Detox, kvack nr 1

Anfang stor som en korv med brö

Peter Olausson har gjort det till sitt kall att avslöja ”försanthålla osanningar” och pseudovetenskap. På bloggen Faktoider har han avhandlat allt från felaktigheter i den franska översättningen av Pippi Långstrump till missuppfattningen att aborter ”lär” kroppen att få missfall. När han för två år sedan samlade sin kunskap i en bok döpte han den till Kvacksalveri – från blodiglar til detox. Att just detox nämns i titeln är ingen slump.

- Jag skulle säga att detox är världens vanligaste kvacksalveri, säger han.

- Madelene Pollnow, Avgifta på låtsas [smakprovs-vägg], Magasinet Filter, nr 94 oktober/november 2023

Som författare vill man bli köpt, läst och uppmärksammad. Och är det något tillfälle då det smäller ännu lite högre än annars att bli köpt, läst och uppmärksammad, så är det under Skandinaviens största uppmärksamhetsfestival. Att få med några soundbites i en artikel i magasinet Filter är finfint när som helst; att få inleda en feature (den artikel som främst uppmärksammas på omslaget) under bokmässan är riktigt trevligt. Men så blev det.

Madelene Pollnows text om detox är rejäl, matig och näringsrik. Men så är den också tryckt i Filter, ett magasin jag har stort förtroende för. (Det enda undantaget är chefred. Göranssons svaghet för Ryssland, men så länge det inte påverkar resten av innehållet kan åtminstone jag bortse ifrån det. Som när han skällde ut SVT, SR, de stora dagstidningarna, Svenska journalistförbundet, Reportrar utan gränser och Stora journalistprisets jury efter noter, när de lät sig luras av enfaldiga konspirationsteorier rörande Estonia.)

Mia Nilsson stod för omslag och detox-artikelns illustrationer

Då kan det rentav vara värt att artikeln inleds med ett fel. Men i en sådan kontext att den åtminstone kvartsvakne läsaren kan känna att nä här är någonting konstigt. När det står (ovan) att jag ”för två år sedan samlade [min] kunskap i en bok” kan man få intrycket att Kvack! är ett försök att sätta allt på pränt. Men redan Pippi Långstrump-exemplet visar att jag ägnar mig åt annat än medicin och ”omedicin”. Formuleringen fanns heller inte med i de korta utdrag jag fick kontrolläsa innan artikel sattes i tryck, där stod bara ”För två år sedan utkom hans bok …”.

Om det är något jag lärt mig genom åren, så är det att det bara finns ett säkert sätt att slippa fel och feltolkningar över huvud taget, och det är att inte göra något alls.

Förresten kommer Pollnow (och Göransson) till bokmässan. Programpunkten heter Granskning av detoxfenomenet och äger rum i föreningen VoF:s monter D02:40, söndag den 1 oktober kl 12:00–12:30. Den ska jag gå på. För att sedan gå till min enda mässpunkt för i år – inte som förr precis. Den heter Signering och är just det. Äger rum i förlaget Ordalagets monter B03:60 söndag 1 oktober kl 13:00–13:30. Är du där då, passa på att köpa Kvack! och/eller Sveriges historia (nytryck!), få dem signerade, och kanske prata lite strunt eller klokt med undertecknad upphovsman.

Pippi på franska

– Astrid Lindgren: Fifi Brindacier (Hachette 1962, övers. Marie Lœwegren), Pippi Långstrump (Rabén & Sjögren 1959), Pippi Långstrump går ombord (Rabén & Sjögren 1954)

Pippi Långstrump är inte okänd i Frankrike. Men inte heller särskilt känd, jämfört med många andra figurer i andra länder.

Det har sagts en del om den första, och länge enda, översättningen av Pippi till Fifi (justeringen av namnet är för övrigt nödvändig). Som att den ska ha varit rejält nedtonad, eller direkt censurerad. Så här:

Den första översättningen var ett flagrant övergrepp på det mesta Pippi står för. Förlaget ansåg inte Frankrike moget för de subversiva inslagen och allt som kunde tänkas stöta fransk god ton rensades därför bort, Astrid Lindgren ovetandes.

- Björn Erik Rosin, Franska förlag slåss om Pippi Långstrump, SvD 2 oktober 2005

A censored edition of Pippi Longstocking appeared in France, with changes made to her character to make her ”a fine young lady” instead of ”a strange, maladjusted child.”

– Wikipedia: Pippi Longstocking#Cultural impact citerar Sara Van den Bossche

Ord och inga visor! En längre analys kom från en svensk lingvist, som verkar behärska alla relevanta förmågor. Här sammanfattningen:

Pippi Långstrump har en implicit kritik av vuxenvärlden och ett försvar av barnets rättigheter, medan Fifi Brindacier mildrar detta antiauktoritära drag genom att censurera alla former av öppet motstånd mot vuxenvärlden som inte följs av en ångerfull attityd.

Pippi Långstrump kännetecknas av en intim atmosfär som bygger på medverkan mellan författaren och läsaren. I Fifi Brindacier ger berättarens icke-ingripande ett intryck av distans och opersonlighet.

I Pippi Långstrump växlar texten mellan berättande och dialog som inte för fram berättelsen. I Fifi Brindacier betonas äventyren, på bekostnad av dialog och skrönor.

Stilen i Pippi Långstrump är livlig, färgstark och väldigt nära talspråket. Fifi Brindacier fastnar i ett mycket konventionellt skriftspråk.

– Christina Heldners Une anarchiste en camisole de force – Fifi Brindacier ou la métamorphose française de Pippi Langstrumpe [PDF] (”En anarkist i tvångströja – Fifi Brindacier eller Pippi Långstrumps franska metamorfos”), La revue des livres pour enfants 145, sid 65–71 (1992)

Det där var ju betydligt mjukare. Men även om Heldner inte beskriver a fine young lady – hur skulle en sådan översättning se ut? – så räcker det och blir över. Hon rekommenderade också en nyöversättning.

Jag blev nyfiken. Så jag letade rätt på Fifi Brindacier (1962). Och började jämföra den med de två första Pippi-böckerna i original, eftersom Fifi visade sig vara hopredigerad av dem. (Jag har inte tittat på de återstående böckerna, en på respektive språk.) Nu är min franska inte vad den borde vara men jag kan skumma hjälpligt, vilket tillsammans med de fina verktyg som numera finns borde räcka. Och det tycker jag nog att de gjorde. Åtminstone tillräckligt väl för mina syften, som inte var att skriva en avhandling eller ens rapport, utan bara att berätta om vilka skillnader jag hittat.

Och vad ska man då säga om skillnaderna mellan Pippi Långstrump och den första Fifi Brindacier? Oh la la …

De franska utgivarna tog sig stora friheter med texten. Mycket stora. Man tog bort, förändrade och lade till. Många ändringarna var stora, många var små. (Och vad beträffar en detalj som många blivit helt uppslukade av: På franska är Pippis pappa ”kung i Afrika” hos les Couricouriens just så.)

Bland de små ändringarna irriterar jag mig särskilt på de jag inte förstår poängen med. Som när cirkusdirektörens svarta frack blev en röd rock (en fransk grej?) eller när ”fyra månader till jul” blev tre (anpassning för franskt skollov..?). Eller när Pippi gräddar pannkakor, då hon får ett ägg i pannan och två i stekpannan. Det är den enda ingrediens som nämns i originalet. På franska får vi dessutom veta att hon även tillsätter mjölk, mjöl och socker. Eller när hennes kaffe med ostmacka till frukost blev café au lait med ett halvdussin rostade bröd … Gulligt? – hade kunnat vara, om inte hemkunskapen delat bok med mängder av rejäla raderingar. Där många, åter igen, är sådana att jag inte begriper mig på dem, om syftet inte var något annat än att spara plats.

Men det finns gott om justeringar och raderingar som är mer begripliga. Vilket inte gör dem bättre. Här är tre hela kapitel som uteslutits:

Fifi är som sagt de två första böckerna hopslagna. Man tog åtta kapitel av de elva i Pippi samt fem av de nio i Pippi går ombord; 20 kapitel blev 13. (Samtliga listas nedan.) Även om fler kapitel försvann från den andra boken, så följer de som försvann från den första ett tydligare mönster. Syns det? Kapitlen handlar alltså om att Pippi 1) driver med ordningsmakten, 2) fraterniserar med brottslingar, samt 3) gör bort sig utan uppehåll på kafferep. Det gör henne inte till a fine young lady, men kan avgjort klassas som ”censur av öppet motstånd”.

När man haft med sig den ocensurerade bilden av Pippi hela livet så är det inte så lätt att föreställa sig vilken bild franska läsare här fått. Särskilt som åtskilliga subversiva drag finns kvar.

För censuren är ofta mindre klumpig. När Pippi besöker skolan är hon fortfarande uppkäftig mot fröken – men inte hur långt som helst. Detta fick vara kvar:

– Vad är 7 plus 5?

– Om du inte vet det själv ska du inte tro att jag talar om det för dig!

Men detta ströks:

– Om du är så barnsligt förtjust i dom där dumheterna, varför sätter du dig inte för dig själv i en vrå och räknar och låter oss va ifred, så vi kan leka kull?

När jag sett sådant reagerade jag även på detaljer som den följande, min markering: ”Ingen mamma eller pappa hade hon, och det var egentligen rätt skönt …” blev i översättning ”Hon bodde ensam. Men hon klagade inte …” (”Elle vivait tout seule. Mais elle ne se plaignait pas …”). Det där var ingen stor justering. Men ändå gör den henne lite, lite mindre självständig. Och så är den totalt onödig.

Här är det första exemplet jag såg på censuren. Jag tycker att det blev ett käckt exempel att visa i detalj. Det är här Pippis superkraft först presenteras för oss:

Starkare än någon polis? Stopp och belägg! – Även så mild vanvördighet mot ordningsmakten var tydligen för mycket.

Detaljen med ponnyn har Astrid själv kommenterat, när hon talade inför USA:s kongressbibliotek icke desto mindre. Det platsar bra här:

Som en del av er kanske vet, kan Pippi lyfta en hel häst på raka armar. När den boken skulle översättas till franska, kunde utgivaren inte föreställa sig henne lyfta en hel häst. De kunde sträcka sig till en liten ponny, men inte mer. De sade att svenska barn kanske kunde fås att tro att någon kunde lyfta en häst, men franska barn var alldeles för realistiska för att svälja sådant nonsens. Tyckte utgivarna. Och så fick Fifi Brindacier nöja sig med att lyfta en ponny. Ibland tror jag att utgivare inte vet mycket om barn. En del av dem åtminstone. Men de är naturligtvis i stort sett utmärkta människor, hängivna sina jobb och författare, snälla, hjälpsamma och kunniga, ja det är de verkligen.

- Astrid Lindgren: ”The Importance of Children's Books”, The Quarterly Journal of the Library of Congress, vol 40, nr 3 (1983), s 196 – en föreläsning hållen på Library of Congress 15 november 1982, under National Children's Book Week

Om hon uppmärksammats på hästen som blev en ponny undrar jag om man inte nämnde många fler många större förändringar..? Men det är en annan fråga. Som förresten är passé sen länge. Eller borde åtminstone vara.

Sedan Heldner demonstrerat översättningens brister slutade den att säljas 1995. Den nyöversatta samlingsvolymen Fifi Brindacier l'intégrale gavs, till slut, ut 2007. I vilken mån den lyckats rucka på bilden av ”en anarkist i tvångströja” vet jag inte.

Kapitel i de två första böckerna, medtagna och strukna i första franska översättningen

Pippi Långstrump

Pippi flyttar in i Villa Villekulla
Pippi är sakletare och råkar i slagsmål
Pippi leker kull med poliser
Pippi börjar skolan
Pippi sitter på grind och klättrar i träd
Pippi ordnar en utflykt
Pippi går på cirkus
Pippi får besök av tjuvar
Pippi går på kafferep
Pippi uppträder som livräddare
Pippi firar födelsedag

Pippi Långstrump går ombord

Pippi bor fortfarande kvar i Villa Villekulla
Pippi går i affärer
Pippi skriver brev och går i skolan – men bara lite grann
Pippi är med på skolutflykt
Pippi går på marknad
Pippi är skeppsbruten
Pippi får fint besök
Pippi håller avskedskalas
Pippi går ombord

Werther forever

Goethe skrev inte bara poesi, han skrev också romanen ”Den unge Werthers lidanden” och blev världsberömd, och som fick en hel generation unga romantiska män att vilja ta livet av sig, och en hel del av dem gjorde det faktiskt. Kusligt.

- Lars Fritsch kåserar i Göteborgs-Posten 9 juli 2023

Om ”en hel generation” unga män verkligen velat ta livet av sig, och ”en hel del” av dem verkligen gjorde det, kan man förundra sig över att de fallen är så svåra att hitta. Det verkar inte finnas några fall av självspillingar från 1774 och åren därefter som kan knytas ens löst till den jungen Werthers.

Däremot har inte bara en utan många generationer trott att det dogs i drivor, och förmedlat uppgiften som vore den sann. Det är kusligt.

faktoider.nu: Werthers självmordsvåg

Knappast det första kaninhålet men …

Vi börjar med ett citat. En dag får Alice syn på en kanin, som utmärker sig för sin klädsel, talförmåga och sitt fickur. Hon blir rejält nyfiken, och …

… Burning with curiosity, she ran across the field after it, and was just in time to see it pop down a large rabbit-hole under the hedge.

In another moment down went Alice after it, never once considering how in the world she was to get out again.

- Lewis Carroll: Alice's Adventures in Wonderland (utgåvan 1866 pga Tenniels illustrationer), kap 1: Down the Rabbit-hole

Det var den första delen av denna bloggpost. Den andra delen utgörs av en kedja med uppgifter.

Här har vi Charles Dodgson, bättre känd som Lewis Carroll. Tidvis var han rätt ofta i Brighton. Hans syster Henrietta bodde där, liksom hans gode vän Rev Henry Barclay. Den senare drev en pojkskola intill parken Sussex Square. Det var, och är än idag, en privat park, som endast de boende och deras gäster har tillgång till.

Denna skylt finns uppsatt vid 11 Sussex Square. (Vad ”Rev.” beträffar så var prästsonen inte präst men väl diakon, vilket i Engelska kyrkan kvalificerar till titeln.)

Sussex Square (till höger på bilden) ligger nära stranden, och en bit över den – på denna bild framgår höjdskillnaden. Mellan park och strand går, nu som för hundrafemtio år sedan, en tjock, lång vall, krönt av en väg. För att underlätta för folk att komma till och från stranden går det, nu som för hundrafemtio år sedan, en tunnel under vägen. Cirkeln markerar var dess ingång från park-sidan finns …

… Och så här ser den ut.

Vi har alltså följande: Carroll hade många gånger varit i Brighton och Sussex Square med omnejd. Han hade med största säkerhet promenerat genom tunneln mellan parken och stranden åtminstone någon gång. Och det var den andra delen.

Komna så här långt inser säkert den vakne bloggläsaren vart vi är på väg.

The Kemp Town Enclosures are rumoured to have inspired Lewis Carroll (the Rev Charles Dodgson) in his writing of Alice in Wonderland. A special key, dark hedges, a wrought iron fence, and of course, the brick tunnel descending from the cultivated gardens to a balcony overlooking the beach are all ingredients for the perfect setting for the famed novel.

- The Link to Lewis Carroll, Kemp Town Enclosures (Sussex Square är en av dessa) 22 februari 2018

Folklore suggests that the iconic writer saw the tunnel on his visits to the coastal town in the lead up to publishing the literature classic more than 150 years ago.

- Daily Mail 25 april 2016

Med flera belägg …

”Det ryktas”, ”folklore suggests …” — Att kalla ett rykte för ”folklore” gör att det upplevs som äldre och mer spritt och etablerat än om man kallar det ”rykte”. Senare återgivningar av påståendet verkar också tendera att skippa sådana tråkiga försiktigheter och köra rätt på, ”så här är det”: Gissningen blir en faktoid, ett obekräftat påstående som betraktas som en sanning. Åt det andra hållet har jag inte hittat några belägg för uppgiften från exempelvis 1900-talet.

Jag misstänker, kort sagt, att det är ett påhitt av sent datum. Och varför skulle Carroll ha behövt en verklig tunnel för att skriva om en påhittad? Alice skulle ju ner i marken, då behövs någon form av tunnel, grotta eller kaninhål. Nej, tunneln vid Sussex Square i Brighton är knappast kaninhålet i Alice i Underlandet, men …

… Det en rolig grej. Den har blivit ännu bättre sedan ”kaninhål” blev ett begrepp, en liknelse för att kasta sig in i något fascinerande ämne, ”never once considering how in the world she was to get out again”, som han skrev. Tänk om det begreppet började med just den tunneln?

Ja, själv tror jag inte det. Men visst hade det varit roligt, om det varit sant.

The rabbit-hole went straight on like a tunnel for some way, and then dipped suddenly down, so suddenly that Alice had not a moment to think about stopping herself before she found herself falling down what seemed to be a very deep well.

Thoreau och sjöarna

Det är synd, att den för övrigt goda notisen om Thoreau i Nordisk Familjebok vanpryds av det porträtt, där han uppträder i en monstruös skepparkrans. På det vanligen reproducerade, mera tilltalande porträttet från hans senare år ser man honom med ett långt skägg som anstår en filosof och skogsman.

- Frans G. Bengtsson, ”Henry David Thoreau”, en essä som även tjänstgör som matigt förord i hans översättning Skogsliv vid Walden (1924, originalet 1854)

- Nordisk Familjebok: Thoreau, Henry David (1919)

Den monstruösa skepparkransen har också valts att kröna hans artiklar i såväl svenska som engelska Wikipedia.

Jag vet inte hur känd eller okänd Henry David Thoreau är i Sverige. I det USA som så många menar att vi ständigt härmar är han fortfarande allmänkunskap. Man behöver inte vara bevandrad i landets litteraturhistoria för att känna till mannen som på 1800-talet flyttade ut i skogen för att, som han skrev, leva deliberately, tillbringade två år och två månader i en stuga på 10' × 15', och skrev klassikern Walden om såväl själva upplevelsen som hans syn på livet, med mycket mera.

Hello and welcome to Walden Pond. You are now standing in front of the cabin inhabited by transcendentalist writer and philosopher, Henry David Thoreau.

- Guidad visning i Fallout 4 (2015); obs den transcendentala rörelsen i Concord hade bara namnet gemensamt med senare tiders TM

Här är området idag, som det presenteras av Google Earth. Walden med omnejd är skyddad state reservation sedan 1962. Annars hade här sett annorlunda ut. Det fanns långt gångna planer på bilparkeringar och andra ”improvements” intill den populära badplatsen. Och bara en sådan sak, som att man först 1994 stängde en soptipp alldeles i närheten.

Att det blev skyddat beror helt och hållet på Thoreau. Inte enbart på grund av hans litterära berömmelse, intressant nog. Han tillbringade inte bara mycket tid i trakten utan beskrev också vad han såg, insatt och noggrant, med vetenskapliga artnamn och blick för detaljer. Kunniga som inventerat området idag har hittat mängder med intressanta ting, ofta ledsamma:

Flowers vulnerable to rising temperatures, including buttercups, dogwoods, lilies, orchids, roses and violets, are dying out on Walden Pond, according to one of the studies, which is part of an ongoing effort to monitor the species first recorded by Thoreau. Some 25 percent, or 120 of the 473 species Thoreau documented, have vanished, and 34 percent, or 156, may face imminent extinction, says study author Charles Davis, a Ph.D. candidate in organismic and evolutionary biology at Harvard. Temperatures near Walden have risen 4.3 degrees Fahrenheit (2.4 degrees Celsius) over the past century and are expected to go up between 2 degrees and 11.5 degrees Fahrenheit (1.1 degrees and 6.4 degrees Celsius) over the next 100 years, according to the study.

- Jordan Lite, Walden Pond, Yellowstone species dying out, Scientific American 28 oktober 2008

Thoreau hade en mestadels låg uppfattning om sina grannar. Om man nu vill se det som att Concord fortfarande hyser agg mot eremiten som, när han skrev amerikansk litteraturhistoria, beskrev orten som en samling inskränkta träskallar, eller att inskränkt träskallighet (enligt Thoreau) är ärftlig.

Man kan få en idé av hans syn på sina grannar om man går till nästa sjö, den större som ligger öster om Walden. Thoreau hade nämligen synpunkter på dess namn, och här tycker jag att ett längre citat fyller sitt utrymme väl:

Flint’s Pond! Such is the poverty of our nomenclature. What right had the unclean and stupid farmer, whose farm abutted on this sky water, whose shores he has ruthlessly laid bare, to give his name to it? Some skin-flint, who loved better the reflecting surface of a dollar, or a bright cent, in which he could see his own brazen face; who regarded even the wild ducks which settled in it as trespassers; his fingers grown into crooked and horny talons from the long habit of grasping harpy-like;—so it is not named for me. I go not there to see him nor to hear of him; who never saw it, who never bathed in it, who never loved it, who never protected it, who never spoke a good word for it, nor thanked God that he had made it. Rather let it be named from the fishes that swim in it, the wild fowl or quadrupeds which frequent it, the wild flowers which grow by its shores, or some wild man or child the thread of whose history is interwoven with its own; not from him who could show no title to it but the deed which a like-minded neighbor or legislature gave him,—him who thought only of its money value; whose presence perchance cursed all the shore; who exhausted the land around it, and would fain have exhausted the waters within it; who regretted only that it was not English hay or cranberry meadow,—there was nothing to redeem it, forsooth, in his eyes,—and would have drained and sold it for the mud at its bottom. It did not turn his mill, and it was no privilege to him to behold it. I respect not his labors, his farm where every thing has its price; who would carry the landscape, who would carry his God, to market, if he could get any thing for him; who goes to market for his god as it is; on whose farm nothing grows free, whose fields bear no crops, whose meadows no flowers, whose trees no fruits, but dollars; who loves not the beauty of his fruits, whose fruits are not ripe for him till they are turned to dollars.

En pärla till kommentar jag hittade:

This pond is now called Sandy Pond, perhaps due to Thoreau's rant …

- Ken Kifer har kommenterat hela Walden, här kapitlet The Ponds

Det hade varit roligt om det varit helt sant. Men namnet har varierat, och varierar än idag. Google Earth kör som synes med ”the unclean and stupid farmer”, medan …

… USGS (1943) kallade sjön ”Sandy Pond” …

… Liksom redan Simeon Borden (1844). Och än idag hittar jag båda namnen; en del använder det ena, andra det andra, ytterligare några båda: ”Flint's Pond/Sandy Pond”.

En till: Thoreau var en mångkunnig man (”skriftställarskap, landtmäteri och tillverkning af blyertspennor” är bara en delmängd av hans färdigheter). Men när han gav sig in på etymologi så tog han fel – även om han hade en annan förklaring i beredskap. Han har just beskrivit hur sjön är kransad med stenblock:

As for the stones, many still think that they are hardly to be accounted for by the action of the waves on these hills; but I observe that the surrounding hills are remarkably full of the same kind of stones, so that they have been obliged to pile them up in walls on both sides of the railroad cut nearest the pond; and, moreover, there are most stones where the shore is most abrupt; so that, unfortunately, it is no longer a mystery to me. I detect the paver. If the name was not derived from that of some English locality,—Saffron Walden, for instance,—one might suppose that it was called originally Walled-in Pond.

När större sakkunskap inom just det området studerat frågan så har den fastnat för saffransstaden (walden betyder ”skogig dal”) i det gamla landet:

Walden Pond was almost surely named after the town of Saffron Walden in Essex, according to Ruth Wheeler …

- Walker, Eugene H. The History Back of the Name Walden, The Concord Saunterer (1972)

Walker citerar en historiker som specialiserade sig på lokalhistoria och grundade The Thoreau Society.

Sällskapet finns än idag. De har en hemsida, med en monstruös skepparkrans.

Paddington och krigsbarn

It seemed to be sitting on some kind of suitcase, and around its neck there was a label with some writing on it.

- Michael Bond, A Bear Called Paddington (1958)

Den första boken om björnen inleds med att han hittas på järnvägsstationen Paddington, som också blir hans namn.

En hittebjörn med adresslapp runt halsen – även om någon adress inte var aktuell – skulle man ju kunna komma på av sig själv. Men nu hade just den detaljen inspirerats av verkligheten:

I remember their labels round their necks and then I remember going to the cinema and seeing on the newsreel that Hitler had moved into some new country and seeing footage of elderly people pushing prams with all their belongings in them. Refugees are the saddest sight, I still think that.

- Michael Bond intervjuad i The Telegraph, 23 november 2014

Författaren berättade ofta om detta. Det har påpekats att obetydliga detaljer kunde variera, som stationen eller tidpunkten, men det finns ju inget som säger att det skulle ha varit en enda händelse.

Så här kunde det se ut: Barn från kontinenten anländer till London i februari 1939. För även innan kriget bröt ut, och innan förintelsen gick upp på högvarv, hade nazisterna gjort klart för världen att det inte fanns någon plats för judar i Riket. Under åren 1938–1940 genomfördes också ett antal så kallade Kindertransport, ”barntransporter”. Tusentals barn, främst men inte enbart judiska, hämtades till säkrare länder. Många av de barnen blev de enda från sina familjer som överlevde.

Sveriges historia (igen)

Bokens författare Peter Olausson, som tidigare skrivit flera böcker om historia, tar avstamp i stenåldern och berättar medryckande och initierat om kungar och krigståg, om epidemier och bränder, om folkskola och folkrörelser. I elva kapitel, ett för varje sekel, får vi läsa välskrivna och underhållande texter om allt det som skapat dagens moderna Sverige.

- Förlagets presentation

Sveriges historia (2018) är just det: Sveriges historia, från stenåldern till nu. Dess USP, unique selling point: Man får allt i en enda volym. Det lär den vara ensam om på den svenska marknaden. Det var också den stora utmaningen, som präglade arbetet från första stund; avvägningen mellan att å ena sidan försöka få med så mycket som möjligt, å andra prioritera saker som var särskilt viktiga och/eller intressanta. En återkommande känsla var att jag fick sluta skriva så fort något började bli intressant … Över skrivandet hängde skuggan av allt jag inte skrev om, helt enkelt.

Jag förstår att det inte finns någon mer svensk en-volyms-historia. För här ingick en stor skopa Angst.

Men det har jag visst redan tagit upp här på bloggen, taggat med Bok 8 för den intresserade. Att jag nu nämner boken igen beror på att den nu kommer ut i en ny utgåva. Det är roligt, och sannerligen inte självklart. För de allra, allra flesta böcker som ges ut här i landet trycks i en upplaga och inte mer. Några av dem – andelen är mindre än man vill tänka på – säljer slut. Då får förlagen avgöra om titeln är så att säga färdig, eller om de ska trycka fler. De flesta hamnar i den förra kategorin. Och bestämmer man sig för att trycka mer av en fackbok får ännu ett beslut tas: Ska det ”bara” bli en ny tryckning av boken i befintligt skick, eller ska man uppdatera? Ny upplaga eller ny utgåva? (Det händer att skönlitteratur uppdateras men det är betydligt sällsyntare.) Så när Sveriges historia kommer ut i en ny utgåva är det ännu lite roligare än ”bara” en ny upplaga, som är märkvärdigt redan det.

Vad är då nytt?

Jag lämnade in en lista med nittio ändringar (snarare än åttionio, som jag skrivit någon annanstans). De allra flesta är rent språkliga, som när onödigt trassliga meningsbyggnader retts ut – den stilen. Jag har även lagt in några kompletteringar, från att Olof den helige kanske inte föll vid Stiklestad den 29 juli 1030 utan kanske i ett mindre ärorikt bakhåll, till att Eurovisionsschlagerfestivalen, när den 1958 först nämndes i svensk press, kallades ”Sångfestivalen i Hilversum”. Några rena korrigeringar finns där också, men många är de inte. Men nu plundrar den svenska hären Prag 1648 (i en bildtext), och Sveaborg ligger utanför Helsingfors. För att ta de två mest flagranta.

Den mest synliga förändringen utgörs av det reviderade omslaget. Stilen och Olaus Magnus magnifika Carta marina är sig lika, bildrutorna har gåtts igenom:

• Oförändrad: Midvinterblot
• Oförändrad: Runsten
• Flyttad: Dödsdans digerdöden
• Flyttad: Birgitta
• Flyttad: Gripsholms slott
• Flyttad: Alfred Nobel
  
• Borttagen: Löpsedel Palme/annan bild
• Ny: Sankt Erik (eller vem det nu är …)
• Ny: Ingmar Bergman
• Ny: ABBA

De sju bildrutorna har nu blivit nio. Att i Sveriges hela långa rika historia välja futtiga 9 nedslag är förresten en god övning i det hårda sovrande som ett tag var min vardag. Pröva själv!

Svensk Mumin

Varje gång man nämner det blir några svenskar förvånade: Svenska är ett officiellt språk i Finland. Och även den som känner till det kan haja till inför vissa sakernas tillstånd. Som att Muminböckerna skrevs på svenska. Varje Muminbok på finska är en översättning. Vilket inte hindrar att Mumin är 100 % finsk; rubrikens ”svensk” syftar på språket och inget annat.

Småtrollen och den stora översvämningen (1945) är den första Muminboken. Karaktärer, miljö och stil är såpass annorlunda jämfört med de övriga att den ofta får komma med vid sidan om. Bara en sån sak som att den inte översattes till finska förrän 1991.

Att sprätta böcker

Hur många idag har sprättat upp en bok?

En gång i tiden var boksprättande en standardsyssla för den läsande delen av befolkningen. Böcker trycktes, och trycks än idag, i stora ark som veks ihop och bands, och kanske eller kanske inte sprättades upp. (Bonusinfo: Om varje ark bildade två sidor kallades det folio, fyra sidor kvarto osv.) Så när man fick en bok utgjorde den en bunt hopvikta ark, mellan pärmar om den var inbunden (vilket inte var självklart). För att komma åt innehållet behövdes en kniv, gärna nätt, inte alltför kort och rejält vass. Vidare avslöjade sprättningarna hur stor del av en bok som lästs eller inte lästs.

Sedan länge sprättas sidorna inte upp, utan kanterna på boken skärs rena så vecken försvinner. Jag vet inte när ouppsprättade böcker slutade levereras. Än idag stöter man ofta på uppsprättade antikvariska böcker, där sidorna är luddiga efter alltför slöa knivar. Och ibland kan man rentav hitta ouppsprättade (helt eller delvis) böcker så man får plocka fram kniven, precis som förr i tiden. När jag behövde en sådan för bilden ovan tog jag fram Bertil Lundmans rasbiologiska avhandling Dala-allmogens antropologi (1945), omnämnd i bloggposten Ett litet stamträd med bara Dalarna. Månne det talar för tidigare ägare att boken, författarens dedikation till trots, till stor del är ouppsprättad.

Jag har ännu inte hittat någon värdefullare volym i behov av sprättning. Om den situationen skulle uppstå, skulle jag först konsultera någon med koll för att höra om sprättande är en god eller dålig idé.

Historiens slut

… Ja, inte slutet på världshistorien, utan på Sveriges historia. Närmare bestämt Sveriges historia (Ordalaget 2018). Den börjar ta slut i lagren, sägs det. Vilket ska ordnas med ett nytryck framåt våren.

Och ska det ändå tryckas så passar man ju på att rätta och justera. Allt från stavfel och diskutabla avstavningar till "detaljer" som att svenska hären i en bildtext plundrade Prag 1948, eller att Sveaborg placerats utanför Helsingborg.

89 sådana punkter blev det till slut, med justeringar, förslag och funderingar om stort och smått – men överlägset mest smått eller pyttesmått. Vilket inte är så mycket som det låter, för en volym på över 400 sidor.

Bond röker och spelar golf

Ovanligt nog kommer den rejäla cigarren i Live and let die (1973) att förlänga livet på Bond

Att det är skillnad på böcker och deras filmatiseringar är vanligtvis inte mycket att orda om. Men vissa fall är intressantare än andra. Som James Bond.

Man skulle kunna lägga ut texten om hur de olika tolkningarna på film skiljer sig från böckernas Bond, om hur han har blivit en charmigare person (särskilt hos Connery) med sinne för humor. Här ska jag ta upp två detaljer som fångat mitt öga.

När cigarrentusiasten Roger Moore tolkade 007 så tog han sig, och fick, friheten att låta denne röka cigarrer istället för cigaretter. Jag vet inte om någon fortfarande associerar James Bond med cigarrer, men om så är fallet går det tillbaka till Moore. Det går inte tillbaka till Fleming, för han avskydde cigarrer.

Det finns bilder på Fleming där han inte röker men de är inte många

Ian Fleming tyckte desto bättre om cigaretter, och så gör hans alter ego Bond: två till tre paket om dagen blir det – i böckerna. I filmerna lär det vara tjugo år sedan han tog ett bloss, i Die Another Day (2002).

Moores Bond röker cigarr även när han flyger hängglidare

En annan sak som Fleming, och därmed Bond, gillade var golf. Exakt hur mycket visste jag inte förrän jag tagit mig igenom fjorton sidor golfporr i Goldfinger (1959):

The first hole of the Royal St Marks is four hundred and fifty yards long—four hundred and fifty yards of undulating fairway with one central bunker to trap a mis-hit second shot and a chain of bunkers guarding three-quarters of the green to trap a well-hit one. You can slip through the unguarded quarter, but the fairway slopes to the right there and you are more likely to end up with a nasty first-chip-of-the-day out of the rough. Goldfinger was well placed to try for this opening. Bond watched him take what was probably a spoon, make his two practice swings and address the ball.

[…]

The second hole is a three hundred and seventy yard dog-leg to the left with deep cross-bunkers daring you to take the tiger's line. But there was a light helping breeze. For Goldfinger it would now be a five iron for his second. Bond decided to try and make it easier for himself and only have a wedge for the green. He laid his ears back and hit the ball hard and straight for the bunkers. The breeze got under the slight draw and winged the ball on and over. The ball pitched and disappeared down into the gully just short of the green. A four. Chance of a three.

[…]

The third is a blind two hundred and forty yards, all carry, a difficult three. Bond chose his brassie and hit a good one. It would be on or near the green. Goldfinger's routine drive was well hit but would probably not have enough steam to carry the last of the rough and trickle down into the saucer of the green. Sure enough, Goldfinger's ball was on top of the protecting mound of rough. He had a nasty, cuppy lie, with a tuft just behind the ball. Goldfinger stood and looked at the lie. He seemed to make up his mind. He stepped past his ball to take a club from the caddie. His left foot came down just behind the ball, flattening the tuft. Goldfinger could now take his putter. He did so and trickled the ball down the bank towards the hole. It stopped three feet short.

- Ian Fleming, Goldfinger (1959) – finns på kanadensiska gutenberg.org, som har något mjukare lagstiftning att följa än originalet

Han kartlägger inte varenda hål på Royal St. Mark's (eller Royal St George's som banan heter i verkligheten) men det är så det känns. Duellen med Auric Goldfinger saknar dessutom en tysk guldtacka, och är på det hela taget bättre i Goldfinger (1964), dvs filmen.

Det ska sägas att flera filmer tar betydligt fler och större friheter med sina förlagor än Goldfinger. I några fall har de bara titeln gemensamt med Flemings verk.

*

Böckerna om James Bond har sedan länge helt hamnat i skuggan av filmerna. Efter några smakprov har jag fått det bästa intryck och rekommenderar dem varmt. Utom golfen.

Exlibris

Detta specialnummer av tidskriften Det nya Polen (25 augusti 1951) är den enda publikation jag införskaffat enbart på grund av dess exlibris

Adlibris känner väl alla till, den stora boklådan (bokladan?) med skakiga leveranstider. Men vad är exlibris?

Exlibris, lat., b o k e g a r m ä r k e, en först i Frankrike använd benämning på märken, hvilka bibliofiler och andra bokegare pläga anbringa antingen inpressade på en boks pärmar eller tryckta på särskilda blad, afsedda att infästas å frampärmens insida.

- Nordisk Familjebok (1907): exlibris

Ex libris betyder "ur biblioteket". Äldre "inpressade" exlibris kan jag inte minnas mig ha sett. De små eller medelstora lapparna är desto vanligare, och kan då och då träffas på i antikvariska böcker. Ofta står det "Ex libris N. N." på dem, andra gånger tyckte man att "ex libris" var överflödig information. De absolut vanligaste anger vem som äger boken; andra exlibris kan ange vem som skänkt en bok till någon.

- Ur Nordisk Familjebok

Familjeboken skriver om ett intresse för exlibris som inträdde emot slutet av 1800-talet, och "hvilket alltsedan fortgått i ständig stegring". De listar ett antal föreningar och rentav tidskrifter för intresserade. Det hölls utställningar och gavs ut böcker med samlingar eller tips på hur ett gott exlibris kan se ut etc. Såväl bibliofiler som andra (säger någorlunda besuttna; den breda allmänheten har aldrig kommit på fråga) kunde skaffa bokegarmärken, som kunde vara riktigt snofsigt utformade. Det fanns exlibris med bilder, vapensköldar (för de som hade sådana), valspråk, ägarens porträtt … Jag känner inte till ev samlarvärden. Åtminstone tidvis har folk samlat på dem och gett rätt goda priser för särskilt märkvärdiga exemplar – eller åtminstone exemplar från särskilt märkvärdiga ägare.

När började man sluta med exlibris? Frågan gick till Svenska Exlibrisföreningen (som fortfarande finns och har såväl hemsida som Facebook-grupp) som menade att tillbakagången började på 1960-talet. Å andra sidan så är det idag ingen som har exlibris bara för sakens skull, vilket ofta vara fallet för hundra år sedan; den bokägare som 2022 ståtar med ett eget exlibris är uppenbarligen en engagerad bibliofil. Hm, tänk om man skulle ta och skaffa sig ett …

Varför "Vapensmederna" inte ska ha en Guldspade

- Jani Pirttisalo Sallinen och Mathias Ståhle, Vapensmederna (Norstedts 2021)

Skjutningar och sprängningar har blivit allt vanligare i Sverige. Det organiserade våldet drabbar både gängmedlemmar och oskyldiga bystanders. Men varifrån kommer alla vapen som används vid skjutningarna? Hur kan tonårsgrabbar beväpna sig med halvautomatiska pistoler och militära automatvapen?

Grävreportrarna Jani Pirttisalo Sallinen och Mathias Ståhle följer vapnens väg från vapenhandlare i Europa och svenska jaktbutiker som säljer stora mängder vapendelar licensfritt, till radhuskällare och hemmaverkstäder där självlärda vapensmeder mekar ihop de skjutvapen som sedan säljs vidare till kriminella.

- Ur förlagets beskrivning

Denna bloggpost bygger på Stefan Siveruds "Vapensmederna" – en kritik. Han skriver att den började som en recension, men så småningom svällde ut till en omfattande genomgång av fel och konstigheter. Den finns att hämta i Facebook-gruppen Vapenägare för klok lagstiftning: En kritik (det bör funka så länge man är inloggad, även om man inte är medlem – jag är det inte och hade inga problem).

Jag håller inte med om precis allt som Siverud tar upp, och en del tycker jag är irrelevant. Som det visserligen irriterande sättet att skriva tal som "tvåhundranittiofyra" istället för 294, eller att de grävande journalisterna tydligen inte vet vad wallraffande är (att låta en påhittad person försöka handla i webshopar är inte wallraffande). Men det är petitesser. Vad som är viktigt är att Siverud, till skillnad från mig, behärskar vapnens teknik och juridik. Det borde visserligen även hrr författare göra – men sedan jag sett en del av de många felen i deras bok, så litar jag mer på Siverud än Sallinen & Ståhle.

Naturligtvis kan jag ha missuppfattat saker. Om det finns några fel eller märkligheter här så är jag, som vanligt, mer än tacksam för påpekanden. Detsamma gäller för mina böcker. Vilket jag tycker är en självklar inställning.

Läsa kritiken borde alla göra som läst Vapensmederna. Den är på 34 sidor inklusive bilagor, men den är fortfarande bra mycket kortare än Vapensmederna. Den borde definitivt läsas av alla som har en åsikt om Vapensmederna, särskilt en offentlig sådan.

Vad hrr författare tycker om kritiken? Det är det ingen som vet, för de har aldrig kommenterat den. Eller, vad jag sett, någon annan kritik mot deras bok.

Boken har definitivt vissa kvalitéer. Om dem ska denna bloggpost inte handla.

Här är Siveruds avrundning och sammanfattning:

Jag har inte skrivit om allt jag hittade, men någonstans måste man sätta stopp. Jag tycker ändå att jag har undersökt "Vapensmederna" tillräckligt mycket för att avråda alla från att basera sina åsikter på boken, oavsett vad man tycker om legala och illegala vapen.

En aktuell upplysning: Boken har nominerats till priset Guldspaden. Det delas ut varje (normalt …) år av Föreningen Grävande Journalister. Det har delats ut sedan 1992 och är ett av de tyngsta priser en journalist kan få i sin yrkesroll. Bland tidigare prisade arbeten kan nämnas tv-serien Experimenten om Macchiarinis galenskaper, tv-serien Sjuksköterskebluffen om inkompetenta människor som köpte legitimationer i Rumänien och sedan fick jobb i Sverige, och avslöjandet om IT-skandalen på Transportstyrelsen, när sekretessbelagda register var vidöppna för icke säkerhetsprövade tekniker i utlandet.

Ligger Vapensmederna på den nivån? Nej. – Denna bloggpost kan ses som en motivering av det nekande svaret.

Juryn för Guldspaden borde definitivt läsa Siveruds kritik.

Men nu börjar jag. Jag kommer inte att gå igenom varenda underlighet, eller ens varannan. Men jag tar upp det jag funnit särskilt iögonenfallande och uppenbart fel.

Den första och främsta invändningen mot boken är grundläggande och förbluffande: Den saknar källhänvisningar. Hur kan man skriva en bok som denna utan källhänvisningar?

En "källa" som ideligen hänvisas till är "vår databas"; i sin nominering till Guldspaden kallar de den rentav "något av en primärkälla". Databasen är ett internt arbetsinstrument, där författarna lagt in vapen som beskrivs i förundersökningsprotokoll. Att ange den som källa är som att fila av serienumret på ett vapen. Den egentliga källan är en FUP, men vi vet inte vilken. Och en sådan sammanställning är inte en primärkälla.

En annan invändning man kan ha rör det begrepp som inte bara används flitigt i boken utan även i dess titel. Här är författarnas förklaring:

Ofta finns en vapenkunnig, en så kallad handyman, i mitten av nätverket som ordnat fram vapnen. Vi har valt att översätta begreppet med det svenska ordet vapensmed.

- Sallinen & Ståhle, s 73

De har valt den översättningen, trots att begreppet handyman för det första inte har med "vapensmed" att göra:

Ordet vapensmed ska i detta sammanhang inte förväxlas med en professionell vapensmed som utför ett legitimt hantverksyrke.

- Ibid.

För det andra är de handymen – "hantlangare" vore en bättre översättning, även om den inte funkar som titel – som boken handlar om inte vapensmeder. De är smugglare, sprängare, mer eller mindre händiga män … Och en vapenhandlare.

Vad är boken för bok? I en recension nämns att den är "skriven som en kriminalroman" (Lakomaa, Respons). Det begreppet använder varken författare eller förlag, men bitvis är boken mer kriminalroman än något annat; det räcker att se den hårdkokta stil som rentav inleder boken ("Mario hade hål i huvudet. Bokstavligt talat."). När den beskriver skjutningar och annat hämtas visserligen grundläggande data från polisutredningar och domar. Men i bokens återgivningar förekommer dels uppgifter som inte finns i källorna (som den intresserade får identifiera på egen hand), dels uppgifter som strider mot källorna – med andra ord, utbroderingar och fel. Många av utbroderingarna och felen är förvisso små och tämligen irrelevanta var för sig, om än onödiga. Men tillsammans blir de direkt besvärande – varför gör de så här? Särskilt om man ser boken som ett gräv i Guldspade-klass. Hade det varit en kriminalroman hade det inte varit några problem.

I det första kapitlet beskrivs en skjutning i Göteborg. Siverud har jämfört beskrivningen i Vapensmederna med förundersökningsprotokollet. Han räknar upp följande skillnader:

VS, s 11: "När han försökte plocka upp sin mobiltelefon gled luren ur händerna på honom"
Verkligheten: Karim hittade inte sin mobil.

VS, s 12: "Längs Göta älv blåste det halv storm […] så disigt ute att man knappt såg Eriksbergskranen på andra sidan vattnet."
Verkligheten: Det var inte i närheten av halv storm (däremot drog stormen Ole vid samma tid in över andra delar av landet) och vädret var klart.

VS, s 12: "När Karim puttade upp dörren till bensinmacken lämnade händerna blodiga avtryck på glasrutan"
Verkligheten: Macken hade självöppnande skjutdörrar. Att de var rena framgår av (bifogat) fotografi från FUP:en. De blodiga handavtryck som nämns där fanns vid toaletten.

VS, s 13: "Ambulanspersonalen lade [Mario] i framstupa sidoläge"
Verkligheten: Ambulanspersonalen lade inte Mario i framstupa sidoläge (som numera kallas stabilt sidoläge).

Igen: Inget av dessa påhitt är stort eller avgörande. Men de är besvärande många, för några få sidor i en bok som är menad att tas på allvar. Och framför allt är de helt onödiga. Varför håller sig inte författarna till fakta?

En annan sorts "småfel" rör vapnen. Här är det inte bara mängden som stör. Flera fel kan verka esoteriska för oinsatta, men utger man sig för att kunna något om vapen – till exempel genom att skriva en bok om dem – så är det här fel som man helt enkelt inte ska göra.

VS, s 45: "Han säkrar vapnen [två Glockpistoler]"
Verkligheten: Man kan fråga sig vad den intervjuade egentligen gjorde. Glocks pistoler har visserligen anordningar för att förhindra oavsiktlig avfyrning, tre sorter rentav, med ingen traditionell säkring, som man ställer om för att säkra/osäkra vapnet.

VS, s 78: "De decimeterlånga gevärskulorna"
Verkligheten: Den aktuella ammunitionen .50 BMG, även kallad 12,7x99 mm NATO, har 99 mm långa hylsor. Kulorna är betydligt kortare.

VS, s 87: "Flobertpistoler […] kan avlossa små kulor redan när de säljs. […] Men dessa vapen måste ändå byggas om för att kunna avlossa skarp ammunition."
Verkligheten: Små kulor är också skarpa.

VS, s 164–165: "En relativt ovanlig Colt Desert Eagle"
Verkligheten: Desert Eagle är en pistol som tillverkats av Israel Military/Weapon Industries, Saco Defense och Magnum Research. Den har aldrig tillverkats av Colt.

- Bild ur förundersökningsprotokollet i mål B 883-17/diarienummer 3450-3437-16, s 86.

VS, s 200: "På övervåningen hängde flera jaktgevär helt öppet på väggen"
Verkligheten: "Jaktgevären" var luftgevär, vilket även framgår av bilden i FUP. Luftvapen är licensfria. Visserligen kan rejäla luftgevär användas för viss skyddsjakt, men i boken får man intryck av att vapnen på väggen är licensbelagda eldvapen.

VS, s 213: "den tyngsta pistolkalibern .44 Magnum"
Verkligheten: Kaliber .44 är ca 11 mm, beteckningen Magnum används om patroner med extra laddning. .44 Magnum hör till de "tyngre" patronerna för pistoler, men den är inte i närheten av att toppa den listan – jämför till exempel ovan nämnda Desert Eagle som har kaliber .50.

VS, s 215: "tunga skjutvapen [som] AR15"; s 216: "[Om AR15] ett tungt automatvapen"
Verkligheten: Colt AR-15 är ett lätt halvautomatiskt gevär. Att det är halvautomatiskt nämns också på exempelvis s 305.

VS, s 221: "[Om Rogers hembyggda AR15] automatkarbin", två gånger
Verkligheten: En automatkarbin, som Försvarsmaktens Ak4 och Ak5, är helautomatisk. En AR-15 är, som nämnts, halvautomatisk.

Resten av Kritik utgörs främst av ett antal förundersökningsprotokoll som gås igenom och jämförs med framställningarna i Vapensmederna, sällan till den senares fördel. Det gäller såväl smått som stort. Till exempel nämns ett (1) konkret exempel på en legal vapen­ägare som hade nytta av sin vapenlicens för att begå brott. Det är inte det intryck man annars fått av boken, milt sagt.

Sallinen & Ståhle skriver att "Det mindre vapnet hade sammanfogats från scratch av lösa vapendelar […]". Nä, inte alls. Bild ur förundersökningen 5000-K1165059-19.

- Siverud jämför Sallinen & Ståhle med FUP:en

Det jag gått igenom här är egentligen marginella problem, men de jag känner mig bekvämast med att lyfta. Bokens huvudsyfte handlar naturligtvis om större frågor. Att analysera de slutsatserna kräver också kunskaper jag inte har. Men när Siverud avfärdar dem så känns det åtminstone betydligt trovärdigare än när Sallinen & Ståhle lägger fram dem, med tanke på deras hantverk i övrigt.

Om och om igen hävdar de att det finns ett överlapp mellan legala och illegala vapen, och människorna som har dem, i Sverige. Att det skulle vara ”en urgammal svensk myt: att lagliga jakt­ och sportskyttevapen nästan aldrig hamnar i händerna på kriminella”. De nämner aldrig att denna ”myt” stöds av all forskning som faktiskt gjorts på området under åtminstone de senaste 20 åren.

- Siverud

 

*

Stefan Siverud fick inleda denna bloggpost, och det är passande att han även får avsluta den. Så här avrundar han sin Kritik:

Författarna är naturligtvis fria att ha egna åsikter och idéer, som alla andra. Men när de ges en för­höjd plattform, där de kan påstå i princip vad som helst i egenskap av ”experter”, endast på grund av att de har skrivit en bok – specifikt den här boken, med allt det ovanstående i åtanke – ser jag ett problem. Att andra ger dem detta utrymme är förstås inte författarnas ”fel”, men det är något de som de absolut har dragit nytta av och som därför måste nämnas.

Med allt detta sagt kan jag givetvis inte se ”Vapensmederna” som en seriös journalistisk eller akademisk produkt. Trots den uttalade ansat­sen måste jag placera boken någonstans emellan slarvig journalistik och propaganda förklädd till reportage.

Det är synd, för vi behöver faktiskt seriösa och djupgående granskningar av alla aspekter av det eviga gängkriget. Inte minst av hur de får tag i vapen och allt annat. Tyvärr får vi fortsätta vänta på sådana.

 

*

Uppdaterat: Vapensmederna fick ingen Guldspade.

Mr Darcy badar inte

Den mest berömda scenen i Jane Austens Stolthet och fördom finns inte i boken. Den lades in en filmatisering gjord av BBC 1995.

It was Davies who wrote the screenplay for the BBC’s six-part adaptation of Jane Austen’s Pride and Prejudice, a series which first screened exactly 20 years ago. And it was Davies, not Austen, who had Mr Darcy (Colin Firth) going for an impromptu dip in his private lake, before striding away in his clinging wet shirt and bumping into his future bride, Elizabeth Bennet (Jennifer Ehle).

- Nicholas Barber: Pride and Prejudice at 20: The scene that changed everything, BBC 22 september 2015

Tolkien förbättrar Shakespeare

Tolkien och Shakespeare. Finns det några engelska författare vars verk är mer kända?

Det gör det kanske, men det är inte därför jag tar upp dem här. Saken är den, att hur beundrad Shakespeare än är och länge har varit, så hade Tolkien inget till övers för honom. Åtminstone inte hans pjäser. Som elvaåring hade han fått studera materialet ingående, en erfarenhet som lämnade djupa spår av "hjärtligt ogillande" av den store barden (vars pjäser, alla sina kvalitéer till trots, kanske inte är något man ska förvänta sig att även mogna och intelligenta elvaåringar ska uppskatta). Trots detta barndomstrauma – kanske tack vare? – återanvändes flera grepp från Shakespeare i Sagan om ringen, dock i justerad form. Här ska jag ta upp två.

*

Macbeth besöker tre häxor i en mörk håla. Ur deras mystiska kittel, fylld med eye of newt och allt vad det är (att just den ingrediensen blivit särskilt känd beror på att den nämns här), stiger märkliga varelser och berättar förunderliga ting om den blivande kungen. Som detta:

Det krönta barnet: Macbeth av ingen öfvervinnas kan,
   Förr'n Birnams skog mot höga Dunsinan
   Framrycker hotfullt.

- William Shakespeare, Macbeth, akt IV, scen 1 (Hagberg)

"Förrän Birnams skog rycker fram", det låter ju som en variant av "när helvetet fryser till is" (men se faktoider.nu: Dante om helvetet), eller någon annan omskrivning av "aldrig någonsin". Eller..?

Siward: Hvad kallas skogen,
   Som ligger der framför oss?
Menteth: Birnams skog.
Malcolm: Låt hvar soldat här hugga sig en gren
   Och bära den framför sig; så vi skyla
   Vårt rätta antal och förvilla ögat
   På fienden.

- Macbeth, akt V, scen 4

- Macbeth; titelrollen skådar mot kullar som plötsligt beprytts med … Skog? (1971)

Den enkla "kamoufleringen" (som visserligen inte var tänkt att dölja helt) fungerade bättre än Malcolm hade kunnat ana:

Budbäraren: Då jag som skildtvakt stod på kullen der,
   Såg jag åt Birnam till, och se! mig tycktes
   Att skogen börja' gå.
Macbeth: Du ljuger, slaf!

- Macbeth, akt V, scen 5

Så gick det till när Birnams skog faktiskt fick fötter, på sätt och vis, och därmed kungjorde att kungens saga snart var all.

Inte för att Tolkien imponerades. Däremot inspirerades han, till inte bara en utan två bokstavligare "skogar", som därtill gjorde faktiska stridsinsatser.

Their [enternas] part in the story is due, I think, to my bitter disappointment and disgust from schooldays with the shabby use made in Shakespeare of the coming of "Great Birnam wood to high Dunsinane hill" (in Macbeth): I longed to devise a setting in which the trees might really march to war.

- J. R. R. Tolkien i ett brev till W. H. Auden 1955

Hans ena skog på krigsfot utgörs av enter som angriper Sarumans högkvarter Isengard, med det höga tornet Orthanc:

 

Round and round the rock of Orthanc the Ents went striding and storming like a howling gale, breaking pillars, hurling avalanches of boulders down the shafts, tossing up huge slabs of stone into the air like leaves. The tower was in the middle of a spinning whirlwind. I saw iron posts and blocks of masonry go rocketing up hundreds of feet, and smash against the windows of Orthanc.

- Pippin berättar i The Two Towers, illustrerat med Ted Nasmiths "Enternas vrede"

Den andra kampskogen är inte fullt lika dramatisk men nog så effektiv. Den dyker upp i slutet av slaget vid Helms klyfta. När Gandalf anländer med förstärkningar flyr Sarumans trupper in i en skog, som märkligt nog inte fanns där nyss. Den visar sig utgöras av huorner, trädvarelser som liknar enterna men som är ännu mer trädlika. Till vardags är de ännu långsammare än enterna – och det är inte lite – men likt enterna kan de vid behov vara nog så kvicka och absolut livsfarliga. Vilket Sarumans trupper kanske inte ens fick tid att inse.

Like a black smoke driven by a mounting wind they fled. Wailing they passed under the waiting shadow of the trees; and from that shadow none ever came again.

- Citat ur The Two Towers (1954), illustration ur The Two Towers (2002)

Tolkien inspirerades alltså inte bara till dessa scener utan även till enterna till att börja med (och, förutsätter jag, huornerna) eftersom de krävdes för scenerna. Utan Macbeth, ingen Lavskägge & co.

*

Innan Macbeth får den vid första påseende betryggande Birnam-profetian, ser man ett blodigt barn stiga upp ur kitteln. Det levererar följande utsaga:

Barn: Var blodig, djerf och fräck, och du skall vinna
   På menskomakt, ty ingen född af qvinna
   Macbeth kan skada.

- Macbeth, akt IV, scen 1

"Ingen född av kvinna", nog låter det som en omskrivning av "ingen"! Jämför Jesu ord: "Jag säger er: ingen av kvinna född är större än Johannes …" eller "Ibland dem, som af qwinnor födde äro …" (Luk 8:28, Bibel 2000 resp Karl XII). Eller..?

Länge fram, sedan Birnams skog fått fötter och nått slottet, står Macbeth framför ädlingen Macduff:

Macbeth: Förlorad möda!
   Du lika lätt den osårbara luften
   Med svärdsegg rista kan, som såra mig.
   Vänd klingan mot en hjessa, som kan blöda;
   Mitt lif förtrolladt är och ger ej med sig
   För någon qvinnofödd.
Macduff: Förtvifla då
   Och låt den engel, som du tjent, dig säga:
   "Macduff blef ofullgången skuren ut
   Utur sin moders lif!"

- Macbeth, akt IV, scen 7

Macduff kom alltså till världen via ett kejsarsnitt. Därmed, tyckte tydligen han, Macbeth, hans ängel, Shakespeare och de krafter som styr världen, att han inte var "av kvinna född". Vilket man kan tycka vad man vill om. Hur som helst så fäktas Macduff och Macbeth ut ur scenen, och en stund senare återkommer den förre med den senares huvud.

Tolkien gillade även denna idé till profetia med ett kryphål. Men återigen gav han inte mycket för Shakespeares lösning. Istället tänkte han ut en variant, av profetia och kryphål.

Åter till Sagan om Ringen. Häxmästaren av Angmar, nazgûlernas ledare, är en av Saurons närmaste, och kanske den mäktigaste av hans underhuggare. Om honom profeterade alven Glorfindel en gång att

Far off yet is his doom, and not by the hand of man will he fall.

(Jag vet inte hur betryggande det där är – man kan ju dö på hur många sätt som helst, och befinner man sig därtill i en värld full med alver, dvärgar, orcher, troll, enter, drakar, balroger och så vidare, så är det en öppen fråga vilken sorts varelse man kan möta i strid. Eller om en människa skulle kunna sparka ihjäl häxmästaren? Men om man nöjer sig med att profetian låter betryggande, alltså för häxmästarens del, så kan man lämna logiken därhän en stund.)

Så häxmästarens fiender behöver inte förlita sig på obstetriska hårklyverier. Men vad krävs istället?

I den väldiga bataljen på Pelennors fält intill Minas Tirith möter häxmästaren vad omgivningen trott var krigaren Dernhelm:

A sword rang as it was drawn. "Do what you will; but I will hinder it, if I may."

"Hinder me? Thou fool. No living man can hinder me!"

Then Merry heard of all sounds in that hour the strangest. It seemed that Dernhelm laughed, and the clear voice was like the ring of steel. "But no living man am I! You look upon a woman. Éowyn I am, Éomund’s daughter. You stand between me and my lord and kin. Begone, if you be not deathless! For living or dark undead, I will smite you, if you touch him."

- J. R. R. Tolkien, The Return of the King – i filmen förkortades hennes lilla tal till det slagkraftigare "I am no man!"

I nästa ögonblick får han hobbiten Merrys svärd i benet (i boken är svärdet magiskt och spelar en avgörande roll, i filmen är de intressanta förvecklingarna bortplockade), och Éowyns svärd i sitt osynliga huvud mellan kronan och manteln. Och så var det med det.

Meibomius hittar Petronius

Är Petronius bekant? Gaius Petronius (ca 27–66 e.Kr.), "gunstling hos Nero, visade som provinsståthållare och konsul duglighet och handlingskraft, men förföll senare till ett lättjefullt njutningslif" (NF, tryckt 1915 – därav "men"). Han är nog mest känd för att förmodligen – författarskapet är inte till etthundra procent avgjort – ha skrivit äventyrsromanen Satyricon. Tyvärr hör den till den stora mängd romersk litteratur som till stora delar gått förlorad. Å andra sidan finns en hel del bevarat. (Vilket bland annat gett Fellini material.) Den längsta sammanhängande biten som finns kvar kallas "Trimalchios gästabud". Den "skildrar med drastisk realism, kvickhet, humor och förvånande människokännedom ett gästabud hos den rike uppkomlingen Trimalchio […] överträffar allt, som vi i den vägen känna från antiken" (också NF, nu utan moraliserande). Eller så här: "… Det friskaste om också inte det uppbyggligaste prosakapitel som den bevarade antika skönlitteraturen på latin kan uppvisa" (Alf Henrikson).

Nyfikna? Det borde ni vara. Trimalchios gästabud är enastående läsning; man glömmer omedelbart bort att den skrevs för tvåtusen år sedan. Även om detaljer kan ha överdrivits, för att formulera det försiktigt, så framställs en romersk fest just så drastiskt och hämningslöst dekadent som man kan hoppas.

Med tanke på kvalitéerna hos det som bevarats kan man bli uppriktigt ledsen över att så mycket inte bevarats. Och man kan försöka föreställa sig glädjen hos lärde som får höra att man har återfunnit hela Petronius. Hela Petronius? Hela Petronius!

När fragmenten av Petronius gjorde väsen av sig i den litterära världen, läste Meibomius, en lärd från Lübeck, [Marcus M. var välkänd över hela Europa och tidvis förste bibliotekarie på kungliga biblioteket i Köpenhamn] ett brev från en kollega i Bologna: "Vi har här hela Petronius; jag har sett honom med mina egna ögon och stor beundran." Meibomius beger sig genast iväg och anländer till Bologna. Han frågar bibliotekarien Capponi om det är sant att de har hela Petronius? Capponi svarar att ja, det har de; han har länge varit fri att beskådas av alla nyfikna. "Kan jag få se Petronius? Låt mig få se honom!" – "Självklart", svarar Capponi, och leder vår lärde från Lübeck till kyrkan – och de jordiska kvarlevorna av en viss S:t Petronius. Meibomius biter sig i läppen, kallar på en vagn, och åker hem.

- Isaac Disraeli, "Literary blunders", Curiosities of Literature (1863), något fritt översatt