Faktoidpodden: Kalla kriget II – Spökplan

Lyssna här: Faktoidpodden: Kalla kriget II – Spökplan

Jag fortsätter på temat Kalla kriget med två händelser från stridsflygets värld. Här missförstår man i öst och väst vad den andre håller på med, anpassar sig, varefter fienden i sin tur anpassar sig … Om och om igen. Jag tror att man inte behöver vara särskilt intresserad av militär teknik för att uppskatta sådant. Även om det kanske underlättar.

I det förra avsnittet tog jag upp den rena pseudovetenskap som frodades i det kalla krigets mycket speciella atmosfär. Jag utgick ifrån boken Psykiska upptäckter bakom Järnridån, en rik källa till dumheter som när den publicerades 1970 väckte en hel del uppmärksamhet av olika slag, när man i väst fick för sig att man ännu en gång hade blivit omsprungna av öst. Jag inledde avsnittet med att rita upp ramberättelsen i stora drag, det kalla kriget i sig. Det började ju, på sätt och vis, med atombomben, som ju sedan kom att prägla kriget och tidsperioden över huvud taget: Det största hotet någonsin mot mänskligheten och planeten satte spelreglerna, och var drivkraften bakom mycket av allt som hände.

(Innan jag fortsätter ska jag först reda ut en detalj, språklig och militärteknisk: Begreppen ”atombomb” och ”kärnvapen”. Ofta ser man dem använda som synonymer. Så slarvig ska jag inte vara här. ”Atombomber” syftar på bomber med uran eller plutonium. De utgjorde den första generationens kärnvapen, som de som användes 1945. ”Kärnvapen” är ett bredare begrepp: Det syftar på alla vapen som använder kärnenergi, alltså såväl atombomber som vätebomber. Vätebomber är mer komplicerade konstruktioner än atombomber och framför allt oerhört mycket kraftigare. Vill man vara ännu lite petigare kan man påpeka att ordet ”bomber” avser projektiler som släpps från flygplan, och inte stridsspetsar i robotar. – Så, nu fick jag det sagt. Då fortsätter vi.)

Ja, kärnvapen var det kalla krigets stora drivkraft, och de var även drivkraften bakom det som jag nu ska ta upp: Två militära faktoider under det kalla kriget. Ska man lyssna på det här avsnittet underlättar det om man är en sån där militärt överintresserad person, men jag tror att även den som inte är allra mest intresserad av sånt kan fascineras av det faktoida trassel som kan uppstå när två fiender missförstår vad den andre håller på med – precis som i förra avsnittet förresten – och missförstånden sedan ligger till grund för nya missförstånd, i en besynnerlig vrickad kapprustning, vars underhållningsvärde dämpas när man begrundar hur fruktansvärt mycket det kostade.

Kärnvapen, som sagt. De första, och hittills enda, atombomberna som använts skarpt levererades ju med flyg. Under flera år var också flyg den enda metod som var aktuell för de stora, tunga bomberna. Vid den här tiden vägde de sisådär 4–5 ton styck, vilket var nästan lika mycket som de allra största konventionella bomberna som använts under kriget.

En skillnad jämfört med Japan 1945 var att de mål som sedan dess blivit aktuella hade en helt annan stridsberedskap, särskilt i luften. Naturligtvis vill man ju inte att fienden ska skjuta ner några bombplan alls för oss, men om man nu har ett bombplan som man verkligen inte vill att det ska skjutas ner, vad gör man då? Ett sätt var att flyga jättesnabbt, ett annat att flyga jättehögt, och kunde man kombinera fart och höjd, så vore det riktigt bra.

B-70 Valkyrie

Därför började man i USA att på 50-talet ta fram ett bombplan som inte bara var snabbare än någonsin förr utan även snabbare än någonsin senare. Det fick heta B-70 Valkyrie. Planen var att få ett bombplan som kunde flyga högre och snabbare än några jaktplan Sovjet kunde skicka efter det, och inte heller skulle deras luftvärn utgöra något större problem. Där har man en att-göra-lista som heter duga. Man gnetade på, man forskade, räknade, ritade, byggde och testade. Lätt var det inte. Billigt var det verkligen inte. Att utveckla stridsplan är alltid krävande, i tid och i pengar, och att utveckla riktigt avancerade stridsplan kräver ännu längre tid och ännu mer pengar. Man stötte på det ena problemet efter det andra. Och så en dag stötte man på ett problem av ett helt annat slag, som hotade själva förutsättningarna för alltihop.

Om vi hoppar tillbaks till 45 igen … När andra världskriget tog slut utgjorde ett av de värdefullaste krigsbytena tyskarnas raketteknik; de var den bästa i världen, helt utan konkurrens. Den kunskapen, eller närmare bestämt gubbarna som bar på den, var hett eftertraktad av supermakterna, och de samlade på sig varenda expert de kunde få tag på. Sedan supermakterna byggt sina lag med forskare och ingenjörer strävade de efter att göra raketer som var bättre och bättre, större och starkare och pålitligare och allt vad det var. Syftet var naturligtvis militärt. Men denna kapprustning fick en åtminstone skenbart fredlig tvilling i form av rymdkapplöpningen. Samtidigt arbetade andra forskare och ingenjörer med att få fram bättre och bättre kärnvapen, kraftigare och mindre och allt vad det var.

En vacker dag – eller vad det nu var – hade man så en raket och ett kärnvapen där den förra kunde ta ombord den senare. Man hade skapat den nukleära interkontinentala roboten. Nu kunde man skicka kärnvapen till fienden utan att dona med långsamma bökiga flygplan. I ett slag förändrades krigets förutsättningar, för vilken gång i ordningen det nu var. Plötsligt var aldrig så avancerade kärnvapenbärande flygplan lika passé som riddare i rustning. Valkyrian behövdes inte längre. B-70 lades i princip ner 1961. Då hade man bara fått fram två prototyper av XB-70, som testplanen kallades (bokstaven ”X” stod för experimentella plan). Det var först 1964 som fick man upp den i luften. Då var det en flygande anomali, ett plan utvecklat i en annan tid under förutsättningar som inte längre var aktuella och som aldrig mer skulle bli det.

Det hindrade inte att konceptet fortsatte att ge oväntade ekon i utvecklingen. Och nu börjar det bli intressant. Även om man, som sagt, inte är så intresserad av den militärtekniska utvecklingen i sig.

När man i Sovjet hörde att man i USA utvecklade jättesnabba bombplan, ja, då fick man naturligtvis svara med att ta fram jättesnabba jaktplan. Resultatet fick luft under vingarna samma år som valkyrian flög för första gången, alltså 1964: Planet hette MiG-25, i NATO-kretsar har den det så kallade rapporteringsnamnet Foxbat.

MiG-25

När de första spionbilderna visades upp för USA:s befälhavare blev de riktigt bekymrade. Planet hade stora vingar och stora roder. Tydligen var det mycket lättmanövrerat, och skulle därmed bli farligt i kurvstrid, som det heter på svenska – engelska dogfight är nog mer känt som begrepp för närstrid med stridsplan. Sådana luftstrider hade man dåliga erfarenheter av från Vietnam. De amerikanska planen hade stått sig dåligt mot diverse MiG-modeller. Tidvis förlorade USA fler plan än Nordvietnam. Därför gick den amerikanska utvecklingen mot lättrörligare plan. När man nu såg samma trend i detta nya plan, ja, då visade det att Sovjet tänkte behålla sitt försprång.

En förvarning om det nya planets egenskaper fick man från mellanöstern. MiG-25 användes i Egypten (som vid den här tiden fortfarande var kompis med Sovjet) och det flög ifrån varenda plan och robot som man skickade efter dem. Tydligen var det inte bara lättmanövrerat, utan även snabbt. Vad var det egentligen för superplan som ryssarna tagit fram?

Som vanligt hade man i USA några olika stridsplan under utveckling. Några av dem lades ner. Andra, som F-15, gjordes om för att bemöta det nya tänkta hotet. Nu är ju utveckling av moderna vapensystem bland de mest resurskrävande projekt som mänskligheten över huvud taget ägnar sig åt. Även en marginell påverkan av den militära flygbranschen innebär att väldigt mycket verksamhet, och inte minst väldigt mycket pengar, tog andra vägar än de annars skulle ha gjort.

Jordsmak vid Hakodate

Så kom den 6 september 1976. Löjtnant Viktor Belenko i Sovjetunionens flygvapen tog avsked från arbetarnas paradis, flög sin MiG-25:a till Japan, och landade på ett flygfält … Liksom en bit utanför, eftersom landningsbanan inte riktigt räckt till för det snabba, tunga, superplanet. Men Sovjet fick tillbaka sitt plan, två månader senare – nedplockat i småbitar som analyserats omsorgsfullt, ner till minsta skruv.

Det visade sig att man i USA hade missuppfattat MiG-25:an. Det var inte alls byggt för tajta dogfights. Det var byggt för att flyga högt och framför allt snabbt. Det var byggt för att bemöta hot som B-70 Valkyrie.

För att ta det lite mer detaljerat … MiG-25 har beskrivits som en flygande jetmotor, med cockpit och annat pynt ditsatt som en eftertanke. Det har en toppfart över Mach 3 – om det verkligen behövs, för motorerna pajar – och även om max flyghöjd anges till drygt 20 000 meter så har man regelbundet gått högre än så. På 70-talet fick en sovjetisk pilot upp en MiG-25:a med specialmotor till nästan 37 kilometer. Det är ett av planets många rekord som står sig än idag. – Och här måste jag inflika att rekordsättande inte var någon sorts marginella muntrationer utan en del av det kalla kriget. Att lägga ner tid och pengar, och i det här sammanhanget finns inga små pengar, på att anpassa jaktplan och ta fram specialbyggda varianter av dem enbart för att få med några rader i Guinness rekordbok – ja, det tyckte makthavare i såväl öst som väst var god politik. Prestige, som sagt.

Och hur var det då med de stora vingarna med de stora rodren? Jo, de behövdes för att hålla det stora, tunga planet i luften. En tankad och startklar MiG-25 väger över 36 ton; det är 2–3 gånger så mycket som en startklar Gripen. Eller nästan dubbelt så mycket som en startklar Viggen, för att jämföra med ett samtida medeltungt stridsplan. En sådan dunderklump är inte i närheten så farlig i kurvstrid som amerikanerna hade fått för sig. Men det var den, som sagt, heller inte gjord för.

Historien om B-70 och MiG-25 handlar om hur amerikaner och ryssar oavsiktligt lurade varandra. Det är därför jag tycker att den är mycket intressantare än själva vapentekniken. Och det är därför man inte behöver några MÖP-anlag för att uppskatta den.

Men det allra märkvärdigaste med historien är att den inte är ensam. För här kommer en till, som till stora delar är en repris. Bortsett då från att den inträffade tidigare.

Ambassadör de Sadeski: The deciding factor was when we learned that your country was working along similar lines, and we were afraid of a doomsday gap.

President Muffley: This is preposterous, I've never approved of anything like that.

de Sadeski: Our source was the New York Times.

- Dr Strangelove (1964)

Det där var ur Stanley Kubricks Dr Strangelove från 1964 – där har vi det året igen. Sovjets ambassadör de Sadeski talar med USA:s president och nämner då a doomsday gap, en ”domedags-lucka”. Det är den skillnad man i Sovjet tänker sig mellan supermakternas förmågor att frammana apokalypsen och utplåna civilisationen. Detta med anledning av den nya domedagsmaskin som man i Sovjet tagit fram och precis satt i bruk, faktiskt så nyligen att man ännu inte berättat om det … Ja, allt det där framgår i filmen, som väl de flesta av er har sett. Och har ni inte det, gör det, den är precis hur bra som helst.

Strax innan klippet vi hörde nämnde ambassadören några av supermakternas kapplöpningar: kapprustningen, rymdkapplöpningen, och the peace race. Så utkämpades det kalla kriget: Istället för att ösa bomber och granater över slagfält och städer sökte man segrar av andra slag. Även om få människoliv gick till spillo, och varje sådan kapplöpning förvisso var billigare än ett världskrig, så kunde ingen förneka att det drog en hel del pengar. Och man var väl medvetna om luckorna, när den ene drog ifrån den andre. För det mesta var det USA som ledde. Men undantag fanns. När Sovjet sköt upp Sputnik, Laika och Gagarin, så överraskades världen och huvudmotståndaren, så till den grad att det gav kraft till en rymdkapplöpning som slutade med stjärnbaneret på månen. Och man följde oroligt förloppen på otaliga andra områden. Då och då kom dåliga nyheter som motiverade kostsamma uppryckningar. Man forcerade fram forskning och utveckling, prioriterade och äskade pengar, för att eliminera luckorna. Då och då fick USA se sig omsprunget av Sovjet även på klassiska militära områden, alltså inte bara rymden eller parapsykologi. Som den gången man upplevde en lucka inom strategiskt bombflyg – en bomblucka, alltså.

Vi kan börja den första maj 1954. Första maj var ju en av Sovjets nationaldagar. På torg bakom järnridån hölls myriader ändlösa parader, och naturligtvis var den på Moskvas Röda torg störst, bäst och vackrast. En anledning till att många i väst följde uppvisningarna, i synnerhet den i Moskva, var att man där kunde få de första glimtarna av nya påfund. Första maj 1954 väntade många på ett plan om vilket man inte visste mycket, men det lilla man trodde sig veta var illa nog. Det talades om ett bombplan som kunde ta ombord atombomber, som ju Sovjet haft sedan 1949, och kanske även vätebomber, som man haft sedan året innan, och som ju var ännu tyngre klunsar än atombomberna. Sedan skulle det här planet kunna ta bomberna långt, och riktigt fort. Med sådana bombplan skulle Sovjet kunna fälla sådana bomber över USA, utan att USA skulle kunna göra mycket åt saken. Det var helt enkelt Sovjets motsvarighet till B-70 Valkyrie. Oron spred sig bland militärer och politiker.

Vid den här tiden hade man i USA just tagit ett nytt strategiskt bombplan i bruk, B-52 (det är för övrigt fortfarande igång, 70 år senare). Som all någorlunda avancerad teknik uppvisade det en del barnsjukdomar. Om ryssarnas B-52:a hade liknande problem så kände man inte till dem. Och eftersom man var så osäkra på så mycket rörande Mjasisjtjev M-4 Molot, som betyder ”hammare”, som bombplanet hette – med reservation för uttalet – kunde det tillskrivas fördelar men inga nackdelar. Och det som är uppmuntrande när det gäller den egna sidans projekt är lika nedslående när det gäller fiendens.

Och så dundrade flygplanen in över Moskva. Efteråt rapporterade tidningar om att flygvapnet hade stulit föreställningen. En rad konstruktioner visades upp, bland annat hela tre nya plan. Alla var jetdrivna såklart, med moderna bakåtsvepta vingar. Och ett av dem var ett stort, tungt och snabbt bombplan. Det skulle med lätthet bära såväl atombomber som vätebomber. Hur långt det kunde ta dem var inte lika enkelt att avgöra. Men det for från horisont till horisont på trettio sekunder.

Ett år senare tillskrevs M-4 en maxlast på 9 ton och, framför allt, en räckvidd på knappt 10 000 km. Det var tillräckligt för att ta en stor, tung vätebomb till vilken plats som helst i USA. Om det hade en toppfart på drygt 1000 km/h, som det ryktades om, så innebar det att den som ville sabotera leveransen hade avgjorda problem.

En annan högtidsdag som väckte intresse även i väst var det Sovjetiska flygvapnets dag den 3 juli. Då visade man upp det bästa man hade. Utländska besökare var inbjudna för att få en glimt från ett förbjudet område i ett förbjudet land, och förhoppningsvis förmedla budskapet om landets överlägsenhet på en rad punkter. 1955 förväntades sig dessa att få se M-4:or i luften. Och det fick man.

The most disquieting planes sighted over Moscow were the two long-range bombers above. Prototypes of the T-37 Bison and T-39 Badger, as NATO labeled them, had been seen before. But now the number indicated Russia was putting increased emphasis on their production.

- ”Artists impressions” av ”two startling Soviet bombers”, LIFE 6 juni 1955, s 143. ”T-37 Bison” var vad planet kallades i väst.

När man läser om den här dagen kan man ta del av en riktigt fin berättelse. Det sägs att hela tio M-4 flög förbi åskådarna, i formation – det måste ha varit en upplevelse. Sedan flög de förbi igen, samma plan men i en annan formation, vilket gav intryck att det var andra plan. Helt enkelt ett klassiskt och busenkelt trick. Tack vare det fick världen ett intryck av att ett begränsat antal plan var … Ja, hur många trodde man att det var egentligen?

En fin berättelse, som sagt. Jag har ännu inte hittat de förväntade spåren av den i samtida artiklar. Där får man ett helt annat intryck. Uppvisningen blev omskriven jorden runt, det var ju syftet med det hela, men jag har ännu inte hittat någon som nämner så många plan som 20 eller fler. Däremot nämns märkligt olika antal plan: Svenska Dagbladet skriver om fyra stycken M-4, Dagens Nyheter tolv, Daily Herald också tolv, och så vidare.

Hur som helst. Poängen med att visa upp ett visst plan i en viss mängd var att de inte var enstaka prototyper, utan att de serietillverkades. I USA fick man gåshud och krävde mer information. Nu fick man användning av landets senaste flygande underverk: Spaningsplanet U-2. Det flög på så hög höjd, över 20 000 m, att det inte kunde bekämpas med den teknik som Sovjet hade vid den tiden.

I juli 1956 fotograferade en U-2:a ett flygfält utanför Leningrad. Där stod ett antal jetbombplan av modellen M-4; faktiskt hela 30 stycken. Fram med räknestickorna! Trettio plan i Leningrad, det borde innbära si och så många i Moska, i Novosibirsk, Jekaterinburg, Omsk … Och så vidare. Det visade även att det fanns goda förutsättningar för att producera ännu fler, i hög takt. Efter att ha räknat och funderat drog man utifrån bilden på flygfältet slutsatsen att det framåt 1960-talet skulle kunna finnas 600 M-4 i drift. Ett Sovjet utrustat med hundratals snabba, interkontinentala M-4, laddade med vätebomber – där har vi en vision som höll folk vakna om natten.

Hur skulle man bemöta detta hot? Man ökade naturligtvis produktionen av jaktplan, som åtminstone kunde försöka att mota bort jetbombare på ingång. Ett annat motmedel utgjordes av avskräckning. USA hade kanske inte fullt lika häftiga plan som M-4, men de hade åtminstone B-52, dess närmaste motsvarighet i den fria världen. Så man skruvade upp produktionen av dem. Allt det här kostade naturligtvis fantastiska summor, men det gällde ju ett hot mot landets existens och sånt måste ju få kosta. Fattas bara.

Inte för att alla var övertygade. I ljuset av vad man lade på bombflyg, inte minst med tanke på vad man hade kunnat lägga pengarna på istället, krävde några belägg för Sovjets överlägsenhet. Man kan förmoda att tvivlet var starkast i andra vapengrenar än flygvapnet, det är så det brukar fungera. U-2-plan skickades upp för att fotografera nyckelpunkter i flygvapnets Sovjet. Om nu landet kryllade av M-4, så borde man där kunna se åtskilliga exemplar. Piloterna kom tillbaka och bilderna framkallades: Inga M-4! Inte heller framgick den produktionskapacitet som man tänkt sig. Den röda hammaren gick upp i rök.

Vad var det som hänt?

När Vladimir Mjasisjtjev utvecklade M-4 hade han fått en diger lista med högt ställda krav. Han hade lyckats uppfylla en del av dem, men inte alla. Man tog fram varianter som uppfyllde det ena målet eller det andra, men inget plan som uppfyllde alla. Ett centralt mål var att kunna flyga Sovjet–USA tur och retur; det uppfylldes aldrig. Den sovjetiska amerikabombare man drömde om i Moskva, och hade mardrömmar om i Washington, fanns aldrig. Man hittade uppgifter åt planen man hade på olika ställen i flygvapnet, men det producerades bara i drygt hundra exemplar.

I USA hade man fått en helt annan bild av M-4, av dess prestanda och produktion. Och tror man tillräckligt mycket på något, så är det lätt att lura sig själv. Man hade fotograferat 30 M-4 vid Leningrad, det stämmer. Men dessa var alla M-4 som var i drift vid den tiden. Det tricket hade man inte kunnat räkna ut i Sovjet; där satte amerikanerna krokben för sig själva. Oavsett hur det låg till med flyguppvisningen 1955.

Men så småningom mötte M-4:an ett större hot än några amerikanska plan: Raketer som kunde bära kärnvapen. Jag nämnde ju nyss hur interkontinentala robotar blev slutet för USA:s strategiska bombplan B-70. I Sovjet blev de slutet för M-4. Bombplan med kärnvapen var historia. Framtiden tillhörde de interkontinentala missilerna. Nu kunde man börja oroa sig för en ”robotlucka”, missile gap. Och ”bombluckan”, the bomber gap, där USA låg efter Sovjet – ja, den hade aldrig funnits.

Det nästa stora flyguppvisningen i Sovjet ägde rum 1956. Där visades inga tunga jetbombplan upp. Enligt generalsekreterare Chrusjtjov berodde det på att de inte ville betona anfall utan försvar. Tro't den som vill.

*

Jag avrundar de här två avsnitten med en evig sanning: Det finns inga vapen som kan mäta sig med de inbillade. De mest kända ”inbillningsvapnen” är andra världskrigets tyska undervapen, Wunderwaffen. Den regimen använde dem för att gjuta mod i det egna folket och skräck i fienden, som en enkel och billig besvärjelse. Inte för att alla var ren luft. Många Wunderwaffen var konstruktioner på utvecklingsstadiet som inte hade en chans att komma i närheten av fältet innan kriget tog slut, eller rena idéer som inte hade en chans att komma i närheten av att utvecklas. Men även under andra krig har inbillningsvapen förekommit, som medveten propaganda eller så bara för att, ja, det är så folk tänker. USA lanserade inte B-70 som ett inbillningsvapen, lika lite som Sovjet tänkte ut MiG-25 eller M-4 som propaganda och Wunderwaffen. Men ändå lyckades båda lura fienden. De fick dem att göra saker som de annars inte skulle ha gjort – liksom att inte göra saker som de annars skulle ha gjort.

*

Det här var ett avsnitt av Faktoidpodden. Jag som pratat heter Peter Olausson. Vi hörs!

Proki

I lumpen fick man ju lära sig en del. Som nya begrepp för nya företeelser. Liksom en del nya begrepp för kända företeelser, som att ”kamouflage” i försvarsmakten kallas ”maskering”.

En glosa som dök upp fastnade på ett eget sätt. På den tiden fanns fortfarande overheadprojektorer. Eller om man kallade dem overheadapparater, eller någon annan variant på ”overhead”, som ju alla människor gjorde som alls pratade om dem. Med ett (1) undantag – inom det militära kallades de … Proki. Lär ha kunnat stavas prokie; för egen del har jag bara hört ordet.

Jag har aldrig stött på det förr eller senare. Inte för att det lär återuppväckas vid det här laget … Men det blev intressantare när jag varken hittade det i SAOL eller SAOB – p-orden togs upp under 1950-talet – eller ens i KB:s tidningslägg.

Vad är det för ord? Varifrån kom det?

Hittills har jag inte hittat något jättespännande (vilket inte heller var att vänta) men åtminstone något intressantare än ännu en anglicism:

Seltenere Bezeichnungen sind Tageslichtprojektor, Tageslichtschreiber, Schreibprojektor und Arbeitsprojektor. In der ehemaligen DDR war und ist der Markenname Polylux auch als Gattungsbegriff gängig, in der Schweiz auch Hellraumprojektor oder Prokischreiber. Dieser Begriff war auch in der Bundeswehr üblich.

- Wikipedia (ty.): Overheadprojektor

Alltså Schweiz, i allmänhet som jag tolkar det, liksom i (väst?)tyska försvaret.

Blick in den Tagungsraum der Aula Schönau in Steffisburg, ausgerüstet für Simultanübersetzung, Prokischreiber, Film- und Dia-Forführungen.

- Zivilschutz-Bilderbogen 1975

Från en övning i schweiziska Steffisburg/Thun, där en ledningsplats utrustas med bland annat overheadprojektor, Prokischeriber. En civil övning, men civilförsvaret kan ju ha och har haft militära inslag lite varstans.

Jag antar att begreppet ”proki[e]” kom från ena eller andra tyskan till svenska försvarsmakten. Hur och när – ingen aning. Apparaterna verkar ha brett ut sig i Sverige under 1950-talet. Enligt SO är ”overhead” i sammanhanget ”belagt sedan 1960-talet”, vilket stärks av ett fynd från 1961 i KB:s lägg. På kontinenten användes tekniken tidigare. Om man ska välja mellan just de två nämnda källorna vid den tiden så låg väl Schweiz närmare till hands än tyska krigsmakten, som kanal för import av nya begrepp eller åtminstone av ny teknik, om nu prylarna och beteckningarna gick hand i hand.

Hur det än kom hit så lyckades begreppet att åtminstone inom en del av samhället hålla stånd mot engelskan. Det gjorde det lite drygt 30 år senare, och förmodligen sin tid ut. Men i ordlistorna hamnar det kanske aldrig.

Neutronbomben, fredsrörelsen och Moskva

Salt är tåren

– En neutronbomb! Så amoraliskt!

- SvD 14 augusti 1977 – rubriken anspelar väl på SALT II, Strategic Arms Limitations Talk, som var en annan av tidens storpolitiska frågor; t v Leonid Brezjnev, t h kanske försvarsminister Ustinov?

För drygt 40 år sedan var neutronbomben en av frågorna för dagen. Och om neutronbomben var frågan, så var svaret nej, med emfas. Visserligen var nog så många redan emot vanliga kärnvapen. Men det var något hos neutronbomben som gjorde den extra otäck och omänsklig. Detta berodde på en märklig egenskap som den tillskrevs – obs!

I slutet av 70-talet blev det känt att USA hade utvecklat en billig och ren bomb, som endast dödade människor, djur och växter. Annan egendom skulle förbli oskadad.

- Harriet Johansson Otterloo, Nato och kärnvapen i Sverige – nej tack!, ETC 3 maj 2022

I detta resonemang hänger jag inte med. På vilket sätt är det värre med en bomb som inte skadar ”annan egendom” än en bomb som gör det? Inte för att det är mätbart bättre, men värre? Men när det begav sig var det många som höll med. Många protesterade mot USA:s neutronbomb. Ja, för av någon anledning var det enbart USA:s arbete med att ta fram neutronbomber som uppmärksammades. Vare sig Sovjet hade sådant för sig eller inte (det hade de, men talade naturligtvis inte om det) så togs den sidan av saken aldrig upp.

Innan vi fortsätter ska vi ta en titt på vad neutronbomber egentligen är och vad de gör. För beskrivningen ovan stämmer inte.

Vi kan börja med Nationalencyklopedins hela artikel om neutronbomber:

neutronvapen, kärnvapen (artillerigranat eller kortdistansrobot) där största möjliga andel – kanske 40 % mot normalt 5 % – av explosionsenergin avges som neutronstrålning.

Neutronvapnet är en fusionsladdning med låg styrka, 1–10 kt, och minsta möjliga fissionsandel. Neutronvapen var avsedda att användas mot bepansrade mål, där pansaret ger gott skydd mot alla former av kärnvapenverkan utom neutronstrålning. De blev dock aldrig förbandslagda.

- NE.se: neutronvapen

Få se: ”låg styrka”. Hur låg är ”låg”? – Låg jämfört med andra kärnvapen. Det är bara i sådana sammanhang 10 kiloton – en sprängkraft motsvarande tio tusen ton TNT – kan anses ”lite”. All ”annan egendom” som utsätts för en sådan bomb jämnas med marken, med mindre än att den utgörs av atombombssäkra bunkrar o dyl. Om detta har jag skrivit på faktoider.nu: Neutronbomben. (Det radioaktiva nedfallet är också mindre än det från konventionella kärnvapen, men inte obefintligt.)

President Carter eventually set the plan aside, but last summer the Reagan Administration decided to go ahead with it.

[Bildtexter:] Within 25 acres, virtually every unshielded living thing would be killed instantly in the blast; all buildings and some tanks, destroyed or damaged.

A misunderstanding about the bomb, says a Federal report, is that ”it kills people and leaves buildings undamaged.”

- ”Neutron bomb: An explosive issue”, New York Times 15 november 1981

Ett rakt facit från NYT, tillsammans med lite historik. Bomben hade tagits fram på 1960-talet. På 1970-talet lät Carter sätta utvecklingen på vänt efter omfattande protester (startskottet var en artikel i Washington Post 1977, samma tidning som avslöjat Watergate). Sedan drog Reagan som sagt åter igång det hela 1981. Tills han 1983 kungjorde Strategic Defense Initiative – ”Star Wars” – som snabbt drog åt sig uppmärksamheten, från duvor som hökar.

Syftet med neutronbomben var att möta sovjetiska stridsvagnar. Dessa skulle, med hög sannolikhet, under ett tredje världskrig välla in från öst till väst. Man såg minst två problem med att använda traditionella taktiska kärnvapen mot de kolonnerna: Pansar ger ett relativt gott skydd mot tryckvågor, värme och strålning, och så skulle bomberna sprängas i ”egna” länder som Västtyskland. Neutronvapen, eller enhanced radiation weapons (ERW), utformades för att ge ifrån sig maximal mängd strålning av den sort som pansar skyddar sämst mot. (Ett annat användningsområde var som anti-missil: Neutronstrålningen skulle oskadliggöra inkommande missiler.)

Så när fredsrörelsen på 1970- och 80-talen tog upp neutronbomben som en stor och viktig fråga; när man lyckades framställa en bomb som ”bara” dödade som något extra vidrigt; när man kallade den ”kapitalistbomb”; med mera – var man då mycket mer än Moskvas talrör?

[ Uppdaterat: Det fanns en annan anledning till att neutronbomber var riskablare än traditionella kärnvapen: Eftersom de var mindre, var tröskeln för att använda dem lägre. Trots att detta motargument var betydligt mer rationellt än icke-argumentet ovan användes det mycket mindre, såpass mycket mindre att jag inte sett det förrän jag upplysts om dess existens. ]

Att Sovjet höll i trådar i sammanhanget är ingen nyhet; mycket fredsprat hade varit i säck innan det kom i påse. Protesternas omfattning kan tas som inteckning för hur hotat Sovjet kände sig av neutronbomben (tills SDI kom, som man uppfattade som ett ännu större hot).

Därför kan det kanske överraska att felaktiga beskrivningar som ”dödar folk men sparar byggnader” ursprungligen inte kom från öst utan från väst.

Such a bomb has been described as producing death without destruction of material matter …

- AP i exvis Evening Star (Washington DC) 1 november 1961

[Senator Thomas J.] Dodd […] said in a Senate speech Wednesday that the bomb ”would do next to no physical damage. It would result in no radioactive contamination. But it would immediately destroy all life in the target area.

- AP i exvis The Nome Nugget, 19 juni 1961

Bomben – stundom kallad ”dödsstrålen” – kan tillintetgöra ”den mänskliga faktorn” men samtidigt lämna maskiner och byggnader oskadda.

- SvD 24 maj 1960 har läst U. S. News and World Report, en vid denna tid ansedd och relativt (…) pålitlig tidning; men oj vad jag stör mig på ”dödsstråle”..!

Militära ämnen brukar vara hemligare än andra, och nya kärnvapen ännu hemligare än så. Därför är det kanske inte så konstigt att det blev fel. Kanske man ville sälja in det nya vapnet? Att en av de citerade uppgifterna gått via en senator kan vara talande …

Poängen med denna bloggpost är inte så mycket faktoidens ursprung som dess existens. Även om den onekligen luftas sällan numera. Visserligen ser man ibland kommentarer i stil med ”ser ut som om en neutronbomb slagit ner” om folktomma platser. Men i stort sett är faktoiden om neutronbomber en faktoid som glömts bort. Därför kan den vara lurigare när den väl dyker upp.

En källa jag använt är Wikipedia: Neutron bomb, en annan John T. Corrells encyklopediska artikel The Neutron Bomb i Air & Space Forces Magazine 30 oktober 2017.

Bonus:

- The Simpsons, ”Treehouse of Horror VIII” s9ep04

Som vanligt har Simpsons-gänget koll: Frankrike är ett av få länder som man vet framställt neutronbomber (provsprängning 1980). Även om man sedan valde att inte sätta dem i serietillverkning. Om nu det stämmer.

Indiana åker ubåt

Här har vi ett klassiskt problem som folk retat sig på i över 40 år.

I Jakten på den försvunna skatten (1981) är Indiana, Marion och förbundsarken ombord på Bantu Wind, på väg från Egypten mot England. Då dyker en tysk ubåt upp. Soldater dräller ombord, letar reda på lådan med arken, plockar med sig den och Marion och drar. Vad gör Indy?

Jo, han bordar ubåten. Och hänger med som fripassagerare, en god bit över Medelhavet. I nästa scen är vi på en tysk ubåtsbas på en ö någonstans norr om Kreta. Med ubåt 26, med Indiana ombord. Genomsur men vid liv.

Hur kunde han klara en färd på utsidan av en ubåt!?

Det finns två svar på den frågan. Det ena är teknikhistoriskt intressant.

1) En ubåt som färdas långa sträckor i ytläge är inget konstigt, och var det än mindre 1936.

De första generationernas ubåtar var inte så mycket fartyg gjorda för undervattensdrift som fartyg som kunde gå under ytan om det behövdes, i typfallet när man skulle gå till angrepp eller själva blev angripna. De gick inte i u-läge i onödan, kort sagt. Det hade en praktisk orsak, eller två: Eftersom förbränningsmotorer kräver luft kan de inte användas i u-läge. Vid u-läge användes elmotorer. I ytläge drivs ubåtarna av dieselmotorer, som även laddar elmotorernas batterier. Dessutom krävs det mer kraft att gå i u-läge, vilket gör att varje liter diesel späds ut ännu mer, så att säga. Ytläge var mer energieffektivt. Batteriernas kapacitet var också en viktig faktor när ubåtarna efterhand blev allt mer faktiska undervattensbåtar, allt mindre ytfartyg som även kunde gå under ytan.

Men 1936 kunde en fripassagerare mycket väl sätta sig på en ubåt och hänga med en bra bit utan att behöva vänta sig ett kallbad. Särskilt som det ju var fred. (Sen är det en annan fråga, som man nog inte ska ställa en popcornrulle som denna, hur det kunde komma sig att Tyskland hade en ubåtsbas i Grekland. Eller att ett tyskt fartyg höll på med piratfasoner.)

2) Man filmade hur Indiana klamrade sig fast vid periskopet.

I såväl manuset som den bok som skrevs efteråt beskrivs hur ubåten går i u-läge. Lyckligtvis har de periskopet uppfällt, och på det klamrar sig Indiana fast. Detta filmades också. Som synes.

Men Spielberg tyckte inte att scenen höll måttet. Så den fick inte plats i filmen. Istället fick den en uppenbar lucka … Men det är talande att filmen ändå blev en dunderhit.

Det tråkiga är att problemet var onödigt. Även med den dramatiska periskop-scenen bortklippt så hade förklaring 1 funkat utmärkt, där Indiana klarar sig eftersom ubåten aldrig intar u-läge, vilket inte hade varit det minsta konstigt. (Att han inte hade kunnat veta det när han hoppade ombord är en helt annan sak.)

Vad boken beträffar så finns där andra detaljer som inte kom med i filmen. Som att det på den stav, som används för att hitta arken, finns en hjälpsam varning: Titta inte på arkens innehåll! Det var därför Indiana visste att det var bäst att blunda när arken öppnades. Och när Indiana träffar sin gamla flamma Marion i filmens början, och hon lappar till honom och säger ”I was a child!” – i boken nämns att hon var 14 när det förhållandet inleddes …

Jag har tidigare tagit upp en annan intressant anomali i samma film: Indiana Jones och den fejkade födande guldgudinnan.

En till: Filmen utspelas 1936. Då fanns inte MP40, för att bara nämna en av flera vapenrelaterade anakronismer. Och på den här bilden ser vi ett annat, grovt, vapenrelaterat fel …

Aluminum m m

Alumin … um. Aluminum. Som det heter på amerkansk engelska. Som jag till slut såg.

Hur många gånger har jag sett ”aluminum” och tänkt ”aluminium”? Hur många som helst?

En som kunde stava till såväl aluminum som aluminium var H. G. Wells. Hans skriverier har jag tagit upp mer än en gång. Som i bloggposten Landfartyg, där jag tog upp de väldiga stridsfordon han tog upp i The Land Ironclads (1903). De detaljer som sticker ut mest är de som inte förverkligats när stridsvagnar några år senare såg dagens ljus. Och i en annan bok, utgiven några månader innan en ärkehertig skulle mördas, förutspådde han en annan milsten:

The atomic bomb gave the ”decisive touch” to war: stopped it as an impossibility. At any time, one man might devastate a city. This after the world had flared into a monstrous phase of destruction.

- ”The atomic, 'volcano'-making bomb as peace-bringer” – utförlig anmälan, The Sketch 20 maj 1914

Fast här skiljde sig spådomen och verkligheten mer, och fundamentalt: Istället för att explodera jättemycket under lika kort tid som en vanlig bomb så exploderar Wells atombomb lika mycket som en vanlig bomb under lång tid. Därav ”volcano-making bomb”: Att fälla en sådan var som att plantera en vulkan.

Jag ska inte gå in på dess funktion, så när som på en detalj:

… The long, coffin-shaped box which contained in its compartments the three atomic bombs, the new bombs that would continue to explode indefinitely and which no one so far had ever seen in action. Hitherto Carolinum, their essential substance, had been tested only in infinitesimal quantities within steel chambers embedded in lead.

- H. G. Wells, The World Set Free (1914)

Vad är carolinum? 1901, när radioaktivitet och radium just upptäckts och var det hetaste heta, rapporterade kemisten Charles Baskerville på University of North Carolina att han upptäckt två nya radioaktiva grundämnen. Han föreslog att kalla dem carolinium efter delstaten, respektive berzelium efter Berzelius. Så småningom visade det sig att Baskerville tagit miste; det var torium alltihop. Men carolinium kom ändå till användning några år senare, som aktiv substans i Wells bomber. Dock med justerad stavning. Det sägs att Wells ville skoja med amerikaner som skrev aluminum istället för aluminium, och därför utelämnade i:et i carolinium.

När man får veta att man i nordamerikansk engelska stavar metallen aluminum, så är det nog många som tänker som Wells kanske tänkte: slarv! Men då tar man fel.

Den som döpte grundämnet var den engelske kemisten Sir Humphry Davy. Först föreslog han alumium, där engelska alum (alun) fått en latinsk ändelse. Men det gillade inte kollegerna; traditionen bjöd att utgå ifrån latin. Man föreslog några alternativ, bland annat ett som utgick från alumen, latin för alun: aluminium. 1812 gav Davy ut en bok där han kallade det aluminum. Och aluminum satte sig i USA och Kanada. Resten av världen verkar, om jag inte missat något flagrant exempel. ha föredragit aluminium.

Fast det kan ju ta ett tag innan sådana ord sätter sig. Även om ”aluminium” användes tidigare i svenskan och alltid varit vanligast, så finns det inte så få belägg för ”aluminum”.

Roligast är de ställen, de är heller inte så få, där man använt ”aluminum” och ”aluminium” i samma text, ibland i samma mening. Klipp från 1883, 1892, 1900 och 1935.

Tid är pengar. Ett amerikanskt bolag, som gör aluminium, har förklarat, att det hädanefter kommer att alltid begagna benämningen aluminum i stället för aluminium. Vår källa tillägger, att den fullkomligt gillar det amerikanska bolagets åtgärd, ”ty lifvet är kort och bläck, stilmassa och trycksvärta kosta pengar.”

- Öresundsposten 7 december 1889 (tipstack James Hogg)

Även om denna notis givetvis är på skämt så är det nog många som tänker sig att den ”amerikanska” formen, som alltså även tillämpas i Kanada, beror på slarv – kanske det var så H. G. Wells resonerade. Men stavningen härrör alltså från det gamla landet.

”Citat”

Dude, this is a crazy thing to ask, but I’m curious, and my life is sort of shit now. You are successful. And I am successful. And I'm wondering: Are you happy?

- Bourdain i mail till den gode vännen David Choe

Anthony Bourdain var kock, därtill rik och berömd. Han nådde kändisskapets högsta nivå när han fick egna tv-serier, skapade med honom i centrum, som inte ens behövde handla om mat. Och så tog han 61 år gammal livet av sig. Någon konkret orsak verkar man ännu inte ha funnit, eller åtminstone tillkännagivit.

Några år senare gavs en dokumentär ut: Roadrunner: A Film About Anthony Bourdain (2021). I den får man bland annat höra honom säga ovanstående citat. Och dokumentärfilmen fick kanske mer uppmärksamhet för det än något annat.

Problemet var inte citatets äkthet; det fanns verkligen i ett mail som Bourdain verkligen skrivit. Däremot hade han aldrig sagt det, såvitt någon visste. Hur kunde man då höra honom säga det i filmen? Jo, rösten var syntetisk, skapad av ett AI-program. Detta framgår ingenstans i filmen, utan nämndes av regissören Morgan Neville i samband med att filmen släpptes: ”We can have a documentary-ethics panel about it later”, som han kommenterade det. Vilket i sin tur kommenterades med att det uttalandet var lika problematiskt som användandet av tekniken till att börja med …

Hur äkta är ett citat sagt av en AI-genererad röst? Ja, det har diskuterats. Här är min syn.

Att ta till en datagenererad röst är varken mer eller mindre fejk än när man sätter någon att agera röstskådespelare. Då kan man ibland se detta klargjort. Ibland är det uppenbart att det inte är original-rösten, som om någon läser upp Caesar-citat. Andra gånger är det inte det. Om man till exempel skulle sätta någon att läsa Anne Frank-citat så vet många att hennes röst inte finns bevarad, medan andra skulle låta sig luras. Och om man skulle låta någon som har en röst som låter som Winston Churchill läsa upp hans texter, och dessutom lägga på lite dist och knaster, då skulle till och med insatta kunna luras. Då har filmmakarna ansträngt sig för att skapa en illusion. Om de då inte anger att det är en illusion – ja, det är helt okej i spelfilmer, men inte i dokumentärer. I spelfilmer är det underförstått att det vi ser är teater, i dokumentärer är det lika underförstått att det vi ser inte är teater.

Att lägga in fejkat material i dokumentärer är fel och förkastligt, då det bryter mot hela idén med dokumentärer. Att lägga in äkta material i spelfilmer är varken fel eller förkastligt, men det kan vara lika förvirrande. I Framom främsta linjen (2004) ser vi hur huvudpersonen Harry Järv då och då plockar upp en kamera och förevigar det han ser – varefter vi för ett ögonblick får se fotografiet han tog, alltså det verkliga fotografiet, taget av den verklige Harry Järv under det synnerligen verkliga kriget. Varje gång jag ser filmen (för den hör till den sort som man gärna ser om) så hajar jag till vid de ställena, men jag vet inte riktigt varför.

Xi, Putin och fejkade bilder

Två stora ledare träffades ju häromdagen. Rapporter och bilder från icke-händelsen (som det blev) strömmade ut från de vanliga kanalerna. Och i sociala medier cirkulerade den här bilden.

Först utgick jag ifrån att folk insåg vad den gick för. Det var kanske ett misstag.

Märkliga ögonblicket när Putin knäböjer framför Kinas ledare: Så ser du att bilden är en AI-fejk

- Rubrik hos SVT, 22 mars 2023

Jag kommer till det tekniska, finliret där man letar avslöjande detaljer. Men om vi bortser från det för ett ögonblick. Och även om AI fått all uppmärksamhet på sistone så är det ingen nyhet precis att man kan tillverka bilder som ser äkta ut. Och bortsett från det … Vad är det vi ser? Skulle Vladimir Putin, Rysslands självhärskare och macho-Gud, knäböja för Xi? Krama hans händer? Rentav kyssa dem, som det verkar? Kom igen?

Om man tror på det, så är man bortom all räddning.

Över till det tekniska – om inte annat så är det roligare än att försöka uppmuntra sunt förnuft.

Först ett årsgammalt tips: En liten snabbkurs i Konstgjorda ansikten. Jag utgick ifrån ett program från 2018, och sen dess har mycket hänt. Men när jag nu ögnar igenom det så håller en del fortfarande.

Händer har länge varit bildprogrammens Akilleshäl (hö hö). Denna spaning kan bli passé när som helst, men i skrivande stund är detta fortfarande en fallgrop som mången artificiell kreation faller i. Det är märkligt att se fotorealistiska bilder, även sådana med långt bättre teknisk kvalité än den på Xi och Putin, där programmen fått till skitsvåra grejer som hår, hy och framför allt ögon – samtidigt som folk har sex fingrar, eller fyra och en halv, eller märkliga skinnflikar som läkarna kanske har ett namn på. Annat som kan vara avslöjande: Näsor, öron, tänder. Och text. Och abstrakta symboler, loggor och liknande.

Ibland blir man påmind om att programmen inte bygger upp en tredimensionell scen. Förgrund och bakgrund kan ”interagera”, eller vad man ska kalla det, på märkliga sätt. Här är det en fönsterkarm/gardin/annat som gör en omotiverad böj. Notera att böjen följer stolsryggens kurvatur.

Man blir också påmind om att det är artificiell intelligens, inte faktisk; programmet har ingen aning om vad det gör. Att det kan lösa krävande uppgifter men gå bet på till synes mycket enklare är inte alls lika märkligt som om en människa stått för kompetensvariationerna.

Man kan också jämföra med andra bilder från samma möte och konstatera att rummet på bilden – färger, matta, stolar – inte återkommer. Men jag kan inte släppa att allt sådant är överkurs när man ser vad bilden föreställer.

Det finns verktyg som analyserar bilder och försöker att avgöra om de är skapade med AI eller inte. Här prövade jag ett som heter Hive Moderation. ”Not likely to be AI Generated” var dess tveklösa dom. Okej …

Här är en annan bild med Xi och Putin. Nu råkar jag veta att en spelevink (Stefan) beordrat ett AI-program att kreera den, annars vete sjutton om jag inte låtit mig luras … :-)

Hive Moderation: ”Not likely to be AI Generated”! Ja men dåså.

Nedräkningar

Noch 6 Sekunden! 5 … 4 … 3 …

- Windegger räknar ner; Frau im Mond (1929)

Den banbrytande filmen var så före sin tid att det känns absurt. Detta var fyrtio år innan man åkte till månen på riktigt. Neil Armstrong fanns inte; han skulle födas året därpå. För att göra två jämförelser.

Bland mycket annat man fick rätt eller ganska rätt (inte för att det var precis varenda detalj) återfinns det vi ser här. Detta var första gången man såg en nedräkning inför en raketuppskjutning; inte bara första gången på film, utan första gången över huvud taget.

Varför räknar man ner inför raketuppskjutningar?

Att räkna ner inför spännande händelser, bra som dåliga, är väl något mänskligt. I filmen framgår inte sammanhanget; kanske fanns det en teknisk motivering, kanske hade det lagts in för att det kändes naturligt och spännande.

Men när man räknar ned inför verkliga raketuppskjutningar gör man det inte för att det ”känns naturligt”. Så klart.

A countdown is a carefully developed procedure of preparation for launch.

- ”Why and how of the countdown”, dr Wernher von Braun, Popular Science januari 1965

Stora raketer är komplicerade ting där en mängd saker behöver göras innan man kan dra iväg. Många saker behöver koordineras med varandra. Detta behöver dras igång tjugo sekunder innan alla raketerna drar igång, innan dess måste detta göras som tar tre minuter, innan dess … Och så vidare. Nedräkningen, med T minus tiden tills [huvud]raketen tänds, ger en kronologi som alla kan följa.

T minus 15 seconds, guidance is internal.

Det här är ett exempel från nedräkningen för Apollo 11. Saturn V-raketen hade ett gyroskop som höll koll på dess läge; att spetsen pekade rakt uppåt, att denna sida var vänd åt norr, sånt. Detta mättes relativt jorden. 17 sekunder före ignition kopplades det om så läget mättes relativt utgångsläget. Det kunde inte göras hur långt före start som helst. Om man kopplat om tolv timmar tidigare, så hade jorden hunnit rotera ett halvt varv, och raketens spets skulle ha pekat åt motsatt håll än utgångsläget. Man fick lägga omkopplingen närmare start än så, och valde T-17 sekunder, kanske inte direkt på måfå men något åt det hållet.

Det var ett enkelt exempel. Här är ett lite mer komplicerat:

At about T minus 8.9 seconds, a signal from the automatic sequencer initiates a number of automatic operations in the engine which includes the firing of four pyrotechnic devices. Two of them are mounted inside the nozzle extension and cause the fuel-rich turbine exhaust gas to ignite when it enters. Another two initiate combustion within the gas generator. Links are burned away by these igniters to generate an electrical signal to move the start solenoid. The start solenoid directs hydraulic pressure from the ground supply to open the main LOX [flytande syre, liquid oxygen] valves. LOX begins to flow through the LOX pump, causing it to begin slowly rotating. The LOX then flows through the injector into the combustion chamber. The opening of both LOX valves also causes another valve to allow fuel and LOX into the gas generator, where they ignite and their exhaust gas cause the turbine to accelerate. Fuel and LOX pressures rise as the turbine gains speed. The fuel-rich exhaust from the gas generator ignites in the engine bell to prevent backfiring and burping of the engine. The increasing pressure in the fuel lines opens a valve, the igniter fuel valve, which lets fuel pressure reach the igniter cartridge which promptly ruptures. TEA/TEB fluid, followed by fuel, enters the chamber through its ports where it spontaneously ignites on contact with the LOX already in the chamber.

- Apollo Flight Journal: Apollo 11 – Day 1, part 1: Launch, en av myriader guldklimpar på outtömliga history.nasa.gov

Man kan utgå ifrån att de där ”cirka 8,9 sekunderna” inte var valda på måfå.

Det sägs att von Braun körde med nedräkningar under raketuppskjutningar i Tyskland. Kanske han först inspirerades av Frau im Mond? För att sedan upptäcka att det var praktiskt?

I Popular Science räknar han upp fyra syften med nedräkningar: Maximera säkerheten, minska slitaget på utrustning genom att den kan aktiveras så sent som möjligt, möjliggöra uppskjutning vid ett exakt ögonblick, samt synkronisera förberedelserna av uppskjutningen med andra förberedelser, som att rikta in radarantenner eller stänga av vägar i området.

It is no space-age fad, but a deadly serious, carefully programed procedure, upon which depend the safety and success of a launch such as that of a great Saturn rocket.

- von Braun

Starlink som UFO

Ända sedan UFO blev ett begrepp efter andra världskriget har folk rapporterat när de sett saker på himlen som de inte känner igen. Och det tog inte lång tid för de som fått rapporterna att lära sig vilka fenomen som oftast förbryllar folk. Här är några av de lite mer intressanta.

Utöver flygplan och meteoriter ligger planeten Venus ständigt i topp. Man kan tycka att folk borde ha lärt sig den vid det här laget, men uppenbarligen kan morgon- eller aftonstjärnan ibland ge intryck av att vara något annat än vad den är. Thailyktor, eller vad man nu kallar dem, har sedan de började användas här för en tio år sedan varit en pålitlig källa till UFO-observationer. Väderballonger har varit det betydligt längre. Linsöverstrålning är inget man ser med blotta ögat men kan uppstå inuti kameror, kikare och teleskop, och förekommer inte sällan på ”mystiska” bilder. Ja, där har ni några klassiker i sammanhanget.

För några år sedan utökades listan. Sedan 2019 har SpaceX skickat upp tusentals (dagsnoteringen för februari är 3580) små satelliter på ett kvarts ton styck. Syftet är att kunna erbjuda internet via satellit jorden runt. Just den idén är inte ny, det nya med Starlink är att de har långt fler satelliter än några liknande försök. Exempelvis Iridium, som drogs igång på 1990-talet, har 66 satelliter.

Av praktiska skäl ligger Starlink-satelliterna i omloppsbanor på relativt låga höjder. Om vinkeln till solen är rätt kan de bli synliga. Astronomer får naturligtvis syn på dem oftare än så; faktum är att Starlink-projektet gett hela den branschen en del besvär. Men det är en annan historia.

Satelliterna skjuts inte upp en och en utan hela 60 åt gången; här ser vi en omgång klar att lossas. De släpps ut i tåg som ett tag bildar långa pärlband över himlen, som på bilden högst upp, innan de löses upp. Man kan förstå att formationerna gjort folk konfysa. Men lösningen på mysteriet är inte svår att hitta. Åtminstone om man letar, och inte gör det precis var som helst. Det skulle inte förvåna en smul om folk hittat på diverse knas-”förklaringar” av fenomenet som inte har något med verkligheten att göra.

Jacquard & Babbage

A la mémoire de J. M. Jacquard. — Né à Lyon le 7 juillet 1752 Mort le 7 Aout 1834

Till minne av J. M. Jacquard. — Född i Lyon 7 juli 1752 Död 7 augusti 1834

Först ett citat:

När vi kommit fram till porträttet, pekade jag ut det som det föremål som jag uppmärksammat prinsen på. ”Åh! Den där gravyren?” sade hertigen av Wellington. ”Nej!” sade prins Albert; ”det är inte en gravyr.”

Med glas och ram såg bilden inte ut som något annat än vilken gravyr som helst, tryckt på papper. Men Albert hade sett en likadan bild tidigare och visste vad det var frågan om. Det var tyg, där bilden därtill inte var tryckt utan vävd. För givetvis ska ett minnesporträtt av monsieur Jacquard framställas på en av hans vävstolar. (Noterar att 3:an i 1834 är så lik en 5:a att jag fick titta ordentligt för att konstatera att det inte var ett försmädligt fel.)

Det är inte det mest intressanta med bilden.

Det är mer intressant att bildens ägare, han som citerades ovan, hette Charles Babbage, mannen som försökte bygga världens första datamaskin. Hans underbara ångdator, den analytiska maskinen, skulle sluta i besvikelse. Och därvid har det blivit. Hans betydligt enklare differentialmaskiner har byggts i våra dagar, men de som försökt att ur hans väldiga och ofta svårbegripliga anteckningar destillera en beskrivning av hans storverk som går att framställa har fått ge upp; ”the extent of incompleteness is not clear” är en typisk uppgiven formulering ur Spring 2016 report to the Computer Conservation Society från Plan 28, som de kallar sig.

Vad som kanske är mest intressant med bilden är anledningen till att den fanns hos Babbage.

När Babbage först började skissa på maskinen försåg han den inte med hålkort. Dataflödet skulle styras av trummor med piggar, som sådana som sitter i speldosor. Så småningom upptäckte Babbage Jacquards maskin, och imponerades storligen. En av (de många) förändringarna han sedan gjorde av sin analytiska maskin var att byta trummorna mot hålkort à la Jacquard. De var enklare att tillverka och ändra, och programmen kunde bli godtyckligt långa.

En teknisk egenskap som kan intressera en del: Babbages maskin gjorde skillnad på program och data. Korten till vänster på bilden var data, korten till höger motsvarigheten till program (korten är ur en demo Babbage tog med till Italien, där han visade och berättade hur den blivande maskinen skulle fungera). Även ur-datorer som ENIAC gjorde skillnad på dem, men ända sedan von Neumann et al förverkligade banbrytande idéer några år senare har datorer i princip inte gjort skillnad på program och data: Ett program är ett stycke data som exekveras. (De kan hanteras lite olika i moderna datorer för bättre prestanda, men det är en annan sak). Det kan verka självklart idag, men det var det sannerligen inte då.

Det känns svindlande att diskutera dataarkitektur utifrån en maskin som först tänktes ut 1837 … Året då Victoria  inledde sin långa regering fanns inte ens hästdragen järnväg i Sverige. Och för att ta en händelse som rör informationsteknik, så var 1837 året då det svenska telegrafnätet öppnades för allmänheten – säger det gamla optiska telegrafnätet (jag tar upp denna min teknikhistoriska favorit i bl a 1794 års kilobit). 

Babbage träffade aldrig Jacquard, men hade uppenbarligen velat det. Han fångades från första stund av uppfinningen, som när han beskrev hur han i Lyon stod i timmar och betraktade en vävstol i arbete. Och här är en räkning från vävfirman till monsieur Babbage för en Tableau de Jacquard, alltså porträttet i tyg ovan, på F200 – som jämförelse tjänade mången arbetare 1 Franc om dagen*.

En sista detalj: På bilden, framställd av en jacquardmaskin som sagt, ser man en del av en jacquardmaskin. Man ser även en del av dess själ, hålkorten. Sådana hålkort som bilden vi ser på lagrades på innan den vävdes av maskinen vi ser på bilden.

* Industrial statistics of Paris, in 1848

UFO-problemet

Därför upptäcks plötsligt fler Ufon

- Expressens etta 14 februari 2023

Vi kan börja med en annan förkortning: UAP. Är den bekant?

Alternativ benämning på UFO. Har föreslagits att ersätta UFO, men har aldrig slagit igenom inom uforörelsen. Termen skapades för att få en mera neutral benämning än begreppet ufo som ofta förknippas med besökare från andra världar.

- UFO-Sveriges ordlista: Unidentified Aerial Phenomena, UAP

Jag känner inte till språkbruket inom uforörelsen, men kan rapportera att UAP inte slagit igenom utanför den heller. Vilket är synd, eftersom vi ibland behöver prata om oidentifierade flygande föremål, utan att folk börjar tänka på utomjordingar. (Fenomenet är heller inte så märkvärdigt som man kan få intryck av; under det senaste året har man i USA observerat tio i veckan, eller 247 sedan mars 2021; se Why the government suddenly started detecting mysterious aerial objects, CNN, 14 februari 2023.)

För kopplingen ufo = utomjordiska rymdskepp, farkoster från andra civilisationer än vår egen så kallade, den sitter som berget.

Det är så gott som omöjligt att bevisa förekomsten av ufon och utomjordingar eftersom rapporterna nästan alltid bygger enbart på vittnesuppgifter. 

- Sydsvenska Dagbladet Snällposten (1996)

Citatet hämtades inte ur tidningen utan ur SAOB. För det är ett av de belägg som ordboksredaktionen valt för att visa hur ordet ufo/UFO används. Och använts från början.

Länge har jag önskat att med egna ögon få se ett flygande tefat eller cigarr eller det som amerikanerna med sin kärlek till förkortningar, kallar UFO (unidentified flying objects).

- Sign. Ålli, Flygkrönika i DN 22 november 1954 (Svensk Ordbok anger att ordet använts i svenskan sedan 1965 …)

”Omöjligt att bevisa förekomsten av ufon” … Sett till ordets egentliga definition är ett sådant påstående nonsens, för givetvis förekommer massor av flygande föremål som betraktare inte är spiksäkra på. Men nu har den ”egentliga” definitionen inget att komma med jämfört med den etablerade.

Varför skulle en ny sorts flygande farkost nödvändigtvis ha utomjordiskt ursprung? Hamnar inte den hypotesen väldigt långt ner på listan?

- Bloggposten Varför jag är ointresserad av UFOn

Det borde den göra. Att den inte gör så, är mycket enkelt konstaterat: Närhelst det skrivs om oidentifierade flygande föremål, och man beskriver dem som sådana (med eller utan förkortning), ja, då vet man hur resonemanget kommer att gå. Och om man skulle vilja rapportera om ett oidentifierat flygande föremål utan att folk börjar dilla om ET? Då vet jag inte hur man ska formulera sig. Det är ännu en aspekt av det språkliga UFO-problemet.

Sist men inte minst: Om vi en dag skulle få besök av exempelvis rymdkejsar Xenus flaggskepp, då skulle rymdskeppet inte vara ett UFO. Eftersom det är identifierat.

Avrundar med lite mörk humor … I flera ryska/sovjetiska stridsvagnar sitter ammunitionen så till, att en explosion skickar upp tornet med våldsam kraft. Dessa så kallade slickepinnar (ett slanguttryck jag lärde mig i Englund/Hansens förstklassiga krigsreportage, ensam värd en digital prenumeration) har blivit allmänt kända under kriget.

Stridsvagnar och inte stridsvagnar

- Journalist's Guide to Tank Identification är inte helt på allvar, men heller inte helt på skoj – där hittar man ofta det bästa. Vi återkommer till den.

Få se hur mycket dask jag får i kommentarerna av folk som verkligen kan sånt här … Klassificeringar är inte mina utan från Wikipedia.

Vanligtvis har vanliga media inte mycket att berätta om vapensystem av olika slag. Men nu lever vi i en intressant tid och kan dagligen ta del av rapporter där folk som inte brukar skriva om sådant skriver om sådant. Och då är det inte så konstigt att det blir fel ibland.

Inte för att en bloggpost räcker för att reda ut vad som kännetecknar alla sorters stridsfordon. Men att konstatera vad som i korthet kännetecknar en stridsvagn, det borde rymmas här.

Först Nationalencyklopedins kortfattade definition:

stridsvagn, beväpnat, pansrat fordon, ett stridsmedel som i sig förenar vapenverkan, rörlighet och skydd.

- NE: stridsvagn

Häromdagen berättade Aktuellt om de senaste bidragen från omvärlden till Ukraina. De hade med sig expertkommentatorn och doktorn i rysk krigföring Oscar Jonsson. Då passade man på att låta denne säga några ord om vad som skiljer stridsvagnarna bakom från de andra fordonen. Närmare bestämt är de stridsvagnen Challenger 2, stridsfordonet M2 Bradley, pansarskyttefordonet Marder, pansarvärnskanonbilen AMX-10 och stridsvagnen Leopard 2 (som dessutom används i svenska försvaret under beteckningen stridsvagn 122).

- Aktuellt, SVT 16 januari 2023 kl 21, vid 9:40 och en minut framåt

Tre faktorer utmärker stridsvagnar: eldkraften, framdrivningen och vikten. Vapenverkan, rörlighet och skydd.

Stridsvagnar är tyngre. Challenger 2 väger 63–70 ton och Leopard 2 55–63 ton. Det kan jämföras med Bradleys 30, Marders 38 och AMX-10 RCs 16–22 ton. Vikten utgörs främst av pansar och är därmed ett mått på hur mycket stryk de tål.

Stridsvagnar har mer eldkraft: Challenger 2 och Leopard 2 har båda en s.k. primär beväpning på en 120 mm kanon; Bradley har en på 25 mm, Marder 20 mm och AMX-10 RC 105 mm.

Dessutom är stridsvagnar bandfordon: långsammare på vägar, men med mycket bättre framkomlighet utanför dem. Jonsson nämner inte denna detalj, den brukar folk heller inte missa eftersom larvbanden ingår i den populära bilden av stridsvagnar. Det enda hjuldrivna fordonet ovan är som synes pansarvärnskanonbilen AMX-10 RC.

Nu en liten övning!

Här har vi fyra fordon. Vilka är stridsvagnar?

Idén kommer från fina tvtropes.org; även om de inte fokuserar på mytknäckande så har jag då och då anledning att återkomma dit. Som deras artikel om hur allmänheten, inklusive många i media, kallar alla militära bandfordon med kanoner och pansar för ”stridsvagnar”.

Armored cars [pansarbil], self-propelled guns [bandhaubits], armored personnel carriers [pansarskyttefordon] and several other types of armored fighting vehicles [pansarfordon] can be and frequently are misidentified as tanks, just as every warship is a "battleship" to most civilians.

- tvtropes: Tanks, but No Tanks

För tio år sedan skrev jag bloggposten Dagis, mellanöl och maskingevär om vad som händer när fackspråk och allmänna tungomål krockar. Fackspråkens relevanta vokabulärer är exaktare och rikare inom sina avgränsade fält än det allmänna språket någonsin haft anledning att vara – så klart. Man behöver inte skämmas ett ögonblick för att man inte kan skilja på strv och pvpjbv – OK, just de kan även en amatör skilja på – eller ens kunna utläsa förkortningarna. Men det finns heller ingen anledning att sväva i fullständig okunnighet. Redan att veta att det finns fler sorters militära fordon än strids- och bandvagnar är det förvånansvärt få som vet.

Vi tar den där ”journalistens guide”. Det inledande ”Tank” t v kan ge intryck av att den fokuserar på typer, men för samtliga fordon utom den inledande T-72:an är det modellbeteckningar som anges. För övrigt är samtliga utom den sista sovjetiska. Eftersom jag här fokuserar på typerna är dessa fetstilade nedan.

• BMP: En serie pansarskyttefordon.
  
• MT-LB: En pansarbandvagn.
  
• SAU: En bandhaubits oftare kallad 2S1.
• BTR-T: Ett trupptransportfordon.
  
• ZSU: ZSU-57-2 är en sovjetisk luftvärnskanon; beteckningen ”ZSU” ensam står för luftvärnsfordon i allmänhet.
  
• AT-T: En artilleritraktor.
  
• IMR: Ett ingenjörsfordon, med plog, lyftkran och annat man kan ha nytta av.
  
• Volvo 740: En svensk personbil.
  

Som kontrast till ovan nämnda Aktuellt: Rapport illustrerade nyheten om stridsfordon 90 till Ukraina med en bild på en stridsvagn 122.

Till sist facit på utmaningen: Inget av fordonen är en stridsvagn.

1. Luftvärnskanonen ZSU-23-4
2. Stridsfordonet M2 Bradley
3. Bandhaubitsen PzH (Panzerhaubitze) 2000
4. Pansarvärnskanonvagnen M50 Ontos