Detox, kvack nr 1

Anfang stor som en korv med brö

Peter Olausson har gjort det till sitt kall att avslöja ”försanthålla osanningar” och pseudovetenskap. På bloggen Faktoider har han avhandlat allt från felaktigheter i den franska översättningen av Pippi Långstrump till missuppfattningen att aborter ”lär” kroppen att få missfall. När han för två år sedan samlade sin kunskap i en bok döpte han den till Kvacksalveri – från blodiglar til detox. Att just detox nämns i titeln är ingen slump.

- Jag skulle säga att detox är världens vanligaste kvacksalveri, säger han.

- Madelene Pollnow, Avgifta på låtsas [smakprovs-vägg], Magasinet Filter, nr 94 oktober/november 2023

Som författare vill man bli köpt, läst och uppmärksammad. Och är det något tillfälle då det smäller ännu lite högre än annars att bli köpt, läst och uppmärksammad, så är det under Skandinaviens största uppmärksamhetsfestival. Att få med några soundbites i en artikel i magasinet Filter är finfint när som helst; att få inleda en feature (den artikel som främst uppmärksammas på omslaget) under bokmässan är riktigt trevligt. Men så blev det.

Madelene Pollnows text om detox är rejäl, matig och näringsrik. Men så är den också tryckt i Filter, ett magasin jag har stort förtroende för. (Det enda undantaget är chefred. Göranssons svaghet för Ryssland, men så länge det inte påverkar resten av innehållet kan åtminstone jag bortse ifrån det. Som när han skällde ut SVT, SR, de stora dagstidningarna, Svenska journalistförbundet, Reportrar utan gränser och Stora journalistprisets jury efter noter, när de lät sig luras av enfaldiga konspirationsteorier rörande Estonia.)

Mia Nilsson stod för omslag och detox-artikelns illustrationer

Då kan det rentav vara värt att artikeln inleds med ett fel. Men i en sådan kontext att den åtminstone kvartsvakne läsaren kan känna att nä här är någonting konstigt. När det står (ovan) att jag ”för två år sedan samlade [min] kunskap i en bok” kan man få intrycket att Kvack! är ett försök att sätta allt på pränt. Men redan Pippi Långstrump-exemplet visar att jag ägnar mig åt annat än medicin och ”omedicin”. Formuleringen fanns heller inte med i de korta utdrag jag fick kontrolläsa innan artikel sattes i tryck, där stod bara ”För två år sedan utkom hans bok …”.

Om det är något jag lärt mig genom åren, så är det att det bara finns ett säkert sätt att slippa fel och feltolkningar över huvud taget, och det är att inte göra något alls.

Förresten kommer Pollnow (och Göransson) till bokmässan. Programpunkten heter Granskning av detoxfenomenet och äger rum i föreningen VoF:s monter D02:40, söndag den 1 oktober kl 12:00–12:30. Den ska jag gå på. För att sedan gå till min enda mässpunkt för i år – inte som förr precis. Den heter Signering och är just det. Äger rum i förlaget Ordalagets monter B03:60 söndag 1 oktober kl 13:00–13:30. Är du där då, passa på att köpa Kvack! och/eller Sveriges historia (nytryck!), få dem signerade, och kanske prata lite strunt eller klokt med undertecknad upphovsman.

Blodpudding och juice

Det är ett faktum att vitamin C ökar järnupptaget. Men inte upptaget av vilket järn som helst.

Järn i maten kan vara hemjärn eller icke-hemjärn. Det syftar på hemgrupper (med långt e), en viktig del av blodets hemoglobin, musklernas myoglobin m.m. Som man kan gissa är hemjärn väl representerat i kött och blodmat, medan icke-hemjärn främst hittas i vegetabilier.

C-vitamin ökar upptaget av icke-hemjärn. Det påverkar inte upptaget av hemjärn. Eftersom järnet i blodpuddingen är hemjärn påverkas det inte av apelsinjuice.

Detta är en klassisk matmyt som tagits upp lite här och var då och då. Som hos Svenskt kött: Ska man dricka juice till blodpuddingen för att få ett bättre upptag av järn?, eller näringsfysiologen Linda Bakkman som knäckt den i Myter och Sanningar om Järn på egna bloggen 22 juli 2008, och i Bör vi dricka juice till blodpuddingen?, SvD 10 december 2018 med repris häromdagen.

Det finns ett köttrelaterat tips i sammanhanget, som branschorganisationens sajt givetvis inte underlåter att meddela:

Du kan servera rökt skinka eller stekt bacon till blodpuddingen för att med köttfaktorn hjälpa kroppen att ta upp järnet.

”Köttfaktorn”, meat protein factor (MPF), är den mekanism som ökar järnupptaget. Vad den beror på vet man faktiskt inte.

Att rädda folk undan konspirationsteorier

Hur räddar man folk från att hamna i konspirationsteorier?

1. Inget känslopjunk. Inget förlöjligande. Forskning tyder på att känslomässiga argument inte biter.
2. Gå inte in på detaljer. Om man börjar diskutera vid vilken temperatur stål smälter, så har man redan förlorat – den sant troende tröttnar aldrig. Eller effekter av enstaka kodon i ett mRNA-vaccin. Eller vad det innebär för den enskilde, dig eller mig, om en omfattande konspirationsteori är sann – medföljer inte det att vi inte kan lita på någonting vi tror oss veta?
3. Var förebyggande. Bättre att stämma i bäcken än i ån. Hjälp folk att känna igen opålitlig ”information” och opålitliga källor, innan de hamnar där och kör fast.
4. Stöd utbildning och ett analytiskt tänkande. Att visa folk hur man värderar information verkar vara den bästa metoden för att hindra konspirationsteorier från att spridas.

Redan att fundera på hur man ”hjälper folk undan konspirationsteorierna”, snarare än att fundera på hur man ”bekämpar konspirationsteorier”, är ett steg på vägen. ”Bullshit detecting” är populärt, men om man är ute efter att hjälpa folk finns det bättre metoder. Och att utreda hela biotoper av fakta och ljug, detalj för detalj, sånt som till exempel jag själv är svag för, kan vara intressant på många sätt, lärorikt och givande – men, återigen, om man främst är ute efter att hjälpa folk så finns det bättre metoder.

Allt detta enligt en genomgång av ett antal studier i ämnet, sammanfattad i Conspiracy Theories Can Be Undermined with These Strategies, New Analysis Shows, Scientific American 5 april 2023. Och här är själva genomgången, inte mycket mer svårläst än artikeln och utan betalväggar och grejs: The efficacy of interventions in reducing belief in conspiracy theories: A systematic review. Visst kan rekommendationerna som listas ovan ifrågasättas och diskuteras, fattas bara, men det ligger mycket tänk bakom; de är inte något som någon bara fått för sig, eller så.

Några reflektioner … När man läser genomgången är en återkommande refräng, som så ofta, att ”mer forskning krävs”. En svaghet jag ser direkt är dess anglosaxiska slagsida; merparten av de 25 undersökta studierna har utförts i Storbritannien eller USA. Kulturella skillnader kan vara nog så viktiga, och skillnaderna mellan olika länder större än man ofta tänker sig.

Min favorit går visserligen tillbaka på en annan studie, men den får vara med här ändå eftersom det är en synnerligen spridd uppfattning som avlivas; min markering:

If it’s hard to change entrenched conspiracy beliefs, the silver lining is that it’s also hard to make people believe in conspiracies, contrary to popular conception, Uscinski says. In 2022 he and his colleagues published research in PLOS ONE that found no evidence that conspiracy beliefs are growing, despite their visibility on social media. Changing entrenched beliefs of any kind is challenging, Uscinski says, especially if those beliefs are closely tied to someone’s worldview. “Sometimes people pick the beliefs that they want, and they do what they want because of who they are,” he adds.

Studien som undersökte om konspirationsteorier blivit vanligare eller inte: Uscinski et al, Have beliefs in conspiracy theories increased over time?

Få se om det går att övertyga folk om att konspirationsteorier inte är ett växande fenomen …

Xi, Putin och fejkade bilder

Två stora ledare träffades ju häromdagen. Rapporter och bilder från icke-händelsen (som det blev) strömmade ut från de vanliga kanalerna. Och i sociala medier cirkulerade den här bilden.

Först utgick jag ifrån att folk insåg vad den gick för. Det var kanske ett misstag.

Märkliga ögonblicket när Putin knäböjer framför Kinas ledare: Så ser du att bilden är en AI-fejk

- Rubrik hos SVT, 22 mars 2023

Jag kommer till det tekniska, finliret där man letar avslöjande detaljer. Men om vi bortser från det för ett ögonblick. Och även om AI fått all uppmärksamhet på sistone så är det ingen nyhet precis att man kan tillverka bilder som ser äkta ut. Och bortsett från det … Vad är det vi ser? Skulle Vladimir Putin, Rysslands självhärskare och macho-Gud, knäböja för Xi? Krama hans händer? Rentav kyssa dem, som det verkar? Kom igen?

Om man tror på det, så är man bortom all räddning.

Över till det tekniska – om inte annat så är det roligare än att försöka uppmuntra sunt förnuft.

Först ett årsgammalt tips: En liten snabbkurs i Konstgjorda ansikten. Jag utgick ifrån ett program från 2018, och sen dess har mycket hänt. Men när jag nu ögnar igenom det så håller en del fortfarande.

Händer har länge varit bildprogrammens Akilleshäl (hö hö). Denna spaning kan bli passé när som helst, men i skrivande stund är detta fortfarande en fallgrop som mången artificiell kreation faller i. Det är märkligt att se fotorealistiska bilder, även sådana med långt bättre teknisk kvalité än den på Xi och Putin, där programmen fått till skitsvåra grejer som hår, hy och framför allt ögon – samtidigt som folk har sex fingrar, eller fyra och en halv, eller märkliga skinnflikar som läkarna kanske har ett namn på. Annat som kan vara avslöjande: Näsor, öron, tänder. Och text. Och abstrakta symboler, loggor och liknande.

Ibland blir man påmind om att programmen inte bygger upp en tredimensionell scen. Förgrund och bakgrund kan ”interagera”, eller vad man ska kalla det, på märkliga sätt. Här är det en fönsterkarm/gardin/annat som gör en omotiverad böj. Notera att böjen följer stolsryggens kurvatur.

Man blir också påmind om att det är artificiell intelligens, inte faktisk; programmet har ingen aning om vad det gör. Att det kan lösa krävande uppgifter men gå bet på till synes mycket enklare är inte alls lika märkligt som om en människa stått för kompetensvariationerna.

Man kan också jämföra med andra bilder från samma möte och konstatera att rummet på bilden – färger, matta, stolar – inte återkommer. Men jag kan inte släppa att allt sådant är överkurs när man ser vad bilden föreställer.

Det finns verktyg som analyserar bilder och försöker att avgöra om de är skapade med AI eller inte. Här prövade jag ett som heter Hive Moderation. ”Not likely to be AI Generated” var dess tveklösa dom. Okej …

Här är en annan bild med Xi och Putin. Nu råkar jag veta att en spelevink (Stefan) beordrat ett AI-program att kreera den, annars vete sjutton om jag inte låtit mig luras … :-)

Hive Moderation: ”Not likely to be AI Generated”! Ja men dåså.

Jag skickar 100 000 burkflärpar till Thailand

- Som illustration en hög med långt färre än 100 000 flärpar. Eftersom virtuella flärpar som mina gör sig sämre på bild.

Vi sitter på en liten skatt utan att reflektera över det – kapsyler! Vanliga ”flärpar” från aluminiumburkar som används när de öppnas. De kan bli till benproteser i Thailand.

- Typiskt citat från nätet, lätt justerat

Så där kan det se ut. Entusiaster startar en insamling av antingen burkringar, flärpar eller vad man kallar dem, eller värmeljus. När man fått ihop en tillräcklig mängd ska det hela skickas till Thailand för att bli proteser; där är behovet av sådant tyvärr stort, p g a mängder med minor.

Inget fel på entusiasmen. Men vad händer egentligen med metallen?

Om detta skrev jag i bloggposten Värmeljus och burkringar till Thailand för några år sedan. Vad som händer med metallen är att den säljs, i Thailand eller tidigare. Pengar är mer användbart än skrot. Det finns heller ingenting i den insamlade metallen som gör den mer värdefull än vilken aluminium som helst; ingen särskild legering, titan eller så. Det är snarare tvärtom: Behöver man kvalitetsmetall vill man inte ha flärpar i lösvikt.

Når dåseringene er vejet, bliver de solgt. Det beløb vi får tilbage går ubeskåret til Prothesis Foundation i Chiang Mai, hospitalet som hjælper patienter med at få protheser.

- Projekt Dåseringer

All aluminum that we receive by donations, we sell and purchase quality from the same company to provide artificial legs. However as our suggestion you can sell them and transfer money via the foundation account is the best solution it’s more versatile.

- HKH prinsessan Srinagarindra Boromarajajonanis stiftelse för proteser มูลนิธิขาเทียม ในสมเด็จพระศรีนครินทราบรมราชชนนี [arkiverad]

De välmenande insamlingar som görs är inte bortkastade. Men folk hade kunnat göra större nytta om de vetat vad som behöver göras. Till exempel blir frakten lätt dyrare än metallen. Och varför ska man skicka aluminium till ett land som 2021 exporterade aluminium för nästan tre miljarder dollar?

Detta har jag uppmärksammat. Men vad har jag gjort mer? Ingenting! Mindre än de som samlat in flärpar. Dags att göra något åt det. Tänk om jag skulle skicka, säg, motsvarande 100 000 flärpar?

En ”flärp” eller burkring väger ett tredjedels gram. Så 100 000 flärpar blir drygt 33 kg. På WS-skroten.se anges skrotpriset för ett antal metaller; för närvarande går aluminium på 6 kr/kg. Mina 33 kg blir 200 kr.

Som mottagare valde jag den kungliga stiftelsen ovan (Srinagarindra var f ö mor till Thailands förre kung Bhumibol). På deras hemsida anges konton dit man kan skicka bidrag. Som till exempel 566-2-50375-3 hos Siam Commercial Bank, SWIFT-kod SICOTHBK. Jag satte in summan. Och vips hade jag gjort lika stor nytta för stiftelsen som om jag gnetat ihop hundratusen burkflärpar. Men de slapp hantera metallen, som heller inte behövde transporteras över halva världen, med mera.

Nu är det ju ingen stor grej att dunka iväg en slant på nätet. Det hade kanske känts bättre och rejälare om jag jobbat med det hela, samordnat med folk, kånkat kassar med flärpar osv. Men det är ju inte för det egna välbefinnandets skull man gör sånt här.

Rå mjölk och råmjölk

Moulé à la louche, ”formad med slev”, innebär att ostmassan hälls i formarna manuellt istället för maskinellt. Vilken skillnad det nu kan göra … Men vad står det ovanför?

I Frankrike skiljer man ofta på camembert gjord på pastöriserad mjölk och sådan gjord på opastöriserad mjölk (camembert au lait cru). Den sistnämnda är dyrare men anses vara betydligt smakrikare. […] I Sverige är i princip all camembert som säljs gjord på pastöriserad mjölk.

- Wikipedia: Camembert

Opastöriserad lait cru översätts ordagrant till ”rå mjölk”. Det gör även raw milk, Rohmilch, raakamaito och säkert ”opastöriserad mjölk” på ytterligare språk. Och här finns en luring. För sådan rå mjölk, opastöriserad mjölk, är något annat än råmjölk (jag har själv snavat på den tuvan här på bloggen). Råmjölk är den mjölk som kon (eller vilka däggdjur som helst) ger de första dagarna efter kalvningen. Den skiljer sig på flera sätt från vanlig mjölk. Bland annat innehåller den mer protein. Det gör att den stelnar vid uppvärmning, koagulerar, utan att man behöver tillsätta ägg eller annat. Den egenskapen kan användas till en rätt som alla bör uppleva minst en gång i livet: kalvdans. Eller vad man nu kallar den.

- Iduns kokbok (1911): Kalvost (klicka för större bild)

Här kan även Nationalencyklopedin nämnas. Dels för att den tipsar om kryddning och tillbehör, dels för att den levererar ett gravt fel:

... Framställd av råmjölk smaksatt med socker, kardemumma och kanel. [...]

Kalvdans var förr [sic!] en uppskattad läckerhet serverad med sylt eller saftsås samt vispgrädde.

- NE: kalvdans

Nu är visserligen kalvdans inget man hittar i snabbköpet – åtminstone inte genomsnittliga snabbköp. Kalvdansmakeriet försvåras av att råmjölk inte levereras till mejerier, åtminstone inte genomsnittliga mejerier. Man vill inte blanda råmjölk med vanlig mjölk på grund av dess annorlunda och varierande egenskaper; den behöver hanteras annorlunda. Och eftersom råmjölk förekommer i så små mängder – försvinnande små jämfört med den vanliga mjölken – och sporadiskt, så skulle den bli tokdyr att hantera. Har jag förstått det som. (Källa: Signe Magnussen, Råmjölkens användningsmöjligheter och egenskaper (SLU 2022)).

Så om man lyckas få tag på råmjölk så ska man använda den till en delikatess som sannerligen är en uppskattad läckerhet än idag. Hör ni det, NE … Och glädja sig åt att det än i våra dar minsann finns så exklusiva rätter.

Jo, en sak till: I artikeln om camembert finns i skrivande stund följande formulering:

Den sistnämnda är dyrare men kan vara betydligt smakrikare.

- Wikipedia: Camembert

Jag kan inte uttala mig om alla ostarna men den camembert au lait cru jag fick tag på var definitivt betydligt smakrikare än de vanliga sorterna. Så jag tog mig friheten att försöka ändra ”anses” till korrektare ”kan”.

Bloggen 2022

Efter julhelgens ohälsa är bloggen tillbaka med det traditionella lyftandet av favoriter från året som gått.

Januari: Att läsa Bibeln

Årets bisyssla nr 2 utgjordes av bibelläsning. Med kommentarer på Twitter av vad jag läste: Om anomalier och motsägelser, uppmärksammanden av sedemera bevingade ord, skillnader i översättningar, historiska utvikningar, förklaringar av skenbara märkligheter, kuriosa av alla de slag. Jag blev klar i november. Som utlovat samlade jag då den långa twittertråden i en pdf och lade ut: Bibeln kommenterad.

Januari: Faktoidpodden avsnitt 1: Intro

Årets bisyssla nr 1 utgjordes av podden. Här är det allra första avsnittet. Varje avsnitt publicerades inte bara som prat utan även som text, in extenso. Eftersom text fortfarande är helt överlägset prat när det gäller sökbarhet, möjlighet att skumläsa m.m.

Februari: Krig och källkritik

Många världshändelser går denna blogg förbi. Andra gör det inte. Rysslands angrepp på Ukraina hör till de senare. Det har blivit en och annan bloggpost om kriget; detta var den första.

Februari: Världens första statliga rasbiologiska institut – inte

Man kan ofta se uppgiften, att Sverige höll sig väl framme inom rasbiologins pseudovetenskap. Bland annat skulle rasbiologiska institutet i Uppsala, genomdrivet av eniga (vilket vissa behöver få understruket) politiker och öppnat 1922, ha varit världens första statliga. Men det är en myt, driven av landets rasbiolog nr 1 Herman Lundborg.

Mars: Att debunka sig själv

Av allt krigsbloggande hittills lyfter jag gärna denna. Utgångspunkten är ryskt ”debunkande” av ukrainsk propaganda, som vid närmare granskning visar sig vara rysk propaganda som tillverkats för att se ut som lätt debunkad ukrainsk propaganda. Och jag får anledning att ta upp ordet vranjo враньё, primitivt ljug som omedelbart genomskådas av praktiskt taget alla mottagare.

För diktatorer gör inte propaganda för att du ska tro på den, utan för att du inte ska tro på något – och framför allt inte göra något.

April: Är tripp eller trull störst?

Från det dagsaktuella och viktiga till det eviga och oviktiga: Är ramsan ”tripp, trapp, trull” stigande eller sjunkande? Är det tripp som avser det största föremålet, eller är det trull? En mikrofråga som delar folk, utan att ni vet om det.

April: Albright om Sibirien

USA:s förra utrikesminister Madeleine Albright tillskrivs ett citat där hon uttrycker en önskan, från USA eller väst i allmänhet, att erövra Sibirien. Det är falskt. Varifrån det kommer, hur det använts och utvecklats kan man gräva länge i – här lite inledande skrap på ytan.

Maj: Bombluckan

Det kalla kriget var bästa tänkbara jordmån för faktoider, som dessutom hade potential att få konsekvenser – om inte annat så att länder lade ut väldiga mängder pengar och energi på att bemöta hot som inte fanns. Jag har tagit upp sådana då och då, som andra bombplan i Kalla krigets undervapen, och långt mer fantastiska ting i Pavlitas psykotroniska mojänger.

Juni: Jag läser en hånad artikel

Då och då dyker de upp: En vetenskaplig artikel som begabbas. Ibland räcker det med titeln för att skrattarna ska samla delningar och likes. De flesta verkar nöja sig med rubriken, eller på sin höjd någon sågning av någon som någon som nöjt sig med rubriken. Desto färre läser så mycket som dess abstract. Jag kunde ha valt vilken artikel som helst; den här gången blev det en studie där forskarna kommit fram till att apor dricker mer när det är varmt. Va? Ska anslag gå till sånt!? … Så jag läste artikeln. Och utan att ge några spoilers kom jag fram till att den var mycket intressantare än skrattarna anade.

Juli: Georgia f.d. Guidestones

Georgia Guidestones var en stapelvara i knasbranschen. På det märkliga monumentet kunde man läsa text som många ansåg var en sorts programförklaring från NWO, om vad De Som Bestämmer tänker ta sig för med världen. Många hade för sig att det var uråldriga megaliter, och att dess uppförande var ett mysterium i sig. Men firman som uppförde stenarna 1979–1980 dokumenterade stolt arbetet; här finns bilder jag letat reda på. Anledningen till att jag alls tog upp dem berodde på att de inte längre fanns: Någon som ännu är mer okänd än beställaren (som verkar ha identifierats) förorsakade dem sommaren 2022 sådan skada att även resten fick förstöras för att inte utgöra en fara för folk.

Augusti: Konsten att installera PC-spel

Då och då skriver jag om ting som inte har det minsta med faktoider och pseudovetenskap att göra. Som när jag här beskrev den märkliga epok då den som ville installera ett någorlunda modernt spel på en vanlig PC behövde besitta icke-triviala kunskaper om minneshantering i MS-DOS, eller åtminstone känna någon som gjorde det.

September: Vatten på sin kran m fl

Hört om någon som fått vatten på sin kran? Eller som tagit kol på någon? Eller kommit till bukt med något? Jag har samlat ihop några stående uttryck som ibland, eller rätt ofta, varierar, när mutationerna inte behöver vara mycket obegripligare än originalen.

September: Ett besök i Röda Berget

En beskrivning av 1980-talets spelböcker illustreras med ett smakprov ur den första största och mest kända titeln.

Oktober: Jordad Margareta och andra historiska lokalkändisar

En mytomspunnen kändis från den trakt jag kommer ifrån får utgöra exempel på mytomspunna lokalkändisar mest överallt.

November: Pyramiderna på Kola … Färöarna

Ännu ett Mystiskt Monument visade sig vara snabbt avklarat, rent ytligt. Men som så ofta fanns det fler lager på den löken. Den här gången ledde spåren till en rysk nationalism med pseudohistoriska och stundtals närmast övernaturliga inslag som inte ligger de tyska völkerisch-rörelserna långt efter.

November: Gamla Bondespelet

Nya Bondespelet känner alla till, vare sig de spelat det eller inte. Men vad hände med det Gamla?

December: Varför juldagen är den 25 december – utan Mithras

En standardförklaring av en standardfaktoid som jag trott på sen jag började med sånt här visade sig vara i behov av förbättring. För den romerske gudomligheten behövs inte alls för att förklara varför vi firar juldagen den dag vi gör.

Bibliska lästips

Om man inte är nyfiken på Bibeln så borde man vara det. Inte som religiös skrift, det är en helt annan sak, utan historisk: Det är ju den enskilda bok som haft helt överlägset, utan någon jämförelse, störst betydelse för vår historia och kultur. Ska man läsa alltihop? Det kan man ju göra. Men det är absolut inte nödvändigt.

Här är några tips på bibliska böcker som man kan ta sig an om man vill maximera nyttan och minimera insatsen.

Första Mosebok rymmer mycket av det vi förknippar med Gamla testamentet: Skapelsen, Adam och Eva, syndafallet (när mänskligheten började synda och fördrevs ur Eden; det är alltså en annan händelse än syndafloden), Kain och Abel, gubben Noak och syndafloden, Babels torn, Sodom och Gomorra, Hagar och Ismael, och Abraham, Isak och Jakob med relaterade historier som när Abraham nästan offrade sin son eller Jakob och hans bröder osv. Det är inte alltid lättläst men man får väldigt mycket kultur, historia och religion på ett begränsat utrymme. Ska man läsa en enda biblisk bok så får det bli den här.

Något evangelium måste ju vara med. Där rekommenderar jag två, läs det ena eller andra: Markus är mest kortfattad och rak på sak, Johannes är mest välskriven. För övrigt så delar Matteus, Markus och Lukas en hel del innehåll, så ska man läsa två evangelier kan Johannes gott vara det ena.

Apostlagärningarna beskriver den första tiden efter Jesu död och återuppståndelse. Hur levde de allra första kristna, innan deras lära ens fått ett etablerat namn? Denna text liknar inte någon annan bibelbok och det var den första som jag en gång i tiden blev fascinerad av. Här börjar kyrkohistorien: Frågor som kommer att få världshistorisk betydelse formuleras för första gången och får sina första (men inte sista) svar. Som när man kommer på att de gamla lagarna som styrt judarnas liv ända sedan Mose laddade ner dem från molnet inte gäller för de kristna. När Paulus börjar få allt utrymme så blir Apg tråkigare, även om den man som i princip grundade kristendomen är värd att studeras, helt oavsett vad man tycker om honom.

1 Mos, ett evangelium och Apg: Se där en överkomlig Bibel. Där får man mycket allmänbildning per sida.

När jag plöjde alltihop från pärm till pärm (min ”läsplan” finns sammanfattad i bloggposten Att läsa Bibeln) konstaterade jag att vissa böcker är aptråkiga – det ska mycket till för att någonsin få mig att återvända till Jesaja eller Jeremia – om ens är gjorda för att läsas över huvud taget (alla dessa listor …). Andra passar avgjort bättre för strö- än sträckläsning, som Psaltarens sånger eller den s k vishetslitteraturens ordspråkssamlingar i Ordspråksboken eller Predikaren. Och så hittade jag några nya favoriter.

Ester är en bok i Gamla testamentet. Det finns mycket som talar för den: Den är kort, det är en berättelse, handlingen rymmer spänning, action, vändningar och karaktärsteckning, och den är inte illa skriven. Dessutom involverar den inte Herren, vilket jag funnit är ett plus.

Mackabeerböckerna finns varken i GT eller NT utan återfinns bland apokryferna, åtminstone i protestantiska biblar; i katolska och ortodoxa kyrkorna är de godkända gammaltestamentliga böcker. (Detta gäller alltså 1 och 2 Mack. Sedan finns det en rad uppföljare som kyrkofäderna gett allt sämre betyg, på känt manér.) De beskriver, ur lite olika synvinklar, ett gudfruktigt uppror mot hedniska ockupanter. De utgör alltså inte bara berättelser utan historiska berättelser vilket är ett dubbelt plus – att historien vi får är rejält friserad och bitvis rent hittepå är en annan sak. Båda är fullt läsbara, nr 2 direkt trevlig. Se bara författarens inledande och avslutande kommentarer:

För mig som har åtagit mig mödan med detta sammandrag blir uppgiften inte lätt utan innebär både svett och nattvak, på samma sätt som det kräver ansträngning när man ordnar en fest och försöker göra det behagligt för andra. Ändå skall jag gärna stå ut med denna möda, därför att många kommer att tacka mig. Den detaljerade framställningen av enskilda händelser betraktar jag som den ursprunglige författarens sak, och själv bemödar jag mig om de stora linjerna i mitt sammandrag. Den som bygger ett nytt hus måste ju tänka på hela konstruktionen, men den som åtar sig arbetet med målningar och inbrända dekorationer behöver bara se till vad utsmyckningen kräver. Så finner jag också att det är i mitt fall. Att fördjupa sig i ämnet, göra långa utläggningar och syssla utförligt med enskildheter är den egentlige historieskrivarens sak, medan den som utför en bearbetning kan tillåtas att göra framställningen kortfattad och att avstå från en uttömmande behandling av ämnet.

- Ur inledningen, 2 Mack 2:26–31

Är [boken] välskriven och skickligt disponerad, är detta vad jag önskade; är den däremot slätstruken och medelmåttig, var det allt jag kunde åstadkomma. Oblandat vin är skadligt att dricka, och likaså vatten; men liksom vin blandat med vatten rentav blir en välsmakande dryck, så beror det också på framställningskonsten om de som får skriften i sin hand skall läsa den med välbehag. Och därmed slutar jag.

- Ur avslutningen, 2 Mack 15:38–39

Så avspänt tilltal hittar man ingen annanstans i Bibeln, åtminstone inte i den officiella svenska.

Ljudsamlingar

»Conserve the sound« is an online museum for vanishing and endangered sounds. The sound of a dial telephone, a walkman, a analog typewriter, a pay phone, a 56k modem, a nuclear power plant or even a cell phone keypad are partially already gone or are about to disappear from our daily life.

- Conserve the Sound

Ljud är inte det sämsta att samla på. Många museer har myriader föremål och bilder, men hur lät saker och ting?

Det finns en del utgivna ljudsamlingar. Som när Föreningen L. Laurin gjorde skivor med tändkuledunk, se på, eller jag menar lyssna på, hemsidan för några smakprov. Men de är inte i närheten så många som de borde vara. För mer generella och fantasifulla samlingar kan man gå till Lars Westman*, idéspruta av rang på tidningen Vi. Han gav 1996 ut skivan Ljud vi minns med hits som mattpiskning, koskälla, nummerskiva på telefon, fabriksvissling, skrivmaskinsknatter, ”Din klara sol” spelad på tramporgel och höjdaren: orden ”Det är synd om människorna” skriven med Strindbergs penna. Den följdes upp av Stockholmsljud året därpå, med spår som ”Molins fontän”, ”Flöjtist Gamla stan”, ”Bajenklacken” osv. Jag har inte hittat något från dessa skivor på vare sig Spotify eller ens Youtube.

Här ovan länkar jag till sajten för ett projekt i Essen som samlar ljud (det finns lite tyska på hemsidan men inget ni inte klarar av). Hittills har de uppenbarligen fokuserat på prylar: Kameror och miniräknare har de gott om. Man kan även höra ljudet från en kaffekvarn, en 8 mm filmprojektor, en Sony Ericsson-mobil från 2006 och den östtyska mopeden Simson Schwalbe som tillverkades 1964–1986. Liksom en Junkers Ju 52; och då kommer vi in på en genre som förvisso intresserar många av oss, men där man inte behöver leta länge efter material.

* På Discogs beskrivning av skivan förväxlar man journalisten Lasse Westman med musikern Lasse Westman, som bl.a. spelat i Vikingarna. Lätt hänt när mer än 99 % av alla skivor innehåller musik.

Tom Lehrer, 94*

There's antimony, arsenic, aluminum, selenium,
And hydrogen and oxygen and nitrogen and rhenium,
And nickel, neodymium, neptunium, germanium,
And iron, americium, ruthenium, uranium

[…]

These are the only ones of which the news has come to Ha'vard,
And there may be many others but they haven't been discavard.

- Den oförliknelige, och nu fritt tillgänglige, Tom Lehrers The Elements

Every Sunday you'll see
My sweetheart and me
As we poison the pigeons in the park

- Tom igen, Poisoning Pigeons in the Park … Och så vidare, och så vidare.

OK, en till: Lars Ekborg i Tom Lehrers vackra värld (1967) som spellista på Youtube.

Om du läser denna blogg så vill du lyssna på Tom Lehrer. Inte för min skull, utan för din.

*

Denna bloggpost skrevs för att återge följande meddelande:

I, Tom Lehrer, and the Tom Lehrer Trust 2007, hereby grant the following permissions:

All copyrights to lyrics or music written or composed by me have been relinquished, and therefore such songs are now in the public domain.

[…]

In short, I no longer retain any rights to any of my songs.

So help yourselves, and don’t send me any money.

- tomlehrersongs.com

Han nämner även att sajten ifråga kommer att stängas ”in the not too distant future”.

* Bloggpostens rubrik anspelar på en tidigare bloggpost som hette Tom Lehrer, 90. Bara så.

Debatter man inte behöver ta

Bland myriader evighetsdiskussioner så finns det en som jag har särskilt lätt att relatera till: I vilken mån ska man ta diskussionen med förvillare? Folk som inte bara tycker annorlunda än jag – som vill ha högre eller lägre skattetryck, monarki eller republik, carbonara med eller utan grädde etc etc – utan som har odiskutabelt fel, och dessutom sprider sina förvillelser. Ska man ta diskussionen med plattjordingar, kvacksalvare, trumpister, putinister, rasister, förintelseförnekare med flera? Hur stor är chansen att omvända dem? Eller innebär sådant att man ger dem mer uppmärksamhet? Är det bättre att försöka tysta ner dem?

Men om man tror att valet står mellan att antingen ”ta diskussionen” eller att hålla tyst så har man gått vill. Närmare bestämt köpt en så kallad falsk dikotomi: Man tror att man måste välja det ena eller andra, när det i själva verket finns fler val.

Den metod jag rekommenderar, och ibland lyckas följa, kan sammanfattas med omtalad, inte tilltalad. Om X påstår något vrickat, vare sig det är som huvudbudskap eller i bisatser, lindrigt knäppt eller kom och hjälp mig etc, så kan man mycket väl säga emot dem utan att ”ta någon debatt”. Huvudmålet är inte att omvända förvillarna – det vore naturligtvis förnämligt, men för det mesta är de bortom räddning. Målgruppen, de för vilkas skull man säger någonting alls, är ”staketsittarna”, de som ännu inte tagit ställning. Liksom de aningslösa, som kan vara många fler än man vill tro: folk som tror att grundläggande fakta rörande jordens form, homeopati eller förintelsen är något att diskutera, som aldrig hört talas om förmågor som David Icke, David Irving, dr Mercola, Anders Sydborg, Terry Evans, Ingrid Carlqvist, Aron Flam eller Linda Karlström (OK, antivaxxaren Linda minns nog många från Vaccinkrigarna), och tror att deras åsikter är lika mycket värda som alla andras.

Eller om någon nämner, låt oss ta Jüri Lina, utan kommentarer. Lina hör inte till allmänbildningen – få förvillare hör till allmänbildningen – så man kan utgå ifrån att den som inte har något relevant specialintresse inte känner till honom. Så folk kan dela tips om hans böcker, filmer, föredrag etc utan att någon reagerar. Då kan den som känner till honom påpeka att Jüri Lina är antisemit, konspirationsteoretiker (allt är planerat av judarna globalisterna, inklusive världskrig, epidemier, Sovjet och Hitlertyskland etc), antivaxxare, gravt vidskeplig och knäpp i största allmänhet. Om Lina själv skulle dyka upp, ja, då kan man göra samma påpekanden. Utan att inleda någon gyttjebrottning med honom, som varje försök till diskussion snabbt skulle bli. Om han svarar, så låter man bli att svara. ”Omtalad, inte tilltalad”.

Samma metod kan tillämpas när andra förintelseförnekare dyker upp, eller nämns eller citeras, eller deras material eller idéer pushas för. Liksom rasister, putinister, plattjordingar, evighetsmaskinister, eller andra sorters förvillare och tokar av olika magnituder. Man kan upplysa omvärlden om vilka de är och vad deras idéer är värda utan att behöva ”ta debatten”. Om någon vill ”diskutera” om månlandningarna ägt rum eller inte, ja, då kan man gå igenom argumenten – de är varken många eller avancerade – för oinsatta lyssnare, men man behöver inte växla ett ord med jeppen som sitter och tror på dem. Vad skulle det vara bra för?

Man sparar tid, energi och ibland en gnutta tro på mänskligheten; sådant förbrukas annars snabbt när man gyttjebrottas med tokar.

Ett storverk om ord

En av mina standardkällor är Elof Hellquists oumbärliga Etymologisk ordbok, det överlägset mest kompletta verket i sin art. Det finns inscannat på oumbärliga Runeberg – gå och läs! när du läst klart den här bloggposten.

Det man hittar där är bokens första upplaga från 1922. Den andra gavs ut 1937 (efter professorns död 1933) och recenserades av Frans G. Bengtsson i en understreckare i svenskan (SvD 26 juni 1937). Den får högsta betyg – fattas bara – men det hindrar inte att anmälaren har några synpunkter. Fattas bara!

Att en gylta definieras som "ung eller snöpt sugga" (i andra upplagan; första anger bara "sugga") kommenterar den gamle gårdskarlen och därtill skåningen Bengtsson med att en sådan "är nog uteslutande ett filologiskt drömväsen":

En gylta är en avelsfärdig ung som som ännu inte "farjat" (grisat) men gärna redan kan vara "i far" (dräktig)

Kroppkaka definieras som "klimpar av mjöl och vatten (i soppa), även blodpalt" (vilket även står i 1:a uppl.),

en definition som är anmärkningsvärd genom att inte på någon enda punkt äga minsta beröring med den kroppkaka som förekommer i sinnevärlden.

För kroppkakor/norrländsk palt utgörs ju, ifall någon behöver påminnas, av pressad potatis med stekt fläsk och lök (utan lök för palt) i sitt inre. Serveras nykokta med grädde, lingonsylt och smält smör. Läckert.

- Francesco Hayez, Greve Ninni

Fadermördare är kragar som på bilden – populära från slutet av 1700-talet och knappt hundra år framåt.

Professor Hellquists hypotes kan nog utan vidare anses vara orimlig: "Av omstritt ursprung; snarast uppkommet i den tyska folkhumorn med tanke på den fara, för vilken man av dessa kragar utsattes vid de då mera än nu även bland män vanliga ömhetsbetygelserna (vid avsked o. d.); jämför att fadermördare på engelska heter lady-killer, egentligen damdödare."

Bengtsson ger inget för vare sig den tyska eller engelska förklaringen. Varför den första skulle vara särskilt bekymrad för fäder anges inte (men vi återkommer till det), och den senare härledningens ladykiller har inget med kvinnomord att göra utan står närmast för elegant charmör, någon som inte får kvinnor att falla i graven utan i sängen.

Sedan understreckaren publicerats tipsades han om en annan hypotes, som tagits med i essän i bokform: På franska skulle kragarna ha kallats parasite, parasiter, efter deras förmåga att vid soppätning få soppa på sig, och detta skulle ha förvrängts till parricide, fadermord.

Och egendomligt är, anmärker den lärda insändaren, att Hellquist i sin första upplaga har denna förklaring av ordet, men inte den andra.

Ledsamt nog är jag inte i tillfälle att författa en avhandling i ämnet; men provisoriskt skulle man kanske tänka sig att Hellquist uteslutit denna förklaring i sin andra upplaga av den anledningen att han funnit den vara oriktig; detta så mycket sannolikare, som han inte övergett den till förmån för någon evident eller ens hjälpligt plausibel förklaring, utan till förmån för sitt i mitt tycke förtvivlade nödfallsförslag. Denna härledning från parasite-parricide, som är ytterst elegant, till och med så elegant att den avgjort doftar skrivbordskonstruktion, skall jag med nöje tro på, så snart jag i samtida fransk litteratur får syn på något belägg, men inte förrän då …

I SAOB (1919) nämns såväl en anekdot om en "tysk sprätt" vars vassa kragsnibbar stuckit ut ögonen på den omfamnade fadern "o. därigm blivit vållande till hans död", liksom parasite-förklaringen – utan belägg … Det är också den senare som Wikipedias vise redaktörer valt att skylta med, men hänvisning till Hellquists första upplaga – tydligen utan att känna till att han ratade den inför den andra.

Lärda förklaringar i all ära, men det är inte svårt att hålla med om Bengtssons förslag: De höga kragarna satt bäst på unga smärta herrar som greve Ninni. När deras frodigare fäder ville bli lika eleganta kunde kragarna bli veritabla halsjärn över tjocka nackar; gradvis blev ansiktsfärgen allt mörkare; för att så småningom få bäraren att tappa medvetandet eller få ett slaganfall, eller både och.

Fata Morgana, "fén Morgana", är "hägringsfenomen där byggnader, stränder o.d. syns utsträckta i höjdled, varvid de antar formen av tinnar, block eller murar, som ofta ändras med tiden eller med ögats höjd" (NE).

Det skulle krävas åtskillig lärdom för att avgöra värdet av Hellquists originella åsikt rörande uttrycket "Fata Morgana" [endast i 2:a uppl.]; a priori förefaller den allt utom sannolikt. […] att den åsyftade Morgana var kung Arthurs syster (eller halvsyster), tidigt belagd i Arthursepiken, är inte föremål för tvivel; men därefter, utan att bry sig om den keltiska sidan av saken, anser Hellquist att Morgana lånats från Orienten och att namnet kommer av det arabiska ordet för korall; varpå han meddelar att namnet i orientalisk litteratur först finns belagt i sagan om Ali Baba.

"Den keltiska sidan av saken" utgörs av att deras Morgana är rejält gammal, betydligt äldre än sagan om Ali Baba (vars Morgana dessutom inte är en fe utan en slavinna utan övernaturliga drag). Morgana kanske stammar från keltisk mytologi, där Morgens var en sorts kvinnliga Näcken-najader som dränkte oförsiktiga. (Däremot stammar hon tyvärr nog inte från den irländska krigs- och ödesgudinnan Mórrígan.)

En avrundning av Frans G. Bengtsson är inte komplett utan lite gnäll över samtidens förflackning:

Småsaker som dessa anförda äro inbjudande att prata om; men de äro ting av underordnad och periferisk art i Hellquists stora verk, och dettas värde beröres inte märkbart av deras förekomst. Man kunde önska sig att bildningsintresserade i mån av möjlighet skaffade sig detta verk, trots dess en smula skrämmande gedigenhet från icke-filologens synpunkt; särskilt borde sådana föräldrar, som uppamma unga snillen, ämnade att bli författare, journalister, professorer och riksdagsmän, i god tid låta sin intellektuella avkomma växa upp bredvid en sådan kunskapskälla, för att på så sätt från början kunna komma underfund med att ord i stor utsträckning verkligen betyda någonting och inte enbart äro en facil form av munväder.

Detta stycke vill jag särskilt framhålla:

Flitigt studium av detta verk skulle kanske i någon mån kunna rädda oss från att hemfalla åt sådant stereotyperat konfektionsspråk som eljest alltför lätt tar överhand, smyckat av ledsamma modefloskler sådana som "gå in för", "ligga till", "krusiduller", "fifty-fifty" och "hektisk" – det sistnämnda det stora nyfunna adjektivet för ögonblicket.

Så nu vet ni vilka modeord folk kunde reta sig på sommaren 1937! (Slagningar på tidningar.kb.se visade inga märkbara toppar för något av uttrycken; närmast kommer "ligga till", som 1937 var 14 % vanligare än 1936 och 27 % vanligare än 1938.)

En till: Parasite-hypotesen finns med i bokform men inte i understreckaren. I understreckaren fanns däremot en uppgift som saknas i boken: Ordboken gavs ut som häften (à 3:50), varav Bengtsson i skrivande stund tagit emot elva, fram till början av bokstaven S. Det är väl rätt sällan som man numera ser den här sortens verk utportioneras.

Hellquist återgiven av eleven Gunnar Cederschiöld. Denne är nog så intressant i sig; han var en begåvad tecknare, duktig skribent, och tillräckligt bra på fäktning för att få en sjätteplats i OS 1928.

Bibeln kommenterad

- faktoider läser Bibeln (PDF, 80 Mb)

Man skulle kunna säga att jag läser Bibeln för att så många andra gjort det.

- Jag

I januari började jag läsa Bibeln, från pärm till pärm. Jag läste den inte av religiösa skäl (är f ö ateist) utan för dess historiska och kulturella värden. Jag beskriver detta närmare i Att läsa Bibeln.

Då och då kommenterade jag det jag läste på Twitter. Jag nämnde verser jag tyckte var särskilt bra eller dåliga på olika sätt, uppmärksammade motsägelser, förklarade otydligheter, nämnde kuriosa, historiska sammanhang … Ibland ställde jag frågor, och fick ofta hjälp av folk som följde mig på vägen. Och utöver att göra det hela roligare och intressantare så innebar kommenterandet att den rätt avsevärda investeringen av tid och energi gav ett lite mer bestående resultat än att "bara" ha läst en bok. Sist men inte minst blev det betydligt svårare att hoppa av när jag hade andras ögon på mig ...

Här är Twitter-tråden: Som faktoider läser Bibeln

Läsningen påbörjades den 21 januari 2022 och avslutades den 15 november samma år. Det blev sammanlagt 1837 tweets om jag inte räknat fel (vilket jag rimligtvis gjort någonstans, men mycket kan det inte ha blivit). Och som utlovat har jag nu lagt ihop dem i en pdf, om någon skulle vara intresserad – 350 sidor jämnt blev det. Varsego.

Stöd Blågula Bilen

Vi avbryter för ett meddelande … Från vår sponsor, höll jag på att säga. Fast det är ju tvärtom.

Swish: 123 607 66 65
BG: 5899-3932
paypal.me/blagulabilen

Hemsida: blagulabilen.se
Facebook: BlagulaBilen

Blågula Bilen köper bilar till Ukraina. Lastbilar, skåpbilar, pickuper, en brandbil har synts till … De får en översyn och målas om i lämpliga kulörer. Sedan fylls de med grejor som behövs – som man vet behövs – och körs ner. Ibland kör man ner material till Kiev, där kollegerna i Operation Aid tar över och kör vidare österut. Och det är volontärer hela vägen.

Blågula bilen har egna kontakter i Ukraina som tar emot bilarna och informerar om behoven. Take Aanstoot [grundare] anser att mindre hjälporganisationer kompletterar de större, och ibland kan vara mer snabbfotade på marken i ett kaotiskt krig.

– Dessutom skänker vi fordon och annat till den ukrainska krigsmakten. Sånt gör inte Röda korset.

- DN rapporterar om Operation Aid och Blågula bilen, 14 november 2022

Jag var tidigare månadsgivare till en annan organisation, stor och välkänd. Sedan en tid ger jag istället till Blågula Bilen. Gör det du med. Alla pengarna används till välgörande ändamål (redovisningar publiceras regelbundet), och ändamålen är verkligen välgörande.

Nämnda Operation Aid är också bra:

Swish: 123 139 37 01
BG: 5856-4071

Hemsida:  www.operationaid.org/sv
Facebook: operationaid

Ig Nobelprisen 2022

Vält The Stinker: Ig Nobelprisens maskot, inspirerad av Rodins tänkare Le Penseur, Tänkaren.

Ig Nobelprisen hedrar prestationer som får folk att SKRATTA, sedan att TÄNKA. Priserna är avsedda att fira det ovanliga, hedra det fantasifulla – och väcka människors intresse för naturvetenskap, medicin och teknik. 

 - Improbable Research: About the Ig Nobel Prizes (översatt den här gången)

Torsdagen den 15 september 2022 delades årets Ig Nobelpris ut. Här är hela listan, med fokus på prisade svenskar. Från Improbable Research: The 2022 Ig Nobel Prize winners.

Tillämpad kardiologi (läran om hjärtat och dess funktion): För att ha letat efter och hittat belägg för att när nya romantiska partners träffas för fösta gången, och känner attraktion, så synkroniseras deras hjärtslag (liksom hudens ledningsförmåga men det är ju inte alls lika romantiskt). En av pristagarna var Daniel Lindh, doktor i kognitiv neurovetenskap på universitetet i Amsterdam.

Litteratur: En analys av vad som gör juridiska dokument onödigt svåra att förstå. Hör, hör!

Biologi: En studie av ifall och hur förstoppning påverkar parningen hos skorpioner. Här har Ignobelfolket överförenklat; man har studerat skorpioner som blivit av med stjärten (vanligt knep för att komma undan rovdjur) och hur hela deras livssituation förändrats. Som att de efter några månader dör av förstoppning.

Medicin: För att ha visat att när patienter får cytostatika, så får de färre skadliga biverkningar om köldbehandlingen (har själv haft en s k ismössa) ersätts med glass.

Ingenjörskonst: Studie av hur folk vrider runda föremål.

Konsthistoria: Studien A Multidisciplinary Approach to Ritual Enema Scenes on Ancient Maya Pottery (lyckades inte få till en rättvis översättning).

Fysik: Försök att förstå hur ankungar lyckas simma i formation.

Fred: En algoritm som hjälper skvallerbyttor att avgöra när de ska berätta sanningen och när de ska ljuga (för denna spår jag stor framgång).

Ekonomi: En matematisk förklaring av varför störst framgång ofta inte fås av de mest begåvade utan av de som har tur.

Säkerhet: Priset för Safety Engingeering går till den svenske ingenjören Magnus Gens för att ha utvecklat en älgkrocktestdocka. Arbetet utgjorde hans examensarbete som lades fram på KTH 2001. Skratt-fasen är nog snabbt undanstökad för svenskar som känner till hur livsfarliga älgar är i trafiken.

Tipstack till Hans

Att få hjälp på nätet

Every time I have a programming question and I rly need help, I post it on Reddit and then log into another account and reply to it with an obscenely incorrect answer. Ppl don’t care about helping others but they LOVE correcting others. Works 100% of the time

- @syochotic på Twitter (länk), 29 april 2022

Jag håller inte med om att folk inte är hjälpsamma men att de är mycket mer intresserade av att rätta andra är sant och visst. Här finns nog djupare analyser att göra men för tillfället nöjer jag mig med detta tips. (Det skulle även kunna förklara en del svar man ser …)

Två tips: Yandex och Google Lens

Jag minns mycket väl när man kunde googla efter bilder. Det var sommaren 2001 och det var den första internettjänsten som kändes som magi. Dessutom sparade den oerhört mycket tid. (Pröva att leta bilder med en icke-bildsökartjänst …)

Även ett litet urklipp räcker för att TinEye ska identifiera Rubens evangelister

Sedan kom omvänd bildsökning 2008: Kanadensiska TinEye. Ge sökmotorn en bild, så letar den reda på sidor där bilden finns. De kan även söka och hitta bilder i svartvitt, beskuret, eller rätt kraftigt redigerade versioner över huvud taget. Den sajten hamnade omedelbart bland favoriterna och har från början varit ett självklart verktyg.

Det senaste i bildsökarväg är sajter som inte bara hittar samma bild utan även liknande bilder. Den hittills bästa hamnade omedelbart bland favoriterna och har från början varit ett självklart verktyg.

Här är den första bilden jag prövade på liknande-bild-sökmotorn Yandex:

Den gav följande resultat: Först samma fotografi i en annan bild som onekligen var bästa träff (där ser ni också vad den visar), därefter … Ja, ni ser själva:

Svartvita bilder med bilar på grusvägar, ofta men inte nödvändigtvis i diket och/eller mer eller mindre ramponerade. Men de behöver inte ens ha ytliga likheter med sökbilden. Det kan väl inte vara annat än magi?

Som jämförelse är här ett helt annat exempel: En officiell bild från hovet med drottningen i galatoalett.

Resultatet:

En mängd andra bilder på Silvia, även i andra utstyrslar. Om det var en okändis man ville identifiera skulle man ha mer än tillräckligt med material här. Och så en rad andra kvinnliga kungligheter dessutom. Hade lite hippare klädsel gett fler pöbel-kändisar? Eller gav Silvia-träffarna ett sorts majestätiskt utslag som fick sökmotorn att prioritera sådant material?

Nu var jag tvungen att prova lite. Plockade fram kronprinsessan med, åtminstone för henne, ovanlig make up, dessutom i en rätt liten bild:

Vad skulle Yandex kunna göra med den?

Av de första fem bilderna är fyra Victoria med samma maskering, och två av dem tagna i en annan vinkel. De övriga verkar inte ha särskilt många särskilt kungliga medverkande. Så Silvia-slagningens många monarker kan ha berott mer på klädseln än något annat. Fast vem vet hur algoritmerna fungerar …

Nog sagt – gå och pröva Yandex!

Örnögda betraktare, just sådana som följer denna blogg förresten, noterar kyrilliska inslag. Yandex är ryskt, tyvärr, och görstort i det landet, även på områden som vi förknippar med ett antal andra namn. Det sagt så är deras bildsökningar tokbra. Och de har inte blivit spärrade, än. Utom i Ukraina som slängde ut dem 2017.

Men det finns alternativ hitom den nya järnridån. Som dessutom kan vara bättre ibland – att göra samma sökning med olika sökmotorer är ett standardgrepp om man är lite mer än vanligt nyfiken på något.

Google Lens kan användas på datorn men kommer bäst till sin rätt på mobilen. Där är den kopplad till kameran så man kan ta en bild, eller så bara rikta kameran mot något, och göra en rad olika saker med bilden.

Första gången jag använde Google Lens var på en promenad. Jag såg en växt med ett distinkt utseende och blev nyfiken. Varför inte pröva den nya appen?

Jag riktade kameran mot föremålet, tryckte på sökknappen (jfr bloggpostens inledande skärmdump, "Sök med kameran"), och några sekunder senare fick jag en skrälldus bilder på samma växt i olika vinklar och ljussituationer, samt länkar där jag kunde läsa mer om den berömda idegranen. Jag kände till dess militära betydelse från bågskyttets tid; nu visste jag hur den såg ut.

Google Lens har en rad andra funktioner. Den riktiga killern är översättningen. Rikta kameran mot en skylt, skärm, tidningssida eller vad som, och Google Lens tolkar skrivtecknen, identifierar språket, översätter texten, och lägger in översättningen ovanpå utrikiskan. Det hela går på ett ögonblick eller ett par och förändrar umgänget med andra språk nästan lika mycket som när maskinöversättning började bli användbar.

Första testet var en sida i Kahns The Codebreakers (1968). (Ännu efter över ett halvt sekel är den fortfarande ett standardverk om chiffrering och dechiffrering för tiden fram till 1960-talet, och den har ju inget om ULTRA, Enigma och Turing som fortfarande var hemligstämplat på den tiden.) Rikta kameran, man behöver inte bekymra sig nämnvärt för vinklar eller ljus eller andra imperfektioner; översättningen gör sin grej, snabbt och tillräckligt bra.

Indistinguishable from magic.

OK, en till: sakebiba.jp är japanska skattemyndighetens kampanj för att få ungdomar att dricka mer (sic). Här plåtade jag från dataskärmen. Som synes anpassar Lensen den översatta textens storlek, vinkling, riktning etc efter originalet. Nu kan man knalla omkring på alla möjliga konstiga ställen och få åtminstone habila översättningar av skyltar och varningar, se skillnad på krogar och juristkontor etc. Tänk att det där internettet skulle komma till nytta.

Karta över Europas bördighet och historia

- Från Gerwin et al, Assessment and quantification of marginal lands for biomass production in Europe using soil-quality indicators, journalen SOIL 6 december 2018

Müncheberg Soil Quality Rating (SQR) är en metod för att avgöra jordens kvalitet, eller bördighet. Det är ingen avancerad metod. Man okulärbesiktigar, alltså tittar på jorden, och avgör på så sätt saker och ting. Visserligen kan en kunnig person läsa ut ofantligt mycket mer än någon totalt okunnig som exempelvis jag, men varje ordentlig bedömning ska naturligtvis gå via labbet. Här har man ytterligare förenklat redan problematiska data genom att reducera en hundragradig skala till fem nivåer. Att Skånes agrara kapacitet bara antyds visar tydligt att denna karta ska läsas med urskillning. Man noterar även att några områden saknar data. (Hej, Hans!) Å andra sidan är SQR relativt enkel, snabb och billig.

Det sagt, så är kartan fantastiskt intressant. Redan en snabb titt på Sverige avslöjar mycket om inte bara jordbruket, som jag är marginellt intresserad av i sig, utan även historien. Skåne ges som sagt inte rättvisa, men det var heller inte svenskt under en stor del av den intressantaste tiden. Det var däremot Västergötland, Östergötland och Mälardalen, vars bördigheter framgår mer eller mindre tydligt. De är också centrala områden i Sveriges historia. Där hände mycket mer än i exempelvis Småland eller Bohuslän. Vilket beror på att jordbruket var mycket bättre; den näring som var den grund varpå samhället vilade och som hade tydliga kopplingar till det mesta folk hade för sig. I sådana områden bodde många fler, den mesta handeln bedrevs inom och mellan dem, det var dem som krig och politik fokuserade på. En karta som denna visar den viktigaste förutsättningen för mänsklig verksamhet från mesolitikum fram tills 1800-talet.

Jag antar att man kan göra motsvarande analyser mest överallt i Europa, och hitta motsvarande skillnader mot verkligheten. Jag skulle väldigt gärna se sån här karta framtagen med mer rättvisande metoder.

SQR innebär inte bara att man tittar på jorden kring sina fötter. Man gräver även ner sig en bit och tittar på lagerföljder. Ur Gerwin et al.

Charmkurs 1951

Otvivelaktigt är det så att många framgångsrika män och kvinnor, i hög grad har haft sin charm att tacka för sin framgång i allt de företagit sig. Den som äger charmens förtrollande gåva, verkar stimulerande på sin omgivning genom sin blotta närvaro, han sprider fest och solsken där han går fram, han vinner och intar människorna. Säg är inte detta en gudagåva?

- "Charmens hemlighet avslöjad!" – bokförlaget Everest bjuder in till charmkurs, DN 25 juni 1951

Sedan länge används begreppet "charmkurs" uteslutande ironiskt. Som så ofta med sådana begrepp kan man fråga sig om det någonsin använts oironiskt. Och då är svaret att jodå, charmkurser har förekommit, kallade just så, utan minsta ironi.

Hur charmkurserna var funtade är en annan fråga. Annorlunda uttryckt: Hur skulle innehållet paketeras och presenteras idag? För jag är rätt säker på att sådant fortfarande förekommer. Av denna annons får jag lätta new age-vibbar, men så är jag kanske skadad …

Sen är det en annan sak att annonsen är full med guldkorn av olika slag – "han sprider fest och solsken" ska jag ta som valspråk när jag blir adlad. En del läsare kanske hajar till vid den begränsade papperstillgången; det här var bara några år efter kriget, och sviter i form av ransoneringar och brist på lite av varje hängde med länge. Är det månne allmänt känt, att världens mest berömda trilogi blev tredelad på grund av paper shortage?

Fria rymdbilder

Många bildbyråer har bilder från NASA. Som denna på "Buzz" Aldrins – inte Neils – fotavtryck, en av de mest berömda bilder som finns. Av vattenstämpeln kan man få intrycket att det är, i det här fallet, Shutterstocks bild. Det är det verkligen inte. Bilden saknar faktiskt copyright. Liksom det allra mesta bildmaterialet från NASA, faktiskt. (Med reservation för specialfall och detaljer och grejs, men för det allra, allra mesta är det bara att köra.)

Fritt fram!

NASA content - images, audio, video, and computer files used in the rendition of 3-dimensional models, such as texture maps and polygon data in any format - generally are not subject to copyright in the United States.

- NASA: Media Usage Guidelines

Bilden, som förresten heter AS11-40-5877, finns därmed lite varstans. Men den hittas med fördel på den fantastiska sidan Apollo 11 Image Library. Där finns alla bilder från Apollo 11, med råge: Från långt innan uppskjutningen till efter landningen, stort och smått, frukostar, presskonferenser och oändligt övande av varenda andetag under månvistelsen, anaglyfbilder (leta rätt på såna där rödgröna glasögon), animerade GIF:ar, med mera. Där kan man bli sittande hur länge som helst. Jag fick anledning att studera materialet lite noggrannare när jag gjorde sidan faktoider.nu: Det första steget på månen. Det har jag sannerligen inte behövt ångra. Och då är den samlingen ändå bara en liten flisa av Apollo Lunar Surface Journal med massor av massor av material – en av de finaste sajterna över huvud taget.

- AS11-36-5390 (hopklippt) – Fin bild på Buzz Aldrin, som ser ut som om han hälsar oss välkomna. Och vad pappersarbetet beträffar kommer man inte undan det bara för att man råkar lämna biosfären.

Utöver bilder tagna under själva expeditionen har man alltså lagt till en hel del. Däremot har man inte tagit bort något. Allt är med, även bilder som de allra flesta skulle ratat. Och det är riktigt bra, av åtminstone två anledningar.

Den ena anledningen är ett av månlandningsförnekarnas "argument", om vi för ett ögonblick intresserar oss för vad sådana tycker och tror: Att bilderna från månlandningarna är för bra, mycket bättre än vad man skulle kunna förvänta sig av amatörfotografer som inte ens kunde använda sina förvisso högkvalitativa kameror som vanligt. Visiren hindrade dem från att titta i sökarna, så när de bar hjälm fick de rikta kamerorna någorlunda rätt, hoppas på det bästa, och ta många bilder. Men de välkända välcirkulerade bilderna är en helt liten andel av hela bildmaterialet. Tittar man på helheten så … Ja, man kan sammanfatta med att materialet som är "för bra" är i minoritet.

Den andra anledningen är mer personlig. Jag tycker att de mest fascinerande bilderna i dessa samlingar inte nödvändigtvis är de som är bäst ur innehållsmässig eller ens teknisk synvinkel. Bilder som är lite off, så att säga: Oskarpa här och var, tagna i konstiga vinklar med aviga motiv, överexponerade, underexponerade … Eftersom sådana egenskaper på något sätt, tycker åtminstone jag, gör att de känns "verkligare"; de ger en närvarokänsla som det perfekta omslagsmaterialet inte kan matcha.

- AS11-36-5292 – Michael Collins, en dryg timme sedan starten.

- AS11-37-5439 – Ankomsten brukar inte illustreras med bilder som denna, med oskärpa, reflexer och allt.

- AS11-37-5528 – Neil Armstrong, lite svettig och dan, men säkert lättad efter den lyckade månvandringen. Bara resten kvar …

Nu höll jag på att glömma vad jag började skriva om, men källa för och impuls till denna bloggpost är bloggposten Apollo 11 and the Copyright Connection.