Ovanligt nog kommer den rejäla cigarren i Live and let die (1973) att förlänga livet på Bond
Att det är skillnad på böcker och deras filmatiseringar är vanligtvis inte mycket att orda om. Men vissa fall är intressantare än andra. Som James Bond.
Man skulle kunna lägga ut texten om hur de olika tolkningarna på film skiljer sig från böckernas Bond, om hur han har blivit en charmigare person (särskilt hos Connery) med sinne för humor. Här ska jag ta upp två detaljer som fångat mitt öga.
När cigarrentusiasten Roger Moore tolkade 007 så tog han sig, och fick, friheten att låta denne röka cigarrer istället för cigaretter. Jag vet inte om någon fortfarande associerar James Bond med cigarrer, men om så är fallet går det tillbaka till Moore. Det går inte tillbaka till Fleming, för han avskydde cigarrer.
Det finns bilder på Fleming där han inte röker men de är inte många
Ian Fleming tyckte desto bättre om cigaretter, och så gör hans alter ego Bond: två till tre paket om dagen blir det – i böckerna. I filmerna lär det vara tjugo år sedan han tog ett bloss, i Die Another Day (2002).
Moores Bond röker cigarr även när han flyger hängglidare
En annan sak som Fleming, och därmed Bond, gillade var golf. Exakt hur mycket visste jag inte förrän jag tagit mig igenom fjorton sidor golfporr i Goldfinger (1959):
The first hole of the Royal St Marks is four hundred and fifty yards long—four hundred and fifty yards of undulating fairway with one central bunker to trap a mis-hit second shot and a chain of bunkers guarding three-quarters of the green to trap a well-hit one. You can slip through the unguarded quarter, but the fairway slopes to the right there and you are more likely to end up with a nasty first-chip-of-the-day out of the rough. Goldfinger was well placed to try for this opening. Bond watched him take what was probably a spoon, make his two practice swings and address the ball.
[…]
The second hole is a three hundred and seventy yard dog-leg to the left with deep cross-bunkers daring you to take the tiger's line. But there was a light helping breeze. For Goldfinger it would now be a five iron for his second. Bond decided to try and make it easier for himself and only have a wedge for the green. He laid his ears back and hit the ball hard and straight for the bunkers. The breeze got under the slight draw and winged the ball on and over. The ball pitched and disappeared down into the gully just short of the green. A four. Chance of a three.
[…]
The third is a blind two hundred and forty yards, all carry, a difficult three. Bond chose his brassie and hit a good one. It would be on or near the green. Goldfinger's routine drive was well hit but would probably not have enough steam to carry the last of the rough and trickle down into the saucer of the green. Sure enough, Goldfinger's ball was on top of the protecting mound of rough. He had a nasty, cuppy lie, with a tuft just behind the ball. Goldfinger stood and looked at the lie. He seemed to make up his mind. He stepped past his ball to take a club from the caddie. His left foot came down just behind the ball, flattening the tuft. Goldfinger could now take his putter. He did so and trickled the ball down the bank towards the hole. It stopped three feet short.
- Ian Fleming, Goldfinger (1959) – finns på kanadensiska gutenberg.org, som har något mjukare lagstiftning att följa än originalet
Han kartlägger inte varenda hål på Royal St. Mark's (eller Royal St George's som banan heter i verkligheten) men det är så det känns. Duellen med Auric Goldfinger saknar dessutom en tysk guldtacka, och är på det hela taget bättre i Goldfinger (1964), dvs filmen.
Det ska sägas att flera filmer tar betydligt fler och större friheter med sina förlagor än Goldfinger. I några fall har de bara titeln gemensamt med Flemings verk.
*
Böckerna om James Bond har sedan länge helt hamnat i skuggan av filmerna. Efter några smakprov har jag fått det bästa intryck och rekommenderar dem varmt. Utom golfen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar