Visar inlägg med etikett ryssland. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ryssland. Visa alla inlägg

2023-09-09

Faktoidpodden: Första världskrigets början

Lyssna här: Faktoidpodden, säsong 2 avsnitt 3: Första världskrigets början

Nu blir det dels några hel- och halvmyter om första världskrigets utbrott, dels en bunt skrönor som cirkulerade under krigets första veckor eller månader.

Bland de förra finns påståenden som att kriget tog alla med överraskning, eller att det från skotten i Sarajevo gick en automatisk och oundviklig process till krigsutbrottet – båda osanna. De senare är mindre viktiga – de kommer inte på historieprovet, så att säga – men jag är svag för dem eftersom många av dem är bortglömda. Det är inte ofta som skrönor som den om de snöiga ryssarna, de franska guldbilarna eller de belgiska ögonutstickarna luftas nu för tiden.

Inför hundraårsminnet – inte ”jubileet” – av första världskrigets utbrott fick jag i uppdrag att skriva en bok om det. Alltså inte om själva kriget, utan om hur det bröt ut. Hur kunde mordet på Österrike-Ungerns tronföljare, vilket visserligen inte var en oviktig händelse i sig, leda till någonting så gravt oproportioneligt som ett första gradens storkrig? Resultatet blev 1914: Vägen till första världskriget, utgiven 2014 på förlaget Forum. Boken börjar i princip efter Wienkongressen hundra år tidigare. Sedan går den igenom 1800-talets krig och politiska strömningar. Det där vore material för två poddavsnitt, minst. Men det ska jag inte ta upp den här gången. Jag ska ta upp en viss aspekt av det hela.

Eftersom jag är den jag är tog jag i boken även upp en del relaterade hel- och halvmyter. Som halvmyten om hur överraskade folk blev. Man kan ofta höra att överraskningen var total. Men även om några visserligen blev överraskade av ett världskrig som bröt ut mitt i deras fredliga värld, blev de flesta inte det. Möjligen var tidpunkten oväntad. Sommaren 1914 hade man sett många långt krisigare kriser än en skjuten ärkehertig, och de kriserna hade inte lett till något krig, än mindre ett världskrig. Desto fler hade länge väntat på ett storkrig, det hade skrivits böcker och artiklar om, och inte minst hade det kapprustats en hel del.

Och hur var det med krigets förväntade längd – skulle man komma hem till jul? Alltså julen 1914? Det var det definitivt många som trodde, bland såväl allmänheten som ledande politiker och militärer. Det är förresten inget unikt för första världskriget: Varje gång ett krig bryter ut, finns det alltid några som menar att det kommer att vara snabbt överstökat. Men det brukar finnas avvikande röster, och 1914 var inget undantag. Det fanns faktiskt sådana avvikande röster även bland ledande förmågor. Som till exempel chefen för tyska generalstaben, chefen för franska generalstaben, och Storbritanniens krigsminister. Att de gubbarna inte alls trodde på ett snabbt undanstökat världskrig; ja, det tycker jag är nog så talande.

En betydligt större och viktigare felaktig uppfattning om första världskrigets utbrott går ut på att det till stor del skulle ha varit närmast automatiskt. Så här tänker man sig förloppet: Om land 1 förklarade krig mot land 2, så skulle de länder som land 2 var allierat med att, ja, automatiskt förklara krig mot land 1. Varpå länder som var allierade med land 1 automatiskt förklarade krig mot land 2 och dess allierade. Så beskrivs ofta första världskrigets utbrott: Händelseförloppet var till stor del styrt av avtal och allianser som man hade kommit överens om tidigare, och som nu trädde i kraft, utan att någon egentligen behövde göra något. Och eftersom alla större och flera mindre länder ingick i olika block, så kunde en gnista på ett ställe, som skotten i Sarajevo, starta en kedjereaktion som till slut fick alla att vara i luven på varandra.

Denna uppfattning är en myt och en osanning; så gick det inte till. Att avfärda den innebar betydligt mer jobb än de om det oväntade kriget eller fred till jul. Man kan gott säga att det debunkandet utgör en stor del av boken. Visst var flera stormakter mer eller mindre knutna till varandra genom allianser och diverse avtal. I ljuset av krigsutbrottet ses de ofta som förberedelser inför krig, men det var minst lika mycket det motsatta: Flera gånger förhindrade allianser storkrig, när Frankrike inte ville utkämpa Rysslands krig, eller Tyskland Österrike-Ungerns krig, till exempel. Men allianserna var sällan så hårda och bindande som många föreställer sig. Till exempel var Ryssland och Frankrike allierade, men under det rysk-japanska kriget 1904–1905 blandades Frankrike ändå inte in. De hade sedan länge gjort klart att de inte hade något till övers för Rysslands asiatiska äventyr och att deras allians bara gällde i Europa.

Ska man tala om allianser under första världskriget måste man ta upp förhållandet mellan Storbritannien och Frankrike. Det har till och med ett eget namn: ententen, efter franska entente cordiale, ”hjärtligt samförstånd”. Ja, jag kallar det ”förhållande”, eftersom jag inte kommer på något bättre. Folk har letat efter ord för att beskriva ententen ända sedan den slöts 1904. Den har kallats ett synsätt, en politisk synvinkel, eller, ja, varför inte just ”samförstånd”. Ententen nämns ofta när man talar om allianserna vid första världskrigets utbrott. En sak som ententen inte var, var en försvarsallians. Man kom överens om en rad större och mindre frågor – mest mindre – som man käbblat om genom åren, men inte mer. Vilket visserligen inte var så lite. Att två av Europas mesta fiender, som krigat mot varann hur mycket som helst, kom överens om någonting alls var vackert så. Men det var som sagt ingen allians. Faktum är att oklarheten om vad den egentligen var kan ha bidragit till kriget. Om Frankrike haft en regelrätt försvarsallians med Storbritannien hade Tyskland kanske varit försiktigare med att anfalla. Kanske hade man låtit bli. Kanske.

Det oväntade kriget, kriget som alla var övertygade om skulle vara slut till jul, och dess automatiska utbrott: Ja, där har ni tre hel- eller halvmyter som jag tar upp i min bok 1914: Vägen till första världskriget. Men det finns mycket mer att hämta ur den källan. Jag ska ägna resten av detta avsnitt åt myter strax före och efter första världskrigets utbrott. Material saknas ej.

När vi vill veta mer än vi kan veta, så utvecklas olika former av kollektiva fantasier för att fylla tomrummet — rykten, vandringssägner och faktoider. Och sällan, om någonsin, är den allmänna fantasin lika aktiv och likriktad som under krig, när alla funderar över och diskuterar samma frågor, som kan vara svåra eller omöjliga att reda ut, särskilt just då och där. Det första världskrigets första månader är ingen dum period för att demonstrera fenomenet, för under en rätt kort tid fick världen en rik provkarta med faktoider, vandringssägner och rykten av alla de storlekar och slag. Det var dagar av spänning, oro och en överväldigande, oöverskådlig flod av rykten. Man kunde påstå i stort sett vad som helst; lät det tillräckligt intressant så förmedlades det vidare, utan att kontrolleras – många gånger utan att ens kunna kontrolleras.

Fenomenet återkommer som sagt under snart sagt alla krig, och det gäller även flera sorters rykten. Som till exempel den så kallade spionsjukan: Folk såg spioner, sabotörer och kollaboratörer i varenda buske. En del av de rapporterade spionerna kan naturligtvis ha varit äkta. Åtskilliga torde ha varit tidningsankor, men i den allmänna hysterin var det många som greps och ibland avrättades på hur lösa grunder som helst.

Vad ordet ”spionsjuka” beträffar så kallades det verkligen så utomlands, spionitis. Det första belägget jag hittat på engelska är från 1912, där citerar man en tysk källa, alltså strax före första världskriget. Det första belägget jag hittat på tyska är från 1888, långt före världskriget. Nej, det var ingen något nytt. Men spridningen och styrkan tidigare kunde inte jämföras med den explosiva utvecklingen i augusti 1914.

En sågfilare i Falköpingstrakten avslöjas av sina händer och naglar, kläder och ”anletsdrag, skick, manér” – liksom den välförsedda plånbok ur vilken han drar en hundrakronorssedel (motsvarar flera tusenlappar idag). – Vestgöta Korrespondenten 19 januari 1900

Ja, ryktesspridningen var vild även i länder som inte deltog i kriget. I Sverige hade man i flera år talat om så kallade sågfilare eller skärslipare. Sågfilare slipade verktyg, särskilt sågar, ett jobb som kunde vara ganska kvalificerat. Några av dem gick runt mellan gårdarna och erbjöd sina tjänster. Omkring 1900 började påfallande många sågfilare att dyka upp på svenska vägar. De kom från Ryssland, särskilt trakterna kring Novgorod – och detta, ska sägas, är fakta i målet. Sågfilarna diskuterades ofta, i insändare, ledare och riksdagsdebatter, liksom naturligtvis i folkmun. Och då var det inte deras hantverkskunnande man intresserade sig för utan eventuella andra uppdrag. Var de ryska spioner? Kartlade de Sveriges försvar? De var rentav föremål för en statlig utredning, som inte kunde hitta någon grund för anklagelserna. Inte för att det hindrade folk – hur skulle det kunna göra det. Insändare rapporterade om misstänkta figurer, där det kunde räcka att en sågfilare hade välknippta naglar för att man skulle kunna anta att det egentligen rörde sig om en rysk officer som under förklädnad spionerade på grannlandet.

Om läget var så nervöst i Sverige kan man ju föreställa sig hur det var i krigförande länder. Samtidigt hämmades såväl spridningen som dokumentationen i de länderna av att deras tidningar inte kunde trycka vad som helst. Flera av länderna hade en lång tradition av en mer eller mindre kontrollerad press, och vid krigsutbrottet fick allihop en censur som såg till att bara ”goda” nyheter, eller åtminstone inte alltför dåliga och moraldämpande nyheter, släpptes igenom. När sådana källor återger uppgifter så är källäget knivigt på flera sätt: Är detta ett faktiskt rykte som censorerna ansåg patriotiskt välgörande, eller är det inplanterad propaganda?

Ett senare exempel på hur censuren påverkade nyhetsförmedlingen är spanska sjukan, alltså själva namnet. De första utbrotten i Europa inträffade i Frankrike, England och Tyskland, men där kunde man ju inte skriva om sådant, eftersom kriget vid den här tiden fortfarande höll på. Det var först när sjukan nådde Spanien, som inte låg i krig, som det blev skriverier, som naturligtvis återgavs i andra länder. Det var då och därför den fick sitt namn. På så sätt minner spanska sjukan än idag om första världskrigets censur.

Omkring månadsskiftet juli–augusti stod kriget ännu och vägde. Då spreds historien om de franska officerare som iförda preussiska uniformer försökt att ta sig över gränsen till Tyskland men motats bort. Ibland var det 18 falska soldater, ibland fler; det högsta antal jag sett är 80. Sådana false flags har verkligen förekommit då och då. Som när vår egen Gustav III ville ha ett krig mot Ryssland, och man lät svenska soldater i ryska uniformer angripa en svensk postering. Eller när tyska SS-soldater låtsades vara polacker och angrep ett antal tyska anläggningar strax innanför gränsen, vilket gav Hitler en anledning att angripa Polen. Det är inte konstigt att false flags är en klassiker bland myter som rör krig.

En annan klassiker gäller förgiftade brunnar. På åtminstone en plats i Preussen sköts två ryssar och en fransos sedan de, enligt uppgift, försökt att smitta dricksvatten med kolera. Det här är lurigt att reda ut eftersom biologisk krigföring verkligen förekommit genom åren, och förvisso kan bli aktuell även i det tjugoförsta århundradet. Vilket naturligtvis inte innebär att allt som påstås är sant.

Ännu en historia som gick runt i Tyskland vid den tiden gällde guldbilarna, Goldautos. Dessa sades vara lastade med guld och kördes av franska officerare till deras vapenbroder Ryssland, alltså genom Tyskland. Det finns belägg för att åtminstone 28 personer avrättades för en händelse som förmodligen aldrig inträffade. Den verklighet som inspirerade ryktet utgjordes av det mycket stora, och för Tyskland mycket irriterande, stöd som Frankrike i åratal hade betalat till Ryssland.

Naturligtvis cirkulerade mer eller mindre påhittade uppgifter om direkta angrepp. Även i Sverige. När det började bränna till på allvar i början av augusti 1914 kunde man i svenska tidningar läsa att ryssen hade landstigit på Gotland, tyska kanonbåtar beskjutit Uddevalla, ryska kanonbåtar beskjutit Härnösand. De tyska och ryska flottorna hade utkämpat ett sjöslag vid Åland. De tyska och brittiska flottorna hade utkämpat ett sjöslag i Nordsjön. Tyskland hade krävt att Sverige skulle gå med på deras sida. Den ene kungen och kejsaren efter den andre hade mördats. Och så vidare, och så vidare …

Att britterna skulle invadera tyska Nordsjökusten hörde till de uppgifter som åtminstone hade en viss koppling till verkligheten eftersom sådana planer verkligen funnits. Andra påståenden – de flesta påståendena – var rent hittepå. Och de var många.

Här är tre exempel som är särskilt intressanta:

1) Franska flygplan skulle strax före kriget, och alltså innan någon krigsförklaring getts, ha fällt bomber över Nürnberg och andra tyska städer.

2) Serbiska soldater ombord på ett ångfartyg i Donau skulle ha skjutit mot österrikisk-ungerska trupper på andra sidan gränsfloden.

3) En tågsändning med spannmål som skulle till Tyskland hade, enligt uppgift, beslagtagits i Belgien.

De här påståendena är särskilt intressanta eftersom de blandades in i utvecklingen; de är rykten som förevigats i historien. Den obefintliga bombningen av Nürnberg togs med i den tyska krigsförklaringen mot Frankrike, den obefintliga skottlossningen vid Donau togs med i Österrike-Ungerns krigsförklaring mot Serbien, och det påhittade beslagtagna spannmålståget var ett skäl som Tysklands utrikesminister på en direkt fråga angav som skäl för att invadera Belgien.

Det sista exemplet tycker jag är särskilt bra eftersom det är så efterblivet. Att en sändning med spannmål skulle ha minsta koppling till en fullskalig invasion är en tanke som är omöjlig i fredstid. Men i krigstid kan den läggas fram av en fullt fungerande person som vore den allvarligt menad. Det är ett lysande exempel på hur krigets skugga kan göra skillnaden mellan sant och falskt suddig eller direkt irrelevant.

Den 4 augusti 1914 invaderade Tyskland Belgien – på riktigt, ska sägas. Och nu blommade krigets mytbildning upp ordentligt.

De mest ödesdigra ryktena gällde så kallade franc-tireurs, de var friskyttar som inte ingick i de reguljära trupperna. Sådana gerillakrigare hade tyskarna stiftat bekantskap med under det i övrigt konventionella kriget mot Frankrike 1870–71. Bland de högre officerarna hade många personliga och bittra minnen av dem.

När man kom till Belgien gick man därför hårt åt varje tillstymmelse till civilt motstånd, såväl verkligt som inbillat. För även om sådant avgjort förekom, så är det lika säkert att många repressalier baserades på grundlösa rykten och propaganda. En återkommande uppgift var att belgiska kvinnor och barn gick runt på slagfält och stack ögonen ur tyskar som låg sårade och hjälplösa. En annan uppgift gällde en tysk general som blivit skjuten av en borgmästares son, eller i förekommande fall dotter. USA:s ambassadör i landet berättade att han hört historien så många gånger att han fått intrycket att belgarna uppfostrade sina barn till mördarmaskiner.

Resultatet blev en omfattande våg av våld och förödelse. Mängder av hem och offentliga byggnader plundrades och brändes. Tusentals civila avrättades, även kvinnor och barn — de hade ju hjälpt till, enligt ryktena. Hundratusentals belgare flydde landet, i så hög grad att tyskarna upprättade hinder vid gränserna, med taggtråd och högspänningsledningar. [Se bloggposten Dödstråden om Dodendraad och andra sätt tyskarna använde för att få belgarna att hålla sig i Belgien. ]

Detta var vad som kallades ”våldtäkten på Belgien”. I den allierade progandan använde man givetvis the Rape of Belgium. Att sådana ohyggligheter kunde förekomma i Europa i modern tid var så otroligt att det till att börja med var lätt att avfärda som skräckpropaganda. Men snart nog bekräftades många uppgifter av tyskarna – som framställde det hela som ett legitimt krig mot civila terrorister.

Särskilt i Frankrike såg man Belgiens öde som en föraning om vad en tysk seger skulle föra med sig. De allierade såg inte längre Tyskland som en fiende vilken som helst, utan en mordisk best som helt enkelt måste besegras. Tyskland svarade med att de inte skulle lägga ner vapnen innan den fullkomliga segern var ett faktum. Så hårdnade världskriget. Att skildra tyskarna som djävlar i uniform blev rutin. Och i tysk propaganda blev rollerna de omvända.

I slutet av augusti 1914 kom det stora kriget till västra Belgien. Det tröstlösa skyttegravskriget låg fortfarande i framtiden. Västfronten var fortfarande rörlig, och den rörde sig västerut. Bortsett från att de var aningen efter sin tidtabell, så hade kriget hittills gått Tysklands väg. Nu närmade de sig den franska gränsen, och då dök såväl franska som brittiska trupper upp i deras väg. Den första gången under kriget som tyska och brittiska soldater möttes var den 23 augusti, vid staden Mons, stavad m-o-n-s.

Och nu ska ni få höra. Femtio år senare konstaterade historikern A. J. P. Taylor, som var en högst etablerad och respekterad akademiker, att slaget vid Mons var det enda i första världskriget där övernaturlig inblandning observerats, som han skrev, ”more or less reliably” [The First World War]. Vad kunde få en sån som han att skriva något sådant? Vad hade hänt?

De brittiska soldaterna var betydligt färre än de tyska, men bättre rustade och utbildade. Man kämpade väl och löste sin uppgift, att skydda den franska flanken. Men till slut blev övermakten för stor, och man drog sig tillbaka – i god ordning, ska sägas, vilket inte är självklart; sådant kräver sin soldat. Reträtten fortsatte ända tills krigslyckan vände några veckor senare, i det så kallade ”undret vid Marne”. Då hade tyskarna kommit ända fram till Paris förorter. Sedan de slagits tillbaka där grävde fronten ner sig i skyttegravarna, och där skulle de förbli fram till 1918. Även Mons förblev tyskt ända till krigsslutet.

Det är, i all korthet, vad som finns att säga om slaget vid Mons. Det fick en hel del uppmärksamhet när det inträffat, men det berodde på att det var först. Snart skulle drabbningar i den storleksordningen inte ens vara notismaterial. Britterna lät sig inte knäckas av en övermäktig fiende och tog därmed poäng, men det var ingen tvekan om att de förlorat slaget. Icke desto mindre framställdes det ofta som en sorts moralisk seger, att britterna kämpade så väl. Mångas tankar gick till slaget vid Azincourt nästan 500 år tidigare, där de berömda engelska bågskyttarna slog en betydligt större fransk här i grunden.

En som greps av dramatiken var skribenten Arthur Machen. Han kom att tänka på en berättelse av Kipling där en spökbataljon hemsökte platsen där de stupat. Tillsammans med det gamla temat, med övernaturliga krafter som kommer till de levandes hjälp, fick han idén till The Bowmen: En berättelse om hur bågskyttarna från Azincourt dyker upp och hjälper 1914 års britter vid Mons. Novellen publicerades i en tidning den 29 september. Machen tyckte inte att den blev särskilt lyckad och tänkte sedan inte mer på det hela.

Framåt våren hörde en redaktör av sig, har var förresten även präst. Han undrade om han kunde få ge ut ett särtryck av The Bowmen, förslagsvis kompletterad med förord och källor. Machen svarade att ett särtryck naturligtvis gick utmärkt, att han gärna skrev ett förord, men att han inte kunde uppge sina källor eftersom han inte hade några. Till hans obeskrivliga förvåning svarade redaktören att Machen måste tagit fel: Novellen var baserad på en sann historia, det var allmänt känt i hans församling. Alla hade hört talas om folk som sett fenomenet, eller kände någon som kände någon som sett det, eller …

Som Machen formulerade det: ”Det började gå upp för mig att även om jag hade misslyckats i konsten att skriva, så hade jag av misstag lyckats i konsten att bedra.”

Han upptäckte snart olika varianter av historien som cirkulerade. Detaljerna varierade, men alla gjorde anspråk på att vara sanna historier. Hans spökhistoria hade blivit en vandringssägen.

En förändrad detalj, som snart nog ingick i sägnens ”standardversion”, rörde spökenas gestalter: Bågskyttarna från Azincourt transformerades till änglar. Så skapades änglarna vid Mons.

Machen själv menade att denna detalj gjorde berättelsen lättare att acceptera och svårare att direkt förneka. Änglar var en någorlunda accepterad övertro som tilltalade allmänheten på ett sätt som spöken eller till exempel helgon inte gjorde. Machen hade själv ägnat sig åt ockultism och kände åtskilliga som trodde på lite av varje, och han menade att många som trodde på berättelsen inte gjorde det trots att den beskrev något övernaturligt utan på grund av att den gjorde det. Andra, som var mer skeptiskt lagda, sökte ge den föregivna synen en vetenskaplig förklaring, eller åtminstone något ditåt. I Storbritannien fanns en livaktig organisation för undersökande av paranormala fenomen, Society for Psychical Research som den heter; ja, för den finns än idag, om än något tröttare. Den tog sig an frågan; den passade dem perfekt. Inte ens på den tiden var de i närheten så skeptiska som man hade kunnat hoppas, men de gick heller inte på precis vad som helst. Efter vederbörlig utredning konstaterades att det inte fanns några belägg för att något övernaturligt ägt rum. De kunde möjligen sträcka sig så långt som att vissa soldater kanske hade hallucinerat.

En intressant omständighet är att många lade fram förklaringar av det påstådda fenomenet, men få avfärdade det helt. Att hävda att änglarna var rent påhitt från första början var kanske inte direkt opatriotiskt, men definitivt något som väckte känslor. Det kan man känna igen hos många andra episoder av olika slag, med övernaturliga eller åtminstone mycket märkliga inslag; folk är mycket piggare på att försöka förklara fenomenen än på att avfärda dem.

Det är svårt att föreställa sig vilket stort intryck änglarna vid Mons gjorde. Det hade nog med tidpunkten att göra, alltså inte när slaget inträffade utan när ryktet började spridas. Våren 1915 hade skyttegravskriget pågått i månader. Rader av ambitiösa angrepp hade resulterat i väldiga manfall, och på sin höjd landvinningar som var så obetydliga att de framstod som blodiga skämt. Det krig som många – men inte alla – trott skulle vara kort verkade nu kunna pågå hur länge som helst, och vem som skulle segra var en helt öppen fråga. Den 22 april 1915 satte tyskarna för första gången in stridsgas. Snart skulle zeppelinare dyka upp ovanför London och släppa bomber.

Kanske var det ingen slump att det var vid denna tid som ryktet om änglarna vid Mons började spridas? Den 24 april hade tidningen Spiritualist med en artikel om övernaturliga fenomen som observerats under slaget. Källorna som anges är brittiska officerare, anonyma på grund av censuren. Det ligger nära till hands att förmoda att spridandet av ryktet utgjorde en del av det psykologiska försvaret, att det var en medveten och planerad moralhöjare. Man kan se hela episoden som ett psykologiskt fenomen, fullt jämförbart med den stora ryska illusionen från augusti och september.

Vad rörde den sig om? Jo, sedan tyskarna tagit sig igenom Belgien ångade man som sagt vidare mot Paris, utan att de förenade fransk-brittiska trupperna kunde göra mycket åt saken. Ett kort tag såg kriget verkligen ut att bli kort. Under dessa dagar väcktes hoppet om att ententens tredje land, så att säga, skulle komma till undsättning: Ryssland. Där var man visserligen upptagna vid östfronten, men å andra sidan var ju landet så jättejättestort – nog kunde de ha, säg, ett par hundra tusen soldater till övers? Eller en miljon, kanske? De skulle sannerligen kunna göra nytta på västfronten – tyckte man.

Det är oklart hur ryktet började. Men sedan det väl dykt upp så spreds det blixtsnabbt. Vid månadsskiftet augusti–september hade varenda britt hört att en stor mängd ryska soldater anlänt till hamnar i Skottland, för att därefter transporteras med tåg och sedan åter båt till fronten på kontinenten.

En intressant omständighet är att de första beläggen i tryck inte började dyka upp förrän något senare; men mun-mot-mun-metoden räckte för att snabbt och effektivt sprida ryktet. I varje stad och by fanns det de som kände till någon som sett ryssarna eller tecken på deras ankomst, och tidningsredaktörer blev nerringda av folk som frågade efter besked.

En återkommande och intressant detalj i ryktena är snön. När folk sett ryska soldater hade dessa ofta haft snö på kängorna, eller så hade man sett någon som borstat snö från järnvägsvagnarna. Det här låter ju fullkomligt debilt, som om varje ryss gick runt med ett personligt sibiriskt mikroklimat (det kan nämnas att sommaren 1914 var ovanligt varm). 

Men det som egentligen var en orimlig detalj uppfattades tydligen inte på det sättet när den levererades tillsammans med ett lockande rykte. Och snön var lätt att komma ihåg, och den var ett enkelt sätt att skilja ryska soldater från andra soldater. Och på sätt och vis är snö i augustihetta inte mer orimligt än änglasoldater.

I jämförelse med snön förefaller andra och egentligen större problem med de ryska förstärkningarna obetydliga. Ett är att den båttrafik från Archangelsk som skulle ha krävts skulle ha märkts av tyska spioner. Man kan därför utgå ifrån att tyskarna från början insåg vad de envisa ryktena var värda.

En annan vanlig detalj i ”de ryska ryktena” var att vagnarna som transporterade Ivan var nedsläckta, för att inte avslöja innehållet. Det gav upphov till ett skämt som återges i Daily Mirror 11 september 1914. Varken nu eller då trodde alla på allt de hörde.

Hur ryktena började vet vi som sagt inte. Kanske var det ett organiserat försök att höja den befolkningens moral, men det kan lika gärna ha varit ett genuint folkligt rykte, sådana som uppstår helt av sig själv, hela tiden.

När den brittiska armén gjorde väl ifrån sig i början av kriget, om det så gällde att retirera i god ordning, så sägs det – där har vi det igen – att kejsar Vilhelm II blev rasande. Vad var egentligen den här nya fienden, som hotade att ytterligare fördröja hans arméer på väg mot Paris? Ilsket gav han order om att all energi måste koncentreras på att utplåna denna contemptible little army – fast på tyska då. De brittiska soldaterna tog glatt upp tillmälet, och använde det om sig själva; the old contemptibles var de som överlevde krigets första månader. Den siste av dem dog 2005.

Hur tilltalande tanken på den rasande kejsaren än må ha varit för veteranerna, så är den en myt. Ingen tysk dagorder innehöll någon formulering i stil med verächtlich kleine Armee. Dessa skrevs heller inte av kejsaren, utan av den långt torrare och sakligare generalstaben.

Att påhittet blev så lyckosamt beror på att formuleringen verkligen var typisk för kejsaren. Denne hade till exempel gett en mycket uppmärksammad intervju före kriget, där han bland annat sagt att engelsmännen är ”galna, galna, galna som marsharar” – det där var ett citat, alltså. Dessutom hade han efter Belgien blivit de allierades symbol för Tyskland. Han var fienden i en enda person: blodtörstig, obalanserad och löjlig, på samma gång.

Att oavsett vad som hänt tillskriva de egna trupperna framgångar och fiendens motgångar är ett propagandatrick som är så slitet att det knappt känns relevant att ta upp i en översikt som denna. Men för att sammanfatta så flödade krigsländernas tidningar över av egna ärofyllda segrar och andras förkrossande nederlag, alla lika förutsägbara. Å andra sidan fick dessa patriotiska slentrianskrönor allt mindre utrymme när västfronten fastnade i skyttegravarna; det var inte längre någon mening med att hitta på.

Ett intressantare standardrykte som förekommit i alla moderna krig rör nya, förfärliga och dittills hemliga vapen. Sådana rykten sprids lätt av egen kraft men har tidvis även uppmuntrats av den statliga propagandan. Den psykologiska effekten blir dubbel, när folk och soldater på den egna sidan får en god nyhet, samtidigt som fiendens folk och soldater får en dålig. Dessutom är det ofantligt mycket billigare att skapa rykten än att utveckla nya vapen på riktigt. Samtidigt förekommer förvisso nya vapen på riktigt, varför nästan inget rykte, hur fantastiskt det än är, kan avvisas på förhand. Flera rykten från hösten 1914 visade sig också vara riktiga, som att zeppelinare ovanför Bodensjön avfyrat torpeder, eller de väldiga kanoner kallade Tjocka Bertha som tyskarna använde för att knäcka de belgiska fästningarna.

Ett typiskt ”undervapen” som börjar omnämnas i engelskspråkiga källor i slutet av augusti kallades turpinit efter sin föregivne uppfinnare, den berömde fransmannen Eugène Turpin. Det sades vara ett sprängämne som dels var oerhört kraftigt, dels skapade en ytterst giftig gas som snabbt och smärtfritt utplånade allt liv inom en radie på 50 meter. Något motmedel kände man inte till. Det skulle alltså vara det perfekta vapnet för att bryta dödläget på västfronten … Om det fanns. När något sådant genombrott inte kom, så insåg man snart vad ryktet var värt.

I  denna notis om ”Turpinite” nämns tyska soldater som ”tydligen hade överraskats mitt i en konversation”. Hur man nu visste det..? Dublin Daily Express den 28 oktober 1914.

Samtidigt förekom även rykten av motsatt slag: Fiendens vapen hånades för sin uselhet. När tyska kolossalkanoner först nämndes i fransk press var det för att håna dem: ”Det extremt grovkalibriga artilleri som satts in mot Liége visade sig vara värdelöst, till den tyska generalstabens förvåning.” Jojo, det där fick de äta upp …

Då är det svårare att få en uppfattning om vad man egentligen menade med uppgifterna om att tyska granater och tysk ammunition var så osannolikt värdelös att de inte ens skadade de franska soldaterna. Kanske var det ett sällsynt exempel på att man drev med den uppskruvade krigspropagandan.

De flesta rykten som beskrivits här levde främst bland allmänhet och fotfolk. Men krigets dimma fanns även på de högsta nivåerna. Det finns en bild av generaler som har koll på alla sina trupper, såväl de egna som fiendens, som om man spelade med pjäser på ett bräde. Sanningen ser ofta fullständigt annorlunda ut. Problemet kan vara bristfälliga underrättelser, men även förutfattade meningar: Man ser det man vill se.

Under det första världskrigets första veckor gick det tyska huvudangreppet genom Belgien, det franska längre söderut genom Alsace/Lorraine. Båda ländernas överbefälhavare förväntade sig att stöta emot huvuddelen av fiendens trupper, trots att man alltså gick förbi varandra. När motståndarna inte var där de borde vara blev man förvirrade. Om tyska eller franska högkvarteret hade varit mindre tvärsäkert så hade krigets utveckling mycket väl kunnat bli en helt annan, åtminstone till en början.

En hallucination, fullt jämförbar med ryktet om de ryska trupperna men på en nivå där det fick konsekvenser för kriget, var när tyska observatörer i mitten av augusti rapporterade att brittiska styrkor landsteg i Ostende, Calais och Dunkerque. Det var precis de hamnar där man räknat ut att de borde landstiga, och de tyska fältherrarna vidtog lämpliga åtgärder. Icke desto mindre landsteg britterna i hamnar betydligt längre västerut. Vad de tyska observatörerna faktiskt sett är en öppen fråga.

Och så håller det på. De rykten och myter som presenterats här utgör ett mycket begränsat urval av allt som förekom bara under 1914. Krig är en oöverträffad drivbänk för sådant, mindre på grund av att nya mekanismer träder i kraft än på att de befintliga mekanismerna pressas hårdare.

Tankespöken som i fredstid skulle skrattats ihjäl innan de hunnit många meter kan under krigstid få nationell spridning. Skattefinansierad censur och desinformation, med en omfattning, inriktning och noggrannhet som annars bara förknippas med de hårdaste diktaturerna, förekommer allmänt. Att stå enade mot fienden – om det nu är av egen vilja, tvång eller en kombination därav – innebär att vissa saker inte tänks eller inte yttras högt, liksom att åtskilligt tänks och sägs som aldrig skulle tänkts eller sagts i fred. Krig, särskilt krig av den sort som världskrigen representerar, kan beskrivas som en sorts nationell masspsykos.



2023-02-21

Trollarmé snubblar

Suomen on turha yrittää Natoon. Nato ei voi tallentaa Suomea Venäjältä.

Det är ingen idé att Finland försöker gå med i Nato. Nato kan inte spara Finland från Ryssland.

”Väinö” anger att han är professor i filosofi. Sant är att hans Twitterkonto skapades nu i januari. Profilbilden skriker this-person-does-not-exist (som jag tar upp i Konstgjorda ansikten). Och under de veckor det funnits har det agerat flitigt med konton med liknande profiler.

Så även utan språkkunskaper finner jag det lätt att avgöra att detta är ett trollkonto. En snabbtitt på innehållet maskinöversatt visar att det är defaitism på längden och tvären, och därmed ännu enklare att kategorisera.

Apropå maskinöversättningar …

I Finland har trollarméns koordinerade angrepp, som det ovan är ett exempel på, väckt munterhet. Det återkommande stridsropet ”Nato ei voi tallentaa Suomea” i olika varianter betyder nämligen ”Nato kan inte spara Finland”. Vad trollen ville ha sagt var nog snarare ”Nato ei voi pelastaa Suomea” = ”Nato kan inte rädda Finland”.

Den nyansen fixade inte maskinöversättaren, vilken den nu var. Det är naturligtvis inte självklart vilket språkpar som är aktuellt, även om ett ligger särskilt nära till hands.


Troll försöker vända opinionen i Finland mot Nato, men snubblar på språket, Svenska YLE 20 februari 2023

Sanel Sivac: Trollit yrittivät käännyttää suomalaisia Natoa vastaan, mutta sortuivat hauskaan kielivirheeseen, YLE 20 februari 2023 




Här är förresten fyra av trollarméns fotsoldater. Färska på Twitter, få följare, likheter i beskrivningar (trollen antar att det är mycket viktigt för finnar att berätta att de är hetero). De tre första anger kopplingar till universitet. De verkar känna varandra väl för de delar ideligen varandras inlägg, kommenterar och gillar och har sig.

Jag lade in en större profilbild på Pertti eftersom bakgrunden är så tydlig this-person-does-not-exist som det kan bli; har man sett några av dem känner man igen stuket. Först känns det som om det skulle kunna vara något, men vid närmare granskning ser det inte ut som någonting alls. Trollen är dömda att bo i ett land med misslyckade kakeluppsättningar och gräsliga tapeter.


2023-01-17

Onda, dumma krig

Roboten Raduga Kh-22 (efter Х-22, med ett kyrilliskt ”Х”) utvecklades i Sovjetunionen på 1950-talet för att användas mot fartyg, enstaka eller grupper. De skulle förses med kärnvapen vilket innebar att styrningen inte behövde vara särskilt exakt; levererar man kiloton eller kanske rentav megaton spelar några hundra meter hit eller dit ingen roll, särskilt när det gäller mål på havet.

Om den kostar något? På ryska Wikipedia uppges ett styckepris på 4 miljoner kr, på engelska Wikipedia 10 miljoner – vad nu diskrepansen kan bero på. Som jämförelse kostar en Robot 57, känd som NLAW i bl.a. Ukraina, 250 000. Miljoner för ett skott må låta saftigt. Men tänk om det sänker ett hangarfartyg som kostar miljarder? Då hamnar saken i ett annat läge.

Under kriget mot Ukraina har ryssarna fått ont om det mesta. Som robotar. Men man tager vad man haver, som det heter. Det är därför de hittills avfyrat dussintals Kh-22. Många av dem har inte riktats mot sjömål – Ukraina har ingen större flotta sedan Ryssland annekterade Krim – utan mot rent civila mål, med noll militärt värde. Det spelar in att relevanta mål ofta ställer högre krav på träffsäkerheten: Ska man träffa ett flygfält eller en bro med en konventionell bomb spelar några hundra meter hit eller dit mycket stor roll. Men bostadsområden är stora.

Den 27 juni 2022 träffades en fabrik i Krementjuk (som f.ö. ligger i Poltava oblast) av en Kh-22. En annan Kh-22 träffade ett köpcentrum några hundra meter därifrån (bilden). Enligt officiella uppgifter dödades minst 20, skadades minst 56. Man kan misstänka att båda robotarna var riktade mot det första målet; men sjörobotens träffsäkerhet är, som sagt, vad den är.

Den 14 januari 2023 träffades ett bostadsområde i Dnipro av vad som kanske var en Kh-22. (Det finns också en avvikande uppgift, vad jag ser endast företrädd av SvD, att det var en Kh-35; den är betydligt modernare men fortfarande en robot avsedd för sjömål.) Enligt officiella uppgifter, som i skrivande stund fortfarande uppdateras då och då, dödades uppemot 60, skadades över 70.

För att ta två tillfällen av flera där sannolika eller säkra Kh-22 träffat civila mål i Ukraina.

Att Rysslands krigsbrott är ondskefulla är uppenbart. Men de är även dumma, för att ta till en enkel glosa. Att lägga ut miljoner för ett skott som förstör bostäder eller köpcentra och dödar några dussin civila – det går inte ihop ens med en aldrig så vrickad ”krigets logik”. Möjligen kan det klassas som terrorism, där man är ute efter att skada och döda utan att bry sig om något annat. Som om oskyldiga drabbas, eller om det kostar oerhört mycket mer än vad det hade kunnat.


2022-11-04

Pyramiderna på Kola … Färöarna

The discovery of the world's earliest pyramids on the Kola Peninsula may confirm the existence of an ancient civilisation on Russian territory. The civilization likely predates the Egyptian civilization by a long time. Archaeological excavations of the Kola Peninsula's pyramids, which are believed to be at least two times older than Egyptian pyramids, have been resumed last year. It is still not known by whom or how they were built.
- Påståenden som cirkulerar

En civilisation på rysk mark … Låter som en god idé? Men man kan fråga sig var de där "arkeologiska utgrävningarna" höll till. För bilden, som inte är ny men som fick förnyad kraft nyligen – om det nu finns drivkrafter bakom eller bara är sånt som händer – är inte från Kolahalvön utan Färöarna.

Hiking to the top of the Klakkur mountain near Klaksvík, the second largest town of the Faroes behind Tórshavn, located on Borðoy Island, Norðoyar, Faroe Islands

- Adobe Stock: 527268352; foto "Luis"

Bilden är tagen strax på berget Klakkur, ovanför samhället Klaksvík (Färöarnas näst största). Bergen heter Háfjall (647 m hög, den bortre toppen) och Hálgafelli (503 m).


 - Google Earth, satellitbild daterad 3 juni 2016

Det går ju att fiska fram foton ur alla möjliga vinklar men för detta ändamålet funkade Google Earth bättre … Även med lågupplöst topografi ser man att Háfjalls topp inte utgörs av en spets utan en ås. Notera närheten till Klaksvík; även på Adobes bild skymtar lite bebyggelse på andra sidan viken.

Det äldsta belägget jag hittills sett för att bergen ifråga utpekats som pyramider är från 2014 (tog med två bilder):

This is a Giant Pyramid on one of the Faroe Islands (or should I say Pharao Islands?) […] Could this be a super-ancient Pyramid that has merely been overgrown and eroded to a point where we do not recognize it as artificial anymore? Your guess is as good as mine.

- "Jag bara frågar" på Giant Pyramid on the Faroe Islands? Above Top Secret 1 juni 2014

Se även den följande diskussionen, där påpekanden om vulkaniska lagerföljder och erosion ligger intill bludder av typiskt ATS-slag. Däremot ser jag ingen som drar de uppenbara parallellerna med den inbillade pyramiden i Bosnien (se Den galne bosniern på Linnéuniversitetet). Kanske den är såpass känd på ATS, eller vad det åtminstone 2014, att det inte behövs.

Sedan jättepyramiden på Färöarna drömts fram fick någon idén att koppla bilderna till ryskt territorium och sägnernas Hyperborea. Då kunde man även få med Alexander Bartjenko (1881–1938) i soppan. Han var en yvig herre som försökte att forska i telepati, hypnos och spår efter Hyperborea – på rysk mark, såklart. (Under den stora terrorn jezjovsjtjinan greps han, anklagad för att ha försökt att bilda en kontrarevolutionär frimurarorganisation – något sådant. Sen gick det som det brukade.) Man har även tagit med bilder varav åtminstone några kommer från hemsidan yperboreia.org, som är precis så tung källa som det låter.

Да! Люди и динозавры жили в непосредственном контакте!

Ja! Människor och dinosaurier levde intill varandra!

- yperboreia.org, "Artefakter"

Pyramider och mammutar. Frågor på det? Den avlägsna grejen skulle kunna vara en sorts slavisk Irminsul (världspelare, nära släkt med världsträd som Yggdrasil) i Franklin Mints version ...

Det känns rimligt att avrunda en bloggpost som denna med ett typiskt orimligt verk av Vsevolod B. Ivanov (konstnären född 1950, förväxlas ej med författaren Vsevolod Ivanov (1895–1963)). Han har producerat en mängd tavlor i den här stilen: Rysk nationalism på 300 % med en nypa Tolkien och en skopa von Däniken, allt kört genom ett Thomas Kinkade-filter.


2022-09-22

En rysk mobilisering

På tal om ryska mobiliseringar: För lite drygt 108 år sedan inleddes en sådan. Eller vad det nu var … Hur som helst blev konsekvenserna betydligt större än de som dagens ryska mobilisering rimligtvis, förhoppningsvis, skulle kunna få.

25 JULI    LÖRDAG

Under dagen utfärdar tsaren ett påbud, ukas på ryska, som gör det möjligt att inleda en mobilisering. Det är alltså ingen faktisk mobilisering, en sådan väntar man med tills fienden, i detta fallet Österrike-Ungern, verkligen angriper. Just nu handlar det bara om att förbereda krigsmakt och samhälle på möjligheten av en allmän mobilisering. Denna förberedelse för en eventuell mobilisering gäller heller inte hela krigsmakten utan bara militärområdena Kiev, Odessa, Moskva och Kazan.

[…]

Ukasen avser inte en allmän eller ens en partiell [partiell var den ju!] mobilisering, bara förberedelser ifall en sådan blir aktuell senare. Generalstaberna beordrar därför, helt enligt sina planer, en förmobilisering. Det är en förberedande mjukstart som man utvecklat för att kompensera för den inneboende tröghet den ryska mobiliseringen lider särskilt svårt av. Det är ingen riktig mobilisering eftersom den inte kallas så.

Natten till den 26 juli inleder Ryssland sin förmobilisering. Permissioner upphävs och manövrar ställs in. Soldater samlas i sina garnisoner, marscherar i samlade led till järnvägsstationer och fyller vagn efter vagn. Man varken kan eller försöker hålla allt detta hemligt. Ryssar och utlänningar, militära experter, journalister och vanligt folk ser vad som händer. De vet inte att det är en "förmobilisering"; vad de ser är en vanlig mobilisering. Det är en sådan som rapporteras till omvärlden, och det är om en sådan man kan läsa i tidningarna. Att kalla det något annat var bara en lek med ord. Den ryska ledningen har lurat sig själv.

- Peter Olausson: 1914 (Forum 2014), s 124–128 - där "dagboken" tryckts i skrivmaskinsstil, därav typsnittet



2022-08-04

Röda korset som skydd och mål

- Illustration från DALL·E på craiyon.com

Efter min flykt till väst har jag vid några tillfällen varit närvarande vid stora militärmanövrar där arméer från flera västländer deltagit. Standarden på stridsutbildningen var mycket god. Jag imponerades särskilt av det skickliga eller närmast mästerliga sättet att kamouflera enheterna. Utrustning, stridsvagnar och bepansrade trupptransportfordon var målade med färg som aldrig återkastade solljus. Färgmönstren var skickligt utformade, kamoufleringen målad så att det var svårt att urskilja fordonen ens på kort avstånd och maskeringen utförd så att konturerna smälte in i bakgrunden.

Men alla arméer begick ett enormt misstag vid kamoufleringen av en kategori fordon vars sidor och tak täcktes av jättelika vita cirklar med röda kors. Jag påpekade för västofficerarna att de röda och vita färgerna lätt kunde urskiljas på avstånd och förklarade att det vore bättre att använda grön färg.

[…]

Den sovjetiske soldaten vet endast att det röda korset på något sätt symboliserar sjukvård, men ingen har talat om för honom att det är förbjudet att skjuta på det röda korset.

- Viktor Suvorov, pseudonym för Vladimir B. Rezun, Spetsnaz (Timbro 1989), s 171–172

Jag är osäker på Suvorovs källvärde. I bokens förord funderar Bo Hugemark på om han användes för att offentliggöra fakta från olika håll, eller för den delen mer eller mindre välbelagda hypoteser. Men jämför med följande citat ur en lång och synnerligen läsvärd intervju med en svensk soldat som i skrivande stund tjänstgör i den frivilliga ukrainska sjukvårdsorganisationen Hospitallers (om det nu syftar på Knights Hospitallers, munkkrigarnas johanniterorden):

Vad borde vi som sjukvårdare och soldater träna mer på för att vara redo för kriget?

För det första: Att vår enda möjliga fiende inte följer krigets lagar. Våra rödakorsetmärkta sjukvårdare måste sluta öva som att de är skyddade. Det är de inte. De måste gömma sig, gräva ned sig, och öva mer på att försvara sig.

- Sjukvårdskedjan i Ukraina: Militära sjukvårdare frågar ut Okänd Soldat, Militär Debatt 2 augusti 2022

Nu kan det inte vara en överraskning för någon, som följt utvecklingen det minsta lilla, att Ryssland inte ger en kopek för röda kors. Sedan 24 februari har hundratals sjukhus och andra vårdinrättningar angripits, ambulanser beskjuts ständigt, och vad beträffar Hospitallers så fick de så småningom status som kombatanter: De bär vapen och försvarar sig om de blir angripna. För angripna blir de, ideligen.

Så var det inte tänkt. Sjukvårdare ska vara frikopplade från dödandet och helt ägna sig åt att rädda liv, på såväl kamrater som fiender. Enligt krigets lagar.

Fixed establishments and mobile medical units of the Medical Service may in no circumstances be attacked, but shall at all times be respected and protected by the Parties to the conflict.

As a compliment to Switzerland, the heraldic emblem of the red cross on a white ground, formed by reversing the Federal colours, is retained as the emblem and distinctive sign of the Medical Service of armed forces.

- Artikel 9 och 39, Convention (I) for the Amelioration of the Condition of the Wounded and Sick in Armed Forces in the Field. Geneva, 12 August 1949 (= senaste versionen av den Första Genévekonventionen)

Det röda korset är ett skyddsemblem för sjukvård i krig. Det skyddar sårade, sjuka och vårdpersonal. Det är förbjudet att attackera personal, fordon eller byggnader som bär emblemet. Emblemet skyddas i internationell och svensk rätt.

- Röda Korset sammanfattar: Emblem som skyddar liv

Men sådana lagar fungerar bara så länge som folk följer dem. Ryssland följer inte krigets lagar. För dem är det röda korset en halv millimeter färg och ger inte större skydd än så. Det är bättre att använda grönt.

Detta kan, som sagt, inte vara en överraskning för någon. Citatet från "Okänd Soldat" indikerar att det fortfarande finns de som låtsas som om de inte vet om det


Här är förresten hemsidan för Hospitallers: www.hospitallers.life. De tar emot donationer.


2022-07-06

Kremlor

Kreml(in) är ju ett nog så (ö)känt begrepp. Dels det fysiska komplexet, den befästa stadsdelen (3/4 så stor som Gamla stan) i Moskva dit såväl dagens Ryssland som gårdagens Sovjet förlagt för landets ledning centrala delar, dels som begrepp för just den ryska statsmakten, en motsvarighet till Vita huset, Whitehall/Downing Street och Rosenbad. Här ser man en bra bit av den, men långt ifrån hela. Närmast i bild de kulörta kupolerna på Vasilijkatedralen – den enda byggnaden i sammanhanget som är mindre än den låter – och bakom den Röda torget, avslutat av Historiska museets pepparkakshus.

Men Kreml är inte ett egennamn. Кремль betyder "borg" eller "befäst stadsdel". Sådana finns i en mängd städer, och har funnits i långt fler.

Novgorods kreml eller detinets har, i en eller annan form, funnits i snart tusen år. Den är långt äldre än Moskva.

Ett annan Novgorod är Niznij Novgorod. Under Sovjettiden hette staden förresten Gorkij, efter sin berömde son. Dess kreml uppfördes, som alla kremlor under äldre tid, ursprungligen i trä, för att så småningom omskapas i sten.

Kazan ligger längre österut och har en åtminstone på avstånd ståtlig kreml.

Pskov, vid gränsen till Estland, har ett Krom, som man kallar det, med murverk från 1400-talet.

Solovetskijklostret, på Solovetskijön i Vita havet, visar att det inte bara är städer som kan ha en kreml.


Wikipedia: Kremlin (fortification)



2022-05-18

Bombluckan

Red reach grows

The Soviet military seldom parades the prototype of a new weapon before foreign eyes but often stages a show after the weapon is in production. Recently, the T-37, a new four-jet bomber which has certain similarities to both the British Comet and the U.S. B-52, has been appearing over Moscow.

- Red reach growsLIFE 28 juni 1954, s 32

Beteckningarna T-37 och T-39 (kommer till den) skulle kunna vara Type 37 och 39. Annars skulle de väl avse stridsvagnar … Men bland det kalla krigets rök- och järnridåer var det inte konstigt om det blev fel ibland. Vilket förresten är just vad denna bloggpost ska handla om.

Sovjets nya väldiga fantastiska jetbombplan hette Mjasisjtjev M-4, eller "Bison" som dess så kallade rapporteringsnamn inom Nato löd. Det visades först upp för världen på 1 maj-paraden 1954 i Moskva. Men redan då hade en del information, utblandad med kvalificerade gissningar och en och annan rallarsving, cirkulerat ett tag i insatta kretsar. Att Sovjet alls hade ett jetbombplan var en överraskning, och humöret sjönk ytterligare när man studerade dess möjliga prestanta. Oron spred sig bland militärer och politiker. Vid samma tid togs deras B-52 i bruk (februari 1954); den uppvisade, naturligtvis, en rad barnsjukdomar av olika slag. Om ryssarnas plan hade liknande problem så kände man inte till dem. Sovjets M-4 Bison var i princip ett Wunderwaffe: En tänkt konstruktion som man kunde tillskriva fördelar men inga nackdelar. Och det som är uppmuntrande när det gäller den egna sidans projekt är lika nedslående när det gäller fiendens.

The most disquieting planes sighted over Moscow were the two long-range bombers above. Prototypes of the T-37 Bison and T-39 Badger, as NATO labeled them, had been seen before. But now the number indicated Russia was putting increased emphasis on their production.

- Two startling Soviet bombers med artists impressions, LIFE 6 juni 1955, s 143

Året därpå tillskrevs Bison en maxlast på 9 ton och, framför allt, en räckvidd på knappt 10 000 km. Det var tillräckligt för att ta med en stor, tung vätebomb (som Sovjet haft sedan 1953) till vilken plats som helst i USA. Och dess toppfart på drygt 1000 km/h innebar avgjorda problem med att sabotera leveransen.

Den 3 juli 1955 var det dags för Sovjetiska flygvapnets dag. På Tusjinos flygfält utanför Moskva visade man upp det bästa man hade. Utländska besökare var inbjudna för att få en glimt från ett förbjudet område i ett förbjudet land, och förhoppningsvis förmedla budskapet om landets överlägsenhet på en rad punkter.

Nu följer en episod som är så fin att den nästan är för bra för att vara sann. Tio M-4 flög förbi åskådarna i formation – det måste ha varit en upplevelse att se så många så stora plan. Sedan flög de förbi igen, i en annan formation, vilket gav åskådarna intrycket att det var andra plan. Detta klassiska och mycket enkla trick gav intrycket att minst 20 plan visades upp (Intentions and Capabilities: Estimates on Soviet Strategic Forces, 1950-1983), eller närmare bestämt 28 (Wikipedia).

- "Russia shows a new jet transport", Daily Herald 4 juli 1955 – Bison-planen kvalificerade sig inte till rubriken

Det är åtminstone vad som sägs i vissa källor. Jag har ännu inte hittat den versionen i någon av de många samtida tidningar som nämner flyguppvisningen. Fast de exakta uppgifter som ofta förekommer tappar i kraft när man ser att andra tidningar har andra exakta uppgifter. SvD nämner futtiga fyra "internationella [interkontinentala?] reabombare av typen 'Bison'", DN däremot tolv. Daily Herald nämner också tolv "four-engined jet bombers, known in the West as 'Bisons'", lokaltidningen Derry Journal fem. Och så vidare.

Hur som helst var poängen med att visa upp tillräckligt många plan att de inte var enstaka prototyper utan serietillverkades. I USA fick man gåshud och krävde mer information. Nu fick man användning av landets senaste flygande underverk: Spaningsplanet U-2, som flög på så hög höjd (över 20 000 m) att det inte kunde bekämpas med den teknik som Sovjet hade vid den tiden. I juli 1956 flög en U-2 över ett flygfält utanför Leningrad och fotograferade 30 M-4. Fram med räknestickorna; 30 plan i Leningrad innebar nog si och så många i Moska, Novosibirsk, Jekaterinburg, Omsk … Och inte minst att det fanns goda förutsättningar för att producera fler, i hög takt. Man beräknade att det framåt 1960-talet skulle kunna finnas 600 M-4 i drift. Ett Sovjet utrustat med hundratals snabba, interkontinentala M-4 Bison, laddade med vätebomber – där har vi en vision som höll folk vakna om natten.

Hur skulle man möta hotet? Ett motmedel utgjordes av avskräckning. USA hade kanske inte fullt lika häftiga plan, men de hade åtminstone B-52. Produktionen skruvades upp. Att motarbeta ett hot mot USA:s, och hela den fria världens, existens fick naturligtvis kosta.

Inte för att alla var övertygade. I ljuset av vad man lade på bombflyg, inte minst med tanke på vad man istället hade kunnat lägga pengarna på (man kan tänka sig att skepticismen var starkast i andra vapengrenar än flygvapnet), krävdes belägg för Sovjets överlägsenhet. U-2-plan skickades ut för att fotografera några nyckelpunkter i flygvapnets Sovjet; om landet kryllade av M-4 så borde man där kunna se åtskilliga exemplar. Piloten kom tillbaka och bilderna framkallades: Inga M-4! Inte heller framgick den produktionskapacitet som man tänkt sig. Den röda bisonoxen gick upp i rök.

Vad var det som hänt?

Mjasisjtjev hade utvecklat sin M-4 med vissa högt ställda specifikationer. Dessa uppfylldes delvis men inte helt. En variant togs fram som var bättre på vissa saker, sämre på andra. Målet, att flyga Sovjet-USA tur och retur, uppfylldes aldrig. Man hittade andra uppgifter åt planet, men producerade aldrig några större mängder.

Men i USA hade man fått en helt annan bild av M-4, av dess prestanda och produktion. Och tror man tillräckligt mycket på något, så är det alldeles för lätt att lura sig själv. När man fotograferade 30 M-4 vid Leningrad så utgjorde dessa samtliga M-4 i drift vid den tiden. Det tricket hade man i Sovjet inte kunnat räkna ut; där satte amerikanerna krokben för sig själva. Oavsett hur det låg till med flyguppvisningen 1955.

Det verkligt ironiska är att man vid den här tiden började få tillräckligt kraftiga raketer, och tillräckligt små och lätta kärnvapen, för att man skulle kunna kombinera teknikerna. Mycket snart skulle bombplan med kärnvapen förpassas till historien. Framtiden tillhörde de interkontinentala missilerna.  Och the bomber gap, "bombluckan", var en chimär – den hade aldrig funnits.

Vid flyguppvisningen på Tusjino 1956 visades inga tunga jetbombplan upp. Enligt generalsekreterare Chrusjtjov berodde det på att "vi ville betona försvar, inte anfall". Tro't den som vill.

Ambassadör de Sadeski: … We learned that your country was working along similar lines, and we were afraid of a doomsday gap.

President Muffley: That is preposterous, I never approved of anything like that.

de Sadeski: Our source was the New York Times.

- En av två hänvisningar till the bomber gap i Dr Strangelove (1964)

För ett annat inbillat hot, där supermakterna satte krokben för varann i en besynnerlig dans, se bloggposten Kalla krigets undervapen.


Läs mer på Wikipedia: Bomber gap.


2022-05-13

Sjojgus folkräkningsmedalj och 40 andra

Den ene har erfarenhet från fältet. Den andre är Rysslands försvarsminister.

Jo, faktiskt. T v Patron, en Jack Russell-terrier som röjer minor i Ukraina. Han har hittills upptäckt över 200 minor, blindgångare och liknande (andra tar över för själva röjandet). T h försvarsminister Sergej Sjojgu. Han är utbildad ingenjör (hans skola hette – och det här är verkligen sant – "Akademin för kvalitetsproblem i den Ryska federationen"). Han har varit löjtnant i reserven; det är så nära krigande han kommit.

En fråga inställer sig om ministerns dekorerade bringa: Varifrån kommer allt glitter? I synnerhet ryska militärer verkar ha en sorts anti-allergi mot ordnar och medaljer, så att äldre exemplar kan bli närmast bepansrade. Men hur får man ihop en sån där samling om man aldrig deltagit på marken?

- Släpspännen kallas de små kulörta band som man kan bära istället för de stora tunga grejorna

ryska och engelska Wikipediornas artiklar om Sergej finns en mängd utmärkelser listade, några med uppgifter om de officiella motiveringarna. Det fick, av nödvändighet, bli ett urval av bärbart bling – inga hedersmedborgare o.dyl. – översatt till svenska. Att även ryska fått översättas märks nog för den som kan det språket. Hopblandningar kan ha inträffat, detaljer missats, stavelser blivit fel, etc. Flera utmärkelser har äldre historier som inte behöver ha med deras nuvarande bruk att göra.

Här följer några av Sergej Sjojgus utmärkelser:

  • S:t Andreas orden med svärd – "För förtjänst i militära operationer"
  • Hjälte av den Ryska federationen – "För tapperhet och hjältemod i militär tjänst i extrema situationer"
  • Fäderneslandets förtjänstorden 1:a klass (högst) – ingen motivering angiven
  • Fäderneslandets förtjänstorden 2:a klass – "För mångårigt plikttroget arbete"
  • Fäderneslandets förtjänstorden 3:e klass (lägst) – "För en stor insats för civilförsvarets förstärkande och förtjänstfullt minskande och förhindrande av följder av naturkatastrofer"
  • Alexander Nevskijorden – Delas ut till civila tjänstemän efter 20 års tjänst
  • Hedersorden – "För en stor insats för att förbättra Ryska federationens säkerhet inom civilförsvar och skydd av befolkning och territorier under nödsituationer"
  • Orden för personlig tapperhet
  • Medalj: Försvarare av ett fritt Ryssland – "Förtjänstfullt arbete för att minska och förhindra följder av olyckor, katastrofer och naturkatastrofer"
  • Medalj: För Krims återkomst – Delades ut till militär och civil personal som tjänstgjorde under annekteringen av Krim 2014
  • Medalj: Deltagande i den militära operationen i Syrien – Givetvis ett deltagande som passar en försvarsminister; konferensrum, inte skyttegravar
  • Medalj: Till minne av 60-årsjubileet av segern i Stora fosterländska kriget (WWII)
  • Medalj: Till minne av Moskvas 850-årsjubileum
  • Medalj: Till minne av S:t Petersburgs 300-årsjubileum
  • Medalj: Till minne av Kazans 1000-årsjubileum
  • Medalj: För förtjänstfullt utförande av den ryska folkräkningen (2002)
  • Medalj x 4: För förstärkt militärt samarbete, olika klasser
  • Medalj: För utmärkt ingenjörsarbete
  • Medalj: Försvarsministeriets 200-årsmedalj – Delas ut till militär och civil personal efter 25 års tjänst
  • Medalj: För stor kunskap om geopolitiska affärer
  • Medalj: Till minne av inrikesministeriets 200-årsjubileum
  • Rättighetsorden
  • Hederstecken: För förtjänstfullt organiserande av val – "För aktivt bistånd och betydande hjälp med att organisera och genomföra val i Ryska federationen"
  • Medalj: "För förtjänst" – Delas ut av Rysslands myndighet för väktare vid domstolar och fängelser m.m.
  • Förtjänstorden för Altai-territoriet – "För att ha gett praktisk hjälp för att förhindra naturkatastrofer"
  • Dostuk-orden 1:a graden (Kazakstan) – "För sitt bidrag till utvecklandet av militärt och militärtekniskt samarbete med Kazakstan"
  • Danaker-orden (Kirgizistan) – "För att ha bidragit kraftigt till att stärka vänskapen med och samarbetet mellan Ryska federationen och den Kirgiziska republiken"
  • Dostuk-orden (Kirgizistan) – "För ett stort bidrag till utvecklandet av militärt och militärtekniskt samarbete mellan de två länderna"
  • Medalj: "Dank" (Kirgizistan) – "För att ha bidragit till utvecklandet och stärkandet av samarbete mellan den Kirgiziska republiken och Ryska federationen"; delades ut vid 5-årsjubileet av Oberoende staters samvälde
  • Medalj: "Manas-1000" (Kirgizistan) – "För att ha bidragit till att stärka vänskapen och samarbetet mellan ländernas folk"
  • Serbiska flaggans orden 1:a klass
  • Tapperhetsorden (Abchazien) – "För att ha hjälpt att rädda invånare i Tqvartjeli under kriget mot Georgien 1992–1993" (staden belägrades av georgiska styrkor)
  • Röda fanans orden (Mongoliet) – "För att förtjänstfullt ha utbildat personal, utfört gemensamma militärövningar och militärtekniskt samarbete mellan länderna"
  • Medalj: "För Ossetiens ära"
  • Orden för ära och heder 1:a klass – "För att ha assisterat i uppförandet av den Ryska federationens beväpnade styrkors katedral"
  • Orden "I konstens tjänst" 1:a klass – "För att ha bistått vid uppförandet och den konstnärliga utformningen av den Ryska federationens beväpnade styrkors katedral"
  • S:t Sergius av Radones orden – "För bistånd av Trefaldighet-Sergius lavra" (kloster utanför Moskva, den rysk-ortodoxa kyrkans andliga centrum)
  • S:t Savas orden (Serbiens nationalhelgon)

Dessutom får Sergej bära en Jarygin-pistol MP-443 Grach, ett vanligt tjänstevapen som just här är "För tjänster åt staten". Den platsade bland Wikipedias Награды så då platsar den väl här.

Vilket skrytskrot har Sergej på bilden? Vid slipsen bärs en av Fäderneslandets förtjänstordnar, sedan kommer den Ryska federationens femuddiga hjälte (skillnaden mot dess sovjetiska föregångare är färgen på bandet). Därefter har vi följande:

Rad 1:

  1. Alexander Nevskijorden
  2. Hedersorden
  3. Orden för personlig tapperhet
  4. Försvarare av ett fritt Ryssland
  5. Moskva 850 år

Rad 2:

  1. Folkräkningsmedaljen
  2. S:t Petersburg 300 år
  3. Kazan 1000 år
  4. För förstärkt militärt samarbete, FPS eller FAPSI
  5. Försvarsministeriets 200-årsmedalj
  6. "För Krims återkomst"

De stora stjärnorna nederst är S:t Andreas orden med svärd samt Fäderneslandets förtjänstorden 1:a klass.

Folkräkningsmedaljen är min favorit. Den delades ut till ca 90 000 personer som gjorde en insats i den stora folkräkningen 2002 (som förresten var landets första sedan man lagt ner den där Sovjet-grejen). På framsidan står "Allryska folkräkningen".

Relaterat: När man spelade in Death of Stalin (2017) fick Jason Isaacs en aningen nedtonad version av Zjukovs medaljskörd. Verkligheten såg för overklig ut.

Här är förresten Patron med sin utmärkelse, som han fick för insatser i fält, av president Zelenskyj (Kanadas Trudeau fick också vara med): "För tapperhet" 3:e klass. En enda, men tyngre än Sergejs alla kilon med Bamse-medaljer.


2022-05-01

1 maj 1945: Ryska flaggan över Berlin

Captain of the Guards Fedor Lipatkin hoists the Red banner on a balcony overlooking bomb-shattered Berlin. Capt. Lipatkin, a hero of the Soviet Union, commanded tank elements that fought through the city, is a veteran of Stalingrad. Photo radioed from Moscow.

- "Russ Flag Over Berlin Signals Final Goal", Imperial Valley Press 1 maj 1945

Jag kunde inte låta bli att ta med bilden inscannad från en tidning. Med reservation för att ålder och framför allt inscannande kan ha försämrat kvalitén, så var det en sådan imperfekt återgivning som mötte tidningsläsare för 77 år sedan.

Här är bilden i högre kvalité:

Där känner man rentav igen Fjodor Lipatkin. Det finns en artikel om honom på ryska Wikipedia: Липаткин, Фёдор Акимович. Den är varken lång eller kort, men utöver närvaro i Finland (som han blev dekorerad för) sammanfattas hans insatser i världskriget med att han deltog. Ingenting om slutstriden, ingenting om någon flaggbild.

Nog har man sett en bild där den ryska flaggan hissas över Berlin. Men inte är det den …

Bilden med Lipatkin verkar vara lika ovanlig i väst som Jevgenij Chaldejs från 2 maj är vanlig. Jag vet inte om det innebär något. Chaldejs bild är mörkare, mer episk (i ordets äldre betydelse); man känner verkligen att "nu skrivs historia". Som jämförelse är Lipatkin-bilden närmast munter. Den är också långt vanligare i öst än i väst.

Jag vet inte vem som tog fotografiet, inte heller var man befinner sig. Jag vet heller inte om bilden ifrågasatts, eller rentav avslöjats på något sätt.