Faktoidpodden: Kalla kriget II – Spökplan

Lyssna här: Faktoidpodden: Kalla kriget II – Spökplan

Jag fortsätter på temat Kalla kriget med två händelser från stridsflygets värld. Här missförstår man i öst och väst vad den andre håller på med, anpassar sig, varefter fienden i sin tur anpassar sig … Om och om igen. Jag tror att man inte behöver vara särskilt intresserad av militär teknik för att uppskatta sådant. Även om det kanske underlättar.

I det förra avsnittet tog jag upp den rena pseudovetenskap som frodades i det kalla krigets mycket speciella atmosfär. Jag utgick ifrån boken Psykiska upptäckter bakom Järnridån, en rik källa till dumheter som när den publicerades 1970 väckte en hel del uppmärksamhet av olika slag, när man i väst fick för sig att man ännu en gång hade blivit omsprungna av öst. Jag inledde avsnittet med att rita upp ramberättelsen i stora drag, det kalla kriget i sig. Det började ju, på sätt och vis, med atombomben, som ju sedan kom att prägla kriget och tidsperioden över huvud taget: Det största hotet någonsin mot mänskligheten och planeten satte spelreglerna, och var drivkraften bakom mycket av allt som hände.

(Innan jag fortsätter ska jag först reda ut en detalj, språklig och militärteknisk: Begreppen ”atombomb” och ”kärnvapen”. Ofta ser man dem använda som synonymer. Så slarvig ska jag inte vara här. ”Atombomber” syftar på bomber med uran eller plutonium. De utgjorde den första generationens kärnvapen, som de som användes 1945. ”Kärnvapen” är ett bredare begrepp: Det syftar på alla vapen som använder kärnenergi, alltså såväl atombomber som vätebomber. Vätebomber är mer komplicerade konstruktioner än atombomber och framför allt oerhört mycket kraftigare. Vill man vara ännu lite petigare kan man påpeka att ordet ”bomber” avser projektiler som släpps från flygplan, och inte stridsspetsar i robotar. – Så, nu fick jag det sagt. Då fortsätter vi.)

Ja, kärnvapen var det kalla krigets stora drivkraft, och de var även drivkraften bakom det som jag nu ska ta upp: Två militära faktoider under det kalla kriget. Ska man lyssna på det här avsnittet underlättar det om man är en sån där militärt överintresserad person, men jag tror att även den som inte är allra mest intresserad av sånt kan fascineras av det faktoida trassel som kan uppstå när två fiender missförstår vad den andre håller på med – precis som i förra avsnittet förresten – och missförstånden sedan ligger till grund för nya missförstånd, i en besynnerlig vrickad kapprustning, vars underhållningsvärde dämpas när man begrundar hur fruktansvärt mycket det kostade.

Kärnvapen, som sagt. De första, och hittills enda, atombomberna som använts skarpt levererades ju med flyg. Under flera år var också flyg den enda metod som var aktuell för de stora, tunga bomberna. Vid den här tiden vägde de sisådär 4–5 ton styck, vilket var nästan lika mycket som de allra största konventionella bomberna som använts under kriget.

En skillnad jämfört med Japan 1945 var att de mål som sedan dess blivit aktuella hade en helt annan stridsberedskap, särskilt i luften. Naturligtvis vill man ju inte att fienden ska skjuta ner några bombplan alls för oss, men om man nu har ett bombplan som man verkligen inte vill att det ska skjutas ner, vad gör man då? Ett sätt var att flyga jättesnabbt, ett annat att flyga jättehögt, och kunde man kombinera fart och höjd, så vore det riktigt bra.

B-70 Valkyrie

Därför började man i USA att på 50-talet ta fram ett bombplan som inte bara var snabbare än någonsin förr utan även snabbare än någonsin senare. Det fick heta B-70 Valkyrie. Planen var att få ett bombplan som kunde flyga högre och snabbare än några jaktplan Sovjet kunde skicka efter det, och inte heller skulle deras luftvärn utgöra något större problem. Där har man en att-göra-lista som heter duga. Man gnetade på, man forskade, räknade, ritade, byggde och testade. Lätt var det inte. Billigt var det verkligen inte. Att utveckla stridsplan är alltid krävande, i tid och i pengar, och att utveckla riktigt avancerade stridsplan kräver ännu längre tid och ännu mer pengar. Man stötte på det ena problemet efter det andra. Och så en dag stötte man på ett problem av ett helt annat slag, som hotade själva förutsättningarna för alltihop.

Om vi hoppar tillbaks till 45 igen … När andra världskriget tog slut utgjorde ett av de värdefullaste krigsbytena tyskarnas raketteknik; de var den bästa i världen, helt utan konkurrens. Den kunskapen, eller närmare bestämt gubbarna som bar på den, var hett eftertraktad av supermakterna, och de samlade på sig varenda expert de kunde få tag på. Sedan supermakterna byggt sina lag med forskare och ingenjörer strävade de efter att göra raketer som var bättre och bättre, större och starkare och pålitligare och allt vad det var. Syftet var naturligtvis militärt. Men denna kapprustning fick en åtminstone skenbart fredlig tvilling i form av rymdkapplöpningen. Samtidigt arbetade andra forskare och ingenjörer med att få fram bättre och bättre kärnvapen, kraftigare och mindre och allt vad det var.

En vacker dag – eller vad det nu var – hade man så en raket och ett kärnvapen där den förra kunde ta ombord den senare. Man hade skapat den nukleära interkontinentala roboten. Nu kunde man skicka kärnvapen till fienden utan att dona med långsamma bökiga flygplan. I ett slag förändrades krigets förutsättningar, för vilken gång i ordningen det nu var. Plötsligt var aldrig så avancerade kärnvapenbärande flygplan lika passé som riddare i rustning. Valkyrian behövdes inte längre. B-70 lades i princip ner 1961. Då hade man bara fått fram två prototyper av XB-70, som testplanen kallades (bokstaven ”X” stod för experimentella plan). Det var först 1964 som fick man upp den i luften. Då var det en flygande anomali, ett plan utvecklat i en annan tid under förutsättningar som inte längre var aktuella och som aldrig mer skulle bli det.

Det hindrade inte att konceptet fortsatte att ge oväntade ekon i utvecklingen. Och nu börjar det bli intressant. Även om man, som sagt, inte är så intresserad av den militärtekniska utvecklingen i sig.

När man i Sovjet hörde att man i USA utvecklade jättesnabba bombplan, ja, då fick man naturligtvis svara med att ta fram jättesnabba jaktplan. Resultatet fick luft under vingarna samma år som valkyrian flög för första gången, alltså 1964: Planet hette MiG-25, i NATO-kretsar har den det så kallade rapporteringsnamnet Foxbat.

MiG-25

När de första spionbilderna visades upp för USA:s befälhavare blev de riktigt bekymrade. Planet hade stora vingar och stora roder. Tydligen var det mycket lättmanövrerat, och skulle därmed bli farligt i kurvstrid, som det heter på svenska – engelska dogfight är nog mer känt som begrepp för närstrid med stridsplan. Sådana luftstrider hade man dåliga erfarenheter av från Vietnam. De amerikanska planen hade stått sig dåligt mot diverse MiG-modeller. Tidvis förlorade USA fler plan än Nordvietnam. Därför gick den amerikanska utvecklingen mot lättrörligare plan. När man nu såg samma trend i detta nya plan, ja, då visade det att Sovjet tänkte behålla sitt försprång.

En förvarning om det nya planets egenskaper fick man från mellanöstern. MiG-25 användes i Egypten (som vid den här tiden fortfarande var kompis med Sovjet) och det flög ifrån varenda plan och robot som man skickade efter dem. Tydligen var det inte bara lättmanövrerat, utan även snabbt. Vad var det egentligen för superplan som ryssarna tagit fram?

Som vanligt hade man i USA några olika stridsplan under utveckling. Några av dem lades ner. Andra, som F-15, gjordes om för att bemöta det nya tänkta hotet. Nu är ju utveckling av moderna vapensystem bland de mest resurskrävande projekt som mänskligheten över huvud taget ägnar sig åt. Även en marginell påverkan av den militära flygbranschen innebär att väldigt mycket verksamhet, och inte minst väldigt mycket pengar, tog andra vägar än de annars skulle ha gjort.

Jordsmak vid Hakodate

Så kom den 6 september 1976. Löjtnant Viktor Belenko i Sovjetunionens flygvapen tog avsked från arbetarnas paradis, flög sin MiG-25:a till Japan, och landade på ett flygfält … Liksom en bit utanför, eftersom landningsbanan inte riktigt räckt till för det snabba, tunga, superplanet. Men Sovjet fick tillbaka sitt plan, två månader senare – nedplockat i småbitar som analyserats omsorgsfullt, ner till minsta skruv.

Det visade sig att man i USA hade missuppfattat MiG-25:an. Det var inte alls byggt för tajta dogfights. Det var byggt för att flyga högt och framför allt snabbt. Det var byggt för att bemöta hot som B-70 Valkyrie.

För att ta det lite mer detaljerat … MiG-25 har beskrivits som en flygande jetmotor, med cockpit och annat pynt ditsatt som en eftertanke. Det har en toppfart över Mach 3 – om det verkligen behövs, för motorerna pajar – och även om max flyghöjd anges till drygt 20 000 meter så har man regelbundet gått högre än så. På 70-talet fick en sovjetisk pilot upp en MiG-25:a med specialmotor till nästan 37 kilometer. Det är ett av planets många rekord som står sig än idag. – Och här måste jag inflika att rekordsättande inte var någon sorts marginella muntrationer utan en del av det kalla kriget. Att lägga ner tid och pengar, och i det här sammanhanget finns inga små pengar, på att anpassa jaktplan och ta fram specialbyggda varianter av dem enbart för att få med några rader i Guinness rekordbok – ja, det tyckte makthavare i såväl öst som väst var god politik. Prestige, som sagt.

Och hur var det då med de stora vingarna med de stora rodren? Jo, de behövdes för att hålla det stora, tunga planet i luften. En tankad och startklar MiG-25 väger över 36 ton; det är 2–3 gånger så mycket som en startklar Gripen. Eller nästan dubbelt så mycket som en startklar Viggen, för att jämföra med ett samtida medeltungt stridsplan. En sådan dunderklump är inte i närheten så farlig i kurvstrid som amerikanerna hade fått för sig. Men det var den, som sagt, heller inte gjord för.

Historien om B-70 och MiG-25 handlar om hur amerikaner och ryssar oavsiktligt lurade varandra. Det är därför jag tycker att den är mycket intressantare än själva vapentekniken. Och det är därför man inte behöver några MÖP-anlag för att uppskatta den.

Men det allra märkvärdigaste med historien är att den inte är ensam. För här kommer en till, som till stora delar är en repris. Bortsett då från att den inträffade tidigare.

Ambassadör de Sadeski: The deciding factor was when we learned that your country was working along similar lines, and we were afraid of a doomsday gap.

President Muffley: This is preposterous, I've never approved of anything like that.

de Sadeski: Our source was the New York Times.

- Dr Strangelove (1964)

Det där var ur Stanley Kubricks Dr Strangelove från 1964 – där har vi det året igen. Sovjets ambassadör de Sadeski talar med USA:s president och nämner då a doomsday gap, en ”domedags-lucka”. Det är den skillnad man i Sovjet tänker sig mellan supermakternas förmågor att frammana apokalypsen och utplåna civilisationen. Detta med anledning av den nya domedagsmaskin som man i Sovjet tagit fram och precis satt i bruk, faktiskt så nyligen att man ännu inte berättat om det … Ja, allt det där framgår i filmen, som väl de flesta av er har sett. Och har ni inte det, gör det, den är precis hur bra som helst.

Strax innan klippet vi hörde nämnde ambassadören några av supermakternas kapplöpningar: kapprustningen, rymdkapplöpningen, och the peace race. Så utkämpades det kalla kriget: Istället för att ösa bomber och granater över slagfält och städer sökte man segrar av andra slag. Även om få människoliv gick till spillo, och varje sådan kapplöpning förvisso var billigare än ett världskrig, så kunde ingen förneka att det drog en hel del pengar. Och man var väl medvetna om luckorna, när den ene drog ifrån den andre. För det mesta var det USA som ledde. Men undantag fanns. När Sovjet sköt upp Sputnik, Laika och Gagarin, så överraskades världen och huvudmotståndaren, så till den grad att det gav kraft till en rymdkapplöpning som slutade med stjärnbaneret på månen. Och man följde oroligt förloppen på otaliga andra områden. Då och då kom dåliga nyheter som motiverade kostsamma uppryckningar. Man forcerade fram forskning och utveckling, prioriterade och äskade pengar, för att eliminera luckorna. Då och då fick USA se sig omsprunget av Sovjet även på klassiska militära områden, alltså inte bara rymden eller parapsykologi. Som den gången man upplevde en lucka inom strategiskt bombflyg – en bomblucka, alltså.

Vi kan börja den första maj 1954. Första maj var ju en av Sovjets nationaldagar. På torg bakom järnridån hölls myriader ändlösa parader, och naturligtvis var den på Moskvas Röda torg störst, bäst och vackrast. En anledning till att många i väst följde uppvisningarna, i synnerhet den i Moskva, var att man där kunde få de första glimtarna av nya påfund. Första maj 1954 väntade många på ett plan om vilket man inte visste mycket, men det lilla man trodde sig veta var illa nog. Det talades om ett bombplan som kunde ta ombord atombomber, som ju Sovjet haft sedan 1949, och kanske även vätebomber, som man haft sedan året innan, och som ju var ännu tyngre klunsar än atombomberna. Sedan skulle det här planet kunna ta bomberna långt, och riktigt fort. Med sådana bombplan skulle Sovjet kunna fälla sådana bomber över USA, utan att USA skulle kunna göra mycket åt saken. Det var helt enkelt Sovjets motsvarighet till B-70 Valkyrie. Oron spred sig bland militärer och politiker.

Vid den här tiden hade man i USA just tagit ett nytt strategiskt bombplan i bruk, B-52 (det är för övrigt fortfarande igång, 70 år senare). Som all någorlunda avancerad teknik uppvisade det en del barnsjukdomar. Om ryssarnas B-52:a hade liknande problem så kände man inte till dem. Och eftersom man var så osäkra på så mycket rörande Mjasisjtjev M-4 Molot, som betyder ”hammare”, som bombplanet hette – med reservation för uttalet – kunde det tillskrivas fördelar men inga nackdelar. Och det som är uppmuntrande när det gäller den egna sidans projekt är lika nedslående när det gäller fiendens.

Och så dundrade flygplanen in över Moskva. Efteråt rapporterade tidningar om att flygvapnet hade stulit föreställningen. En rad konstruktioner visades upp, bland annat hela tre nya plan. Alla var jetdrivna såklart, med moderna bakåtsvepta vingar. Och ett av dem var ett stort, tungt och snabbt bombplan. Det skulle med lätthet bära såväl atombomber som vätebomber. Hur långt det kunde ta dem var inte lika enkelt att avgöra. Men det for från horisont till horisont på trettio sekunder.

Ett år senare tillskrevs M-4 en maxlast på 9 ton och, framför allt, en räckvidd på knappt 10 000 km. Det var tillräckligt för att ta en stor, tung vätebomb till vilken plats som helst i USA. Om det hade en toppfart på drygt 1000 km/h, som det ryktades om, så innebar det att den som ville sabotera leveransen hade avgjorda problem.

En annan högtidsdag som väckte intresse även i väst var det Sovjetiska flygvapnets dag den 3 juli. Då visade man upp det bästa man hade. Utländska besökare var inbjudna för att få en glimt från ett förbjudet område i ett förbjudet land, och förhoppningsvis förmedla budskapet om landets överlägsenhet på en rad punkter. 1955 förväntades sig dessa att få se M-4:or i luften. Och det fick man.

The most disquieting planes sighted over Moscow were the two long-range bombers above. Prototypes of the T-37 Bison and T-39 Badger, as NATO labeled them, had been seen before. But now the number indicated Russia was putting increased emphasis on their production.

- ”Artists impressions” av ”two startling Soviet bombers”, LIFE 6 juni 1955, s 143. ”T-37 Bison” var vad planet kallades i väst.

När man läser om den här dagen kan man ta del av en riktigt fin berättelse. Det sägs att hela tio M-4 flög förbi åskådarna, i formation – det måste ha varit en upplevelse. Sedan flög de förbi igen, samma plan men i en annan formation, vilket gav intryck att det var andra plan. Helt enkelt ett klassiskt och busenkelt trick. Tack vare det fick världen ett intryck av att ett begränsat antal plan var … Ja, hur många trodde man att det var egentligen?

En fin berättelse, som sagt. Jag har ännu inte hittat de förväntade spåren av den i samtida artiklar. Där får man ett helt annat intryck. Uppvisningen blev omskriven jorden runt, det var ju syftet med det hela, men jag har ännu inte hittat någon som nämner så många plan som 20 eller fler. Däremot nämns märkligt olika antal plan: Svenska Dagbladet skriver om fyra stycken M-4, Dagens Nyheter tolv, Daily Herald också tolv, och så vidare.

Hur som helst. Poängen med att visa upp ett visst plan i en viss mängd var att de inte var enstaka prototyper, utan att de serietillverkades. I USA fick man gåshud och krävde mer information. Nu fick man användning av landets senaste flygande underverk: Spaningsplanet U-2. Det flög på så hög höjd, över 20 000 m, att det inte kunde bekämpas med den teknik som Sovjet hade vid den tiden.

I juli 1956 fotograferade en U-2:a ett flygfält utanför Leningrad. Där stod ett antal jetbombplan av modellen M-4; faktiskt hela 30 stycken. Fram med räknestickorna! Trettio plan i Leningrad, det borde innbära si och så många i Moska, i Novosibirsk, Jekaterinburg, Omsk … Och så vidare. Det visade även att det fanns goda förutsättningar för att producera ännu fler, i hög takt. Efter att ha räknat och funderat drog man utifrån bilden på flygfältet slutsatsen att det framåt 1960-talet skulle kunna finnas 600 M-4 i drift. Ett Sovjet utrustat med hundratals snabba, interkontinentala M-4, laddade med vätebomber – där har vi en vision som höll folk vakna om natten.

Hur skulle man bemöta detta hot? Man ökade naturligtvis produktionen av jaktplan, som åtminstone kunde försöka att mota bort jetbombare på ingång. Ett annat motmedel utgjordes av avskräckning. USA hade kanske inte fullt lika häftiga plan som M-4, men de hade åtminstone B-52, dess närmaste motsvarighet i den fria världen. Så man skruvade upp produktionen av dem. Allt det här kostade naturligtvis fantastiska summor, men det gällde ju ett hot mot landets existens och sånt måste ju få kosta. Fattas bara.

Inte för att alla var övertygade. I ljuset av vad man lade på bombflyg, inte minst med tanke på vad man hade kunnat lägga pengarna på istället, krävde några belägg för Sovjets överlägsenhet. Man kan förmoda att tvivlet var starkast i andra vapengrenar än flygvapnet, det är så det brukar fungera. U-2-plan skickades upp för att fotografera nyckelpunkter i flygvapnets Sovjet. Om nu landet kryllade av M-4, så borde man där kunna se åtskilliga exemplar. Piloterna kom tillbaka och bilderna framkallades: Inga M-4! Inte heller framgick den produktionskapacitet som man tänkt sig. Den röda hammaren gick upp i rök.

Vad var det som hänt?

När Vladimir Mjasisjtjev utvecklade M-4 hade han fått en diger lista med högt ställda krav. Han hade lyckats uppfylla en del av dem, men inte alla. Man tog fram varianter som uppfyllde det ena målet eller det andra, men inget plan som uppfyllde alla. Ett centralt mål var att kunna flyga Sovjet–USA tur och retur; det uppfylldes aldrig. Den sovjetiska amerikabombare man drömde om i Moskva, och hade mardrömmar om i Washington, fanns aldrig. Man hittade uppgifter åt planen man hade på olika ställen i flygvapnet, men det producerades bara i drygt hundra exemplar.

I USA hade man fått en helt annan bild av M-4, av dess prestanda och produktion. Och tror man tillräckligt mycket på något, så är det lätt att lura sig själv. Man hade fotograferat 30 M-4 vid Leningrad, det stämmer. Men dessa var alla M-4 som var i drift vid den tiden. Det tricket hade man inte kunnat räkna ut i Sovjet; där satte amerikanerna krokben för sig själva. Oavsett hur det låg till med flyguppvisningen 1955.

Men så småningom mötte M-4:an ett större hot än några amerikanska plan: Raketer som kunde bära kärnvapen. Jag nämnde ju nyss hur interkontinentala robotar blev slutet för USA:s strategiska bombplan B-70. I Sovjet blev de slutet för M-4. Bombplan med kärnvapen var historia. Framtiden tillhörde de interkontinentala missilerna. Nu kunde man börja oroa sig för en ”robotlucka”, missile gap. Och ”bombluckan”, the bomber gap, där USA låg efter Sovjet – ja, den hade aldrig funnits.

Det nästa stora flyguppvisningen i Sovjet ägde rum 1956. Där visades inga tunga jetbombplan upp. Enligt generalsekreterare Chrusjtjov berodde det på att de inte ville betona anfall utan försvar. Tro't den som vill.

*

Jag avrundar de här två avsnitten med en evig sanning: Det finns inga vapen som kan mäta sig med de inbillade. De mest kända ”inbillningsvapnen” är andra världskrigets tyska undervapen, Wunderwaffen. Den regimen använde dem för att gjuta mod i det egna folket och skräck i fienden, som en enkel och billig besvärjelse. Inte för att alla var ren luft. Många Wunderwaffen var konstruktioner på utvecklingsstadiet som inte hade en chans att komma i närheten av fältet innan kriget tog slut, eller rena idéer som inte hade en chans att komma i närheten av att utvecklas. Men även under andra krig har inbillningsvapen förekommit, som medveten propaganda eller så bara för att, ja, det är så folk tänker. USA lanserade inte B-70 som ett inbillningsvapen, lika lite som Sovjet tänkte ut MiG-25 eller M-4 som propaganda och Wunderwaffen. Men ändå lyckades båda lura fienden. De fick dem att göra saker som de annars inte skulle ha gjort – liksom att inte göra saker som de annars skulle ha gjort.

*

Det här var ett avsnitt av Faktoidpodden. Jag som pratat heter Peter Olausson. Vi hörs!

Faktoidpodden: Kalla kriget I – Psi bakom järnridån

Lyssna här: Faktoidpodden: Kalla kriget I – Psi bakom järnridån

Hur en bluff fick Sovjet att tro att USA bedrev parapsykologisk forskning för militärt bruk, varför Sovjet naturligtvis fick börja bedriva parapsykologisk forskning för militärt bruk, varför USA naturligtvis fick börja bedriva parapsykologisk forskning för militärt bruk.

Eller så här …

I två avsnitt ska jag nu gå igenom några faktoida episoder från det kalla krigets dagar. I det första ska jag ta upp den besynnerliga historien om ”psi-kapplöpningen”, när man i öst och väst försökte dra nytta av övernaturliga fenomen i ett krig som ofta bedrevs överallt utom just på slagfältet.

En del material har synts förr här på bloggen (för detta avsnitt noterar jag Pyramider och rakblad, Kirlians löv och ända från 2013 Pavlitas psykotroniska mojänger). Men mer än något annat är det en artikel i VoF:s tidning Folkvett 2013-4 som fräschats upp och gjorts podd av. Genom åren har jag gett ut en hel del i en kanal men inte andra. Så varför inte återpublicera för en delvis ny och (förhoppningsvis) större publik? Lite som bloggposterna som blivit tidningsartiklar eller bokkapitel, och så vidare …

Faktoider trivs olika bra i olika miljöer. Som när stora värden står på spel, när nervositeten är stor och osäkerheten större; då frodas faktoiderna. Av det förstår man att de trivs bättre i krig än i fred. Vilket vi ju tyvärr kan se idag. Och de krigen kan vara såväl varma som kalla. Under det kalla kriget cirkulerade också en hel genre med myter, i öst och i väst. Jag ska ta upp några av dem här i podden, två avsnitt blev det faktiskt. I detta första avsnitt ska det handla om när den militära sektorn ett tag intresserade sig för den godtrogna branschen, som jag kallar den: parapsykologi, new age, slagrutor och liknande. För att den berättelsen ska komma till sin rätt, så ska jag börja med det kalla krigets början, med fokus på teknik; vapenteknik och relaterat.

Så vi går till 1945. Atombomber över Japan gör slut på det andra världskriget – och vad ska komma sedan? Redan nu kan man ana det kalla kriget. Från första början insåg de allra flesta att Sovjet förr eller senare skulle skaffa sig en atombomb, på ett eller annat sätt. Att det bara tog fyra år blev en överraskning. I USA snabbade man då på arbetet med nästa bomb, vätebomben. Den var inte bara mycket kraftigare än de tidigare atombomberna – som om de inte var förödande så det räckte – utan kunde dessutom bli långt mycket kraftigare ändå. Av fysiska orsaker kan bomber gjorda på uran eller plutonium inte bli hur kraftfulla som helst. Bomber som använder väte har inga sådana begränsningar; där behöver man bara förhålla sig till vad som är praktiskt och politiskt möjligt. Den tekniken stod klar 1952. Nu var USA världens första kärnvapenmakt med vätebomber. Döm om världens förvåning, och chocken i USA, när Sovjet redan året därpå, inte ens tolv månader senare, sprängde sin första vätebomb. I vilken mån de sovjetiska kärnvapenprogrammen byggde på spioneri respektive eget arbete är ingen enkel fråga. Men 1952 var det en enkel fråga: Då togs det som en självklarhet att ryssarna kopierat amerikanerna rätt av.

Det är i det perspektivet man ska se reaktionerna när jorden i oktober 1957 fick sin första konstgjorda satellit. Världens förundran inför mänsklighetens första steg ut i världsrymden överträffades av förvåningen över att det var Sovjetunionen som tog det. Den här gången apade man uppenbarligen inte efter USA. Man var först. Och även om många inte tänker på det idag, så var de militära tillämpningarna det allra första många tänkte på 1957: Om Sovjet kan skicka en grunka runt jorden, som obekymrat passerar över såväl Moskva som Peking, London och Washington – vad hindrar dem då från att skicka en atombomb samma väg?

De kommande månaderna blev sannerligen inte bättre, ur västvärldens perspektiv då. Många hade trott och hoppats på att sputniken var en sorts lyckträff, en enstaka insats som kommunisterna inte skulle göra om i det första. Men redan månaden därpå skickade de upp ännu en satellit! Den var därtill betydligt större och mer avancerad; och som om det inte räckte hade den en levande varelse ombord. Sovjet tog ännu en vinst i rymdkapplöpningen; de hade ännu en gång slagit USA på fingrarna.

I december var det så dags för USA att skicka upp sin första satellit. Den var betydligt mindre än Sputnik, vilket motiverade öknamnet ”Grapefruitnik”. Och så, efter en rad uppskjutningar – hö hö – lyfte så äntligen raketen … För att efter en dryg meter tappa kraft, falla ner och explodera. Vilket motiverade öknamnet ”Kaputnik”. Förödmjukelsen var fullkomlig.

Så småningom fick ju USA rutin på sina satelliter. Men våren 1961 var det dags igen: Den första människan i rymden var inte en astronaut utan en kosmonaut. Och när USA kort därpå skickade upp sin första astronaut gjorde han inte ens ett varv, som Gagarin, utan skickades ut i en mycket kortare kastbana över Atlanten. Det var plågsamt tydligt vilka som ledde och vilka som haltade efter.

Det är svårt att föreställa sig vilket intryck detta gjorde, särskilt i USA, och vad som skulle kunna göra ett motsvarande intryck idag. I USA hade fienden förknippats med primitiv teknik och dåliga kopior. Nu hade Sovjet, plötsligt och oväntat, gjort flera historiska genombrott inom ett område som var avancerat, militärt – för det verkliga syftet med raketforskningen var ju inte att åka till månen utan att ta fram kärnvapenbärande missiler – och som dittills inte fått så värst mycket uppmärksamhet. Man hade även vunnit prestige. Och det ska sägas, att i det kalla kriget kunde prestige vara minst lika viktigt som konkreta framsteg.

Det var så scenen såg ut när John F. Kennedy 1961 förklarade att man innan årtiondet var slut skulle ha satt en amerikan på månen. Det var den energin som drev rymdkapplöpningen. Det var först i och med månlandningen 1969 som USA kunde känna att man verkligen lyckats ge igen. Och nu har jag kommit fram till det som det här avsnittet egentligen ska handla om.

För året därpå, 1970, kom en bok som fick många att minnas rymdkapplöpningens inledning. Kopplingen var given och gjordes ideligen, i bokens text, i recensioner och artiklar. Baksidestexten på den svenska utgåvan sammanfattade det i tre ord: ”Ryssarna kom först!” Jaha … Vad var de först med den här gången?

I väst hade man länge kunnat läsa om udda företeelser öster om järnridån. En del av dem kunde klassas som parapsykologiska. Några väckte lite uppmärksamhet, men inte mer. Ofta gick tankarna till förmågor som Rasputin eller Blavatsky. Rysk ockultism förknippades snarare med det gamla tsardömet än den moderna kommunismen. Den hörde medeltiden till, inte framtiden.

Men 1970 avslöjades i ett slag en hel värld av parapsykologisk forskning. Kommunisterna hade åter visat sig vara världsledande inom ett fält som man i väst behandlat nedlåtande, om alls. För bakom järnridån, ser ni, där togs denna nya vetenskap på allvar. Där fick den resurser och status, där ägnade sig namnkunniga forskare åt den i ambitiösa projekt på ansedda institutioner. Och vilka resultat man fick! Tiden var mogen – vilken dag som helst kunde nästa ”sputnik” kungöras. Och denna gång skulle nyheten vara av en så världshistorisk magnitud att alla andra framsteg skulle blekna. Kanske skulle det vara det viktigaste vetenskapliga genombrottet någonsin. Det kunde mycket väl ha militär betydelse. Och det skulle ske på fel sida av järnridån.

Ivan T. Sanderson var en välkänd gök som gjorde många
insatser i knasbranschen. Vilka som var ärliga misstag och
vilka som var förvillande med flit är kanske omöjligt att avgöra.

Boken där man kunde läsa om allt detta hette PSI – Psykiska upptäckter bakom Järnridån. [original: Psychic Discoveries Behind the Iron Curtain ]. Den skrevs av Sheila Ostrander och Lynn Schroeder. Sommaren 1968 hade de rest runt i Sovjet, Bulgarien och Tjeckoslovakien. Där de besökt den första årliga parapsykologiska konferensen i Moskva, träffat mängder med intressanta människor, och hört talas om fantastiska ting. Vi får kortfattade men upphetsade och förväntansfulla beskrivningar av en mängd studier och anekdoter. Det är såväl gamla väldokumenterade experiment, så beskrivs de åtminstone, som spännande nyheter. Till de senare hör paret Kirlians färggranna bilder av ”auran”, eller vad det nu är, och de mystiska krafterna i pyramider för hemmabruk. Dessa är även exempel på idéer som här presenteras för västvärlden för första gången. Jag ska därför beskriva dem lite närmare.

”When your friends are so amazing you all wear pyramid technology around town, to the post office and out to lunch. :-) Change to world [sic], do what feels right for you! @pyradyne we love you!” – Instagram-hyllning av modern pyramid-byggare. Pyradynes The Pyradome™ kostar för övrigt $199/styck.

Den mest kända grejen i det här avsnittet, eller åtminstone minst okända, är kanske den om pyramidens undergörande förmågor. Den gick ut på att Cheopspyramiden, den största egyptiska pyramiden, fått underbara egenskaper enbart genom sin form. Om man tillverkar en modell med rätt proportioner, oavsett storlek och material, ja, då kan man verkligen få se underbara ting. Det sades att färskvaror som placeras i en sådan pyramid får mycket längre hållbarhet. Om man sätter ett uttjänat rakblad i pyramiden, så får det skärpan åter. Och pyramidala hattar sägs vara bra för lite av varje: Pigga upp, balansera chakran och energier, underlätta meditation, eller vad man nu kommit fram till. Ofta förekommer påståenden om orgon, den mystiska livskraft som uppfanns, eller vad säger jag! jag menar upptäcktes av Wilhelm Reich – alltså en kombination av två läror som var som störst på 1970- och 1980-talen.

En särskilt intressant detalj, tycker jag, är påståendet om rakbladen. De säger mer om pyramidlärans ursprung än man som västerlänning kan ana. I den sovjetiska planekonomin prioriterades militär produktion framför civil. Kvalitetsstål, sådant som man vill ha i rakblad, gick i första hand till militära prylar. Det innebar att rakblad med lite kvalité var svåråtkomliga och dyrbara. I väst var kvalitetsrakblad billiga och fanns överallt, där var skärpning av rakblad en kuriositet. I Sovjet, där rostiga Нева var en del av mången mans vardag, så var metoden tvärtom högst värdefull och användbar. Om den hade fungerat, vill säga. Som argument för att sälja in pyramidmodeller hos den målgruppen var det på pricken.

De här pyramidmodellerna har som sagt sin storhetstid långt bakom sig, men de förekommer fortfarande på sina håll. Och även bland de som tror på dem är det nog få som vet att idén kommer från Sovjet.

Kirlian-fotograferade mynt

Den andra pseudoläran jag ska ta upp lite närmare rör Kirlianfotografier. Dem hör man sällan talas om nu för tiden. Möjligen som så kallad aurafotografering, men sedan rätt länge avser det begreppet absolut oftast en helt annan teknik, som är mycket enklare och snabbare men som ger tråkigare resultat. Riktiga kirlianfotografier var länge en stapelvara i den godtrogna branschen. För att ta sådana används ingen kamera utan man lägger det som ska fotograferas direkt på filmen. Sedan kopplas föremålet till en strömkälla, med hög spänning och hög frekvens. Det hela får ligga så en stund. När man sedan framkallar fotografiet syns inte mycket av själva föremålet, men desto mer av dess kontur, återgiven på ett färgsprakande och karakteristiskt sätt. Så som många tänker sig ”auran”.

Illustration ur Hubacher, ”The Phantom Leaf Effect:
A Replication, Part 1”, The Journal of Alternative and
Complementary Medicine vol 21, nr 2 (februari 2015) 

Bilderna är ofta dramatiska och dekorativa, vilket avgjort bidrog till dess popularitet. Men den främsta anledningen till att kirlianfotografering blev en grej utgörs av den så kallade fantomeffekten. Så här går det till: Först kirlianfotograferar man något lämpligt föremål, till exempel ett löv. Man får fram en bild där lövets kontur och ådring tydligt framgår. Inget märkvärdigt så långt. Sedan skär man bort en bit av lövet. Och så fotograferar man det igen. Och får fram en bild på lövet, där den bortskurna bitens aura fortfarade syns! Hur go e den?

Det, menade många, visade att Kirlianfotografiet registrerade auran eller själen, och därmed var ett bevis för att livet är något mer än kroppen, oavsett om denna utgörs av ett löv eller en människa.

De som överväldigades av fantomeffekten var, som så ofta, så överväldigade att de sällan letade efter andra förklaringar. Som den här: När man lägger lövet på glasskivan, så kommer lite fukt från det att avsätta sig på glaset. Sedan skär man bort en bit av lövet, utan att flytta på det. Fukten finns kvar med opåverkad form, och kommer att synas på nästa bild. Där har ni förklaringen till Kirlianfotograferingens fantomeffekt, och dess avgjort största claim to fame.

Att man, så att säga, kan fotografera med elektricitet istället för ljus upptäcktes rätt tidigt. Just den här tekniken utvecklades av Semjon och Valentina Kirlian, som bodde i ryska Krasnodar. De började med det här redan 1939, och tjugo år senare tyckte de att de kommit fram till något som var värt att rapportera. Jag vet inte hur stor grej det här var i Sovjet på sin tid, men utanför järnridån var det fullkomligt okänt. Fram till 1970 då, och Ostrander & Schroeders bok.

Pyramider och aurafotografering – där har vi två fantastiska ting som västvärlden fick reda på genom denna bok. Men den innehåller mycket, mycket mer. Som de lyckade telepatiska övningarna på långa avstånd som tydligen var rutin, kosmonauterna som tränades i telepati och prekognition, astrologisk födelsekontroll, statlig healing … Gränsen för det orimliga flyttas längre och längre fram. Vi får höra om mediet som fick bacillerna att avslöja vad de hette, Hitlers anor från Atlantis, konstklassen där Rafael reinkarnerats i inte mindre än fyra elever, eller min favorit: ”Studiet av en man som använder psykokinesi för att förflytta en cigarrett vertikalt i ett glas, men bara när han är full”.

Klassfoto

Här känner jag något märkligt. Knasigheterna förstör inte boken för mig, utan får snarare allt annat att verka lite trovärdigare. För jämfört med fyrdubbla Rafael verkar exempelvis telepati tråkig, vardaglig och därmed troligare. Och även när man hittar sådana befängda exempel så kan stora mängder av påståenden ha en vagt övertygande effekt genom sin blotta mängd. Ju fler uppgifter man läser, och här är de hundratals, desto svårare blir det att tänka sig att alla skulle bero på slarv eller fusk. Och om så bara en av tio skulle stämma, eller en av tjugo – vore inte redan det en revolution? Att kvantitet kan övertrumfa kvalitet är ett gammalt grepp, medvetet eller ej. Det som särskiljer denna samling är att den beskriver läget i ett område som inte bara var förborgat och fientligt, utan som även hade överraskat världen helt nyligen. Man kan säga att Sovjet passade parapsykologerna i väst på ungefär samma sätt som exempelvis Tibet passat deras föregångare: Ett mystiskt och svåråtkomligt område dit man kunde förlägga diverse underverk och fantasier. Och i öst kunde man på samma sätt förlägga underverk i väst …

Järnridån blev pseudovetenskapens resonansbotten: Troende på ömse sidor spred och förstärkte varandras rykten tills även den någorlunda skeptiske betraktaren kunde börja vackla. När det kom så många och övertygande uppgifter från olika håll så måste det väl ligga åtminstone ett korn av sanning i åtminstone några av dem? Bevisbördan flyttades från den troende till skeptikern. I det kalla krigets paranoida skuggvärld krävdes en stark övertygelse om fenomenens icke-existens för att kunna stå emot. Och det var än svårare att övertyga andra.

Det fanns visserligen rykten som även de öppensinnade kunde finna lite väl hårdsmälta. Men när bara de allra mest ogenerade påståendena bemöttes med sådan skepticism, så gällde det omvända för de mindre iögonenfallande uppgifterna.

Ett talande exempel är en demonstration som, får vi veta, utförts så ofta och träffsäkert att det inte bara gått rutin utan rentav slentrian i, som de formulerar det, ”ryssarnas mest beprövade och fulländade bidrag till den internationella parapsykologin”: den telepatiska knockouten, förmågan att på avstånd, eller stort avstånd, försänka någon i hypnotisk sömn. Företeelsen hade upptäckts på 1920-talet, för att sedan utforskas och finslipas under Stalins tid, som för den sovjetiska parapsykologin var mörka år – jag ska återkomma till detta. Så småningom hade den 1960 lanseras på bred front av Leonard Vasiljev. Som knockouten beskrivs av Ostrander och Schroeder är effekten omedelbar och högst konkret: offret faller ögonblickligen i sömn, ”mitt i ett steg”. När man kontrollerar med Vasiljevs publicerade studier är skillnaderna så stora att det är svårt att tro att det är samma studier som beskrivs. Hans försökspersoner föll i sömn på si och så många minuter, eller si och så många minuter fortare än de i kontrollgruppen som inte utsatts för telepatisk hypnos. Men ryktesvägen kunde en aningen uppsnabbad insomning bli till en hård och omedelbar ”knockout”. Vad det hela egentligen var frågan om är naturligtvis en helt annan fråga.

Demonstration av telekinesi – Bredvid Edward Naumov, nämnd längre fram

En stjärna man gjorde en stor affär av hette Nina Kulagina. I tv visade man svartvita filmsnuttar där hon sitter vid ett bord och utövar telekinesi, konsten att flytta saker och ting på avstånd med psykisk energi. Till exempel förde hon händerna över en kompass, varpå nålen började snurra vilt. Detta presenterades inte som ett slitet exempel på tricksande, utan som ett värdefullt utsmugglat prov på den avancerade och påkostade mystiska forskningen i Sovjet.

Några av Pavlitas psykotroniska generatorer

Ett annat exempel, som icke går att ifrågasätta, betecknas av Ostrander och Schroeder som en av höjdpunkterna på deras parapsykologiska odyssé: Robert Pavlitas ”psykotroniska generatorer”. De utgjordes av egendomligt formade metallföremål; de hade kunnat vara talismaner, modern konst eller kanske ”reservdelar till maskiner som ännu inte fanns”. På något sätt kunde de samla energi och strålning, inte av kända och mätbara slag utan esoteriska, och fokusera dem, med högst påtagliga resultat: De kunde få växter att växa bättre och metallhjul att snurra, de kunde rena vatten och ha ihjäl flugor som flög in i ”kraftfältet”. Tänk om man byggde sådana generatorer tusen eller tiotusen gånger större? Vilka tillämpningar skulle inte sådana kunna få, civila eller militära? Så långt kom man nu aldrig i diskussionen. Ostrander och Schroeder igen: ”Innan vi hann gå närmare in på denna dödsstråle för flugor, anlände fler personer och sällade sig till vår grupp.” – Denna korta mening är typisk och avslöjande, för boken och för ämnet. Alla som lever i en diktatur vet att det inte går att tala med vad som helst med vilka som helst. Om en grupp talar om ett visst ämne, och ”fel” person, eller en okänd person, ansluter till gruppen, så börjar de övriga omedelbart att tala om något annat, utan minsta tvekan eller utbytande av ögonkast eller generad tystnad; sådant som vi naiva västlänningar kan hålla oss med.

På sådana sätt nådde åtskilliga uppgifter om den parapsykologiska forskningen i öst västvärlden: som rykten, viskningar och skvaller i förtroende. Mer erkänd än så var tydligen inte forskningen, trots allt.

Att parapsykologin bakom järnridån var föremål för hemlighetsmakeri är visserligen inget märkvärdigt. I Sovjet var det mesta föremål för hemlighetsmakeri, och följaktligen även ryktesspridning. Men hur intressanta är hemligheter som är värdelösa? Kanske alla uppgifterna som spreds i själva verket var desinformation för att skrämma imperialisterna, och få dem att ödsla resurser på värdelös forskning? Vad trodde man egentligen om parapsykologi i Sovjet?

1938 rådde den stora terrorn, även kallad jezjovsjtjinan, ry. Ежо́вщина. Här har vi förresten ett försäkringsbolag vid Lubjankatorget i Moskva. Ungefär så här såg byggnaden nog ut även 1938, innan KGB:s högkvarter byggdes ut. Detta är förresten Moskvas högsta byggnad – jodå! – man kan nämligen se Sibirien från källaren …

Parapsykologi hade bedrivits i såväl tsarens Ryssland som i det unga Sovjet. Under 1920- och 30-talen studerades bland annat hypnos och förmodad telepati med såväl människor som djur. Allt det tog tvärt slut 1938. Då började de ”mörka åren” jag nyss nämnde. Forskningen upphörde, utresetillstånd gavs inte längre till parapsykologiska konferenser, tidningar och rapporter som skickades från utlandet returnerades. Skälet var – vad tror ni? – politiskt.

Det största problemet för parapsykologiska forskare bakom järnridån var aldrig besvärliga data, vetenskapliga skeptiker, brist på resurser, hånfulla kolleger eller en oförstående omvärld. Deras största problem var politik. Enligt den materialistiska kommunismen är världen enbart fysisk. Det övernaturliga kan, per definition, inte existera. Sådant gränsar till den bannlysta religionen. Liksom andar, själar, liv efter döden och liknande. Och det var ju just sådant som parapsykologin ägnade sig åt, ”en religion utan kors” som Mao hånfullt kallade den. Eller när den Stora sovjetencyklopedin i 1950-talets utgåva beskrev telepati som ”en anti-socialistisk, idealistisk fiktion om människans övernaturliga förmågor”.

Sådant behöver förvisso inte ha varit det enda skälet till att parapsykologin länge var förbjuden i Sovjet. Men även sedan den åter blivit tillåten så var parapsykologerna angelägna om att hålla sina undersökningar och rapporter politiskt korrekta. Ett exempel är beteckningen ”psykotronik”. Den var konstruerad som ersättning för ”parapsykologi” av just politiska skäl. Inställningarna varierade från land till land, den mest positiva inställningen fanns i Bulgarien, den mest negativa i Östtyskland. Och naturligtvis varierade den även över tid. Och då är vi framme vid den sovjetiska parapsykologins återkomst.

I januari 1954 inträffade en av det kalla krigets viktigare händelser: USA sjösatte världens första atomubåt, USS Nautilus. För att förklara hur viktig den var behöver jag förklara hur traditionella ubåtar fungerar. I undervattensläge används elmotorer. När deras batterier behöver laddas får man gå upp i övervattensläge, så att man kan köra de luftkrävande dieselgeneratorerna. Ubåtarna var alltså begränsade av tillgången på bränsle och batterikapacitet. När det gäller luften så har man såväl syre på flaska som apparater som renar luften från koldioxid och annat, så det är inget större problem. Men begränsningarna gör att traditionella ubåtar inte kan åka hur långt som helst utan att tanka, och heller inte åka runt i undervattensläge hur länge som helst utan att gå upp till ytan. För Nautilus gällde ingen av dessa regler. Hon hade en kärnreaktor vars bränsle räckte i praktiken hur länge som helst, så hon kunde åka runt i u-läge hur länge som helst.

Det här gav inte samma propagandavinster som Sputniken, men det var av minst lika stor omedelbar betydelse: Det ritade om den militära kartan. Ingen visste hur man skulle skydda sig mot en atomubåt. För att understryka USA:s övertag, vilket var särskilt viktigt i den rymdålder som just börjat, genomfördes 1958 den första färden till nordpolen under vattnet. Året efter de första sputnikarna var en sådan demonstration talande: USA visade att de inte bara hängde med utan ledde utvecklingen på åtminstone ett område.

Nautilus hade bara två begränsningar. Den ena var tillgången på mat, men man får plats med väldigt mycket mat ombord på en ubåt. Då var det värre med den andra begränsningen, som var kommunikation. Eftersom radiovågor blockeras av vatten fick man gå upp till ytan för att kommunicera, eller åtminstone gå så nära ytan att man kunde skicka upp en antenn så man kunde kommunicera. Och då kunde man avslöjas. Det var en svag punkt i atomubåtens annars så starka rustning. (Det ska sägas att kommunikation med ubåtar än idag är ett problem, som lösts på flera olika sätt. Inget av dem är optimalt.)

Men tänk om man kunde använda telepati? Så vitt man visste fungerar denna mystiska form av kommunikation oavsett avstånd eller hinder. Om man kunde kommunicera telepatiskt med Nautilus och andra atomubåtar, så skulle man kunna hålla kontakten med dem även när de var i u-läge. Då skulle de bli ännu starkare och farligare. Nu snackar vi verkligen inte om något flum i marginalen: Det skulle fått såväl militära som politiska följder, och förändrat maktbalansen under det kalla kriget.

”Märklig upplevelse ombord på Nautilus” – Science et Vie, februari 1960
”The Great Nautilus ESP Hoax” – This Week, bilaga i
The Washington Sunday Star, 8 september 1963

Den etablerade franska populärvetenskapliga tidningen Science et Vie, ”vetenskap och liv”, hade i februarinumret 1960 en artikel där ett sådant experiment beskrevs. En ”sändare” i land hade lyckats överföra tankar till en ”mottagare” ombord på Nautilus. För att citera artikeln: ”Är telepati ett nytt hemligt vapen? Kommer ESP att avgöra framtidens krig?” En som tog emot artikeln med glädje var Vasiljev, den gamle telepatiforskaren. Nu var han sannerligen etablerad, om än inte i telepati då: Han var professor i medicin, medlem i Sovjetiska akademien för medicinska vetenskaper och innehavare av Leninorden. Uppbackad av den franska artikeln berättade Vasiljev öppet om sina lovande resultat tjugofem år tidigare. Han berättade att telepati uppenbarligen var något högst verkligt, något som hörde hemma i den fysiska världen, där även rättrogna materialistiska kommunister kunde studera den. Några år tidigare hade Chrusjtjov inlett rehabiliteringen efter Stalin. Politiska fångar hade strömmat ut ur fängelser, det nyss otänkbara hade blivit tillåtet. Nu var tiden mogen för en parapsykologisk rehabilitering. Och det var hög tid, om man inte skulle bli omsprungna av amerikanerna … Det tog skruv, som Ostrander och Schroeder märkte tio år senare.

Vid det laget beskrev de skillnaderna mellan parapsykologi, eller ”psi” som man kallade det, i öst och väst i åtta punkter:

1. I väst försöker man fortfarande att statistiskt säkerställa psi. I öst använder man den.
2. I öst är psi ett etablerat och ansett fält inom naturvetenskaperna.
3. I öst samarbetar specialister från många områden inom psi.
4. I väst vet man inte vad som händer i öst. I öst vet man vad som händer i väst.
5. I väst är psi statistisk, psykologi och filosofi. I öst är psi fysik.
6. I väst publiceras forskning i udda publikationer med få läsare. I öst publiceras artiklar om psi i vanliga vetenskapliga journaler.
7. I öst är psi-forskarna entusiastiska, inte skeptiska.
8. I väst har psi-forskningen esoteriska motiv. I öst har psi-forskningen världsliga motiv.

Om man gillar ”psi” låter det där ju nog så bra. Men som så ofta i Sovjet var utvecklingen allt annat än rak och enkel. Redan under Ostrander och Schroeders korta vistelse fick de indikationer på att inte ta för mycket för givet, ens i psi-forskningens förlovade land: Mitt under den parapsykologisk konferensen i Moskva kom ett nummer av Pravda ut där Nina Kulagina kritiserades öppet. Just sånt som får folk att börja tala om annat. Ostrander och Schroeders främste kontaktperson var en viss Edward K. Naumov, den sovjetiska parapsykologins ambassadör. I mitten av 1970-talet fick han tillbringa ett år i fångläger. Rimligen spelade hans många kontakter med utlänningar en stor roll för den domen, men såväl hans öde som andra exempel på ”tö och frost” kan ha ingått i de oräkneliga maktstriderna mellan olika organisationer, myndigheter, utskott och enskilda som ständigt pågick i den kommunistiska sfären. 

Detta ska understrykas: Om en person eller myndighet uppmuntrade eller kritiserade parapsykologi behövde inte ha mycket att göra med hur de uppfattade företeelserna i sig. Det sades om Sovjet att ”allt är politik” – och det var sannerligen ingen tom klyscha.

Samtidigt hade föreställningen om den hyllade och prioriterade parapsykologin bakom järnridån redan lett till att man inlett motsvarande arbete i USA, för att inte komma efter i ESP-kapplöpningen.

Mot slutet av 60-talet hade CIA med flera blivit tillräckligt nyfikna och oroade av utvecklingen för att inleda några forskningsprogram med klärvoajans och remote viewing, det är konsten att sitta på en plats och låta sin själ, eller vad det nu är, studera saker och ting någon helt annanstans. Så kom Ostrander och Schroeders bok hösten 1970 och blev en bestseller. Med tanke på allt det otroliga de fått reda på i detta hemlighetsfulla land, så kunde man fundera på vilka framsteg som de inte fått höra talas om. När de till exempel rapporterade om de 12–13 miljoner rubel som tjugotalet parapsykologiska forskningscentra över hela Sovjet årligen delade på, alltså i öppen finansiering, hur mycket mer borde rimligtvis inte gå till hemlig forskning? Man kan jämföra med en uppgift, källkritiskt högst vansklig men ändå, om att Sputnik-programmet hade gått på 15 miljoner rubel. Rent militära projekt, som utvecklingen av kärnvapen, fick förvisso långt mer, så de där 12–13 miljonerna känns bra lågt i sammanhanget. Hur som helst: Kärnfrågan var vad USA behövde göra för att inte bli hopplöst efter i psi-kapplöpningen.

General Hopgood läser Ostrander & Schroeder – ur The Men Who Stare at Goats (2009)

Där har vi grunden till Stargate. Stargate var en samling forskningsprogram som från 70-talet finansierades av flera myndigheter i USA för att se om parapsykologiska fenomen kunde få militära tillämpningar. Under flera år lades ett antal dollarmiljoner ner på parapsykologisk forskning med sikte på eventuella militära tillämpningar. Det var experiment med telepati, remote viewing där synska personer satt på ett kontor och försökte att i anden färdas till exempelvis sovjetiska militärbaser och upptäcka saker, världens meste skedböjare Uri Geller fanns med på ett hörn, liksom ännu mer bisarra övningar. Där finns material till ett matigt avsnitt av denna podd … Allt detta beskrivs av Jon Ronson i boken The Men Who Stare at Goats som även blivit en film. Den är värd att se, särskilt om man satt sig in i bakgrunden, med Stargate, First Earth Battalion (eller New Earth Army som den kallas i filmen) med mera.

Bob Wilton: What other … Powers would you practice?

Lyn Cassady: Invisibility.

BW: … Invisibility.

LC: Yeah. That was level 3.

- The Men Who Stare at Goats

Vad som är allra mest otroligt är kanske att spektaklet lades ner först 1995. Och allt detta var USA:s svar på ett inbillat hot från Sovjet, som i sin tur börjat som ett svar på ett inbillat hot från USA … Ibland är vår värld verkligen fantastisk.

Stargate är en standardingrediens i konspirationsteoriernas än mer fantastiska värld. Där poängen är att projektet skulle ha lyckats långt bättre än vad de ansvariga velat avslöja. Ja, där har ni grundkonceptet.

Hade Stargate blivit till även utan Ostrander och Schroeders bok? Det är tydligt att boken påverkade beslutsfattare även på högre nivåer. I en rapport från den militära underrättelsetjänsten DIA 1975 nämns att kommunisterna var långt före västvärlden inom parapsykologin. Man nämner ett experiment där kaninungar dödades ombord på en ubåt för att se om deras mor på land påverkades, liksom en enkel apparat från Tjeckoslovakien vars blotta form fokuserade mental energi och som bland annat kunde döda flugor. – Där har vi skvallret från 1968, upphöjt till en nivå där det kunde få folk att ta beslut som de kanske inte skulle ha tagit om de känt till uppgifternas tvivelaktiga härkomst.

Däremot verkar det helt osannolikt att Stargate skulle ha blivit av om det inte varit för den parapsykologiska våren bakom järnridån, den som inleddes av Vasiljev sedan han läst om experimentet på Nautilus.

Författaren till en av huvudkällorna för denna artikel hette Martin Ebon. Han trodde på mängder av pseudovetenskap. Å andra sidan var han betydligt noggrannare än de flesta i facket. Han blev nyfiken på Nautilus-artikeln från 1960 och tog kontakt med vetenskapsjournalisten som skrivit den. Han hette Gerald Messadié, och var en etablerad och ansedd skribent. Han berättade, det här var 1980, om ett misstag han gjort tjugo år tidigare, och som han fortfarande ångrade: Han hade fått ett tips från en källa som han vid det laget ännu hade förtroende för. Jacques Bergier hette mannen som levererade materialet till Nautilus-knäcket. Samma år, 1960, publicerades en bok han skrivit tillsammans med en viss Louis Pauwels. Den hette Le Matin des Magiciens, ”Magikernas morgon” – på svenska fick den titeln Vår fantastiska värld (1969). I korthet påstår den att massor av saker som inte finns finns, och att massor av saker som inte är sanna är sanna. Boken blev snabbt en pseudovetenskaplig klassiker. Och den visade, med eftertryck, att Bergier inte förtjänade något som helst förtroende.

Mindre känt är att Bergier, som jag beskrivit, indirekt bidrog till att få igång den parapsykologiska forskningen i Sovjet, och därmed även Stargate – så kan det gå. Kanske bidrog han därmed även till den ökning och normalisering av pseudovetenskap och kvalificerad vidskepelse i samhället som gav en grupp skeptiker, bland annat Carl Sagan, idén att 1976 bilda föreningen Committee for Skeptical Inquiry, CSICOP? (Eller som de senare kallade sig, CSI.) Eller när man i Sverige några år senare, i samma anda, grundade föreningen Vetenskap och Folkbildning.

Gen Hopgood: It looks like they found out about our attempt to telepathically communicate with one of our nuclear subs, the Nautilus, while it was under the Polar cap.

MG Brown: What attempt?

Gen Hopgood: There was no attempt. It seems the story was a French hoax. But the Russians think the story about the story being a French hoax is just a story, sir.

MG Brown: So, they've started doing psi research because they thought we were doing psi research, when in fact we weren't doing psi research?

Gen Hopgood: Yes, sir. But now that they are doing psi research, we're gonna have to do psi research, sir. We can't afford to have the Russians leading the field in the paranormal.

- The Men Who Stare at Goats (2009)

*

Det här var ett avsnitt av Faktoidpodden. Jag som pratat heter Peter Olausson. Vi hörs!

Faktoidpodden: Första världskrigets början

Lyssna här: Faktoidpodden, säsong 2 avsnitt 3: Första världskrigets början

Nu blir det dels några hel- och halvmyter om första världskrigets utbrott, dels en bunt skrönor som cirkulerade under krigets första veckor eller månader.

Bland de förra finns påståenden som att kriget tog alla med överraskning, eller att det från skotten i Sarajevo gick en automatisk och oundviklig process till krigsutbrottet – båda osanna. De senare är mindre viktiga – de kommer inte på historieprovet, så att säga – men jag är svag för dem eftersom många av dem är bortglömda. Det är inte ofta som skrönor som den om de snöiga ryssarna, de franska guldbilarna eller de belgiska ögonutstickarna luftas nu för tiden.

Inför hundraårsminnet – inte ”jubileet” – av första världskrigets utbrott fick jag i uppdrag att skriva en bok om det. Alltså inte om själva kriget, utan om hur det bröt ut. Hur kunde mordet på Österrike-Ungerns tronföljare, vilket visserligen inte var en oviktig händelse i sig, leda till någonting så gravt oproportioneligt som ett första gradens storkrig? Resultatet blev 1914: Vägen till första världskriget, utgiven 2014 på förlaget Forum. Boken börjar i princip efter Wienkongressen hundra år tidigare. Sedan går den igenom 1800-talets krig och politiska strömningar. Det där vore material för två poddavsnitt, minst. Men det ska jag inte ta upp den här gången. Jag ska ta upp en viss aspekt av det hela.

Finns även som behändig e-bok – bara
att köpa och läsa (Adlibris)

Eftersom jag är den jag är tog jag i boken även upp en del relaterade hel- och halvmyter. Som halvmyten om hur överraskade folk blev. Man kan ofta höra att överraskningen var total. Men även om några visserligen blev överraskade av ett världskrig som bröt ut mitt i deras fredliga värld, blev de flesta inte det. Möjligen var tidpunkten oväntad. Sommaren 1914 hade man sett många långt krisigare kriser än en skjuten ärkehertig, och de kriserna hade inte lett till något krig, än mindre ett världskrig. Desto fler hade länge väntat på ett storkrig, det hade skrivits böcker och artiklar om, och inte minst hade det kapprustats en hel del.

Och hur var det med krigets förväntade längd – skulle man komma hem till jul? Alltså julen 1914? Det var det definitivt många som trodde, bland såväl allmänheten som ledande politiker och militärer. Det är förresten inget unikt för första världskriget: Varje gång ett krig bryter ut, finns det alltid några som menar att det kommer att vara snabbt överstökat. Men det brukar finnas avvikande röster, och 1914 var inget undantag. Det fanns faktiskt sådana avvikande röster även bland ledande förmågor. Som till exempel chefen för tyska generalstaben, chefen för franska generalstaben, och Storbritanniens krigsminister. Att de gubbarna inte alls trodde på ett snabbt undanstökat världskrig; ja, det tycker jag är nog så talande.

En betydligt större och viktigare felaktig uppfattning om första världskrigets utbrott går ut på att det till stor del skulle ha varit närmast automatiskt. Så här tänker man sig förloppet: Om land 1 förklarade krig mot land 2, så skulle de länder som land 2 var allierat med att, ja, automatiskt förklara krig mot land 1. Varpå länder som var allierade med land 1 automatiskt förklarade krig mot land 2 och dess allierade. Så beskrivs ofta första världskrigets utbrott: Händelseförloppet var till stor del styrt av avtal och allianser som man hade kommit överens om tidigare, och som nu trädde i kraft, utan att någon egentligen behövde göra något. Och eftersom alla större och flera mindre länder ingick i olika block, så kunde en gnista på ett ställe, som skotten i Sarajevo, starta en kedjereaktion som till slut fick alla att vara i luven på varandra.

Denna uppfattning är en myt och en osanning; så gick det inte till. Att avfärda den innebar betydligt mer jobb än de om det oväntade kriget eller fred till jul. Man kan gott säga att det debunkandet utgör en stor del av boken. Visst var flera stormakter mer eller mindre knutna till varandra genom allianser och diverse avtal. I ljuset av krigsutbrottet ses de ofta som förberedelser inför krig, men det var minst lika mycket det motsatta: Flera gånger förhindrade allianser storkrig, när Frankrike inte ville utkämpa Rysslands krig, eller Tyskland Österrike-Ungerns krig, till exempel. Men allianserna var sällan så hårda och bindande som många föreställer sig. Till exempel var Ryssland och Frankrike allierade, men under det rysk-japanska kriget 1904–1905 blandades Frankrike ändå inte in. De hade sedan länge gjort klart att de inte hade något till övers för Rysslands asiatiska äventyr och att deras allians bara gällde i Europa.

Ska man tala om allianser under första världskriget måste man ta upp förhållandet mellan Storbritannien och Frankrike. Det har till och med ett eget namn: ententen, efter franska entente cordiale, ”hjärtligt samförstånd”. Ja, jag kallar det ”förhållande”, eftersom jag inte kommer på något bättre. Folk har letat efter ord för att beskriva ententen ända sedan den slöts 1904. Den har kallats ett synsätt, en politisk synvinkel, eller, ja, varför inte just ”samförstånd”. Ententen nämns ofta när man talar om allianserna vid första världskrigets utbrott. En sak som ententen inte var, var en försvarsallians. Man kom överens om en rad större och mindre frågor – mest mindre – som man käbblat om genom åren, men inte mer. Vilket visserligen inte var så lite. Att två av Europas mesta fiender, som krigat mot varann hur mycket som helst, kom överens om någonting alls var vackert så. Men det var som sagt ingen allians. Faktum är att oklarheten om vad den egentligen var kan ha bidragit till kriget. Om Frankrike haft en regelrätt försvarsallians med Storbritannien hade Tyskland kanske varit försiktigare med att anfalla. Kanske hade man låtit bli. Kanske.

Det oväntade kriget, kriget som alla var övertygade om skulle vara slut till jul, och dess automatiska utbrott: Ja, där har ni tre hel- eller halvmyter som jag tar upp i min bok 1914: Vägen till första världskriget. Men det finns mycket mer att hämta ur den källan. Jag ska ägna resten av detta avsnitt åt myter strax före och efter första världskrigets utbrott. Material saknas ej.

När vi vill veta mer än vi kan veta, så utvecklas olika former av kollektiva fantasier för att fylla tomrummet — rykten, vandringssägner och faktoider. Och sällan, om någonsin, är den allmänna fantasin lika aktiv och likriktad som under krig, när alla funderar över och diskuterar samma frågor, som kan vara svåra eller omöjliga att reda ut, särskilt just då och där. Det första världskrigets första månader är ingen dum period för att demonstrera fenomenet, för under en rätt kort tid fick världen en rik provkarta med faktoider, vandringssägner och rykten av alla de storlekar och slag. Det var dagar av spänning, oro och en överväldigande, oöverskådlig flod av rykten. Man kunde påstå i stort sett vad som helst; lät det tillräckligt intressant så förmedlades det vidare, utan att kontrolleras – många gånger utan att ens kunna kontrolleras.

Fenomenet återkommer som sagt under snart sagt alla krig, och det gäller även flera sorters rykten. Som till exempel den så kallade spionsjukan: Folk såg spioner, sabotörer och kollaboratörer i varenda buske. En del av de rapporterade spionerna kan naturligtvis ha varit äkta. Åtskilliga torde ha varit tidningsankor, men i den allmänna hysterin var det många som greps och ibland avrättades på hur lösa grunder som helst.

Vad ordet ”spionsjuka” beträffar så kallades det verkligen så utomlands, spionitis. Det första belägget jag hittat på engelska är från 1912, där citerar man en tysk källa, alltså strax före första världskriget. Det första belägget jag hittat på tyska är från 1888, långt före världskriget. Nej, det var ingen något nytt. Men spridningen och styrkan tidigare kunde inte jämföras med den explosiva utvecklingen i augusti 1914.

En sågfilare i Falköpingstrakten avslöjas av sina händer och naglar, kläder och ”anletsdrag, skick, manér” – liksom den välförsedda plånbok ur vilken han drar en hundrakronorssedel (motsvarar flera tusenlappar idag). – Vestgöta Korrespondenten 19 januari 1900

Ja, ryktesspridningen var vild även i länder som inte deltog i kriget. I Sverige hade man i flera år talat om så kallade sågfilare eller skärslipare. Sågfilare slipade verktyg, särskilt sågar, ett jobb som kunde vara ganska kvalificerat. Några av dem gick runt mellan gårdarna och erbjöd sina tjänster. Omkring 1900 började påfallande många sågfilare att dyka upp på svenska vägar. De kom från Ryssland, särskilt trakterna kring Novgorod – och detta, ska sägas, är fakta i målet. Sågfilarna diskuterades ofta, i insändare, ledare och riksdagsdebatter, liksom naturligtvis i folkmun. Och då var det inte deras hantverkskunnande man intresserade sig för utan eventuella andra uppdrag. Var de ryska spioner? Kartlade de Sveriges försvar? De var rentav föremål för en statlig utredning, som inte kunde hitta någon grund för anklagelserna. Inte för att det hindrade folk – hur skulle det kunna göra det. Insändare rapporterade om misstänkta figurer, där det kunde räcka att en sågfilare hade välknippta naglar för att man skulle kunna anta att det egentligen rörde sig om en rysk officer som under förklädnad spionerade på grannlandet.

Om läget var så nervöst i Sverige kan man ju föreställa sig hur det var i krigförande länder. Samtidigt hämmades såväl spridningen som dokumentationen i de länderna av att deras tidningar inte kunde trycka vad som helst. Flera av länderna hade en lång tradition av en mer eller mindre kontrollerad press, och vid krigsutbrottet fick allihop en censur som såg till att bara ”goda” nyheter, eller åtminstone inte alltför dåliga och moraldämpande nyheter, släpptes igenom. När sådana källor återger uppgifter så är källäget knivigt på flera sätt: Är detta ett faktiskt rykte som censorerna ansåg patriotiskt välgörande, eller är det inplanterad propaganda?

Ett senare exempel på hur censuren påverkade nyhetsförmedlingen är spanska sjukan, alltså själva namnet. De första utbrotten i Europa inträffade i Frankrike, England och Tyskland, men där kunde man ju inte skriva om sådant, eftersom kriget vid den här tiden fortfarande höll på. Det var först när sjukan nådde Spanien, som inte låg i krig, som det blev skriverier, som naturligtvis återgavs i andra länder. Det var då och därför den fick sitt namn. På så sätt minner spanska sjukan än idag om första världskrigets censur.

Omkring månadsskiftet juli–augusti stod kriget ännu och vägde. Då spreds historien om de franska officerare som iförda preussiska uniformer försökt att ta sig över gränsen till Tyskland men motats bort. Ibland var det 18 falska soldater, ibland fler; det högsta antal jag sett är 80. Sådana false flags har verkligen förekommit då och då. Som när vår egen Gustav III ville ha ett krig mot Ryssland, och man lät svenska soldater i ryska uniformer angripa en svensk postering. Eller när tyska SS-soldater låtsades vara polacker och angrep ett antal tyska anläggningar strax innanför gränsen, vilket gav Hitler en anledning att angripa Polen. Det är inte konstigt att false flags är en klassiker bland myter som rör krig.

En annan klassiker gäller förgiftade brunnar. På åtminstone en plats i Preussen sköts två ryssar och en fransos sedan de, enligt uppgift, försökt att smitta dricksvatten med kolera. Det här är lurigt att reda ut eftersom biologisk krigföring verkligen förekommit genom åren, och förvisso kan bli aktuell även i det tjugoförsta århundradet. Vilket naturligtvis inte innebär att allt som påstås är sant.

Ännu en historia som gick runt i Tyskland vid den tiden gällde guldbilarna, Goldautos. Dessa sades vara lastade med guld och kördes av franska officerare till deras vapenbroder Ryssland, alltså genom Tyskland. Det finns belägg för att åtminstone 28 personer avrättades för en händelse som förmodligen aldrig inträffade. Den verklighet som inspirerade ryktet utgjordes av det mycket stora, och för Tyskland mycket irriterande, stöd som Frankrike i åratal hade betalat till Ryssland.

Naturligtvis cirkulerade mer eller mindre påhittade uppgifter om direkta angrepp. Även i Sverige. När det började bränna till på allvar i början av augusti 1914 kunde man i svenska tidningar läsa att ryssen hade landstigit på Gotland, tyska kanonbåtar beskjutit Uddevalla, ryska kanonbåtar beskjutit Härnösand. De tyska och ryska flottorna hade utkämpat ett sjöslag vid Åland. De tyska och brittiska flottorna hade utkämpat ett sjöslag i Nordsjön. Tyskland hade krävt att Sverige skulle gå med på deras sida. Den ene kungen och kejsaren efter den andre hade mördats. Och så vidare, och så vidare …

Att britterna skulle invadera tyska Nordsjökusten hörde till de uppgifter som åtminstone hade en viss koppling till verkligheten eftersom sådana planer verkligen funnits. Andra påståenden – de flesta påståendena – var rent hittepå. Och de var många.

Här är tre exempel som är särskilt intressanta:

1) Franska flygplan skulle strax före kriget, och alltså innan någon krigsförklaring getts, ha fällt bomber över Nürnberg och andra tyska städer.

2) Serbiska soldater ombord på ett ångfartyg i Donau skulle ha skjutit mot österrikisk-ungerska trupper på andra sidan gränsfloden.

3) En tågsändning med spannmål som skulle till Tyskland hade, enligt uppgift, beslagtagits i Belgien.

De här påståendena är särskilt intressanta eftersom de blandades in i utvecklingen; de är rykten som förevigats i historien. Den obefintliga bombningen av Nürnberg togs med i den tyska krigsförklaringen mot Frankrike, den obefintliga skottlossningen vid Donau togs med i Österrike-Ungerns krigsförklaring mot Serbien, och det påhittade beslagtagna spannmålståget var ett skäl som Tysklands utrikesminister på en direkt fråga angav som skäl för att invadera Belgien.

Det sista exemplet tycker jag är särskilt bra eftersom det är så efterblivet. Att en sändning med spannmål skulle ha minsta koppling till en fullskalig invasion är en tanke som är omöjlig i fredstid. Men i krigstid kan den läggas fram av en fullt fungerande person som vore den allvarligt menad. Det är ett lysande exempel på hur krigets skugga kan göra skillnaden mellan sant och falskt suddig eller direkt irrelevant.

Den 4 augusti 1914 invaderade Tyskland Belgien – på riktigt, ska sägas. Och nu blommade krigets mytbildning upp ordentligt.

De mest ödesdigra ryktena gällde så kallade franc-tireurs, de var friskyttar som inte ingick i de reguljära trupperna. Sådana gerillakrigare hade tyskarna stiftat bekantskap med under det i övrigt konventionella kriget mot Frankrike 1870–71. Bland de högre officerarna hade många personliga och bittra minnen av dem.

När man kom till Belgien gick man därför hårt åt varje tillstymmelse till civilt motstånd, såväl verkligt som inbillat. För även om sådant avgjort förekom, så är det lika säkert att många repressalier baserades på grundlösa rykten och propaganda. En återkommande uppgift var att belgiska kvinnor och barn gick runt på slagfält och stack ögonen ur tyskar som låg sårade och hjälplösa. En annan uppgift gällde en tysk general som blivit skjuten av en borgmästares son, eller i förekommande fall dotter. USA:s ambassadör i landet berättade att han hört historien så många gånger att han fått intrycket att belgarna uppfostrade sina barn till mördarmaskiner.

Resultatet blev en omfattande våg av våld och förödelse. Mängder av hem och offentliga byggnader plundrades och brändes. Tusentals civila avrättades, även kvinnor och barn — de hade ju hjälpt till, enligt ryktena. Hundratusentals belgare flydde landet, i så hög grad att tyskarna upprättade hinder vid gränserna, med taggtråd och högspänningsledningar. [Se bloggposten Dödstråden om Dodendraad och andra sätt tyskarna använde för att få belgarna att hålla sig i Belgien. ]

Detta var vad som kallades ”våldtäkten på Belgien”. I den allierade progandan använde man givetvis the Rape of Belgium. Att sådana ohyggligheter kunde förekomma i Europa i modern tid var så otroligt att det till att börja med var lätt att avfärda som skräckpropaganda. Men snart nog bekräftades många uppgifter av tyskarna – som framställde det hela som ett legitimt krig mot civila terrorister.

Särskilt i Frankrike såg man Belgiens öde som en föraning om vad en tysk seger skulle föra med sig. De allierade såg inte längre Tyskland som en fiende vilken som helst, utan en mordisk best som helt enkelt måste besegras. Tyskland svarade med att de inte skulle lägga ner vapnen innan den fullkomliga segern var ett faktum. Så hårdnade världskriget. Att skildra tyskarna som djävlar i uniform blev rutin. Och i tysk propaganda blev rollerna de omvända.

I slutet av augusti 1914 kom det stora kriget till västra Belgien. Det tröstlösa skyttegravskriget låg fortfarande i framtiden. Västfronten var fortfarande rörlig, och den rörde sig västerut. Bortsett från att de var aningen efter sin tidtabell, så hade kriget hittills gått Tysklands väg. Nu närmade de sig den franska gränsen, och då dök såväl franska som brittiska trupper upp i deras väg. Den första gången under kriget som tyska och brittiska soldater möttes var den 23 augusti, vid staden Mons, stavad m-o-n-s.

Och nu ska ni få höra. Femtio år senare konstaterade historikern A. J. P. Taylor, som var en högst etablerad och respekterad akademiker, att slaget vid Mons var det enda i första världskriget där övernaturlig inblandning observerats, som han skrev, ”more or less reliably” [The First World War]. Vad kunde få en sån som han att skriva något sådant? Vad hade hänt?

De brittiska soldaterna var betydligt färre än de tyska, men bättre rustade och utbildade. Man kämpade väl och löste sin uppgift, att skydda den franska flanken. Men till slut blev övermakten för stor, och man drog sig tillbaka – i god ordning, ska sägas, vilket inte är självklart; sådant kräver sin soldat. Reträtten fortsatte ända tills krigslyckan vände några veckor senare, i det så kallade ”undret vid Marne”. Då hade tyskarna kommit ända fram till Paris förorter. Sedan de slagits tillbaka där grävde fronten ner sig i skyttegravarna, och där skulle de förbli fram till 1918. Även Mons förblev tyskt ända till krigsslutet.

Det är, i all korthet, vad som finns att säga om slaget vid Mons. Det fick en hel del uppmärksamhet när det inträffat, men det berodde på att det var först. Snart skulle drabbningar i den storleksordningen inte ens vara notismaterial. Britterna lät sig inte knäckas av en övermäktig fiende och tog därmed poäng, men det var ingen tvekan om att de förlorat slaget. Icke desto mindre framställdes det ofta som en sorts moralisk seger, att britterna kämpade så väl. Mångas tankar gick till slaget vid Azincourt nästan 500 år tidigare, där de berömda engelska bågskyttarna slog en betydligt större fransk här i grunden.

En som greps av dramatiken var skribenten Arthur Machen. Han kom att tänka på en berättelse av Kipling där en spökbataljon hemsökte platsen där de stupat. Tillsammans med det gamla temat, med övernaturliga krafter som kommer till de levandes hjälp, fick han idén till The Bowmen: En berättelse om hur bågskyttarna från Azincourt dyker upp och hjälper 1914 års britter vid Mons. Novellen publicerades i en tidning den 29 september. Machen tyckte inte att den blev särskilt lyckad och tänkte sedan inte mer på det hela.

Framåt våren hörde en redaktör av sig, har var förresten även präst. Han undrade om han kunde få ge ut ett särtryck av The Bowmen, förslagsvis kompletterad med förord och källor. Machen svarade att ett särtryck naturligtvis gick utmärkt, att han gärna skrev ett förord, men att han inte kunde uppge sina källor eftersom han inte hade några. Till hans obeskrivliga förvåning svarade redaktören att Machen måste tagit fel: Novellen var baserad på en sann historia, det var allmänt känt i hans församling. Alla hade hört talas om folk som sett fenomenet, eller kände någon som kände någon som sett det, eller …

Som Machen formulerade det: ”Det började gå upp för mig att även om jag hade misslyckats i konsten att skriva, så hade jag av misstag lyckats i konsten att bedra.”

Han upptäckte snart olika varianter av historien som cirkulerade. Detaljerna varierade, men alla gjorde anspråk på att vara sanna historier. Hans spökhistoria hade blivit en vandringssägen.

En förändrad detalj, som snart nog ingick i sägnens ”standardversion”, rörde spökenas gestalter: Bågskyttarna från Azincourt transformerades till änglar. Så skapades änglarna vid Mons.

Machen själv menade att denna detalj gjorde berättelsen lättare att acceptera och svårare att direkt förneka. Änglar var en någorlunda accepterad övertro som tilltalade allmänheten på ett sätt som spöken eller till exempel helgon inte gjorde. Machen hade själv ägnat sig åt ockultism och kände åtskilliga som trodde på lite av varje, och han menade att många som trodde på berättelsen inte gjorde det trots att den beskrev något övernaturligt utan på grund av att den gjorde det. Andra, som var mer skeptiskt lagda, sökte ge den föregivna synen en vetenskaplig förklaring, eller åtminstone något ditåt. I Storbritannien fanns en livaktig organisation för undersökande av paranormala fenomen, Society for Psychical Research som den heter; ja, för den finns än idag, om än något tröttare. Den tog sig an frågan; den passade dem perfekt. Inte ens på den tiden var de i närheten så skeptiska som man hade kunnat hoppas, men de gick heller inte på precis vad som helst. Efter vederbörlig utredning konstaterades att det inte fanns några belägg för att något övernaturligt ägt rum. De kunde möjligen sträcka sig så långt som att vissa soldater kanske hade hallucinerat.

En intressant omständighet är att många lade fram förklaringar av det påstådda fenomenet, men få avfärdade det helt. Att hävda att änglarna var rent påhitt från första början var kanske inte direkt opatriotiskt, men definitivt något som väckte känslor. Det kan man känna igen hos många andra episoder av olika slag, med övernaturliga eller åtminstone mycket märkliga inslag; folk är mycket piggare på att försöka förklara fenomenen än på att avfärda dem.

Det är svårt att föreställa sig vilket stort intryck änglarna vid Mons gjorde. Det hade nog med tidpunkten att göra, alltså inte när slaget inträffade utan när ryktet började spridas. Våren 1915 hade skyttegravskriget pågått i månader. Rader av ambitiösa angrepp hade resulterat i väldiga manfall, och på sin höjd landvinningar som var så obetydliga att de framstod som blodiga skämt. Det krig som många – men inte alla – trott skulle vara kort verkade nu kunna pågå hur länge som helst, och vem som skulle segra var en helt öppen fråga. Den 22 april 1915 satte tyskarna för första gången in stridsgas. Snart skulle zeppelinare dyka upp ovanför London och släppa bomber.

Kanske var det ingen slump att det var vid denna tid som ryktet om änglarna vid Mons började spridas? Den 24 april hade tidningen Spiritualist med en artikel om övernaturliga fenomen som observerats under slaget. Källorna som anges är brittiska officerare, anonyma på grund av censuren. Det ligger nära till hands att förmoda att spridandet av ryktet utgjorde en del av det psykologiska försvaret, att det var en medveten och planerad moralhöjare. Man kan se hela episoden som ett psykologiskt fenomen, fullt jämförbart med den stora ryska illusionen från augusti och september.

Vad rörde den sig om? Jo, sedan tyskarna tagit sig igenom Belgien ångade man som sagt vidare mot Paris, utan att de förenade fransk-brittiska trupperna kunde göra mycket åt saken. Ett kort tag såg kriget verkligen ut att bli kort. Under dessa dagar väcktes hoppet om att ententens tredje land, så att säga, skulle komma till undsättning: Ryssland. Där var man visserligen upptagna vid östfronten, men å andra sidan var ju landet så jättejättestort – nog kunde de ha, säg, ett par hundra tusen soldater till övers? Eller en miljon, kanske? De skulle sannerligen kunna göra nytta på västfronten – tyckte man.

Det är oklart hur ryktet började. Men sedan det väl dykt upp så spreds det blixtsnabbt. Vid månadsskiftet augusti–september hade varenda britt hört att en stor mängd ryska soldater anlänt till hamnar i Skottland, för att därefter transporteras med tåg och sedan åter båt till fronten på kontinenten.

En intressant omständighet är att de första beläggen i tryck inte började dyka upp förrän något senare; men mun-mot-mun-metoden räckte för att snabbt och effektivt sprida ryktet. I varje stad och by fanns det de som kände till någon som sett ryssarna eller tecken på deras ankomst, och tidningsredaktörer blev nerringda av folk som frågade efter besked.

En återkommande och intressant detalj i ryktena är snön. När folk sett ryska soldater hade dessa ofta haft snö på kängorna, eller så hade man sett någon som borstat snö från järnvägsvagnarna. Det här låter ju fullkomligt debilt, som om varje ryss gick runt med ett personligt sibiriskt mikroklimat (det kan nämnas att sommaren 1914 var ovanligt varm). 

Men det som egentligen var en orimlig detalj uppfattades tydligen inte på det sättet när den levererades tillsammans med ett lockande rykte. Och snön var lätt att komma ihåg, och den var ett enkelt sätt att skilja ryska soldater från andra soldater. Och på sätt och vis är snö i augustihetta inte mer orimligt än änglasoldater.

I jämförelse med snön förefaller andra och egentligen större problem med de ryska förstärkningarna obetydliga. Ett är att den båttrafik från Archangelsk som skulle ha krävts skulle ha märkts av tyska spioner. Man kan därför utgå ifrån att tyskarna från början insåg vad de envisa ryktena var värda.

En annan vanlig detalj i ”de ryska ryktena” var att vagnarna som transporterade Ivan var nedsläckta, för att inte avslöja innehållet. Det gav upphov till ett skämt som återges i Daily Mirror 11 september 1914. Varken nu eller då trodde alla på allt de hörde.

Hur ryktena började vet vi som sagt inte. Kanske var det ett organiserat försök att höja den befolkningens moral, men det kan lika gärna ha varit ett genuint folkligt rykte, sådana som uppstår helt av sig själv, hela tiden.

När den brittiska armén gjorde väl ifrån sig i början av kriget, om det så gällde att retirera i god ordning, så sägs det – där har vi det igen – att kejsar Vilhelm II blev rasande. Vad var egentligen den här nya fienden, som hotade att ytterligare fördröja hans arméer på väg mot Paris? Ilsket gav han order om att all energi måste koncentreras på att utplåna denna contemptible little army – fast på tyska då. De brittiska soldaterna tog glatt upp tillmälet, och använde det om sig själva; the old contemptibles var de som överlevde krigets första månader. Den siste av dem dog 2005.

Hur tilltalande tanken på den rasande kejsaren än må ha varit för veteranerna, så är den en myt. Ingen tysk dagorder innehöll någon formulering i stil med verächtlich kleine Armee. Dessa skrevs heller inte av kejsaren, utan av den långt torrare och sakligare generalstaben.

Att påhittet blev så lyckosamt beror på att formuleringen verkligen var typisk för kejsaren. Denne hade till exempel gett en mycket uppmärksammad intervju före kriget, där han bland annat sagt att engelsmännen är ”galna, galna, galna som marsharar” – det där var ett citat, alltså. Dessutom hade han efter Belgien blivit de allierades symbol för Tyskland. Han var fienden i en enda person: blodtörstig, obalanserad och löjlig, på samma gång.

Att oavsett vad som hänt tillskriva de egna trupperna framgångar och fiendens motgångar är ett propagandatrick som är så slitet att det knappt känns relevant att ta upp i en översikt som denna. Men för att sammanfatta så flödade krigsländernas tidningar över av egna ärofyllda segrar och andras förkrossande nederlag, alla lika förutsägbara. Å andra sidan fick dessa patriotiska slentrianskrönor allt mindre utrymme när västfronten fastnade i skyttegravarna; det var inte längre någon mening med att hitta på.

Ett intressantare standardrykte som förekommit i alla moderna krig rör nya, förfärliga och dittills hemliga vapen. Sådana rykten sprids lätt av egen kraft men har tidvis även uppmuntrats av den statliga propagandan. Den psykologiska effekten blir dubbel, när folk och soldater på den egna sidan får en god nyhet, samtidigt som fiendens folk och soldater får en dålig. Dessutom är det ofantligt mycket billigare att skapa rykten än att utveckla nya vapen på riktigt. Samtidigt förekommer förvisso nya vapen på riktigt, varför nästan inget rykte, hur fantastiskt det än är, kan avvisas på förhand. Flera rykten från hösten 1914 visade sig också vara riktiga, som att zeppelinare ovanför Bodensjön avfyrat torpeder, eller de väldiga kanoner kallade Tjocka Bertha som tyskarna använde för att knäcka de belgiska fästningarna.

Ett typiskt ”undervapen” som börjar omnämnas i engelskspråkiga källor i slutet av augusti kallades turpinit efter sin föregivne uppfinnare, den berömde fransmannen Eugène Turpin. Det sades vara ett sprängämne som dels var oerhört kraftigt, dels skapade en ytterst giftig gas som snabbt och smärtfritt utplånade allt liv inom en radie på 50 meter. Något motmedel kände man inte till. Det skulle alltså vara det perfekta vapnet för att bryta dödläget på västfronten … Om det fanns. När något sådant genombrott inte kom, så insåg man snart vad ryktet var värt.

I  denna notis om ”Turpinite” nämns tyska soldater som ”tydligen hade överraskats mitt i en konversation”. Hur man nu visste det..? – Dublin Daily Express den 28 oktober 1914.

Samtidigt förekom även rykten av motsatt slag: Fiendens vapen hånades för sin uselhet. När tyska kolossalkanoner först nämndes i fransk press var det för att håna dem: ”Det extremt grovkalibriga artilleri som satts in mot Liége visade sig vara värdelöst, till den tyska generalstabens förvåning.” Jojo, det där fick de äta upp …

Då är det svårare att få en uppfattning om vad man egentligen menade med uppgifterna om att tyska granater och tysk ammunition var så osannolikt värdelös att de inte ens skadade de franska soldaterna. Kanske var det ett sällsynt exempel på att man drev med den uppskruvade krigspropagandan.

De flesta rykten som beskrivits här levde främst bland allmänhet och fotfolk. Men krigets dimma fanns även på de högsta nivåerna. Det finns en bild av generaler som har koll på alla sina trupper, såväl de egna som fiendens, som om man spelade med pjäser på ett bräde. Sanningen ser ofta fullständigt annorlunda ut. Problemet kan vara bristfälliga underrättelser, men även förutfattade meningar: Man ser det man vill se.

Under det första världskrigets första veckor gick det tyska huvudangreppet genom Belgien, det franska längre söderut genom Alsace/Lorraine. Båda ländernas överbefälhavare förväntade sig att stöta emot huvuddelen av fiendens trupper, trots att man alltså gick förbi varandra. När motståndarna inte var där de borde vara blev man förvirrade. Om tyska eller franska högkvarteret hade varit mindre tvärsäkert så hade krigets utveckling mycket väl kunnat bli en helt annan, åtminstone till en början.

En hallucination, fullt jämförbar med ryktet om de ryska trupperna men på en nivå där det fick konsekvenser för kriget, var när tyska observatörer i mitten av augusti rapporterade att brittiska styrkor landsteg i Ostende, Calais och Dunkerque. Det var precis de hamnar där man räknat ut att de borde landstiga, och de tyska fältherrarna vidtog lämpliga åtgärder. Icke desto mindre landsteg britterna i hamnar betydligt längre västerut. Vad de tyska observatörerna faktiskt sett är en öppen fråga.

Och så håller det på. De rykten och myter som presenterats här utgör ett mycket begränsat urval av allt som förekom bara under 1914. Krig är en oöverträffad drivbänk för sådant, mindre på grund av att nya mekanismer träder i kraft än på att de befintliga mekanismerna pressas hårdare.

Tankespöken som i fredstid skulle skrattats ihjäl innan de hunnit många meter kan under krigstid få nationell spridning. Skattefinansierad censur och desinformation, med en omfattning, inriktning och noggrannhet som annars bara förknippas med de hårdaste diktaturerna, förekommer allmänt. Att stå enade mot fienden – om det nu är av egen vilja, tvång eller en kombination därav – innebär att vissa saker inte tänks eller inte yttras högt, liksom att åtskilligt tänks och sägs som aldrig skulle tänkts eller sagts i fred. Krig, särskilt krig av den sort som världskrigen representerar, kan beskrivas som en sorts nationell masspsykos.