for the Late Ediacaran. Ediacaran-Cambrian plate motions of 10 to 20 cm yr−1 (Schmidt and Williams, 2010) exceed the post-Cambrian speed limit of 10 cm yr−1 (Meert et al., 1993), and have been explained by true polar wander (Evans, 2003; Mitchell et al., 2011). Plate reconstructions with and without true polar wander show very different continental paleolatitudes (Torsvik and Cocks, 2013), but can be evaluated with biogeographic data (Warren et al., 2014).

- Retallack et al: Dickinsonia discovered in India and late Ediacaran biogeography, Gondwana Research (februari 2021)

Under covid-epidemin stängdes grottorna vilket försvårade forskningen. Flera forskare var mycket nyfikna på fossilen och lyckades så småningom få tillträde. När de fick syn på dem blev de först förvånade, sedan misstänksamma. Fossilen hade chanserat märkbart under den korta tiden sedan upptäckten. Dessutom verkade de lossna från ”underlaget”, på ett sätt som fossil inte brukar göra. Vad pågick? – De tog en närmare titt. Och tittade runt omkring sig. Och tog prover. Och skrev en rapport om vad ”fossilet” egentligen var.

The ‘fossil’ resembles decayed parts of modern Apis dorsata (giant honeybees) hives. In this contribution, we note the structural similarities between “Dickinsonia” and honey and pollen stores of recently decayed bee nests. A closer view of the photos provided in the original paper reveals honeycombed structures within the purported fossil. We also note that the fossil is not located on a bedding surface and is not a part of the rock, but rather is attached as a ‘tracery of waxy material’ above the surface.

- Ur Meert, Pandit, Kwafo och Singha: Stinging News: ‘Dickinsonia’ discovered in the Upper Vindhyan of India not worth the buzz, Gondwana Research (maj 2023)

För att sammanfatta: ”Fossilen” visade sig vara rester från ett bisamhälle.

- Ur Pandey, Ahmad och Sharma: Dickinsonia tenuis reported by Retallack et al. 2021 is not a fossil, instead an impression of an extant ‘fallen beehive’, Journal of the Geological Society of India (mars 2023)

Här fler bilder som ett annat gäng tog på det nyss så märkvärdiga fyndet. Liksom i fallet med Trollhajen gillar jag att man håller tonen även i sammanhang där man kan frestas att spänna av en smula. Men icke så – här har vi det vetenskapliga namnet på biet ifråga (jättebiet A. dorsata är snäppet större än våra honungsbin), här en spektroskopisk analys av bivaxet, källhänvisningarna fyller en hel sida och lite till, med mera.

Apropå vetenskaplig ton … En skillnad mellan biprodukten och trollhajen är reaktionen från de som begått misstaget när det stod klart att misstag begåtts. Fiskforskarna Anastasiadis, Papadimitriou och Küpper reagerade med förnekelse. Den retraction note de till slut tvingades skriva är så fascinerande att jag tar med hela; man riktigt känner hur de stretar emot när de tar sin plasthaj i förtvivlat försvar:

The above authors remove these recent publications due to remaining uncertainty because they are based on a visual observation by a citizen (citizen science), without a specimen being available. The available information was not adequate to support this record based solely on photographic evidence and direct contact between the authors and the citizen.

- Retraction note, Mediterranean Marine Science 16 januari 2023

Bara en sådan sak som att ordet ”citizen” nämns tre gånger. Det var hans fel! Dumme okvalificerade medborgaren!

När fossilhittare professor emeritus Gregory Retallack fick ta del av de ”besvärande” detaljerna konstaterade han genast att han tagit miste. Inte märkvärdigare än så!

Eller, det borde inte vara märkvärdigare än så. Men forskare är folk, de med.

Att rädda folk undan konspirationsteorier

Hur räddar man folk från att hamna i konspirationsteorier?

1. Inget känslopjunk. Inget förlöjligande. Forskning tyder på att känslomässiga argument inte biter.
2. Gå inte in på detaljer. Om man börjar diskutera vid vilken temperatur stål smälter, så har man redan förlorat – den sant troende tröttnar aldrig. Eller effekter av enstaka kodon i ett mRNA-vaccin. Eller vad det innebär för den enskilde, dig eller mig, om en omfattande konspirationsteori är sann – medföljer inte det att vi inte kan lita på någonting vi tror oss veta?
3. Var förebyggande. Bättre att stämma i bäcken än i ån. Hjälp folk att känna igen opålitlig ”information” och opålitliga källor, innan de hamnar där och kör fast.
4. Stöd utbildning och ett analytiskt tänkande. Att visa folk hur man värderar information verkar vara den bästa metoden för att hindra konspirationsteorier från att spridas.

Redan att fundera på hur man ”hjälper folk undan konspirationsteorierna”, snarare än att fundera på hur man ”bekämpar konspirationsteorier”, är ett steg på vägen. ”Bullshit detecting” är populärt, men om man är ute efter att hjälpa folk finns det bättre metoder. Och att utreda hela biotoper av fakta och ljug, detalj för detalj, sånt som till exempel jag själv är svag för, kan vara intressant på många sätt, lärorikt och givande – men, återigen, om man främst är ute efter att hjälpa folk så finns det bättre metoder.

Allt detta enligt en genomgång av ett antal studier i ämnet, sammanfattad i Conspiracy Theories Can Be Undermined with These Strategies, New Analysis Shows, Scientific American 5 april 2023. Och här är själva genomgången, inte mycket mer svårläst än artikeln och utan betalväggar och grejs: The efficacy of interventions in reducing belief in conspiracy theories: A systematic review. Visst kan rekommendationerna som listas ovan ifrågasättas och diskuteras, fattas bara, men det ligger mycket tänk bakom; de är inte något som någon bara fått för sig, eller så.

Några reflektioner … När man läser genomgången är en återkommande refräng, som så ofta, att ”mer forskning krävs”. En svaghet jag ser direkt är dess anglosaxiska slagsida; merparten av de 25 undersökta studierna har utförts i Storbritannien eller USA. Kulturella skillnader kan vara nog så viktiga, och skillnaderna mellan olika länder större än man ofta tänker sig.

Min favorit går visserligen tillbaka på en annan studie, men den får vara med här ändå eftersom det är en synnerligen spridd uppfattning som avlivas; min markering:

If it’s hard to change entrenched conspiracy beliefs, the silver lining is that it’s also hard to make people believe in conspiracies, contrary to popular conception, Uscinski says. In 2022 he and his colleagues published research in PLOS ONE that found no evidence that conspiracy beliefs are growing, despite their visibility on social media. Changing entrenched beliefs of any kind is challenging, Uscinski says, especially if those beliefs are closely tied to someone’s worldview. “Sometimes people pick the beliefs that they want, and they do what they want because of who they are,” he adds.

Studien som undersökte om konspirationsteorier blivit vanligare eller inte: Uscinski et al, Have beliefs in conspiracy theories increased over time?

Få se om det går att övertyga folk om att konspirationsteorier inte är ett växande fenomen …

Outtalade faktoider

- Mythbusters (2016) ep 238

Den största delen av Afrika ligger inte på södra halvklotet utan på norra halvklotet

Jorden är inte helt rund, utan tillplattad kring polerna

Guldmedaljerna i OS är inte tillverkade av rent guld

- Wikipedia: Lista över vanliga missuppfattningar

Dessa korrekta uppgifter kanske förvånar. Men hur ofta ser man felen som uttalade missuppfattningar? Är det någon som hävdat, eller sett eller hört någon hävda, saker som ”Afrika ligger till största delen på södra halvklotet”, ”Jorden är en perfekt sfär”, ”Guldmedaljerna i OS är gediget guld”? Det kan förvisso vara saker som folk går runt och tror, men sällan eller aldrig säger högt. Och om påståendet aldrig sägs tappar faktoiden viss kraft, oavsett hur överraskad man kan bli av att höra hur det ligger till. Inte för att jag själv aldrig gått ut med debunking av outtalade faktoider …

Om vi tar dem en och en:

1) Här konsulterade jag min inre bild av Afrika. Den har en ungefärlig ekvator inritad, och jag kunde direkt kunde konstatera att det finns betydligt mer territorium ovanför den än nedanför. Men om man ställde frågan till folk misstänker jag att ganska många skulle säga att största delen av Afrika ligger på södra halvklotet.

2) har jag svårt att se någon göra en grej av. Har någonsin upplysningen om jordens form följts av publikfrågan ”menar du ett perfekt klot”? Hur skulle påståendet ”jorden är ett klot” behöva formuleras för att ”jorden är inte ett perfekt klot” ska bli debunking? — Om vi tar fakta i målet så är jordens så kallade avplattning, skillnaden mellan ”höjd” och ”bredd”, strax under 1/300. På en boll med en meter i diameter skulle det bli tre millimeter. Beroende på kontexten kan det vara tillräckligt mycket att göra väsen om, eller en obetydlighet.

3) är speciell på så sätt att ”felet” varit sant: Fram till OS 1912 utgjordes guldmedaljerna av solitt guld. Sedan dess har de varit guldpläterat silver. Men jag har aldrig haft en uppfattning i frågan, och letar förgäves i huvet efter en antydan till ”så här är det nog”.

Det är möjligt att ett, två eller alla tre är vanliga någonstans där jag inte sett det. I så fall faller resonemanget för just de exemplen. Men fler finns.

Som de mer eller mindre outtalade faktoider jag själv har tagit upp genom åren. Jag har tagit upp åtminstone några fel som jag varit ganska eller mycket säker på att de förekommer, oavsett vad folk sagt eller skrivit om saken. Det tydligaste exemplet jag hittar just nu är kolsyra: Jag har aldrig sett påståendet ”bubblorna i kolsyrad dryck är kolsyra”, utan det är något jag förutsätter att folk tror, att de skulle svarat det om de fått frågan vad de tror att bubblorna är bubblor av. Särskilt som jag själv trott det, utan att ha fått det levererat som ett faktiskt påstående.

Den pålitligaste källan till ”outtalade faktoider” har varit Mythbusters. De har i program efter program tagit upp ”myter” där resultaten av undersökningarna varit mer eller mindre ointuitiva och förvånande, men som haft ringa spridning i uttalad form. Som om en människa i en sån där jättestor ”hamsterboll” kan överleva ett högt fall, om en bil som står och väger vid ett stup kan falla ner om en fågel sätter sig på fel ställe, eller om man kan ta sig i svävare över ett minfält.

Trollarmé snubblar

Suomen on turha yrittää Natoon. Nato ei voi tallentaa Suomea Venäjältä.

Det är ingen idé att Finland försöker gå med i Nato. Nato kan inte spara Finland från Ryssland.

”Väinö” anger att han är professor i filosofi. Sant är att hans Twitterkonto skapades nu i januari. Profilbilden skriker this-person-does-not-exist (som jag tar upp i Konstgjorda ansikten). Och under de veckor det funnits har det agerat flitigt med konton med liknande profiler.

Så även utan språkkunskaper finner jag det lätt att avgöra att detta är ett trollkonto. En snabbtitt på innehållet maskinöversatt visar att det är defaitism på längden och tvären, och därmed ännu enklare att kategorisera.

Apropå maskinöversättningar …

I Finland har trollarméns koordinerade angrepp, som det ovan är ett exempel på, väckt munterhet. Det återkommande stridsropet ”Nato ei voi tallentaa Suomea” i olika varianter betyder nämligen ”Nato kan inte spara Finland”. Vad trollen ville ha sagt var nog snarare ”Nato ei voi pelastaa Suomea” = ”Nato kan inte rädda Finland”.

Den nyansen fixade inte maskinöversättaren, vilken den nu var. Det är naturligtvis inte självklart vilket språkpar som är aktuellt, även om ett ligger särskilt nära till hands.

Troll försöker vända opinionen i Finland mot Nato, men snubblar på språket, Svenska YLE 20 februari 2023

Sanel Sivac: Trollit yrittivät käännyttää suomalaisia Natoa vastaan, mutta sortuivat hauskaan kielivirheeseen, YLE 20 februari 2023 

Här är förresten fyra av trollarméns fotsoldater. Färska på Twitter, få följare, likheter i beskrivningar (trollen antar att det är mycket viktigt för finnar att berätta att de är hetero). De tre första anger kopplingar till universitet. De verkar känna varandra väl för de delar ideligen varandras inlägg, kommenterar och gillar och har sig.

Jag lade in en större profilbild på Pertti eftersom bakgrunden är så tydlig this-person-does-not-exist som det kan bli; har man sett några av dem känner man igen stuket. Först känns det som om det skulle kunna vara något, men vid närmare granskning ser det inte ut som någonting alls. Trollen är dömda att bo i ett land med misslyckade kakeluppsättningar och gräsliga tapeter.

Fakta och faktoider i tjugo år

Alt-text: 'Grandpa, what was it like in the Before time?' 'It was hell. People went around saying glass was a slow-flowing liquid. You folks these days don't know how good you have it.'

- xkcd: Misconceptions om den första tisdagen i februari; här är Wikipedia: List of common misconceptions; och här har vi förresten faktoider.nu: Rinnande fönsterglas

Jag har skrivit förr om hur jag kom in på det här med faktoider. Men nu är det nog ett tag sedan. Och med tanke på jubileet så …

Nya ord applåderas sällan; de irriterar mer än de vederkvicker. I det här fallet tror jag att många välkomnar nybildningen. En annan sak är att faktoider skall genomskådas och bekämpas. I det arbetet har vi nytta av ordet faktoid. Nu har fienden fått ett namn.

- Lars-Gunnar Andersson i Göteborgs-Posten

Jag hittar inte något datum för artikeln men minns när jag läste den. Kylhammar nämner att det skulle ha varit ”apropå DF:s introduktion av begreppet”, vilket borde ha varit i månadsskiftet april-maj 2002. Det var första gången jag såg ordet ”faktoid”. Jag lade det på minnet men gjorde inget mer. Dagens Forskning bör alltså ha nämnts, men det minns jag inget om.

I mars 2003 hittade jag så Dagens Forskning på nätet. Det var en trevlig publikation vars tid dess finansiärer tyvärr såg till snart skulle vara ute; men vid det här laget var den fortfarande igång. Året innan hade de som sagt kört en serie om så kallade faktoider. Den inleddes av en viss Martin Kylhammar, professor i Linköping, som även tidigare gjort reklam för ordet. Visst hade det använts då och då, sedan Norman Mailer konstruerade det 1973; men ett så användbart ord borde nyttjas flitigare. Tyckte tydligen Kylhammar. Och drog igång artikelserien.

Själv proffshistoriker förtvivlas jag dagligen av hur våra stora medier kolporterar som fakta historiska föreställningar, som för länge sedan borde ha förpassats till avdelningen för kuriösa felaktigheter …

- Martin Kylhammar: Dagens Forskning öppnar nytt forum för folkbildning [archive.org], Dagens Forskning 29 april 2002

Jag hade länge varit intresserade av sådana etablerade fel, som att man kallar Frankensteins monster Frankenstein. Jag var kanske 10–12 när jag läste Tom Burnams Här Var Fel (1976); den är ingalunda fläckfri men idén är lysande. Och när jag nu hittade faktoid-artiklarna fick jag ett ord för det hela, diverse resonemang om företeelsen i sig (snarare än enstaka fel), och inte minst två exempel som verkligen fick mig att fundera: Kristian II ”Tyrann” kallades aldrig ”den gode” eller ”Bondekär”, och chefen för patentverket sade inte 1899 att ”allt som kan uppfinnas har uppfunnits” (länkar till arkiverade DF-artiklar). Jag har senare insett hur bra just de två etablerade felen var som utgångspunkt för faktoid forskning.

Jag kände till båda påståendena, Kristian den gode och uppfinningscitatet, och hade länge trott på dem, helt och fullt och utan att för ett ögonblick känna minsta tvivel. Nu fick jag en del att fundera på.

I det första fallet hade jag heller inte haft någon anledning att känna tvivel inför påståendet; det är ju fullt rimligt att vänner och fiender har olika tillnamn på en person, som ”tyrann” respektive ”den gode”. Men det fanns historiker som kände till uppgiften och visste att den var fel, och som då och då påpekat detta. Hur kunde felet finnas kvar när det fanns folk som visste bättre? Varför spreds inte korrigeringen lika effektivt som felet?

Det andra fallet var ännu intressantare, för min egen del. Det var inte alls rimligt, tvärtom. Ett uttalande i stil med ”nu är allt som kan uppfinnas uppfunnet” hade 1899 gått emot hela tidsandan, som nog var den mest teknikoptimistiska världen någonsin sett. Visst kan man tänka sig spridda bysnillen påstå saker och ting, men ett sådant uttalande hade svårligen kunnat komma från en samhällets etablerade stöttepelare, därtill tekniskt insatt, som chefen för USA:s patentverk; och det visste jag. Samtidigt som jag trodde att densamme sagt detsamma. Hur kunde jag tro på saker som inte gick ihop?

De två frågorna ställde jag mig våren 2003. Jag har inte fått svar på dem än. Men det har varit mycket intressant att försöka. Och jag är inte klar med ämnet – inte på långa vägar.

Efter att i spridda Word-dokument ha satt ihop några mytknäck, som kunde vara såväl triviala (redan ett kort citat från exempelvis Nationalencyklopedin kan krossa mången myt) som icke-triviala, så lade jag i augusti ut dem på hemsidan. Sedan fyllde jag på då och då … I januari 2005 fick de en egen sajt: www.faktoider.nu. Den är fortfarande igång (och 18 år gamla länkar till sajten funkar fortfarande; länkar från sajten kan det vara si och så med) men det är länge sedan jag lade krutet där. Den 14 augusti 2007 började jag blogga; Samma text för n:te gången hette bloggpost #1. Just nu läser ni förresten bloggpost #5540, för med några undantag (främst på sista tiden, av hälsoskäl) har jag lyckats hålla en takt av en bloggpost om dagen mycket längre än jag kunnat föreställa mig.

”Samma text” ja … Texten ifråga var en anledning (av flera) till att jag började blogga; det var manuset till min första bok. Våren 2008 gavs så Faktoider ut på förlaget Forum. Den faktoida karriären levlade upp, som kidsen säger; visserligen fortsatte jag i stort sett med det jag gjort i fem år, men nu för en betydligt större och växande publik. Det blev fler böcker – hittills har jag gett ut nio helt egna, nämligen Faktoider (2008), Fler faktoider (2009), Är det verkligen sant? (2009 – jag skrev två böcker praktiskt taget samtidigt vilket var lättare än del låter), Nya ord med historia (2010), Tredje rikets myter (2011), Blindspår (2012), 1914 – Vägen till första världskriget (2014), Sveriges historia (2018) och nu senast Kvacksalveri! (2021), samt några där jag stått för en delmängd av arbetet. Det har blivit artiklar – för tio år sedan räknade jag till hundra och de har åtminstone inte blivit färre sen dess – i ett antal tidningar med Legatus Mensae som den första (före böckerna rentav) och Folkvett som den mesta; de är medlemstidningar för föreningarna Mensa och Vetenskap och Folkbildning, respektive. Det har blivit medverkan i radio och tv, liksom åtskilliga scenprat av olika slag. Våren 2019 fick jag felfinnarpriset Det gyllene förstoringsglaset, ett konkret tecken på att det man gör uppskattas någonstans.

Det har blivit mycket faktoider, helt enkelt. Jag hoppas att någon lärt sig något. Jag har det definitivt.

Som hur man tar reda på saker. Jag har fått ett visst rykte av att ha reda på saker; det händer inte så sällan att folk utgår ifrån att jag kan allt möjligt konstigt som jag aldrig hört talas om. (Liksom att de utgår ifrån att jag kan allt möjligt konstigt som jag kan.) Jag har lärt mig, med eftertryck, att det viktigaste inte är vilken kunskap man råkar sitta inne med för ögonbicket, utan att ta reda på saker: Att göra det väl, gärna utan onödig tidsåtgång (eftersom man vill kunna göra det ofta), och inte minst att inse när det är dags att gräva. Det sista är svårare än det låter; man kan inte ifrågasätta precis allt man hör (eljest är man hopplös som människa), men när är det dags att fråga ”källa på det?” och ta fram spaden? Efter tjugo år i branschen har jag lärt mig mer av alla tre. Fullärd blir jag nog aldrig.

Och jag kan fortfarande ställa frågan ”hur vet du det?” och bli förvånad över hur stora tankebyggen man kan uppföra på klena grunder. Även när jag ställer frågan till mig själv.

Debatter man inte behöver ta

Bland myriader evighetsdiskussioner så finns det en som jag har särskilt lätt att relatera till: I vilken mån ska man ta diskussionen med förvillare? Folk som inte bara tycker annorlunda än jag – som vill ha högre eller lägre skattetryck, monarki eller republik, carbonara med eller utan grädde etc etc – utan som har odiskutabelt fel, och dessutom sprider sina förvillelser. Ska man ta diskussionen med plattjordingar, kvacksalvare, trumpister, putinister, rasister, förintelseförnekare med flera? Hur stor är chansen att omvända dem? Eller innebär sådant att man ger dem mer uppmärksamhet? Är det bättre att försöka tysta ner dem?

Men om man tror att valet står mellan att antingen ”ta diskussionen” eller att hålla tyst så har man gått vill. Närmare bestämt köpt en så kallad falsk dikotomi: Man tror att man måste välja det ena eller andra, när det i själva verket finns fler val.

Den metod jag rekommenderar, och ibland lyckas följa, kan sammanfattas med omtalad, inte tilltalad. Om X påstår något vrickat, vare sig det är som huvudbudskap eller i bisatser, lindrigt knäppt eller kom och hjälp mig etc, så kan man mycket väl säga emot dem utan att ”ta någon debatt”. Huvudmålet är inte att omvända förvillarna – det vore naturligtvis förnämligt, men för det mesta är de bortom räddning. Målgruppen, de för vilkas skull man säger någonting alls, är ”staketsittarna”, de som ännu inte tagit ställning. Liksom de aningslösa, som kan vara många fler än man vill tro: folk som tror att grundläggande fakta rörande jordens form, homeopati eller förintelsen är något att diskutera, som aldrig hört talas om förmågor som David Icke, David Irving, dr Mercola, Anders Sydborg, Terry Evans, Ingrid Carlqvist, Aron Flam eller Linda Karlström (OK, antivaxxaren Linda minns nog många från Vaccinkrigarna), och tror att deras åsikter är lika mycket värda som alla andras.

Eller om någon nämner, låt oss ta Jüri Lina, utan kommentarer. Lina hör inte till allmänbildningen – få förvillare hör till allmänbildningen – så man kan utgå ifrån att den som inte har något relevant specialintresse inte känner till honom. Så folk kan dela tips om hans böcker, filmer, föredrag etc utan att någon reagerar. Då kan den som känner till honom påpeka att Jüri Lina är antisemit, konspirationsteoretiker (allt är planerat av judarna globalisterna, inklusive världskrig, epidemier, Sovjet och Hitlertyskland etc), antivaxxare, gravt vidskeplig och knäpp i största allmänhet. Om Lina själv skulle dyka upp, ja, då kan man göra samma påpekanden. Utan att inleda någon gyttjebrottning med honom, som varje försök till diskussion snabbt skulle bli. Om han svarar, så låter man bli att svara. ”Omtalad, inte tilltalad”.

Samma metod kan tillämpas när andra förintelseförnekare dyker upp, eller nämns eller citeras, eller deras material eller idéer pushas för. Liksom rasister, putinister, plattjordingar, evighetsmaskinister, eller andra sorters förvillare och tokar av olika magnituder. Man kan upplysa omvärlden om vilka de är och vad deras idéer är värda utan att behöva ”ta debatten”. Om någon vill ”diskutera” om månlandningarna ägt rum eller inte, ja, då kan man gå igenom argumenten – de är varken många eller avancerade – för oinsatta lyssnare, men man behöver inte växla ett ord med jeppen som sitter och tror på dem. Vad skulle det vara bra för?

Man sparar tid, energi och ibland en gnutta tro på mänskligheten; sådant förbrukas annars snabbt när man gyttjebrottas med tokar.

Bilder och icke-mirakler

- Mayo church goes viral after alleged 'miracle' during Sunday mass, Irish Mirror, 20 juni 2022

I mitten av juni hölls nattvard i S:t Josephs church i Aghamore Ballyhaunis, grevskapet Mayo, på västra Irland. Under ritualen råkade prästen tappa en oblat på golvet. Enligt den katolska kyrkans rutin för sådant – japp, de har färdiga rutiner för sådant (What do I do if I drop the Eucharist? monsignore Charles Pope, 1 februari 2021) – lade han kexet i lite vatten så det skulle lösas upp innan det hela skulle hällas i kyrkans sacrarium, en ho vars avlopp inte leder till något sekulärt VA-system utan går rätt ner i marken.

Nu kom man inte så långt. När prästen en stund senare tog en titt på det hela hade någonting rött bildats i vattnet. Han fyllde på med mer vatten och lät det stå ett tag till. Nu hade det röda ämnet bildat en liten klump, som man tyckte liknade blodigt kött. En liknelse som kan ligga särskilt nära till hands om man redan associerar åt det hållet, kan tänka.

I dagens mediavärld är en nyhet utan bild ett otyg. Även ett meddelande utan överhängande behov av bild ska förses med en bild, om så bara en irrelevant arkivbild som illustrerar någon irrelevant aspekt av det som avhandlas. I det här fallet fanns det ju dessutom ett relevant behov av en bild.

Kort därefter (samma artikel som ovan) lade någon ut en beskrivning av händelsen på Facebook – komplett med en bild. Den bilden användes och återanvändes sedan överallt där det hela togs upp.

Det finns många sätt att avgöra om ett mirakel har skett; det kan framför allt vara mycket lättare än att avgöra om ett mirakel inte har skett. Att avgöra om en bild är vad den utger sig för att vara kan vara en helt annan sak. Det kan framför allt vara mycket lättare.

While several Irish media outlets have highlighted the possibility of a “Eucharistic miracle” in Co Mayo, one eagle-eyed Irish Catholic has pointed out how the post is misleading.

On his YouTube channel, Irish man Robert Nugent says that a simple ‘reverse image search’ on Google proves that the picture accompanying the viral posts isn’t new, nor is it from Co Mayo.

 - Co Mayo church's "bloody" Eucharist - miracle or mold? Irish Central, 22 juni 2022

I filmsnutten uppmanar han tittarna att inte läsa artikeln i Irish Central eftersom den är mainstream media vilket gör att jag tvekar att länka till den men den finns inbäddad i artikeln.

Nugent nämner inte vilken sökmotor han använde men två förslag är Tineye och ryska Yandex.

Här är bilden från det sammanhang där den först dök upp. Att oblaten lades i vattnet hade kanske samma anledning som i Mayo.

A 'bleeding' piece of communion wafer is being hailed as a miracle by believers at a church in Utah.

Faithful followers claim the sacramental bread 'bled' for three days following communion at St. Francis Xavier Church in Kearns, Salt Lake City, after it was placed in glass of water.

- Catholic Diocese investigate 'bleeding' communion wafer being hailed as miracle by believers in Utah, Daily Mail Online, 29 november 2015

Frågan togs upp på stiftsnivå där man konstaterade att klumpen inte var mänsklig eller mänsklig/gudomlig vävnad utan en sorts mögelsvamp. Eftersom Vår Herre inte anses tillhöra svampriket räknas den inte som ett mirakel.

Summary Conclusion: In November of 2015, it was alleged that a consecrated host (communion bread wafer) from Saint Francis Xavier Church in Kearns, Utah, appeared to be bleeding. A thorough investigation has concluded that the host did not bleed, but the change of appearance in the host was due to red bread mold.

The consecrated host has been disposed of in a reverent manner, as is required. 

- Statement of the Catholic Diocese of Salt Lake City on the “Bleeding Host” at Saint Francis Xavier Catholic Church, Kearns, Utah Salt Lake City, Utah-December 16, 2015 (pdf, archive.org)

Vad den irländska klumpen beträffar tog Nugent kontakt med prästerskapet i Aghamore Ballyhaunis som berättade att det tydligen rörde sig om en "reaktion med vattnet" – gissningsvis av liknande sort som i Utah? – och därmed inte var ett mirakel. Jag antar att de rutiner som utan tvivel finns för sådana här frågor inte nöjer sig med sådant utan kräver undersökningar initierade på högre nivå. För egen del nöjer jag mig med församlingskonklusionen, särskilt som jag redan associerade åt det hållet.

Och konklusionen av denna bloggpost? Media och allmänhet vill ha bilder till sina nyheter. Har man ingen bild, så tar man någon, utan att alltid vara så noga med proveniensen. Och öppnar upp för att folk ska avslöja bilden som något annat än den påstås vara (vilket kan vara trivialt), vilket i sin tur gör att folk kan betvivla om nyheten i sig är något annat än vad den påstås vara.

För bra för att vara sant..?

När det gäller faktoider och andra felaktiga påståenden som cirkulerar finns det en standard-beskrivning som, om jag haft något att säga till om, folk skulle hade slutat upp med ögonaböj.

Hur uppstår då faktoider? Ofta hör man "om det är för bra för att vara sant är det nog inte sant". Det stämmer ibland, men oftast inte.

- Faktoidpodden: Introduktion, säsong 1

"Oftast inte": Visst finns det felaktiga påståenden som är "för bra för att vara sanna". Men de är långt färre än de som tvärtom är "för dåliga för att vara sanna". De som sprider dem tycker uppenbarligen att de är helt uppåt väggarna, och där det dessutom är anledningen till att de sprids. Jag tror inte att jag behöver lista exempel.

Och båda klasserna är långt mindre än den som helt dominerar när det gäller just faktoider, icke-fakta som inte snurrar runt några dagar eller kanske en hel vecka utan som är etablerade i det allmänna medvetandet, eller någon del därav, och som återkommer gång på gång. De flesta sådana är kuriosa som varken är särskilt "bra" eller "dåliga" utan varken eller. Som att en "björntjänst" är en bra tjänst, att tjurar blir aggressiva av rött, att Newton skulle fått idén till gravitationen när han fick ett äpple i huvudet, att Adolf Fredrik dog av en semla, att Edwin Aldrins avtryck på månytan skulle varit Neil Armstrongs allra första steg, att svarta hål har (mycket) starkare dragkraft än andra kroppar med samma massa osv osv.

Ingen skulle kalla dem "för bra för att vara sanna", inte heller "för dåliga". De bara är.

Anekdoter

Bestätige gern, dass mir die Läkerol-Tabletten bei Erkältungen und leichter Infektion der Atmungs-organe usw. ausserordentlich gute Dienste geleistet haben.

Bekräftar gärna att Läkerol-Tabletten har gjort mig utomordentligt gott vid förkylning och lättare luftrörskatarr etc.

- General-Feldmarschall von Hindenburg på helsida i SvD 27 oktober 1920 – typsnittet är kanske tänkt att leda tankarna till telegram

I seklets början gjorde Läkerol (tabletten; det fanns även ett desinfektionsmedel med samma namn) sig känt för sin reklam, där kändisar av alla de slag, men påfallande ofta av påfallande hög valör – statsmän, nobelpristagare, den stilen – talade sig varma för Läkerol-Tabletten.

Nu ska vi ta upp en helt annan person. Nasreddin hodja var en återkommande (och naturligtvis påhittad) skojfigur i turkisk kultur. Han förekom i en rad anekdoter och roliga historier. Som denna:

En dag såg en god vän Nasreddin leta efter något på marken. "Vad letar du efter, mulla?" [hederstitel] "Min nyckel," blev svaret. Så vännen satte sig på huk och började också att leta. Efter en stund frågade han, "Exakt var tappade du den?" "I mitt hus." "… Men varför letar du då här ute!?" "Ljuset är bättre här."

- Berättelsen har återgetts otaliga gånger; här är det A. Mutt i den populära serien Mutt and Jeff (här hemma är den bättre känd som Storklas och Lillklas) som letar mynt i en odaterad stripp

Det finns minst en koppling mellan Nasreddins letande och Hindenburgs prisande. Det är den som dagens bloggpost ska handla om.

Få av de myriader patentmediciner som översvämmade marknaden från 1800-talets slut saknade personliga intyg, ofta daterade och bevittnade, om hur dekokter, salvor och piller botat undertecknad från det ena och andra. Alla dieter som någonsin lanserats har omgetts av svärmar med anekdoter, där kända och okända människor berättat om hur dåligt man mådde innan och hur bra man mådde efteråt.

- Peter Olausson, Kvacksalveri! (Ordalaget 2021)

Vad är en anekdot? SAOL definierar det som "en kort skämtsam berättelse, historia", Svensk Ordbok som en "kortare roande historia, ofta med avslutande poäng". Det är vardagens anekdoter, det.

Inom (pseudo)vetenskap är anekdoter något annat och därtill betydligt viktigare, särskilt eftersom de kan göra skada. Där är anekdoter uppgifter om enstaka, indivuduella fall. Sådana kan utgöra början på en vetenskaplig undersökning, men de kan aldrig utgöra slutet av den. De är särskilt vanliga inom kvacksalveriet, där en obligatorisk del av marknadsföringen sedan länge utgjorts av berättelser à la "jag hade symptom och krämpor i plenti, sen tog jag undermedlet X, och vips blev jag frisk!". Men

Men även om enstaka anekdoter må vara värdelösa, nog borde något hända om man samlar tillräckligt många? Hindenburgs tillfrisknande må säga ytterst lite om tabletternas värde som medel mot förkylningar, men den är väl aningen mer än noll? Och även ett lågt värde multiplicerat med ett tillräckligt stort tal kan ju få en nämnvärd produkt. Så om man har tillräckligt många anekdoter som säger samma sak, så kan de väl till slut få ett mätbart bevisvärde?

Men nej – The plural of anecdotes is not data, som det heter (RationalWiki nämner det pejorativa begreppet anecdata). I vetenskapliga undersökningar är kvantiteten inte oviktig, men kvaliteten viktigare ändå. När man gör medicinska studier ser man till att patientgrupperna är randomiserade, det vill säga att deltagarnas åldrar, kön, befintliga sjukdomar och så vidare – alla faktorer som kan tänkas påverka resultatet – är jämnt fördelade. Studier där grupperna randomiserats slarvigt eller inte alls är bristfälliga, kanske så till den grad att de är värdelösa.

Det finns ett enda läge där det är rimligt att lägga fram en anekdot som belägg: Om det räcker med ett exempel för att motbevisa något. Jämför med boken Hundra skribenter mot Einstein (Leipzig 1931), som Einstein lär ha kommenterat med att om han hade fel så hade det räckt med en. Om citatet är korrekt vet jag inte och just här kvittar det; poängen är att det stämmer. Det skulle verkligen räcka med ett (1) gott motbevis för att välta relativitetsteorin över ända. – Sådana situationer är långt mycket vanligare inom fysik än exempelvis medicin. Ändå är anekdoter långt mycket vanligare inom medicin än exempelvis fysik.

En sorts anekdoter, som jag utvecklat en sorts inlärd irritation mot, är de som folk känner sig manade att berätta när vissa ämnen kommer på tal. Ett sådant ämne är idén om att vår plats i syskonskaran formar våra personligheter (jag är osäker på lärans vetenskapliga grad men just här spelar det ingen roll). Ni har säkert hört talas om den; enligt den läran tenderar storasystrar att utveckla de här och de här personlighetsdragen (på grund av …). På samma sätt tenderar lillebröder att bli så här, ensamma barn så här osv. Om man börjar prata om detta ämne, kanske för att utröna dess grad av (pseudo)vetenskaplighet, så kan man vara säker på att folk börjar dela med sig av anekdoter, det vill säga berätta om sin plats i syskonskaran, och hur väl eller dåligt de egenskaper som den sägs resultera i passar överens med talaren. – Exakt hur irriterande irrelevanta sådana personliga reflektioner är beror naturligtvis på sammanhanget. Om man är ute efter att utröna idéns eventuella (pseudo)vetenskapliga halt så är sådana anekdoter komplett poänglösa. Så de stämmer överens i just detta enskilda fall? Ja, men nöjer man sig med enskilda fall kan man ju hitta "bekräftelser" på astrologi, eller vad som helst.

Det kan kännas hårt att underkänna personers berättelser, men sådan "anekdotisk evidens" är i praktiken värdelös.

- Jag igen

Vad har då anekdoter med Nasreddins sökande att göra? Att ge tyngd åt en anekdot är som att leta där det är enklast, trots att det är fel ställe. Vilket pessimister sett som den enda möjligheten.

Science is a bit like the joke about the drunk who is looking under a lamppost for a key that he has lost on the other side of the street, because that’s where the light is. It has no other choice.

- Noam Chomsky

- Zach Weinersmith, Saturday Morning Breakfast Cereal

RationalWiki: Anecdotal evidence – en fin artikeln på den finfina wiki som jag tipsat om förr

Trollande på förskolenivå

Queen Elizabeth II has died aged 96, Buckingham Palace has announced.

- Twitter-kontot @AbdulFtb..?

Folk pratar om deepfakes, stora trollfabriker som koordinerar sina angrepp, och annat desinformerande i den högre skolan.

Samtidigt gäller det som alltid gällt: Gör det inte krångligare än nödvändigt.

Liverpool fan since birth …

- Beskrivningen av @AbdulFtb klargör bl a vad "Ftb" står för

Se bara vilken relativ framgång per satsad kalori detta påhitt fick. Ge ditt konto ett bra namn med motsvarande profilbild (det "egentliga" namnet, bilden och och den s k biografin kan men måste inte reflektera dem), lägg dit en liten bobba som påminner om den där blåa verified-klutten, lägg ut ett budskap folk väntar på och som kan bli sant när som helst .... Och se dem trilla dit, i klasar. Kanske rentav en och annan professionell skribent som vill slå mynt av "scoopet", och lilltrollets lycka är gjord. Helt utan krångel eller kostnader.

Uppdaterat: Så här ska en sådan nyhet se ut.

Cheferna för indiska Wikipedia

I söndags (4 september) möttes indiens och pakistans landslag i cricket. Sporten är mycket stor i de forna kolonierna, och när det gäller just de länderna kan man lita på att känslorna svallar extra högt.

Vid ett särskilt spännande tillfälle fumlade en av de indiska spelarna. Det spelade inte någon avgörande roll då Pakistan slutligen vann matchen med fem s k wickets, vilket är mycket i sammanhanget. Men vad spelar sånt för roll? En hatvåg sköljde över spelaren, driven av långt mer missriktad nationalism och fnoskig "stolthet" än något annat. (Inte för att svenska bollentusiaster är utan skuld i sådana sammanhang.)

Bland annat redigerades hans artikel på Wikipedia (engelska "stora"). Det var uppenbar vandalisering, där han på ett klumpigt och uppenbart oseriöst sätt utpekades som "khalistani". Redigeringen överlevde heller inte många minuter, och sidan sattes i "halvlåst" läge så bara registrerade användare kunde redigera.

Men vad spelar sånt för roll? Indier, säkert även många som öst galla över spelaren, utmålade redigeringen som en så grov förolämpning att armarna inte räckte till. (Och även med bottar, troll och oförbätterligt efterblivna avräknade kan det mycket väl finnas kvar ett icke oansenligt antal förvirrade patrioter av en sort som uppmuntrats livligt i landet den sista tiden.) Det utgick till och med ett påbud från ett departement som ansåg sig ha med saken att göra, närmare bestämt det för elektronik och IT (MeitY), där de förklarade att Wikipedias executives hade att inställa sig för räfst och rättating.

The Ministry of Electronics & IT today summoned executives from Wikipedia to explain how fake information on cricketer Arshdeep Singh's page linking him to the separatist Khalistani movement was published on the website, several reports said quoting government sources.

- Centre Reaches Out To Wikipedia After Arshdeep Singh's Page Vandalised, NDTV 5 september 2022

Nu blev det knepigare. Wikipedia har inga executives som svarar för innehållet på det sätt som MeitY verkar tro. Och hur de felaktiga uppgifterna hamnade där - någon skrev dem..? Att allmänheten fortfarande kan ha dålig koll på Wikipedia är en sak, men ett departement..!?

Senare kom en rättelse: Inga executives hade blivit summoned, utan ett mail hade skickats. Om rättelsen berodde på att någon missuppfattat MeitY, eller om MeitY missuppfattat hur Wikipedia är funtat, ja, det är en annan sak.

However, the crowdsourced digital encyclopaedia denied any summons by the Ministry, saying only an email was sent to the Wikimedia Foundation -- the US-based non-profit that operates Wikipedia.

- Ibid

Det kan påpekas att uppgiften om summoning kommit via en (1) enda källa. Sådant är vanligare än man kan tro, även när det gäller uppgifter som sprids via myriader kanaler.

Contrary to an Economic Times report early on Monday, India’s ministry of electronics and information technology has not “summoned” any Wikipedia executives over vandalised pages.

- No, India didn’t ‘summon’ Wikipedia over Arshdeep edits. It asked for information within 24 hours, News Laundry, 6 september 2022

Ett annat problem är att rättelser som de här citerade har mycket svårt att synas i skvalet, särskilt när rättelserna är "tråkigare" (ett begrepp som här ges en vid tolkning). Chansen att någon oinformerad skulle få syn på dem av en händelse är nästan obefintlig (särskilt för de som befinner sig i ett "klimat" där osanningarna uppmuntras), att de blir lästa ännu mindre, lästa och till fullo förstådda närmast homeopatisk. Vilket är ett problem detta exempel delar med många, många andra fel/rättelser-par. Sanningen finns att läsa, men har svårt att nå fram.

För dumt (?)

Nyhetsbyrån AFP har en ganska bra sajt, AFP Fact Check. "Ganska bra"? De granskningar jag sett är förträffliga, omdömesgilla, noggranna och så. Däremot är urvalet inte mer än "ganska bra", om ens det.

Som häger-historien. Jag vet inte om de tagit upp något fånigare, och jag har svårt att föreställa mig vad det skulle kunna vara.

"Hägrar har inga fäder, de är alla honor." Så hur kan hägerhonor lägga [befruktade] ägg utan fäder? Det är intressant, så läs.

[…]

Svaret är att hägrarna njuter av åskan.

- Cele Land: ဗျိုင်းတို့မှာ အဖိုဟူ၍ မရှိ အားလုံး အမတွေ, "Hägrar har inte hanar", 19 februari 2022

AFP Fact Check konstaterar att detta delats över 600 gånger. Hur många som tagit det på allvar nämns inte. Att AFP tagit det på allvar indikeras av att de faktiskt frågat ornitologer om fakta. Som svarat det som alla vet, som vet någonting alls: Att hägrar utgörs av pojkhägrar och flickhägrar, och att småhägrar blir till på det vanliga (för fåglar) sättet.

I definitionen av faktoider ingår, anser åtminstone jag, att de ska vara någorlunda spridda, bland allmänheten eller i någon grupp. En grupp jag kan göra undantag för är de som tror att hägrar förökar sig medelst åska bara för att någon säger det. Men det aktualiserar (inte för att det behövs) en gammal fråga: Finns det någon gräns för hur dumma påståenden man ska reda ut?

Det luriga är att varje sådan gräns kan underträffas av ett ej obetydligt antal personer. Annorlunda uttryckt: Det finns alltid fler än man tror som är dummare än man tror, även med hänsyn taget till denna regel. Det är klart att man kan serva den gruppen, om man vill. Och ta itu med "myter" som:

• Egenrullade cigaretter är nyttigare mindre ohälsosamma än köpecigg
• Georgia Guidestones (uppförda 1980, se bloggposten Georgia f.d. Guidestones) är ancient
• Den här elskotern är till salu för 20:-
• Folk dör "tre i taget" (säger, om någon i bekantskapskretsen avlider, så kan man vänta in ytterligare två)
• När man dör blir kroppen 21 gram lättare (jag tog upp det för längesen i bloggposten 21 gram för att visa vilken praktiskt taget obefintlig grund idén har, och kanske få hintar om ifall det finns folk som går att ta på allvar som tar idén på allvar)
• Astrologi
  
• En prins i Nigeria har av ingen anledning alls valt ut just dig att dela tolvhundra fnattiljoner dollars med
• En stilig militär/läkare/glömt det tredje populäraste yrket vill inleda en romans med just dig, trots att ni varken känner varann eller har några gemensamma bekanta eller nånting
• En yppig levnadsglad jänta vill inleda en romans, eller något ditåt, med just dig, trots att etc

För egen del föredrar jag att lägga energi och tid på annat. Men det är jag det.

Jag läser en hånad artikel

Researchers used 10 years of data from observations on two mountain gorilla populations and found that both drank water significantly more often at higher temperatures.

- @Frontiersin, Twitterkontot för mediebolaget Frontiers som ger ut en rad vetenskapliga journals, 11 mars 2002

Ibland ser man forskningsartiklar valsa runt, åtföljda av massornas hån. Eftersom forskningen som beskrivs är löjlig, självklar, poänglös, eller vad som nu är grejen. Här ett typiskt exempel: Gorillor dricker mer när det är varmt. Jaha, vad trodde de? Publiceringen fick också förutsägbara svar i den här stilen:

No shit

How come this finding takes 10 years?

[blandade smileys på tema gråtskratt]

Ibland tar jag mig för att göra något som minst 99 % av hånarna aldrig gör: Jag läser artikeln. För det mesta finner jag att de är betydligt intressantare och "forsknings-värda" än titeln antyder.

Higher Maximum Temperature Increases the Frequency of Water Drinking in Mountain Gorillas (Gorilla berengei berengei)

- Wright et al: Higher Maximum Temperature Increases the Frequency of Water Drinking in Mountain Gorillas (Gorilla beringei beringei) (Front. Conserv. Sci., 10 mars 2022)

För det mesta … Men i det här fallet verkar rubriken vara lika debilt självklar som den twittrade "reklamen".

Water plays a vital role in many aspects of sustaining life, including thermoregulation.

Det där är den första meningen. "No shit", som någon sa.

[Två grupper undersöktes] In both populations, we found that the frequency of water drinking significantly increased at higher maximum temperatures than cooler ones, but we found no consistent relationship between water drinking and rainfall.

Så gorillorna … Dricker mer när det är varmt. De dricker inte bara för att det regnar. Var det någon som trodde det?

Hade skrattarna rätt?

Nu ska jag kanske göra ett taktiskt fel men jag klipper det ev. spänningsmomentet och går rakt på sak: Skrattarna hade fel. Här följer en sammanfatting av det som jag fann intressantast i artikeln.

En grundläggande poäng, som inte antytts ens i tweetet (vilket inte varit omöjligt), är att bergsgorillor sällan eller mycket sällan dricker vatten. Den ena av de två observerade grupperna av bergsgorillor (Virunga) sågs dricka vatten under 0,6 % av de observerade dagarna (mer noggrant räknat: 131 drinking events under 62 335 observationstimmar). Även om man inte försökte mäta mängderna så inser man att det där, det är inget flitigt vattendrickande. Den andra gruppen (Bwindi) drack vatten oftare, 6 % av observationsdagarna, men inte i närheten lika ofta som man kunde förvänta sig.

Hur klarar de sig utan att dricka vatten? Enkelt: De äter vattnet.

En hel del av den vätska vi får i oss, och det här gäller även H. sapiens, kommer via maten. Förvisso varierar vattenhalten; hos Virunga var kostens vattenhalt 87,2 %, hos Bwindi 77,5 %. Men även de senare klarade sig som synes rätt långt på det.

- Tistelarten Carduus nyassanus (Flora of Zambia) ser inte aptitretande ut. Men tistelns stam innehåller över 95 % vatten, och täcker en stor del av Virunga-gorillorna vätskebehov.

Så dels klarar sig gorillorna långt på att äta vatten istället för att dricka det. Dels finns det flera problem med att dricka vatten istället för att äta det.

Det kanske främsta problemet gäller alltid:

• Vattnet innehåller ofta parasiter.
  

Andra problem som vattendrickande kan medföra, särskilt om man är mer eller mindre tvungen till det (problemen man räknade upp var de som faktiskt förekom i området, varför exempelvis krokodiler i floder inte kom med):

• Vid vattnet (rinnande eller stillastående i stora eller små kvantiteter av hög eller låg kvalité) kan konkurrens uppstå, gentemot andra gorillor eller andra arter. Ju mindre vatten det finns, desto intensivare konkurrens. Även utan direkta strider uppstår stress.
• Om man behöver hålla sig nära vatten så kan vandringsmönster förändras.
  

Kort sagt: Om bergsgorillor tvingas dricka vatten oftare kan det innebära färre bergsgorillor. Om högre temperaturer innebär att bergsgorillor tvingas dricka vatten oftare, kan högre temperaturer innebära färre bergsgorillor. Det är det som "Higher Maximum Temperature Increases the Frequency of Water Drinking in Mountain Gorillas" betyder.

Hur många skrattar fortfarande?

Det där var en kort sammanfattning, skriven av en fullständig amatör som valde att lägga några minuter på att läsa en vid första påseende löjlig text istället för att dela med ett LOL.

Förvisso finns det forskning som är värd att hånas. Men vill man dra den slutsatsen enbart från en rubrik?

Så ett tips: När en forskningsartikel hånas enbart för att den verkar löjlig, läs den, eller åtminstone dess sammanfattning, abstract. Det tar inte lång tid men kan vara nog så givande. Jag blev riktigt intresserad av bergsgorillornas situation.

Om man dessutom kan motverka vetenskapsföraktet så är det ju en bonus.

Några har nog kommit att tänka på de berömda Ig Nobelprisen, som jag de senaste åren sällan missat att ta upp vid prisutdelningen i september. Dess motto är att prisa arbeten som först får folk att skratta, sedan att tänka. De har blivit bättre på målsättningen under senare år, då man oftare sett fina exempel på sådant än rena anti-priser, som när det första litteraturpriset gick till von Däniken. Inte för att jag har något emot den senare sorten, men den förra är avgjort intressantare. Och då är det ju tur att det är just de senaste åren som jag fått med här på bloggen: Faktoider: Ig Nobelpris

Tre sorters faktoider

Faktoider av första klassen är de man levt med, trott blint på hela livet utan att för ett ögonblick ifrågasätta dem. Att upptäcka att en sådan faktoid är osann kan vara rejält omskakande; man vet inte om man någonsin kan tro på någonting alls längre.

Faktoider av andra klassen är de man känt till utan att aktivt tro på dem. Frånvaron av tro kan bero på att man tvivlar på deras sanningshalt, men lika gärna på att man inte intresserat sig för dem.

Faktoider av tredje klassen är de man aldrig hört talas om. Det här är den besvärligaste sorten – kanske för den som lyssnar, men definitivt för den som talar.

Ett gott debunkande av en faktoid som lyssnaren aldrig hört talas om kräver först att man beskriver den, "det finns de som tror att …" Sedan får man avrunda beskrivningen med att "det där är inte sant".

Det låter svårt, och är svårt. Ett aldrig så gott debunkande hantverk imponerar svårligen på den icke-troende. Om man inte bara inte trott på påståendet, utan inte ens känt till det, så ter sig allt grävande och utredande poänglöst. Möjligen kan det vara om faktoidmästaren kan visa att jomen, det här är en rejäl myt med god spridning som det verkligen finns många som verkligen tar på största allvar. Men även då är det svårt att engagera sig i ett problem som man aldrig upplevt, ens indirekt, utan bara fått beskrivet för sig.

Den tredje klassens faktoider går inte att undvika. Liksom ingen kan allt, så finns det ingen som hört talas om, än mindre trott på, alla myter, halvsanningar och faktoider som frodas. (Allmänbildning utgör inte bara kunskap, utan även okunskap!)

Jag märker det själv då och då. Som när jag går igenom samlingar av faktoider, misconceptions och slikt. Snopes är en institution med väldiga mängder gott material, men på varje aha-upplevelse går det minst en hurså-upplevelse. Ta nättopp vilken av deras samlingar som helst; om jag inte är mycket bekant med ämnet ifråga, finns där allra minst en handfull påståenden som jag aldrig hört talas om, och där aldrig så insatta utredningar lämnar mig helt kallsinnig.

Så vad göra? När jag läser, "scrolla vidare", som man säger. Så länge som mytjägaren inte tokslarvat, och faktoiden verkligen har en påtaglig utbredning, så finns det de som har intresse av att få reda på hur det egentligen inte ligger till – även om jag inte hör till dem. Och när jag skriver, så förutsätter jag att de som inte är intresserade "scrollar vidare" och hoppar över sådant som inte intresserar dem.

Att jaga flugor

Alla faktoider är inte värda att bemöta. Åtminstone inte hur många gånger som helst. Tycker jag.

När exempelvis den ryska propagandaapparaten spottar ur sig myter på löpande band, så är en av förhoppningarna att felletare ska jaga efter dem (och därmed förhindras att reda ut känsligare hittepå). Nu är det ju så, att det är mycket mycket lättare på alla sätt att ljuga än att reda ut lögnerna. Ett enda troll kan sysselsätta en armé av debunkare. Jag tycker förvisso att det är intressant att reda ut sådant, men inte på vilka premisser som helst.

Så: Hitler var inte jude (vilket jag förresten tagit upp i boken Tredje rikets myter), och Astrid var inte nazist, såklart. Nu har jag gett de två idéerna precis den uppmärksamhet de förtjänar i dagsläget.

Och på förekommen anledning: Naturligtvis fanns aldrig "Ghost of Kyiv". Som jag heller inte tagit upp – men det beror mindre på att ukrainska propagandamyter är en annan sak än ryska, än på att man får vara lite bakom för att tro på "Ghost of Kyiv" till att börja med. Jag kan inte ta det ukrainske ässet (vars bedrifter belagts med sekvenser ur ett dataspel) på allvar, och har lite svårt för att komma över att det finns folk som tagit honom på allvar. Vilket det naturligtvis finns – det påhittet har inte varit märkvärdigare än hundra andra, som massor av folk tar på största allvar.

Att definiera faktoider

När jag tar tag i en faktoid är det första som får göras att definiera den. Exakt vad är det som påstås? Av vem, när och i vilket sammanhang? Faktoider är ju inte missuppfattningar i största allmänhet, utan definitiva påståenden, gärna självsäkra, spridda och ingrodda, som är mer eller mindre fel.

Här är ett exempel på en lurig faktoid: "Socialstyrelsen vill att vi äter 6–8 skivor bröd om dagen." När påstods detta? I en stor reklamkampanj på 1970-talet. Är det fel? Nej – det är inte fel. Budskapet är en uppiffad variant av en rekommendation i en rapport som Socialstyrelsens beställt. Vad är då faktoiden? Faktoiden utgörs av att folk trodde att det var Socialstyrelsen som gick ut med påbudet – och folk som inte var med på den tiden ska veta att det var en stort upplagd kampanj som var synnerligen svår att undvika. Folk trodde att det var staten som förmanade oss, på ett synnerligen förmyndaraktigt och klumpigt sätt. När det i själva verket var bageriernas PR-organisation Brödinstitutet som stod bakom det hela, med utformning av annonser, finansiering och alltihop. Det var inte staten som lekte storebror utan näringslivet som bedrev reklam.

 

Lägger med den här också, med sponsorn angiven.

Sådana faktoider, som bygger på vad folk fått för sig, är inte riktigt lika solida som faktiska påståenden i svart och vitt. Den här gången var det okej, eftersom uppfattningen om det statliga förmanandet var så spridd och rotad. Det var därför jag aldrig tvekade att ta med den bland faktoiderna, reda ut och publicera den i olika sammanhang.

Men det här exemplet då: Landstigningen i Normandie 6 juni 1944. Vad är faktoiden? Jag är inte säker, men misstänker att det finns ganska många som fått för sig att Overlord utgjorde den första allierade landstigningen under kriget, att Sovjet dittills varit ensam mot tysken borta på östfronten. Det stämmer inte. Den första allierade landstigningen i Europa påbörjades på Sicilien 9 juli 1943, och därefter landsteg man på fastlandet den 4 september. Förvisso mötte man åtminstone till en början enbart italienskt motstånd, och Även om det inte var få styrkor så var man inte i närheten lika många som de som klev iland i Normandie. Sådant är inte militärhistoriskt irrelevant, men i just detta sammanhang är det irrelevant.

Frågan är om min misstanke stämmer, och i hur hög grad. Det vet jag verkligen inte, och det är därför jag hittills dragit mig för att basunera ut det hela.

Att debunka sig själv

Det här är bara ett av många exempel på varför vi väntar i dagar med att publicera ukrainskt bildmaterial. Hälften av det vi publicerade första dagen visade sig vara mixtrat med :-/ de behöver kontrolleras mycket mer.

- @ABSMilitary den 28 februari 2022

Debunking har ju blivit inne. Följdaktligen har även desinformatörerna – proffslögnarna – hoppat på trenden.

Som med bildparet ovan. Vi ser ett demolerat fordon, gissningsvis ett militärt som råkat ut för ett angrepp. På den ena bilden, men inte den andra, har den det "Z" som blivit ett kännetecken för ryska trupper i Ukraina. På den Z-lösa bilden står "Donbass 2014". Av detta förstås att bilden är åtta år gammal, som nu "förbättrats" och återanvänts. Närmare bestämt ska det röra sig om ett ukrainskt fordon som slagits ut av ryska trupper, men som framställs som ett ryskt fordon som slagits ut av ukrainska trupper, enbart genom att kludda dit ett "Z".

En rutinmässig faktakoll, helt enkelt. Vad är problemet? – Att den fejkade Z-bilden inte cirkulerat tidigare. Den har tillverkats enbart för att "debunkas".

Videon är en tydlig demonstration av hur man med enkla medel kan ta sitt (ukrainska) materiel och tillskriva det fienden (Ryssland).

- Ett konto på Facebook-alternativet Telegram kommenterar filmen bilden kommer från

- "Hur ukrainska förfalskningar görs", @DaniilBezsonov den 3 mars 2022

Enligt bildtexterna ser vi dels en film som nyligen släppts som ukrainsk propaganda, och som enligt dem visar en rysk raketattack mot Charkiv, dels en film från Charkiv 2017 – samma film, där det bara är färgkalibreringen som skiljer. Ännu en mönstergill faktakoll? Men om man faktakollar faktakollen, så inser man att filmen som skulle ha släppts som ukrainsk propaganda aldrig verkar ha släppts som ukrainsk propaganda. Vad vi egentligen ser är rysk propaganda, som påstår att fejkat material släppts som ukrainsk propaganda

- T-34: Sovjetisk teknik som var enkel eller direkt primitiv, och vars främsta fördel var att den var mycket lämplig för massproduktion.

Ända sedan jag började titta på rysk propaganda, desinformation och maskirovka, har jag många gånger slagits av hur klumpig den är, amatörmässig och grov, såväl tekniskt som psykologiskt. Det kan ses som klassiskt sovjetiskt tänk: De stridande massorna får inte sofistikerade vapen utan enkla prylar. Å andra sidan är enkla prylar även hållbara, och framför allt lämpliga för massproduktion. Det leder vidare till den grundläggande taktiken inom dagens ryska desinformation: Man tar inte fram en version av händelseförloppet utan många, från det lätt fejkade till det helt vrickade. Så var det med Malaysia Airlines MH-17, och så är det med angreppet mot barnsjukhuset i Mariupol. Varför krångla med deep fake och grejer, när man kan ta en gammal bild och byta bildtext – och upprepa med trettio bilder? På så sätt överbelastas faktakollare, och allmänheten tröttnar på nyheterna och byter kanal.

Om fejket kräver ensiffrig intelligenskvot för att tros på spelar ingen roll. Inte heller spelar det någon roll om såväl avsändare som mottagare vet precis var de har varandra, och är fullt införstådda med att  båda vet att kommunikationen är ljug och hittepå. Vranjo враньё som det kallas, ett begrepp jag lär återkomma till.

When I recently opened The New York Times and saw Vladimir Putin […] walking out of the Black Sea with two nearly intact ancient amphorae in his hands, the vranyo alarm went off. […] The smell of vranyo was so strong I had to put down the paper. I was sure that thousands of Russians were smirking in recognition of the old pretending game: Putin was lying to us, we knew he was lying, he knew we knew he was lying, but he kept lying anyway, and we pretended to believe him.

- Elena Gorokhova: From Russia with lies, New York Times 21 oktober 2011

På så sätt är fejkad faktakoll i den skalan närmast anti-ryskt, eftersom det är ett nytt grepp. Det är också en gnutta mer sofistikerat än att aktivera trehundra troll som får åtta rubel per kommentar. (Eller vad ackordet nu ligger på … Men trollen hör avgjort inte till de prioriterade vapenslagen.) Dessutom är det tacksamt att producera. Fejkandet behöver inte vara välgjort, ska helst inte vara välgjort, eftersom det ju tillskrivs fienden.

Media outlets around the world have responded to the onslaught of lies and misinformation by fact-checking and debunking content and claims. The fake fact-check videos capitalize on these efforts to give Russian-speaking viewers the idea that Ukrainians are widely and deliberately circulating false claims about Russian airstrikes and military losses. Transforming debunking into disinformation is a relatively new tactic, one that has not been previously documented during the current conflict.

- Craig Silverman och Jeff Kao: In the Ukraine Conflict, Fake Fact-Checks Are Being Used to Spread Disinformation, ProPublica 8 mars

För övrigt ser kontot som inledde denna bloggpost numera ut så här:

Denna bloggpost avrundas lämpligtvis av ett skoj- och allvarskonto, som blandar galghumor med frätande sanningar. Och det på rätt sida – jag har aldrig sett rysk propaganda som är ens kvartsbra på humor.

Dictators don't do propaganda so you believe something. We do it so you believe nothing. And more importantly, do nothing.

- @DarthPutinKGB, 2 oktober 2021

Konstgjorda ansikten

Vem är detta? Ingen – hon finns inte. Bilden är genererad av ett dataprogram.

Att få tag på den var inte svårt: Jag gick till this-person-does-not-exist.com. Om du går till den sidan så kommer du att få upp ett annat ansikte på någon som inte finns. (Men notera den märkliga "diamanten" som svävar nedanför örhänget.)

… Bilden är ju väldigt realistisk. Det är inte helt uppenbart att det här är en människa som över huvud taget inte existerar utan är helt AI-skapad. Men det finns ändå viss metodik som man kan tillämpa för att avgöra …

- Henrik Sköld i AI-skapade personer [eller ansikten då], SVT 2 mars 2022

SVT tar upp AI-ansikten med anledning av gallrande i trollträsket: Facebook och Twitter hade tagit bort en mängd fejkade konton som prytts av fejkade profilbilder.

Jag är osäker på hur användbar den (ytliga) kunskap om AI-ansikten som vi får ta del av är i det sammanhanget; ska man avgöra om en avsändare är på riktigt eller inte så finns det som regel andra metoder som är enklare och bättre. Men ämnet är intressant i sig. Och att känna till några fundament där skadar definitivt inte.

Till att börja med kan man konstatera att SVT:s snabbkoll inte är helt korrekt. Som att bakgrunderna skulle vara enhetliga, enfärgade ytor. Men redan i Karras et al (se nedan) finns gott om exempel på icke-uniforma bakgrunder. Inte för att de är lika perfekta som ansiktena … Ofta utgörs de av oskarpa halvmönster som vid första påseendet kan påminna om något, men som vid en närmare titt är mer mystiska. Bilderna #1 och #3 ovan är rätt bra exempel.

Den enklaste, snabbaste och säkraste tekniken för att avslöja fejk-fejsen riktar in sig på ögonen. (Märkligt nog nämns den inte i SVT:s kortkorta genomgång.)

Här har jag tagit tre bilder och lagt dem som halvgenomskinliga lager på varann. Notera att ögonen sitter på samma ställe. Det räcker med ett fåtal bilder för att mönstret ska börja framträda. Om man ska avslöja fejkade profilbilder på sociala medier är det här det enklaste sättet.

Jag har fortfarande inte vant mig vid att programmet kan skapa fullkomligt fotorealistiska och övertygande bilder, samtidigt som det kan göra missar som ingen människa skulle göra. Som när det misslyckas med att tota ihop trycket på en mössa.

En otippad akilleshäl är – har varit..? – örhängen. Av någon anledning har programmet svårt att hålla koll på när ett örhänge lagts in, och inser därmed inte när det kan vara lämpligt att lägga in ett till. Samtidigt som det utan problem förser folk med två ögon, två öron osv.

Öron är ännu en utmaning, av någon anledning. Återigen kan man tycka att öron borde vara en smal sak för ett program som fixar nättopp perfekta ögon, perfekt hår och så vidare … Icke desto mindre blir öronen ofta lite sådär, eller värre. Som en påminnelse om att det är artificiell intelligens vi har att göra med, inte naturlig.

OK, ibland slinter programmet. Ibland rejält. Det här är ett rätt milt exempel på hur det kan bli.

Vid en snabb titt verkar det här helt OK. Men vad är hår och vad är pannband? Har hon klistrat fast hår vid pannbandet och färgat det? Tar man upp bilden i större format ser det helkonstigt ut. (Resan "helt OK – helkonstigt" görs ofta i sammanhanget.) Då ser man även ett hårstrå på hakan, som en ytterst ovanlig skäggväxt.

Eftersom resultaten fortfarande kan vara fotorealistiska, så kan det bli desto läskigare när programmet dabbar sig. Återigen är detta exempel mycket beskedligt, jämfört med vad man kan få fram. :-)

Som avrundning en färsk och lite mer detaljerad genomgång av AI-genererade ansikten. Gjord av Bellingcat, som bara gör bra saker.

- Svit ur Karras et al

Beträffande programmet på this-person-sidan så kan det nämnas att programmet som används där är från 2018. Läs mer om det på Wikipedia: StyleGAN.

Förkortningen GAN står för generative adversial network = två nätverk som tävlar mot varandra. I det här fallet ägnar sig det ena nätverket åt att skapa ansikten, det andra att avgöra om de är äkta eller fejk. "Betygen" blir feedback åt det första nätverket, som efterhand lär sig vad som fungerar. När det andra nätverket luras tillräckligt ofta, är "skolgången" färdig.

För att sammanfatta rejält … Den som verkligen vill fördjupa sig i StyleGAN kan ta del av Karras, Laine och Aila: A Style-Based Generator Architecture for Generative Adversarial Networks (2019) [PDF].

Bonus: Lite information om AI-ansikten från this-person-does-not-exist-sidan. Notera att Karras et al jobbar på Nvidia, mest känt för sina grafikkort, och Uber som nämns nedan är verkligen "taxi-Uber".

An interesting point is that the creation of photographs of non-existent people was a by- product: the main goal was to train the AI to recognize fake faces and faces in general. The company needed this to improve the performance of its video cards by automatically recognizing faces and applying other rendering algorithms to them. However, since the StyleGAN code is publicly available, an engineer at Uber [Phillip Wang] was able to take it and create a random face generator that rocked the internet.